Category: Place-names

Nedarva og ikkje-nedarva stadnamn – korleis skilje mellom slike namn?

Av Aud-Kirsti Pedersen

Lov om stadnamn § 2d seier at «eit nedervd(1)» stadnamn er eit «stadnamn som [er] munnleg eller skriftleg […] overlevert frå tidlegare generasjonar».

Eit nedarva stadnamn er altså eit namn som har vore i bruk gjennom generasjonar, men kor mange generasjonar seier ikkje lova, forskrifta eller forarbeida til lova.

Statens kartverk har etter lov om stadnamn ansvar for å fastsette skrivemåten til nedarva stadnamn som naturnamn, gardsnamn og bruksnamn. Kartverket har også ansvar for å vurdere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje. Frå tid til annan ønsker brukseigarar å byte ut eit bruksnamn med eit anna bruksnamn, og i slike tilfelle må det avklårast om namnet er nedarva eller ikkje. Lov om stadnamn § 3 handlar om namnevern, og § 3.2 seier:

Eit nedervd stadnamn kan berre bytast ut med eit anna namn som er på same språk, og som har tradisjon som namn på det same namneobjektet. Unntak kan gjerast dersom særlege grunnar talar for det.

Ein brukseigar har altså høve til å byte ut eit nedarva stadnamn på eit språk med eit anna nedarva stadnamn på det same språket om namnet tradisjonelt har vore brukt om det same namneobjektet. Men om bruksnamnet ikkje er nedarva, er ikkje namnet verna, og namnet kan bytast ut med eit anna namn. For å kunne gjere det, må ein kunne avgjere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje.

Vi har sett at § 2d legg til grunn alder som eit kriterium for kva som er eit nedarva namn. Namnet må vere munnleg eller skriftleg overlevert frå tidlegare generasjonar, men talet på generasjonar ikkje blir presisert.

Statens kartverk har ansvar for saksbehandling av mange type stadnamnsaker, og ein del rutinar og avklåringar som ikkje går fram av lov, forskrift og forarbeid, har etter kvart blitt nedfelt i Handbok for namnebehandling. I Handboka, pkt. 7.2, legg Kartverket til grunn at ein generasjon eller menneskealder blir rekna som om lag 30 år, og at «namnet difor [må] vere kring 60 år eller eldre for at namnet skal reknast som nedervt». Her har Kartverket lagt til grunn at det må vere eit krav at namnet har blitt overlevert gjennom minst to generasjonar. Vidare heiter det at Kartverket ikkje finn det rimeleg å setje ei skarp tidsgrense for kva som kan reknast som eit nedarva stadnamn, for ein generasjon kan vere både kortare og lengre enn 30 år, og at eit nedarva namn kan vere mellom 40 og 80 år gammalt om ein legg til grunn at det er overlevert gjennom to generasjonar. Kartverket seier: «Når namnet er meir enn 80 år, må det nesten alltid reknast som nedervt, medan det nesten alltid må sjåast som ikkje-nedervt når det er mindre enn 40 år gamalt». 

Ut frå det som er sagt så langt, er det ei tidslengd på 40 til 80 år som er grunnlag for å skilje mellom eit nedarva og eit ikkje-nedarva bruksnamn, men i tillegg sier Kartverket at det må brukast skjønn for å vurdere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje.

Før vi drøftar dette nærmare, skal vi sjå på tidlegare norsk lovgjeving om namngjeving av bruk.

Tidlegare lovgjeving om namngjeving av bruk

Mellom 1.1.1910–23.6.1978 gjaldt skylddelingslova, som hadde ein paragraf om namnsetting av bruk, § 24: «Hvert bruk, som fremkommer ved skylddeling eller nyskylddeling, bør av eieren (kjøperen) gis særskilt navn, som anføres i forretningen». Formuleringa «bør» i lovpunktet påbyr altså ikkje at eit bruk skal ha eit namn, men det normale var at utskilde bruk fekk namn. I tillegg heitte det: «Som bruksnavn må ikke i noget tilfelle velges et navn som allerede er i bruk som slektsnavn og som ikke hører til de mer utbredte».

Skylddelingslova blei avløyst av delingslova 1.1.1980, og formuleringa om namngjeving er endra frå «bør» til at namn «kan brukes» i § 5-3: «Det kan brukes navn på eiendommene i målebrev, grunnbok m.v. Navnet bestemmes av eieren». I tillegg sa lova: «Dersom navnet allerede er i bruk som etternavn og er beskyttet,​ kan navnet bare velges dersom eieren dokumenterer at navnet har gammel, nedarvet tilknytning til eiendommen».

Då delingslova blei erstatta av matrikkellova 17.6.2005, ikraftsett 1.1.2010, var det ikkje lenger nokon paragraf i lova som omtalar namngjeving av bruk, og i dag er det reglane i lov om stadnamn (iverksett 1.7.1991) som gjeld for namngjeving av bruk. Paragraf 5.4 i stadnamnlova seier «Eigaren eller festaren kan, med dei avgrensingane som følgjer av § 3, sjølv velje namn og fastsetje skrivemåte av namnet på eit nyoppretta bruk eller eit bruk som ikkje har eit nedervd namn». Det er altså viktig å kunne avklåre om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje om eit bruk som alt er namngjeve, kan få eit nytt bruksnamn.

Vurdering av om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje

På grunn av tidlegare skikk og lovgjeving har i regelen bruk utskilde før 1980 eit namn, men etter at delingslova i 1980 blei innført utan krav om namngjeving, ser vi at namngjeving av utskilde bruk blir mindre vanleg, og etter 1990 er det vanleg at utskilde bruk ikkje blir namngjevne. Dette er ein observasjon som eg har gjort etter tretten års røynsle som saksbehandlar av stadnamnsaker Statens kartverk.

Etter innføringa av skylddelingslova i 1910 var regelen at eigedommar burde ha eit namn, og dei eldste namna gjevne etter skylddelingslova er altså godt over hundre år gamle, og ut frå aldersavgrensinga til Kartverket er namn gjevne før 1945 å rekne som nedarva, og bruksnamn gjevne mellom 1945 og 1985 kan også vere nedarva, mens namn gjevne etter 1985, til vanleg ikkje er nedarva. Den bakre grensa på rundt 80 år vil gjere at tidsgrensa for kva som er nedarva/ikkje nedarva, vil flytte seg fram i tida for kvart år som går.

Det seier seg sjølv at ei slik grensedraging ikkje er tilfredsstillande, og Kartverket seier at ein i tillegg må bruke skjønn for å avklåre kva som er nedarva eller ikkje. Som moment for å utøve skjønn peiker Kartverket på at ein må vurdere om namnet er «organisk framvakse eller konstruert», «har ein talemålstradisjon», er «velkjent» og «mykje brukt», «om namnet er veldokumentert (gjeld i hovudsak norskspråklege namn)», «om namnet er sjeldsynt eller alminneleg», «om namnet er originalt eller eit oppkallingsnamn, sjablongnamn, kategorinamn eller memorialnamn», «om namnet høver på staden», «om namnet føyer seg godt inn i det lokale stadnamnverket».

Når ein utøver skjønn, må det «vere større opning for å kunne byte ut namn som vekkjer negative eller komiske assosiasjonar enn det er for namn med nøytral eller positiv valør. Det bør vere lågare terskel for å byte ut nyare bruksnamn som er identiske med gardsnamnet, enn namn som identifiserer bruket meir eintydig». Vidare heiter det: «Om gardsnamnet berre mekanisk er kopiert og lagt inn i bruksnamnfeltet i matrikkelen utan å ha vore brukt spesifikt om eigedommen, kan også namn eldre enn 80 år sløyfast om namnet ikkje viser til eit gardsbruk eller eit (tidlegare) gardstun», (alle sitat frå Handboka, pkt. 7.2.2).

Den lange lista med vurderingsmoment viser at tidsavgrensinga på mellom 40 og 80 år for eit nedarva stadnamn har lite for seg. Det er ikkje tidsspennet på 80 år sett frå notid som er avgjerande. Snarare er det bruksnamna som blei gjevne med pålegg av skylddelingslova i 1910, som er aktuelle å vurdere, og grensa burde ut frå dette vore sett ved 1910. For Troms og Finnmark sin del burde nok grensa settast tidlegare, for jordsalslova av 1902 kravde at jordeigedommar måtte gjevast eit norsk namn: «Udmaalt jordeiendom gives særskilt norsk navn», Ot.prp. nr. 20 (1901–1902), § 5d. Det har blitt hevda at det fanst lister med forslag til bruksnamn som kjøparar av eigedom kunne velje frå når dei skulle få utskilt eit bruk(2).

Vanlege bruksnamn etter 1910

Matrikkelutkastet 1950 er ei viktig kjelde som viser bruksnamna som var gjevne fram til 1950. Vi ser at utskilde bruk får ulike slag namn. Mange av bruksnamna tar utgangspunkt i nedarva naturnamn på staden der bruket er, men mange namn er nylaga etter ulike namnelagingsmønster. Så vidt eg kjenner til, er det ingen som har undersøkt namngjevinga av bruk etter 1910 systematisk, og grunnen er truleg at namna har blitt rekna for mindre interessante av di namna er av nyare dato og mange av dei ikkje er nedarva. Eg fører her opp nokre eksempel på bruksnamn i tidlegare Hillesøy og Kvænangen herad, for eg kjenner godt til desse områda sidan eg har samla inn stadnamn i delar av områda i 1983 og i 1985, og dessutan kjem eg frå den nordre delen av Hillesøy herad og er lokalkjent her.

Bruksnamn gjevne etter nedarva naturnamn er namn som Stavlien (av Stavlian), Segla (etter eit fjell med dette namnet), Ornes (av Orneset), Kraknes (av Krakneset), Naustbukt (av Naustbukta), Lauklines (av Lauklineset), Bakken (av Torvskjåbakken) og Mellemvoll (av Mellavollen) – alle i tidlegare Hillesøy herad. I Kvænangen er Henrikslåtten (av Henrikslåtta), Lerbugt (av Leirbukt), Brandbugt (av Brennbukt), og desse naturnamna er norske (eigentleg danske) former av opphavleg kvenske og nordsamiske namn.

Gards- og bruksnamnet Kvænangsbotn viste opphavleg til eit stort område der det fanst fleire bustader med særskilte namn på kvensk og samisk, t.d. kvensk Sirkkastakka, nordsamisk Cirggastat og kvensk Niemenaikku, nordsamisk Njemenjaiku (det er ikkje fastsett norske former til offentleg bruk av desse namna). Dette gjer at det ikkje er parallellitet språkleg og geografisk sett mellom det norske og dei kvenske og nordsamiske namna.

Problemet med manglande geografisk og språkleg parallellitet mellom norsk og samisk namn har vi også i tilfellet Samuelsberg (gardsnamn, bruksnamn, grendenamn) i Kåfjord kommune. På 1990-talet var det motstand mot å ta i bruk det nordsamiske bruksnamnet Sámmolvárri i funksjon som grendenamn av di det nordsamiske namnet ikkje hadde den same geografiske utstrekninga som det norske namnet Samuelsberg. Kommunen har i ettertid fastsett at nordsamisk Fiervá (av fiervá ‘fjære’) og kvensk Olmavankka(3) er parallellnamn til funksjonen av Samuelsberg som grendenamn.

Etter 1910 – men også før dette tidspunktet – ser vi at det blir vanleg å gje bruk namn som Breidablikk, Valhall, Skogstad, Solstad, Løvstad, Elvestad, Engstad, Heimstad, Ørstad, Strandheim, Vårheim, Solheim, Skoglund, Furulund, Myrlund, Bjørklund, Løvlund, Myrlund, Myrdal, Skogly, Kveldro, Soltun, Bakketun, Sjøtun, Haugland, Solhaug, Solli, Myrdal, Seljevoll, Løvslett, Vangen, Minde – alle er autentiske døme frå bruk i Hillesøy og Kvænangen herad.

Vi ser her namn som er inspirerte av norrøn mytologi, Breidablikk og Valhall, rosande namn som Kveldro og namn på Sol-, som har bakgrunn i ein type namn omtala som villanamn. Også bruksnamn som Skogly og Minde (av minne n., ‘noko som minner om noko eller nokon’) er av typen villanamn (Schmidt 2004: 394). Namneledd som stad, heim, land og tun er døme på ny bruk av namneledd som vi finn i gamle gardsnamn i tidlegare tider, særleg lenger sør i landet. Namneledda blir kombinerte med forskjellige ord for natur og fauna, og det er lett å generere nye namn etter behov. Namna framstår som stereotype, masseproduserte sjablongnamn. Språkleg sett er denne typen namn å rekne som etterlikningar av namnegods i tidlegare tider. Som språklege kulturminne er dei sjølvsagt av interesse for å studere namnemoten i tida dei blei gjevne, men som språklege kulturminne eller arvestykke frå genuin namngjeving i tidlegare tider er dei av mindre interesse.

På namnefagleg grunnlag kan ein gjere slike vurderingar av bruksnamn, og tidsavgrensinga med ei bakre grense på om lag 80 år, som Kartverket har komme fram til, framstår som irrelevant. Om eit bruksnamn er av typen sjablongnamn, kan det likevel hende at ein bør ta vare på namnet ut frå nokre av dei vurderingskriteria som Kartverket har nemnd, t.d. om namnet er vel kjent og brukt av folk i lokalsamfunnet, men i tilfelle der namnet er eldre enn 80 år, men ikkje er blitt ein del av den lokale namnebruken, bør ikkje alderskriteriet stenge for utskifting av eit stereotypt bruksnamn.

Spesielt i Troms og Finnmark bør ein ikkje halde strengt på at ein må halde fast på stadnamn som er å rekne som «papirnamn». Mi røynsle er at mange matrikulerte bruksnamn i Troms og Finnmark ikkje er kjende i lokalsamfunnet, og dei inngår ikkje i daglegtalen til folk. Det er derimot svært vanleg å omtale staden etter personane som bur på staden, t.d. «dæm va borte hos han Sigurd og ho Leikny» i staden for å og seie «dæm va borte på Soltun», som er namnet på bustaden til desse personane.

I nokre tilfelle er bruksnamna ikkje kjende av andre enn eigaren, og eg har jamvel røynt når eg har samla inn stadnamn, at eigaren ikkje har hugsa namnet på eige bruk, eller har måtta tenke seg om for å komme på namnet. Eit slikt anonymt namn kan vere over hundre år gammalt, men det er berre ei innføring i matrikkelen som ikkje betyr noko for eigaren eller for lokalsamfunnet. Etter mitt syn kan altså ikkje formell alder avgjere om bruksnamnet er verneverdig.

Litteratur

NOTaR

  1. Formene nedervd og nedarva er synonyme. Lovteksten bruker verbet erve av gammalnorsk erfa; av arv, og eg bruker forma arve. Adjektivet nedarva/nedervd betyr at ‘noko har gått i arv, er blitt overlevert (frå åttledd til ættledd)’.
  2. I neste omgang har nokre av desse tildelte bruksnamna blitt tekne i bruk som slektsnamn, og eg har fått opplyst av samiske venner med norsk etternamn at etternamnet har bakgrunn i eit tildelt bruksnamn i slekta.
  3. Olmavanka, kvensk Olma- av nordsamisk Olmmái-, av olmmái ‘mann’; vankka ‘dal’, jf. primærfunksjonen av namnet som  viser til ein dal, nordsamisk Olmmáivággi, kvensk Olmavankka, norsk Manndalen.

Politics on the Map: Naming Places in the Spirit of Solidarity

by Lars-Jakob Harding Kællerød and Martin Lavička

In April 2025, a new name was introduced on the map of the Danish capital when a previously unnamed location in Nørrebro was officially designated Palæstinas Plads (Palestine’s Square). The decision followed several years of debate within the Copenhagen City Council (Borgerrepræsentationen). Rarely has the naming of a public space in Denmark sparked such strong emotions, both fierce opposition and passionate support, as the case of Palæstinas Plads.

Symbolic Politics or a Celebration of Freedom?

The idea of naming a square in Copenhagen after Palestine goes back to around the year 2000, when the left-wing party of Enhedslisten proposed renaming half of the existing Israels Plads (Israel’s Square) to commemorate Palestine. The proposal was rejected, but the idea lingered. Over the following decades, the name resurfaced periodically in discussions within Teknik- og Miljøudvalget (a committee that in general manages matters and decisions concerning naming and renaming streets and other locations in Copenhagen) and Vejnavnenævnet (a committee that pre-processes proposals concerning names for Teknik- og Miljøudvalget). However, each time, the plan for Palæstinas Plads was ultimately turned down. That happened again in 2023, when the political parties of Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre, and Alternativet jointly proposed naming an unnamed location in Nørrebro Palæstinas Plads. After the Hamas attack on October 7, however, the plan was shelved.

In June 2024, Vejnavnenævnet revived the idea, and a few months later, it was debated in Teknik- og Miljøudvalget. Typically, such decisions are made within that committee, but the Konservative party demanded that the issue be discussed by the entire City Council. The proposal was subsequently sent out for public consultation, during which 162 responses were received. Of these, 153 supported the name, while nine opposed it. Some objections argued that the Municipality of Copenhagen should not involve itself in international political matters, a concern also raised by several political parties that voted against the proposal. In March 2025, the City Council adopted the resolution by a narrow margin, 29 votes to 25, and a few weeks later, the official naming ceremony for Palæstinas Plads took place.

However, the champagne corks had barely popped before controversy erupted again. Within 24 hours, the new street signs were vandalised, when the name was painted over. Criticism also emerged from the political left, mainly over an explanatory subtitle added to the signs as it showed a political compromise: “Navngivet efter et område ved Middelhavets østlige bred” (“Named after an area on the eastern shores of the Mediterranean Sea”). On social media, critics argued that Palestine is not merely an area but a country. Activists soon placed stickers on the street signs, replacing the word “område” (area) with the word “land” (country). A few days later, new signs were installed on Palæstinas Plads; this time without any explanatory text.

Palæstinas Plads, photographed by the authors.

In general, Palæstinas Plads is a name that divides opinion, with both politicians and citizens holding strong opinions about it. Some see it as a celebration of the Palestinians’ right to freedom after decades without a state, while others dismiss it as mere symbolic politics. Certain right-wing parties have even labelled the name an act of antisemitism. Critics argue that it is not the role of the City Council or the City of Copenhagen to take a position on international conflicts such as the one in the Middle East. However, Copenhagen is far from the only European city where political symbolism has entered the urban landscape through place naming. One striking example can be found in the Czech Republic.

Prague’s Streets Tell a Story of Resistance and Memory

In the heart of Europe, symbolic politics has taken tangible form on the streets of Prague. The Czech capital, known for its sharp wit and love of irony, has turned geography into a quiet but powerful statement against authoritarianism.

Czechs have long had a complicated relationship with Russia. Gratitude for the Soviet liberation of Czechoslovakia in 1945 curdled into resentment after the 1968 Warsaw Pact invasion crushed the Prague Spring, a hopeful experiment in “socialism with a human face.” The Soviet army stayed for more than two decades, a constant reminder of lost sovereignty. After 1989, the newly established Czech Republic maintained a cautious but pragmatic relationship with post-Soviet Russia. Trade and diplomacy continued, but trust was scarce. Over the past decade, however, Moscow’s growing expansionism and aggression in Europe have left clear marks, not only in policy but also in Prague’s urban landscape.

The transformation began symbolically. In 2016, activists launched a petition to rename the square in front of the Russian Embassy. Four years later, on February 27, 2020, the Prague City Council made it official: náměstí Pod kaštany (Under the Chestnut Trees Square) became náměstí Borise Němcova (Boris Nemtsov’s Square), honouring the Russian opposition leader and vocal critic of Vladimir Putin who was assassinated in Moscow in 2015. That same day, a nearby pathway was christened promenáda Anny Politkovské (Anna Politkovskaya’s Promenade), in memory of the investigative journalist and fierce defender of human rights murdered in 2006. The move sparked criticism from former President Miloš Zeman, long seen as sympathetic to Moscow, who called it “a classic example of a petty little Czech attempt to get back at someone while hiding behind a tree.” Former ambassador to Russia Jaroslav Bašta went even further, denouncing it as an act of Russophobia. Still, most members of the Prague City Council stood by the decision, reflecting the mood of a public largely supportive of the gesture. For many Prague residents, renaming the streets near the Russian Embassy was not an act of hostility but a statement of solidarity with Russian dissidents and a reminder of the Czech Republic’s own struggle against Soviet domination.

The embassy tried to sidestep the uncomfortable symbolism by changing its official address to a nearby street. However, in April 2022, just weeks after Russia’s full-scale invasion of Ukraine, Prague struck again, renaming that street Ukrajinských hrdinů (Ukrainian Heroes Street) and dedicating a nearby bridge to Vitalii Skakun, the Ukrainian soldier who sacrificed his life blowing up a bridge to halt the Russian advance on Kherson.

In 2021, an overlook in the park above the embassy was informally renamed Vyhlídka Alexeje Navalného (Alexei Navalny Outlook), commemorating another leading Russian opposition figure who died in prison in 2024. Though the name is not yet official, it has already entered local usage, another act of quiet defiance.

On the map, the Russian Embassy in Prague now stands encircled by tributes to those who resisted the Kremlin’s repression. For passersby, it is a geography of conscience, a subtle yet unmissable reminder that in Prague, memory and mockery often walk hand in hand.

Source: Mapy.com, highlighted by the authors.

A matter of political solidarity!

Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů, together with the other recently renamed streets, honouring figures who have resisted Putin’s regime, are in different ways motivated by a political interest of showing solidarity with a (suppressed) people, and equally to distance themselves from those seen as the suppressors. Such acts of naming do not stop wars or change the world. However, perhaps they contribute to awareness, which may make a difference after all. In Prague, all official correspondence to and from the Russian Embassy carries an address that serves as a reminder of the Ukrainian heroes, while Palæstinas Plads in Copenhagen stands as a marker of diversity, solidarity, and inclusion. At a time when political considerations increasingly influence place names, these examples stand out. In January 2025, only a few days after taking office, the American president instructed the Secretary of the Interior that the Gulf of Mexico should henceforth be referred to as the Gulf of America. At the same time, the country’s highest peak was renamed Mount McKinley, after the former president Obama in 2015 had changed the name from Mount McKinley to Denali in honour of the Native Americans’ name for the mountain in Alaska. These changes, justified as being made “…in honor of American greatness” and “…in the national interest to promote the extraordinary heritage of our nation and ensure future generations of American citizens celebrate the legacy of our American heroes,” as stated by the White House, demonstrate the power inherent in place names. While the American renamings express a form of politics that “kicks downwards,” Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů represent the opposite: names given in solidarity with the suppressed.

Att knyta sig till platser och ortnamn i emigrantbrev och datorspel

Av Terhi Ainiala

I ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet undersöker vi platser, ortnamn och hur människor knyter sig till dem. Projektet heter Lenska och Suomi Hall: att knyta sig till platser och ortnamn i amerikabrev och datorspel (på finska: Lenska ja Suomi Hall: paikkoihin ja paikannimiin kiinnittyminen amerikankirjeissä ja videopelissä). 

Vi har två forskningsmiljöer. Den ena består av finskspråkiga brev som amerikanska emigranter skickade till Finland för cirka hundra år sedan. I breven undersöker vi hur platsen byggs upp i texten och hur ortnamn används för att uttrycka platsanknytning. I skribenternas platsuttryck förekommer även engelskspråkiga inslag. Den andra forskningsmiljön är datorspelet Alan Wake 2, där ättlingar till emigranter verkar i fiktiva nordamerikanska byar på 2020-talet. I det engelskspråkiga spelet förekommer många platser vars namn kombinerar finska och engelska.

Projektledare är Terhi Ainiala, och övriga forskare är doktorand Hanna Virranpää samt postdoktorala forskare Lasse Hämäläinen och Milla Juhonen. Forskningsassistent är Sofia Sandström. Virranpää fokuserar på emigrantbreven, medan Hämäläinen och Juhonen undersöker namnmiljöerna i datorspelet. Sandström samlar in material från Alan Wake-spelet, bland annat genom att analysera hur spelare diskuterar spelets platser och karaktärer på olika forum och hur de kommenterar namnen. Projektet finansieras av Konestiftelsen och pågår i tre år, fram till slutet av 2027.

Platser som mottagaren inte har tillgång till

Vi undersöker två världar: emigrantbrev och ett datorspel med fiktiva världar där emigranters ättlingar lever. Dessa världar kan ses som spegelbilder av varandra – den ena utspelar sig för cirka hundra år sedan, den andra i nutid. I båda materialen möts finska och engelska, samt delvis andra språk. Gemensamt är också att brevets läsare eller spelets spelare inte har fysisk tillgång till de platser som beskrivs.

Vi frågar oss vilka språkliga medel som används för att uttrycka anknytning till platser genom namn, och hur anknytning till ortnamn kommer till uttryck. Vår forskning använder framför allt socio-onomastiska metoder. Vi undersöker olika sätt att identifiera platser, språkliga val samt orsaker och betydelser bakom dessa val. En skribent eller spelare kan uttrycka brist på anknytning till ett ortnamn genom att inte använda det officiella namnet, utan istället ett annat, kanske självvalt namn. Forskningen ger värdefull och tillämpbar kunskap om människans anknytning till plats och synliggör faktorer som stärker eller försvagar denna anknytning.

Anknytningar och frånkopplingar

Centrala forskningsobjekt och begrepp i vårt projekt är platsanknytning (place attachment) och toponymisk anknytning (toponymic attachment). Men vad menar vi egentligen med dessa?

Platsanknytning är nära besläktat med platskänsla (sense of place). När en människa knyter sig till en plats uppstår en koppling mellan platsen och individen, som oftast får emotionella och funktionella uttryck. Personen “använder platsen”, till exempel för att röra sig eller arbeta, och känner positiva känslor för platsen.

Toponymisk anknytning är ett mer ovanligt begrepp, som tidigare inte har lyfts fram i finsk- eller svenskspråkig forskning. Det engelska begreppet har introducerats av den australiska forskaren Laura Kostanski, som syftar på de positiva eller negativa associationer en person har till ett ortnamn.

Men kan associationerna vara något däremellan – inte entydigt positiva eller negativa? Kanske handlar det snarare om ett kontinuum. Och borde man använda ett annat begrepp när associationerna är negativa? Kanske skulle man då kunna tala om toponymisk frånkoppling. Det är upp till oss forskare att utveckla begreppen och definitionerna ytterligare.

Mångfald i anknytningar

Platsanknytning och toponymisk anknytning kan hänga ihop, men behöver inte göra det. I projektet undersöker vi de mångfacetterade och föränderliga relationerna mellan anknytning och frånkoppling. I både breven från Nordamerika och i Alan Wake 2-spelet kan namnens form och språk ge ledtrådar om anknytning. För en släkting i Finland kan namnet Frisco (San Francisco) i ett brev antyda att skribenten har rotat sig i sitt nya hemland och utvecklat en platskänsla. I spelet kan en emigrantättling mitt i sin engelska dialog använda namnet Suomi (Finland) och därigenom uttrycka sin tillhörighet till emigrantgemenskapen.

Forskningen om anknytning till platser och ortnamn fortsätter och fördjupas. Vi tror också att dessa teman och begrepp lämpar sig väl för att undersöka andra typer av material.

Litteratur och källor

  • Projektets hemsida (på engelska)
  • Kostanski, Laura 2016: Toponymic attachment. – Carole Hough (ed., The Oxford Handbook of Names and naming, 412-426. Oxford: Oxford University Press. 
  • Sancho Reinoso, Alexis 2022: From Place Attachment to Toponymic Attachment: Can Geographical Names Foster Social Cohesion and Regional Development? The Case of South Carinthia (Austria). – Oana-Ramona Ilovan & Iwona Markuszewska (ed.), Preserving and Constructing Place Attachment in Europe, 239–254. Springer International Publishing

Ortnamn inte så populära som efternamn i Sverige ­– varför då?

Av Johan Hedberg

År 1939 ger svenska staten ut sin andra bok med efternamnsförslag (Svensk namnbok 1939). Den innehåller 13 000 efternamnsförslag till hjälp för den ökande skaran av namnbytare att finna lämpliga efternamn. Namnförslagen består uteslutande av svenska ortnamn. Begreppet ortnamn innefattar inte bara namn på bebyggelser, utan även namn på exempelvis gårdar, sjöar och vattendrag. I namnboken fanns därför namnförslag som exempelvis Faxälven, Duvemåla och Skedom. Andra namnförslag kan ses i utdraget från namnboken nedan.

Jämfört med andra böcker med namnförslag kom denna bok att nyttjas i liten utsträckning, vilket bland annat berörs i min avhandling (Hedberg 2024). Varför svenska efternamnsbytare inte verkar ha velat vill bära ortnamn som efternamn är en intressant fråga som jag ska närma mig i denna text.

Figur 1 Utdrag från Svensk namnbok 1939.

För att närma oss frågan ska vi först uppehålla oss vid svensk efternamnshistoria. Om vi studerar utdraget från Svensk namnbok 1939 ovan ser vi att många av namnförslagen ser ut som vanliga svenskspråkiga efternamn. De är sammansatta av två ord, varav flera har någon sorts anknytning till naturen. Författaren till namnboken, professor Jöran Sahlgren framhåller också detta i förordet:

”Några märkliga nyheter innehåller […] ej denna nya namnbok. Jag har sökt att gå vidare i den riktning som gammal svensk och nordisk tradition och den senaste tidens namnvanor utpekat” (Svensk namnbok 1939 s. V).

Sahlgren har rätt i att många svenska efternamn har bildats med ortnamn som grund, men någon stark tradition att anta ortnamn i oförändrad form som efternamn fanns, och finns, inte i Sverige förutom i Dalarna där gårdsnamnet ofta är placerat före en persons förnamn, men det förekommer även att dessa bärs som efternamn. Personer som tog sammansatta efternamn bildade dem istället ofta utifrån följande princip: Den första delen av efternamnet kom från ett ortnamn personen hade anknytning till. Till denna del fogade man sedan ett ord som är vanligt i svenska efternamn, exempelvis –berg. En person som antog namnet Lindström eller Lindgren kunde härstamma från orten Lindesberg.

Efter att vi har konstaterat att namnförslagen i Svensk namnbok 1939 på en avgörande punkt avviker från hur efternamn har bildats i Sverige är det dags att återvända till frågan varför inte namnbytarna verkar ha tyckt om dem. Förklaringen ligger, enligt mig, inte i hur namnen är utformade rent språklig, även om ord som måla främst är förknippade med ortnamn. Den troligaste förklaringen ska, enligt min mening, sökas i hur namnförslagen förhöll sig till namnens sociala dimension.

Vi kan börja med att ställa frågan vem som egentligen äger ett namn? Ditt förnamn delar du troligen med flera andra. Många delar också efternamn med personer man inte är släkt med. En gård kan också dela namn med andra gårdar. Men, även om du bär ett vanligt förnamn och efternamn samt bor på en gård som delar namn med andra gårdar så ”äger” du namnen i den bemärkelsen att namnen refererar till just dig och den plats du bor på. Därför så kanske man inte känner att någon har ”stulit” namnet när det uppträder någon annanstans. På samma sätt förhåller det sig inte med namn på byar, tätorter och socknar.

För vem ”äger” exempelvis ett namn på en by? Ett bynamn refererar till en plats som bebos av en större eller mindre grupp personer. Namnet fungerar för att referera till platsen, men platsen kan också vara kopplat till känslor av samhörighet och trivsel. Har man själv, eller släkten, bott i byn länge kan känslorna till den vara starka. Eftersom namnet är starkt förknippat med byn är också känslorna för namnet i många fall starka. Att en person som bor i byn skulle ta bynamnet som efternamn är därför mindre troligt eftersom namnet kan upplevas som byns gemensamma egendom. Att personer som kommer från en gård antar gårdens namn som efternamn, som tidigare nämnt bland annat förekommer i Dalarna, stöter inte på dessa problem eftersom personerna redan ”äger” namnet.

Personer som inte bor på den plats som ortnamnet avser kanske skulle ha lättare att anta det som efternamn. Men även här finns det hinder. Enligt den lagstiftning som rådde år 1939 skulle en person som antog ett efternamn som inte fanns tidigare få ensamrätt till det. Han eller hon skulle kunna uppträda med namnet i olika sammanhang som ibland kanske var mindre smickrande för byn med samma namn. Namnboken år 1939 fick kritik för just detta i dagspressen och det skrevs bland annat nidvisor och tecknades karikatyrer i samband med bokens publicering (se Leibring 2023). Den negativa uppmärksamheten kanske också avskräckte personer från att använda namnboken.

Den namnbok som kom året efter, år 1940 (Svensk namnbok 1940), innehöll cirka 26 000 namnförslag som var bildade enligt den i Sverige hävdvunna princip som har beskrivits ovan. Den namnboken blev så populär att namnförslagen i den snabbt tog slut. År 1954 utkom en ny namnbok (Svensk namnbok 1954) där namnförslagen inte heller bestod av ortnamn i oförändrad form.

Litteratur

Landscapes of memory: The legend of Önundur bíldur in Önundarholt

By Birna Lárusdóttir

Searching for the settler

In August 1880, Sigurður Vigfússon — a goldsmith and curator of the Antiquities Collection in Reykjavík — visited the farm Önundarholt in Flói, S-Iceland. He was traveling on behalf of the Icelandic Archaeological Society, primarily to investigate sites mentioned in the Icelandic sagas and other medieval sources. During his travels through the region, he had heard of the burial mound of the settler Önundur bíldur, said to lie just outside the homefield of the farm — the very place where, according to Landnámabók, he had been killed alongside many others in a battle. The location of this conflict, known as Orrustudalur (“Battle Valley”), remains a recognized place-name in the area.

Önundarholt and surroundings on Generalstabens map from the early 20th century. Orrustudalur is shown north of the homefield.

Led by the place-names, Sigurður — sometimes referred to as Sigurður forni (“Sigurður the ancient”) — was eager to examine the mound by excavating it. But the lady of the house at Önundarholt would hear nothing of it! He recounts this somewhat sheepishly in a footnote in the Yearbook of the Archaeological Society:

Thus it came to pass: when I arrived at Önundarholt, the farmer was down in the meadows. I went to him and requested that he show me the said Önundr’s mound, which he accordingly did. I also asked that he lend me a digging tool and grant me permission to examine the mound. He agreed to this, though somewhat reluctantly, and went home to fetch the tools. He was indoors for some time, and when he returned, he brought no implements — and the housewife came with him. I greeted her courteously, but she inquired what business I had there. I told her plainly; whereupon she forbade me, in many words, from touching anything at all on the site, and declared that if I did so, she would leave the farm — “and that this very evening.”

The farmer was no man of boldness and took no real part in the matter; I then saw that there was nothing further to be done. Yet I do not believe the housewife acted out of malice, but rather from a conviction that evil would come of it should old Önundr be unearthed. This, it seems to me, is yet another remnant of the old superstitions.

One might bear in mind that Sigurður arrived during the height of the haymaking season, interrupting the farmer during important work and, moreover, requesting to borrow tools. Nevertheless, Sigurður managed to take a quick look at the site before departing, and describes an oval-shaped structure, measuring 7 by 14 feet, rounded at the top, with a sunken depression running all the way around it. He also notes several similar structures in the immediate vicinity.

Reinterpreting Önundarleiði

Despite his unsuccsessful attempt in 1880, interest in Önundarleiði did not fade. Around the turn of the century — more precisely in 1904 — another eager antiquarian entered the scene: Brynjúlfur Jónsson from Minni-Núpur. He brought his own tools and thus had no need to rely on the goodwill of the housewife. Brynjúlfur counted ten mounds. With the help of the farmer, he excavated two of them and, in short, found nothing: just beneath the surface was undisturbed soil, with no bones or other evidence to indicate a burial. Brynjúlfur had seen many similar structures in southern Iceland and proposed a different interpretation: that these were raised platforms used for stacking turf or hay, with the surrounding ditch intended for water drainage. He also pointed out that it would have been more likely for a man such as Önundur bíldur to have been buried closer to the farmstead.

Despite Brynjúlfur’s theory, the notion of the site as a burial place was clearly not dismissed entirely: Önundarleiði was placed on a list of registered sites by the National Museum in 1927. Nothing more is recorded about the site for many decades. In the meantime, however, all visible traces of the mounds were leveled — the area is now a smooth, grassy field.

The real graves of the unnamed

Around the year 2000, the farmer at Önundarholt contacted the National Museum to express concern about archaeological remains that could be endangered by gravel extraction on the property. He specifically mentioned Önundarleiði, although its exact location was by then no longer known, along with other sites that might also be at risk. A year later, while a trench was being dug in the farmyard between the house and the byre, bones surfaced in the excavated soil. Archaeologists were called in, and their investigation soon revealed the outlines of several graves within the trench, containing human remains. The settler himself was, however, unlikely to be among them: soil stratigraphy showed clearly that the burials dated to the 13th–17th centuries and belonged to a Christian graveyard. The bones were identified as those of a woman, likely over 30 years of age.

Memory and myth in the landscape

So what insights can we gain from this unusual “biography” of Önundarleiði and the significance of its place-name?

Önundarleiði may never have been an actual burial site — and even if it was, there is no certainty that it was truly the final resting place of Önundur bíldur. The place name may have originated as a speculative interpretation by those interested in connecting a forgotten site or structure with the account in Landnámabók of battles and bloodshed — and, perhaps more significantly, in associating the name of the farm with the settler himself, thereby locating him within the landscape. Over time, the term leiðið (“the grave”) came to serve, possibly for centuries, as a symbolic link between the contemporary community and the Age of Settlement, a connection that culminates in the visit of Sigurður Vigfússon. One could argue that the idea of Önundur’s burial site continued to shape perceptions well into the 21st century — albeit in a different form — when a local farmer expressed concern over potential archaeological disturbance. That sideline narrative ends with the unexpected discovery of human remains in an unrelated location, revealing an entirely different, unconnected, and previously undocumented story from the past.

Vilken roll har egentligen namnen i projektet Segregationens språk?

Av Maria Löfdahl

I projektet Segregationens språk: tvärvetenskapliga perspektiv på rumslig, social och symbolisk uppdelning i städer (finansierat av Vetenskapsrådet 2024-2029) behandlas flerspråkighet och segregation ur olika perspektiv. Projektet är tvärvetenskapligt och drivs från Göteborgs universitet i samverkan med Institutet för språk och folkminnen och Södertörns högskola. Även om projektet behandlar allmängiltiga frågor är Göteborg undersökningsplatsen.

Man kan något förenklat säga att projektet har som ambition att ta ett nytt grepp om ett gammalt problem. Vi som arbetar i projektet menar att den segregation som präglar våra städer inte bara är rumslig och socioekonomisk utan också språklig och symbolisk. Hur vi umgås (eller inte umgås) med andra människor och grupper, och hur vi ser på och värderar varandra beror till stor del på hur vi pratar. Det handlar både om vilket språk vi talar och om hur vi talar, faktorer som bl.a. styrs av geografi och klass- och könstillhörighet. Språket förmedlar våra tankar, känslor och handlingar, det skapar, reproducerar och utmanar gränser, identiteter och maktstrukturer. Detta gäller såväl i vardagen som i politiken.

Syftet med projektet är därför just att undersöka och förklara språkets och språkens roll i segregationen. Utan fördjupad förståelse för detta tenderar beslutsfattare och praktiker att missa dimensioner i sociala processer i samhället och de samhälleliga åtgärder som idag sätts in för att motverka och minska segregationen riskerar att slå fel.

Fyra delstudier

Vi undersöker segregationens språk ur fyra olika perspektiv som tillsammans bidrar till att skapa ett viktigt kunskaps- och beslutsunderlag i arbetet med att erbjuda mer likvärdiga levnadsvillkor och möjligheter för alla medborgare i staden. Vi gör det genom att dela upp projektet i olika delstudier:

  1. analysera hur samtalet om segregation har utvecklats och förändrats inom svensk politik och i media under de senaste femtio åren,
  2. studera framställningen av segregation som ett problem och de lösningar som formuleras och implementeras för att motverka den i offentlig förvaltning och stadsutveckling i Göteborg, beaktande flerspråkighetens roll i kommunikationen,
  3. studera hur segregation materialiseras i val av språk och utformning på skyltar, val av kommersiella namn, namngivning av gator osv., samt
  4. undersöka hur invånare i både socioekonomiskt utsatta och privilegierade områden i Göteborg uppfattar det offentliga samtalet om segregation, hur de själva talar om och upplever segregation samt sin egen roll i segregationen, liksom hur de upplever sin språkliga omgivning.

Namnens roll i projektet

Vad kan då namn och namngivning egentligen bidra med i ett projekt som handlar om segregation? Jo, namnen ger ett språkigt och socialt perspektiv på samhälleliga frågor såsom segregation och integration som sällan uppmärksammas inom andra discipliner. Trots att det är ett språkligt uttryck som används dagligen oavsett språklig tillhörighet glöms det ofta bort, även inom den del av språkvetenskapen som behandlar just sociala processer i språk.

Eftersom projektet studerar både rumslig och social uppdelning i städer är det viktigt att vi inte bara studera de stadsdelar som brukar benämnas som förorter (och beskrivas som segregerade) utan även stadsdelar som genomgår gentrifiering eller är under byggnation och bebos av mer priviligierade grupper.

I Göteborg bedrivs många byggprojekt i attraktiva delar av centrala staden, och som ett led i marknadsföringen intar namnen en viktig roll. Det handlar dels om namngivning av nya gator, dels om namngivning av byggnader såsom arenor och kulturhus och övriga byggnader som är tänkta att fungera som landmärken. Genom att studera detta kan resultatet tjäna som underlag för diskussioner om stadens prioriteringar och vilka grupper av göteborgare entreprenörerna ser som attraktiva hyresgäster eller potentiella köpare av bostäder och vilka kulturella och ideologiska referenser som betraktas som attraktiva.

”Dina barn har fina gamla svenska namn – men jag är också svensk, faktiskt!”

Så sa en pojke i en Göteborgsförort till mig när jag, som svar på hans fråga, berättat vad mina barn heter. Pojken, som själv bär ett arabiskklingande namn, satte ett tydligt likhetstecken mellan namn och svenskhet och argumenterar för att han själv har rätt att ingå i den svenska gemenskapen trots sitt arabiska namn.

I den fjärde av projektets delstudier intervjuas skolungdomar om sina tankar om olika språk, dess värde och hur de uppfattar sin egen och andras områden i staden. Under intervjuerna får barnen själva hitta på en pseudonym. Här visade sig ett intressant, och för mig oväntat, mönster. Flickorna väljer namn som uppfattas som typiskt ”svenska” medan pojkarna väljer tydligt muslimskt kodade namn, ett mönster som stämmer väl överens med hur nya svenskar namnger barn i diaspora. Dessa första tentativa resultat visar vilken stor roll namn och namngivning har i ungdomars positionering av hur de uppfattar ”svenskhet”. De visar också vilka fördjupade perspektiv namn kan ge i studier av sociala processer, ett forskningsfält forskare från andra discipliner vanligtvis inte uppfattar som namnforskning.

Da Tarm og Vorbasse ville skifte navn

Om mobbeafledte stednavneændringer (2)

af Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen

I mit forrige socioonomastiske blogindlæg (af 8. marts 2024) beskrev jeg to mobbeafledte stednavneændringer fra midten af 1920’erne, hvor Rumperup blev til Højsted og Gumperup blev til Klinteby. Begge blev faktisk forudgået af en beslægtet sag fra 1922, hvor beboerne i den nordsjællandske landsby Ludserød (Blovstrød sogn, Lynge-Kronborg h.) anmodede myndighederne om og blev bevilget et navneskifte til Høvelte, hvilket skete med den begrundelse, at det hidtidige navn »vækker Latter til største Gene i vort daglige Liv og Færden« (Stednavneudvalgets Brevarkiv 8-3/22).

Den hævdede morskab på Ludserøds bekostning bestod formentlig i navnets forleds delvise homonymi med substantivet lus, altså det blodsugende insekt, der plager både dyr og mennesker, og i dansksproglig sammenhæng også anvendes adjektivisk i en tydelig pejorativ betydning luset ’ringe, tarveligt’.

I modsætning til de to førstnævnte navneændringseksempler rakte kreativiteten hos beboerne i Ludserød dog ikke længere end at man bad om at det allerede eksisterende navn på den nærliggende nabolandsby Høvelte fremover også måtte denotere deres bebyggelse. Og således blev det.

Heller ikke her lagde Stednavneudvalget således nogen hindringer i vejen for et skifte væk fra et angiveligt mobbefremkaldende navn, og man kunne måske derfor fristes til at tro, at datidens udvalg bare generelt gav efter for den slags ansøgninger. Men sådan var det ikke, og i det følgende skal beskrives to omtrent samtidige sager, hvor ansøgningerne fik afslag.

Tarm

Den 8. april 1931 modtog Stednavneudvalget en ansøgning fra sagfører V.E. Johansen, bosiddende i den jyske by Tarm:

Ved en Sammenkomst her i Byen for kort Tid siden blev der nedsat et Udvalg med det Formaal at virke for Forandring af Byens Navn, der baade er uæstetisk og lattervækkende. Det blev vedtaget at undersøge Muligheden for at faa Byens Navn ændret til Tarum, der menes at være den ældste Betegnelse for Byen. I denne Anledning tillader jeg mig som Medlem af Udvalget herved at anmode Stednavneudvalget om at foretage Undersøgelse af, hvad Byens Navn tidligere har været, samt være os behjælpelig med at fremme Sagen.

Tarm benævner oprindeligt en mindre landsby i Egvad sogn (Nørre Horne h.), der i moderne tid er vokset op til en decideret provinsby bl.a. med anlæggelsen af en jernbanestation (1875) og en realskole (1879, gymnasium fra 1938); i 1980 udskiltes Tarm som et selvstændigt sogn fra Egvad sogn.

Det lattervækkende ved navnet består i, at navnet i sin nutidige form er skriftligt og lydligt identisk med substantivet tarm, ’den i legemets udførselsåbning endende rørformede del af fordøjelseskanalen’, som det så smukt er formuleret i Ordbog over det danske Sprog. Så hvis man i den omkringliggende omegn f.eks. kom afsted med at sige, at man lige havde været en tur i Tarm, ville det let kunne afstedkomme en vulgær-humoristisk association.

Tarm-borgernes formodning om at navnets oprindelige form havde været Tarum, og at det dermed knyttede sig til gruppen af stednavne med de fra hinanden ofte svært skelnelige endelser hēm, um (dativ pluralis) og rum, var på ingen måde urimelig, idet formen Tarum vitterligt optræder i såvel Pontoppidans Danske Atlas og på Videnskabernes Selskabs Kort, der begge skriver sig til anden halvdel af 1700-tallet.

Formodningen støttes også af belæg fra 1500-tallet (1532 Tharrom, 1534 Tarrem, 1537 Tarum, 1579 Tharrum), hvorimod de middelalderlige belæg peger i en anden retning (1332 el. 1344 Tharm, 1347 Thaarm, 1350 Tharmæ, 1462 Tharm). Derfor har der blandt stednavneforskerne været konsensus om, at navnet faktisk ER identisk med substantivet tarm (glda. tharm), i en sammenlignende anvendelse om en langsmal terrænformation – antageligt med sigte på Tarm Bæks leje (DS 17 s. 569-570).

Dette var også opfattelsen i Stednavneudvalget allerede i 1931, hvor man i sit svar til sagfører Johansen af 18. april 1931 derfor ikke kunne støtte forslaget om en rekonstruktion fra Tarm til Tarum, idet dette ville være onomastisk fejlagtigt:

Da den foreslaaede Form Tarum ikke som formodet er den ældste Form af Byens Navn, men er en nyere Form af ret tvivlsom Herkomst, vil Udvalget være noget betænkeligt ved at anbefale en Navneforandring i antydede Retning og vilde derfor gerne henstille til fornyet Overvejelse [i] Spørgsmaalet om, hvorvidt der i det hele foreligger tilstrækkelig tvingende Grunde til at tænke paa en Navneændring. I formel Henseende er der saaledes ingen Grund dertil, da Tarm stemmer overens saavel med Navnets ældste Skriveformer som med stedlig Dialektudtale.

Det betød dog ikke, at Stednavneudvalget kategorisk afviste muligheden for en ændring til et helt andet navn, hvis dette herefter måtte ønskes:

Om det mere æstetiske Hensyn vil være tilstrækkelig tungtvejende i denne Sag, vil det være vanskeligt at udtale sig om paa Forhaand, men fastholdes Ønsket om at søge Navneforandring for Byen, vil den rette Vej være at indsende en Ansøgning til Landbrugsministeriet.

En sådan ansøgning blev aldrig fremsendt, og borgerne i Tarm synes således at have accepteret deres stednavnemæssige skæbne — og ladet sagen finde sin ende, om man så må sige.

Selvom byskiltet i Tarm er formuleret ganske neutralt og undgår uheldige associationer med formuleringer som ”De kører nu ind i Tarm” eller lignende, så oplever byen til stadighed problemer med skiltetyve, der finder navnet så fornøjeligt, at de stjæler skiltene ved nattetide. (Foto fra GoogleMaps Streetview.)

Vorbasse

Mit sidste eksempel i denne lille serie om mobbeafledte stednavneændringer og ønsker om samme, er af en lidt anden karakter. Det drejer sig om stednavnet Vorbasse, der benævner en kirkelandsby i det sydlige Jylland (Vorbasse sogn, Slaugs h.). Betydningsmæssigt er navnet lidt specielt, idet der atypisk i en dansk sammenhæng synes at være tale om en indbyggerbetegnelse vorbasse, sammensat af substantivet glda. wara ’overdrev, udmark’ og substantivet basse ’mand, beboer’ i den samlede betydning ”beboer på udmarken” — her formentlig i en stedbetegnende afledning til indbyggernavnet, således at det som stednavn egentlig betyder ”stedet for beboerne på udmarken” (DaSt s. 339). Udover at navnet kan klinge lidt spøjst i nutidige øren, især pga. endelsen –basse, afleder det umiddelbart sprogligt set ingen pejorative konnotationer eller associationer iøvrigt.

Det var imidlertid heller slet ikke sådanne, der fremførtes som grund for en ønsket navneændring, da denne fremlagdes for Stednavneudvalget i et brev af 13. marts 1923. Sagen er i øvrigt også atypisk ved, at anmodningen ikke fremsendtes af ansøgerne selv, men af den i stednavneforskningen nok så bekendte dr. phil. Marius Kristensen, der efter at have fået et besøg fra Vorbasse skrev til udvalgets sekretær Gunnar Knudsen på følgende vis:

Et mærkeligt besøg havde jeg forleden: en mand fra Vorbasse sogn som på en del beboeres vegne bad om, at dette navn måtte forandres til Vorballe, da det var alt for kendt, så folk ikke vilde tage tjæneste derude, ingen læge el. lign. bosætte sig dær, og i det hele blev distangserede af Bække og Hejnsvig, som ikke var så berygtede (markedet, krigshavnen og professor Labri). Jeg opponerede naturligvis, da Vorbasse er et godt gammelt og vel bevidnet navn, men lovede at sende meddelelsen videre. Vorballe er jo en komplet utilladelig nydannelse; snarere kunde jeg da tænke mig Slavby eller et lignende helt nyt navn (Slavgård ligger jo i sognet); måske kan I derinde finde et kønnere, som kunde foreslås, hvis det skulle være. Allerhelst må sagen naturligvis forfalde (også af krigshistoriske grunde). Men jeg lovede altså at lade det gå videre (sml. Ludserød – Høvelte). [Kommentar: Den for sin tid påfaldende og moderne skriveform er den originale og af Marius Kristensen praktiserede.]

Ifølge Marius Kristensen var det således ikke navnet i sig selv, der var problemet, men selve byens omdømme, som beboerne angiveligt ønskede at slippe af med gennem en navneændring. At Vorbasse skulle have eller have haft et specielt slemt omdømme, som hævdet af dr. Kristensens i øvrigt anonyme gæst derfra, er ellers ikke sådan at aflæse nogetsteds.

Men opfattelsen knytter sig tilsyneladende til det store, årlige Vorbasse Marked, der er et af Danmarks største og mest velbesøgte heste- og kræmmermarkeder, som har eksisteret siden 1730 og i nutiden tiltrækker omkring 250.000 besøgende. »Ses vi ikke før, ses vi på Vorbasse Marked«, er et udbredt mundheld i denne del af riget. Med markedet følger selvsagt en masse gøgl og ballade, og det kan vel have været dette og en deraf afledt berygtethed, som en gruppe af byens beboere var trætte af.

Den omtalte ’krigshavn’ og ’professor Labri’, der ligeledes anføres blandt argumenterne, fortjener også en uddybende kommentar. Professor Labri var en på de tider landskendt gøgler og tryllekunstner med det borgerlige navn Johannes Marius Dines Petersen (†1935). Han optrådte bl.a. på Vorbasse Marked og var berømt for sine salgstaler uden for cirkusteltet, der skulle lokke betalende gæster ind til forestillingen, med farverige og elokvente overdrivelser om alt det fantastiske, som man ville få at se. Særlig berygtet var slogannet ”Se skelettet af et menneske”, som så viste sig at være hans assistent, der løftede en ske (> ske lettet af et menneske).

Tilknytningen til Vorbasse bestod ud over Professor Labris optræden på de årlige markeder i, at han flittigt omtalte Vorbasse, når han optrådte andetsteds, blandt andet med benævnelsen Vorbasse Krigshavn om landsbyens gadekær og branddam. Året efter, i 1924, blev der faktisk søsat et modelkrigsskib i gadekæret, og siden er flere fulgt efter – bl.a. Korvetten Labri.

Gadekæret i Vorbasse a.k.a. ’Vorbasse Krigshavn’. (Foto: Hubertus, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons)

Det synes således at have været disse konnotative associationer til landsbyen, som en eller flere af Vorbasses beboere var svært kede af i 1923. Og man foreslog som nævnt i stedet en partiel navneændring til Vorballe, hvor det eksisterende forled er sammensat med den især i Jylland udbredte endelsestype balle af substantivet balle ’forhøjning, bakke’. Præcis hvorfor Kristensen fandt dette forslag ”komplet utilladeligt” anfører han ikke, men det antydes, at det skyldes at navnet derved ville give falsk indtryk af at være et gammelt navn af en anden navneklasse.

Stednavneudvalgets sekretær Gunnar Knudsen foreslog udvalget den pragmatiske løsning, at man simpelthen undlod at gøre noget, hvilket fremgår af en tilføjelse på det modtagne brev:

Uagtet Sagen vel menes – i hvert Fald fra Beboernes Side – at være forebragt Stednavneudvalget gennem den til Marius Kristensen foretagne Henvendelse, synes jeg ikke, der kan foretages noget, da vi ikke engang har Navnet paa den mand, hvorfra Henvendelsen stammer, og derfor ikke kan besvare den.

Dette forslag erklærede udvalget sig ifølge endnu en påført note ganske enig i, med den tilføjelse, at dette burdes meddeles Marius Kristensen. Og derfor hedder Vorbasse stadig Vorbasse den dag idag.

Typical and untypical in Norwegian naming formations

by Krister Vasshus

In the Norwegian language one can, for the most part, recognise a place name on how it is formed as a «word». They may be words that describe topography, such as Vik (‘bay’) or Haugen (‘the mound’), or words that describe human activity on the place, such as Åker (‘field’) and Smia (‘the smithy’).

Place names are often compounds consisting of several words, such as Straumvika, Haugstad, Brunåker, Smiehagene. Some words that were used as terms for different kinds of settlements have even developed into a sort of suffix that we mostly see in place names, such as –tveit, –stad, –rød and –heim.

Imperative names

Our brains have a whole lexicon designated for names in our landscape. But in some cases names look different from the pattern we are used to. One example of this are imperative names such as Kikut and Bilitt. These names are compounded with a verb in the imperative form followed by an adverb. Hence Kikut means ‘take a look outside’ and Bilitt means ‘wait/rest a while’. This seems odd to Norwegians because place names are grammatically and syntactically close to nouns in our speech, whereas these names seem more like a verbal phrase.

As a type of placenames, however, the imperative names are not so uncommon, and exist in both Danish and Swedish as well. These names are for the most part a south-eastern Scandinavian phenomenon, and in Norwegian terms almost all these names can be found within the eastern Norwegian dialectal area.

On each blue marker there is a place called Kikut. Map from www.norgeskart.no

More than one word

It is not uncommon to find Norwegian place names consisting of more than one word. Some of these feel perfectly normal, such as Austre Haugland (‘eastern mound-land’), Ytste Vika (‘the outermost bay’) and Gamle Grindebue (‘the old gate cottage’). The first word is always an adjective describing position, size or age. However, names like De ukvilte åsene (‘the unrested hills’), Den lange renna (‘the long run’) and Det lisle veirehovudet (the little ram’s head’) are not typical. In fact, most of these names are restricted to Telemark and Agder.

Bildetekst: An untypical name for a stream, Grovi som kjem ut or fjellet. Map from www.norgeskart.no

As soon as names consist of more than three words, Norwegians will generally feel it as an odd name. But such names can still be found in Norway. In Fjærland there is a stream named Grovi som kjem ut or fjellet (‘the stream that comes out from the mountain’). If we were to follow common naming patterns in Norwegian, a more suitable name could be *Fjellgrovi (‘mountain stream), but for some reason people in Fjærland have felt it important to point out that the stream comes out from the mountain.

Similarly, we find the name Den lange Haugen austmed vatnet (‘the long mound on the east side of the lake’) in Vinje. These names seem more like descriptions than actual place names, but if there are no other names for these places, such descriptions can become fixed and start functioning like other place names in daily speech.

A place name is in some ways a linguistic agreement between locals on how a place is to be denoted, and names therefore follow patterns of naming that a linguistic community (subconsciously) agree upon. But in the larger Scandinavian language continuum, we can see differences in what these agreements are. As we have seen examples of in this blogpost, some can be very locally restricted, and others form larger distribution patterns.

Further reading:

  • Wohlert, Inge, 1960. Imperativiske Stednavne. I: Ti Afhandlinger: Udgivet i anledning af Stednavneudvalgets 50 års jubilæum, s. 63-95. (Navnestudier nr. 2.)

Skarmunken – 1.4.1929–24.9.2024 – 95 år med eit konstruert namn

Av Aud-Kirsti Pedersen

Den 14.3.1929 kunne ein lese i Cirkulære fra Poststyret om at eit nytt poståpneri, Skarmunken, skulle oppstå på «dampskibsanløpstedet Skarmok» i Sørfjorden, dvs. den indre delen av Ullsfjorden i Troms fylke.

Nokre år tidlegare, 15.6.1917, hadde Skarmok brevhus blitt oppretta på denne staden, men få år seinare, 19.12.1923, blei det nedlagt. Før vi ser nærmare på namnet Skarmunken, skal vi sjå på namnet Skarmok.

På amtskartet over området frå 1874 finn vi Skarmok, som må reknast som eit opphavleg naturnamn, namn på ei vik, som har fått funksjon som grendenamn.

Kart over Troms Amt 10 iV 1874: https://histkart.kartverket.no/#id=167

I eldre skriftlege kjelder finn ein at skrivemåten Skarmok er nytta på 1800- og 1900-talet i kyrkjebøker og i folketeljingar. Før dette, på 1700-talet og første delen av 1800-talet, blir skrivemåten Scharmoch nytta, og det finst mange skriftlege belegg. Her er nokre døme frå Ministerialbok nr. 1, Karlsøy prestegjeld, 1775-1823:

Når vi jamfører med andre namn i kjelda, ser vi at <kk> i t.d. namnet Olderbakken blir skrive <ch>. Namnet Sjursnes blir skrive Schursnæs, og <Sch> representerer her [∫]-lyden. Ein kunne derfor vente at skrivemåten Schar- representerer uttalen [∫a:r], men dagens uttale [ska:r] gjer at ein må gå ut frå at skrivemåten <S> + <ch>- representerer uttalen [sk].

Skarmok må reknast som ei skriftspråkleg form brukt i norsk av eit opphavleg samisk stadnamn. Det originale samiske namnet er skrive ned av J. Qvigstad (1935: 65) som «Skarra-mǫk’ke, n. [n. = norsk] Skarmǫkk», Qvigstad opplyser at «der er et skar i fjellet», så ein må gå ut frå at han meiner at forleddet kjem av det norske ordet skar ‘innskjering, kløft i terrenget’. Hovudleddet er det nordsamiske ordet mohkki ‘vik, bukt’. Ei alternativ tolking av forleddet er at det inneheld det nordsamiske ordet skárrit (pl.) ‘saks’ – som to lokalkjente personar har hevda.

Den 21.1.2019 fastsette Tromsø kommune Skárramohkki som samisk grendenavn i ei namnesak reist av Sametinget, men det offentlege norske parallellnamnet Skarmunken var ikkje ein del av namnesaka.

Om ein skal tolke dei skriftlege belegga Scharmoch og Skarmok som attgjeving av munnleg bruk av det samiske namnet Skárramohkki, eller attgjeving av ei lydleg tilpassa namneform i norsk av det samiske namnet, er vanskeleg å vite. Det kan vere at dei norske skrivarane introduserte ei ny form av namnet på tvers av den munnlege språkbruken av namnet i både samisk og norsk, for den nedarva uttalen i norsk blant lokalkjende i dag er opplyst å vere /’skarmoka/, og både skrivemåtane Skarmokka og Skarmåkka har blitt nytta ein del i skrift i tillegg til Skarmok og Skarmokk. Namneleddet –mokka/-måkka av samisk –mohkki kunne ein tru hadde bakgrunn i kvensk mukka ‘bukt, vik’, men dette området har ikkje hatt kvensk busetjing, sjå J. A. Friis’ etnografiske kart 1861.

Eit anna døme på eit tostava nordsamisk terrengord på -i som har blitt lydleg overført til norsk med ending på -a, er-roggi ‘søkk, grop’ > -rogga i namnet Sevaroggi > Sevarogga (Pedersen 1996: 262). Kanskje kan ein sjå på –mohkki > -mokka og -roggi > -rogga som ei analogidanning etter mønster frå dei mange namneledda i norske stadnamn med hokjønnsord i bunden form eintal, t.d.-bukta, -vika, -gropa, -sletta o.fl.

Kor kom namnet Skarmunken frå?

I 1929, i det same året som poststadnamnet Skarmunken brått oppstår, publiserte Just Qvigstad boka Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og fra Nordland. På sidene (404–407) kan ein lese om ein stein omtala som Skarmunken eller Beinsteinen:

I det same året oppstår Skarmunken poståpneri der Skarmok brevhus hadde vore før. Sidan Qvigstad hadde vore stadnamnkonsulent (Antonsen 2024), for Norges geografiske oppmåling, tidlegare namn på Statens kartverk, er det nærliggande å tru at han har blitt spurt til råds om å få til eit meir norsklydande poststadnamn enn Skarmok. Qvigstad hadde samla inn både samiske stadnamn, segner og eventyr i Ullsfjorden, så han hadde førstehands kjennskap til området. Det er interessant å merke seg at i eit intervju under innsamling av stadnamn i Ullsfjorden i 1989 hevda ein av informantane at det var Qvigstad som hadde funne på namnet Skarmunken:

«han Qvigstad – de va han såm døpte om Skarmokk te Skarmunken på gruɲɲ av påst å damp∫ipsækspedisjon. Å når det ikkje va navn, så la han no ett utnavn på de!»

Korfor skifte namn frå Skarmok til Skarmunken?

Det har ikkje lyktest å finne opplysningar om kva for motiv Postverket hadde for å byte ut namnet Skarmok, som då var gjeldande skriftlege form av namnet, med Skarmunken, men det er all grunn til å gå ut frå at namnebytet hadde å gjere med at Skarmok var eit namn som hadde samisk bakgrunn. Det rådande synet i tida var at samisk språk ikkje skulle brukast meir, og det gjaldt også dei samiske stadnamna, og i dette tilfellet eit namn i norsk språkbruk med samisk opphav.

Dette skjedde mens fornorskingspolitikken retta mot samar og kvenar pågjekk for fullt, og i offentlege skriv av 13.9.1928 og 18.3.1929 fastsette Forsvarsdepartementet retningslinjer for bruken av samiske namn på kart. På stader med berre samisktalande skulle ein omsetje til norsk dei delane av eit stadnamn som inneheldt visse vanlege terrengord. På stader med både samisk- og norsktalande skulle til vanleg berre stadnamn brukt av dei norsktalande stå på kart.

Om eit samisk namn lot seg omsette som heilskap, så skulle det gjerast dersom den norske forma ga eit høveleg namn. Om det fanst fornorska namneformer på folkemunne, skulle slike namn i størst mogleg utstrekning brukast. Vidare seier reglane at i enkelte tilfelle kunne ein konferere med namnekonsulenten om ei passande omsetjing av fellesnamn i stadnamn (NOU 1983:6 Stadnamn, s. 45).

I tilfellet Skárramohkki > Skarmok > Skarmunken er det ikkje snakk om omsetjing, men ei nyskaping eller ein konstruksjon av eit namn med lydleg likskap i for- og etterleddet med det originale namnet, men med eit heilt anna innahald av hovudleddet.

Namnebytet er blitt kommentert av to personar med lokal tilknyting, signaturen H. Edvin (1962) og Hans E. Johansen (1968):

H. Edvin (1962: 4): «Vi har mange samiske navn som har blitt omdøpt til norsk og dermed har mistet sin opprinnelse. – Som et eksempel kan nevnes Skaramokki (Saksvika) som har fått det urimelige navn Skarmunken, og den derværende tidligere samiske offerstein Bønnsteinen, som er blitt omdøpt til Munkesteinen. Imidlertid sier folk ennu i dag Skarmokka».

Hans E. Johansen (1968. 33): «Skarmok eller Skaramokki er et samisk navn og betyr på norsk Saksvika. Den alminnelige tendens til å «fornorske» samiske stedsnavn har ført til det meningsløse navn Skarmunken. I daglig tale heter det Skarmokka».

Kva er skilnaden på namna Skarmok(ka) og Skarmunken vs. Skárramohkki?

Det nordsamiske namnet Skárramohkki er det originale namnet som ligg til grunn for namnet Skarmokka, som er ei lydleg og morfologisk tilpassing av det samiske namnet til norsk. Om forma Skarmok(k) reflekterer ein tidlegare uttale av namnet i norsk eller samisk, eller om forma er uttrykk for korleis skrivarar har oppfatta namnet, kan vi ikkje vite i dag.

Når det offentlege vraka både Skárramohkki og Skarmok(ka) til offentleg bruk i 1929, er dette eit resultat av fornorskningspolitikken i samtida, og eit nytt grendenamn Skarmunken blei konstruert. Dette namnet er likelydande med namnet på ein stor stein eit stykke sørom grenda Skárramohkki/Skarmokka; og Qvigstad omtalar steinen som både Skarmunken og Beinsteinen. Lokalkjende hevda i 1989 at også Skarmunken som namn på steinen, er oppdikta. Bønnesteinen og Munken blei oppgjevne som namn på steinen.

Historikar Helge Guttormsen (2005: 196) omtalar steinen som Landbeinsteinen og seier at steinen er ein samisk offerstein. I ura ved steinen skal det vere funne bein, som blir sett i samanheng med samisk gravleggingsskikk i tidlegare tider.

Segna om steinen ser ut til å ha gjeve ideen om å bruke steinnamnet i ny funksjon som poststadnamn, og dette namnet fekk konsekvensar for grendenamnet. Poststadnamnet Skarmunken fortrengde offentleg bruk av Skarmok(ka).

På det første kartet i målestokken 1:50 000, kartet M711 1534-2 frå 1958, er Skardmunken på plass:

Historiske kart – Kartverket: https://histkart.kartverket.no/#id=15826

Forleddet er normert Skard- etter gjeldande normeringsreglar for norske stadnamn på denne tida. Forkortinga DS står nok for «dampskipsekspedisjon».

Forleddet Skar- i Skarmok(k)a er vidareført, men hovudleddet -mok(ka), av samisk mohkki ‘vik’, er erstatta av eit nytt ord med den same initiale lyden [m] og grafemet <m> som i det originale namnet, men hovudleddet i det nye namnet, -munken har eit heilt anna innhald.

Det er mange døme på at samiske stadnamn har blitt tekne i bruk på norsk, enten som lån av eit samisk stadnamn i norsk på grunn av språkkontakt mellom samisktalande og norsktalande, eller at eit samisk stadnamn er blitt overført til norsk ved språkskifte frå samisk til norsk.

Namnet Skarmokka er eit eksempel på eit namn som har blitt teke i bruk i norsk språk enten som innlån ved språkkontakt eller overført til norsk ved språkskrifte, men namnet Skarmunken er eit eksempel på eit konstruert namn, som er ei medviten omlaging av namnet på folkemunne, og namngjevinga har skjedd utanfrå og ikkje på folkemunne. Namnet er nok laga for å få til eit namn som inneheldt meiningsberande norske leksem.

Ringen slutta – ut med Skarmunken og inn med Skarmokka og Skárramohkki

Kartverket reiste 13.12.2023 namnesak om Skarmunken / Skarmok(ka) / Skarmåk(ka) som grendenamn etter å ha blitt kontakta av ein lokalkjend person om at det nedarva grendenamnet skulle bli formalisert til offentleg bruk.

Under høringa av namnesaka uttalte Sjursnes utviklingslag seg svært kort: «vi mener at stedsnavnet skal skrives Skarmokka» (Fråsegn Sjursnes utviklingslag, 30.1.2024 – utviklingslaget ivaretar også interessene til folk i Skarmokka). Tromsø kommune uttalte seg ikkje i namnesaka.

Språkrådet følgde 13.6.2024 opp med tilråding om skrivemåten Skarmokka, og uttalte at ut frå opplysningane i saka «virker Skarmokka/Skarmåkka som den formen som er brukt lokalt, både i skrift og uttale. Siden den vedtatte nordsamiske skrivemåten er -mohkki, virker det rimelig å bruke -o- også i det norske navnet. Det er også ønsket fra Sjursnes Utviklingslag».

Den 24.9.2024 gjorde Tromsø kommune eit samrøystes vedtak om Skarmokka som grendenamn, og endeleg har Skarmokka komme inn på offentlege kart saman med Skárramohkki.

Kjelde: Statens kartverk, Norgeskart.no 15.10.2024

Det er vanleg at ortografiske endringar i busetjingsnamn, t.d. endring frå ubestemt til bestemt form, fører til store avisoverskrifter og hissige debattar i aviskommentarfelt og i sosiale medium. I dette tilfellet har det berre vore éin liten notis i ei avis, og ingen reaksjonar i kommentarfelt og i sosiale medium. Kontrasten til andre namnesaker er slåande, og ein kan lure på korfor.

Litteratur og kjelder

  • Antonsen, Lene 2024: De lappiske stedsnavn (publikasjoner av Just Qvigstad).
  • Stadnamnintervju frå Ullsfjorden 1989 ved Mariann Solberg. Arkivmateriale ved Institutt for språk og kultur, Universitetet i Tromsø.
  • Cirkulære fra Poststyret, 14.3.1929. Norges Postmuseums bibliotek, NOPO/-/-/-: Sirkulærer fra Poststyret, 1929.
  • Edvin. H. 1962: Navnet Balsfjord. I avisa Tromsø, 9.3.1962,s. 4.
  • Friis, Jens Andreas 1861: Ethnografisk Kart over Finmarken. No. 1–5. 10 BI. Udg. af Videnskabsselskabet i Christiania, med Bidrag af Oplysningsvæsenets Fond 1861-62.
  • Guttormsen, Helge (2005): Fra istid til Læstadius. Lyngen regionhistorie. Bd. 1. Utgiver: Lyngen bygdebok.
  • Johansen, Hans E. 1968: Endreslekta. Fra Holmbukt i Ullsfjord og dens kognatiske sidegreiner tillikemed et resymé over de mest kjente slekter som er inngiftet i den. Fylkestrykkeriet. Tromsø.
  • Ministerialbok nr. 1, Karlsøy prestegjeld, 1775-1823.
  • Noregs offentlege utgreiingar. NOU 1983: 6 Stadnamn.
  • Pedersen, Aud-Kirsti 1996: Kronologi i namneparmateriale i lys av samiske og norske stadnamn i Kaldfjorden på Kvaløya. Kruken, Kristoffer (red.): Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. NORNA-rapporter 60, 235–270. Uppsala.
  • Qvigstad, J. 1929: Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og frå Nordland. Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Oslo. Universitetsforlaget. Oslo – Bergen – Tromsø.
  • Qvigstad, J. 1935: Institutt for sammenlignende kulturforskning. Oslo.
  • Statens kartverk, historiske kart
  • Statens kartverk, Norgeskart

”Somewhere over the rainbow” – hvor der er en ideologi bag navnet!

Af Lars-Jakob Harding Kællerød

Den 1. juli 2014 fik en del af Rådhuspladsen i København nyt navn, da den østlige del mellem Farvergade, Lavendelstræde og Vester Voldgade blev til Regnbuepladsen. I sommeren 2024 kunne Regnbuepladsen dermed fejre sit 10-årsjubilæum, og i den anledning inviterede Copenhagen Pride til en fejring med taler og bobler. Men hvorfor overhovedet markere et jubilæum for et gadenavn? Ofte markeres det, når en ny gade eller plads får et nyt navn, og det ofte ganske ubemærket, men i reglen lever gadenavne derefter et stille liv, hvor ingen tager sig notits af deres jubilæer.

Grunden til, at 10-årsdagen for navnet Regnbuepladsen blev fejret, skal findes i den motivation og ideologi, der ligger bag navnet. Der er nemlig tale om et ganske særligt, inkluderende navn, som vedrører en dedikation til de minoriteter, der omfattes af betegnelsen LGBT+. For mange LGBT+-personer er navnet på Regnbuepladsen et væsentligt symbol på accept, og det viser, at der er plads til LGBT+-personer både som mennesker og som miljø i København. Dette understreges da også af teksten på gadeskiltet, hvor det står anført: Regnbuepladsen. Navngivet efter Regnbueflaget: Symbolet for bøssers, lesbiskes, biseksuelles og transkønnedes kamp for lige rettigheder og på tolerance og frisind.

Regnbuepladsen set fra Vester Voldgade mod Farvergade og Vartov. Foto: Bert Svalebølle.

Regnbuen som symbol for LGBT+ og Pride

Siden slutningen af 1970’erne har regnbueflaget været et vartegn for LGBT+ og Pride. Hidtil havde en lyserød trekant været symbol for LGBT+-aktivister, men den bar samtidig en undertrykkende kvalitet, da den lyserøde trekant som et stigma blev sat på brystet af homoseksuelle fanger i de nazistiske koncentrationslejre. I 1978 bad Harvey Milk (1930-1978), der var homoseksuel og byrådsmedlem i San Francisco, sin ven Gilbert Baker (1951-2017) om at designe et banner til den forestående San Francisco Gay and Lesbian Freedom Day Parade i juni samme år. Det blev til det første regnbueflag, som bestod af otte horisontale striber i farverne pink, rød, orange, gul, grøn, turkis, blå og lilla, der hver havde sin symbolik, henholdsvis seksualitet, liv, helbredelse, sol, natur, kunst, harmoni og ånd.

På grund af produktionsproblemer med farverne pink og turkis udgik disse to farver snart efter, og det seksfarvede banner blev herefter den mest kendte version af regnbueflaget. Efterhånden vandt flaget stor udbredelse, og i dag ses det i stort set hele verden ved Pride-parader og LGBT+-demonstrationer, og regnbueflaget opfattes generelt som en markør for mangfoldighed og inklusion.

Vejen til Regnbuen

At det netop er denne plads, der har fået et navn, som på den vis hylder mangfoldighed, er ikke nogen tilfældighed. Igennem årenes løb har der ligget flere LGBT+-barer, -caféer og natklubber ved pladsen eller i den umiddelbare nærhed, og siden 1996 har Rådhuspladsen været et væsentligt samlingssted for LGBT+-personer, både i forbindelse med protester og fejringer, ved Copenhagen Pride.

Den vigtigste årsag til, at en del af Rådhuspladsen fik navnet, er dog nok, at netop Rådhuspladsen for 35 år siden var stedet, hvor folk samledes for at fejre verdens første registrerede partnerskab mellem to af samme køn, nemlig Axel og Eigil Axgil. Axel Lundahl Madsen (1915-2011) og Eigil Eskildsen (1922-1995) fandt sammen i 1950, og da man på den tid som homoseksuel hverken kunne indgå ægteskab eller antage sin partners efternavn, dannede de af dele af deres fornavne det ny efternavn Axgil. Parret havde været forlovet i ikke mindre end 39 år, da de den 1. oktober 1989 endelig kunne træde ud på Rådhuspladsen i København som registrerede partnere.

Oprindeligt var Regnbuepladsen da også tiltænkt navnet Axgils Plads for at hædre og hylde parret Axel og Eigil. Imidlertid kom det samtidig med sagsbehandlingen af navnet Axgils Plads i år 2012 frem, at Eigil havde været frivillig ved Østfronten og været medlem af Waffen-SS under Anden Verdenskrig, hvorfor han blev fundet uværdig at navngive efter. Derfor gik man i første omgang videre med navnet Axel Axgils Plads, der alene ville hylde Axel, som havde været forkæmper for homoseksuelles rettigheder. Men snart dukkede også historier op, der lagde Axel til last, og man skrinlagde tanken om overhovedet at navngive pladsen efter Axgil-parret.

Trods heftige protester og voldsom debat var der fra rådhuset fortsat opbakning til, at pladsen fik et navn med tilknytning til LGBT+-miljøet. Blandt andet var navnet Hannah Bjarnhofs Plads i spil. Hannah Bjarnhof (1928-2002) var en skuespiller og sanger, der sent i livet identificerede sig selv som lesbisk. I sidste ende faldt valget dog på at navngive pladsen efter regnbuen og regnbueflaget. Et navn, Regnbuepladsen, der i forhold til navne som Axel Axgils Plads eller Hannah Bjarnhofs Plads måske har den fordel, at det ikke drukner i de mange navne på byens gader og pladser, der er givet efter personer, for eksempel politikere og forfattere. Navnet Regnbuepladsen har en mere umiddelbar genkendelse.

Regnbueflaget kan som symbol på mangfoldighed og inklusion tilpasses minoriteter inden for LGBT+. Her er det jødiske LGBT+-personer med regnbueflag tilført Davidsstjerner ved Copenhagen Pride Parade i 2019. Foto: Steen Hansen.

Et navn med en påmindelse

I år 2016 ansøgte Copenhagen Pride Københavns Kommune om at opstille en flagstang på Regnbuepladsen, hvor regnbueflaget skulle vaje dag og nat. Sagen blev behandlet af Teknik- og Miljøudvalget på rådhuset, og efter en del debat om, hvem der skulle stå for finansieringen, kunne daværende teknik- og miljøborgmester Morten Kabell (Enhedslisten) den 8. maj 2017 hejse verdens første, og vist også hidtil eneste, kommunale regnbueflag på pladsen. Dermed understreges Regnbuepladsens samhørighed med regnbueflaget og dets symbolik endnu tydeligere i gadebilledet.

Som nævnt indledningsvist blev Regnbuepladsens 10-årsjubilæum for nyligt markeret med en række taler. En af talerne var Københavns nuværende kultur- og fritidsborgmester Mia Nyegaard (Radikale Venstre), som ved markeringen nævnede, at Regnbuepladsens navn og regnbueflaget skal minde os om, at vi ikke er i mål, for mængden af hadforbrydelser og vold mod transkønnede og seksuelle minoriteter er i stigning i København. For borgmesteren minder Regnbuepladsen os om, ”at diversiteten, mangfoldigheden og kærligheden bliver nødt til at vinde over hadet, diskriminationen og volden”. Med et navn, der har så markant symbolværdi og ideologisk tyngde, minder Regnbuepladsen os om, hvordan København kunne og burde være.