De flesta kommunerna i Finland har en kommunslogan som används för att marknadsföra en kommun. I bästa fall har sloganen en motiverad anknytning i kommunens strategi, samt lyckas framföra kommunens mission, förstärka dess image och minnesvärdhet. Många kommunsloganer är däremot intetsägande och gammalmodiga och till och med någonting att skratta åt.
Ungefär ett år sedan satt jag tillsammans med Paula Sjöblom och Ulla Hakala i ett mötesrum i Åbo universitet. Vi hade en idé att börja forska i kommunsloganer: vi tyckte att det fanns en bristande förståelse för sloganer som marknadsverktyg. Vi skrev en forskningsplan och sände den till tre olika fonder. Och i början av sommaren 2020 fick vi glada nyheter: vi lyckades att få finansiering av Stiftelsen för kommunal utveckling för ett och ett halvt år. I vårt tvärvetenskapliga projekt vill vi ta reda på de lingvistiska val som utnyttjas i nuvarande kommunsloganer och utforska deras förmåga i att främja kommunens rykte och synlighet. Vi har nyligen öppnat vår hemsida som för tillfället innehåller basinformation om projektet. Vi kommer att öppna bloggen snart. Vid sidan av oss tre forskare jobbar Milla Juhonen som projektforskare i projektet, och hon tar till exempel hand om det praktiska och uppdaterar hemsidan.
Ur onomastikens synpunkt är vi speciellt intresserade av sloganer som har sin utgångspunkt i kommunens namn. Vi kommer att analysera de olika sätt som kommunens namn kan fungera som en motivation i kommunsloganer. De preliminära resultaten visar att kommunens namn kan påverka sloganens utformning både fonologiskt, morfologiskt och semantiskt. Till exempel en finsk slogan Iissä on ideaa (”Det finns idé i Ii”) baserar sig på en allitteration. Föglös slogan Sundens och fjärdarnas ö kan å sin sida ha sin utgångspunkt åtminstone delvis i kommunens namn.
Som material använder vi både de nuvarande kommunsloganer och resultat av en enkät vi under hösten sände till kommunala tjänstemän. Vi fick ett omfattande och spännande material, som även visar att relativt många av de finska kommunerna har en slogan på finska, på svenska och då och då även på engelska. Självklart har samekommuner sina sloganer även på samiska. Vid sidan av den onomastiska analysen undersöker vi sloganer från marknadsföringens perspektiv.
Gatubilden i städerna är fylld av namn av olika slag: från ortnamn till kommersiella namn och även vissa personnamn. Det är alltså ingen överraskning att flera forskare även inom det socioonomastiska fältet har intresserat sig för de lingvistiska landskapen (se exempelvis tidigare på denna blogg!). Det visuella namnlandskapet kan avslöja mycket om olika stadsrum – från ett flertal perspektiv. Socioekonomiska kontraster mellan stadsdelar kan avspeglas i namnbruket och namngivningen av lokala företag kan bidra till att skapa eller stärka en ”känsla för stället”. Med andra ord kan vi både som namnforskare och som namnbrukare samtidigt navigera i staden med hjälp av det synliga namnlandskapet men även tolka eller skapa en idé av staden som ett specifikt ställe.
En kartläggning av namnlandskapet kan alltså bevittna vem/vad det är som styr den språkliga stadsbilden. För ett illustrativt exempel på olika namnbruk i olika urbana rum kan vi ta en resa till Fiskehamnen i Helsingfors. När man anländer med metron är det första man möter på stationen ett strikt reglerat, officiellt lingvistiskt landskap. Här är det mest synliga språkliga elementet själva stationsnamnet – skyltat på två språk. Även i övrigt är språk- och namnbruket här konsekvent tvåspråkigt och hela landskapet enhetligt utformat.
Namn är centrala i metrostationens lingvistiska landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)
Förutom den uppenbara, informativa funktionen har (det tvåspråkiga) namnbruket på metrostationen även en viktig symbolisk roll: offentligheten signalerar att vi befinner oss i en tvåspråkig stad. De bakomliggande policyer har förstås en utgångspunkt i språkförhållanden. Trots det kan man inte riktigt påstå att det synliga språkbruket eller de synliga namnen skulle tydligt reflektera den mångfacetterade sociolingvistiska verkligheten i staden.
För att hitta ett helt annorlunda namnlandskap behöver man bara ta sig över gata från metrostationen och betrakta fasaden till köpcentret Redi. Nu är det i stället en rik flora av kommersiella namn som gäller. Men det är inte enbart den dominerande namnkategorin som är en annan: kontrasten till de officiella skyltarna är slående ur ett multimodalt perspektiv. Det används en variation av färger, fonter, skyltstorlekar, logotyper och andra semiotiska resurser som alla spelar in när vi ska tolka namnen. Borta är även tvåspråkigheten, här inspireras namn av olika språk men engelskans starka position är förstås noterbar.
Kommersiell namnflora i fasaden till Redi – som det såg ut i juli 2019. (Foto: Väinö Syrjälä)
Det kommersiella namnlandskapet lever också mycket mer med tiden. Redan idag, ett drygt år senare, är det delvis andra namn som figurerar jämfört med bilden ovan. Här är det marknadskrafter som styr över stadsrummet och förhållandet till den språkliga verkligheten för de enskilda stadsbor, namnbrukarna, är ännu mer asymmetrisk. En del av det lingvistiska landskapet där individer kommer mer till tals är i de affischer och klistermärken som satts upp på ytor på gatan utanför metrostationen och köpcentret. Där kan man även hitta ytterligare ortnamn men även (ibland mindre kända) namn på personer, band, evenemang m.m. Namnen här är dock mycket mindre synliga – och det är långt ifrån lika många som tar del av denna del av landskapet jämfört med metrostationen eller köpcentret.
Namn figurerar även i denna typ av inofficiella landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)
Genom studiet av de lingvistiska landskapen kan man alltså relativt enkelt skapa sig en bild av det visuella namnalandskapet i staden – och bilda sig en uppfattning av en viss känsla för olika stadsrum. Men det skulle finnas potential och efterfrågan för mer socioonomastisk forskning kring urbana förhållanden. Både officiella policyer och marknadskrafter använder namn för att förmedla sin idé av ställen. Hur det ser ut från stadsbornas synvinkel öppnar upp flera intressanta forskningsfrågor för nya socioonomastiska projekt. Vad betyder de namn vi ser för stadsbor – och hur påverkar de våra upplevelser av platser i staden som betydelsefulla ställen? Hur drar vi nytta av namnen på skyltar när vi navigerar på stan eller beskriver olika lokaliteter? Och hur är det med de namn som inte syns: påverkar det lingvistiska landskapet våra känslor för eller kunskap om namnen?
Hvad er lyst egentlig? Mange ting, faktisk. Lyst kan være alt fra en trang til noget eller et ønske om noget, til at være udtryk for glæde eller fornøjelse om noget. Og endelig kan lyst betegne et begær – gerne et seksuelt et af slagsen.
Lyst forekommer også som efterled i stednavne – gerne i stednavne som angiver bebyggelser i bynære omgivelser eller i opbyggede områder. Efterleddet –lyst omtales ofte som en ung stednavnetype, men helt ungt er det dog ikke. I Danmark og Norge kendes de allerede fra 1700-tallet.
Marienlyst
I Strømsø i det sydlige Norge ligger lystgården Marienlyst. Den er nu en del af Drammens museum. Lystgården har haft dette navn siden 1809, da købmand og skibsreder Hans Mallings købte gården i 1809 og opkaldte den efter hustruen Elisabeth Marie Tidemand.
Lystgården Marienlyst i Strømsø, Norge, er et typisk eksempel på tidlig brug af efterleddet –lyst i stednavne – det bedre borgerskabs lystsejendomme. Foto af Jan-Tore Egge (CC BY-SA 4.0)
Marienlyst er ikke gårdens ældste navn. Da den blev anlagt på midten af 1700-tallet, fik den navnet Weyersfryd efter krigsråd og krigskommisar Hans Thomas Weyer, der opførte lystgården. Senere fik den så navnet Tøndersfryd, nu efter den nye ejer byborger og justitsråd Hans Henrik Tønder.
Som det kan ses af navnet Marienlyst, og ejerkredsen, var navne på –lyst populære blandt samfundets øverste lag. Det var dem som havde råd til at anlægge fritidsanlæg og boliger helt for fornøjelsens skyld – til deres glæde og fornøjelse, som er en af betydningerne af ordet lyst. Og det er den i betydning vi ser de ældste forekomster af navnet.
Navne på –lyst i Norge i 1800-tallet
I den norske matrikel fra 1838, er der registreret 26 stednavne med efterleddet lyst, og 80% af dem indeholder personnavne, i hovedsagen fornavne. Navnene er det bedre bogerskabs navne – Anna, Catherine, Christian, Margrethe, Marie, Sørine og Valentin – modelleret efter datidens dansk-norske mode. Nogle af af stednavnene har tilmed ‑en‑ som fuge mellem forled og efterled, et træk som oprindeligt stammer fra tysk. Som det ses på udbredelseskortet, ligger de ældste eksempler altid i bynære omgivelser. Så det var kultiverede, urbane folks navne, det her!
I den senere matrikel fra 1886, er antallet af lyst-stednavne steget til 69. Stadig dominerer personnavne, men udgør nu kun knapt halvdelen af alle navne – i stedet er to andre kategorier – navne hvis forled beskriver naturen, så som skoven og havet, eller hvis forled omhandler abstrakter, fx ’frihed’, ’sommer’ og ’venskab’ – omtrent lige så hyppige. Disse to kategorier udgør hver omtrent en fjerdedel af alle eksemplerne i denne matrikel.
1900-tallets lyst-navne
Især i den naturbeskrivende kategori, anes en ny anvendelse af stednavneelementet, der bliver ganske mere udbredt i det 20. århundrede – demokratisering af fritid og frihed. Fra at have været noget forbeholdt det bedre borgerskab, bliver fritidsbeskæftigelser noget for hele folket, især efter de store arbejderreformer i første halvdel af 1900-tallet. I matrikeludkastet fra 1950, er der nu godt 750 stednavne på –lyst, altså 30 gange så mange navne som i matriklen lidt over hundrede år tidligere! Nu udgør personnavne kun ca 15% af alle lyst-stednavne, hvorimod naturbetegnende stednavne udgør halvdelen og abstrakter godt en tredjedel. I stedet for personer, hyldes nu glæden ved fredsommelighed, frihed, idræt, sol og sommer i forleddene – og ikke mindst glæden ved havet. Faktisk er Sjølyst navnet på over 40% af stednavnene.
Hytten Sjølyst på en holm i Rokosjøen i Løten kommune, Norge, er et typisk eksempel på den nyere brug af stednavne på –lyst som navn på fritidsejendomme. Foto af Olaf Benningstad (CC pdm).
Stadig populært i det 21. århundrede
Til det nuværende århundrede, er antallet af norske stednavne på –lyst igen næsten fordoblet til over 1454. Samme tendens er, at fokus flyttes fra at ære personer til at udtrykke glæde over naturen, frihed, ferie og fritidsbeskæftigelser. Kun 8% af lyst-stednavne i matriklen af 2010 har personnavne som forled, hvorimod hele 82% beskriver naturen og 10% abstrakter. Igen er Sjølyst den helt store topscorer med 971 eksempler – 66% af alle stednavne!!
Det vi ser i denne udvikling er ganske interessant. Som fritid bliver mere alment tilgængelig for alle, og ikke kun forbeholdt de få, skifter navngivningsfokusset. Fra at give udtryk for at man har opnået noget i livet og ønsker at det skal give lykke og velstand for familien, betyder demokratiseringen af fritid at mennesket ikke længere er det vigtigste navngivningsmotiv, det er derimod det der giver glæde – naturen, sol, sommer og fritid. Samtidig sker der en kraftig stereotypisering af navnetypen til få, højfrekvente former, som ovennævnte Sjølyst samt Sollyst og Sommerlyst, der tilsammen udgør henved 1200 af stednavnene. Det er som om kreaviteten i navnedannelsen forsvinder samtidig med navnetypens mangfoldiggørelse.
Samtidig flytter stednavne på –lyst også ud fra byerne og ud i Fritidsnorge, ud i skoven, op i fjeldet – og ikke mindst ud til havet. På oversigtskortet, kan vi se den gradvise udflytning fra de større byer til oplandet, for til sidst at brede sig ud over hele kystnorge. Samtidig går navnetypen fra at betegne lystgårde nær urbaniserede strøg til at betegne rene fritidsanlæg, gerne hytter af beskeden standard til weekend- og feriebrug.
Kort over norske stednavne på –lyst fra matriklerne i 1838 og 2010. Bemærk at –lyst 1838 (gule cirkler) stort set altid findes i nærheden af købstæder (store blå cirkler). 170 år senere er stednavnetypen udbredt i hele Norge (sorte prikker). Især er koncentrationen høj i kyststrøg (rød skravering). Illustration af Peder Gammeltoft.
Navnetypen lyst bliver allemandseje i det 20. århundrede, og går samtidig fra at være centreret om de successrige og deres personkredse til at afspejle folkets glæde over fritiden og deres udfoldelser i naturen.
– Se det er en rigtig fortælling at fordøje medens vi nyder havudsigten og friheden. Jeg håber du får lyst til at læse mere om navne!
It is a well-known fact that many people find names fascinating. And it seems that the socio-onomastic dimension is particularly interesting to the public – that the relationship between names and trends in society is what interests people the most, in particular when related to themselves and their own lives. This is, of course, why names continue to be of great interest to, for instance, new parents, people going through a name change, and business owners trying to come up with the perfect commercial name.
My PhD project focused on one of the topics that continue to be of interest to the public: contemporary parents’ name choices and the motives behind them. And when I was asked by Danish publisher Gyldendal if I was interested in writing a book about names, belonging to the popular science category, I knew that personal name trends and names for newborns would become an important part of the book in progress. Partly because this has been my research area and partly because of the general interest in this topic. For example, at least in Denmark, you can be sure to encounter news stories about the latest name lists every six months, when they are released by Statistics Denmark. Whether Ida or Emma has conquered first place, and how Liam managed to all of a sudden jump all the way to sixth place, continue to spark curiosity.
Inspiration from research and media
However, when I started working on the book, it led me to a new approach for thinking about names – compared to the approach I had previously taken. Researching for the book made me think about many other angles on names that I imagined would seem interesting and relevant to people not studying names or any related subjects for a living. Whereas previously, I had mostly been alert to any research or anecdote about topics such as personal names, name fashions, and social categories, I now became very alert to any fascinating research, news story, or anecdote about all types of names and in any context. Soon, I had a large collection of links and notes about all kinds of name related points.
Some ideas came from research publications and some from news stories, as I found it natural to combine research on names with different kinds of name stories that had found their way to the media. Because, as I figured, no place can give us better insight into which aspects of names interest the public than the stories that the media choose to publish. As a supplement to these points, I interviewed people about their personal experience with names, such as an author who uses his characters’ names as a very conscious tool and a woman who was adopted as a child and later decided to change her name.
In other words, I decided not to limit myself to certain name categories or certain time periods. Instead, I wanted to focus on the many ways in which names are interesting and relevant – in my own personal opinion and with consideration of the audience of the book. This way, I stumbled upon many angles, stories, and anecdotes about names, which broadened my view of why this is such an interesting research field.
A combination of socio-onomastics and sociology of names
Most of the topics that I chose for the book are about names’ relation to social factors. To name a few examples: What are the unofficial rules for when we are supposed to remember another person’s name? Why are grandparents often sceptical of their grandchildren’s names? How can the right names help a fictional universe along – and the opposite? What does it mean for transgender people to change their names? How can a name help create group identity – both for people who already share a name and for people actively deciding to take the same name? What happens if your name is associated with another ethnicity than your own? How can companies get in trouble when choosing product names that have to work in every language? And what role did names play in the age of slavery?
As Gunnstein Akselberg argued in the latest blog post on this website, socio-onomastics and sociology of names are two different approaches. Whereas in socio-onomastics, social variables are used to gain knowledge about names, in sociology of names, names are used as a tool to study society. In my book, I have used both approaches, however mostly the latter, and I think there is great further potential in not only studying names by considering social variables, but also in studying society by using names as a tool.
An attempt to show how names are relevant to society
My book was published in April 2020 and has the very simple title “Navne” (“Names”) with the subtitle “Hvordan vi får dem, vælger dem, bruger dem, elsker dem, glemmer dem, ændrer dem, vænner os til dem, hader dem, fortryder dem, opfinder dem og bliver påduttet dem” (“How we get them, choose them, use them, love them, forget them, change them, get used to them, hate them, regret them, invent them, and have them forced upon us”).
The book is by no means an attempt to uncover the entire Danish name landscape. Rather, it is a subjective attempt to go for a tour in the Danish – and international – name landscape and make stops along the way, introducing the reader to what I consider some of the most relevant and thought provoking aspects of names and naming – and to seek out and discuss the ways in which names are important to us all and how names are relevant to society. Even though the book’s emphasis is on personal names, it is an attempt to not be restricted by name categories such as personal names and place names. For instance, a chapter called “Kunsten at vælge det rigtige navn” (“The art of choosing the right name”) discusses and compares choices of names for babies, streets, and IKEA furniture.
I hope that a book of this kind will spark curiosity in people of many different backgrounds and play a small part in justifying why research in names should continue to be a priority.
För min doktorsavhandling undersökte jag för drygt 15 år sedan finlandssvenskars syn på främst engelsk påverkan på deras modersmål. Resultatet kan kortfattat och generaliserat sägas vara att finlandssvenskar på direkta frågor sade att de tyckte att de engelska lånord som kommer in i svenskan har en negativ effekt. I ett matched guise-test som mätte deras undermedvetna attityder kunde man likväl se att de tillskrev engelska ord i ett annars helsvenskt sammanhang en del positiva egenskaper. Min slutsats var att de i viss mån när de besvarade frågor som jag i rollen som språkvetardoktorand ställde dem, anpassade sig och gav som svar vad de, antagligen omedvetet, trodde att jag ville höra. Förutom när det gällde företagsnamn.
Som diskussionsunderlag i de gruppintervjuer som jag gjorde använde jag en del annonser ur en svenskspråkig dagstidning som utkommer i Sydösterbotten. Annonserna gällde företag med engelska namn som var verksamma i Närpes, en av de mest svenska kommunerna i Finland.
Att företag har engelska namn är inget ovanligt i Närpes. I en annan studie har jag beräknat att 20 procent av företagen i Närpes år 2011 innehöll engelska namnelement, medan motsvarande siffra i den helfinska grannkommunen Östermark var 9 procent. I Hudiksvalls kommun, som ligger på andra sidan Bottenhavet, innehöll 11 procent av företagsnamnen engelska namnelement.
Exempel på företag med engelska namn i Närpes, Finland. (Foto: Leila Mattfolk)
Närpes är känt för sin starka dialektidentitet, men dialekten lyser i företagsnamnen med sin frånvaro. Ett försök att ”översätta” det engelska företagsnamnet Run & Go till Närpesdialekt i en av informantgrupperna (”Spring & ga”, ”Spring & promenier”, ”Kuut & ga”) väckte en allmän munterhet som tydde på att de ansåg att företagsverksamheten var en seriös aktivitet där dialekten inte riktigt platsar (nämnas bör att intervjun gjordes på dialekt). Att komma åt företagarnas underliggande motiveringar till deras namnval är svårt. En förklaring till att engelskspråkiga företagsnamn understöds är den tvåspråkiga kundkrets som företagarna vill nå; företagarna ser engelska namnformer som mer neutrala än svenska eller finska namn när de vill locka kunder ur bägge språkgrupperna – liksom ur den växande invandrargruppen i Närpes.
Det var tydligt att mina informanter tyckte att valet av engelska i företagsnamnen var helt i sin ordning. I samma grupp som roades av översättningarna av namnet Run & Go på en sportaffär förs följande diskussion:
Benjamin: det är ett namn som heter Run & Go (.) *knepigt* (.) men han har ju lyckats då med sin liksom att få fram en identitet på sitt företag (..) är ju unikt ( ) betyder någonting för liksom dem som är internationella dom som bor lokalt och inte kan engelska hittar liksom (.) förknippar till det
I : mm
Benny: så blir det Rungo
Benjamin: så har han ju fått en identitet för sin affär (..) har ju lyckats med sin marknadsföring då
De konstaterar alltså att namnet Run & Go på en sportaffär är rätt lyckat, åtminstone ur marknadsföringssynpunkt. De som kan engelska förstår vad det betyder och för dem som inte kan engelska är det helt enkelt en affär som heter Rungo. De menar också att namnet därför ger affären en identitet.
Och faktum är att den numera nedlagda affären bland närpesborna var känd som Rungo (utan &-tecknet), både i tal (/’rungo/, som ett ord, och med svenskt uttal av u:et) och i skrift, oberoende av om man skrev på standardsvenska eller på dialekt. Närpesborna hade tagit det engelska namnet och ”glokaliserat” det, dvs. gjort det till sitt eget:
”Jag läst i den lokalatidningern (Sydin) att Rungo hade minus 50% på kläder och skor” (blogg: http://jenni.papper.fi/)
”imåråst for ja ti rungo å sku ha mina domarkläder tärt ikvield” (blogg: http://amanainen.blogg.se/)
I samma diskussionsgrupp som Benjamin och Benny fanns även Bengt, och om bruket av engelska i företagsnamnen konstaterar han: ”Inte skulle jag ha reagerat att herre gud hur kan de göra så mot svenska språket! inte”.
Även om min avhandling kunde visa att finlandssvenskarna generellt uttryckte negativa åsikter om engelsk påverkan på deras modersmål, åtminstone i en intervjusituation, kan vi här konstatera att
engelskspråkiga företagsnamn inte uppfattas som något problem,
namn inte uppfattas som en del av språket, dvs. det gemensamma kulturobjektet som är värt att värna.
Den skillnad mellan uttalade, något negativa åsikter och undermedvetna, positiva attityder till de engelska lånorden som kom fram i avhandlingen finns inte i diskussionerna kring engelska företagsnamn. I de diskussionerna är så gott som alla informanter uttalat positiva till de engelska namnen och de anser att valet av namn enbart är en företagares egna personliga angelägenhet.
I min studie av de närpesiska företagsnamnen var det som sagt förvånande få namn som speglade det annars så dialektala samhället. Det är därför glädjande att en ny glasskiosk i kommunen fått namnet Glasstrutin, där det enkla bytet av e till ett i avslöjar en stark dialektidentitet. Jag vet var jag ska köpa mina glassar i sommar.
Litteratur
Mattfolk, Leila, 2011. Attityder till det globala i det lokala: Finlandssvenskar om importord. Oslo: Novus.
Mattfolk, Leila, 2011. Finlandssvenska åsikter om och attityder till modern språkpåverkan. University of Helsinki: Nordica Helsingiensia 26.
Mattfolk, Leila, 2017. Attitudes towards globalized company names. I: Socio-onomastics: The pragmatics of names, red. av Terhi Ainiala & Jan-Ola Östman. (Pragmatics & Beyond New Series 275). Amsterdam: John Benjamins, s. 166–181.
Aud-Kirsti Pedersen Stadnamnansvarleg for Nord-Noreg i Kartverket
Som ein av forvaltarane av lov om stadnamn i Kartverket, får eg frå tid til annan ønske om at naturlokalitetar må gjevast namn. Eg vil gje nokre eksempel på slike ønske vurdert ut frå reglane i lov om stadnamn. Lov om stadnamn gjeld ikkje for alt område som hører til kongeriket Noreg. Dei polare områda blir forvalta etter andre reglar, og eg vil også komme inn på reglane som gjeld her.
Namngjeving av naturlokalitetar på det norske fastlandet og i norske polare område
Det er ulike reglar for namnsetting av naturlokalitetar på det norske fastlandet og i norske polare område. Den viktigaste skilnaden er at det ikkje er utforma reglar for namnsetting på fastlandet i motsetnad til i dei polare områda, der reglar finst. Reglane for namnsetting av stader i dei polare områda blir handheva av Norsk Polarinstitutt, ein etat under Klima- og miljødepartementet, og reglane går tilbake til 1920-talet.
På det norske fastlandet er forvaltninga av stadnamn i offentleg bruk regulert av lov om stadnamn sidan 1.7.1991, og i tillegg forskrift om stadnamn. Lova og forskrifta gjev reglar for skrivemåten av m.a. naturnamn, men ikkje om namnsetting av naturlokalitetar. Det er Statens kartverk, også omtala som berre Kartverket, som er vedtaksorgan for skrivemåten av m.a. naturnamn. Kartverket er ein etat under Kommunal- og moderniseringsdepartementet.
Reglar for namngjeving
I dei norske polare områda kan nye lokalitetar gjevast namn etter desse reglane:
Namnesettinga skal halde fram etter den tidlegare innarbeidde og praktiserte norske tradisjonen for namnesetting i norske polarområde. Hovudregelen er at stadnamna skal skrivast på nynorsk. Det skal leggjast vekt på at namna er stutte, velklingande og høvelege til objektet. Det skal òg takast med i vurderinga dei stadnamna som alt er gjevne i granneområda. Nye stadnamn skal helst vere skildrande. Personnamn, til minne eller heider for personar, har tidlegare vore mykje nytta i polarområda. Ein skal vere varsam med å bruke slike no, særleg når personen har lita tilknyting til området.
Lov om stadnamn (§ 7) seier at kommunar, fylkeskommunar, statlege organ og reinbeitedistrikt kan namngje stader. Kommunar kan namngje tettstader, grender, gater, vegar, torg, bydelar, bustadfelt, kommunale anlegg o.l. Fylkeskommunar namngjev fylkeskommunale anlegg, og statlege organ namngjev statlege anlegg. Reinbeitedistrikt (dvs. administrasjonen i slike distrikt) namngjev reinbeitedistrikt. Ingen av desse organa har rett til å namngje naturlokalitetar, men Statens kartverk har rett til å fastsette skrivemåten av naturnamn.
Stadnamnlova seier ikkje mykje om namngjeving, men seier (§ 13) at stadnamntenestene skal gje rettleiing og tilråding om skrivemåte, namneskikk og namnsetjing.
I stadnamnlova omtalar § 3 Namnevern namngjeving, og paragrafen er meint å vere til hjelp for namnsetjing av stader. Første ledd i paragrafen seier:
Eit stadnamn kan berre takast i bruk på ein stad der det tradisjonelt ikkje høyrer heime dersom det ikkje er i bruk som verna etternamn, ikkje er eit særeige namn og heller ikkje må vernast av andre grunnar.
Lovpunktet omtalar kva for namn som ikkje kan nyttast i ny namngjeving, (og vi må hugse på at det gjeld andre lokalitetar enn dei som naturnamna er knytte til). Eit verna etternamn kan ikkje nyttast til å namngje ein lokalitet, og her er det lov om personnamn som speler inn. Lov om personnamn seier at om 200 eller færre personar har eit etternamn, så er namnet verna. Eit slikt namn kan altså ikkje brukast for å namngje ein stad. Eit særeige namn kan heller ikkje nyttast i ny namngjeving. Kva som er ”eit særeige namn”, blir ikkje definert, men eit etablert stadnamn vil nok reknast som eit særeige namn. Lovpunktet opnar også for bruk av skjønn med formuleringa ”andre grunnar” – ein kan altså trekke inn forhold som ikkje er nærmare omtala, alt ettersom.
§ 3 andre ledd seier:
Eit nedervd stadnamn kan berre bytast ut med eit anna namn som er på same språk, og som har tradisjon som namn på det same namneobjektet. Unntak kan gjerast dersom særlege grunnar talar for det.
Ein stad som alt har eit namn, kan altså ikkje gjevast eit nytt namn. Unntaket er om staden har meir enn eitt nedarva namn, for då kan eitt av namna takast i bruk i staden for det andre.
Dette lovpunktet har eg t.d. brukt for å avvise eit ønske frå Vardø kommune om å omdøype Kibergsneset, det austlegaste punktet i Noreg, som Østkapp. Med dette namnet ønskjer kommunen å skape eit nytt produkt til å marknadsføre området, altså eit motstykke til Nordkapp, som er ein turistmagnet. Trass i at Kartverket ikkje tillet å ta Østkapp inn på offentlege kart, ser vi at namnet likevel blir brukt lokalt for å omtale staden.
Utover det som er sagt i § 3, har ikkje lova reglar for namngjeving. Namngjeving av naturlokalitetar blir ikkje omtala. Statens kartverk har rett til å fastsette skrivemåten av stadnamn, men har ikkje rett til å namngje naturlokalitetar. Vi må gå ut frå at lova legg til grunn at naturnamna som skal få fastsett skrivemåten etter namnelova, eksisterer per se. Dei finst der på førehand – dei er nedarva. Eigenskapen nedarva eller ”nedervd stadnamn” blir definert som ”stadnamn som munnleg eller skriftleg er overlevert frå tidlegare generasjonar” (§ 2).
Ønske om å namngje naturlokalitetar
Trass i at stadnamnlova ikkje opnar for å namngje naturlokalitetar, får Kartverket inn ønske om å namngje stader. Nyleg fekk vi eit ønske frå ein person som ville namngje eit vatn og ein ås etter foreldra sine. Begge var avlidne, og dottera ville heidre foreldra med å gje vatnet og åsen nær hytta deira namn etter dei. Kartverket avviste ønsket og la til grunn for avslaget at lov om stadnamn ikkje opnar for namngjeving av naturlokalitetar.
Andre slike ønske er ikkje så lette å avslå. Turistnæringa og klatremiljø er døme på grupperingar som skapar nye namn og vender seg til Kartverket for å få namna som dei tar i bruk, til å bli offisielle namn. Namn som Stølsheimen, Breheimen og Skarvheimen er tekne i bruk av Den Norske Turistforening og lokale turlag. Namna har etter kvart blitt vanlege, og dei har fått innpass på offentlege kart.
Nyleg fekk Kartverket inn ønske frå Vesterålen Turlag om å namngje ein varde for Dronningvarden for å heidre dronninga vår. Varden blei innvidd sommaren 2016, og turlaget ønsker no å få namnet inn på offentlege kart.
Vesterålen Turlag har også bygd ei hytte i Trollfjorden i eit område som ligg avsides til, og som derfor ikkje har vore utnytta særleg mykje tidlegare. Med auka bruk av området har det blitt behov for å skape nye stadnamn, og turlaget ønskjer å få namna inn i offentleg bruk.
Frå klatremiljø nordpå har det også komme ønske om å få nye namn på fjellformasjonar inn i offentleg bruk. I publiserte turbøker og på nettstader blir bilete og kart utstyrte med dei nye namna som blir brukte i miljøet. Ein del av stadene som blir gjevne nye namn, har alt eit nedarva namn, og det oppstår ein konkurransesituasjon mellom dei nedarva namna og dei nye namna. Fjellet som eg såg kvar dag frå barndomsheimen min og omtalte som Brosmortinden, kallar klatremiljøet for Gullknausen. Det nedarva namnet er avleidd av namnet på ei steinur, Brosmora, under fjellet Brosmortinden. Ura går ned i djupt hav der fisken brosme gøymer seg mellom steinane, og namnet kjem av at ein har fiska brosme i havet ved ura. Klatrarane har gjeve fjellet eit rosande namn – kanskje ut frå at fjellet er populært å klatre i, eller kanskje av at berggrunnen består av raudfarga granitt. Etter lov om stadnamn kan ikkje Gullknausen takast inn i offentleg namnebruk, for fjellet har alt eit nedarva namn som er verna etter § 3 andre ledd.
Foto: Aud-Kirsti Pedersen: Brosmortinden
Namngjeving av nye naturlokalitetar
Klimaendringane gjer at landskapet endrar seg, og nye stader oppstår. Eit døme på dette er Vestistjønna i Hemnes kommune. Etter at delar av Vestisen, ein utlaupar av Svartisen, smelta, oppstod ei ny tjørn. Kartverket blei kontakta om at folk hadde begynt til å omtale den nye tjørna som Vestistjønna, og ein ønskte namnet inn i offentleg bruk. Sidan namnet på denne nye tjørna hadde blitt etablert i den munnlege språkbruken lokalt, vedtok Kartverket namnet etter ei lokal høyring i kommunen og etter tilråding frå Språkrådet.
Noko liknande skjedde i 2006 etter at isbreen Øksfjordjøkelen hadde smelta så mykje at ein ny fjelltopp stakk opp av isen. Brått hadde Finnmark fylke fått eit nytt fjell, som jamvel var det høgste fjellet i fylket. NRK laga ein konkurranse for å finne namn til det nye fjellet, og Loppatinden fekk størst oppslutning av di fjellet ligg i Loppa kommune. Kommunen ønskte også at fjellet fekk eit nordsamisk og eit kvensk parallellnamn, og vi fekk dermed namna Láhppičohkka (Láhppi, nordsamisk øynamn, norsk Loppa; čohkka ‘fjell’) og Lappeanlaki (Lappea kvensk øynamn, norsk Loppa; laki ‘øvste topp av snaufjell’ (Andreassen 2015: 91) og Kvensk stedsnavndatabase.
Namngjeving av naturlokalitetar på fastlandet før lov om stadnamn
Før lov om stadnamn kom, fanst det føresegner for skrivemåten av stadnamn i offentleg bruk, men desse omtaler ikkje namngjeving. Likevel viser det seg at kartografar i tidlegare tider har teke inn stadnamn, som ikkje er nedarva på offentlege kart. Dette blei eg klar over etter å ha blitt kontakta av Helen Rost Martins, som fortalde at eit vatn, Helenvatnet, ved den austre delen av Svartisen i Rana kommune var oppkalla etter ho. Helen Rost Martins, som opphavleg er frå Tromsø, hadde i sin ungdom vore med på naturvitskaplege ekspedisjonar i regi av tidlegare museumsdirektør Tron Soot-Ryen ved Tromsø Museum for å kartlegge vegetasjon, insekt- og dyreliv i Svartis-området i soner som nyleg hadde smelta fram av isen. Ekspedisjonane var i perioden 1947–1950. Den siste natta av ekspedisjonen i 1948 hadde dei slått leir ved vatnet, som i dag har namnet Helenvatnet. Også bror til Helen, Finn Rost, var med på ekspedisjonen, og fjellet Finnryggen er oppkalla etter han. Helen Rost Martins trur at også fjellnamna Bloksberg og Nunatak kan vere namngjevne av Tron Soot-Ryen, og namnet Nunatak blei gjeve av di Soot-Ryen meinte at fjellet ikkje hadde vore dekt av is. Typologisk skil namna seg ut frå nedarva stadnamn, så det er sikkert riktig at namna er gjevne av Soot-Ryen. Vi ser også eit namn Lappbreen i dette området, og Helen Rost Martins meiner at Anne Marie-breen var foreslått om denne breen for å kalle opp ein av assistentane ved museet. I staden har nokon meint at samane i området heller burde kallast opp.
Kjelde: www.norgeskart.no
Den naturvitskaplege interessa førte Helen Rost Martins seinare til Universitetet i Oslo og studium i m.a. geologi og paleontologi. I studentmiljøet blant ”geologi-gutta” på Blindern på 1950-talet fekk Helen kjælenamnet Grynet, og ut frå det som ho fortel, har statsgeolog Audun Hjelle, som var ein del av studentmiljøet på Blindern, brukt kjælenamnet hennar for å namngje ein liten holme inst i Rijpfjorden på Svalbard. At det skjuler seg eit kjælenamn bak holmenamnet Grynet, kan ein ikkje vite om ein ikkje har særskilt kjennskap til namngjevinga. Sidan ordet eit gryn ‘avskala korn; kornliknande partikkel’ kan brukast om noko smått, vil namnet Grynet først og fremst bli tolka som eit karakteriserande namn på grunn av storleiken på holmen. Om Grynet også er eit oppkallingsnamn, så har namnet ei dobbel tyding.
Vi kan nok gå ut frå at det neppe er mange andre som har fått stader oppkalla etter seg både på det norske fastlandet og på Svalbard.
Tydelegare reglar for namngjeving av naturlokalitetar?
Kartverket har tidlegare (i 2011) spurt Kulturdepartementet til råds når nokon har ønskt å namngje ein naturlokalitet som tidlegare ikkje har hatt eit namn. Departementet har uttalt at det verken ønskjer eller vil blande seg opp i namngjeving av naturlokalitetar som ikkje har fått namn frå før av. Etter at Kulturdepartementet uttrykte dette, er lova blitt endra to gonger, og forskrifta éin gong, men endringane i lov og forskrift har ikkje handla om å endra praksis når det gjeld namngjeving av naturlokalitetar.
Det er mykje som taler mot å opne opp for ny namngjeving av naturlokalitetar, for om ein opnar for namnsetting av namnlause stader i naturen, vil truleg mange ønske å foreslå nye namn. Kartverket ville måtte bruke ressursar på å undersøke om staden har eit namn frå før av, og slik etterrøking er tidkrevjande, og metodisk sett er det utfordrande.
Som saksbehandlar av stadnamnsaker i Kartverket finn eg det likevel problematisk at lova ikkje har reglar for å behandle saker om ny namngjeving av naturlokalitetar, for Kartverket får inn ønske om denne typen namnsetting. Kartverket har brukt å seie at namnet veks fram gjennom bruken, og når namnet er etablert, kan det takast inn i offentleg bruk. Men kor lang tid er tilstrekkeleg for å seie at eit namn har vakse fram? I polarområda har vi namnsettingsreglar, og etter kvart trur eg det vil bli naudsynt å utforme reglar også for namnsetting av naturlokalitetar på fastlandet.
Litteratur
Andreassen, Irene (2015): Kvenske stedsnavn i Norge. Alhaug, Gulbrand og Aud-Kirsti Pedersen (red.): Namn i det fleirspråklege Noreg. Oslo: Novus forlag, 85–103. Informasjon i e-postar frå Helen Rost Martins
By Alexandra Petrulevich researcher at Dept. of Scandinavian Languages, Uppsala University Contact: alexandra.petrulevich@nordiska.uu.se; @petrulevich
Tags/keywords: East Norse; Norse World; digital humanities; place names; place-name lemma; place-name variant; gazetteer; historical socio-onomastics; historical socio-linguistics; genre; interactive GIS; philology
The Norse World platform Now as the quarantine restrictions due to COVID-19 pandemic has changed everyday routines for most of us, the professional and cultural live has mostly moved online (for those of us who actually can work at home!). We are encouraged to work at home and stay at home instead of going out, visiting concerts or museums; luckily, we still can explore digital collections of the GLAM (galleries, libraries, archives, and museums) sector and visit concerts at the world’s most renowned theatres. As for the professional part of it, it is for an academic a blessing to have access to primary and secondary material in digital format. For a socio-onomastician stuck in a sofa thinking about their new project, I would definitely recommend having a look at the Norse World platform, an interactive spatial-temporal resource for research on spatiality and worldviews in medieval literature from Sweden and Denmark: https://www.uu.se/en/research/infrastructure/norseworld/ https://norseworld.nordiska.uu.se/
Project with a spatial perspective The Norse World project (IN16-0093:1; funded by the Swedish Foundation for Humanities and Social Sciences, Riksbankens Jubileumsfond, 2017–2020) has taken a spatial perspective on the medieval literary corpus from Eastern Scandinavia as its point of departure. East Norse (that is Old Swedish and Old Danish) medieval literature is seen as a mine of information on how foreign space was perceived in the Middle Ages: What places were written about and where? Are some places more popular in certain text types or at certain times? How do place names link different texts? Until very recently, there was no way of answering these potential research questions, because available editions of East Norse texts rarely include basic place-name indices. In other words, the digital Norse World resource first released in 2018 does not repackage pre-existing material. On the contrary, the Norse World infrastructure and its interactive interface is completely new and the first of its kind.
Project data So, what is the data? The material included is a large database of geocoded attestations of foreign place names and other types of spatial references (that is people or objects or any other phenomena that can be attributed to a geographical location based on its linguistic form) from medieval East Norse texts. The scope of the project is thus unique, since most of the comparable resources (for instance, the Icelandic Saga Map) focus on place names exclusively. Old Danish Paris (Paris) and Old Swedish Ryzland (Russia) are prototypical examples of names in the corpus. Other data types include inhabitant designations, for instance Old Swedish fris ‘Frisian’; origin designations, for example Old Danish lejdisk ‘type of cloth from Leiden’; adjectives, for example Old Danish thythisk ‘German’; language designations such as Latin as well as folk etymologies of bynames, and other appellatives that contain geographical information, for instance Sunamitis ‘of Sunam’. A typical attestation in the Norse World database will include a phrase that the data item is a part of, for instance Old Swedish til egyptum ‘to Egypt’. At the time of writing, the Norse World platform comprises about 5 000 attestation of spatial references. The work on the resource is still ongoing.
Norse World socio-onomastics How does Norse World do socio-onomastics then? The platform has several, quite advanced filtering options; you can filter the material by genre, language, source (for instance, a particular manuscript you are interested in), work (that is the text the attestation appears in), type of name, level of certainty etc. By using Norse World’s interactive component, you can do a basic map overlay to compare spatial references in different texts, manuscripts or genres. Furthermore, you can download your filtered dataset as a comma-separated file for further offline analysis. In other words, you have many possibilities to compare actual language use across a medieval literary corpus. One of the findings of the project is that spatial information is conveyed differently in texts belonging to different genres. I have compared spatial profiles in two Old Swedish texts, Erikskrönikan (Chronicle of Duke Erik; 1320–1330) and Själens tröst (Consolation of the Soul; 1420–1442). Apparently, the chronicle mostly uses inhabitant designations that constitute about 60 % of the spatial dataset thus prioritising agency and animate actors. On the contrary, the major source of spatial information in Consolation of the Soul is places (80 % of the entire dataset). These results come from a tiny fraction of the corpus, a comparison of two manuscript versions of two medieval texts, but there is so much more to explore. Have a look!
Further reading
Petrulevich,
Alexandra, Agnieszka Backman, and Jonathan Adams. “Medieval Macrospace Through
GIS: The Norse World Project Approach.” The Cartographic Journal, September 25,
2019, 1–10. https://doi.org/10.1080/00087041.2019.1596341.
Petrulevich, Alexandra
(2020, in press). Med ortnamnsvarianten i centrum:
presentation av ett teoretiskt och metodologiskt verktyg för att analysera namn
i skrift. In: Meijerbergs arkiv
för svensk ordforskning.
Petrulevich, Alexandra
(forthcoming). The multi-layered spatiality of the Global North: Spatial
references and spatial constructions in the medieval East Norse literature.
My socio-onomastic research focuses on urban toponomy
and meaning-making. I am particularly interested in the modalities and socially
constructed geosemiotic conventions that enable language users to distinguish
between different grammatical categories (e.g. between proper names and
appellatives) – and therefore different kinds of meanings – in the linguistic
landscapes.
As
assistant professor of Danish Linguistics at Aalborg University, I teach a
diverse group of subjects from Danish phonetics, to rhetoric and theories of
argumentation to language history. However, I have also experimented with a
more direct kind of research-based teaching in socio-onomastics for MA students,
as I outline below. I share my thoughts on my teaching practice in the hope
that others might benefit from my experiences. Please do feel free to share
your viewpoints, experiences and give feedback so we may all benefit from an
exchange of ideas.
Teaching objectives
When
teaching socio-onomastics from an urban toponymy point of view, I find it
important that the students gain experience from actual field studies. I put
together a curriculum of texts that can be divided into four overall topics: an
introduction to onomastics, methodology, current socio-onomastic studies, and
theories of names and naming and other theoretical problems depending on
interest, such as multimodality, geosemiotics, language policy etc. During the course,
we discuss the texts on the curriculum, but I also spend time helping the
students to come up with a relevant research question/problem, and prepare them
for conducting fieldwork.
Finding
a research question is usually the hardest part for my students. The
socio-onomastic scholarship on the curriculum serves as a framework and inspiration
for them to come up with their own research questions and designs. I encourage
them to find a problem that sparks their academic curiosity as I find that a
personal interest is the best motivation for academic work. However, for those
students who find it hard to come up with a question, I present three examples
of possible studies for inspiration:
Investigation of commercial names in
the linguistic landscape: Pick a street or an area of town and take photos of the
commercial names in the study area. What do you find? (Possible angles depending
on the data could be (one or a combination of) e.g. multimodal names, names that
do not conform to expectations, names coined in other languages than Danish. Do
you find any patterns or tendencies? Are you able to say something about the
identity of the study area based on the commercial names?)
Investigation of recent street
names: Pick an area where there is a construction project under way. Take a
walk in the area and take photos. What kind of identity is being created? Do
the new names fit the area? How come/ why not? You may even compare your
findings to relevant architectural drawings and building
contractors’ documents containing ‘visions/narratives’ about the area’s future
identity.
Investigation of the relation between commercial names
and street names: Pick an area with theme based street names and take photos of
the commercial names and street names in the area. How many – if any – of the
commercial names have a name that fits the theme of the group named area? Are you able to say something about the identity of the area based on
the relation between the two name categories?
I encourage
my students to work in groups or pairs because it enables them to discuss and
solve the problems that might occur during the data collection and later in the
analysis process. I find that when students are held responsible to each other,
they are less inclined to give up if they are confronted with unforeseen
obstacles, or if they find the task at hand hard to complete.
In
class, I spend time discussing research questions and research designs with
each group and make sure they have a clear idea of how to conduct the actual fieldwork.
When interpreting proper names in the linguistic landscape, the researcher always
needs to consider the context thoroughly. This is why I encourage my students
to take pictures of the proper names as well as other objects they might find
interesting in the field, and I instruct them to take field notes during the
field study. This makes the subsequent analysis and interpretation much easier.
Presenting the data and results
In
the last session, each group has to present their study for the class and I instruct
them to present:
Research question
Presentation of data
Possible sources of errors /
limitations
Analysis and results.
All
listeners have to give constructive critique to their fellow students on their
fieldwork and studies. Since all students will have fieldwork experience
themselves, I find that they are very capable of asking relevant and
constructive questions to the studies conducted by their fellow students. Asking
the students to offer criticism to one another gives them a unique possibility
to reflect upon others’ as well as their own role as researchers. If necessary,
I direct the discussions and ask them to relate practice to theory. I sometimes
ask how they would have conducted their study, if they had to do it all over, in
light of what they have learned through our discussions. My students tend to have
already considered the methodological implications of their own practices, and
asking this question allows them to reflect further on their study as the first
step towards an improved or perhaps different empirical study based on
fieldwork – hopefully one with a socio-onomastic point of departure.
I doktorgradsprosjektet mitt prøver eg å finna ut kva stadnamna kan fortelja oss om vikingtidas kontakt i landområda kring Skagerrak. Prosjektet kan skildrast som historisk sosioonomastisk, (sjølv om dette ikkje er ein etablert og namngitt forskingsdisiplin på nåverande tidspunkt). Eg skal samanlikna gards- og bustadnamn i Grenland, Vestfold. Østfold, Båhuslen og Vendsyssel for å finna ut korleis og i kor stor grad folks samhandling på kryss og tvers av havet har påverka namneutvalet her. Hypotesen min er at stadnamna i dette området som følgje av kontakt liknar meir på kvarandre i type og innhald enn ein elles ville forventa.
At der var kontakt i dette området i vikingtida, er godt dokumentert på ulike måtar. Arkeologien og tidlege historiske kjelder fortel om politiske relasjonar i den høgaste samfunnseliten og handelssamband med import og eksport av bestemte varer. For eksempel skildra Ottar frå Hålogaland ei handelsreise på 800-talet til mellom anna Skiringssal i Vestfold og Hedeby i Slesvig, som er gjenfortalt i ei utviding av Historiarum adverta paganos libri VII. Eit anna eksempel er at dei frankiske annalane frå 813 fortel at dei danske samkongane Harald og Reginfred ikkje møtte opp til eit avtalt møte med Karl den store fordi dei var i den delen av kongedømet deira som heitt Vestfold der høvdingane og folket gjorde opprør (altså var Vestfold ein del av det danske kongedømet).
Sånn såg kanskje det skuffa fjeset til Karl den store ut då Harald og Reginfred ikkje dukka opp til møtet. Bildet er frå eit glasvindu i Notre Dame. Foto frå Wikimedia gitt ut til fri bruk.
Kontakt mellom menneske går hand i hand med språkkontakt, og denne språkkontakten finn me tydelege spor av i området. Nettopp derfor har me dialektord i nordjyske dialektar som minner meir om norsk, som til dømes trudne og trokke (korresponderer til dei norske verba trutna og tråkka). Meir lydlege forhold kan òg nemnast, som at ein i Båhuslen seier odde og ikkje udde, som ein gjer i rikssvensk. Pronomenet eg blir i nokre jyske dialektar uttalt meir som i norske dialektar, æk – altså utan j i framlyd. Kort sagt, finst der mykje som tyder på gjensidig språkleg påverking over havet kring Skagerrak. Sjølv om stadnamn er ein viktig del av språket, har me ikkje ei god og samlande oversikt over korleis språkkontakten over Skagerrak har påverka stadnamna. Som kjelde til fortidas språk, er stadnamn særleg veleigna fordi dei er geografisk fastlåste, i motsetnad til dialektgrensene som beveger seg heile tida. Derfor gir undersøkingar av stadnamn ikkje berre spennande ny kunnskap om fortidas namngiving, men òg om sosiolingvistiske høve.
Der er verkeleg mange aspekt ein kan gå inn i når ein vil undersøka spor etter språkleg og kulturell kontakt i stadnamn. Eksempelvis kunne ein gå gjennom alle stadnamna som inneheld personnamn for å undersøka om ein har hatt noko felles mønster i personnamna. Eller du kan gå gjennom bestemte typar landskapstermar, som dal, kleiv og myr, og undersøka utbreiinga av dei i stadnamna i heile Skandinavia. Gudenamna som opptrer i stadnamn har Stefan Brink allereie gjennomgått, der han tydeleg kunne sjå regionale forskjellar i kva gudar som blei brukt i stadnamn kor. For eksempel er Ty nesten utelukkande å finna i Danmark, mens Ull/Ullinn berre finst i mellomsvenske og norske stadnamn sør for Trøndelag.
Som du ser, er ein full gjennomgang av alle aspekta av språkkontakt i Skandinavia enormt stort. Mitt prosjekt blir derfor avgrensa til å undersøka enkelte namneledd og korleis dei er samansette i området. Det kan vera namneklassar, altså gardsnamn som sluttar på –heim, –vin, –tveit og –stad, eller det kan vera språkledd som går igjen i mange stadnamn, som til dømes holt, hage eller sal. I desse namna skal eg undersøka samansetjingsmåtar og distribusjon for å bygga opp ei forståing om korleis stadnamna i Skandinavia er påverka av kontakten folka her hadde med kvarandre.
Distribusjon av namn som inneheld holt basert på moderne overflateform. Dei norske stadnamna med dette språkleddet, har ein større tettleik i kystnære område omkring Skagerrak. I Sverige ligg dei særs tett i store område av landsdelen Götaland, mens dei i Danmark er spesielt konsentrerte i Vendsyssel, heilt nord i Jylland. (Figur laga av Peder Gammeltoft).
På kartet
over ser du ein grov oversikt over namn samansett med holt, basert på moderne
overflateform). Både i Sverige og Danmark har me tydelege knutepunkt for desse
namna. I Noreg har me ikkje så mange av desse namna, men distribusjonen av dei
som er der, er interessant. Kan det vera resultat av ein kontakt mellom dei
svenske og danske områda der holt er mest vanlege? Det skal bli
spennande å analysera og samanlikna namna grundigare, og komma eit lite skritt
nærare å forstå det samla bildet av stadnamna i Skandinavia.
On the
evening of the 28th of November our group of three onomasticians:
Terhi Ainiala, Väinö Syrjälä and I held presentations at Tieteiden talo (The
House of Science and Letters) in Helsinki, hosted by Kotikielen seura – The
Society for the Study of Finnish. The heading title of the evening was Kaupunkinimien kerrostumia:
sosio-onomastisia näkökulmia Helsingin paikannimistöön (Layers in the
Namescape of Cities: Socio-onomastic Viewpoints on the Place Names of Helsinki).
The event collected an abnormally large crowd of listeners.
Terhi
opened up the evening by telling the audience about the corpus’ onomastical
approach to the variation of the two slang names for Helsinki: Hesa and Stadi. The corpus was collected from the popular Finnish discussion
forum Suomi24.
In his
presentation Väinö told about the linguistic landscape of Helsinki from the
turn of the last century, especially of multilinguality in commercial names.
Väinö used old photos to show, how Russian, Swedish and Finnish were used on
for example the storefronts of shops in the city and how the usage of different
languages changed when years went by. Väinö also discussed what kinds of
difficulties a researcher has to face when researching the linguistic landscape
from such a long time ago.
In my presentation
I presented my initial findings about his research into the place names of the
military island Santahamina, located in South-Eastern Helsinki.
The presentation covered two major themes: the official street names of Santahamina and the slang varieties for the island’s name.
Finnish conscripts taking part in the fighters’ examination, on a break in the forest area next to the road Eteläkärjentie/Söderuddsvägen of Santahamina. The roads literal translation “Southern Tip’s Road” is due to it leading to the southernmost part of the island. The fighter’s examination is mandatory test that must be passed to progress in the training. FOTO: Ossian Hartig.
Santahamina
received its very first official street names and signs in 2011 after more than
a decade of using tsar-era (pre 1917) signage that consisted of
letter-number-combinations. The official naming was presented with to tracks
that contributed to the process reaching its conclusion in 2011. Firstly, the
official documents from Finnish Army Archives that laid out the official
reasoning for replacing the old naming system. Secondly there were the
discussions held with local, long-time residents of the island who for a long
time had pushed both the military and the city to recognize the unofficial oral
place name tradition the island’s residents had used for decades.
A clipping from an Army document from 2012 showing the old sector and building numbers (Vanha numero) – the letter describes the sector; the number is the building. In the other columns one can see the (new) street name (Kadunnimi), the street number (Katunumero) and the street name in Swedish (Kadunnimi ruotsiksi).
In the second part of my presentation I discussed the variation of the different slang varieties of the name of the island, in particular the two rather similar Santis and Sandis. The latter, formed from the Swedish-language name Sandhamn, is mostly used by more mature language users and professional soldiers. Santis on the other hand is formed from the Finnish name. The surveyed conscripts (mostly 20-year olds) had never heard of the variant Sandis. The older segment was aware of the name Santis, but regarded it as the inferior or outright wrong name for Santahamina.
All the presentations inspired vivid conversation and questions from the crowd.
