Mange tænker på stednavne som noget traditionsbundet, som noget der rækker tilbage i tid. Men vi har faktisk også en masse stednavne som fornyer navnemassen. Det er stednavne som ikke siger noget om stedet, men om selve navngiveren – dennes ønsker, drømme og udsyn.
En ny boligtrend?
I takt med at flere og flere i Norge får egen bolig i det 20. århundrede, stiger også antallet af ’nyskabelser’ kraftigt. Navne som VistaAlegre, Fairview, Eldorado og Oakhill, vidner om et helt nyt udsyn, udadvendthed og interesse i det fremmede. Egentlig er der ikke noget nyskabende over dette – det er i alt fald ikke noget nyt i norsk stednavnetradition at opkalde efter fremmede og fiktive steder. Af sidstnævnte kategori har vi et Himmerike belagt ca. 1390 i Buskerud, og et Paradis i Telemark så tidligt som 1471. Denne slags opkaldelser er en tendens der bliver mere og mere almindelig fra slutingen af 1700-tallet, hvor blandt andet lyststeder fx blev navngivet Bellevue og lidt senere blev øerne Sumatra og Madeira opkaldt. Men fra det 20. århundrede tager denne innovation rigtigt fart i form af nationalromantiske navne som Breidablikk, Gimle og Glitre.
Figur 1. Luftfoto af Restaurant Bellevue i Bergen fra ca. 1935. Foto Widerøe’s Flyveselskap A/S. Billedsamlingen, Universitetet i Bergen, CC-BY. (Arkivreference: ubb-w-sh-0005002)
Hvad siger disse steder så om navngiverne? Det er naturligvis svært helt at vide uden at kende navngiverens motiv, men generelt handler det om at skabe en positiv stemning om stedet, i alt fald i de fleste tilfælde. I nogle tilfælde ses et tydeligt ironisk syn i stednavnet, der efter alt at dømme udspringer af andres holdninger til stedet. Ved at gå i Matrikkeltukastet av 1950, ser vi disse nyskabelser. Alle eksempler er herfra.
Den gode stemning
Et interessant aspekt ved disse stednavne, er at ideen om at det positive indtryk hænger sammen med at udtrykke sig på et andet sprog. Så der har tilsyneladende også ligget en signalværdi i et andetsprogsudtryk på navngivningstidspunktet. I dag er den altoverskyggende fremmede indflydelse engelsk, men faktisk udgør de kun knap halvdelen af materialet. Det er i stedet franske, spanske og portugisiske navne der er fremtrædende. Højdespringeren er klart det franske Bellevue – faktisk en tredjedel af hele materialet bærer dette navn. Navnet betyder ’den smukke udsigt’. Samme betydning går igen i navnene Belvedere og Boavista, fra portugisisk samt Bellavista fra spansk. Der er ikke noget som at nyde en god udsigt og have udsyn!
Figur 2. Oversigtsbillede over fremmesproglige stednavne der har ‘udsigt’ som betydningsområde. Cyan cirkler er navnetypen Bellevue, Blå firkanter er stednavne der indeholder spansk/portugisisk vista, og grønne trekanter er navne med elementet view fra engelsk. Illustration af Peder Gammeltoft.
Lykke og glæde er også værdige motiver i navngivningen. Navne som Le bonheur, Pleasantview og føromtalte Happyview er gode eksempler på dette, som vi også ser i det fra portugisisk hentede Vista Alegre. Men den gode følelse udtrykkes gerne mere subtilt i association til noget som anses som havende en iboende positivitet, som velduft i Rosenhill, Sunnyhill, Belmo(u)nt; natur, Birchwood, Deerhill, Oakhill, PineWood, Seaside og Woodhill, skønhed i Fairview og elskede familiemedlemmer i CharlesHill, Estherhill, Jennihill og Mariahill.
Det positive indtryk kommer også til syne i et narrativ som dykker ned i det man kan kalde nationssjælen. Norge er et bjergrigt, mytisk og serent landskab, så derfor er navngivningsmotiverne blandt andet hentet fra topografien, som i Mountain Hill, OseanVju, RockHill og Steinhill, RiverMount og Woodcliff, fra dyrelivet i BjørnHill, samt fra mytologiens Sagahill og roens Fredhill og Fridhill. Her ligger de hjemlige koncepter tilsyneladende så nært at dannelser på to sprog ikke er usædvanlige, som Fredhill, Sagahill og Steinhill er gode eksempler på.
Figur 3. Fremmedsproglige stednavne i Stavangers opland. Illustration af Peder Gammeltoft.
Udsyn og længsel
Fra slutningen af det 19. århundrede blev verden mere og mere tæt knyttet sammen ved hjælp af teknologiske landvindinger som telegrafen, telefonen og en blomstrende journalistisk dækning af begivenheder uden for landets grænser. Samtidig var tiden også præget af drømme om et bedre liv et andet sted. Norge var på det tidspunkt et relativt fattigt land og mange så mulighederne i den nye verden. Derfor blomstrer stednavne som Amerika, Kanada, Florida, Georgia, Kalifornien og endda Alaska og Baltimore op. Om navngiverne selv har oplevet disse steder, altså er hjemvendte amerikafarere, eller om det er deres drømmesteder de har navngivet, vides ikke. Begge scenarier er uden tvivl repræsenteret i materialet, især når vi også finder navne som Ny-York og Chicago. Begge steder havde betydelig norsk indvandring – faktisk var Chicago den by i verden med tredjeflest norske indbyggere, kun overgået af Oslo og Bergen. Udvandring til Sydamerika var langt mindre og af en anden karakter. Den nåede sit højdepunkt i 1920’erne og gik især til Argentina, hvilket vi også har givet afkast i de to navne Argentina og BuenosArics (fejlskrevet for Buenos Aires, rettet i senere matrikler).
Nogle få navne viser også et udsyn der bunder i litteraturen, men de er ikke særlig hyppige. Dels finder vi de klassiske middelhavslande repræsenteret i stednavne som Hellas og det småmytiske Arkadien, men også Roma og Venedig. Også fremtrædende lande lande i tiden, som Britannia, Frankrige og Schweiz, med hovedstæderne London og Paris finder en plads i navnematerialet. Beslægtet med disse er sikkert også navne der tilsyneladende hædrer norske indsatser på verdensplan. En god håndfuld steder hedder Nordpolen eller Sydpolen. Disse synes at være relateret til Fritjof Nansen og Roald Amundsens bedrifter i de arktiske områder i årene omkring år 1900. Der var god signalværdi i national stolthed.
Figur 4. Port Arthur i Trondheim, ca. 1910, Port Arthur er boligblokken øverst til venstre i billedet. Foto: Trondheim byarkiv, CC-BY. (Arkivreference: Tor.H47.B53.F26903).
Ironiens kolde blik
Samtidig med at verden kom nærmere, kom også verdens rædsler og uro ind i folks bevidsthed. Krige og uroligheder blev flittigt rapporteret i aviserne. Denne bevidsthed afspejler sig også i nogen grad i navnematerialet, enten i form af opkaldelse efter uroplagede steder eller pludseligt, planløst anlagte samfund. Denne tendens kender vi fra 1800-tallet, hvor man begyndte opkaldte afsidesliggende og ugæstfrie steder efter Sibirien og Napoleons eksil på St. Helena. Dette fortsætter op i det 20. århundrede med opkaldelser efter især det engelske imperiums problemområder: Afganistan (krige bl.a. i 1878-80 og 1919), Transvaal (fra Boerkrigen 1898-1902), men også Frankrigs Indokinaeventyr nævnt i navnet Bakindien (fransk-kinesiske krig 1884-85), minder om den russisk-japanske krig (1904-05) i Port Arthur (nu Lüshunkou i Kina), samt muligvis USA’s ekspansionisme gennem den spansk-amerikanske-kubansk-filipinske krig i 1898, med opkaldelsesnavnet Kuba, hvor mange af krigshandlingerne fandt sted. I et par tilfælde er også guldfeberens højborg, Klondike, opkaldt, sikkert omtalende et uroligt, uregerligt og ureguleret sted.
Figur 5. Stemningsbillede fra Klondike. Canadian National Archives, CC-0.
Disse navne er nok ikke oprindeligt givet af ejeren selv, men af navnebrugerskaren i det omgivende samfund. Dog må navnene så være faldet så meget i smag hos ejerne at de har registreret dem til deres ejendom og bolig. Denne type navne giver et interessant indblik i det psykiske samspil mellem navnebrugere, hvor et egentligt nedsættende stednavn tages op og adopteres af ejerene af stedet. Det viser lidt om folks fandenivoldskhed og evne til at gå på tværs af etablissementet.
Værd at studere?
Næsten alle de stednavne der er omtalt her, er navne på enkeltbebyggelser, villaer og huse i større eller mindre bysamfund. Altså gruppen af navne betinget af selvejerskab og gryende urbanisering. Og flertallet af disse navne er også at finde i områderne uden for de gamle købstæder. Men modsat urbaniseringens regelrethed i planlægning, og dermed også navngivning, er disse navne udtryk for modtagergruppens – beboerne i urbaniserede strøg – selvopfattelse. Og i disse navne finder vi alt fra drømme, planer om fremtiden, længsel efter det bedre og regelret normtrods. Dette studie giver kun løse pluk fra en enkelt kilde, Matrikkelutkastet av 1950, og analyserne er på ingen måde dybtgående. Men det er så absolut et område der fortjener mere opmærksomhed – for her kommer vi tæt på dem der navngav, og hvorfor de valgte de navne de gjorde.
by Peder Gammeltoft, Rikke Steenholt Olesen, Krister Vasshus & Alexandra Petrulevich
The Nordic Onomastics community gathered in Bergen, Norway, to celebrate the 100th birthday of the Norwegian Place-Name Archive. The two-day conference that took place on October 28–29 2021 explored a variety of topics including digitization of place-name collections and place-name databases, collection, preservation and standardization of place-names, etymological and socio-onomastic place-name research and more. Most importantly, however, the conference as a whole functioned as a large plenum discussion of the future of onomastic research in Norway and the other Nordic countries.
Highlights from the Conference Talks
The major themes of the conference were digitization of place-name collections, name collection and processing as well as standardization of place-names. The first keynote illuminated the challenges associated with digital reproduction of analogue archive structures in the early 1990s and encouraged creative thinking when it comes to place-name data models (A. Petrulevich). The completely new database for Norwegian place-names, Norske stedsnavn | Norske stadnamn, launched a few hours before the conference, was presented (P. Gammeltoft, see below for details). Likewise, the much desired digitization of Sámi place-name collection was the focus of K. Rautio Helander’s talk. Name collection and processing was illuminated in the talks on the church’s role in recording local place-names in Falckarp in Scania (O. Svensson) and a recent initiative to digitally record local place-names in Norway (C.-E. Ore). Challenges associated with current and historical regulations of place-name standardization and use as well as local inhabitants’ understanding of correct spelling of place-names in a national setting without formal legislation were discussed by T. Larsen and R. Steenholt Olesen respectively.
Etymological and socio-onomastic research on place-names as well as the future of onomastics in the Nordic countries were likewise central topics of the conference. The second keynote dealt with urban name use related to a shopping center in Helsinki, Finland, and the aspects of name use and variation in urban contexts (T. Ainiala). Political perspectives on place-name use—be it historical studies of street names or practices of standardization or mapping in the present-day or early modern context—were highlighted by O.-J. Johannesen, I. Nordland and S. Evemalm-Graham. Three talks were devoted to etymological questions concerning specific place-names or place-name types, e.g. names ending in –sete or prepositional place-names (B. Eggert, S. Mascetti, E. Heide). Finally, B. Helleland delved deep into the history of the Norwegian place-name archive; the future of the archive was deemed brighter than before since the preservation of the collection and archive research is now an institutional priority.
New Database of Norwegian Place-names
On the first day of the centenary conference, the new place-name resource, Norske stedsnavn | Norske stadnamn, was presented. Norske stadnamn | Norske stedsnavn is an open-data web-semantic database for searching, viewing and downloading place-name datasets of various kinds. The resource is structured in such a way that data are uploaded and made available dataset by dataset. For the sake of usability, each dataset may be added or omitted from the search and it is possible to search in several datasets at once.
The search is structured as a simple search, but with the possibility of filtering the search result according to the parameters shown in the table view.
It is possible to search also with wildcards, * (multiple characters) and ? (a single character), and a search like helleb?st* yields a result of 21 in four of the five current datasets chosen. Underlined place-names in the search result are linked to their source, either a book digitisation, such as RYGH (Norske Gaardnavne), the digital resource of the source, like the cadastre M1886 (Matrikkelen av 1886). Some datasets are based on digitised paper slip archives, like the BSN (Bustadnamnregisteret) and the scanned paper slip is available as an image, clickable on the little ‘iiif’ icon on the right. The point icon to the right indicates that the place-name has coordinates (see map view below) and the icon with a square with an arrow will take you to an additional resource related to the entry, for instance modern cadastral information. The far right symbol shows that the entry is available in RDF-format and clicking it shows which other information the entry is linked with.
The search result can also be shown as map results, either in the form of a cluster map or a regular point map. Each point appears as a pop-up on click and allows you to view and query its source data, as well as additional information—just like in the table view.
The resource will be continuously improved over the next few years. More datasets will be made available as they become ready, as will the search refined to include other types of searches. Data filtering and viewing will also be improved.
Future of Norwegian and Scandinavian Onomastics
Several thoughts and ideas on how to secure a future for name studies in Scandinavia were discussed during the conference. One of these thoughts was to increase interdisciplinary collaboration. This interdisciplinarity has long roots in Nordic onomastic tradition, as archaeologists and historians were also toponomysts in the early days of the discipline. Expanding the collaboration with other fields of research, such as sociology, anthropology, literary studies, geography, and economics (among others), in addition to strengthening the cooperation that already exists between toponomysts and archaeologists, historians and religious scholars, has several advantages. It will help our discipline develop methods and gain new knowledge, and it will show the relevance of onomastics for the broader academic world. To facilitate this, we should more actively invite scholars from other fields of research to workshops and seminars where we can bring our heads together and bring new ideas to the table.
Another way forward could be to tap further into the knowledge, hobbies and interests of the general public. Cooperation between hobby metal detectorists, archaeologists and toponomysts has resulted in new archaeological finds in Denmark, and will likely do the same if we made similar cooperation elsewhere. The continued recording of names in archives is an ongoing process in which we as name-scholars rely on contribution by the public. At the moment, at least in the current Norwegian solution, we need a better recruitment of volunteers. This could be done by promoting onomastics and crowd-sourced name projects in more technologically updated ways, for instance via social media and blogs as New trends in Nordic Socio-onomastics blog or Københavns gader.
Finally, there is no way for an academic discipline to survive if there is no teaching at academic institutions at both bachelor’s and master’s level. Courses in onomastics do lead to actual jobs with place-names or personal names at above all archives, mapping and cadastre authorities and language authorities in the Nordic countries. There is a need for onomastic competence and there is definitely a need for trained onomasticians to conduct onomastic research. Since some countries, most importantly here Norway, lack academic courses in onomastics altogether, we should be thinking outside the box and—through collaborations within NORNA and/or ICOS—possibly create a Nordic or international course on names for a broader range of students.
Noreg til skilnad frå dei fleste andre land har fastsett ei lov som regulerer offentleg bruk og normering av stadnamn. Lova blei iverksett 1.7.1991 og har fungert i vel tretti år. Noreg var det første landet som innførte denne typen lov, seinaret har andre følgt etter, t.d. Estland og Polen. Korfor fekk vi denne lova? Kva er formålet med lova? Korleis verkar lova i praksis – vi skal sjå på nokre eksempel. Og kva har vi oppnådd på desse 30 åra med offentleg namnerøkt?
Namnerøkt rundt omkring i verda
På nettsidene til UNGEGN finn vi eit kart som viser verda inndelt etter fargar for om landet har/ikkje har eit statleg organ med ansvar for språkplanlegging for offentleg bruk av stadnamn. Land med grøn farge har slike organ, land med raudaktig farge har ikkje det, og om landet er skravert med grå farge, er stoda utkjent.
Størstedelen av landa i verda er grønfarga – og det vil seie at det offentlege har rett og plikt til å regulere offentleg bruk og skrivemåte av stadnamn.
Korfor fekk Noreg ei stadnamnlov?
Før lov om stadnamn blei innført, hadde Noreg forskrifter eller føresegner som gav reglar for skrivemåten av stadnamn i offetleg bruk. Skrivemåten av stadnamn på offentlege kart skulle rette seg etter reglane i føresegnene, og den fastsette skrivemåten skulle nyttast av det offentlege, medrekna fylke og kommunar. Sidan reglane var gjevne i form føresegn og ikkje lov, tapte staten ei rettsak om skrivemåten av eit nedarva bruksnamn i 1961 (NOU 1983:6 Om stadnamn s. 50). Høgsterett peikte på at det var naudsynt med ei lov for å kunne fastsette skrivemåten av eit bruksnamn mot viljen til eigaren. Ein språkplanleggingskomité la i 1966 fram ein plan for ei stadnamnlov og offentleg stadnamnrøkt. Ingenting skjedde før vi fekk NOU 1983:6 Stadnamn. Sju nye år gjekk før stadnamnlova blei vedteken av Stortinget.
Formålet med lov om stadnamn?
Då lova først blei iverksett, hadde ho ikkje ein formålsparagraf, men i ein merknad til § 1 i den første lova, kommenterte Kulturdepartemenet at utkastet til lov som var lagt fram frå stadnamnutvalet i NOU 1983: 6 Stadnamn, hadde hatt ein formålsparagraf: «Formålet med denne lova er å ta vare på stadnamn som kulturminne og medverke til at namna skal utgjere eit einskapleg namneverk.» Departementet sa seg samd i denne formuleringa, men hadde ikkje funne det naudsynt å ta med formålsparagrafen i lovteksten. Dette skulle snart vise seg å vere ein viktig mangel ved lova.
Hovudregelen for normering av stadnamn skulle ta utgangspunkt i den nedarva lokale uttalen av namnet og følge gjeldande rettskrivingsprinsipp for norsk og samisk. Kvenske namn skulle følge gjeldande rettskrivingsprinsipp i finsk, men finske stadnamn på Austlandet kunne tilpassast norske rettskrivingsprinsipp. Det er neppe vanskeleg å sjå at normering med utgangspunkt i den nedarva lokale uttalen i bygd og by rundt omkring i landet lett kunne komme på kollisjonskurs med prinsippet om eit «einskapleg namneverk», og målet blei nokså fort utfasa.
Kulturdepartementet sette ned ei nemnd som skulle evaluere korleis arbeidet med lova fungerte. Evalueringsrapporten blei sendt ut på høyring, og på bakgrunn av dette arbeidet blei Ot.prop.nr. 42 (2004-2005)lagt fram for Stortinget.
Det blei vedteke endringar i lova i 2005, iverksette 1.8.2006, og no fekk lova ein formålsparagraf:
Formålet med denne lova er å ta vare på stadnamn som språklege kulturminne, gi dei ei skriftform som er praktisk, og som ikkje skyggjer for meiningsinnhaldet i namnet, og medverke til kjennskap til og aktiv bruk av namna (§ 1 første ledd).
Stadnamna skulle takast vare på som kulturminne, men målet om eit einskapleg namneverk var oppgjeve til fordel for ei praktisk skriftform, og ei skriftform som ikkje skulle skygge for meiningsinnhaldet i namnet.
I tillegg kom det med eit viktig andre ledd om at lova skulle sikre omsynet til norske, samiske og kvenske stadnamn i samsvar med nasjonalt lovverk og internasjonale avtalar og konvensjonar.
Seinare har lova blitt endra to gonger, i 2015 og 2019, men formålsparagrafen er ikkje blitt endra.
Hovudformålet – å ta vare på stadnamn som kulturminne
Som ein konsekvens av målformuleringa om å ta vare på stadnamn som kulturminne, fekk lova inn ein namnevernparagraf som seier at det ikkje er høve til å byte ut eit nedarva stadnamn med eit anna namn utan tradisjon på staden, og det er ikkje høve til ta eit namn i bruk på ein stad der det tradisjonelt ikkje høyrer heime.
Å ta vare på eit namn som kulturminne inneber å føre namnet vidare, altså å sjå til at namnet ikkje blir gløymd. Når vi bruker eit stadnamn, blir namnet hugsa, og slik blir det teke vare på. Likevel er ikkje aktiv bruk av eit namn tilstrekkeleg for sikre at namnet blir teke vare på som kulturminne. Eit namn kan ha ulike former, og alle utgåver av eit namn er neppe like viktige å ta vare på. Lov om stadnamn seier derfor at vi som hovudregel skal ta utgangspunkt i den nedarva lokale uttalen av namnet når vi skal skriftfeste det, og derfor er det denne forma av namnet som er den eigentlege og verneverdige forma. Samstundes har mange av stadnamna våre ein lang skrifttradisjon, og det kan ofte vere avvik mellom uttaleforma og skriftforma av eit namn.
Vidare seier forskrifta til lova at stadnamn som inneheld allment kjende ord eller namneledd, skal skrivast i samsvar med gjeldande rettskriving i språket som namnet inngår i. Stadnamn som inneheld utdøydde eller uklåre språkelement, skal skrivast i samsvar med gjeldande rettskrivingsprinsipp. Lova har ein unntaksregel som seier at om eit namn har ein skrifttradisjon som har vore lenge i bruk, og er vel kjend og innarbeidd, kan ein sjå bort frå å skrive namnet etter gjeldande rettskriving og rettskrivingsprinsipp.
Vi ser at lova har formuleringar som opnar for å følge både nedarva lokal uttale og ein skriftspråkstradisjon på tvers av uttalen av stadnamnet. Det er derfor ikkje føreseieleg korleis eit stadnamn blir normert, for det er mange faktorar som kan verke inn på normeringa, og det er ikkje semje om kva for aspekt ved namnet som er viktigast når vi normerer det. Vi skal sjå på eit par eksempel på praktisering av regelverket.
Namnet på gard 54 Holmåk – Holmvåg i Steigen kommune, Nordland fylke
Kartverket fastsette skrivemåten Holmåk for eit gardsnamn og avleidde namn i 2018. Vedtaket var i samsvar med tilrådinga frå Språkrådet. Vedtaket blei påklaga av Holmvåg grunneierlag. Klagarane grunngav klagen med at Holmvåg var brukt i daglegtalen, og at ein ikkje kjente til at nokon brukte Holmåk i daglegtalen på minst hundre år.
Uttale, skrifttradisjon og etymologi Det eldste belegget for den nedarva lokale uttalen finn vi i Oluf Rygh (1905) Norske Gaardnavne Nordlands Amt, s. 256: /”hoɽmo:k/. Uttalen blir stadfest i to namnesamlingar (frå 1968 og 1980-talet). I eit materiale nedskrive av skolebarn i 1936 er namnet skrive Holmåg i tillegg til Holmågelva, Holmågvannene og Holmågaksla. Skrivemåtane avspegler ein uttale /”hoɽmo:g/. Språkrådet fekk stadfest av lokalkjente at uttalen /”hoɽmo:g/ framleis var brukt. I tillegg fanst ein nyare uttale, /”holmvo:g/.
Det eldste skriftlege belegget, af Holmauki, går tilbake til mellomalderen i Aslak Bolts jordebok, ca. 1340. Holmauki er dativ eintalsform sidan namnet står etterstilt preposisjonen af. Nominativsform ville ha vore *Holmauk, og bortfallet av endinga i nominativ kjem av at dialekten er eit apokopemål med bortfall av trykklett endevokal i mange grammatiske kategoriar. Matriklane av 1886 og 1907 har skrivemåten Holmaak, mens matrikkelen av 1950 har skrivemåten Holmvaag. Det eldste belegget av Holmvaag er fra 1.2.1910 då ein ny og tilflytta eigar av bruk 54/1 fekk tinglyst at bruket “Herefter skal hete Holmvaag” (innførsel i panteregistret). 1910-folketeljinga har skrivemåten Holmvaag, og skrivemåten heng nok saman med endringa av bruksnamnet dette året. Det eldste belegget på offentlege kart er frå 1905 med skrivemåten Holmaak. Frå 1986 er skrivemåten på kart Holmåk.
Belegget, af Holmauki, gjer det lett å tolke namnet. Forleddet er ordet holme m., belagt i gammalnorsk både som eit svakt og sterkt hankjønnsord, holmi og holmr, med tydningar som 1) holme, lita øy, og 2) liten haug på flatt land. Etterleddet -auk(i) går tilbake på gammalnorsk auki eller aukr, m., begge med tyding ‘auke, tillegg, tilvekst’, jf. ord som skjerauke f, m..‘langstrekt grunning ved eit skjer’ og sandauke m. ‘sandbanke’.
Namneforma Holmvåg Etter at namnet Holmåk ikkje lenger var forståeleg, kan folk ha kjent trong for å tolke inn ei ny meining i namnet, og det kan vere forklaringa på at den nye brukseigaren ville at namnet skulle vere Holmvaag og ikkje Holmåk. Det er med andre ord ein folkeetymologi som ligg til grunn for omtolkinga av namnet. Eit uforståeleg namneledd blir bytt ut med ordet våg m. ‘djup vik’, som er eit ord med kjent tyding.
Språkrådets tilråding i klagesaka Språkrådet konkluderte med at trass i at lokalmiljøet identifiserte seg med skrivemåten Holmvåg og den nyare uttalen /”holmvo:g/, tilrådde Språkrådet skrivemåten Holmåk, for denne skrivemåten tok best vare på stadnamnet som språkleg kulturminne, mens skrivemåten “[…] Holmvåg gir et feil signal om innholdet i navnet og dekker over det språklige opphavet. Holmåk går minst tilbake til middelalderen; trolig er navnet betydelig eldre.”
Kartverkets konklusjon og oppretthalding av tidlegare vedtak i klagesaka Kartverket heldt fram at skrivemåten Holmåk hadde ein ubroten offentleg skrifttradisjon (med variantar som Holmaak, Holmog), og den nedarva lokale uttalen var dokumentert og overlevert til samtida trass i at den nye uttalen hadde blitt vanleg og blei oppfatta som “den riktige” namneforma. At folk lokalt oppfatta Holmvåg som det vanlege og brukte namnet for garden og grenda, var ikkje tilstrekkeleg grunn for Kartverket til å sjå bort frå hovudprinsippet i lova for namnenormering og formålsparagrafen i lova. Steigen er kjent for sin rikdom av fortidsminne, og namnet Holmåk er eit viktig språkleg kulturminne overlevert frå tidlegare tider. I forvaltinga av vår felles kulturarv har vi ansvar for å ta vare på gardsnamnet, som er ein arv frå gammalnorsk tid. Berre skrivemåten Holmåk tar vare på namnet som kulturminne. Kartverket heldt derfor fast på det tidlegare vedtaket for gardsnamnet og dei avleidde namna.
Klagenemndas vedtak Klagenemnda gjekk samrøystes inn for skrivemåten Holmåk både for gardsnamnet og dei avleidde namna. Klagenemnda peikte på at skrivemåten Holmvåg ville føre til ei omtolking av namnet i strid med § 1 i lova, altså formålsparagrafen. Vi ser altså at formuleringa om at skrivemåten ikkje må skygge for meiningsinnhaldet i namnet, viste seg særs nyttig for å kunne avvise skrivemåten Holmvåg.
Namnet på eit fjell – Kjernfjellet, Tjernfjellet eller Tjørnfjellet i Saltdal kommune
I 2019 starta Kartverket namnesak for å få fastsett skrivemåten av namnet på eit fjell med to offentlege skrivemåtar, Kjernfjellet og Tjørnfjellet, i Saltdal kommune i Nordland fylke. Statens vegvesen bygde tunnel gjennom fjellet, og lokalt meinte ein at tunnelnamnet skulle skrivast Tjernfjelltunnelen. Sidan fjellnamnet er primært, måtte skrivemåten av fjellnamnet avklarast først. Utgangspunktet for normeringa var den nedarva lokale uttalen av fjellnamnet, /’’çæ:ɳ.fjeʎe/, som alle var samde om. Karverket meinte at forleddet inneheldt ordet kjerne f. ‘reiskap til å kjerne smør med’, mens Saltdal kommune hevda at forleddet inneheldt ordet tjern n. ‘lita vassamling’.
Kartverket viste til at saltdalsmålet nytta ordet tjørn f., uttalt /’çøɲ/ for ‘lita vassamling’, (normert tjønn i lokale stadnamn) og at forma tjern var ei skriftspråksform som ikkje inngjekk i saltdalsmålet. Kommunen hevda at dialekten hadde både forma tjønn og tjern i tydinga ‘lita vassamling’. Det lulesamiske namnet på fjellet er Girnno, av ordet girnno ‘(smør)kjerne’. Klagenemnda for namnesaker fastsette skrivemåten Kjernfjellet som offisiell skrivemåte av fjellnamnet trass i sterkt lokalt engasjement for skrivemåten Tjernfjellet. Skrivemåten Tjørnfjellet var ei misforstått normering, og derfor uaktuell.
Klagenemnda la vekt på at det ikkje var tvil om at ordet i forleddet av namnet var ordet kjerne f. og viste til formålsparagrafen i lova om at skrivemåten ikkje må skygge for meiningsinnhaldet i namnet. Tunnelen blei skilta Kjernfjelltunnelen – Girnotunælla. I lokalmedia blei vedtaket sterkt kritisert, og Kartverket blei skulda for å vise maktarroganse og å overkjøre lokale synspunkt.
Foto: Ronald Nystad-Rusaanes
Praktisk skriftform
Vi har sett at formålsparagrafen har ei formulering om at skrivemåten skal vere praktisk. Dette prinsippet er særleg aktuelt når kommunane lagar adressenamn. Memorialnamn er populært som adressenamn, og vi veit at personnamn ofte har individuelle skrivemåtar som bryt med rettskrivingsprinsippa i språket. Namn som P. A. Heuchs gate, F. L. Suhrs veg, Chrystiesgate, Wiekes vei har skrivemåtar som ikkje er føreseielege, og dei er derfor upraktiske. Om skrivemåten av namn skapar problem for brukarane, er skrivemåten upraktisk.
Offentleg bruk av minoritetsspråklege stadnamn
Då lov om stadnamn kom i 1991, hadde lova ein paragraf som sa at «[s]amiske og finske stadnamn som blir nytta blant folk på staden, skal til vanleg brukast av det offentlege på kart, skilt, i register m.m., saman med eventuell norsk namneform».
Det var likevel svært vanskeleg i dei første åra å få gjennomført saksbehandling i kommunane og å få kommunane og andre offentlege organ til å gjere vedtak i namnesaker om samiske og kvenske stadnamn (termen finsk blei brukt tidlegare). Om den første tida med lov om stadnamn, sjå t.d. Helander (1994). Frå 2006 fekk Statens kartverk ansvar for å fatte vedtak på vegner av andre statlege organ, t.d. Statens vegvesen, Avinor, Kystverket og Statskog, og problemet med manglande vedtak i reiste saker fekk no ei løysing på statleg nivå. Men framleis var og er manglande vedtak i fylke og kommunar framleis eit problem – også i saker som gjeld norske stadnamn. Då lova fekk formålsparagrafen med formuleringa at «lova skal sikre omsynet til norske, samiske og kvenske stadnamn i samsvar med nasjonalt lovverk og internasjonale avtalar og konvensjonar», var og er denne formuleringa viktig å vise til overfor både privatpersonar og aktørar i offentleg forvaltning.
Offentleg bruk av stadnamn kan delast inn i ulike domene i samfunnet. Dei minst institusjonaliserte namna er naturnamna, namn på naturobjekt av ymse slag. Andre typar namn som er meir institusjonaliserte, er gards- og bruksnamn, namn på busetjingar (byar, bygder, grender), namn knytt til samferdsel (tunnelar, haldeplassar, ferjekaier, flyplassar o.a.), administrative namn, adressenamn, namn på geistlege bygg og administrative organ o.a.
Dei minoritetsspråklege stadnamna har etter kvart blitt tekne i bruk i fleire offentlege domene, t.d. innafor samferdsel og som administrative namn (kommune-, fylkes- og landsnamn), og synet på minoritetsspråkleg stadnamn i offentlege kontekstar har endra seg radikalt frå 1990-talet då skilt med samisk tekst blei ramponerte, t.d. med å bli skotne på med hagle eller å bli fjerna. Trass i at situasjonen har endra seg mykje, er det enno ikkje sjølvsagt at offentlege organ gjer det dei skal for å iverksette intensjonen med lova. Statens kartverk gjorde t.d. vedtak 31.10.2018 om eit lulesamisk namn, Bådådjo girddesalljo, for Bodø lufthavn og seinare er samiske og kvenske namn fastsett for mange ande flyplassar. Avinor har likevel ikkje skilta ein einaste flyplass med samiske og kvenske stadnamn.
Kartverket har også fatta vedtak om trespråklege namn på tunnelar som Statens vegvesen har ansvar for å skilte, men Vegvesenet har i nokre tilfelle berre skilta med norsk namn. Eit eksempel er dei vedtekne tunnelnamna Sørkjostunnelen (norsk), Reaššegeaštunealla (nordsamisk), Rässikäisentunneli (kvensk) 11.4.2018 i Nordreisa kommune.
Sørkjostunnelen – kor blei det av namna Reaššegeaštunealla og Rässikäisentunneli? Foto: Nils-Arne Larsen
Namnet på byar, bygder og grender er det kommunane som har rett til og ansvar for å fastsette skrivemåten av, og lenge var det vanskeleg å få kommunane til å saksbehandle slike namnesaker. Situasjonen no er endra, og mange samiske og kvenske namn på busetjingar har blitt fastsette og er blitt skilta. Likevel er det framleis mange stader som enno ikkje har fått fastsett samiske skrivemåtar av namn på busetjingar, jamvel i kommunar innafor det samiske forvaltingsområdet. Det same gjeld kvenske namn. Ein del har blitt skilta, men framleis er skiltinga mangelfull i mange kommunar.
Minoritetsspråklege adressenamn er det få av. Nokre kommunar har ønskt å bruke fleirspråklege adressenamn, men ønska deira er blitt avviste fleire gonger når spørsmålet har blitt teke opp med Kommunal- og moderniseringsdepartemetet. Avslaget har blitt grunngjeve med at eit adessenamn må vere eintydig ut frå eit krav til adresser i den såkalla matrikkelforskrifta. Eintydigheitsargumentet har blitt tilbakevist som ugyldig, for eit fleirspråkleg adressenamn er ikkje mindre eintydig enn eit einspråkleg adressenamn. I begge tilfelle viser namnet/namna til ein bestemt stad. Eit meir relevant problem som må løysast for å kunne ta i bruk fleirspråklege adressenamn, er at registra som namna blir registrerte i, ikkje er blitt utforma til å kunne takle fleirspråklege adressenamn.
Innafor det geistlege domenet har det ikkje vore vilje til å skilte kyrkjer, kapell og administrative einingar på minoritetsspråk. I mi tid som saksbehandlar av namnesaker i perioden 1991–1996 (som sekretær for Namnekonsulenttenesta for norske namn i Nord-Noreg (tilsvarande Språkrådet i dag) og som stadnamnansvarleg for Nord-Noreg i Kartverket 13.8.2012 til i dag, har eg innlemma geistlege namn i namnesaker når det har vore aktuelt. Til dags dato har enno ikkje eit einaste minoritetsspråkleg namn blitt fastsett innafor det geistlege domenet så vidt eg kjenner til.
Kva har vi oppnådd etter 30 år med offentleg namnerøkt?
Spørsmålet femnar vidt, og det er uråd å svare kort på det. På dei tretti åra har svært mange namn blitt normerte til offentleg bruk i heile landet. Sentralt stadnamnregister tel i dag over 1 101 000 namn. Av dette er over 31 000 samiske namn og over 2 900 kvenske namn. Namn vedtekne etter lov om stadnamn utgjer ca. 10 av namna i registret.
Det er stor merksemd om det offentlege namnearbeidet. Det skjer nesten aldri at eit dokument blir sendt ut utan at det kjem innsynskrav frå media eller privatpersonar. Namnespørsmål engasjerer. Om eit norsk namn har ein skrifttradisjon, er det vanleg at folk vil halde fast på den tilvente skrivemåten sjølv om skrivemåten går på tvers av uttalen. Om skrivemåten til eit norsk namn er lite kjent, er det vanleg at folk ønsker ein mest mogleg dialektnær skrivemåte, og ikkje normering etter gjeldande rettskriving og rettskrivingsprinsipp i språket. Derfor er normeringa av norske stadnamn svært varierande og i alle fall ikkje einskapleg.
Etter lovendringa i 2015 fekk brukseigarar rett til å fastsette ein annan skrivemåte av nedarva bruksnamn enn den skrivemåten som følger av hovudregelen i lova. Brukseigarar som ikkje ønsker ein skrivemåte etter hovudregelen, kan nytte ein annan skrivemåte av bruksnamnet. Kravet er at brukseigar må dokumentere at skrivemåten har vore i offentleg bruk for hans/hennar eige bruk. I eksemplet med matrikkelgard 54 Holmåk valte brukseigarane som hadde bruk med namn samanfallande med gardsnamnet, skrivemåten Holmvåg (to av bruka) og Holmvaag (eitt bruk). Lovgjevar har fastsett ei viktig avgrensing i bruken av det vi omtalar som eigarfastsette skrivemåtar av bruksnamn for ikkje å uthole formålet med lova, altså å ta vare på stadnamna som kulturminne. Det er nemleg ikkje høve til å legge ein eigarfastsett skrivemåte til grunn for skrivemåten av andre namn, t.d. av eit adressenamn som bygger på eit nedava bruksnamn. Med denne unntaksregelen vil det ikkje oppstå situasjonar som på 1960-talet med rettsak mellom staten og brukseigar på grunn av usemje om skrivemåten av eit bruksnamn.
Etter tretti år er nok dei største endringane i offentleg namnebruk at minoritetsspråklege stadnamn som før berre fantest i munnleg språkbruk, har blitt skriftfesta og har komme inn i offentleg språkbruk. Situasjonen er mest markant endra for bruken av kvenske namn, som nesten ikkje var brukte av det offentlege. Samiske naturnamn har vore på offentlege kart alt frå gammalt av, men no har samiske namn også komme inn i forskjellige andre offentlege domene slik eg alt har gjort greie for. Mykje er oppnådd, men framleis har vi mange utfordringar innafor offentleg onomastisk språkplanlegging.
Litteratur og nettkjelder
Helander, Kaisa Rautio (1994): Stedsnavn i flerspråklige områder i Norge. Hvordan norske, samiske og finske stedsnavn brukes i offisell og uoffisiell sammenheng i Norge. Ulfsparre, Göran (red.). Ortnamn värda att vårda. Stockholm, s. 123-134.
Till följd av den ökade arbetskraftsinvandringen under 1960- och 70-talen som under 1980-talet följdes av flyktinginvandring har antalet moskéer i Skandinavien ökat. En del av dem har arkitektoniska särdrag som ofta förknippas med islam och är väl synliga i stadsrummet, medan andra moskéer bedriver sin verksamhet i lokaler som ursprungligen byggts för andra ändamål. I dessa fall blir skyltning och inte minst namnen centrala för den som vill identifiera moskén. Trots att moskéer blir ett allt vanligare inslag i svenska städer är moskénamn i nordisk kontext inte speciellt undersökta. I en delstudie inom projektet Språkets roll i segregations- och gentrifieringsprocesser: Språkliga landskap i Göteborg undersöks hur moskéer positionerar sig i det språkliga landskapet i en diasporisk kontext, bl.a. genom namn- och språkval.
Moskén som flerspråkig plats
Moskéer i diasporan är i regel flerspråkiga platser. Här talas oftast arabiska, som fungerar som religiöst språk inom islam, majoritetsspråket, här svenska, och dessutom ett eller flera invandrade språk, oftast moskébesökarnas förstaspråk. För att förstå varför språkval i t.ex. en verksamhets skyltning och namnval är viktiga måste man komma ihåg att alla samhällen och sociala grupperingar präglas av olika typer av sociala konstruktioner och hierarkiska strukturer där bl.a. språk (och de individer som talar dessa språk) tillskrivs olika status, värden och egenskaper. Det är ganska vanligt att moskéerna har flera namn bildade på olika språk. Genom val av språk och namn kan moskéerna positionera sig på olika sätt, både gentemot majoritetssamhället och sinsemellan och namn blir ett symboliskt kapital för att uppnå status eller ekonomisk vinning.
Analysverktyg
För att försöka förstå moskénamnens olika dimensioner har vi i vår studie använt teoretikerna Giraut och Houssay-Holzschuchs (2016) modell som i korthet går ut på att beakta den geopolitiska kontexten, involverade aktörer samt vanligt förekommande namngivningsteknologier. Vår analys bygger både på namnens betydelseinnehåll och på de former de materialiserade namnen antar, t.ex. språkval, layout och bruk av symboler. I de fall det förekommer flera namnformer undersöks deras inbördes hierarkier bl.a. genom analys av frekvens, i relation till typografi, färg, placering i förhållande till andra semiotiska tecken osv. enligt de principer som används inom fältet språkliga landskap. Genom dessa verktyg är det möjligt att avgöra vilka funktioner de materialiserade namnen fyller, och vem de vänder sig till. Precis som för övriga verksamheter i samhället bedrivs en del av moskéernas kommunikation online.
Tre olika moskéer i Göteborg
I studien undersöker vi namnen på tre moskéer som på olika sätt illustrerar hur en aktör genom namn- och språkval placerar sig i det språkliga och religionspolitiska landskapet i Göteborg. De tre moskéerna är Islamiska Sunni Centret i Gamlestaden, Göteborgs Moské på Hisingen samt Angereds moské som ligger i stadsdelen Angered i nordöstra Göteborg.
De tre moskéerna positionerar sig på olika sätt, både i det urbana och religiösa rummet. Moskén med det svenska namnet Islamiska Sunni Centret ligger i en gammal lagerlokal som saknar arkitektoniska drag kopplade till islam. Moskén bär även ett arabiskt namn som översatt till svenska är Islamisk Center för dem som följer profetens levnadssätt och gemenskap, och namnet signalerar till arabisktalande muslimer att moskén positionerar sig innanför ramarna för en stark sunnitisk rättrogenhet som har profeten Muhammeds liv och sedvänjor som ideal. Moskén inskriver sig därmed i en salafistisk riktning. Även det svenska namnet signalerar genom namnelementen islamiska och sunni att man vänder sig till en viss inriktning inom islam. Moskéns logga placerar centret i en muslimsk kontext eftersom bruket av färg och symboler på skylten tydligt signalerar muslimsk tillhörighet. Detsamma gäller den gröna färgen på texten och bakgrundsmönstret. Moskén har flera Facebooksidor med överlappande flerspråkighet, där texter och föreläsningar är både på svenska, arabiska och somaliska.
Foto: projektet Språkets roll i gentrifierings- och segregationsprocesser i Göteborg
Göteborgs Moské har endast ett svenskt namn. Namnet är neutralt och pekar inte ut någon religiös inriktning. Moskén, som har arkitektoniska drag tydligt kopplade till islam, har enligt hemsidan, som till stor del är på svenska, en inkluderande hållning och välkomnar alla riktningar inom islam. Genom namnet positionerar sig moskén som hela Göteborgs moské.
Angereds moské drivs av Angereds Islamiska Församling. Den ligger i en industrifastighet i nära anslutning till ett antal kommersiella verksamheter som ägs av samma personer som driver moskén. Moskén har också ett arabiskt namn som ungefärligt kan översättas som ’Islamskt center i Angered och Sverige’, men det svenska namnet tycks vara det som används, även i arabiskt tal. Både det svenska, arabiska och även församlingsnamnet kan sägas vara bildade enligt ett svenskt namnbildningsmönster. Detta, i kombination med att en stor del av moskéns information på Facebook är på svenska, kan sägas tyda på en vilja att smälta in i majoritetssamhället. På moskéns Facebooksida är många texter på svenska men även arabiska syns i kommentarsfältet. Både arabiska och svenska används i predikan. Centralt är att Angereds moské, både administrativt och när det gäller lokalen, hänger samman med de angränsande verksamheterna.
Foto: projektet Språkets roll i gentrifierings- och segregationsprocesser i Göteborg
Moskéernas positioneringsstrategier
Vad kan vi då läsa ut av namnen? För det första kan de inte analyseras ensamt utan måste ses i sin geopolitiska kontext. Även språkval måste ingå i analysen. Islamiska Sunni Centretpositionerar sig som en salafistisk moské, vilket framförallt visas i det arabiska namnet. Genom språkval och religiösa referenser vänder man sig till den s.k. ingruppen, personer som är förtrogna med islam och det arabiska språket och namnet signalerar att moskén vänder sig till en viss gren inom islam. Göteborgs moské positionerar sig genom att enbart ha ett svenskt namn som vänder sig till personer inom olika riktningar inom islam och genom att genomgående använda svenska i sina texter som den officiella fasaden för svensk islam. Angereds moské uppvisar genom sitt svenska namn en vilja att smälta in i majoritetssamhället, och verksamheten är en del i ett kommersiellt kluster där det endast utgör en del i en större företagsidé.
Kommersiella namn är ofta innovativa. På det sättet vill namngivaren locka potentiella kunder och ge en säregen och kanske en fräsch bild av namnets referent. Bland företagsnamnen speglar namn på restauranger i många fall nya trender, åtminstone i större städer där konkurrensen av restauranggäster är stor.
I Helsingfors har en trend bland restaurangnamn väckt min uppmärksamhet, nämligen att ge ett svenskt namn åt en ny restaurang. För tillfället har vi åtminstone följande restauranger i staden: Grön, Skörd, Bröd, Spis, Fisken på Disken, Apotek, Finnjävel och Salutorget. En del restauranger, Jord, Säsong och Lilla Fabrik, har nyligen slutat, kanske på grund av coronaläget.
Efterrätt på restaurangen Grön. Bild: Terhi Ainiala
Som de mesta företagen, har även dessa restauranger bara ett namn. De har alltså inte ett parallellnamn på finska eller på engelska eller på något annat språk. Varför har de sedan valt ett svenskt namn? Kunde det vara att de verkar, åtminstone delvis, på svenska? Och att de vill betjäna speciellt Helsingfors svenskspråkiga invånare och nordiska gäster? Helsingfors är ju en tvåspråkig stad med t.ex. alla gatuskyltar både på finska och svenska. Om orsaken bakom namnval skulle ligga här, kunde man kanske förvänta sig att dessa restauranger har även sina webbsidor på svenska.
Men så är det inte. Av de nuvarande restaurangerna med ett svenskt namn har bara två (Spis, Fisken på Disken) sina webbsidor på svenska, vid sidan av finska och engelska sidor. De andra har sina webbsidor antingen enbart på engelska (Grön) eller på finska (Skörd, Salutorget) eller både på finska och på engelska (Bröd, Apotek, Finnjävel).
Vi hittar motivet för dessa svenska namn alltså inte på webben. Det är bara att gissa och fundera vidare. Kanske har namngivarna upplevt svenska namn på ett något sätt äkta, traditionella och genuina. Svenska språket hör ju till stadens identitet och historia (visst även för nutiden). Svenska restaurangnamn har kanske ansågs som nya och fräscha jämfört med de typiska och redan gammalmodiga engelska namn och även med de redan etablerade och rätt populära finska namn.
Hur svenska restaurangnamn sedan ser ut? Många av dem följer ett mönster efter stadens åtskilliga finska namn: ett väldigt kort namn med en homonym i lexikon. Som tematiskt passar dessa namn bra som restaurangnamn (bröd, skörd, grön, spis). Dessutom verkar bokstaven ö vara poppis. Den kanske även ser bra ut och passar fint i logon.
Även andra namn är på något sätt informativa. Namnet Finnjävel utnyttjar historien om de finska immigranterna i Sverige på 1960–1970-talen. Många immigranter kallades finnjävlar, och detta skällsord var och är fortfarande välkänt även i Finland. Restaurangen har, som man kan lätt gissa, finska ”rotfasta” rätter på sin meny. Fisken på Disken erbjuder fisk- och skaldjursrätter. Restaurangen Salutorget, å andra sidan, ligger bredvid Salutorget. Restaurangen Apotek – som egentligen heter Viinibaari (ett finskt ord för ’vinbar’) Apotek och har alltså ett namn med en finsk och en svensk namndel – ligger på lokalen där tidigare fanns ett apotek.
Jag besökte restaurangen Grön några år sedan, när den hade just precis öppnats. En gäst frågade varför bär restaurangen namnet Grön. Servitrisen svarade att det bara lät bra och att den finska motsvarigheten (Vihreä) skulle inte ha gjort det.
Vi får se om trenden att namnge restauranger på svenska i Helsingfors fortsätter. Eller om det blir namn på några andra språk, t.ex. på samiska, i mode. Spännande åtminstone för oss som både gillar namn och bra restauranger!
– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling
af Martin Sejer Danielsen
I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!
Folkeminder og nationalstaternes dannelse
Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).
Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):
Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde! – Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.
Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden
Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavnebenyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.
Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.
Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).
Afvisning af arkiverne
I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.
Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).
Kontekstenaf folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.
Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.
Rekonstruktion af konteksten
Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.
Men hvad så med stednavnene?
Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?
Siden 2008 har Vejnavnenævnet i København skullet ”tilstræbe at flere veje opkaldes efter kvinder”. Baggrunden for beslutningen hviler på et ønske om en mere ligelig fordeling mellem antallet af veje opkaldt efter kvinder og mænd. I 2019 var der 124 kvindenavne og 451 mandsnavne på de københavnske vejnavneskilte, og samme skæve fordeling ses i dag. Imidlertid kan der være andre parametre end et ligeligt antal veje opkaldt efter kvinder og mænd at stræbe efter, hvis målet er ligestilling mellem kønnene repræsenteret som navngivningsmotiv i vejnavnene. Der kan nemlig også opstå andre hierarkier, der skaber ulighed.
Politisk vejnavngivning
I Danmark er vejnavngivning en politisk sag. I København har der siden 1874 været nedsat et udvalg bestående af politikere, der beslutter, hvad vejene skal hedde. Beslutningen fra 2008 om at flere veje skal navngives efter kvinder er altså en politisk beslutning, og den tager afsæt i en forestilling om køn som de to kategorier mand og kvinde. Man kunne spørge, hvor det så efterlader andre køn? Og man kunne spørge om andre minoritetsgrupper efter denne logik ikke også burde repræsenteres i vejnavnelandskabet? Disse væsentlige spørgsmål må imidlertid forfølges på et andet tidspunkt. I det følgende skal vi se nærmere på nogle empiriske eksempler, der illustrerer kompleksiteten ved vejnavngivning, hvis målet er at opnå ligestilling imellem de to biologiske køn mand og kvinde i vejnavnelandskabet.
Beliggenhed og størrelsesforhold
I 1999 fik forfatteren Karen Blixen opkaldt en lokalitet efter sig i København. Karen Blixens Vej er en sidegade til Njalsgade, der fungerer som indkørsel til Det Humanistiske Fakultet på Københavns Universitet. Indkørslen fører op til den bygning, hvor fagdisciplinen litteraturvidenskab har til huse, og man kan dermed sige, at der findes en forbindelse imellem navngivningsmotivet (forfatteren Karen Blixen) og beliggenheden (ved litteraturvidenskab). Men denne forbindelse findes naturligvis kun så længe litteraturvidenskab har sin primære udfoldelse netop her.
Navngivningen tilgodeser målet om, at flere veje skal navngives efter kvinder, dog fandt denne navngivning sted før den politiske beslutning i 2008. Men da folketingspolitikeren Svend Auken i 2012 fik navngivet en plads efter sig 450 meter fra Karen Blixens Vej, opstod der et nyt spørgsmål: Hvorfor får Svend Auken en plads, når Karen Blixen får en indkørsel? Nogle lokaliteter er mere ærefulde end andre at få opkaldt efter sig, ligesom nogle lokaliteter er mere centrale og dermed mere synlige end andre. Derfor handler det ikke blot om, at flere veje skal navngives efter kvinder, det handler også om at sikre lighed mellem de lokalitetstyper, der navngives efter mænd og kvinder, så der ikke opstår nye hierarkier, hvor kvinder tildeles indkørsler, imens mænd tildeles pladser.
Sammenlignelighed
Karen Blixen er en af de væsentligste kvindelige danske forfattere. Hvordan skal man opgøre og måle hendes betydning, og hvilken slags lokalitet hun på denne baggrund bør få opkaldt efter sig? Og kan en forfatters betydning sammenlignes med en politikers? Virkningshistorisk er Karen Blixen og Svend Auken svære at sammenligne, men i byens fysiske rum bliver sammenligningen nærliggende, fordi de to lokaliteter ligger tæt på hinanden. Således motiverer navnenes placering på skilte i byen spørgsmålet om, hvorfor den ene får en indkørsel, imens den anden får en plads. I dag er der på campusområdet på Det Humanistiske Fakultet blevet anlagt en plads for enden af Karen Blixens Vej, der har fået navnet Karen Blixens Plads. Dermed er der rettet op på den åbenlyse ulighed imellem Svend Aukens plads og Karen Blixens indkørsel, men andre spørgsmål står nu tilbage: hvem opdager at Karen Blixens Plads ligger der? Og hvem besøger den? Samme spørgsmål rejser sig naturligvis også ved Svend Aukens Plads.
Karen Blixen og H. C. Andersen
Virkningshistorisk er Karen Blixen og H. C. Andersen nemmere at sammenligne. Begge var forfattere, begge er internationalt anderkendte. Dertil har de begge fået opkaldt en vej efter sig i København. Sammenligner vi Karen Blixens Vej med H. C. Andersens Boulevard, synliggøres samme ulighed som før, for imens kvinden får en indkørsel, får manden en boulevard. Spørgsmålet bliver derfor som før, om den nyanlagte plads i forlængelse af indkørslen retter op på uligheden.
Men nærværende sammenligning synliggør også en anden forskel. H. C. Andersens Boulevard løber igennem det centrale København, forbi Rådhuspladsen og Tivoli, som hvert år besøges af tusindvis af udenlandske turister og danskere fra hele landet. Over for dette er Karen Blixen som navngivningsmotiv knyttet til campusområdet ved Det Humanistiske Fakultet, og dem der færdes der, er primært universitetets studerende og ansatte, der udgør en meget mindre gruppe end den gruppe, der færdes på H. C. Andersens Boulevard. I det urbane landskab er H. C. Andersen altså mere central og synlig end Karen Blixen, fordi han knyttes til en mere central og synlig lokalitet end Karen Blixen. Det betyder både, at flere mennesker dagligt konfronteres med mindet om H. C. Andersen end om mindet om Karen Blixen, og det betyder at H. C. Andersen i byens hierarki er mere fremtrædende end Karen Blixen. Med andre ord smitter lokaliteternes beskaffenhed af på forfatternes eftermæler, og H. C. Andersen fremstilles som mere væsentlig end Karen Blixen.
Visioner på tegnebrættet, navne i den fysiske verden
Så hvad skal politikerne være opmærksomme på, når de navngiver veje efter kvinder? Som vi har set, er det ikke nødvendigvis tilstrækkeligt blot at ville opnå et ligelig antal veje og pladser opkaldt efter mænd og kvinder. Ligestilling handler i lige så høj grad om, hvilke lokaliteter der navngives efter kvinder og mænd, hvor store lokaliteterne er, om lokaliteterne er centralt eller perifert placeret, og om sammenlignelige personer med forskellige køn tildeles nogenlunde ligedanne lokaliteter. Uligheden i vejnavne skal derfor ikke blot findes i antal veje alene, kønsmæssige hierarkier kan sagtens udspille sig blandt forhold der angår centrale og perifere placeringer, lokaliteternes art og størrelse.
Det er naturligvis uhyre kompliceret at sikre ligestilling blandt vejnavnene i byerne. København er allerede bygget, og de nye veje og pladser der bygges og skal navngives, ligger i sagens natur længere væk fra centrum, idet at byen udvides. I Administrationsgrundlaget for vejnavngivning som Vejnavnenævnet følger, står der, at veje som hovedregel ikke skal omnavngives, da historien i vejnavnet skal kunne spores og tilfældige politiske strømninger ikke må spores i navnene. Det er således bemærkelsesværdigt, at H. C. Andersens Boulevard først fik sit navn i 1955 i anledning af H. C. Andersens 150 års fødselsdag. Før 1955 hed vejen Vester Boulevard. Det var således en politisk beslutning, at netop denne mand skulle hædres med netop denne centrale vej. Vejnavngivning er en politisk sag.
Når veje skal navngives, og de skal opkaldes efter personer, skal den person der navngives efter ”have haft en særlig tilknytning til København eller gjort en særlig indsats af så stor betydning for Danmark, at personen bør hædres i landets hovedstad”. Det er således en ære, at få opkaldt en vej eller en plads efter sig. Men på samme måde som vi mindes en person, når vi møder en lokalitet i den fysiske verden, som bærer personens navn, virker den fysiske lokalitets beskaffenhed også tilbage på den person, lokaliteten er navngivet efter. Lokaliteten påvirker altså den afdøde persons eftermæle. Og når Karen Blixen placeres perifert, imens H. C. Andersens placeres centralt, bliver Karen Blixens betydning for Danmark langt mindre synlig end H. C. Andersens. Også derfor er det ikke uvæsentligt, hvilke lokaliteter der tildeles kvinder, mænd og andre køn.
Litteratur
Wegeland, Kirsten (2014) Administrationsgrundlag for Vejnavnenævnet. Københavns kommune: Teknik- og Miljøforvaltningen.
När, hur och varför fick Sveriges högsta berg namnet Kebnekaise? Kebnekaise är en anpassning av nordsamiskans Giebmegáisi med betydelsen ‘kittelformad fjälltopp’ där samiska ljud och ljudkombinationer bytts ut till svenska. Det försvenskade namnet har länge varit bergets enda officiella namn. Först år 2000 fick ortnamn på minoritetsspråk lagstadgat skydd genom Kulturmiljölagen. Som direkt följd av lagstiftningen sattes flerspråkiga skyltar upp där namnen redovisas på svenska och på Sveriges minoritetsspråk samiska (nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska), finska och meänkieli. Utifrån dessa uppgifter kan man lätt få en uppfattning att medveten namnpolitik och mer specifikt ortnamnspolitik är ett fenomen som hör samtiden till.
Det är dock som så att explicita krav att försvenska ortnamn av icke-nordiskt ursprung finns belagda redan i Lantmäteriets instruktioner från 1600-talet utfärdade i samband med den landsomfattande geometriska karteringen av stormaktstidens flerspråkiga Sverige. Det finns med andra ord en bakgrund till dagens komplexa namnpolitiska situation med rötter som går flera hundra år tillbaka i tiden. Mer därtill, det finns inte något skrivet om den här bakgrunden eller rent allmänt om framväxten av ortnamnspolitiken i Sverige. Spännande eller hur? Där någonstans, i insikten om att det faktiskt inte finns någon forskning om just dessa aspekter av stormaktstidens kartering, börjar mitt nya projekt, Att försvenska den Andre: namnpolitiken i storskaliga geometriska kartor från stormaktstidens Sverige (1630–1700).
Bild: Exempel på en storskalig geometrisk karta från Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Källa: Geogreif, B 1:28.
I projektet vill jag blottlägga ursprunget till den svenska namnpolitiken avseende icke-nordiska ortnamn genom att studera den namnpolitiska processen i dess olika kontexter, både sociala och materiella. För att uppnå målet kommer jag att klargöra hur denna process såg ut. I och med att mina pilotundersökningar visat att icke-nordiska ortnamn hanterats och anpassats olika i olika delar av det svenska stormaktsväldet kommer jag också att förklara varför dessa skillnader uppstod. Jag vill pröva ett huvudsakligt antagande om att valet av olika sätt att hantera ortnamnen kan ha berott på hur kulturellt och språkligt nära svenskspråkiga lantmätare och flerspråkiga områden där namnen har sitt ursprung stod. Av denna anledning har jag valt att undersöka geometriska kartor från Norrbotten i Sverige som utmärks av språkkontakt mellan samiska, finska och svenska, Åbo och Björneborg i Finland där finska och svenska kommer i kontakt, samt Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland där tre språk historiskt varit närvarande, västslaviska, tyska och svenska.
Min förhoppning är att projektet kommer att föra den svenska socioonomastiska forskningen framåt, eftersom projektet som använder sig av flera nya metodologiska och teoretiska grepp är det första att undersöka namnpolitiska konsekvenser av 1600-talets geometriska kartering. Det är mitt mål och förhoppning att projektets resultat blir en självklar utgångspunkt för framtida undersökningar om svensk ortnamnspolitik. Dessutom hoppas jag att i dialog med relevanta myndigheter se till att dessa resultat används för att utveckla en mer insiktsfull politik avseende ortnamn på minoritetsspråk i Sverige idag.
Bland de urbana namnen finns flera namnkategorier som hittills bara i liten grad diskuterats av namnforskare. Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan dock sådana namn erbjuda oss intressant information, inte bara om namnen i sig utan om det vidare språksamhället. Som ett exempel på sådana urbana namn ska jag här diskutera namnen på busshållplatser som jag själv studerat i både Helsingfors och Stockholm.
Många av oss har stött på och använt hållplatsnamn i vardagen, kanske utan att lägga särskilt mycket märke till dem. Det är naturligt eftersom hållplatsnamn sällan är särskilt spännande som namn. De flesta busshållplatser är namngivna efter andra saker: gator, stadsdelar eller offentliga byggnader. Därmed är identifiering av en hållplats bara en slags sekundär funktion för de aktuella namnen. I den specifika kontexten kan man dock lyfta fram åtminstone två socioonomastiskt intressanta frågeställningar: vilka namn används som hållplatsnamn (och varför) samt hur används hållplatsnamnen (och av vem)?
Ett hållplatsnamn i Stockholms söderort. (Foto: Väinö Syrjälä)
Vilka namn används som hållplatsnamn?
Hållplatsnamnen är som sagt oftast lånade från det omgivande (urbana) namnförrådet. De är också en del av det planerade namnlandskapet och ansvariga kollektivtrafikmyndigheter och kommuner har sina egna kriterier för namngivningen. Exempelvis namnger Helsingforsregionens trafik (HRT) busshållplatserna efter tåg- och metrostationer, korsande gator eller välkända platser och institutioner. Sådana namn är också en mer stabil utgångspunkt för att hållplatsnamnen ska vara aktuella på längre sikt: en gata byter sällan namn medan i dag synlig kommersiell verksamhet kan när som helst flytta eller ändra sitt namn.
En enkel analys av namnen på hållplatserna längs stombusslinjerna 1–6 i Stockholms innerstad visar exempelvis att de flesta hållplatser där är namngivna efter gator (43 av 98: Gotlandsgatan, Valhallavägen), följd av parker och torg (25: Hötorget, Kungsträdgården, Odenplan). Resten av hållplatser har namn efter offentliga byggnader och institutioner (15: Landstingshuset, Stadion, Södersjukhuset), diverse områden/platser (12: Gärdet, Slussen) eller kollektivtrafikens knutpunkter (3: Cityterminalen, Östra stationen).
Eftersom de utvalda namnen får ökad synlighet som hållplatsnamn, skulle det vara intressant att undersöka vidare huruvida detta påverkar uppfattningar eller kunskap om namnlandskapet eller vår bild av staden. Klart är exempelvis att hållplatsnamnen (vid sidan av andra officiella ortnamn) bidrar till tvåspråkighetens synlighet i Helsingforsregionen, samtidigt som etablerade namn kan vittna om t.ex. stadens historia (tänk på Tölö tull i Helsingfors och Skanstull i Stockholm).
Hållplatsnamn parallellt på två språk i Vanda. (Foto: Väinö Syrjälä)
Hur används hållplatsnamnen?
Hållplatsnamn är förstås framför allt synliga i kollektivtrafiken: på själva hållplatsen som i bilderna ovan eller ombord på bussen (via displayer och högtalarutrop). Namnen är också centrala i den övriga passagerarinformationen, exempelvis i de instruktioner som reseplaneraren på nätet eller i appen ger för de resande. Namnbruket i dessa sammanhang innehåller enligt mina observationer inga större överraskningar. Ofta förekommer namnen med en bestämning (”hållplats X”) för att tydliggöra att det handlar om just hållplatsen och inte den primära namnbäraren, tänk t.ex. trafikmeddelanden som: ”Hållplats Celsiusgatan är flyttad […]”.
Den mest intressanta frågan gäller däremot om och hur hållplatsnamnen används av stadsborna. Känner man till och använder man de officiella namnen? Eller har man i bruk egna, inofficiella namn för knutpunkterna på ens vardagliga resvägar? Här finns det behov för en ordentlig socioonomastisk undersökning!
Eksempler på danske stednavne med sociale konnotationer
af Johnny G. G. Jakobsen
Ligesom personnavne, kan stednavne blive tillagt særlige sociale konnotationer. I Danmark vil urbane kvarternavne som Mjølnerparken (København), Gjellerupplanen (Århus) og Vollsmose (Odense) hos de fleste danskere være ledsaget af et indre billede af lavsocial ghetto med beton, integrationsproblemer og kriminalitet – også selvom de færreste danskere nogen sinde har været nogen af stederne. I enkelte tilfælde kan hele byers navne være knyttet op på tilsvarende sociale stereotyper. Det vil der blive givet eksempler på her.
Ishøj
Ishøj var oprindeligt en lille middelalderlig kirkelandsby på østkysten af Sjælland, som indtil 2. verdenskrig levede et stille bondeliv som så mange andre steder i Danmark, men fra midten af 1950’erne blev ikke mindst Ishøj centrum for en serie af byudviklingsplaner for den københavnske sydvestegn langs Køge Bugt. På blot tyve år voksede kommunens indbyggertal fra 900 (1960) til over 20.000 (1981), og en stor del af bosætterne var gæstearbejdere fra især Tyrkiet, der i samme periode blev inviteret til landet. Ishøj Kommune har også efterfølgende tiltrukket mange nydanskere, og har i dag en indbyggerandel på 37,5 % med ”anden etnisk herkomst end dansk”, hvilket er landets højeste.
Ishøj blev således en af de første større lokaliteter i Danmark med en tydelig anderledes etnisk komposition end andre steder, og allerede i slutningen af 1970’erne omtaltes byen pejorativt som ‘Tyrkiets hovedstad’, ligesom det spøgefuldt hævdedes, at der var et udbredt gedehold på altanerne i Ishøj. Selve navnet Ishøj var af samme grund længe kædet sammen med socialt boligbyggeri og indvandring, men efterhånden som dette blev udbredt mange andre steder i Danmark også, mistede navnet sin særlige sociale konnotation. I dag lægger byen, lidt mere neutralt, blot navn til en særlig frisure, ‘ishøjpalmen’, der består af en hestehale eller hårknold sat lige oven på hovedet. Hvor vidt denne hårmode er særlig udbredt i Ishøj, skal her være usagt.
Randers
Den gamle hæderkronede nordøstjyske købstad Randers var tidligere kendt for handel med den bundsolide jyske hesterace, produktion af lige så slidstærkt reb og ikke mindst fremstilling af det nok så berømte ølmærke Thor, der angiveligt kunne få folk til at slå flikflak i Randers Fjord (især hvis man ikke blev serveret en sådan øl). I de seneste 20-30 år har Randers imidlertid fået et anderledes negativt omdømme, lidt i stil med Ishøjs, men her som højborg for et jysk bondeproletariat (en slags ‘white trash’), hvorfra de socialt bedrestillede unge flytter væk for at videreuddanne sig i Århus, Ålborg eller København.
Byen blev især 1990’erne og 2000’erne kendt for vold, bandekriminalitet og en af landets højeste drabsrater, og medierne dækkede ivrigt hvordan byen angiveligt blev styret af muskelsvulmende unge mænd med dyrt sportsmærketøj (‘H2O-banden’). Bedre blev byens renommé ikke, da rapgruppen Østkyst Hustlers i 1995 udgav nummeret ‘Verdens længste rap’, hvori de fiktivt besøger Randers og får alle deres fordomme om byen og dens indbyggere bekræftet. Yderligere slemt blev det, da en 17-årig dreng (uden relation til byen) i 2014 startede en facebook-side, hvis primære formål var at gøre nar af Randers og folk derfra; i løbet af kort tid fik siden 36.000 følgere.
Selvom bandekriminaliteten i Randers i de senere år næppe er højere end i andre danske byer, så florerer den negative konnotation til byens navn stadig i bedste velgående i resten af riget, hvor en ‘Randers-type’ er en yngre, muskuløs fyr af tvivlsom karakter, iklædt dyrt sportstøj, Nike Shox-sko og store guldkæder, mens han drikker Bacardi Breezer eller Mokaï (frugtdrikke med alkohol). I 2017-18 indledte Randers Kommune og en række private grupper i byen en kampagne for at forbedre byens image, for som flere unge dengang udtalte, så var det ikke ligefrem noget man pralede med, at man kom fra Randers – også selvom man ikke gik i Nike-sko eller drak Mokaï.
2900 Hellerup og 8210 Gjellerup
Stednavne kan også have en meliorativ-social konnotation, hvor f.eks. Hellerup, Silkeborgsøerne og Gammel Skagen er danske stednavne, der umiddelbart fremkalder forventninger om huspriser i den høje ende af skalaen. Ikke at højsocialitet med rigdom og høj levefod nødvendigvis fremmer omgivelsernes syn på stedets beboere – måske snarere tværtimod – men en eventuel negativ konnotation knytter sig da mere til de mennesker, der bor der, end til selve stedet og navnet, der alt andet lige opfattes attraktivt.
Faktisk kan selv de pågældende steders tilknyttede postnumre opnå en tilsvarende social konnotation i den almene danske bevidsthed, som f.eks. 2900 (Hellerup), der har lagt navn til tv-serien 2900 Happiness, ligesom Uge 29 i de senere år er blevet synonym med en sommerlig folkevandring af rige nordsjællandske jetsettere til Gammel Skagen. Omvendt har postnummeret 8210 (Århus V, hvor bl.a. Gjellerupplanen ligger) fået kultstatus i det danske hiphopmiljø, som en slags synonym med en ‘street’ ghettoforstadskultur, hvorfra ægte og progressive nye strømninger kan udvikle sig i en etnisk mangfoldighed. Den numerale navnedyrkelse gik så langt, at telefonmodellen Nokia 8210 i en periode blev det sublime statussymbol i miljøet.
Den vestårhusianske case er faktisk et klassisk videreudviklet eksempel på, hvordan et navn, der umiddelbart har en negativ denotation eller i dette tilfælde konnotation, kan blive taget til sig af navnets nærmestknyttede brugere i en sådan grad, at konnotationen vendes til noget positivt. Akkurat som når indfødte amagerkanere med stolthed proklamerer, at de kommer fra Lorteøen, og når beboerne på samme øs Lossepladsvej i 2012 kun med beklagelse måtte skifte nominel adresse til det ifølge kommunen mere mondæne Artillerivej.
De ovennævnte eksempler illustrerer, hvordan enkelte stednavne af forskellige årsager kan udløse en stærk social konnotation, der bliver alment udbredt langt uden for lokalitetens umiddelbare omegn. Man kan sige, at selve navnets denotation ikke har meget med dette at gøre. Der er således ikke langt fra Hellerup til Gjellerup, hverken denotativt-onomastisk eller lydligt, men det er der til gengæld konnotativt (og geografisk). Men faktisk kan også hele stednavnetyper være bærere af særlige sociale medbetydninger. Dette vil blive emnet for min næste klumme i nærværende blog.
