Personnamn i det språkliga landskapet?

Av Väinö Syrjälä

Bland de texter man kan observera på skyltarna i offentliga rum har namn vanligtvis en central roll. Studier av språkliga landskap har ofta uppmärksammat både ortnamn och kommersiella namn av olika slag. Även (socio-)onomastiska studier har hämtat exempel inom dessa kategorier från skyltarna i språkliga landskap. En intressant fråga som (för det mesta) kvarstår outforskat är däremot hur det är med personnamn i denna kontext: i vilken mån utgör de en del av språkliga landskap?

Utgångspunkter: namn och språkliga landskap

Både ortnamn och kommersiella namn har mer eller mindre givna funktioner på skyltarna: bland annat att identifiera gator, platser, företag och så vidare eller vägleda människor till dessa. Dessutom kan namnen på olika sätt vittna om olika (språk-)politiska utvecklingar i samhället. Därmed är de betydande när frågor kring exempelvis minoritetsspråkens synlighet eller processer som globalisering ska utforskas. Personnamn kan förstås också ingå i namn ur dessa kategorier, som del av ideologiskt debatterade gatunamn eller som element i olika kommersiella namn för att nämna ett par exempel. Jag är dock här specifikt intresserad av ”egentliga” personnamn, dvs. personnamn som förekommer för sig själva på skyltarna med syftning på faktiska personer. Studier med sådan fokus har varit ganska fåtaliga, men det finns exempel på undersökningar om bland annat språkliga landskap på begravningsplatser eller minnesmärken som semiotiska artefakt – och i sådana sammanhang är naturligtvis personnamn också högst aktuella.

Nedan kommer jag diskutera några exempel på personnamn i språkliga landskap, mer specifikt vilka slags skyltar personnamn kan hittas på och i vilka kontext/funktioner dessa namn används. Exemplen är hämtade från ett material som jag samlat i Stockholms skärgård genom att fotografera alla skyltar med text på två skärgårdsöar (Nämdö och Svartsö). Jag har inte gjort någon uttömmande analys av personnamnen, utan sammanfattar här helt enkelt några mönster jag identifierat för att illustrera hur personnamn kan användas i ett språkligt landskap.

Personnamn på anslagstavlor

De flesta personnamn som kan observeras i skärgårdens språkliga landskap går att hitta på olika anslag uppsatta på anslagstavlor. Dessa kommer från olika slags avsändare och förmedlar olika slags budskap: från både större företag och lokala småföretagare som annonserar sina tjänster till privata individer med mer personliga meddelanden. De personnamn som figurerar på anslagen är oftast namn på ”kontaktpersoner” – och förekommer i kombination med kontaktuppgifter som telefonnummer. Andra anslag, särskilt de från lokala företagare eller privatpersoner, är signerade med ett personnamn. Med andra ord används personnamnen i det språkliga landskapet (i tillägg till eller i stället för t.ex. företagsnamn och logotyper) för att identifiera avsändaren eller ge möjlighet till personlig kontakt med någon kopplad till det texten i övrigt erbjuder. En speciell kategori av anslag med personnamn är annonser för evenemang som en konstutställning eller musikkvällar i kyrkan där artisternas namn figurerar som en central del av informationen.

Exempel på anslag med personnamn. Foto: Väinö Syrjälä

På de mer formella (och professionellt producerade) anslag förekommer ofta fullständiga personnamn, alltså både för- och efternamn. På de mer informella används däremot bara förnamn eller smeknamn, ibland i kombination med andra slags beskrivningar (jfr bilden nedan för några exempel). Det senare gäller både några privata anslag, men intressant nog också några från lokala företagare – något som avspeglar både avsändaren och den tilltänkta läsaren och hänger ihop med stället där skyltarna/anslagen lagts fram. Var den exakta gränsen mellan formella och informella anslag med tanke på namnbruk går och vilka faktorer som påverkar valet mellan enbart förnamn/smeknamn och förnamn+efternamn är således en intressant fråga som skulle säkerligen vara värt att undersöka vidare!

Exempel på anslag med mer informellt namnbruk: Maria och ”djurtjejerna”, Sozy & Lena och Plattsättare Tomas. Foto: Väinö Syrjälä

Personnamn annorstädes i landskapet

En annan någorlunda vanlig förekomst av personnamn i landskapet på skärgårdsöarna utöver anslagstavlorna är de namn som finns skrivna på postlådor samt i enstaka fall på grindar eller soptunnor utanför villor. Här förekommer i huvudsak efternamn, men i flera fall även både för- och efternamn – i kombination med den specifika adressen. Den självklara funktionen för namnen är att identifiera ägaren av postlådan (eller huset/soptunnan). Man kunde räkna med även flera förekomster av denna typ ifall man skulle undersöka språkliga landskap inomhus, tänk till exempel på skyltarna i trapphuset i ett lägenhetshus eller inne på en kontorsmiljö. I hanteringen av dessa namn kan forskaren behöva reflektera på etiska aspekter: å ena sidan är namn precis som alla andra belägg på skyltarna synliga ut i det offentliga för vem som helst och således okontroversiella som material för studiet av språkliga landskap. Å andra sidan är namn personuppgifter så det är inte nödvändigtvis alltid så lämpligt att redovisa för alla exakta detaljer kring dem.

Namn skrivna på en soptunna. Foto: Väinö Syrjälä

Förekomster av personnamn utöver de ovan beskrivna ställen/kontexten är fåtaliga, åtminstone i de aktuella språkliga landskapen. De enda ytterligare exemplen är ett par små reklamskyltar från olika fastighetsmäklare placerade på olika ställen längs vägen på öarna där namnet på mäklaren samsas med kontaktuppgifter (och eventuellt en bild på personen). Dessa påminner alltså mycket om de kommersiella anslagen som nämndes ovan.

Slutsats

Denna enkla genomgång har inte avslöjat några överraskningar i sig, men illustrerar ändå att det är möjligt att hitta exempel på användningen av personnamn i specifika kontext när man analyserar skyltarna i det offentliga rummet närmare. Språkliga landskap ska alltså inte bortses som en potentiell källa för socio-onomastiska undersökningar med fokus på personnamn.

Nordic names in videogames: a brief empirical overview and research propositions

by Carin Leibring Svedjedal

Videogames have rapidly become a global industry for entertainment, bringing an interactive approach to the consumption of media. Compared to books or movies where the reader or the viewer takes a passive role, video games offer a more interactive approach where the player has a more active role, and in some games has agency to alter the course of the story and how it plays out.

An important aspect of video games is the environment and “worldbuilding”, i.e., how the environment in the game is constructed story-wise, visually and audio-wise through particular storytelling, animations, and soundtracks. In the worldbuilding of video games, names on both so called NPC:s (Non Playable Characters) and places in the game play an important role, especially if the world in question intends to index a specific cultural area. This can be compared to e.g., literary onomastics (cf. The Oxford Handbook of Onomastics, part IV).

In this blog post I will explore names that are derived from or connote to traditional Nordic names, and we will specifically have a closer look at a videogame called “The Elder Scrolls V: Skyrim” (henceforth only referred to as Skyrim). I will also summarize and conclude the blog post with some possible research propositions on how video games can be used as material in socio-onomastic research.

Contextualizing Skyrim

Skyrim is a so-called open world fantasy RPG. In short, open world means that the player can explore areas and walk around in the game-world more or less without restrictions. Fantasy is like the book and movie genre, i.e., a deviant reality where supernatural phenomena, such as magic, plays a major role. Lastly, RPG is short for Role Playing Game which describes the ability of the player to advance his or her character in the game-world, whether it be trough gaining experience (level up), and to play a role in the story of the game – usually as the protagonist of the story.

Skyrim, being a fantasy game, contains such typical fantasy elements such as magic and mythological creatures. The game-world has its own set of political and religious systems, which somewhat resembles our real world, but are still distinctively separate from it. In the following, I will dive deeper into the game and give some empirical onomastic examples.

Names in Skyrim

Skyrim is part of a long-run game series called “The Elder Scrolls [V]”, developed by Bethesda Softworks. As the full title indicates, it is the fifth game in the series and was released in 2011. The game is set in the fictional world of Tamriel, where the region of Skyrim constitutes the northernmost part of Tamriel. In Skyrim the player can create and name their own character: this includes choosing what kind of “race” the character should be. “Race” in this case means different kinds of mythological or real-world creatures, like elves, orcs, cat-like people called “Khajiits”, or humanoid lizards called “Argonians”. Among the different kind of races are also more real-world inspired humans, like the “Nords”, “Redguards”, “Bretons” and “Imperials”.

The main story revolves around the return of previously extinct dragons where the mission of the player is to defeat a particular dragon named Alduin, who wants to dominate Skyrim and Tamriel. The player achieves their mission of stopping Alduin through a series of quests, which eventually leads up to a final battle against Alduin. The player is also able to do many so-called side-quests, i.e., quests not directly related to the main story, both during the main story and afterwards. During these quests, the player can travel around in Skyrim and interact with NPC:s. Exploring and interacting are thus central features of the gameplay, where names on NPC:s and places are important to for the player to note in order to find the right places and people.

Another important aspect of the story in Skyrim is a raging rebellion and war of independence, where the “Imperials” – a very Roman-like people – try to maintain control of Skyrim against the “Stormcloaks”, which want an independent Skyrim for the Nords. The Imperials are heavily inspired by Roman architecture, armour and mentality, their armies are for instance called “legions”. The Stormcloaks on the other hand consist of Nords who are native to Skyrim – their battle-cry is “Skyrim belongs to the Nords!”.

This leads us to the names’ of NPC:s and places in Skyrim. Since Skyrim itself is located in the north of Tamriel and the native inhabitants are called “Nords”, there are several named NPC:s and places which have a clear linguistic connection to traditional real-world Nordic names, that create a certain sense of Skyrim being “Nordic” or maybe even “Norse”. Below follows a table with a couple examples on personal names, followed by a table with place names.

Masculine personal namesFeminine personal names
ArngeirAlfhild Battleborn
Asbjorn FiretamerEydis
TolfdirFrea
Torbjorn Shatter-ShieldHjordis
UlfricUthgerd the Unbroken
Yngvar the SingerYrsa
Place names
Geirmund’s Hall
Haafingar
Hendraheim
Hjaalmarch
Nilheim
Ruunvald
Ustengrav
Volskygge

Without diving into a full analysis of each example, I would like to remark on a couple of aspects of the names shown above before concluding with some research propositions:

  • The personal names contain in some cases a descriptive by-name to the character, which could be in line with older Nordic name-giving traditions.
  • Despite the game being a part of the fantasy genre with its own religious belief system, a couple of personal names contain mythological Norse elements, e.g. Frea, Eydis and Hjordis.
  • The place names are generally made up, while the personal names are borrowed from existing real-world onomasticon. This leads to the place names not being interpretable in the same way, but instead raise questions about what happens when Anglo-Saxon or English speaking game developers are creating names that are supposed to remind of traditional Nordic place names. What is it in a place name that makes it “Nordic”? In the examples shown above especially “-heim” and “-grav” are strong indicators on a name being interpreted as typically Nordic.

Research propositions: videogame name material in socio-onomastics

This blog post is an attempt at making a short introduction of video games as a potential way for studies of socio-onomastics. Although I have not focused on conducting any deep analysis on the examples presented above, I would like to propose a couple of research topics where video games could be used as research material.

The first proposition is linked to the topic in this post, i.e. names as a part of creating game-worlds (cf. literary onomastics) and what implications the names have for the story. This could also include theonyms in fantasy games, e.g. how belief systems are designed and what role the names play in the belief system. Lastly, many fantasy video games contain newly created languages, Skyrim included: this could carry potential in studying how an onomasticon emerges within a language.

The second proposition is linked to what was briefly mentioned in the beginning about what defines an RPG, i.e. the player’s ability to create and name their own character and advance their character through the game while maintaining their role in the story of the game. Personally, I would find it very interesting to explore how players reason when they are choosing a name for their character, and what characterizes the thought process behind choosing a name. Do they pick from an existing onomasticon, do they make up new names and if so, what is it in the name that makes it a “name” according to the player? Since video games constitute a large part of the contemporary entertainment industry and engage millions of people all over the world in taking part of the many worlds and characters within the games, I hope this can be viewed as an interesting and fruitful field of research too.

Privat utgivna böcker med efternamnsförslag

av Johan Hedberg

Som en hjälp till de många tusen personer i Sverige som ville byta till ett nybildat efternamn under 1900-talet gav svenska staten, med start år 1921, ut böcker med efternamnsförslag under titeln Svensk namnbok. Förutom de statliga namnförslagen fanns även namnbyråer som sålde efternamnsförslag, framförallt under den stora namnbytesvågen under 1930- och 1940-talet.

Vid sidan av de statliga namnförslagsböckerna och namnbyråerna kunde namnbytarna även söka efter ett nytt efternamn i privat utgivna böcker och jag ska i det följande kort presentera tre stycken av dem. 

Tretusen nya släktnamn: en namnlista till tjänst vid namnbyte.

Utgivare av denna bok var tidningsmannen Natanael Petrus Ollén (1879–1965), og den gavs ut år 1916. Boken innehåller även ett förord av språkvetaren och namnforskaren Roland Brieskorn (1880–1933).

Som titeln avslöjar innehöll boken tretusen efternamnsförslag. Dessa var huvudsakligen bildade med material från ortnamn och för efternamn vanliga ändelser såsom exempelvis ström och berg, vilket också skulle bli principen i den första statligt utgivna namnförslagsboken fem år senare.

Ettusen nya svenska släktnamn

År 1936, gav E.J.R Almqvist ut boken som innehåller lika många efternamnsförslag som titeln avslöjar. Denna bok innehåller inget förord, men väl ett tryck av släktnamnsförordningen från år 1901 som namnbytaren hade att förhålla sig till. Namnförslagen verkar i huvudsak vara bildade enligt samma principer som i den ovan från 1916.

Svenska släktnamn – 15 500 förslag byggda på växtnamn jämte råd och anvisningar vid namnbyte.

Den tredje boken, som gavs ut år 1939 av Hilding Danielsson, har en titel som både avslöjar antalet namnförslag och hur namnen är bildade. Namnförslagen är i huvudsak sammansättningar av två ord där ett av orden har någon anknytning till den svenska floran.

Namnen innehåller oftast lätt igenkännliga ord såsom Alm och Hägg. Andra ord vittnar om att den som utarbetade namnförslagen bör ha haft språkhistoriska kunskaper, eller i alla fall gjort gedigen efterforskning. Bland annat förekommer orden bjugg (gammalt ord för sädesslaget korn), holder (en skrivform för bär från fläder) och vilster (benämning på trädet jolsterpil).

Förutom namnförslagen innehåller boken även en beskrivning av hur man ansöker om efternamnsbyte och hur ansökningsbrevet ska utformas, vilket troligen var till stor hjälp för namnbytarna. I de statliga namnförslagsböckerna som fanns vid tiden saknas denna information.

Avslutning

Dessa tre namnförslagsböcker utgjorde troligen ett bra komplement till de statliga där namnen snabbt tog slut i och med att antalet namnbyten ökade under slutet av 1900-talets första hälft. Hur många av namnen i de privata namnböckerna som faktiskt nyttjades är ett ämne för vidare forskning.

Förutom de böcker som har nämnts finns också en skrift av Adolf och Erik Noreen från år 1907, som förutom en lista med befintliga efternamn i Sverige, också innehåller namnförslag. Mer i närtid, år 2016, har Bengt af Klintberg gett ut en bok med efternamnsförslag.

Litteratur

  • Almqvist, E. J. R. (1936). Ettusen nya svenska släktnamn. Stockholm
  • Danielsson, Hilding (1939). Svenska släktnamn: 15 500 förslag byggda på växtnamn jämte råd och anvisningar vid namnbyte. Stockholm.
  • Klintberg, Bengt af (2016). Byta namn?: 800 efternamnsförslag med kommentarer. Stockholm
  • Noreen, Adolf & Grape, Anders (1921). Svensk namnbok: till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala.
  • Noreen, Erik & Noreen, Adolf (1907). Svenska familjenamn vid början av 1900-talet: alfabetisk förteckning jämte statistiska och andra bilagor. Stockholm
  • Ollén, N. P. (1916). Tretusen nya släktnamn: en namnlista till tjänst vid namnbyte. Stockholm.

New collection of articles casts light on place-name databases as research infrastructures in spatial humanities

By Alexandra Petrulevich

The upcoming volume “Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-modern Societies” published by ARC Humanities Press introduces nine Nordic research infrastructure outputs with spatial focus: Norse World, Mapping Saints, The Icelandic Saga Map, Nafnið.is, TORA: Topographical Register at the National Archives of Sweden, The Swedish Digital Place-name Register, The Swedish Open Cultural Heritage, and DigDag: A digital atlas of the historical and administrative geography of Denmark. Research infrastructure here is understood as carefully curated research data collections made available for researchers, students and the general public for exploration and analysis.

This segment of research outputs has grown immensely over the recent decade in the Nordic countries. There are many reasons for this development, for instance, researchers’ interest in spatial dimensions of various materials such as place-names, early modern inventories and cadastral maps, medieval literature and art etc., and interdisciplinary methodology combining traditional and digital methods as well as availability of specific research funding calls.

Apart from presenting the resources and the data they offer, the chapters of the volume include example studies showcasing the potential of these newly developed spatial infrastructures for research as well as practical applications of digital methods.

Map showing result of not stating a same-origin place-name (Ypso and Øpso) relationship between localities/feature types from chapter 6 by Peder Gammeltoft.

The spatial focus of the aforementioned projects implies, quite unsurprisingly, that many of them deal with place-names, modelling of place-name data or place-name databases in one way or another. This is a welcome development in the field of spatial humanities where collation and processing of name data traditionally received little attention.

In the realm of the digital, place-names are seen as mere attributes, an almost arbitrary addition to the core values in the digital gazetteer model, coordinates and feature type, widely used to both define and describe any location in a spatial database. This volume provides several examples of how geocoded humanities data challenge this model and in what ways the model can be adapted and further developed in accordance with the project’s ambitions and needs.

For instance, Peder Gammeltoft re-considers the mainstream approach to handling place-name data in digital gazetteers in chapter 6. Because place-names occur in etymologically and otherwise related clusters and because one and the same locality can be associated with multiple names or name forms, Gammeltoft introduces the concept of a unique place-name identifier and thus a novel approach to structuring place-name data in databases.

Another example is chapter 11 where I also make a contribution to reform the mainstream gazetteer structure and its approach to place-name materials. Chapter 11 offers both theory and methodology for dealing with place-names and place-name variants in spatial research infrastructures in analytically meaningful way—facilitating not least socio-onomastic studies of name variation in texts of different genres. These two chapters—as well as related studies in chapters 1, 10 and 12—offer innovative approaches to place-name modelling that captures the essence of place-names and that would be of interest to anyone interested in developing a spatial dataset from scratch.

The volume Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-Modern Societies edited by Alexandra Petrulevich & Simon Skovgaard Boeck will preliminarily be published by ARC Humanities Press on April 10.

Inofficiella personnamn i en bondedagbok från 1800-talets slut: Kågeträskdagboken från Västerbotten

Av Lars-Erik Edlund

Kågeträskdagboken – en presentation

I oktober 1891 skriver en av systrarna Dahlqvist i Kågeträskdagboken – som vi nu skall uppehålla oss vid – att <nu är de så jag får alldrig ti skrifva om veken men nu är de sön dag> (”nu är det så att jag får aldrig tid att skriva på veckan, men nu är det söndag”). Systrarna Greta (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938) hade säkert inte mycket tid att skriva, men de tog tillvara alla de lediga stunder de hade och kan därigenom ge oss sentida läsare värdefulla inblickar i livet på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten i slutet av 1800-talet. Dagboksanteckningarna är skrivna växelvis av de båda systrarna.

I dagboken, som hör till den grupp av folkliga dagböcker som kallas bondedagböcker, möter man ingående beskrivningar av det dagliga livet på gården, med husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst, och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Mycket avslöjas också i dagboksanteckningarna om det sociala livet med de många uppgifterna om s.k. nattfrierier, giftermål, födslar och död. Det är kollektivet snarare än individerna som träder i förgrunden i texterna.

Strax före jul 2022 publicerades en andra, mycket omfattande del av Kågeträskdagboken. Ann-Catrine Edlund är huvudredaktör, medan Ulf Lundström och bloggskribenten är medredaktörer.

Så här skriver systrarna i slutet av augusti 1891:

den siste agusti skuru vi
up lån tegen in na svijan och det var så
kallt at det frös gola här i kläp pom
och potat rise blir svart och no var då kor
ne fruse de var då särkert och det var nat
ten mot den siste augusti (dagbok 1 s. 6)

[Tolkning: ”Den sista augusti skar vi upp Långtegen inpå Svedjan och det var så kallt att jorden frös här i Kläppen. Och potatisriset blir svart och nog var då kornet fruset, det var då säkert och det var natten till den sista augusti.”]

Figur 1.  Dagboksanteckningar från december 1899 – januari 1901 där det bl.a. berättas om Eva Kåglunds död. Foto: Maria Sundström.

Och på ett annat ställe, i en anteckning från april 1898, heter det:

pit johansson kom hit i pär
ri hans den 1 april och så håll
han bön der om lör dag
och om palmsömdag så var
han här och dagen efter
Så var han så i gren näst
om ant anton
och sa for han hem, och vi
tjofti en bok som kallas prosen
stant som kostar 2,50 ören
och en stor kjuk som kostar 3 kr (dagbok 4 s. 28)

[Tolkning: ”Pit-Johansson kom hit till Per-Hans den 1 april och så höll han bön där på lördag. Och på palmsöndag så var han här och dagen efter så var han söderut i Gran hos Ant Anton och så for han hem. Och vi köpte en bok som kallas Protestant som kostar 2,50 ören och en stor bjällra som kostar 3 kr.”]

Språklig variation och mångfald

Språket i dagboken är som man ser redan av dessa textutdrag högst intressant. Gretas och Lovisas förstaspråk var Skelleftemålet. Talad rikssvenska hade de mött som uppläsningsspråk i mer officiella sammanhang, och i skolan lärde de sig skriva svenska. Texten i dagboken kännetecknas av sina starka dialektala inslag samtidigt som skribenterna har ambitioner att följa normen i den skrivna svenskan. Texten ger åtskilliga exempel på detta, och utgör därför ett rikt studieobjekt för skriftbruksforskaren.

Dagboken uppvisar en rik variation av former av enskilda ord, men också vad gäller morfemgränser och interpunktion. När det gäller att skriva dialektord är systrarna naturligtvis tvingade att göra helt självständiga val av ortografi, men det gäller även ord ur standardspråket.

För pojkar/pojkarna återfinns sålunda 19 olika skrivformer: <packar>, <pajka>, <pajkar>, <pocka>, <pockana>, <pockar>, <pockarna>, <pockor>, <påckar>, <påckarna>, <påjkana>, <påjkarna>, <påkar>, <påkarna>, <påkkar>, <paka>, <pajka>, <pakka> och <pockka>. Första stavelsen återges som vi ser <pak>, <påk>, <pakk>, <pack>, <pock>, <pockk>, <påck>, <påkk>, <pajk>, <påjk>, där vokalen representeras av <a>, <å> och <o> och konsonanten av <-k>, <-kk>, <-ck>, <-ckk>. Dialektens uttal är [pajka].

Då det gäller ortnamnen återges dessa, i varje fall för några av de mest högfrekventa namnen, förhållandevis konsekvent: de vanliga Lövtjärn och Svedjan skrivs ofta <löfkän> respektive <svijan>, men så var det också mycket välkända, eftersom familjens fäbod låg vid Lövtjärn och Svedjan var en för dem välbekant bydel i Kågeträsk. Men en namnled som –roddet, som används (både som simplex och som huvudled) i namn på röjningar, återges med en högst varierande ortografi: <rode>, <rodde>, <roden>, <rodder>, <råde>, <rådde>, <råden> och <rådder>.

Den dialektalt intresserade hittar mycket spännande i utgåvan. Här används sålunda ord som <bäjsa>, <bässa>, dvs. bedsa, i betydelsen ’tigga’, även: ’fria, be om (handen)’, <hiske>, dvs. hyske, för ’avträde, ”det lilla huset”’, det lite lustiga ordet <storomme>, dvs. storrummig, i betydelsen ’utrymmeskrävande’ (exempelvis om personer som tar stor plats på ett dansgolv), liksom den intressanta frasen <galli bära>, dvs. gårlug bära, i betydelsen ’redo att kalva’, dessutom ordet <qvä>, dvs. kväd, i den överförda, mycket precisa, betydelsen ’råmjölk som har en kådaktig (alltså trögflytande) konsistens’, många andra ord och fraser att förtiga. Vidare finns här former med initialt br- för äldre wr- i orden <brensken> för vrensken och <bräka> för vräka, åtskilliga reflexer av fornärvda diftonger i ord som <kåjrä>, <kajra>, dvs. köra ’kvida, jämra sig svagt’, <gating stucke>, dvs. getingsstucken, <asretagen> för Östra tegen och <asttanola> för östnordan (’nordostan’). Sekundära diftonger finns i några fall, som i <spöj> för spy. Den nordsvästerbottniska itacismen (y > i) återfinns i ord som <mira> för myra, <bin> för byn och <ticka> för tycka. Vidare finns åtskilliga exempel på dativformer, såsom i orden <skönom>, <legdom> och <hästom> (sjö, lägda respektive häst) men också i ortnamnen <järra träskkän> ’här på Träsket [dvs. Storkågeträsket]’ och <til görom> ’till Jörn’ (en ort i norra Västerbotten). Verbet fara har i dialekten ingressiv användning, dvs. betydelsen ’börja, begynna’, även: ’ge sig i kast med’ som i <for de ränggen> (’började det regna’) och <for val qväl> (’började bli kväll’). Ja det är mycket annat man återfinner i texterna. Dagboken är verkligen en guldgruva för den som är intresserad av de dialektala förhållandena i äldre tid.

De inofficiella namnen i dagboken –  socionomastiska iakttagelser

Även personnamnen uppvisar en rik variation i de omfattande dagboksanteckningarna, och det är personnamnen jag nu stannar upp inför. Förutom de närmaste familjemedlemmarnas namn (systrarnas egna samt moderns, faderns och broderns namn) används i dagboken 208 namn, 64 för kvinnor och 144 för män. Av dem är 169 inofficiella namn som systrarna använder om personer som finns i grannskapet i byn. Dessa namn som här skall diskuteras utgör en avgränsad korpus som kan ge en bild av namnbruket i en nordsvensk bygd i slutet av 1800-talet.

24 av namnen – avseende 7 kvinnor och 17 män – är öknamn, smeknamn eller namn till binamnselement som Lill-, Stor– och liknande, namn som <gammel iakob> (Gammel-Jakob), <väsback kunggen> (Västbäckskungen), <skråmmen> (Skråmmen) och <Maf > (Maf). Möjligen är Skråmmen bildat till det nordvästerbottniska bynamnet Skråmträsk, medan det svårtolkade Maf kanske har bildats till adv. maf, maffen, maffens m.fl., jfr dial. kukumaffen ’mycket bra, förträffligt’ – kan det vara så att det har sin bakgrund i ett favorituttryck som personen i fråga haft, vad vet man? Sådana namn finns det ju exempel på.

De inofficiella namn som bildats i anslutning till faderns och moderns namn utgör till antalet 60 i dagbokstexterna; 17 avser kvinnor och 43 män. Med ett undantag när är de bildade till faderns namn. Storparten utgörs av faderns dopnamn + namnbärarens dopnamn t.ex. <adams osker> (Adams Oskar), <näjtillda> (Nickes Tilda) och <rånnis nis hulda> (Rånings-Nils Hulda), som används i hela 44 namn (för 15 kvinnor och 29 män). Här finns dock även <lenastina necke> (Lena-Stinas Nicke), det enda exemplet på ett namn bildat till moderns dopnamn. Enligt kyrkböckernas vittnesbörd var Lena-Stina ensamstående moder.

Ett mindre antal namn, 9 stycken, utgörs av en kombination av faderns dopnamn + dennes släktnamn/patronymikon + namnbärarens dopnamn: <janosa eva> (Jan-Orsas Eva) och <jånpäsapäll> (Jan-Persas Pell). Ett ännu mindre antal namn, närmare bestämt 7 stycken, har bildats till faderns släktnamn + namnbärarens dopnamn, typen <vikmans johan> (Vikmans-Johan) och <Holm janni> (Holm-Johan).

Vidare finns i dagboken 17 fall där kvinnors inofficiella namn är bildat till makens förnamn, såsom <abram Lof> (Abrahams Lovisa) och <ärrik fredrikka> (Eriks Fredrika). Därtill finns 17 exempel (för 5 kvinnor, 12 män) på fraser som betecknar pojkar eller flickor som söner respektive döttrar, som i <antons pajka> (Antons pojkar) och <ärik päll dötren> (Pelle Erikssons döttrar).

Den största kategorin inofficiella namn i dagboken utgörs alltså (med ett undantag!) av namn bildade till faderns namn, nämligen dennes dopnamn eller släktnamn/patronymikon. Både söner och döttrar benämns på detta sätt. Ett mindre antal fall utgörs av namn där hustruns relation till maken åsyftas. Namnbildningarna synliggör, kort uttryckt, släktskap genom barnens identifikation i relation till fadern och den gifta kvinnans identifikation i relation till maken.

Men det finns också en annan grupp av inofficiella namn, sådana bildade i anslutning till ortnamn. Till antalet utgör de 43 namn, och det finns noga taget fyra olika underkategorier. En kategori (om 11 namn) är sådana där ett bynamn kombineras med namnbärarens dopnamn (eller patronymikon), som <basttulijani> (Bastulid-Johan) och <vik dar lell erik> (Vikdals-Lill Erik). En annan kategori utgörs av typen <adrian oppi jupfårs> (Adrian uppe i Djupfors) och <manda söi häbes> (Manda söderut i Häbbersfors), och det finns i materialet 13 stycken sådana namn. I en tredje kategori (om 7 namn) kombineras ett bydels- eller hemmansnamn med personens dopnamn, som <stran alma> (Strand-Alma) och det påfallande <två anna> (Två-Anna), vilket sistnämnda namn har sin bakgrund i hemmanet nr 2 i Kusliden. En sista kategori, typen <teolinda inna svijan> (Teolinda på Svedjan) och <antons pajka inna svijan> (Antons pojkar på Svedjan) om 13 namn, består av personens dopnamn + en fras innehållande ett bydels- eller hemmansnamn.

Man kan beträffande de inofficiella personnamn som knyts till ett ortnamn se vissa mönster. Det är avsevärt fler inofficiella namn för män än för kvinnor som bildats till ortnamn; 33 namn avser män, 10 kvinnor. Det är även uppenbart att männen oftare har ett namn som relaterar till byn än till en bydel eller ett hemman. Omvänt är förhållandet vad gäller kvinnorna: endast 2 av kvinnonamnen anknyter till ett bynamn, medan 8 hänför sig till bydelar eller hemman. Även om det rör sig om små tal kan man nog konstatera att männen företrädesvis positioneras i relation till byn, kvinnorna däremot till gården.

Personer med olika inofficiella namn

I dagboken finns en hel del exempel på att samma person kan bära olika namn i olika sammanhang. Jag nämner här blott två exempel.

Erik Rickard Eriksson kallas första gången i dagboken 1892 <ärik innat bärjin> (Erik innåt Berget), där frasen innåt Berget betyder ’västerut på Berget’. Eftersom det vid denna tid fanns flera Erik i Kågeträsk förelåg ett behov av att skilja dem från varandra. Men då Erik Rickard Eriksson fader också hette Erik, var <ärik innat bärjin> inte helt entydigt. Han kallas därför på ett par ställen med sina båda dopnamn <ärikrekard>, <ärik rekard>. Senare kallas han <lelerik>, <lel ärik> (alltså Lill-Erik), men även formen <ärikken> i bestämd form finns. Erik benämns sålunda utifrån fadern och den bydel där han är bosatt.

Lovisa Gustafsdotter möter vi i dagboksanteckningarna under fyra olika namn. År 1892 som <gusta lel lof> (Gustavs Lill-Lov), detta i anslutning till fadern Gustav Johansson, men med ett tillagt Lill- för att skilja henne från modern Lovisa. År 1893 kallas Lovisa Gustafsdotter emellertid enbart <gus sta lof>, <gustaf lof> (Gustavs Lov). När hon gifter sig med Abraham Karlsson kallas hon <abram Lof>, men även <Lovisa >.

Namnen på enskilda namnbärare visar de situationella betingelserna för namnbruket, och av exemplen ser man hur identiteten skapas och återskapas.

Sammanfattningsvis om socioonomastiska förhållanden i Kågeträskdagboken

Kågeträskdagbokens texter utgör en sammanhållen och under en begränsad tid tillkommen källa, som speglar namn i vardagsbruk. Därigenom är man här ett funktionellt namnbruk på spåren. Kvinnorna identifieras som döttrar och hustrur verksamma på den egna gården, medan männen identifieras som söner verksamma i byn. Namnbruket för kvinnor positionerar dem till hushållet, alternativt anger deras giftermålsstatus. En ogift kvinna identifieras i relation till fadern (eller husbonden), medan en gift identifieras i relation till maken. De inofficiella namnen bidrar till att upprätthålla samhällets rådande sociala, kulturella och ideologiska förhållanden. Namnen på enskilda namnbärare indikerar situationella betingelser för namnanvändningen, och visar att identiteten ständigt skapas och återskapas.

Greta och Lovisa Dahlqvists dagboksskrivande uppvisar vardagslivet och umgänget i en nordsvensk by på 1890-talet, men ger oss också en möjlighet att lägga det sociala pusslet med hjälp av det som de inofficiella personnamnen berättar. Inte minst detta senare är spännande.

Referenser

  • Edlund, Ann-Catrine & Edlund, Lars-Erik, 2020a: ”Den 1 mars då dog och stran Fredrika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890-talet. I: Humanetten 44 [= Nordiska – på gång och på språng! Vänbok till Gunilla Byrman]. Växjö: Institutionen för språk och litteratur, Linnéuniversitetet. S. 46–75.
  • Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström Ulf, 2020b: Basttulijani och Janosa Eva. Personnamn och identifikation i Kågeträskdagboken 1891–1901. I: Namn i skrift. (Names in Writing.) Handlingar från NORNA:s 48:e symposium i Göteborg den 29–30 november 2018. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 44.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet. S. 37–59.
  • Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901 med kommentarer, vol. 2. Utgiven av Ann-Catrine Edlund (huvudredaktör), Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström (redaktörer). (Folklivsskildringar och bygdestudier 21:2.) Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2022.

Danmarks Stednavne 100 år

En bogserie med socioonomastisk potentiale?

af Birgit Eggert

I 2022 var det 100 år siden det første bind af bogserien Danmarks Stednavne udkom. Det har Arkiv for Navneforskning ved Københavns Universitet, som udgiver serien, ønsket at markere med en jubilæumsbog i arkivets anden bogserie, Navnestudier.

Således udkom lige før jul i 2022 bogen Danmarks Stednavne 100 år. Jubilæumsskrift i anledning af hundredåret for udgivelsen af bind 1: Samsøs Stednavne (Navnestudier 46) som er en antologi bestående af tolv artikler, som på forskellig vis tager udgangspunkt i Danmarks Stednavne eller i sted- og personnavne på Samsø.

Artiklerne er alle skrevet af forskere, som på den ene eller anden måde har arbejdet nært med Danmarks Stednavne. Bogen er udgivet som en webpublikation i frit tilgængelig “open access”-form, og tre af artiklerne præsenteres af de respektive forfattere ved et seminar den 20. januar 2023 ved Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab (NorS) på Københavns Universitet.

Jubilæumsbogens artikler har forskelligt potentiale i forhold til socioonomastisk forskning; de repræsenterer en bred vifte af både sted- og personnavneforskning. Dertil har Rikke S. Olesen stillet skarpt på oprettelsen af (sted)navneforskning som institutionaliseret fag i Danmark. Fagets historie er interessant, og den rummer om ikke egentlig socioonomastik så i hvert fald et ufravigeligt samfundsrelevant sigte i erkendelsen af stednavnenes vigtige stilling i kommunikation om stedlig orientering.

Danmarks Stednavne som grundlag for socioonomastisk forskning?

I 2022 udkom også et nyt bind i serien, Læsøs Stednavne (Danmarks Stednavne 27), og dermed er omkring to tredjedele af det nuværende Danmark blevet toponomastisk behandlet. Selvom der hen ad vejen er sket små ændringer i behandlingen af navnene, og opstillingen af materialet har forandret sig lidt, er udgivelsens form som leksikografisk værk den samme gennem alle de 100 år serien har været under udgivelse. Dermed repræsenterer den traditionel filologisk navneforskning som har et etymologisk sigte, da målet i tolkningerne er identifikation af de ord som indgår i navnene.

Danmarks Stednavne er således i sig selv ikke en socioonomastisk udgivelse, men den er efter min mening alligevel ikke irrelevant her på bloggen. Der findes forskellige opfattelser af hvad socioonomastik er, jf. fx bloggens december-indlæg 2022 af Gunnstein Akselberg og hans tidligere indlæg som diskuterer hvad socioonomastik egentlig er. Uanset hvor bredt eller snævert man tolker fagbetegnelsen socioonomastik, kan materialet som præsenteres i Danmarks Stednavne sagtens ligge til grund for socioonomastisk forskning. Det ordmateriale som findes i navnenes tolkninger, kan fortælle om hvad de mennesker som navngav, fandt vigtigt eller påfaldende lige netop dér på den navngivne lokalitet på navngivningstidspunktet.

Hvert bind af Danmarks Stednavne kan således danne grundlag for undersøgelser af for eksempel bebyggelsesudviklingen i det område som bindet dækker. På landsplan eller bare i større områder kan navne af bestemte typer eller af en bestemt alder for eksempel fortælle om kontinuitet og diskontinuitet i samfundet og også om kulturelle strømninger som er skyllet ind over landet på bestemte tidspunkter. Det er for eksempel fascinerende at nogle ønavne og vanddragsnavne har været brugt kontinuerligt gennem flere tusind år, og meget sigende at der kom en bølge af stednavne med ord for abstrakter som efterled, fx –lyst, –hvile, –minde osv. Hvis man ser på hvilke typer bebyggelser som fik disse navne med abstrakter som efterled, og hvilken geografisk distribution de har, så fortæller det jo noget om hvilke mennesker som tog den nye navngivningsmode til sig.

I Læsøs Stednavne er det mest iøjnefaldende et ganske stort antal navne som oprindeligt er dannet som præpositionsforbindelser, fx På Bakken, Ved Kirken, På Hjørnet, og en del personnavne brugt som stednavne, nogle i genitiv, fx Kruses, og nogle uden genitiv, fx Barbara Larsdatter. Disse navne vidner for mig at se, om et meget lokalt navnemiljø som det kunne være interessant at dykke ned i med et socioonomastisk sigte.

Lyyli, Håkan Hellström och Blixtdinosaurietåget – namngivningen av tåg och spårvagnar

av Väinö Syrjälä

Många av oss reser dagligen med kollektivtrafiken. Men har du någon gång lagt märke till, om tåget eller spårvagnen du åkte med hade ett eget namn? Det är nämligen inte alls ovanligt att de fordon som rullar på spåren ges individuella namn som den uppmärksamma resenären kan hitta framklistrade på utsidan av vagnen. I den här korta texten diskuterar jag några exempel på hurdana namn dagens tåg och spårvagnar fått bära. Mitt huvudfokus här är på Sverige men jag tar även upp ett exempel från Finland. Jag kommer dessutom sist reflektera på ett lite ovanligt, men ur socioonomastisk synvinkel desto intressantare fall av namngivning.

Varför namn?

Att olika fordonstyper, tåglinjer eller exempelvis enskilda lokomotiv ges särskilda namn är inget nytt fenomen. Man kan säga att sådana namn har en lika lång historia som järnvägen i sig, vilket illustreras t.ex. av Richard Coates i en artikel i Oxford Handbook of Names and Naming [1]. Dessutom har både branschfolk, tågentusiaster och vanliga passagerare genom året gett egna smeknamn för olika fordon. Men de namn som jag vill lyfta fram här utgör sin egen, lite egendomlig kategori, bland namnen för tåg och spårvagnar. Dessa är namn som getts av officiella aktörer (järnvägsföretag, regionala kollektivtrafikmyndigheter osv.). Men förutom att namnen finns tejpade på själva fordonen – och att enstaka jippon ibland ordnats kring själva namngivningen – är dessa namn nämligen relativt osynliga och används väldigt sällan i vidare sammanhang.

Varför vill man då namnge ett tåg eller en spårvagn? Det kan förstås finnas flera förklaringar. Man vill kanske helt enkelt ge fordonen mer personliga identifierare än bara nummer. Eller det kan vara ett trevligt sätta att engagera medborgare, skapa positiv uppmärksamhet, bidra till lokal identitet eller hedra minnesvärda personer. Hursomhelst, att namnge tåg och spårvagnar är faktiskt en överraskande vanlig praxis åtminstone i Sverige. Både lok i godstrafiken, motorvagnar i olika regionala tågsystem och spårvagnar och tunnelbanetåg i olika städer har fått namn. Exakt vad motivet bakom namngivningen är, eller varför mång (men inte alla) aktörer i branschen valt att namnge sina fordon skulle faktiskt vara ett intressant ämne för en socioonomastisk intervjustudie!

Vad för namn?

Om man tittar på själva namnen, märker man snabbt att inspiration kan hämtas från olika håll. Det finns exempelvis lok med filminspirerade namn (Skywalker, McBain hos HectorRail) och malmtågslok namngivna efter orter längs malmbanan (Vassijaure, Torneträsk). De flesta namngivna tåg och spårvagnar bär dock personnamn. Exempelvis i Stockholms tunnelbana har alla 270 vagnar av typen C20 ett namn: där fick medborgarna i början skicka in förlag, och så fortsatte man med att ge vagnen egna förnamn både med och utan en särskild Stockholmskoppling (från Abel till Petronella och från Lotten till Örjan – en översiktlig presentation av dessa namn finns på SL:s webbplats [2]). I ett finskt exempel från Tammerfors fick alla vagnar på den nya spårvägen namn som var tagna ur namndagsalmanackan utifrån dagen då vagnarna levererades till staden. Även i Tammerfors fick medborgarna vara med och rösta fram namn för dagarna med flera namn – och den allra sista vagnen namngavs av de som byggd spårvägen.[3] I Tammerfors kan man därmed åka med vagnar som Lyyli, Valma, Ensio och Hilla.

Namn för tåg och spårvagnar ska gärna också ha en lokal koppling och en särskild populär variant verkar vara minnesnamn, dvs. tåg och spårvagnar som har namngetts efter minnesvärda profiler från regionen eller staden i fråga. Sådana personer kan vara både levande och döda, män eller kvinnor, verkliga eller fiktiva. På de svenska spåren kan man således hitta exempelvis Krösatågen Carl von Linné och Emil i Lönneberga i Småland, Maria Lang och Anders Zorn hos Tåg i Bergslagen, Kurt Wallander, Kim Wall, Tycho Brahe och Nils Holgersson bland Pågatågen i Skåne och spårvagnarna kallade efter Ingvar Oldsberg, Leif Mannerström och Miriam Bryant i Göteborg. Bara för att nämna några få exempel. För att presentera alla namn som man kan hitta bara bland svenska tåg och spårvagnar kunde man faktiskt skriva en hel bok!

Stockholms pendeltåg – förskolebarn som innovativa namngivare

Om exempelvis namndagsnamnen för Tammerfors spårvagnar kan sägas vara ”säkra kort” som troligtvis inte väcker särskilt starka reaktioner bland gemene man, kan man inte exakt säga det samma om namnen för Stockholms pendeltåg. År 2014 fick barn i förskolor runt om i Stockholmsområdet skicka in sina förslag på namn för pendeltåg, varav dåvarande operatören Stockholmståg och SL sedan valde ut 83 stycken som tejpades på tågen.[4] Att namnen har hittas på av lite ovanligare namngivare kan man ana av namnen som skiljer sig ganska tydligt från andra exemplen nämnda ovan.

Regnbågståget och Robotina – så kan pendeltågen heta. (Bild: Väinö Syrjälä)

En stor del av namnen beskriver ganska direkt att det är frågan om just ett (pendel-)tåg. Sådana namn har efterledet -tåg med ett positivt, beskrivande förled. Exempelvis Skrammeltåget, Princesståget, Finastinatåget, Supersnabba silvertåget, Puss och kramtåget, Solskenståget, Rymdskeppståget. Andra namn innehåller inte ordet ”tåg” utan anknyter till ”pendel” i pendeltåg: Palle Pendeln, Pendelpilen, Pendeltåget jättesnabb, Pendy och Trollpendeln. Det finns även andra namn där man kan hitta en koppling till tåg eller fart som Tuff Tuff, Snålskjutsen, Susa, Pilen, Rullis, Raket och Turboraketen.

Det är lätt att se hur dessa namn blandar inspiration från själva tågen men även från barnens värld, som sagorna. Utöver de redan nämna ”kategorierna”, finns det även ett gäng namn utan en direkt koppling till pendeltågen. Några exempel på sådana namn är Plättar, Nyponros, Murgrönan, Kaninen, Superhjälpen, Hassan, Sixten, Myran, Gurkan, Hoppande loppan, Slott, Bikupan, Juvelen, Drake och Träsktrollet.

Exakt hur barngrupperna har resonerat kring namnen är förstås omöjligt att utreda så här i efterhand. Det som dock är ganska klart från själva namnen är att dessa givits av just barn, och inte t.ex. av en kommitté bestående av regionalpolitiker. De gånger jag själv diskuterat namnen med någon, eller hört resanden reagera på dem, har det väckt ganska glädjefulla reaktioner. Men vad språkbrukare egentligen tycker om sådana här namn som namn – och om det skiljer sig från barnens syn på ett bra namn – skulle vara värt att undersökas vidare. Frågor som jag direkt tänker att man borde reflektera vidare på är exempelvis: Vilka associationer väcker dessa namn (hos olika grupper)? Utmanar de vad vi kan anse vara ”passande” eller ”typiska” namn (för tåg och spårvagn)? Vad berättar namnen om barnens språkkänsla eller syn på tågen? Hur fungerar dessa namn – och om/i vilka sammanhang de överlag kan tänkas används? Håller man ögonen öppna för namnen när man är ute och reser, får man alltså upphov till en hel del socioonomastiska frågeställningar!

Och för den som undrar över namnen i rubriken: Lyyli är namnet på den första spårvagnen i Tammerfors, Håkan Hellström en av spårvagnar i Göteborg namngivna efter mottagare av stadens årliga kulturpris, och Blixtdinosaurietåget ett pendeltåg i Stockholm namngiven av förskolebarn.

Källor:

[1] R. Cotes. 2016. Railway locomotive names and train names. I: The Oxford Handbook of Names and Naming, s. 645–654.

[2] SL: Tunnelbanevagnarnas namn.

[3] Tampereen Ratikka: Kaikilla Tampereen Ratikoilla on nyt nimet – Ratikan tekijät äänestivät nimen 20. vaunulle (2021-10-05).

[4] Stockholmståg: Fantasifullt när barn döper nya pendeltåg (2014-11-27).

Place-name types as markers of social status?

by Peder Gammeltoft

It is well-established in place-name research that place-name types are active at certain times, some for centuries, others only remain active for a relatively short period. Dating of place-name types – typically those that today denote settlements is a core element of place-name research.

However, as we can date place-names by means of their linguistic content, can we also use the same name types to say something about the internal social status of place-name types? Studies from Denmark certainly suggest so. Here aspects like taxation, soil quality, size of land has been used to quantify an internal relationship between the various name types.

Where to find historical quantitative resources?

But is this also the case elsewhere? No studies of this kind and magnitude exists in the other Scandinavian countries. The data on which to analyze this has simply not been present, until now – at least in Norway.

Over the past few years, I have been working on upgrading and modernizing the Norwegian place-name collections. And in this connection, some of the data used to create georeferenced datasets also contained information that could be used for non-linguistic studies of place-names and place-name types.

From the historical cadastres were sourced taxation information, from the modern, digital cadastre was sourced land size information, and from Norsk institutt for bioøkonomi was sourced data on land use. Together, these data-sets can show aspects of agricultural potential of each individual farm in Norway,[1] and combined with Oluf Rygh’s Norske Gaardnavne, every farm can be sorted according to place-name type. So here we have the base data for analyses. 

An example of a quantitative resource

Tax valuation is probably quickest way to show differences between name types. Tax valuation changes over time and continuously reflect each farm’s potential. So, the further back we can draw the valuation, the better. Optimally, the 1647 cadastre would be the best, but it has not been digitized yet, so we have to make do with either the 1838 or the 1886 cadastre. We go for the oldest, the one from 1838.

In this cadastre the valuation (skyld) was given in daler, ort and skilling. A daler was a currency denomination of Norway until 1873, and one daler could be subdivided into five ort or 600 skilling[2] and was calculated according to a 10-12 number system. For ease of use, 1838 valuations have been converted to the modern decimal system.

Figure: Chart of central place-name types and their valuation in the Norwegian 1838 Cadastre. The figure in the center of each pillar represents the national valuation average. The pillar itself represents the typical range (gaussian distribution) of the valuation – this is also represented with the figures at the bottom and the top. Valuations for a place-name type can occur outside of the typical range, but such valuations are outside of the norm.

Can we see social status in place-name types?

The average Norwegian farm (of which there are approximately 45,000 throughout the country) was valued at 4,19 daler, although a typically sized farm could range between 0,96-9,33 daler (see figure). The early place-name types of vin ‘meadow, grassland’ and heimr ‘home, farm’ of the Iron Age have a much higher average value of 8,43 and 7,07 daler, respectively. The Viking-Age settlement name types býr/bœr, bólstaðr and staðir are also high in valuation at 6,10, 6,30 and 6,37, albeit a little lower.

The name types that indicate clearings, and which are generally thought to belong to the late Viking Age and early Middle Ages, are even a little lower again, þveit 5,55 and ruð at 4,76 daler. These name types are all solid agricultural settlements above the national average, and especially the old name types are very high in valuation – up to twice the average. Only the shieling name type, setr/sætr, is at 3,93 daler valued lower than the national average.

Although the taxation differs considerably regionally, there seems to be clear differences in valuations between the individual place-name types, depending either on age and/or agricultural focus. Some are big agricultural units with ample income possibilities and others are more modest in agricultural potential, certainly regarding tax valuations.

Although age matters in terms of older name types being valued higher, the agricultural focus certainly also seems to be a factor. Original farming units are generally valued higher than original shielings and units created through clearances.

The way forward

Naturally, we should not rely on just one parameter to say something about social status as seen through place-name types, we have to examine other types of evidence also, in order to determine more precisely why we see these differences are whether we can ascribe these to social status – or other factors. But here is at least the beginning of this study for Norway.


[1] A ’farm’ in Norwegian cadastral and onomastic terms is what roughly corresponds to an ejerlav in Danish, by in Swedish and townland in Irish English.

[2] Thus, each ort was 120 skilling and 600 skilling for one daler.

Namnbyråer hjälpte efternamnsbytare i Sverige

av Johan Hedberg

I Sverige fanns under 1900-talet små företag som hjälpte personer att byta efternamn. Dessa kallades i folkmun för ”namnbyråer” och affärsverksamheten byggde dels på att hjälpa per­soner att ansöka om efternamnsbyte, dels att ge förslag på nya efternamn. I dag är de troligen bortglömda, men under 1940-talet då deras verksamhet blomstrade, så kunde man troligen inte slå upp en svensk dagstidning utan att se åtminstone någon annons från en namnbyrå. Jag ska i denna text försöka ge en förklaring till varför namnbyråerna varit så populära i Sverige just under tiden kring 1940-talet.

Varför namnbyråer?

Vi får anta att en affärsverksamhet uppstår, och fortlever, eftersom det finns ett behov av den. Namnbytarna behövde alltså av någon anledning namnbyråerna. För att förstå varför det var så får vi ta det från början, i alla fall början på svensk namnlagstiftning.

År 1901 ges en förordning (släktnamnsförordningen) ut med bestämmelser om efter­namn i kyrkböckerna och den reglerade vilket en persons officiella efternamn fick vara. Mycket kortfattat sade släktnamnsförordningen att en person inte fick bära ett efternamn som denne inte hade släktmässig anknytning till. Om en person ville byta bort sitt son-namn (det var mest sådana som byttes bort under 1900-talets första hälft) så kunde denne alltså antingen byta till ett efternamn som en nära släkting bar, eller hade burit, eller så fick man skapa ett helt nytt efternamn.

Orsakerna till namnbyråernas popularitet kan, enligt min mening förklaras av två för­hållanden. Den ena har jag nämnt ovan, nämligen att många som ville byta efternamn fick/kunde skapa ett helt nytt. Den andra är kopplat till det krångliga ansökningsförfarandet. Vi tar dessa två orsaker i tur och ordning och börjar med ansökningsförfarandet.

Hur, och till vem, ansökte man om namnbyte?

Ansökan om efternamnsbyte gjordes under 1900-talets första hälft genom ett ansökningsbrev till den myndighet som skulle besluta i ärendet. Bilden till höger visar hur en ansökan kunde se ut. Just denna ansökan handlar troligen om det mest kända efternamnet som svenska myndigheter någonsin har godkänt.

En ansökan om efternamnsbyte i brevform från år 1923
(från Riksarkivet, bildkälla: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30864)

Den som kan tyda texten i brevet ser att det handlar om när Greta Gustavsson år 1923 blev Greta Garbo. Genom hennes ansökan kan vi se spår av ansökningsprocessen. Till höger syns anteckningar i blyerts från de tjänstemän som under­sökt om det nybildade namnet Garbo eventuellt var för likt något annat redan existerande efternamn. Nästan högst upp i brevet står det ”till överståthållarämbetet”, alltså motsvarande länsstyrelsen i Stockholm.

Det var länsstyrelserna som fram till år 1919 be­slutade om ett namnbyte skulle godkännas eller inte. Just Greta Garbos ansökan skickades först till över­ståthållarämbetet i Stockholm. De granskade ansökan och skickade se­dan den vidare till Justitiedepartementet, som från år 1921 beredde namnärendena. Ansökningarna som hade beretts godkändes eller avslogs sedan i regerings­konselj en gång per vecka. Hela den svenska regering var alltså, i alla fall formellt, med och beslutade om varje enskilt namnbyte mellan 1919 och 1946.

Det var troligen inte lätt för den enskilda namnbytaren att veta hur ansökningsbrevet skulle utformas, samtidigt som det skulle ställas till Justitiedepartementet och behandlas i regerings­konselj under svenska kungens närvaro. Ingen av de officiella svenska namnförslags­böckerna åren 1921–1940 (se under nästa rubrik) innehöll heller någon instruktion till hur an­sökningsbrevet skulle utformas. I de ansökningar från åren 1925 och 1945 som jag har studerat finns det spår av att namnbytarna tagit hjälp av allt från advokatbyråer till pastors­expeditioner att utforma ansökningsbrevet. De flesta tog dock hjälp av namnbyråer. De agerade ombud för namnbytaren och utformande både ansökningsbrevet och kommuni­cerade med Justitiedepartementet. Med namnbyråernas hjälp underlättades således det krångliga ansökningsförfarandet. Det var det ena behovet som namnbyråerna fyllde.

Namnbyråernas namnförslag

Det andra behovet var en ökad efterfrågan på namnförslag. Släktnamnsförordningen gav inga riktlinjer om hur ett nytt efternamn skulle se ut för att godkännas, men den praxis som växte fram hos Justitiedepartementet var att efternamnet skulle vara bildat av ord från svenska språket. Det var troligen inte lätt för den enskilde namnbytaren att själv bilda ett namn, som dessutom inte fick vara för likt ett redan befintligt. Som hjälp till namnbytarna gav svenska staten under perioden 1901–1979 ut sex böcker med namnförslag (se referenser nedan). De böcker som är aktuella under namnbyråernas blomstringsperiod under 1940-talet utgavs åren 1921, 1939 och 1940.

Lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå. Anteckningarna är troligen från språkvetaren Gösta Langenfelt (1888–1956) som var föreståndare för namnbyrån.
(Källa: Gösta Langenfelts efterlämnade papper, Institutet för språk och folkminnen)

Dessa tre böcker innehöll tiotusentals namnförslag, men de räckte troligen inte till för den ökande strömmen av namnbytare under 1930- och 1940-talen. Det har exempelvis gjorts beräkningar på att det endast under åren 1941–halvårsskiftet 1946 tillkom cirka 21 500 nya efternamn i Sverige (se Svensk namnbok 1954, s. 32). Namnförslagen i böckerna var troligen helt enkelt slut, eller så utgallrade att den som tog ett förslag därifrån inte kunde vara säker på att det inte redan var upptaget. Det återstod då för namnbytarna att själva skapa ett efternamn eller ta hjälp av någon annan än staten. Många tog hjälp av någon annan i sökandet efter namnförslag. Någon annan i detta fall var för många namnbytare de cirka 15 namnbyråer som var verksamma under år 1945 (se en lista i Hedberg 2019).

Slutord

För den som ville byta efternamn var det alltså både svårt med ansökningsförfarandet och att finna ett nytt lämpligt efternamn. Namnbyrå­erna tillfredsställde båda dessa behov genom att dels hjälpa namnbytarna med ansökningsbrevet, dels ge namnbytaren egna unika namnförslag som inte redan var upptagna. På bilden ovan ser ni en sådan lista med namnförslag från Afton­tidningens namnbyrå som var verksam i Stockholm under början av 1940-talet.

Namnbyråerna försvinner någon gång mellan slutet på 1960-talet och 1980-talets mitt. Orsakerna till det kan kanske sökas i att ansökningsförfarandet gradvis blir mycket enklare från år 1946 när Statistiska centralbyrån, och senare Patent- och registreringsverket, tar över behandlingen av namnärendena. Intresset för att nybilda efternamn sjönk också samtidigt som det åren 1954 och 1964 utkom ytterligare två statliga böcker med namnförslag.

När namnbyråerna var som mest aktiv agerade de ombud i över hälften av ansökningar­na om nybildade efternamn, i alla fall i de ansökningar jag har studerat från år 1945 (se mer i Hedberg 2021). Hur många svenskar som idag bär ett efternamn från en namn­byrå är omöjligt att säga. Utifrån min erfarenhet av att ha gått igenom ett stort antal namnändrings­ansökningar så kan dessa namn nog räknas i tusental, om inte i tiotusental.

Jag har genom mina egna efterforskningar fått reda på en hel del om namnbyråerna, men många av mina frågor är ännu obesvarade. Om du själv har någon kunskap om namn­byråerna, eller vet något om liknande verksamheter i andra länder, så får du gärna kontakta mig på e-post: johan.hedberg@nordiska.uu.se eller på telefon 018-471 60 11.

Johan Hedberg
Doktorand i nordiska språk
Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet

Vidare läsning

En längre text om namnbyråer och statliga namnförslag:
Hedberg, Johan, 2021: Namnböcker och namnbyråer. En undersökning av statlig och kommersiell inblandning i ansökningar om nybildade efternamn åren 1925 och 1945. I: Namn och bygd 109. S. 127–143. Tillgänglig online

En kortare text om namnbyråer och namnförslag med bland annat listor med de namnbyråer som var verksamma år 1945:
Hedberg, Johan, 2019: Efternamnsbyten inget nytt. Bloggtext. Institutet för språk- och folkminnen. Tillgänglig online

De svenska statliga böckerna med efternamnsförslag 1921–1979:

  • Svensk namnbok. Till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala. (1921)
  • Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. (SOU 1939:4) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
  • Svensk namnbok 1940. På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. (SOU 1940:10) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
  • Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnkommitté. Stockholm. (SOU 1954:1) Tillgänglig online via denna länk.
  • Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års Släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
  • Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen i samarbete med Institutionen för språklig databehandling (Språkdata) vid Göteborgs universitet.

The unfiltered background data of the Icelandic place-name archive

by Birna Lárusdóttir

Ongoing work at the place-name archive

The Icelandic place-name archive is currently being reorganized and registered into a database.  The bulk of the collection dates from the 1940s to the 1980s. It consists of several categories or layers. Finished and edited place-name descriptions are the most accessible layer, where the toponomy appears as a part of a holistic landscape description which enables readers to travel through the landscape in their mind and get a fuller picture of the place names and their meanings in context. 

A map of Fagurey, one of the islands of Breiðafjörður, W-Iceland. Photo: Birna Lárusdóttir.

Most of these complete descriptions are now accessible online at nafnid.is. Behind these descriptions lies a layer of data which remains largely unexplored but sheds light on the collection and how it was shaped. This layer consists of background data such as complete manuscripts, lists of names, letters from informants to the staff of the archive (earlier: The Icelandic Place-Name Institute), comments on existing descriptions and hand-drawn maps.

An example of files from one district, V-Eyjafjallahreppur, S-Iceland. Photo: Birna Lárusdóttir.

A recording from 1970

The archive contains many hidden gems which give a glimpse into the dynamics and the social context of both individual names and whole registers. A personal favorite is a conversation recorded in 1970 between three brothers who all grew up on the same farm, Hæll in Gnúpverjahreppur in the south of Iceland.

Hæll is a farm rich in family traditions, where many generations of the same family had lived before them. Their aim is to review an older place-name register, most likely from the 1920s, which had been written by an avid collector with no personal connection to their farm. One brother reads the text out loud, while the others provide an endless stream of commentary: , já-já, jú-jú, yes, I remember, I don’t think so, we didn’t really use that name, I would not describe it this way. Sometimes they pause to discuss individual names, locations, events, the time-depth of the text and even the people behind the names. Who could possibly have bestowed them? Why would someone mention a name they have never heard of? Who might the collector have interrogated at the time of the collection?

A page from the transcribed interview from 1970. Photo: Birna Lárusdóttir.

The brothers add a few missing names and sometimes speculate about whether they are appropriate or not for an official register. Among them are Harðlífi (‘Constipation’) for part of an irrigation ditch and Bunuvellir (‘Running Fields’), named by a boy who was fetching some  cows with  “the runs” (I.e., diarrhea). One brother rather dislikes a more innocent name, Miðhús (‘Midhouse’), which according to him is “such a young name that he can only just accept it.”

The name Mígandaskarð (‘Pisser’s Gully’) is also referred to as Smjörvörðuskarð (‘Butter Cairn Gully’) in the old register, to which they all vocally object. This sparks speculation on the collector’s source. After a short debate they agree that it must have been a worker at the farm named Eiríkur, who was known for having his own opinions on place names and was possibly trying to be polite in the case of Smjörvörðuskarð.

From recording to written register

In the above case the main facts of the relatively informal chat were combined into an updated version of the register a few years later by a staff member at the Place Name Institute. It mentions landscape changes and reasons for names falling out of use.  Harðlífi is claimed to be rarely used, Bunuvellir is said to stem from a “minor incident” (not explaining the origin) and Miðhús is only mentioned in a footnote, apparently as a temporary name.  Mígandaskarð is, however, stated to be the only correct version of the name according to the brothers.

This is a great example of how the place-name register can be a very dynamic document and how people think twice before publishing something officially.