This segment of research outputs has grown immensely over the recent decade in the Nordic countries. There are many reasons for this development, for instance, researchers’ interest in spatial dimensions of various materials such as place-names, early modern inventories and cadastral maps, medieval literature and art etc., and interdisciplinary methodology combining traditional and digital methods as well as availability of specific research funding calls.
Apart from presenting the resources and the data they offer, the chapters of the volume include example studies showcasing the potential of these newly developed spatial infrastructures for research as well as practical applications of digital methods.
Map showing result of not stating a same-origin place-name (Ypso and Øpso) relationship between localities/feature types from chapter 6 by Peder Gammeltoft.
The spatial focus of the aforementioned projects implies, quite unsurprisingly, that many of them deal with place-names, modelling of place-name data or place-name databases in one way or another. This is a welcome development in the field of spatial humanities where collation and processing of name data traditionally received little attention.
In the realm of the digital, place-names are seen as mere attributes, an almost arbitrary addition to the core values in the digital gazetteer model, coordinates and feature type, widely used to both define and describe any location in a spatial database. This volume provides several examples of how geocoded humanities data challenge this model and in what ways the model can be adapted and further developed in accordance with the project’s ambitions and needs.
For instance, Peder Gammeltoft re-considers the mainstream approach to handling place-name data in digital gazetteers in chapter 6. Because place-names occur in etymologically and otherwise related clusters and because one and the same locality can be associated with multiple names or name forms, Gammeltoft introduces the concept of a unique place-name identifier and thus a novel approach to structuring place-name data in databases.
Another example is chapter 11 where I also make a contribution to reform the mainstream gazetteer structure and its approach to place-name materials. Chapter 11 offers both theory and methodology for dealing with place-names and place-name variants in spatial research infrastructures in analytically meaningful way—facilitating not least socio-onomastic studies of name variation in texts of different genres. These two chapters—as well as related studies in chapters 1, 10 and 12—offer innovative approaches to place-name modelling that captures the essence of place-names and that would be of interest to anyone interested in developing a spatial dataset from scratch.
The volume Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-Modern Societies edited by Alexandra Petrulevich & Simon Skovgaard Boeck will preliminarily be published by ARC Humanities Press on April 10.
I oktober 1891 skriver en av systrarna Dahlqvist i Kågeträskdagboken – som vi nu skall uppehålla oss vid – att <nu är de så jag får alldrig ti skrifva om veken men nu är de sön dag> (”nu är det så att jag får aldrig tid att skriva på veckan, men nu är det söndag”). Systrarna Greta (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938) hade säkert inte mycket tid att skriva, men de tog tillvara alla de lediga stunder de hade och kan därigenom ge oss sentida läsare värdefulla inblickar i livet på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten i slutet av 1800-talet. Dagboksanteckningarna är skrivna växelvis av de båda systrarna.
I dagboken, som hör till den grupp av folkliga dagböcker som kallas bondedagböcker, möter man ingående beskrivningar av det dagliga livet på gården, med husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst, och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Mycket avslöjas också i dagboksanteckningarna om det sociala livet med de många uppgifterna om s.k. nattfrierier, giftermål, födslar och död. Det är kollektivet snarare än individerna som träder i förgrunden i texterna.
Strax före jul 2022 publicerades en andra, mycket omfattande del av Kågeträskdagboken. Ann-Catrine Edlund är huvudredaktör, medan Ulf Lundström och bloggskribenten är medredaktörer.
Så här skriver systrarna i slutet av augusti 1891:
den siste agusti skuru vi up lån tegen in na svijan och det var så kallt at det frös gola här i kläp pom och potat rise blir svart och no var då kor ne fruse de var då särkert och det var nat ten mot den siste augusti (dagbok 1 s. 6)
[Tolkning: ”Den sista augusti skar vi upp Långtegen inpå Svedjan och det var så kallt att jorden frös här i Kläppen. Och potatisriset blir svart och nog var då kornet fruset, det var då säkert och det var natten till den sista augusti.”]
Figur 1. Dagboksanteckningar från december 1899 – januari 1901 där det bl.a. berättas om Eva Kåglunds död. Foto: Maria Sundström.
Och på ett annat ställe, i en anteckning från april 1898, heter det:
pit johansson kom hit i pär ri hans den 1 april och så håll han bön der om lör dag och om palmsömdag så var han här och dagen efter Så var han så i gren näst om ant anton och sa for han hem, och vi tjofti en bok som kallas prosen stant som kostar 2,50 ören och en stor kjuk som kostar 3 kr (dagbok 4 s. 28)
[Tolkning: ”Pit-Johansson kom hit till Per-Hans den 1 april och så höll han bön där på lördag. Och på palmsöndag så var han här och dagen efter så var han söderut i Gran hos Ant Anton och så for han hem. Och vi köpte en bok som kallas Protestant som kostar 2,50 ören och en stor bjällra som kostar 3 kr.”]
Språklig variation och mångfald
Språket i dagboken är som man ser redan av dessa textutdrag högst intressant. Gretas och Lovisas förstaspråk var Skelleftemålet. Talad rikssvenska hade de mött som uppläsningsspråk i mer officiella sammanhang, och i skolan lärde de sig skriva svenska. Texten i dagboken kännetecknas av sina starka dialektala inslag samtidigt som skribenterna har ambitioner att följa normen i den skrivna svenskan. Texten ger åtskilliga exempel på detta, och utgör därför ett rikt studieobjekt för skriftbruksforskaren.
Dagboken uppvisar en rik variation av former av enskilda ord, men också vad gäller morfemgränser och interpunktion. När det gäller att skriva dialektord är systrarna naturligtvis tvingade att göra helt självständiga val av ortografi, men det gäller även ord ur standardspråket.
För pojkar/pojkarna återfinns sålunda 19 olika skrivformer: <packar>, <pajka>, <pajkar>, <pocka>, <pockana>, <pockar>, <pockarna>, <pockor>, <påckar>, <påckarna>, <påjkana>, <påjkarna>, <påkar>, <påkarna>, <påkkar>, <paka>, <pajka>, <pakka> och <pockka>. Första stavelsen återges som vi ser <pak>, <påk>, <pakk>, <pack>, <pock>, <pockk>, <påck>, <påkk>, <pajk>, <påjk>, där vokalen representeras av <a>, <å> och <o> och konsonanten av <-k>, <-kk>, <-ck>, <-ckk>. Dialektens uttal är [pajka].
Då det gäller ortnamnen återges dessa, i varje fall för några av de mest högfrekventa namnen, förhållandevis konsekvent: de vanliga Lövtjärn och Svedjan skrivs ofta <löfkän> respektive <svijan>, men så var det också mycket välkända, eftersom familjens fäbod låg vid Lövtjärn och Svedjan var en för dem välbekant bydel i Kågeträsk. Men en namnled som –roddet, som används (både som simplex och som huvudled) i namn på röjningar, återges med en högst varierande ortografi: <rode>, <rodde>, <roden>, <rodder>, <råde>, <rådde>, <råden> och <rådder>.
Den dialektalt intresserade hittar mycket spännande i utgåvan. Här används sålunda ord som <bäjsa>, <bässa>, dvs. bedsa, i betydelsen ’tigga’, även: ’fria, be om (handen)’, <hiske>, dvs. hyske, för ’avträde, ”det lilla huset”’, det lite lustiga ordet <storomme>, dvs. storrummig, i betydelsen ’utrymmeskrävande’ (exempelvis om personer som tar stor plats på ett dansgolv), liksom den intressanta frasen <galli bära>, dvs. gårlug bära, i betydelsen ’redo att kalva’, dessutom ordet <qvä>, dvs. kväd, i den överförda, mycket precisa, betydelsen ’råmjölk som har en kådaktig (alltså trögflytande) konsistens’, många andra ord och fraser att förtiga. Vidare finns här former med initialt br- för äldre wr- i orden <brensken> för vrensken och <bräka> för vräka, åtskilliga reflexer av fornärvda diftonger i ord som <kåjrä>, <kajra>, dvs. köra ’kvida, jämra sig svagt’, <gating stucke>, dvs. getingsstucken, <asretagen> för Östra tegen och <asttanola> för östnordan (’nordostan’). Sekundära diftonger finns i några fall, som i <spöj> för spy. Den nordsvästerbottniska itacismen (y > i) återfinns i ord som <mira> för myra, <bin> för byn och <ticka> för tycka. Vidare finns åtskilliga exempel på dativformer, såsom i orden <skönom>, <legdom> och <hästom> (sjö, lägda respektive häst) men också i ortnamnen <järra träskkän> ’här på Träsket [dvs. Storkågeträsket]’ och <til görom> ’till Jörn’ (en ort i norra Västerbotten). Verbet fara har i dialekten ingressiv användning, dvs. betydelsen ’börja, begynna’, även: ’ge sig i kast med’ som i <for de ränggen> (’började det regna’) och <for val qväl> (’började bli kväll’). Ja det är mycket annat man återfinner i texterna. Dagboken är verkligen en guldgruva för den som är intresserad av de dialektala förhållandena i äldre tid.
De inofficiella namnen i dagboken – socionomastiska iakttagelser
Även personnamnen uppvisar en rik variation i de omfattande dagboksanteckningarna, och det är personnamnen jag nu stannar upp inför. Förutom de närmaste familjemedlemmarnas namn (systrarnas egna samt moderns, faderns och broderns namn) används i dagboken 208 namn, 64 för kvinnor och 144 för män. Av dem är 169 inofficiella namn som systrarna använder om personer som finns i grannskapet i byn. Dessa namn som här skall diskuteras utgör en avgränsad korpus som kan ge en bild av namnbruket i en nordsvensk bygd i slutet av 1800-talet.
24 av namnen – avseende 7 kvinnor och 17 män – är öknamn, smeknamn eller namn till binamnselement som Lill-, Stor– och liknande, namn som <gammel iakob> (Gammel-Jakob), <väsback kunggen> (Västbäckskungen), <skråmmen> (Skråmmen) och <Maf > (Maf). Möjligen är Skråmmen bildat till det nordvästerbottniska bynamnet Skråmträsk, medan det svårtolkade Maf kanske har bildats till adv. maf, maffen, maffens m.fl., jfr dial. kukumaffen ’mycket bra, förträffligt’ – kan det vara så att det har sin bakgrund i ett favorituttryck som personen i fråga haft, vad vet man? Sådana namn finns det ju exempel på.
De inofficiella namn som bildats i anslutning till faderns och moderns namn utgör till antalet 60 i dagbokstexterna; 17 avser kvinnor och 43 män. Med ett undantag när är de bildade till faderns namn. Storparten utgörs av faderns dopnamn + namnbärarens dopnamn t.ex. <adams osker> (Adams Oskar), <näjtillda> (Nickes Tilda) och <rånnis nis hulda> (Rånings-Nils Hulda), som används i hela 44 namn (för 15 kvinnor och 29 män). Här finns dock även <lenastina necke> (Lena-Stinas Nicke), det enda exemplet på ett namn bildat till moderns dopnamn. Enligt kyrkböckernas vittnesbörd var Lena-Stina ensamstående moder.
Ett mindre antal namn, 9 stycken, utgörs av en kombination av faderns dopnamn + dennes släktnamn/patronymikon + namnbärarens dopnamn: <janosa eva> (Jan-Orsas Eva) och <jånpäsapäll> (Jan-Persas Pell). Ett ännu mindre antal namn, närmare bestämt 7 stycken, har bildats till faderns släktnamn + namnbärarens dopnamn, typen <vikmans johan> (Vikmans-Johan) och <Holm janni> (Holm-Johan).
Vidare finns i dagboken 17 fall där kvinnors inofficiella namn är bildat till makens förnamn, såsom <abram Lof> (Abrahams Lovisa) och <ärrik fredrikka> (Eriks Fredrika). Därtill finns 17 exempel (för 5 kvinnor, 12 män) på fraser som betecknar pojkar eller flickor som söner respektive döttrar, som i <antons pajka> (Antons pojkar) och <ärik päll dötren> (Pelle Erikssons döttrar).
Den största kategorin inofficiella namn i dagboken utgörs alltså (med ett undantag!) av namn bildade till faderns namn, nämligen dennes dopnamn eller släktnamn/patronymikon. Både söner och döttrar benämns på detta sätt. Ett mindre antal fall utgörs av namn där hustruns relation till maken åsyftas. Namnbildningarna synliggör, kort uttryckt, släktskap genom barnens identifikation i relation till fadern och den gifta kvinnans identifikation i relation till maken.
Men det finns också en annan grupp av inofficiella namn, sådana bildade i anslutning till ortnamn. Till antalet utgör de 43 namn, och det finns noga taget fyra olika underkategorier. En kategori (om 11 namn) är sådana där ett bynamn kombineras med namnbärarens dopnamn (eller patronymikon), som <basttulijani> (Bastulid-Johan) och <vik dar lell erik> (Vikdals-Lill Erik). En annan kategori utgörs av typen <adrian oppi jupfårs> (Adrian uppe i Djupfors) och <manda söi häbes> (Manda söderut i Häbbersfors), och det finns i materialet 13 stycken sådana namn. I en tredje kategori (om 7 namn) kombineras ett bydels- eller hemmansnamn med personens dopnamn, som <stran alma> (Strand-Alma) och det påfallande <två anna> (Två-Anna), vilket sistnämnda namn har sin bakgrund i hemmanet nr 2 i Kusliden. En sista kategori, typen <teolinda inna svijan> (Teolinda på Svedjan) och <antons pajka inna svijan> (Antons pojkar på Svedjan) om 13 namn, består av personens dopnamn + en fras innehållande ett bydels- eller hemmansnamn.
Man kan beträffande de inofficiella personnamn som knyts till ett ortnamn se vissa mönster. Det är avsevärt fler inofficiella namn för män än för kvinnor som bildats till ortnamn; 33 namn avser män, 10 kvinnor. Det är även uppenbart att männen oftare har ett namn som relaterar till byn än till en bydel eller ett hemman. Omvänt är förhållandet vad gäller kvinnorna: endast 2 av kvinnonamnen anknyter till ett bynamn, medan 8 hänför sig till bydelar eller hemman. Även om det rör sig om små tal kan man nog konstatera att männen företrädesvis positioneras i relation till byn, kvinnorna däremot till gården.
Personer med olika inofficiella namn
I dagboken finns en hel del exempel på att samma person kan bära olika namn i olika sammanhang. Jag nämner här blott två exempel.
Erik Rickard Eriksson kallas första gången i dagboken 1892 <ärik innat bärjin> (Erik innåt Berget), där frasen innåt Berget betyder ’västerut på Berget’. Eftersom det vid denna tid fanns flera Erik i Kågeträsk förelåg ett behov av att skilja dem från varandra. Men då Erik Rickard Eriksson fader också hette Erik, var <ärik innat bärjin> inte helt entydigt. Han kallas därför på ett par ställen med sina båda dopnamn <ärikrekard>, <ärik rekard>. Senare kallas han <lelerik>, <lel ärik> (alltså Lill-Erik), men även formen <ärikken> i bestämd form finns. Erik benämns sålunda utifrån fadern och den bydel där han är bosatt.
Lovisa Gustafsdotter möter vi i dagboksanteckningarna under fyra olika namn. År 1892 som <gusta lel lof> (Gustavs Lill-Lov), detta i anslutning till fadern Gustav Johansson, men med ett tillagt Lill- för att skilja henne från modern Lovisa. År 1893 kallas Lovisa Gustafsdotter emellertid enbart <gus sta lof>, <gustaf lof> (Gustavs Lov). När hon gifter sig med Abraham Karlsson kallas hon <abram Lof>, men även <Lovisa >.
Namnen på enskilda namnbärare visar de situationella betingelserna för namnbruket, och av exemplen ser man hur identiteten skapas och återskapas.
Sammanfattningsvis om socioonomastiska förhållanden i Kågeträskdagboken
Kågeträskdagbokens texter utgör en sammanhållen och under en begränsad tid tillkommen källa, som speglar namn i vardagsbruk. Därigenom är man här ett funktionellt namnbruk på spåren. Kvinnorna identifieras som döttrar och hustrur verksamma på den egna gården, medan männen identifieras som söner verksamma i byn. Namnbruket för kvinnor positionerar dem till hushållet, alternativt anger deras giftermålsstatus. En ogift kvinna identifieras i relation till fadern (eller husbonden), medan en gift identifieras i relation till maken. De inofficiella namnen bidrar till att upprätthålla samhällets rådande sociala, kulturella och ideologiska förhållanden. Namnen på enskilda namnbärare indikerar situationella betingelser för namnanvändningen, och visar att identiteten ständigt skapas och återskapas.
Greta och Lovisa Dahlqvists dagboksskrivande uppvisar vardagslivet och umgänget i en nordsvensk by på 1890-talet, men ger oss också en möjlighet att lägga det sociala pusslet med hjälp av det som de inofficiella personnamnen berättar. Inte minst detta senare är spännande.
Referenser
Edlund, Ann-Catrine & Edlund, Lars-Erik, 2020a: ”Den 1 mars då dog och stran Fredrika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890-talet. I: Humanetten 44 [= Nordiska – på gång och på språng! Vänbok till Gunilla Byrman].Växjö: Institutionen för språk och litteratur, Linnéuniversitetet. S. 46–75.
Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström Ulf, 2020b: Basttulijani och Janosa Eva. Personnamn och identifikation i Kågeträskdagboken 1891–1901. I: Namn i skrift. (Names in Writing.) Handlingar från NORNA:s 48:e symposium i Göteborg den 29–30 november 2018. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 44.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet. S. 37–59.
Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901 med kommentarer, vol. 2. Utgiven av Ann-Catrine Edlund (huvudredaktör), Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström (redaktörer). (Folklivsskildringar och bygdestudier 21:2.) Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2022.
I 2022 var det 100 år siden det første bind af bogserien Danmarks Stednavne udkom. Det har Arkiv for Navneforskning ved Københavns Universitet, som udgiver serien, ønsket at markere med en jubilæumsbog i arkivets anden bogserie, Navnestudier.
Artiklerne er alle skrevet af forskere, som på den ene eller anden måde har arbejdet nært med Danmarks Stednavne. Bogen er udgivet som en webpublikation i frit tilgængelig “open access”-form, og tre af artiklerne præsenteres af de respektive forfattere ved et seminar den 20. januar 2023 ved Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab (NorS) på Københavns Universitet.
Jubilæumsbogens artikler har forskelligt potentiale i forhold til socioonomastisk forskning; de repræsenterer en bred vifte af både sted- og personnavneforskning. Dertil har Rikke S. Olesen stillet skarpt på oprettelsen af (sted)navneforskning som institutionaliseret fag i Danmark. Fagets historie er interessant, og den rummer om ikke egentlig socioonomastik så i hvert fald et ufravigeligt samfundsrelevant sigte i erkendelsen af stednavnenes vigtige stilling i kommunikation om stedlig orientering.
Danmarks Stednavne som grundlag for socioonomastisk forskning?
I 2022 udkom også et nyt bind i serien, Læsøs Stednavne (Danmarks Stednavne 27), og dermed er omkring to tredjedele af det nuværende Danmark blevet toponomastisk behandlet. Selvom der hen ad vejen er sket små ændringer i behandlingen af navnene, og opstillingen af materialet har forandret sig lidt, er udgivelsens form som leksikografisk værk den samme gennem alle de 100 år serien har været under udgivelse. Dermed repræsenterer den traditionel filologisk navneforskning som har et etymologisk sigte, da målet i tolkningerne er identifikation af de ord som indgår i navnene.
Danmarks Stednavne er således i sig selv ikke en socioonomastisk udgivelse, men den er efter min mening alligevel ikke irrelevant her på bloggen. Der findes forskellige opfattelser af hvad socioonomastik er, jf. fx bloggens december-indlæg 2022 af Gunnstein Akselberg og hans tidligere indlæg som diskuterer hvad socioonomastik egentlig er. Uanset hvor bredt eller snævert man tolker fagbetegnelsen socioonomastik, kan materialet som præsenteres i Danmarks Stednavne sagtens ligge til grund for socioonomastisk forskning. Det ordmateriale som findes i navnenes tolkninger, kan fortælle om hvad de mennesker som navngav, fandt vigtigt eller påfaldende lige netop dér på den navngivne lokalitet på navngivningstidspunktet.
Hvert bind af Danmarks Stednavne kan således danne grundlag for undersøgelser af for eksempel bebyggelsesudviklingen i det område som bindet dækker. På landsplan eller bare i større områder kan navne af bestemte typer eller af en bestemt alder for eksempel fortælle om kontinuitet og diskontinuitet i samfundet og også om kulturelle strømninger som er skyllet ind over landet på bestemte tidspunkter. Det er for eksempel fascinerende at nogle ønavne og vanddragsnavne har været brugt kontinuerligt gennem flere tusind år, og meget sigende at der kom en bølge af stednavne med ord for abstrakter som efterled, fx –lyst, –hvile, –minde osv. Hvis man ser på hvilke typer bebyggelser som fik disse navne med abstrakter som efterled, og hvilken geografisk distribution de har, så fortæller det jo noget om hvilke mennesker som tog den nye navngivningsmode til sig.
I Læsøs Stednavne er det mest iøjnefaldende et ganske stort antal navne som oprindeligt er dannet som præpositionsforbindelser, fx På Bakken, Ved Kirken, På Hjørnet, og en del personnavne brugt som stednavne, nogle i genitiv, fx Kruses, og nogle uden genitiv, fx Barbara Larsdatter. Disse navne vidner for mig at se, om et meget lokalt navnemiljø som det kunne være interessant at dykke ned i med et socioonomastisk sigte.
Många av oss reser dagligen med kollektivtrafiken. Men har du någon gång lagt märke till, om tåget eller spårvagnen du åkte med hade ett eget namn? Det är nämligen inte alls ovanligt att de fordon som rullar på spåren ges individuella namn som den uppmärksamma resenären kan hitta framklistrade på utsidan av vagnen. I den här korta texten diskuterar jag några exempel på hurdana namn dagens tåg och spårvagnar fått bära. Mitt huvudfokus här är på Sverige men jag tar även upp ett exempel från Finland. Jag kommer dessutom sist reflektera på ett lite ovanligt, men ur socioonomastisk synvinkel desto intressantare fall av namngivning.
Varför namn?
Att olika fordonstyper, tåglinjer eller exempelvis enskilda lokomotiv ges särskilda namn är inget nytt fenomen. Man kan säga att sådana namn har en lika lång historia som järnvägen i sig, vilket illustreras t.ex. av Richard Coates i en artikel i Oxford Handbook of Names and Naming [1]. Dessutom har både branschfolk, tågentusiaster och vanliga passagerare genom året gett egna smeknamn för olika fordon. Men de namn som jag vill lyfta fram här utgör sin egen, lite egendomlig kategori, bland namnen för tåg och spårvagnar. Dessa är namn som getts av officiella aktörer (järnvägsföretag, regionala kollektivtrafikmyndigheter osv.). Men förutom att namnen finns tejpade på själva fordonen – och att enstaka jippon ibland ordnats kring själva namngivningen – är dessa namn nämligen relativt osynliga och används väldigt sällan i vidare sammanhang.
Varför vill man då namnge ett tåg eller en spårvagn? Det kan förstås finnas flera förklaringar. Man vill kanske helt enkelt ge fordonen mer personliga identifierare än bara nummer. Eller det kan vara ett trevligt sätta att engagera medborgare, skapa positiv uppmärksamhet, bidra till lokal identitet eller hedra minnesvärda personer. Hursomhelst, att namnge tåg och spårvagnar är faktiskt en överraskande vanlig praxis åtminstone i Sverige. Både lok i godstrafiken, motorvagnar i olika regionala tågsystem och spårvagnar och tunnelbanetåg i olika städer har fått namn. Exakt vad motivet bakom namngivningen är, eller varför mång (men inte alla) aktörer i branschen valt att namnge sina fordon skulle faktiskt vara ett intressant ämne för en socioonomastisk intervjustudie!
Vad för namn?
Om man tittar på själva namnen, märker man snabbt att inspiration kan hämtas från olika håll. Det finns exempelvis lok med filminspirerade namn (Skywalker, McBain hos HectorRail) och malmtågslok namngivna efter orter längs malmbanan (Vassijaure, Torneträsk). De flesta namngivna tåg och spårvagnar bär dock personnamn. Exempelvis i Stockholms tunnelbana har alla 270 vagnar av typen C20 ett namn: där fick medborgarna i början skicka in förlag, och så fortsatte man med att ge vagnen egna förnamn både med och utan en särskild Stockholmskoppling (från Abel till Petronella och från Lotten till Örjan – en översiktlig presentation av dessa namn finns på SL:s webbplats [2]). I ett finskt exempel från Tammerfors fick alla vagnar på den nya spårvägen namn som var tagna ur namndagsalmanackan utifrån dagen då vagnarna levererades till staden. Även i Tammerfors fick medborgarna vara med och rösta fram namn för dagarna med flera namn – och den allra sista vagnen namngavs av de som byggd spårvägen.[3] I Tammerfors kan man därmed åka med vagnar som Lyyli, Valma, Ensio och Hilla.
Namn för tåg och spårvagnar ska gärna också ha en lokal koppling och en särskild populär variant verkar vara minnesnamn, dvs. tåg och spårvagnar som har namngetts efter minnesvärda profiler från regionen eller staden i fråga. Sådana personer kan vara både levande och döda, män eller kvinnor, verkliga eller fiktiva. På de svenska spåren kan man således hitta exempelvis Krösatågen Carl von Linné och Emil i Lönneberga i Småland, Maria Lang och Anders Zorn hos Tåg i Bergslagen, Kurt Wallander, Kim Wall, Tycho Brahe och Nils Holgersson bland Pågatågen i Skåne och spårvagnarna kallade efter Ingvar Oldsberg, Leif Mannerström och Miriam Bryant i Göteborg. Bara för att nämna några få exempel. För att presentera alla namn som man kan hitta bara bland svenska tåg och spårvagnar kunde man faktiskt skriva en hel bok!
Stockholms pendeltåg – förskolebarn som innovativa namngivare
Om exempelvis namndagsnamnen för Tammerfors spårvagnar kan sägas vara ”säkra kort” som troligtvis inte väcker särskilt starka reaktioner bland gemene man, kan man inte exakt säga det samma om namnen för Stockholms pendeltåg. År 2014 fick barn i förskolor runt om i Stockholmsområdet skicka in sina förslag på namn för pendeltåg, varav dåvarande operatören Stockholmståg och SL sedan valde ut 83 stycken som tejpades på tågen.[4] Att namnen har hittas på av lite ovanligare namngivare kan man ana av namnen som skiljer sig ganska tydligt från andra exemplen nämnda ovan.
Regnbågståget och Robotina – så kan pendeltågen heta. (Bild: Väinö Syrjälä)
En stor del av namnen beskriver ganska direkt att det är frågan om just ett (pendel-)tåg. Sådana namn har efterledet -tåg med ett positivt, beskrivande förled. Exempelvis Skrammeltåget, Princesståget, Finastinatåget, Supersnabba silvertåget, Puss och kramtåget, Solskenståget, Rymdskeppståget. Andra namn innehåller inte ordet ”tåg” utan anknyter till ”pendel” i pendeltåg: Palle Pendeln, Pendelpilen, Pendeltåget jättesnabb, Pendy och Trollpendeln. Det finns även andra namn där man kan hitta en koppling till tåg eller fart som Tuff Tuff, Snålskjutsen, Susa, Pilen, Rullis, Raket och Turboraketen.
Det är lätt att se hur dessa namn blandar inspiration från själva tågen men även från barnens värld, som sagorna. Utöver de redan nämna ”kategorierna”, finns det även ett gäng namn utan en direkt koppling till pendeltågen. Några exempel på sådana namn är Plättar, Nyponros, Murgrönan, Kaninen, Superhjälpen, Hassan, Sixten, Myran, Gurkan, Hoppande loppan, Slott, Bikupan, Juvelen, Drake och Träsktrollet.
Exakt hur barngrupperna har resonerat kring namnen är förstås omöjligt att utreda så här i efterhand. Det som dock är ganska klart från själva namnen är att dessa givits av just barn, och inte t.ex. av en kommitté bestående av regionalpolitiker. De gånger jag själv diskuterat namnen med någon, eller hört resanden reagera på dem, har det väckt ganska glädjefulla reaktioner. Men vad språkbrukare egentligen tycker om sådana här namn som namn – och om det skiljer sig från barnens syn på ett bra namn – skulle vara värt att undersökas vidare. Frågor som jag direkt tänker att man borde reflektera vidare på är exempelvis: Vilka associationer väcker dessa namn (hos olika grupper)? Utmanar de vad vi kan anse vara ”passande” eller ”typiska” namn (för tåg och spårvagn)? Vad berättar namnen om barnens språkkänsla eller syn på tågen? Hur fungerar dessa namn – och om/i vilka sammanhang de överlag kan tänkas används? Håller man ögonen öppna för namnen när man är ute och reser, får man alltså upphov till en hel del socioonomastiska frågeställningar!
—
Och för den som undrar över namnen i rubriken: Lyyli är namnet på den första spårvagnen i Tammerfors, Håkan Hellström en av spårvagnar i Göteborg namngivna efter mottagare av stadens årliga kulturpris, och Blixtdinosaurietåget ett pendeltåg i Stockholm namngiven av förskolebarn.
Källor:
[1] R. Cotes. 2016. Railway locomotive names and train names. I: The Oxford Handbook of Names and Naming, s. 645–654.
It is well-established in place-name research that place-name types are active at certain times, some for centuries, others only remain active for a relatively short period. Dating of place-name types – typically those that today denote settlements is a core element of place-name research.
However, as we can date place-names by means of their linguistic content, can we also use the same name types to say something about the internal social status of place-name types? Studies from Denmark certainly suggest so. Here aspects like taxation, soil quality, size of land has been used to quantify an internal relationship between the various name types.
Where to find historical quantitative resources?
But is this also the case elsewhere? No studies of this kind and magnitude exists in the other Scandinavian countries. The data on which to analyze this has simply not been present, until now – at least in Norway.
Over the past few years, I have been working on upgrading and modernizing the Norwegian place-name collections. And in this connection, some of the data used to create georeferenced datasets also contained information that could be used for non-linguistic studies of place-names and place-name types.
From the historical cadastres were sourced taxation information, from the modern, digital cadastre was sourced land size information, and from Norsk institutt for bioøkonomi was sourced data on land use. Together, these data-sets can show aspects of agricultural potential of each individual farm in Norway,[1] and combined with Oluf Rygh’s Norske Gaardnavne, every farm can be sorted according to place-name type. So here we have the base data for analyses.
An example of a quantitative resource
Tax valuation is probably quickest way to show differences between name types. Tax valuation changes over time and continuously reflect each farm’s potential. So, the further back we can draw the valuation, the better. Optimally, the 1647 cadastre would be the best, but it has not been digitized yet, so we have to make do with either the 1838 or the 1886 cadastre. We go for the oldest, the one from 1838.
In this cadastre the valuation (skyld) was given in daler, ort and skilling. A daler was a currency denomination of Norway until 1873, and one daler could be subdivided into five ort or 600 skilling[2] and was calculated according to a 10-12 number system. For ease of use, 1838 valuations have been converted to the modern decimal system.
Figure: Chart of central place-name types and their valuation in the Norwegian 1838 Cadastre. The figure in the center of each pillar represents the national valuation average. The pillar itself represents the typical range (gaussian distribution) of the valuation – this is also represented with the figures at the bottom and the top. Valuations for a place-name type can occur outside of the typical range, but such valuations are outside of the norm.
Can we see social status in place-name types?
The average Norwegian farm (of which there are approximately 45,000 throughout the country) was valued at 4,19 daler, although a typically sized farm could range between 0,96-9,33 daler (see figure). The early place-name types of vin ‘meadow, grassland’ and heimr ‘home, farm’ of the Iron Age have a much higher average value of 8,43 and 7,07 daler, respectively. The Viking-Age settlement name types býr/bœr, bólstaðr and staðir are also high in valuation at 6,10, 6,30 and 6,37, albeit a little lower.
The name types that indicate clearings, and which are generally thought to belong to the late Viking Age and early Middle Ages, are even a little lower again, þveit 5,55 and ruð at 4,76 daler. These name types are all solid agricultural settlements above the national average, and especially the old name types are very high in valuation – up to twice the average. Only the shieling name type, setr/sætr, is at 3,93 daler valued lower than the national average.
Although the taxation differs considerably regionally, there seems to be clear differences in valuations between the individual place-name types, depending either on age and/or agricultural focus. Some are big agricultural units with ample income possibilities and others are more modest in agricultural potential, certainly regarding tax valuations.
Although age matters in terms of older name types being valued higher, the agricultural focus certainly also seems to be a factor. Original farming units are generally valued higher than original shielings and units created through clearances.
The way forward
Naturally, we should not rely on just one parameter to say something about social status as seen through place-name types, we have to examine other types of evidence also, in order to determine more precisely why we see these differences are whether we can ascribe these to social status – or other factors. But here is at least the beginning of this study for Norway.
[1] A ’farm’ in Norwegian cadastral and onomastic terms is what roughly corresponds to an ejerlav in Danish, by in Swedish and townland in Irish English.
[2] Thus, each ort was 120 skilling and 600 skilling for one daler.
I Sverige fanns under 1900-talet små företag som hjälpte personer att byta efternamn. Dessa kallades i folkmun för ”namnbyråer” och affärsverksamheten byggde dels på att hjälpa personer att ansöka om efternamnsbyte, dels att ge förslag på nya efternamn. I dag är de troligen bortglömda, men under 1940-talet då deras verksamhet blomstrade, så kunde man troligen inte slå upp en svensk dagstidning utan att se åtminstone någon annons från en namnbyrå. Jag ska i denna text försöka ge en förklaring till varför namnbyråerna varit så populära i Sverige just under tiden kring 1940-talet.
Varför namnbyråer?
Vi får anta att en affärsverksamhet uppstår, och fortlever, eftersom det finns ett behov av den. Namnbytarna behövde alltså av någon anledning namnbyråerna. För att förstå varför det var så får vi ta det från början, i alla fall början på svensk namnlagstiftning.
År 1901 ges en förordning (släktnamnsförordningen) ut med bestämmelser om efternamn i kyrkböckerna och den reglerade vilket en persons officiella efternamn fick vara. Mycket kortfattat sade släktnamnsförordningen att en person inte fick bära ett efternamn som denne inte hade släktmässig anknytning till. Om en person ville byta bort sitt son-namn (det var mest sådana som byttes bort under 1900-talets första hälft) så kunde denne alltså antingen byta till ett efternamn som en nära släkting bar, eller hade burit, eller så fick man skapa ett helt nytt efternamn.
Orsakerna till namnbyråernas popularitet kan, enligt min mening förklaras av två förhållanden. Den ena har jag nämnt ovan, nämligen att många som ville byta efternamn fick/kunde skapa ett helt nytt. Den andra är kopplat till det krångliga ansökningsförfarandet. Vi tar dessa två orsaker i tur och ordning och börjar med ansökningsförfarandet.
Hur, och till vem, ansökte man om namnbyte?
Ansökan om efternamnsbyte gjordes under 1900-talets första hälft genom ett ansökningsbrev till den myndighet som skulle besluta i ärendet. Bilden till höger visar hur en ansökan kunde se ut. Just denna ansökan handlar troligen om det mest kända efternamnet som svenska myndigheter någonsin har godkänt.
En ansökan om efternamnsbyte i brevform från år 1923 (från Riksarkivet, bildkälla: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30864)
Den som kan tyda texten i brevet ser att det handlar om när Greta Gustavsson år 1923 blev Greta Garbo. Genom hennes ansökan kan vi se spår av ansökningsprocessen. Till höger syns anteckningar i blyerts från de tjänstemän som undersökt om det nybildade namnet Garbo eventuellt var för likt något annat redan existerande efternamn. Nästan högst upp i brevet står det ”till överståthållarämbetet”, alltså motsvarande länsstyrelsen i Stockholm.
Det var länsstyrelserna som fram till år 1919 beslutade om ett namnbyte skulle godkännas eller inte. Just Greta Garbos ansökan skickades först till överståthållarämbetet i Stockholm. De granskade ansökan och skickade sedan den vidare till Justitiedepartementet, som från år 1921 beredde namnärendena. Ansökningarna som hade beretts godkändes eller avslogs sedan i regeringskonselj en gång per vecka. Hela den svenska regering var alltså, i alla fall formellt, med och beslutade om varje enskilt namnbyte mellan 1919 och 1946.
Det var troligen inte lätt för den enskilda namnbytaren att veta hur ansökningsbrevet skulle utformas, samtidigt som det skulle ställas till Justitiedepartementet och behandlas i regeringskonselj under svenska kungens närvaro. Ingen av de officiella svenska namnförslagsböckerna åren 1921–1940 (se under nästa rubrik) innehöll heller någon instruktion till hur ansökningsbrevet skulle utformas. I de ansökningar från åren 1925 och 1945 som jag har studerat finns det spår av att namnbytarna tagit hjälp av allt från advokatbyråer till pastorsexpeditioner att utforma ansökningsbrevet. De flesta tog dock hjälp av namnbyråer. De agerade ombud för namnbytaren och utformande både ansökningsbrevet och kommunicerade med Justitiedepartementet. Med namnbyråernas hjälp underlättades således det krångliga ansökningsförfarandet. Det var det ena behovet som namnbyråerna fyllde.
Namnbyråernas namnförslag
Det andra behovet var en ökad efterfrågan på namnförslag. Släktnamnsförordningen gav inga riktlinjer om hur ett nytt efternamn skulle se ut för att godkännas, men den praxis som växte fram hos Justitiedepartementet var att efternamnet skulle vara bildat av ord från svenska språket. Det var troligen inte lätt för den enskilde namnbytaren att själv bilda ett namn, som dessutom inte fick vara för likt ett redan befintligt. Som hjälp till namnbytarna gav svenska staten under perioden 1901–1979 ut sex böcker med namnförslag (se referenser nedan). De böcker som är aktuella under namnbyråernas blomstringsperiod under 1940-talet utgavs åren 1921, 1939 och 1940.
Lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå. Anteckningarna är troligen från språkvetaren Gösta Langenfelt (1888–1956) som var föreståndare för namnbyrån. (Källa: Gösta Langenfelts efterlämnade papper, Institutet för språk och folkminnen)
Dessa tre böcker innehöll tiotusentals namnförslag, men de räckte troligen inte till för den ökande strömmen av namnbytare under 1930- och 1940-talen. Det har exempelvis gjorts beräkningar på att det endast under åren 1941–halvårsskiftet 1946 tillkom cirka 21 500 nya efternamn i Sverige (se Svensk namnbok 1954, s. 32). Namnförslagen i böckerna var troligen helt enkelt slut, eller så utgallrade att den som tog ett förslag därifrån inte kunde vara säker på att det inte redan var upptaget. Det återstod då för namnbytarna att själva skapa ett efternamn eller ta hjälp av någon annan än staten. Många tog hjälp av någon annan i sökandet efter namnförslag. Någon annan i detta fall var för många namnbytare de cirka 15 namnbyråer som var verksamma under år 1945 (se en lista i Hedberg 2019).
Slutord
För den som ville byta efternamn var det alltså både svårt med ansökningsförfarandet och att finna ett nytt lämpligt efternamn. Namnbyråerna tillfredsställde båda dessa behov genom att dels hjälpa namnbytarna med ansökningsbrevet, dels ge namnbytaren egna unika namnförslag som inte redan var upptagna. På bilden ovan ser ni en sådan lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå som var verksam i Stockholm under början av 1940-talet.
Namnbyråerna försvinner någon gång mellan slutet på 1960-talet och 1980-talets mitt. Orsakerna till det kan kanske sökas i att ansökningsförfarandet gradvis blir mycket enklare från år 1946 när Statistiska centralbyrån, och senare Patent- och registreringsverket, tar över behandlingen av namnärendena. Intresset för att nybilda efternamn sjönk också samtidigt som det åren 1954 och 1964 utkom ytterligare två statliga böcker med namnförslag.
När namnbyråerna var som mest aktiv agerade de ombud i över hälften av ansökningarna om nybildade efternamn, i alla fall i de ansökningar jag har studerat från år 1945 (se mer i Hedberg 2021). Hur många svenskar som idag bär ett efternamn från en namnbyrå är omöjligt att säga. Utifrån min erfarenhet av att ha gått igenom ett stort antal namnändringsansökningar så kan dessa namn nog räknas i tusental, om inte i tiotusental.
Jag har genom mina egna efterforskningar fått reda på en hel del om namnbyråerna, men många av mina frågor är ännu obesvarade. Om du själv har någon kunskap om namnbyråerna, eller vet något om liknande verksamheter i andra länder, så får du gärna kontakta mig på e-post: johan.hedberg@nordiska.uu.se eller på telefon 018-471 60 11.
Johan Hedberg Doktorand i nordiska språk Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Vidare läsning
En längre text om namnbyråer och statliga namnförslag: Hedberg, Johan, 2021: Namnböcker och namnbyråer. En undersökning av statlig och kommersiell inblandning i ansökningar om nybildade efternamn åren 1925 och 1945. I: Namn och bygd 109. S. 127–143. Tillgänglig online
En kortare text om namnbyråer och namnförslag med bland annat listor med denamnbyråer som var verksamma år 1945: Hedberg, Johan, 2019: Efternamnsbyten inget nytt. Bloggtext. Institutet för språk- och folkminnen. Tillgänglig online
De svenska statliga böckerna med efternamnsförslag 1921–1979:
Svensk namnbok. Till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala. (1921)
Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. (SOU 1939:4) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1940. På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. (SOU 1940:10) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnkommitté. Stockholm. (SOU 1954:1) Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års Släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen i samarbete med Institutionen för språklig databehandling (Språkdata) vid Göteborgs universitet.
The Icelandic place-name archive is currently being reorganized and registered into a database. The bulk of the collection dates from the 1940s to the 1980s. It consists of several categories or layers. Finished and edited place-name descriptions are the most accessible layer, where the toponomy appears as a part of a holistic landscape description which enables readers to travel through the landscape in their mind and get a fuller picture of the place names and their meanings in context.
A map of Fagurey, one of the islands of Breiðafjörður, W-Iceland. Photo: Birna Lárusdóttir.
Most of these complete descriptions are now accessible online at nafnid.is. Behind these descriptions lies a layer of data which remains largely unexplored but sheds light on the collection and how it was shaped. This layer consists of background data such as complete manuscripts, lists of names, letters from informants to the staff of the archive (earlier: The Icelandic Place-Name Institute), comments on existing descriptions and hand-drawn maps.
An example of files from one district, V-Eyjafjallahreppur, S-Iceland. Photo: Birna Lárusdóttir.
A recording from 1970
The archive contains many hidden gems which give a glimpse into the dynamics and the social context of both individual names and whole registers. A personal favorite is a conversation recorded in 1970 between three brothers who all grew up on the same farm, Hæll in Gnúpverjahreppur in the south of Iceland.
Hæll is a farm rich in family traditions, where many generations of the same family had lived before them. Their aim is to review an older place-name register, most likely from the 1920s, which had been written by an avid collector with no personal connection to their farm. One brother reads the text out loud, while the others provide an endless stream of commentary: Já, já-já, jú-jú, yes, I remember, I don’t think so, we didn’t really use that name, I would not describe it this way. Sometimes they pause to discuss individual names, locations, events, the time-depth of the text and even the people behind the names. Who could possibly have bestowed them? Why would someone mention a name they have never heard of? Who might the collector have interrogated at the time of the collection?
A page from the transcribed interview from 1970. Photo: Birna Lárusdóttir.
The brothers add a few missing names and sometimes speculate about whether they are appropriate or not for an official register. Among them are Harðlífi(‘Constipation’) for part of an irrigation ditch and Bunuvellir(‘Running Fields’), named by a boy who was fetching some cows with “the runs” (I.e., diarrhea). One brother rather dislikes a more innocent name, Miðhús (‘Midhouse’), which according to him is “such a young name that he can only just accept it.”
The name Mígandaskarð(‘Pisser’s Gully’) is also referred to as Smjörvörðuskarð(‘Butter Cairn Gully’) in the old register, to which they all vocally object. This sparks speculation on the collector’s source. After a short debate they agree that it must have been a worker at the farm named Eiríkur, who was known for having his own opinions on place names and was possibly trying to be polite in the case of Smjörvörðuskarð.
From recording to written register
In the above case the main facts of the relatively informal chat were combined into an updated version of the register a few years later by a staff member at the Place Name Institute. It mentions landscape changes and reasons for names falling out of use. Harðlífi is claimed to be rarely used, Bunuvellir is said to stem from a “minor incident” (not explaining the origin) and Miðhús is only mentioned in a footnote, apparently as a temporary name. Mígandaskarð is, however, stated to be the only correct version of the name according to the brothers.
This is a great example of how the place-name register can be a very dynamic document and how people think twice before publishing something officially.
Fredag den 14. januar 2022 lanceres Dansk Navneleksikon – et online leksikon som forklarer betydning, oprindelse og udbredelse af personnavne i Danmark. I den første udgave indeholder leksikonet ca. 3000 fornavne som er de hyppigste i befolkning og deres varianter. Det er planen at leksikonet skal forøges løbende i de kommende år både med flere fornavne og med efternavne.
Forsiden af Dansk Navneleksikon. Klik på billedet og gå på opdagelse i leksikonet
Baggrund
Dansk Navneleksikon er blev til nærmest på trods. På Arkiv for Navneforskning ved Københavns Universitet har vi gennem en længere årrække forsøgt at skaffe midler til leksikonet, men i konkurrencen om forskningsmidler, har vi endnu ikke haft succes. De få gange vi har fået en begrundelse for et afslag, har årsagen eksplicit være den at man mente sådan noget burde ligge inden for instituttets ordinære virksomhed.
Derfor bevilgede instituttet, helt ekstraordinært, at bekoste opstarten af projektet. Det har taget ca. 2 års arbejdstid at komme til det resultat som nu er publiceret i samarbejde med Det Danske Sprog- og Litteraturselskab. Denne første udgave indeholder ca. 3000 opslag, det er redigeret i det gratis tilgængelige redigeringsværktøj Lexonomy og udgivet på det i Danmark velkendte ordbogssite ordnet.dk.
Korpus til Dansk Navneleksikons første udgave
Navnematerialet til leksikonets første udgave er hentet fra databasen Danskernes Navne med data fra 2005. Her tog vi udgangspunkt i de 1.000 hyppigste kvindenavne og de 1.000 hyppigste mandsnavne (løbenavne, dvs. forskellige stavemåder tælles særskilt), og i redigeringsprocessen har vi tilføjet relevante varianter af de 2000 navneformer. Desuden har det været nødvendigt at inkludere enkelte navne uden for korpus af hensyn til fuldstændigheden i navnenes stamtræer. Således indeholder leksikonet i sin første udgave lidt mere end 3000 opslag som repræsenterer de hyppigste fornavne blandt nutidens voksne danskere.
Leksikonets struktur
Leksikonet er nyskabende ved at navne som deler oprindelse, er forbundet gennem relationer. Derved beskrives navnenes indbydes sammenhæng, og sammenhængene bliver synlige for brugerne. Samtidig hjælper denne struktur med at forenkle redaktionsarbejdet fordi vi kan trække navneforklaringen fra et oprindelsesnavn (kaldet stamnavn) ind i opslag for navne afledt deraf.
Hvert enkelt opslag forsynes desuden med tags med oplysninger om egenskaber som for eksempel sproglig oprindelse, betydningskategori m.m. Ved at klikke på en egenskab føres man til en liste over alle navne i leksikonet med samme egenskab.
Forskningspotentiale i leksikonets indhold
De ovenfor nævnte stamnavne er øverst i leksikonets hierarki, og de øvrige opslags relationer viser tilbage til et stamnavn gennem et eller flere led. Hvert opslag kan kun have én relation og derfor findes en række homonyme opslag når der er tale om navne som har flere forskellige oprindelser.
På leksikonsitet kan findes en liste over samtlige stamnavne som giver en hurtig indgang hvis man vil studere en gruppe navne med fælles oprindelse. Det er især de kristne stamnavne, helgennavne og bibelske navne, som har mange relaterede navne, mens andre navne har færre, og nogle ingen.
Leksikonet har som nævnt ovenfor også en side med alle de anvendte egenskaber (= tags) i alfabetisk orden med oplistning af alle de navne som har den samme egenskab. De enkelte navne kan have flere genskaber og kan derfor optræde flere gange på siden. Denne liste kan danne udgangspunkt for undersøgelser af navne med de samme egenskaber.
Disse muligheder for at trække navnematerialer ud til videre undersøgelser kan bruges af mange, fx i grundskolen, på ungdomsuddannelser og på videregående uddannelser. Og naturligvis vil leksikonet også være et godt værktøj i navneforskning og andre forskningsdiscipliner som benytter navne.
Den socioonomastiske vinkel i sådanne undersøgelser kommer først rigtig til sin ret når vi en gang i fremtiden får knyttet statistik til leksikonet. Med den rette finansiering vil vi kunne koble et udtræk fra CPR til leksikonet og vise de enkelte navnes udbredelse geografisk i kortlægninger og over tid ved visning af udviklingen i grafer.
Leksikonet blev tilgængeliggjort i december 2021 og har derfor dette som udgivelsesår selvom lanceringsdagen var 14. januar 2022.
En artikel med uddybende beskrivelse af leksikonets baggrund, tekniske forhold, struktur og indhold er på vej i kongresrapporten fra den 17. nordiske navneforskerkongres (NORNA-rapporter 100) som forventes udgivet senere i 2022.
Mange tænker på stednavne som noget traditionsbundet, som noget der rækker tilbage i tid. Men vi har faktisk også en masse stednavne som fornyer navnemassen. Det er stednavne som ikke siger noget om stedet, men om selve navngiveren – dennes ønsker, drømme og udsyn.
En ny boligtrend?
I takt med at flere og flere i Norge får egen bolig i det 20. århundrede, stiger også antallet af ’nyskabelser’ kraftigt. Navne som VistaAlegre, Fairview, Eldorado og Oakhill, vidner om et helt nyt udsyn, udadvendthed og interesse i det fremmede. Egentlig er der ikke noget nyskabende over dette – det er i alt fald ikke noget nyt i norsk stednavnetradition at opkalde efter fremmede og fiktive steder. Af sidstnævnte kategori har vi et Himmerike belagt ca. 1390 i Buskerud, og et Paradis i Telemark så tidligt som 1471. Denne slags opkaldelser er en tendens der bliver mere og mere almindelig fra slutingen af 1700-tallet, hvor blandt andet lyststeder fx blev navngivet Bellevue og lidt senere blev øerne Sumatra og Madeira opkaldt. Men fra det 20. århundrede tager denne innovation rigtigt fart i form af nationalromantiske navne som Breidablikk, Gimle og Glitre.
Figur 1. Luftfoto af Restaurant Bellevue i Bergen fra ca. 1935. Foto Widerøe’s Flyveselskap A/S. Billedsamlingen, Universitetet i Bergen, CC-BY. (Arkivreference: ubb-w-sh-0005002)
Hvad siger disse steder så om navngiverne? Det er naturligvis svært helt at vide uden at kende navngiverens motiv, men generelt handler det om at skabe en positiv stemning om stedet, i alt fald i de fleste tilfælde. I nogle tilfælde ses et tydeligt ironisk syn i stednavnet, der efter alt at dømme udspringer af andres holdninger til stedet. Ved at gå i Matrikkeltukastet av 1950, ser vi disse nyskabelser. Alle eksempler er herfra.
Den gode stemning
Et interessant aspekt ved disse stednavne, er at ideen om at det positive indtryk hænger sammen med at udtrykke sig på et andet sprog. Så der har tilsyneladende også ligget en signalværdi i et andetsprogsudtryk på navngivningstidspunktet. I dag er den altoverskyggende fremmede indflydelse engelsk, men faktisk udgør de kun knap halvdelen af materialet. Det er i stedet franske, spanske og portugisiske navne der er fremtrædende. Højdespringeren er klart det franske Bellevue – faktisk en tredjedel af hele materialet bærer dette navn. Navnet betyder ’den smukke udsigt’. Samme betydning går igen i navnene Belvedere og Boavista, fra portugisisk samt Bellavista fra spansk. Der er ikke noget som at nyde en god udsigt og have udsyn!
Figur 2. Oversigtsbillede over fremmesproglige stednavne der har ‘udsigt’ som betydningsområde. Cyan cirkler er navnetypen Bellevue, Blå firkanter er stednavne der indeholder spansk/portugisisk vista, og grønne trekanter er navne med elementet view fra engelsk. Illustration af Peder Gammeltoft.
Lykke og glæde er også værdige motiver i navngivningen. Navne som Le bonheur, Pleasantview og føromtalte Happyview er gode eksempler på dette, som vi også ser i det fra portugisisk hentede Vista Alegre. Men den gode følelse udtrykkes gerne mere subtilt i association til noget som anses som havende en iboende positivitet, som velduft i Rosenhill, Sunnyhill, Belmo(u)nt; natur, Birchwood, Deerhill, Oakhill, PineWood, Seaside og Woodhill, skønhed i Fairview og elskede familiemedlemmer i CharlesHill, Estherhill, Jennihill og Mariahill.
Det positive indtryk kommer også til syne i et narrativ som dykker ned i det man kan kalde nationssjælen. Norge er et bjergrigt, mytisk og serent landskab, så derfor er navngivningsmotiverne blandt andet hentet fra topografien, som i Mountain Hill, OseanVju, RockHill og Steinhill, RiverMount og Woodcliff, fra dyrelivet i BjørnHill, samt fra mytologiens Sagahill og roens Fredhill og Fridhill. Her ligger de hjemlige koncepter tilsyneladende så nært at dannelser på to sprog ikke er usædvanlige, som Fredhill, Sagahill og Steinhill er gode eksempler på.
Figur 3. Fremmedsproglige stednavne i Stavangers opland. Illustration af Peder Gammeltoft.
Udsyn og længsel
Fra slutningen af det 19. århundrede blev verden mere og mere tæt knyttet sammen ved hjælp af teknologiske landvindinger som telegrafen, telefonen og en blomstrende journalistisk dækning af begivenheder uden for landets grænser. Samtidig var tiden også præget af drømme om et bedre liv et andet sted. Norge var på det tidspunkt et relativt fattigt land og mange så mulighederne i den nye verden. Derfor blomstrer stednavne som Amerika, Kanada, Florida, Georgia, Kalifornien og endda Alaska og Baltimore op. Om navngiverne selv har oplevet disse steder, altså er hjemvendte amerikafarere, eller om det er deres drømmesteder de har navngivet, vides ikke. Begge scenarier er uden tvivl repræsenteret i materialet, især når vi også finder navne som Ny-York og Chicago. Begge steder havde betydelig norsk indvandring – faktisk var Chicago den by i verden med tredjeflest norske indbyggere, kun overgået af Oslo og Bergen. Udvandring til Sydamerika var langt mindre og af en anden karakter. Den nåede sit højdepunkt i 1920’erne og gik især til Argentina, hvilket vi også har givet afkast i de to navne Argentina og BuenosArics (fejlskrevet for Buenos Aires, rettet i senere matrikler).
Nogle få navne viser også et udsyn der bunder i litteraturen, men de er ikke særlig hyppige. Dels finder vi de klassiske middelhavslande repræsenteret i stednavne som Hellas og det småmytiske Arkadien, men også Roma og Venedig. Også fremtrædende lande lande i tiden, som Britannia, Frankrige og Schweiz, med hovedstæderne London og Paris finder en plads i navnematerialet. Beslægtet med disse er sikkert også navne der tilsyneladende hædrer norske indsatser på verdensplan. En god håndfuld steder hedder Nordpolen eller Sydpolen. Disse synes at være relateret til Fritjof Nansen og Roald Amundsens bedrifter i de arktiske områder i årene omkring år 1900. Der var god signalværdi i national stolthed.
Figur 4. Port Arthur i Trondheim, ca. 1910, Port Arthur er boligblokken øverst til venstre i billedet. Foto: Trondheim byarkiv, CC-BY. (Arkivreference: Tor.H47.B53.F26903).
Ironiens kolde blik
Samtidig med at verden kom nærmere, kom også verdens rædsler og uro ind i folks bevidsthed. Krige og uroligheder blev flittigt rapporteret i aviserne. Denne bevidsthed afspejler sig også i nogen grad i navnematerialet, enten i form af opkaldelse efter uroplagede steder eller pludseligt, planløst anlagte samfund. Denne tendens kender vi fra 1800-tallet, hvor man begyndte opkaldte afsidesliggende og ugæstfrie steder efter Sibirien og Napoleons eksil på St. Helena. Dette fortsætter op i det 20. århundrede med opkaldelser efter især det engelske imperiums problemområder: Afganistan (krige bl.a. i 1878-80 og 1919), Transvaal (fra Boerkrigen 1898-1902), men også Frankrigs Indokinaeventyr nævnt i navnet Bakindien (fransk-kinesiske krig 1884-85), minder om den russisk-japanske krig (1904-05) i Port Arthur (nu Lüshunkou i Kina), samt muligvis USA’s ekspansionisme gennem den spansk-amerikanske-kubansk-filipinske krig i 1898, med opkaldelsesnavnet Kuba, hvor mange af krigshandlingerne fandt sted. I et par tilfælde er også guldfeberens højborg, Klondike, opkaldt, sikkert omtalende et uroligt, uregerligt og ureguleret sted.
Figur 5. Stemningsbillede fra Klondike. Canadian National Archives, CC-0.
Disse navne er nok ikke oprindeligt givet af ejeren selv, men af navnebrugerskaren i det omgivende samfund. Dog må navnene så være faldet så meget i smag hos ejerne at de har registreret dem til deres ejendom og bolig. Denne type navne giver et interessant indblik i det psykiske samspil mellem navnebrugere, hvor et egentligt nedsættende stednavn tages op og adopteres af ejerene af stedet. Det viser lidt om folks fandenivoldskhed og evne til at gå på tværs af etablissementet.
Værd at studere?
Næsten alle de stednavne der er omtalt her, er navne på enkeltbebyggelser, villaer og huse i større eller mindre bysamfund. Altså gruppen af navne betinget af selvejerskab og gryende urbanisering. Og flertallet af disse navne er også at finde i områderne uden for de gamle købstæder. Men modsat urbaniseringens regelrethed i planlægning, og dermed også navngivning, er disse navne udtryk for modtagergruppens – beboerne i urbaniserede strøg – selvopfattelse. Og i disse navne finder vi alt fra drømme, planer om fremtiden, længsel efter det bedre og regelret normtrods. Dette studie giver kun løse pluk fra en enkelt kilde, Matrikkelutkastet av 1950, og analyserne er på ingen måde dybtgående. Men det er så absolut et område der fortjener mere opmærksomhed – for her kommer vi tæt på dem der navngav, og hvorfor de valgte de navne de gjorde.
by Peder Gammeltoft, Rikke Steenholt Olesen, Krister Vasshus & Alexandra Petrulevich
The Nordic Onomastics community gathered in Bergen, Norway, to celebrate the 100th birthday of the Norwegian Place-Name Archive. The two-day conference that took place on October 28–29 2021 explored a variety of topics including digitization of place-name collections and place-name databases, collection, preservation and standardization of place-names, etymological and socio-onomastic place-name research and more. Most importantly, however, the conference as a whole functioned as a large plenum discussion of the future of onomastic research in Norway and the other Nordic countries.
Highlights from the Conference Talks
The major themes of the conference were digitization of place-name collections, name collection and processing as well as standardization of place-names. The first keynote illuminated the challenges associated with digital reproduction of analogue archive structures in the early 1990s and encouraged creative thinking when it comes to place-name data models (A. Petrulevich). The completely new database for Norwegian place-names, Norske stedsnavn | Norske stadnamn, launched a few hours before the conference, was presented (P. Gammeltoft, see below for details). Likewise, the much desired digitization of Sámi place-name collection was the focus of K. Rautio Helander’s talk. Name collection and processing was illuminated in the talks on the church’s role in recording local place-names in Falckarp in Scania (O. Svensson) and a recent initiative to digitally record local place-names in Norway (C.-E. Ore). Challenges associated with current and historical regulations of place-name standardization and use as well as local inhabitants’ understanding of correct spelling of place-names in a national setting without formal legislation were discussed by T. Larsen and R. Steenholt Olesen respectively.
Etymological and socio-onomastic research on place-names as well as the future of onomastics in the Nordic countries were likewise central topics of the conference. The second keynote dealt with urban name use related to a shopping center in Helsinki, Finland, and the aspects of name use and variation in urban contexts (T. Ainiala). Political perspectives on place-name use—be it historical studies of street names or practices of standardization or mapping in the present-day or early modern context—were highlighted by O.-J. Johannesen, I. Nordland and S. Evemalm-Graham. Three talks were devoted to etymological questions concerning specific place-names or place-name types, e.g. names ending in –sete or prepositional place-names (B. Eggert, S. Mascetti, E. Heide). Finally, B. Helleland delved deep into the history of the Norwegian place-name archive; the future of the archive was deemed brighter than before since the preservation of the collection and archive research is now an institutional priority.
New Database of Norwegian Place-names
On the first day of the centenary conference, the new place-name resource, Norske stedsnavn | Norske stadnamn, was presented. Norske stadnamn | Norske stedsnavn is an open-data web-semantic database for searching, viewing and downloading place-name datasets of various kinds. The resource is structured in such a way that data are uploaded and made available dataset by dataset. For the sake of usability, each dataset may be added or omitted from the search and it is possible to search in several datasets at once.
The search is structured as a simple search, but with the possibility of filtering the search result according to the parameters shown in the table view.
It is possible to search also with wildcards, * (multiple characters) and ? (a single character), and a search like helleb?st* yields a result of 21 in four of the five current datasets chosen. Underlined place-names in the search result are linked to their source, either a book digitisation, such as RYGH (Norske Gaardnavne), the digital resource of the source, like the cadastre M1886 (Matrikkelen av 1886). Some datasets are based on digitised paper slip archives, like the BSN (Bustadnamnregisteret) and the scanned paper slip is available as an image, clickable on the little ‘iiif’ icon on the right. The point icon to the right indicates that the place-name has coordinates (see map view below) and the icon with a square with an arrow will take you to an additional resource related to the entry, for instance modern cadastral information. The far right symbol shows that the entry is available in RDF-format and clicking it shows which other information the entry is linked with.
The search result can also be shown as map results, either in the form of a cluster map or a regular point map. Each point appears as a pop-up on click and allows you to view and query its source data, as well as additional information—just like in the table view.
The resource will be continuously improved over the next few years. More datasets will be made available as they become ready, as will the search refined to include other types of searches. Data filtering and viewing will also be improved.
Future of Norwegian and Scandinavian Onomastics
Several thoughts and ideas on how to secure a future for name studies in Scandinavia were discussed during the conference. One of these thoughts was to increase interdisciplinary collaboration. This interdisciplinarity has long roots in Nordic onomastic tradition, as archaeologists and historians were also toponomysts in the early days of the discipline. Expanding the collaboration with other fields of research, such as sociology, anthropology, literary studies, geography, and economics (among others), in addition to strengthening the cooperation that already exists between toponomysts and archaeologists, historians and religious scholars, has several advantages. It will help our discipline develop methods and gain new knowledge, and it will show the relevance of onomastics for the broader academic world. To facilitate this, we should more actively invite scholars from other fields of research to workshops and seminars where we can bring our heads together and bring new ideas to the table.
Another way forward could be to tap further into the knowledge, hobbies and interests of the general public. Cooperation between hobby metal detectorists, archaeologists and toponomysts has resulted in new archaeological finds in Denmark, and will likely do the same if we made similar cooperation elsewhere. The continued recording of names in archives is an ongoing process in which we as name-scholars rely on contribution by the public. At the moment, at least in the current Norwegian solution, we need a better recruitment of volunteers. This could be done by promoting onomastics and crowd-sourced name projects in more technologically updated ways, for instance via social media and blogs as New trends in Nordic Socio-onomastics blog or Københavns gader.
Finally, there is no way for an academic discipline to survive if there is no teaching at academic institutions at both bachelor’s and master’s level. Courses in onomastics do lead to actual jobs with place-names or personal names at above all archives, mapping and cadastre authorities and language authorities in the Nordic countries. There is a need for onomastic competence and there is definitely a need for trained onomasticians to conduct onomastic research. Since some countries, most importantly here Norway, lack academic courses in onomastics altogether, we should be thinking outside the box and—through collaborations within NORNA and/or ICOS—possibly create a Nordic or international course on names for a broader range of students.
