“Rose is a rose is a rose is a rose”

by Emily Lethbridge (Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies, Reykjavík)

“Peace (1946)”, “Love (1980)”, “Love and Peace (2002)”. These — plus another forty or so — are rose cultivars on display in the Rose Garden at the United Nations Headquarters in New York. With a couple of exceptions, the roses were not yet in flower when I was there in early May, attending the biennial meeting of the United Nations Group of Experts on Geographical Names, though a more recent social media post from the UN showed the garden in full and glorious bloom. The scent must be phenomenal.

Screenshot of UN LinkedIn page with images of the Rose Garden in bloom.

As I wound my way around the flower beds in a short break I noticed and became increasingly intrigued by the roses’ names, as marked on small signs that also give the date that the roses were given prizes in the annual All-America Rose Selections (AARS) awards. I photographed each label and typed the information up once home, thinking the collection of rose names might be a fun dataset to look at more closely. What kinds of questions might be asked of a collection of names such as this? What kinds of insights might critical analysis of this category of proper names give us more generally regarding the functions that they fill in social contexts and in particular spaces? The symbolic relevance of rose-names such as “Peace” and “Love” on the UN site was clear but the messages conveyed by other rose-names were rather more perplexing.

The UN Rose Garden (photo: Emily Lethbridge 2025)
Rosa ‘Peace’ label (photo: Emily Lethbridge 2025)

Here’s the list of names I compiled, arranged in alphabetical order and with the dates of their AARS awards:

About Face 2005 Love 1980 
All That Jazz 1992 Marmalade Skies 2001 
Artistry 1997 Mardi Gras 2008 
Betty Boop 1999 Memorial Day 2004 
Bonica 1987 Mister Lincoln 1965 
Carefree Spirit 2009 Moondance 2007 
Cherry Parfait 2003 Olympiad 1984 
Color Magic 1978 Opening Night 1988 
Crimson Bouquet 2000 Peace 1946 
Day Breaker 2004 Pink Home Run 2011 
Dick Clark 2011 Pink Promise 2009 
Double Delight 1977 Scentimental 1997 
Dr Kurt Waldheim Secret 1994 
Dreams Come True 2008 St Patrick 1996 
Easy Does It 2010 Strike it Rich 2007 
Elle 2005 Summer Nights 2012 
Falling in Love 2008 Sunshine Daydream 2012 
Gemini 2000 Sweet Surrender 1983 
Honey Perfume 2004 Tahitian Sunset 2006 
Hot Cocoa 2003 Touch of Class 1986 
Julia Child 2006 Voodoo 1986 
Knock Out 2000 Wild Blue Yonder 2006 
Love & Peace 2002  

It’s possible to assign these names on a rough basis to various categories or types. Many names relate to the rose’s appearance: petal colour is suggested directly or implied by association via names such as ‘Cherry Parfait’ (the cultivar has cherry pink and cream petals), ‘Color Magic’ (salmon fading to blush pink), ‘Crimson Bouquet’ (bright red), ‘Day Breaker’ (apricot and pink), ‘Gemini’ (double- or twin-coloured coral and cream); ‘Hot Cocoa’ (chocolate orange), ‘Marmalade Skies’ (tangerine orange), ‘Moondance’ (creamy white), ‘Pink Home Run’ (strong pink), ‘Pink Promise’ (light pink), ‘Strike it Rich’ (deep golden yellow), ‘Sunshine Daydream’ (yellow), ‘Tahitian Sunset’ (apricot and pink) and ‘Wild Blue Yonder’ (magenta purple). Rosa ‘Double Delight’ is a two-tone cultivar with a cream centre and pink outer petals. 

As I searched for information about Rosa ‘St Patrick’, I learned that the name apparently has its origins in the flower’s colourings: “The bloom color of St. Patrick is variable, and ranges from a pure yellow, to a golden yellow, pale yellow, and is often tinged with green, hence the name” (source).  Other distinguishable characteristics of roses include form and scent, the latter indicated in the names ‘Honey Perfume’ and ‘Scentsational’ (a nice pun), and maybe ‘Knock Out’, ‘Sweet Surrender’ and ‘Summer Nights’.

Some names suggest the psychological or emotional effect the rose might have, or they hint at a certain atmosphere or mood that the flower might conjure up. Examples are ‘About Face’ (a rose that one turns one’s head to look at?), ‘All that Jazz’ (bright and bold?), ‘Bonica’ (Catalan for ‘beautiful’),‘Carefree Spirit’, ‘Dreams Come True’, ‘Easy Does It’, ‘Falling in Love’ (a pink bloom), ‘Knock Out’, ‘Secret’, ‘Opening Night’ (a rose that’s a show-stopper?), ‘Sweet Surrender’, and ‘Voodoo’ (a rose that exerts a spell?)). Names such as ‘Peace’, ‘Love’ and ‘Dreams Come True’ might be understood aspirational, again evoking a certain mood or with some kind of symbolic import.  

Rosa ‘Julia Child’ label (photo: Emily Lethbridge 2025)

Another category of names that can be identified in the list above is that of commemorative names. Names such as ‘Mardi Gras’, ‘Memorial Day’ and ‘Olympiad’ refer to particular days or festivals: ‘Olympiad’ is a cultivar selected in 1984 as the rose of the Olympics held that year, and described as a ‘champion’.

Other names commemorate or memorialize people, whether historical or fictional. ‘Betty Boop’, ‘Dick Clark’, ‘Dr Kurt Waldheim’, ‘Julia Child’, ‘Mister Lincoln’ and ‘St Patrick’ all fit in this category, though their claims to fame vary: 

  • Betty Boop refers to the cartoon character originally created in the United States in the 1930s;  
  • Dick Clark (1929–2012) was a well-known radio and TV personality in America;
  • Kurt Waldheim (1918–2007) was an Austrian politician and diplomat who served as Secretary-General of the UN between 1972 and 1981. From 1986 to 1992 he was President of Austria; it was during this time that accusations and investigations regarding Waldheim’s participation in Nazi crimes led to him being barred from entry into the United States and regarded as a diplomatic persona non grata by most countries around the world. The rose cultivar’s label was the only one in the UN garden without an AARS award but it was registered by German rose-breeder Reimer Kordes in 1974 (source);  
  • Julia Child (1912–2004) was an American chef whose kitchen was known across the United States from the early 1960s onwards, thanks to her hugely popular TV cooking shows;  
  • Abraham Lincoln (1809–1865) was the 16th President of the United States, leading the Union against the Confederacy in the American Civil War and issuing the Emancipation Proclamation in 1863;   
  • St Patrick was a fifth-century Briton who became a key figure in the early Christian church; the ‘Apostle of Ireland’ is a global emblem of Ireland and on the 17th March every year his feast is celebrated (sometimes riotously) around the world.  

The significance of each of these figures (and their commemoration in a rose cultivar name) is, of course, culturally contingent. Betty Boop, Dick Clark and Julia Child are probably not widely known beyond the United States, for example; globally, perhaps only St Patrick is a recognizable name.

Descriptions of these roses on online websites suggest a strong link between commemorative names and marketing strategies. Rosa ‘Betty Boop’ is, for example, “A spunky, sparkly, and stylish rose to match it’s [sic] namesake, Betty Boop delivers an eye catching combination of cherry red 3” blooms with ivory yellow centers. The naturally rounded plant carries all its long-lived flowers atop clean glossy green leaves and dark red new foliage. Destined to capture your heart. Reblooms quickly without deadheading or shaping” (source).

Rosa ‘Dick Clark’ is advertised in the following way: “Dick Clark, the entertainer, was as timeless and loved as this rose. His black-red buds spiral open to showy swirls of cream edged with vibrant, cherry red. Under the intense sun, these classically-formed and cinnamon-spiced fragrant flowers begin to blush a stunning burgundy color.  Dick Clark is a continual bloomer on a tall, bushy, upright plant with large, glossy, dark green foliage. He is sure to be as loved in your garden as his namesake was in Americana television” (source).  

Of Rosa ‘Julia Child’, it is said that “This yellow rose couldn’t be more enticing if it smelled like hot, buttered popcorn. Or perhaps more fitting, Bernaise sauce on a tasty filet mignon. Named for the woman who brought French cuisine to the kitchens of America, Julia Child combines intoxication aroma with a delicious presentation of uplifting color” (source).

Curiously, Rosa ‘Dr Waldheim’ does not seem to be amongst the 37,000 + rose cultivars listed in the American Rose Society’s Modern Rose Database: has this cultivar become a rosa non grata? The UN’s biography of Kurt Waldheim makes no mention of the war-crimes-related controversy that surrounded his career post-UN (source): whether the continued presence of Rosa ‘Dr Waldheim’ in the rose garden is an oversight or a statement of one or another kind is unclear. The ambiguity, however, serves to illustrates the point that names of all kinds are never ‘mere’ labels: they are culturally, socially and politically loaded — if some are more and others less so, at any given time and in any given place.

If the dataset were larger, considering it on a chronological basis could open up other possibilities for analysis, enabling us to see whether, or the extent to which, rose cultivar names might reflect or relate to wider social issues and trends, possibly on different geographical scales (national/international). Though the present dataset is too small a sample to get far with this (and most names are probably the combined result of the interests and imaginations of individual rose-breeders with an eye to commercial promotion) it is nonetheless moving that the oldest rose in the collection is called ‘Peace’ (the date on the label is 1946).

In May 1945, WWII ended in Europe; the UN came into existence on the 24th October 1945, after its newly-written Charter had been ratified (source). The ‘Peace’ rose (a hybrid tea rose) was bred in France by Francis Meilland in the 1930s. It originally bore the name ‘Madame A. Meilland’: a name that must have commemorated Francis’s mother, who died of cancer in 1932 (his father was called Antoine, thus Madame A[ntoine] Meilland = Mrs Claudia Meilland, née Dubreuil). Francis sent cuttings out of the country in 1939 shortly before Germany invaded France and one cutting was propagated by a horticultural company in the United States. This company happened to introduce the rose commercially onto the American market under the name ‘Peace’ on the very day that Berlin fell to the Allied Forces, the 29th April 1945 (source). The following year, 1946, Rosa ‘Peace’ won the All-America Rose Selections award: in another twist of name-related fate, this was apparently on the same day that Japan surrendered and World War II ended on the Pacific Front (source).

In 2005, the 60th birthday of Rosa ‘Peace’, it was said that “The name ‘Peace’ seems to have outlasted all the others. The timing of its launch was perfect and it struck such a chord that within nine years some 30 million ‘Peace’ rose bushes were flowering around the world. But it wasn’t because of sentiment alone. ‘Peace’ truly was a superlative rose, superior by far to the roses before it in terms of vigour, hardiness, and the long lasting ability of its blooms. The colour was also magnificent, a pale, golden yellow deepening to red along the petal edges … Its contribution to the rose world has been immeasurable. Because of its vigour and dependability, ‘Peace’ has been used in breeding programmes across the world … Indeed it is probably safe to say that most of our modern roses are descended in some way from ‘Peace’ … ‘Peace’ also breathed new life into the gardening world, which sorely needed reviving after the war. The huge amount of publicity it received internationally made people excited about growing roses again” (source). It’s terribly sad that in 2025, as the Rosa ‘Peace’ cultivar celebrates its 80th birthday, war rages in many places around the world and the UN itself is fighting financial collapse. The rose remains a symbol of hope, nonetheless.

Rosa ‘Elle’ (photo: Emily Lethbridge 2025)

Lyyli, Håkan Hellström och Blixtdinosaurietåget – namngivningen av tåg och spårvagnar

av Väinö Syrjälä

Många av oss reser dagligen med kollektivtrafiken. Men har du någon gång lagt märke till, om tåget eller spårvagnen du åkte med hade ett eget namn? Det är nämligen inte alls ovanligt att de fordon som rullar på spåren ges individuella namn som den uppmärksamma resenären kan hitta framklistrade på utsidan av vagnen. I den här korta texten diskuterar jag några exempel på hurdana namn dagens tåg och spårvagnar fått bära. Mitt huvudfokus här är på Sverige men jag tar även upp ett exempel från Finland. Jag kommer dessutom sist reflektera på ett lite ovanligt, men ur socioonomastisk synvinkel desto intressantare fall av namngivning.

Varför namn?

Att olika fordonstyper, tåglinjer eller exempelvis enskilda lokomotiv ges särskilda namn är inget nytt fenomen. Man kan säga att sådana namn har en lika lång historia som järnvägen i sig, vilket illustreras t.ex. av Richard Coates i en artikel i Oxford Handbook of Names and Naming [1]. Dessutom har både branschfolk, tågentusiaster och vanliga passagerare genom året gett egna smeknamn för olika fordon. Men de namn som jag vill lyfta fram här utgör sin egen, lite egendomlig kategori, bland namnen för tåg och spårvagnar. Dessa är namn som getts av officiella aktörer (järnvägsföretag, regionala kollektivtrafikmyndigheter osv.). Men förutom att namnen finns tejpade på själva fordonen – och att enstaka jippon ibland ordnats kring själva namngivningen – är dessa namn nämligen relativt osynliga och används väldigt sällan i vidare sammanhang.

Varför vill man då namnge ett tåg eller en spårvagn? Det kan förstås finnas flera förklaringar. Man vill kanske helt enkelt ge fordonen mer personliga identifierare än bara nummer. Eller det kan vara ett trevligt sätta att engagera medborgare, skapa positiv uppmärksamhet, bidra till lokal identitet eller hedra minnesvärda personer. Hursomhelst, att namnge tåg och spårvagnar är faktiskt en överraskande vanlig praxis åtminstone i Sverige. Både lok i godstrafiken, motorvagnar i olika regionala tågsystem och spårvagnar och tunnelbanetåg i olika städer har fått namn. Exakt vad motivet bakom namngivningen är, eller varför mång (men inte alla) aktörer i branschen valt att namnge sina fordon skulle faktiskt vara ett intressant ämne för en socioonomastisk intervjustudie!

Vad för namn?

Om man tittar på själva namnen, märker man snabbt att inspiration kan hämtas från olika håll. Det finns exempelvis lok med filminspirerade namn (Skywalker, McBain hos HectorRail) och malmtågslok namngivna efter orter längs malmbanan (Vassijaure, Torneträsk). De flesta namngivna tåg och spårvagnar bär dock personnamn. Exempelvis i Stockholms tunnelbana har alla 270 vagnar av typen C20 ett namn: där fick medborgarna i början skicka in förlag, och så fortsatte man med att ge vagnen egna förnamn både med och utan en särskild Stockholmskoppling (från Abel till Petronella och från Lotten till Örjan – en översiktlig presentation av dessa namn finns på SL:s webbplats [2]). I ett finskt exempel från Tammerfors fick alla vagnar på den nya spårvägen namn som var tagna ur namndagsalmanackan utifrån dagen då vagnarna levererades till staden. Även i Tammerfors fick medborgarna vara med och rösta fram namn för dagarna med flera namn – och den allra sista vagnen namngavs av de som byggd spårvägen.[3] I Tammerfors kan man därmed åka med vagnar som Lyyli, Valma, Ensio och Hilla.

Namn för tåg och spårvagnar ska gärna också ha en lokal koppling och en särskild populär variant verkar vara minnesnamn, dvs. tåg och spårvagnar som har namngetts efter minnesvärda profiler från regionen eller staden i fråga. Sådana personer kan vara både levande och döda, män eller kvinnor, verkliga eller fiktiva. På de svenska spåren kan man således hitta exempelvis Krösatågen Carl von Linné och Emil i Lönneberga i Småland, Maria Lang och Anders Zorn hos Tåg i Bergslagen, Kurt Wallander, Kim Wall, Tycho Brahe och Nils Holgersson bland Pågatågen i Skåne och spårvagnarna kallade efter Ingvar Oldsberg, Leif Mannerström och Miriam Bryant i Göteborg. Bara för att nämna några få exempel. För att presentera alla namn som man kan hitta bara bland svenska tåg och spårvagnar kunde man faktiskt skriva en hel bok!

Stockholms pendeltåg – förskolebarn som innovativa namngivare

Om exempelvis namndagsnamnen för Tammerfors spårvagnar kan sägas vara ”säkra kort” som troligtvis inte väcker särskilt starka reaktioner bland gemene man, kan man inte exakt säga det samma om namnen för Stockholms pendeltåg. År 2014 fick barn i förskolor runt om i Stockholmsområdet skicka in sina förslag på namn för pendeltåg, varav dåvarande operatören Stockholmståg och SL sedan valde ut 83 stycken som tejpades på tågen.[4] Att namnen har hittas på av lite ovanligare namngivare kan man ana av namnen som skiljer sig ganska tydligt från andra exemplen nämnda ovan.

Regnbågståget och Robotina – så kan pendeltågen heta. (Bild: Väinö Syrjälä)

En stor del av namnen beskriver ganska direkt att det är frågan om just ett (pendel-)tåg. Sådana namn har efterledet -tåg med ett positivt, beskrivande förled. Exempelvis Skrammeltåget, Princesståget, Finastinatåget, Supersnabba silvertåget, Puss och kramtåget, Solskenståget, Rymdskeppståget. Andra namn innehåller inte ordet ”tåg” utan anknyter till ”pendel” i pendeltåg: Palle Pendeln, Pendelpilen, Pendeltåget jättesnabb, Pendy och Trollpendeln. Det finns även andra namn där man kan hitta en koppling till tåg eller fart som Tuff Tuff, Snålskjutsen, Susa, Pilen, Rullis, Raket och Turboraketen.

Det är lätt att se hur dessa namn blandar inspiration från själva tågen men även från barnens värld, som sagorna. Utöver de redan nämna ”kategorierna”, finns det även ett gäng namn utan en direkt koppling till pendeltågen. Några exempel på sådana namn är Plättar, Nyponros, Murgrönan, Kaninen, Superhjälpen, Hassan, Sixten, Myran, Gurkan, Hoppande loppan, Slott, Bikupan, Juvelen, Drake och Träsktrollet.

Exakt hur barngrupperna har resonerat kring namnen är förstås omöjligt att utreda så här i efterhand. Det som dock är ganska klart från själva namnen är att dessa givits av just barn, och inte t.ex. av en kommitté bestående av regionalpolitiker. De gånger jag själv diskuterat namnen med någon, eller hört resanden reagera på dem, har det väckt ganska glädjefulla reaktioner. Men vad språkbrukare egentligen tycker om sådana här namn som namn – och om det skiljer sig från barnens syn på ett bra namn – skulle vara värt att undersökas vidare. Frågor som jag direkt tänker att man borde reflektera vidare på är exempelvis: Vilka associationer väcker dessa namn (hos olika grupper)? Utmanar de vad vi kan anse vara ”passande” eller ”typiska” namn (för tåg och spårvagn)? Vad berättar namnen om barnens språkkänsla eller syn på tågen? Hur fungerar dessa namn – och om/i vilka sammanhang de överlag kan tänkas används? Håller man ögonen öppna för namnen när man är ute och reser, får man alltså upphov till en hel del socioonomastiska frågeställningar!

Och för den som undrar över namnen i rubriken: Lyyli är namnet på den första spårvagnen i Tammerfors, Håkan Hellström en av spårvagnar i Göteborg namngivna efter mottagare av stadens årliga kulturpris, och Blixtdinosaurietåget ett pendeltåg i Stockholm namngiven av förskolebarn.

Källor:

[1] R. Cotes. 2016. Railway locomotive names and train names. I: The Oxford Handbook of Names and Naming, s. 645–654.

[2] SL: Tunnelbanevagnarnas namn.

[3] Tampereen Ratikka: Kaikilla Tampereen Ratikoilla on nyt nimet – Ratikan tekijät äänestivät nimen 20. vaunulle (2021-10-05).

[4] Stockholmståg: Fantasifullt när barn döper nya pendeltåg (2014-11-27).