Flerspråkiga moskéer i Göteborg – vad kan de säga oss?

Om en studie om moskénamn

av Maria Löfdahl

Till följd av den ökade arbetskraftsinvandringen under 1960- och 70-talen som under 1980-talet följdes av flyktinginvandring har antalet moskéer i Skandinavien ökat. En del av dem har arkitektoniska särdrag som ofta förknippas med islam och är väl synliga i stadsrummet, medan andra moskéer bedriver sin verksamhet i lokaler som ursprungligen byggts för andra ändamål. I dessa fall blir skyltning och inte minst namnen centrala för den som vill identifiera moskén. Trots att moskéer blir ett allt vanligare inslag i svenska städer är moskénamn i nordisk kontext inte speciellt undersökta. I en delstudie inom projektet Språkets roll i segregations- och gentrifieringsprocesser: Språkliga landskap i Göteborg undersöks hur moskéer positionerar sig i det språkliga landskapet i en diasporisk kontext, bl.a. genom namn- och språkval.

Moskén som flerspråkig plats

Moskéer i diasporan är i regel flerspråkiga platser. Här talas oftast arabiska, som fungerar som religiöst språk inom islam, majoritetsspråket, här svenska, och dessutom ett eller flera invandrade språk, oftast moskébesökarnas förstaspråk. För att förstå varför språkval i t.ex. en verksamhets skyltning och namnval är viktiga måste man komma ihåg att alla samhällen och sociala grupperingar präglas av olika typer av sociala konstruktioner och hierarkiska strukturer där bl.a. språk (och de individer som talar dessa språk) tillskrivs olika status, värden och egenskaper. Det är ganska vanligt att moskéerna har flera namn bildade på olika språk. Genom val av språk och namn kan moskéerna positionera sig på olika sätt, både gentemot majoritetssamhället och sinsemellan och namn blir ett symboliskt kapital för att uppnå status eller ekonomisk vinning.

Analysverktyg

För att försöka förstå moskénamnens olika dimensioner har vi i vår studie använt teoretikerna Giraut och Houssay-Holzschuchs (2016) modell som i korthet går ut på att beakta den geopolitiska kontexten, involverade aktörer samt vanligt förekommande namngivningsteknologier. Vår analys bygger både på namnens betydelseinnehåll och på de former de materialiserade namnen antar, t.ex. språkval, layout och bruk av symboler. I de fall det förekommer flera namnformer undersöks deras inbördes hierarkier bl.a. genom analys av frekvens, i relation till typografi, färg, placering i förhållande till andra semiotiska tecken osv. enligt de principer som används inom fältet språkliga landskap. Genom dessa verktyg är det möjligt att avgöra vilka funktioner de materialiserade namnen fyller, och vem de vänder sig till. Precis som för övriga verksamheter i samhället bedrivs en del av moskéernas kommunikation online.

Tre olika moskéer i Göteborg

I studien undersöker vi namnen på tre moskéer som på olika sätt illustrerar hur en aktör genom namn- och språkval placerar sig i det språkliga och religionspolitiska landskapet i Göteborg. De tre moskéerna är Islamiska Sunni Centret i Gamlestaden, Göteborgs Moské på Hisingen samt Angereds moské som ligger i stadsdelen Angered i nordöstra Göteborg.

De tre moskéerna positionerar sig på olika sätt, både i det urbana och religiösa rummet. Moskén med det svenska namnet Islamiska Sunni Centret ligger i en gammal lagerlokal som saknar arkitektoniska drag kopplade till islam. Moskén bär även ett arabiskt namn som översatt till svenska är Islamisk Center för dem som följer profetens levnadssätt och gemenskap, och namnet signalerar till arabisktalande muslimer att moskén positionerar sig innanför ramarna för en stark sunnitisk rättrogenhet som har profeten Muhammeds liv och sedvänjor som ideal. Moskén inskriver sig därmed i en salafistisk riktning. Även det svenska namnet signalerar genom namnelementen islamiska och sunni att man vänder sig till en viss inriktning inom islam. Moskéns logga placerar centret i en muslimsk kontext eftersom bruket av färg och symboler på skylten tydligt signalerar muslimsk tillhörighet. Detsamma gäller den gröna färgen på texten och bakgrundsmönstret. Moskén har flera Facebooksidor med överlappande flerspråkighet, där texter och föreläsningar är både på svenska, arabiska och somaliska.

Foto: projektet Språkets roll i gentrifierings- och segregationsprocesser i Göteborg

Göteborgs Moské har endast ett svenskt namn. Namnet är neutralt och pekar inte ut någon religiös inriktning. Moskén, som har arkitektoniska drag tydligt kopplade till islam, har enligt hemsidan, som till stor del är på svenska, en inkluderande hållning och välkomnar alla riktningar inom islam. Genom namnet positionerar sig moskén som hela Göteborgs moské.

Angereds moské drivs av Angereds Islamiska Församling. Den ligger i en industrifastighet i nära anslutning till ett antal kommersiella verksamheter som ägs av samma personer som driver moskén. Moskén har också ett arabiskt namn som ungefärligt kan översättas som ’Islamskt center i Angered och Sverige’, men det svenska namnet tycks vara det som används, även i arabiskt tal. Både det svenska, arabiska och även församlingsnamnet kan sägas vara bildade enligt ett svenskt namnbildningsmönster. Detta, i kombination med att en stor del av moskéns information på Facebook är på svenska, kan sägas tyda på en vilja att smälta in i majoritetssamhället. På moskéns Facebooksida är många texter på svenska men även arabiska syns i kommentarsfältet. Både arabiska och svenska används i predikan. Centralt är att Angereds moské, både administrativt och när det gäller lokalen, hänger samman med de angränsande verksamheterna.

Foto: projektet Språkets roll i gentrifierings- och segregationsprocesser i Göteborg

Moskéernas positioneringsstrategier

Vad kan vi då läsa ut av namnen? För det första kan de inte analyseras ensamt utan måste ses i sin geopolitiska kontext. Även språkval måste ingå i analysen. Islamiska Sunni Centretpositionerar sig som en salafistisk moské, vilket framförallt visas i det arabiska namnet. Genom språkval och religiösa referenser vänder man sig till den s.k. ingruppen, personer som är förtrogna med islam och det arabiska språket och namnet signalerar att moskén vänder sig till en viss gren inom islam. Göteborgs moské positionerar sig genom att enbart ha ett svenskt namn som vänder sig till personer inom olika riktningar inom islam och genom att genomgående använda svenska i sina texter som den officiella fasaden för svensk islam. Angereds moské uppvisar genom sitt svenska namn en vilja att smälta in i majoritetssamhället, och verksamheten är en del i ett kommersiellt kluster där det endast utgör en del i en större företagsidé.

En middag på restaurangen Grön

Svenskspråkiga namn på restauranger i Helsingfors

av Terhi Ainiala

Kommersiella namn är ofta innovativa. På det sättet vill namngivaren locka potentiella kunder och ge en säregen och kanske en fräsch bild av namnets referent. Bland företagsnamnen speglar namn på restauranger i många fall nya trender, åtminstone i större städer där konkurrensen av restauranggäster är stor.

I Helsingfors har en trend bland restaurangnamn väckt min uppmärksamhet, nämligen att ge ett svenskt namn åt en ny restaurang. För tillfället har vi åtminstone följande restauranger i staden: Grön, Skörd, Bröd, Spis, Fisken på Disken, Apotek, Finnjävel och Salutorget. En del restauranger, Jord, Säsong och Lilla Fabrik, har nyligen slutat, kanske på grund av coronaläget.

Efterrätt på restaurangen Grön. Bild: Terhi Ainiala

Som de mesta företagen, har även dessa restauranger bara ett namn. De har alltså inte ett parallellnamn på finska eller på engelska eller på något annat språk. Varför har de sedan valt ett svenskt namn? Kunde det vara att de verkar, åtminstone delvis, på svenska? Och att de vill betjäna speciellt Helsingfors svenskspråkiga invånare och nordiska gäster? Helsingfors är ju en tvåspråkig stad med t.ex. alla gatuskyltar både på finska och svenska. Om orsaken bakom namnval skulle ligga här, kunde man kanske förvänta sig att dessa restauranger har även sina webbsidor på svenska.

Men så är det inte. Av de nuvarande restaurangerna med ett svenskt namn har bara två  (Spis, Fisken på Disken) sina webbsidor på svenska, vid sidan av finska och engelska sidor. De andra har sina webbsidor antingen enbart på engelska (Grön) eller på finska (Skörd, Salutorget) eller både på finska och på engelska (Bröd, Apotek, Finnjävel).

Vi hittar motivet för dessa svenska namn alltså inte på webben. Det är bara att gissa och fundera vidare. Kanske har namngivarna upplevt svenska namn på ett något sätt äkta, traditionella och genuina. Svenska språket hör ju till stadens identitet och historia (visst även för nutiden). Svenska restaurangnamn har kanske ansågs som nya och fräscha jämfört med de typiska och redan gammalmodiga engelska namn och även med de redan etablerade och rätt populära finska namn.

Hur svenska restaurangnamn sedan ser ut? Många av dem följer ett mönster efter stadens åtskilliga finska namn: ett väldigt kort namn med en homonym i lexikon. Som tematiskt passar dessa namn bra som restaurangnamn (bröd, skörd, grön, spis). Dessutom verkar bokstaven ö vara poppis. Den kanske även ser bra ut och passar fint i logon. 

Även andra namn är på något sätt informativa. Namnet Finnjävel utnyttjar historien om de finska immigranterna i Sverige på 1960–1970-talen. Många immigranter kallades finnjävlar, och detta skällsord var och är fortfarande välkänt även i Finland. Restaurangen har, som man kan lätt gissa, finska ”rotfasta” rätter på sin meny. Fisken på Disken erbjuder fisk- och skaldjursrätter. Restaurangen Salutorget, å andra sidan, ligger bredvid Salutorget. Restaurangen Apotek – som egentligen heter Viinibaari (ett finskt ord  för ’vinbar’) Apotek och har alltså ett namn med en finsk och en svensk namndel – ligger på lokalen där tidigare fanns ett apotek.

Jag besökte restaurangen Grön några år sedan, när den hade just precis öppnats. En gäst frågade varför bär restaurangen namnet Grön. Servitrisen svarade att det bara lät bra och att den finska motsvarigheten (Vihreä) skulle inte ha gjort det.

Vi får se om trenden att namnge restauranger på svenska i Helsingfors fortsätter. Eller om det blir namn på några andra språk, t.ex. på samiska, i mode. Spännande åtminstone för oss som både gillar namn och bra restauranger!

“Det er en folkeskat, som skal reddes”

– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling

af Martin Sejer Danielsen

I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!

Folkeminder og nationalstaternes dannelse

Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).

Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):

Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde!
– Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.

Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden

Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavne benyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.

Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.

Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).

Afvisning af arkiverne

I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.

Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).

Konteksten af folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.

Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.

Rekonstruktion af konteksten

Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.

Men hvad så med stednavnene?

Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?

Veje til ligestilling – om fordelingen af kvinder og mænd på vejnavneskilte

af Line Sandst

Siden 2008 har Vejnavnenævnet i København skullet ”tilstræbe at flere veje opkaldes efter kvinder”. Baggrunden for beslutningen hviler på et ønske om en mere ligelig fordeling mellem antallet af veje opkaldt efter kvinder og mænd. I 2019 var der 124 kvindenavne og 451 mandsnavne på de københavnske vejnavneskilte, og samme skæve fordeling ses i dag. Imidlertid kan der være andre parametre end et ligeligt antal veje opkaldt efter kvinder og mænd at stræbe efter, hvis målet er ligestilling mellem kønnene repræsenteret som navngivningsmotiv i vejnavnene. Der kan nemlig også opstå andre hierarkier, der skaber ulighed.

Politisk vejnavngivning

I Danmark er vejnavngivning en politisk sag. I København har der siden 1874 været nedsat et udvalg bestående af politikere, der beslutter, hvad vejene skal hedde. Beslutningen fra 2008 om at flere veje skal navngives efter kvinder er altså en politisk beslutning, og den tager afsæt i en forestilling om køn som de to kategorier mand og kvinde. Man kunne spørge, hvor det så efterlader andre køn? Og man kunne spørge om andre minoritetsgrupper efter denne logik ikke også burde repræsenteres i vejnavnelandskabet? Disse væsentlige spørgsmål må imidlertid forfølges på et andet tidspunkt. I det følgende skal vi se nærmere på nogle empiriske eksempler, der illustrerer kompleksiteten ved vejnavngivning, hvis målet er at opnå ligestilling imellem de to biologiske køn mand og kvinde i vejnavnelandskabet.

Beliggenhed og størrelsesforhold

I 1999 fik forfatteren Karen Blixen opkaldt en lokalitet efter sig i København. Karen Blixens Vej er en sidegade til Njalsgade, der fungerer som indkørsel til Det Humanistiske Fakultet på Københavns Universitet. Indkørslen fører op til den bygning, hvor fagdisciplinen litteraturvidenskab har til huse, og man kan dermed sige, at der findes en forbindelse imellem navngivningsmotivet (forfatteren Karen Blixen) og beliggenheden (ved litteraturvidenskab). Men denne forbindelse findes naturligvis kun så længe litteraturvidenskab har sin primære udfoldelse netop her.

Navngivningen tilgodeser målet om, at flere veje skal navngives efter kvinder, dog fandt denne navngivning sted før den politiske beslutning i 2008. Men da folketingspolitikeren Svend Auken i 2012 fik navngivet en plads efter sig 450 meter fra Karen Blixens Vej, opstod der et nyt spørgsmål: Hvorfor får Svend Auken en plads, når Karen Blixen får en indkørsel? Nogle lokaliteter er mere ærefulde end andre at få opkaldt efter sig, ligesom nogle lokaliteter er mere centrale og dermed mere synlige end andre. Derfor handler det ikke blot om, at flere veje skal navngives efter kvinder, det handler også om at sikre lighed mellem de lokalitetstyper, der navngives efter mænd og kvinder, så der ikke opstår nye hierarkier, hvor kvinder tildeles indkørsler, imens mænd tildeles pladser.

Sammenlignelighed

Karen Blixen er en af de væsentligste kvindelige danske forfattere. Hvordan skal man opgøre og måle hendes betydning, og hvilken slags lokalitet hun på denne baggrund bør få opkaldt efter sig? Og kan en forfatters betydning sammenlignes med en politikers? Virkningshistorisk er Karen Blixen og Svend Auken svære at sammenligne, men i byens fysiske rum bliver sammenligningen nærliggende, fordi de to lokaliteter ligger tæt på hinanden. Således motiverer navnenes placering på skilte i byen spørgsmålet om, hvorfor den ene får en indkørsel, imens den anden får en plads. I dag er der på campusområdet på Det Humanistiske Fakultet blevet anlagt en plads for enden af Karen Blixens Vej, der har fået navnet Karen Blixens Plads. Dermed er der rettet op på den åbenlyse ulighed imellem Svend Aukens plads og Karen Blixens indkørsel, men andre spørgsmål står nu tilbage: hvem opdager at Karen Blixens Plads ligger der? Og hvem besøger den? Samme spørgsmål rejser sig naturligvis også ved Svend Aukens Plads.

Karen Blixen og H. C. Andersen

Virkningshistorisk er Karen Blixen og H. C. Andersen nemmere at sammenligne. Begge var forfattere, begge er internationalt anderkendte. Dertil har de begge fået opkaldt en vej efter sig i København. Sammenligner vi Karen Blixens Vej med H. C. Andersens Boulevard, synliggøres samme ulighed som før, for imens kvinden får en indkørsel, får manden en boulevard. Spørgsmålet bliver derfor som før, om den nyanlagte plads i forlængelse af indkørslen retter op på uligheden.

Men nærværende sammenligning synliggør også en anden forskel. H. C. Andersens Boulevard løber igennem det centrale København, forbi Rådhuspladsen og Tivoli, som hvert år besøges af tusindvis af udenlandske turister og danskere fra hele landet. Over for dette er Karen Blixen som navngivningsmotiv knyttet til campusområdet ved Det Humanistiske Fakultet, og dem der færdes der, er primært universitetets studerende og ansatte, der udgør en meget mindre gruppe end den gruppe, der færdes på H. C. Andersens Boulevard. I det urbane landskab er H. C. Andersen altså mere central og synlig end Karen Blixen, fordi han knyttes til en mere central og synlig lokalitet end Karen Blixen. Det betyder både, at flere mennesker dagligt konfronteres med mindet om H. C. Andersen end om mindet om Karen Blixen, og det betyder at H. C. Andersen i byens hierarki er mere fremtrædende end Karen Blixen. Med andre ord smitter lokaliteternes beskaffenhed af på forfatternes eftermæler, og H. C. Andersen fremstilles som mere væsentlig end Karen Blixen.

Visioner på tegnebrættet, navne i den fysiske verden

Så hvad skal politikerne være opmærksomme på, når de navngiver veje efter kvinder? Som vi har set, er det ikke nødvendigvis tilstrækkeligt blot at ville opnå et ligelig antal veje og pladser opkaldt efter mænd og kvinder. Ligestilling handler i lige så høj grad om, hvilke lokaliteter der navngives efter kvinder og mænd, hvor store lokaliteterne er, om lokaliteterne er centralt eller perifert placeret, og om sammenlignelige personer med forskellige køn tildeles nogenlunde ligedanne lokaliteter. Uligheden i vejnavne skal derfor ikke blot findes i antal veje alene, kønsmæssige hierarkier kan sagtens udspille sig blandt forhold der angår centrale og perifere placeringer, lokaliteternes art og størrelse.

Det er naturligvis uhyre kompliceret at sikre ligestilling blandt vejnavnene i byerne. København er allerede bygget, og de nye veje og pladser der bygges og skal navngives, ligger i sagens natur længere væk fra centrum, idet at byen udvides. I Administrationsgrundlaget for vejnavngivning som Vejnavnenævnet følger, står der, at veje som hovedregel ikke skal omnavngives, da historien i vejnavnet skal kunne spores og tilfældige politiske strømninger ikke må spores i navnene. Det er således bemærkelsesværdigt, at H. C. Andersens Boulevard først fik sit navn i 1955 i anledning af H. C. Andersens 150 års fødselsdag. Før 1955 hed vejen Vester Boulevard. Det var således en politisk beslutning, at netop denne mand skulle hædres med netop denne centrale vej. Vejnavngivning er en politisk sag.

Når veje skal navngives, og de skal opkaldes efter personer, skal den person der navngives efter ”have haft en særlig tilknytning til København eller gjort en særlig indsats af så stor betydning for Danmark, at personen bør hædres i landets hovedstad”. Det er således en ære, at få opkaldt en vej eller en plads efter sig. Men på samme måde som vi mindes en person, når vi møder en lokalitet i den fysiske verden, som bærer personens navn, virker den fysiske lokalitets beskaffenhed også tilbage på den person, lokaliteten er navngivet efter. Lokaliteten påvirker altså den afdøde persons eftermæle. Og når Karen Blixen placeres perifert, imens H. C. Andersens placeres centralt, bliver Karen Blixens betydning for Danmark langt mindre synlig end H. C. Andersens. Også derfor er det ikke uvæsentligt, hvilke lokaliteter der tildeles kvinder, mænd og andre køn.

Litteratur

Wegeland, Kirsten (2014) Administrationsgrundlag for Vejnavnenævnet. Københavns kommune: Teknik- og Miljøforvaltningen.

Varför ett socio-onomastiskt projekt om framväxten av ortnamnspolitik i Sverige?

av Alexandra Petrulevich

När, hur och varför fick Sveriges högsta berg namnet Kebnekaise? Kebnekaise är en anpassning av nordsamiskans Giebmegáisi med betydelsen ‘kittelformad fjälltopp’ där samiska ljud och ljudkombinationer bytts ut till svenska. Det försvenskade namnet har länge varit bergets enda officiella namn. Först år 2000 fick ortnamn på minoritetsspråk lagstadgat skydd genom Kulturmiljölagen. Som direkt följd av lagstiftningen sattes flerspråkiga skyltar upp där namnen redovisas på svenska och på Sveriges minoritetsspråk samiska (nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska), finska och meänkieli. Utifrån dessa uppgifter kan man lätt få en uppfattning att medveten namnpolitik och mer specifikt ortnamnspolitik är ett fenomen som hör samtiden till.

Det är dock som så att explicita krav att försvenska ortnamn av icke-nordiskt ursprung finns belagda redan i Lantmäteriets instruktioner från 1600-talet utfärdade i samband med den landsomfattande geometriska karteringen av stormaktstidens flerspråkiga Sverige. Det finns med andra ord en bakgrund till dagens komplexa namnpolitiska situation med rötter som går flera hundra år tillbaka i tiden. Mer därtill, det finns inte något skrivet om den här bakgrunden eller rent allmänt om framväxten av ortnamnspolitiken i Sverige. Spännande eller hur? Där någonstans, i insikten om att det faktiskt inte finns någon forskning om just dessa aspekter av stormaktstidens kartering, börjar mitt nya projekt, Att försvenska den Andre: namnpolitiken i storskaliga geometriska kartor från stormaktstidens Sverige (1630–1700).

Bild: Exempel på en storskalig geometrisk karta från Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Källa: Geogreif, B 1:28.

I projektet vill jag blottlägga ursprunget till den svenska namnpolitiken avseende icke-nordiska ortnamn genom att studera den namnpolitiska processen i dess olika kontexter, både sociala och materiella. För att uppnå målet kommer jag att klargöra hur denna process såg ut. I och med att mina pilotundersökningar visat att icke-nordiska ortnamn hanterats och anpassats olika i olika delar av det svenska stormaktsväldet kommer jag också att förklara varför dessa skillnader uppstod. Jag vill pröva ett huvudsakligt antagande om att valet av olika sätt att hantera ortnamnen kan ha berott på hur kulturellt och språkligt nära svenskspråkiga lantmätare och flerspråkiga områden där namnen har sitt ursprung stod. Av denna anledning har jag valt att undersöka geometriska kartor från Norrbotten i Sverige som utmärks av språkkontakt mellan samiska, finska och svenska, Åbo och Björneborg i Finland där finska och svenska kommer i kontakt, samt Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland där tre språk historiskt varit närvarande, västslaviska, tyska och svenska.

Min förhoppning är att projektet kommer att föra den svenska socioonomastiska forskningen framåt, eftersom projektet som använder sig av flera nya metodologiska och teoretiska grepp är det första att undersöka namnpolitiska konsekvenser av 1600-talets geometriska kartering. Det är mitt mål och förhoppning att projektets resultat blir en självklar utgångspunkt för framtida undersökningar om svensk ortnamnspolitik. Dessutom hoppas jag att i dialog med relevanta myndigheter se till att dessa resultat används för att utveckla en mer insiktsfull politik avseende ortnamn på minoritetsspråk i Sverige idag.

Socioonomastiska perspektiv på hållplatsnamn

Av Väinö Syrjälä

Bland de urbana namnen finns flera namnkategorier som hittills bara i liten grad diskuterats av namnforskare. Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan dock sådana namn erbjuda oss intressant information, inte bara om namnen i sig utan om det vidare språksamhället. Som ett exempel på sådana urbana namn ska jag här diskutera namnen på busshållplatser som jag själv studerat i både Helsingfors och Stockholm.

Många av oss har stött på och använt hållplatsnamn i vardagen, kanske utan att lägga särskilt mycket märke till dem. Det är naturligt eftersom hållplatsnamn sällan är särskilt spännande som namn. De flesta busshållplatser är namngivna efter andra saker: gator, stadsdelar eller offentliga byggnader. Därmed är identifiering av en hållplats bara en slags sekundär funktion för de aktuella namnen. I den specifika kontexten kan man dock lyfta fram åtminstone två socioonomastiskt intressanta frågeställningar: vilka namn används som hållplatsnamn (och varför) samt hur används hållplatsnamnen (och av vem)?

Ett hållplatsnamn i Stockholms söderort. (Foto: Väinö Syrjälä)

Vilka namn används som hållplatsnamn?

Hållplatsnamnen är som sagt oftast lånade från det omgivande (urbana) namnförrådet. De är också en del av det planerade namnlandskapet och ansvariga kollektivtrafikmyndigheter och kommuner har sina egna kriterier för namngivningen. Exempelvis namnger Helsingforsregionens trafik (HRT) busshållplatserna efter tåg- och metrostationer, korsande gator eller välkända platser och institutioner. Sådana namn är också en mer stabil utgångspunkt för att hållplatsnamnen ska vara aktuella på längre sikt: en gata byter sällan namn medan i dag synlig kommersiell verksamhet kan när som helst flytta eller ändra sitt namn.

En enkel analys av namnen på hållplatserna längs stombusslinjerna 1–6 i Stockholms innerstad visar exempelvis att de flesta hållplatser där är namngivna efter gator (43 av 98: Gotlandsgatan, Valhallavägen), följd av parker och torg (25: Hötorget, Kungsträdgården, Odenplan). Resten av hållplatser har namn efter offentliga byggnader och institutioner (15: Landstingshuset, Stadion, Södersjukhuset), diverse områden/platser (12: Gärdet, Slussen) eller kollektivtrafikens knutpunkter (3: Cityterminalen, Östra stationen).

Eftersom de utvalda namnen får ökad synlighet som hållplatsnamn, skulle det vara intressant att undersöka vidare huruvida detta påverkar uppfattningar eller kunskap om namnlandskapet eller vår bild av staden. Klart är exempelvis att hållplatsnamnen (vid sidan av andra officiella ortnamn) bidrar till tvåspråkighetens synlighet i Helsingforsregionen, samtidigt som etablerade namn kan vittna om t.ex. stadens historia (tänk på Tölö tull i Helsingfors och Skanstull i Stockholm).

Hållplatsnamn parallellt på två språk i Vanda. (Foto: Väinö Syrjälä)

Hur används hållplatsnamnen?

Hållplatsnamn är förstås framför allt synliga i kollektivtrafiken: på själva hållplatsen som i bilderna ovan eller ombord på bussen (via displayer och högtalarutrop). Namnen är också centrala i den övriga passagerarinformationen, exempelvis i de instruktioner som reseplaneraren på nätet eller i appen ger för de resande. Namnbruket i dessa sammanhang innehåller enligt mina observationer inga större överraskningar. Ofta förekommer namnen med en bestämning (”hållplats X”) för att tydliggöra att det handlar om just hållplatsen och inte den primära namnbäraren, tänk t.ex. trafikmeddelanden som: ”Hållplats Celsiusgatan är flyttad […]”.

Den mest intressanta frågan gäller däremot om och hur hållplatsnamnen används av stadsborna. Känner man till och använder man de officiella namnen? Eller har man i bruk egna, inofficiella namn för knutpunkterna på ens vardagliga resvägar? Här finns det behov för en ordentlig socioonomastisk undersökning!

Ishøjpalmen, Randerstypen og 2900

Eksempler på danske stednavne med sociale konnotationer

af Johnny G. G. Jakobsen

Ligesom personnavne, kan stednavne blive tillagt særlige sociale konnotationer. I Danmark vil urbane kvarternavne som Mjølnerparken (København), Gjellerupplanen (Århus) og Vollsmose (Odense) hos de fleste danskere være ledsaget af et indre billede af lavsocial ghetto med beton, integrationsproblemer og kriminalitet – også selvom de færreste danskere nogen sinde har været nogen af stederne. I enkelte tilfælde kan hele byers navne være knyttet op på tilsvarende sociale stereotyper. Det vil der blive givet eksempler på her.

Ishøj

Ishøj var oprindeligt en lille middelalderlig kirkelandsby på østkysten af Sjælland, som indtil 2. verdenskrig levede et stille bondeliv som så mange andre steder i Danmark, men fra midten af 1950’erne blev ikke mindst Ishøj centrum for en serie af byudviklingsplaner for den københavnske sydvestegn langs Køge Bugt. På blot tyve år voksede kommunens indbyggertal fra 900 (1960) til over 20.000 (1981), og en stor del af bosætterne var gæstearbejdere fra især Tyrkiet, der i samme periode blev inviteret til landet. Ishøj Kommune har også efterfølgende tiltrukket mange nydanskere, og har i dag en indbyggerandel på 37,5 % med ”anden etnisk herkomst end dansk”, hvilket er landets højeste.

Ishøj blev således en af de første større lokaliteter i Danmark med en tydelig anderledes etnisk komposition end andre steder, og allerede i slutningen af 1970’erne omtaltes byen pejorativt som ‘Tyrkiets hovedstad’, ligesom det spøgefuldt hævdedes, at der var et udbredt gedehold på altanerne i Ishøj. Selve navnet Ishøj var af samme grund længe kædet sammen med socialt boligbyggeri og indvandring, men efterhånden som dette blev udbredt mange andre steder i Danmark også, mistede navnet sin særlige sociale konnotation. I dag lægger byen, lidt mere neutralt, blot navn til en særlig frisure, ‘ishøjpalmen’, der består af en hestehale eller hårknold sat lige oven på hovedet. Hvor vidt denne hårmode er særlig udbredt i Ishøj, skal her være usagt.

Randers

Den gamle hæderkronede nordøstjyske købstad Randers var tidligere kendt for handel med den bundsolide jyske hesterace, produktion af lige så slidstærkt reb og ikke mindst fremstilling af det nok så berømte ølmærke Thor, der angiveligt kunne få folk til at slå flikflak i Randers Fjord (især hvis man ikke blev serveret en sådan øl). I de seneste 20-30 år har Randers imidlertid fået et anderledes negativt omdømme, lidt i stil med Ishøjs, men her som højborg for et jysk bondeproletariat (en slags ‘white trash’), hvorfra de socialt bedrestillede unge flytter væk for at videreuddanne sig i Århus, Ålborg eller København.

Byen blev især 1990’erne og 2000’erne kendt for vold, bandekriminalitet og en af landets højeste drabsrater, og medierne dækkede ivrigt hvordan byen angiveligt blev styret af muskelsvulmende unge mænd med dyrt sportsmærketøj (‘H2O-banden’). Bedre blev byens renommé ikke, da rapgruppen Østkyst Hustlers i 1995 udgav nummeret ‘Verdens længste rap’, hvori de fiktivt besøger Randers og får alle deres fordomme om byen og dens indbyggere bekræftet. Yderligere slemt blev det, da en 17-årig dreng (uden relation til byen) i 2014 startede en facebook-side, hvis primære formål var at gøre nar af Randers og folk derfra; i løbet af kort tid fik siden 36.000 følgere.

Selvom bandekriminaliteten i Randers i de senere år næppe er højere end i andre danske byer, så florerer den negative konnotation til byens navn stadig i bedste velgående i resten af riget, hvor en ‘Randers-type’ er en yngre, muskuløs fyr af tvivlsom karakter, iklædt dyrt sportstøj, Nike Shox-sko og store guldkæder, mens han drikker Bacardi Breezer eller Mokaï (frugtdrikke med alkohol). I 2017-18 indledte Randers Kommune og en række private grupper i byen en kampagne for at forbedre byens image, for som flere unge dengang udtalte, så var det ikke ligefrem noget man pralede med, at man kom fra Randers – også selvom man ikke gik i Nike-sko eller drak Mokaï.

2900 Hellerup og 8210 Gjellerup

Stednavne kan også have en meliorativ-social konnotation, hvor f.eks. Hellerup, Silkeborgsøerne og Gammel Skagen er danske stednavne, der umiddelbart fremkalder forventninger om huspriser i den høje ende af skalaen. Ikke at højsocialitet med rigdom og høj levefod nødvendigvis fremmer omgivelsernes syn på stedets beboere – måske snarere tværtimod – men en eventuel negativ konnotation knytter sig da mere til de mennesker, der bor der, end til selve stedet og navnet, der alt andet lige opfattes attraktivt.

Faktisk kan selv de pågældende steders tilknyttede postnumre opnå en tilsvarende social konnotation i den almene danske bevidsthed, som f.eks. 2900 (Hellerup), der har lagt navn til tv-serien 2900 Happiness, ligesom Uge 29 i de senere år er blevet synonym med en sommerlig folkevandring af rige nordsjællandske jetsettere til Gammel Skagen. Omvendt har postnummeret 8210 (Århus V, hvor bl.a. Gjellerupplanen ligger) fået kultstatus i det danske hiphopmiljø, som en slags synonym med en ‘street’ ghettoforstadskultur, hvorfra ægte og progressive nye strømninger kan udvikle sig i en etnisk mangfoldighed. Den numerale navnedyrkelse gik så langt, at telefonmodellen Nokia 8210 i en periode blev det sublime statussymbol i miljøet.

Den vestårhusianske case er faktisk et klassisk videreudviklet eksempel på, hvordan et navn, der umiddelbart har en negativ denotation eller i dette tilfælde konnotation, kan blive taget til sig af navnets nærmestknyttede brugere i en sådan grad, at konnotationen vendes til noget positivt. Akkurat som når indfødte amagerkanere med stolthed proklamerer, at de kommer fra Lorteøen, og når beboerne på samme øs Lossepladsvej i 2012 kun med beklagelse måtte skifte nominel adresse til det ifølge kommunen mere mondæne Artillerivej.

De ovennævnte eksempler illustrerer, hvordan enkelte stednavne af forskellige årsager kan udløse en stærk social konnotation, der bliver alment udbredt langt uden for lokalitetens umiddelbare omegn. Man kan sige, at selve navnets denotation ikke har meget med dette at gøre. Der er således ikke langt fra Hellerup til Gjellerup, hverken denotativt-onomastisk eller lydligt, men det er der til gengæld konnotativt (og geografisk). Men faktisk kan også hele stednavnetyper være bærere af særlige sociale medbetydninger. Dette vil blive emnet for min næste klumme i nærværende blog.

Kommunens namn i kommunsloganer: i början av ett forskningsprojekt

av Terhi Ainiala

De flesta kommunerna i Finland har en kommunslogan som används för att marknadsföra en kommun. I bästa fall har sloganen en motiverad anknytning i kommunens strategi, samt lyckas framföra kommunens mission, förstärka dess image och minnesvärdhet. Många kommunsloganer är däremot intetsägande och gammalmodiga och till och med någonting att skratta åt.

Ungefär ett år sedan satt jag tillsammans med Paula Sjöblom och Ulla Hakala i ett mötesrum i Åbo universitet. Vi hade en idé att börja forska i kommunsloganer: vi tyckte att det fanns en bristande förståelse för sloganer som marknadsverktyg.  Vi skrev en forskningsplan och sände den till tre olika fonder. Och i början av sommaren 2020 fick vi glada nyheter: vi lyckades att få finansiering av Stiftelsen för kommunal utveckling för ett och ett halvt år. I vårt tvärvetenskapliga projekt vill vi ta reda på de lingvistiska val som utnyttjas i nuvarande kommunsloganer och utforska deras förmåga i att främja kommunens rykte och synlighet.  Vi har nyligen öppnat vår hemsida som för tillfället innehåller basinformation om projektet. Vi kommer att öppna bloggen snart. Vid sidan av oss tre forskare jobbar Milla Juhonen som projektforskare i projektet, och hon tar till exempel hand om det praktiska och uppdaterar hemsidan.

Ur onomastikens synpunkt är vi speciellt intresserade av sloganer som har sin utgångspunkt i kommunens namn. Vi kommer att analysera de olika sätt som kommunens namn kan fungera som en motivation i kommunsloganer. De preliminära resultaten visar att kommunens namn kan påverka sloganens utformning både fonologiskt, morfologiskt och semantiskt. Till exempel en finsk slogan Iissä on ideaa (”Det finns idé i Ii”) baserar sig på en allitteration. Föglös slogan Sundens och fjärdarnas ö kan å sin sida ha sin utgångspunkt åtminstone delvis i kommunens namn.

Som material använder vi både de nuvarande kommunsloganer och resultat av en enkät vi under hösten sände till kommunala tjänstemän. Vi fick ett omfattande och spännande material, som även visar att relativt många av de finska kommunerna har en slogan på finska, på svenska och då och då även på engelska. Självklart har samekommuner sina sloganer även på samiska. Vid sidan av den onomastiska analysen undersöker vi sloganer från marknadsföringens  perspektiv.

Urbana namnlandskap och olika stadsrum

av Väinö Syrjälä

Gatubilden i städerna är fylld av namn av olika slag: från ortnamn till kommersiella namn och även vissa personnamn. Det är alltså ingen överraskning att flera forskare även inom det socioonomastiska fältet har intresserat sig för de lingvistiska landskapen (se exempelvis tidigare på denna blogg!). Det visuella namnlandskapet kan avslöja mycket om olika stadsrum – från ett flertal perspektiv. Socioekonomiska kontraster mellan stadsdelar kan avspeglas i namnbruket och namngivningen av lokala företag kan bidra till att skapa eller stärka en ”känsla för stället”. Med andra ord kan vi både som namnforskare och som namnbrukare samtidigt navigera i staden med hjälp av det synliga namnlandskapet men även tolka eller skapa en idé av staden som ett specifikt ställe.

En kartläggning av namnlandskapet kan alltså bevittna vem/vad det är som styr den språkliga stadsbilden. För ett illustrativt exempel på olika namnbruk i olika urbana rum kan vi ta en resa till Fiskehamnen i Helsingfors. När man anländer med metron är det första man möter på stationen ett strikt reglerat, officiellt lingvistiskt landskap. Här är det mest synliga språkliga elementet själva stationsnamnet – skyltat på två språk. Även i övrigt är språk- och namnbruket här konsekvent tvåspråkigt och hela landskapet enhetligt utformat.

Namn är centrala i metrostationens lingvistiska landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)

Förutom den uppenbara, informativa funktionen har (det tvåspråkiga) namnbruket på metrostationen även en viktig symbolisk roll: offentligheten signalerar att vi befinner oss i en tvåspråkig stad. De bakomliggande policyer har förstås en utgångspunkt i språkförhållanden. Trots det kan man inte riktigt påstå att det synliga språkbruket eller de synliga namnen skulle tydligt reflektera den mångfacetterade sociolingvistiska verkligheten i staden.

För att hitta ett helt annorlunda namnlandskap behöver man bara ta sig över gata från metrostationen och betrakta fasaden till köpcentret Redi. Nu är det i stället en rik flora av kommersiella namn som gäller. Men det är inte enbart den dominerande namnkategorin som är en annan: kontrasten till de officiella skyltarna är slående ur ett multimodalt perspektiv. Det används en variation av färger, fonter, skyltstorlekar, logotyper och andra semiotiska resurser som alla spelar in när vi ska tolka namnen. Borta är även tvåspråkigheten, här inspireras namn av olika språk men engelskans starka position är förstås noterbar.

Kommersiell namnflora i fasaden till Redi – som det såg ut i juli 2019. (Foto: Väinö Syrjälä)

Det kommersiella namnlandskapet lever också mycket mer med tiden. Redan idag, ett drygt år senare, är det delvis andra namn som figurerar jämfört med bilden ovan. Här är det marknadskrafter som styr över stadsrummet och förhållandet till den språkliga verkligheten för de enskilda stadsbor, namnbrukarna, är ännu mer asymmetrisk. En del av det lingvistiska landskapet där individer kommer mer till tals är i de affischer och klistermärken som satts upp på ytor på gatan utanför metrostationen och köpcentret. Där kan man även hitta ytterligare ortnamn men även (ibland mindre kända) namn på personer, band, evenemang m.m. Namnen här är dock mycket mindre synliga – och det är långt ifrån lika många som tar del av denna del av landskapet jämfört med metrostationen eller köpcentret.

Namn figurerar även i denna typ av inofficiella landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)

Genom studiet av de lingvistiska landskapen kan man alltså relativt enkelt skapa sig en bild av det visuella namnalandskapet i staden – och bilda sig en uppfattning av en viss känsla för olika stadsrum. Men det skulle finnas potential och efterfrågan för mer socioonomastisk forskning kring urbana förhållanden. Både officiella policyer och marknadskrafter använder namn för att förmedla sin idé av ställen. Hur det ser ut från stadsbornas synvinkel öppnar upp flera intressanta forskningsfrågor för nya socioonomastiska projekt. Vad betyder de namn vi ser för stadsbor – och hur påverkar de våra upplevelser av platser i staden som betydelsefulla ställen? Hur drar vi nytta av namnen på skyltar när vi navigerar på stan eller beskriver olika lokaliteter? Och hur är det med de namn som inte syns: påverkar det lingvistiska landskapet våra känslor för eller kunskap om namnen?

Lyst som socialt fænomen i stednavne

af Peder Gammeltoft

Hvad er lyst egentlig? Mange ting, faktisk. Lyst kan være alt fra en trang til noget eller et ønske om noget, til at være udtryk for glæde eller fornøjelse om noget. Og endelig kan lyst betegne et begær – gerne et seksuelt et af slagsen.

Lyst forekommer også som efterled i stednavne – gerne i stednavne som angiver bebyggelser i bynære omgivelser eller i opbyggede områder. Efterleddet –lyst omtales ofte som en ung stednavnetype, men helt ungt er det dog ikke. I Danmark og Norge kendes de allerede fra 1700-tallet.

Marienlyst

I Strømsø i det sydlige Norge ligger lystgården Marienlyst. Den er nu en del af Drammens museum. Lystgården har haft dette navn siden 1809, da købmand og skibsreder Hans Mallings købte gården i 1809 og opkaldte den efter hustruen Elisabeth Marie Tidemand.

Lystgården Marienlyst i Strømsø, Norge, er et typisk eksempel på tidlig brug af efterleddet –lyst i stednavne – det bedre borgerskabs lystsejendomme. Foto af Jan-Tore Egge (CC BY-SA 4.0)

Marienlyst er ikke gårdens ældste navn. Da den blev anlagt på midten af 1700-tallet, fik den navnet Weyersfryd efter krigsråd og krigskommisar Hans Thomas Weyer, der opførte lystgården. Senere fik den så navnet Tøndersfryd, nu efter den nye ejer byborger og justitsråd Hans Henrik Tønder.

Som det kan ses af navnet Marienlyst, og ejerkredsen, var navne på –lyst populære blandt samfundets øverste lag. Det var dem som havde råd til at anlægge fritidsanlæg og boliger helt for fornøjelsens skyld – til deres glæde og fornøjelse, som er en af betydningerne af ordet lyst. Og det er den i betydning vi ser de ældste forekomster af navnet.

Navne på –lyst i Norge i 1800-tallet

I den norske matrikel fra 1838, er der registreret 26 stednavne med efterleddet lyst, og 80% af dem indeholder personnavne, i hovedsagen fornavne. Navnene er det bedre bogerskabs navne – Anna, Catherine, Christian, Margrethe, Marie, Sørine og Valentin – modelleret efter datidens dansk-norske mode. Nogle af af stednavnene har tilmed ‑en‑ som fuge mellem forled og efterled, et træk som oprindeligt stammer fra tysk. Som det ses på udbredelseskortet, ligger de ældste eksempler altid i bynære omgivelser. Så det var kultiverede, urbane folks navne, det her!

I den senere matrikel fra 1886, er antallet af lyst-stednavne steget til 69. Stadig dominerer personnavne, men udgør nu kun knapt halvdelen af alle navne – i stedet er to andre kategorier – navne hvis forled beskriver naturen, så som skoven og havet, eller hvis forled omhandler abstrakter, fx ’frihed’, ’sommer’ og ’venskab’ – omtrent lige så hyppige. Disse to kategorier udgør hver omtrent en fjerdedel af alle eksemplerne i denne matrikel.

1900-tallets lyst-navne

Især i den naturbeskrivende kategori, anes en ny anvendelse af stednavneelementet, der bliver ganske mere udbredt i det 20. århundrede – demokratisering af fritid og frihed. Fra at have været noget forbeholdt det bedre borgerskab, bliver fritidsbeskæftigelser noget for hele folket, især efter de store arbejderreformer i første halvdel af 1900-tallet. I matrikeludkastet fra 1950, er der nu godt 750 stednavne på –lyst, altså 30 gange så mange navne som i matriklen lidt over hundrede år tidligere! Nu udgør personnavne kun ca 15% af alle lyst-stednavne, hvorimod naturbetegnende stednavne udgør halvdelen og abstrakter godt en tredjedel. I stedet for personer, hyldes nu glæden ved fredsommelighed, frihed, idræt, sol og sommer i forleddene – og ikke mindst glæden ved havet. Faktisk er Sjølyst navnet på over 40% af stednavnene.    

Hytten Sjølyst på en holm i Rokosjøen i Løten kommune, Norge, er et typisk eksempel på den nyere brug af stednavne på –lyst som navn på fritidsejendomme. Foto af Olaf Benningstad (CC pdm).

Stadig populært i det 21. århundrede

Til det nuværende århundrede, er antallet af norske stednavne på –lyst igen næsten fordoblet til over 1454. Samme tendens er, at fokus flyttes fra at ære personer til at udtrykke glæde over naturen, frihed, ferie og fritidsbeskæftigelser. Kun 8% af lyst-stednavne i matriklen af 2010 har personnavne som forled, hvorimod hele 82% beskriver naturen og 10% abstrakter. Igen er Sjølyst den helt store topscorer med 971 eksempler – 66% af alle stednavne!!

Det vi ser i denne udvikling er ganske interessant. Som fritid bliver mere alment tilgængelig for alle, og ikke kun forbeholdt de få, skifter navngivningsfokusset. Fra at give udtryk for at man har opnået noget i livet og ønsker at det skal give lykke og velstand for familien, betyder demokratiseringen af fritid at mennesket ikke længere er det vigtigste navngivningsmotiv, det er derimod det der giver glæde – naturen, sol, sommer og fritid. Samtidig sker der en kraftig stereotypisering af navnetypen til få, højfrekvente former, som ovennævnte Sjølyst samt Sollyst og Sommerlyst, der tilsammen udgør henved 1200 af stednavnene. Det er som om kreaviteten i navnedannelsen forsvinder samtidig med navnetypens mangfoldiggørelse.

Samtidig flytter stednavne på –lyst også ud fra byerne og ud i Fritidsnorge, ud i skoven, op i fjeldet – og ikke mindst ud til havet. På oversigtskortet, kan vi se den gradvise udflytning fra de større byer til oplandet, for til sidst at brede sig ud over hele kystnorge. Samtidig går navnetypen fra at betegne lystgårde nær urbaniserede strøg til at betegne rene fritidsanlæg, gerne hytter af beskeden standard til weekend- og feriebrug.

Kort over norske stednavne på –lyst fra matriklerne i 1838 og 2010. Bemærk at –lyst 1838 (gule cirkler) stort set altid findes i nærheden af købstæder (store blå cirkler). 170 år senere er stednavnetypen udbredt i hele Norge (sorte prikker). Især er koncentrationen høj i kyststrøg (rød skravering). Illustration af Peder Gammeltoft.

Navnetypen lyst bliver allemandseje i det 20. århundrede, og går samtidig fra at være centreret om de successrige og deres personkredse til at afspejle folkets glæde over fritiden og deres udfoldelser i naturen.

– Se det er en rigtig fortælling at fordøje medens vi nyder havudsigten og friheden. Jeg håber du får lyst til at læse mere om navne!