Svenska efternamnsbyten 1920–1944

av Johan Hedberg

I mitt pågående avhandlingsprojekt undersöker jag efternamnsbyten i Sverige åren 1925–2015. En av frågeställningarna berör varför människor väljer att byta efternamn och detta undersöks bland annat genom att studera de motiveringar som namnbytare har givit i sina ansökningar om efternamnsbyte. När jag studerar ansökningarna slås jag ibland av hur utförliga motiveringar som har givits, trots att det troligen inte varit nödvändigt för att ansökan ska godkännas. Motiveringarna är stundtals utformade som korta berättelser om vilka problem det burna namnet ställer till med i vardagslivet.

Förutom de stundtals utförliga motiveringarna slås jag även av antalet ansökningar som finns i arkiven och hur antalet varierar mellan olika årtal. 1930- och 1940-talen verkar ha varit decennier då intresset för att byta efternamn steg markant. Det sker exempelvis en nästan fyrfaldig ökning av antalet ansökningar på bara en nioårsperiod mellan åren 1935 och 1944. Från strax över 2000 ansökningar år 1935 (SvD 1937-04-24) så är antalet ansökningar år 1944 strax under 8000 (SvD 1946-11-11). I det följande ska jag uppehålla mig vid några statistiska uppgifter om den ökande populariteten för namnbyten i Sverige med en diskussion om vilka orsaker som kan ligga bakom fenomenet.

Namnbytesstatistik 1920–1944

Jag har här valt att koncentrera mig på perioden 1920–1944. Denna period är av olika skäl en lämplig avgränsning. Ett skäl är att år 1920 har ansökningar om efternamnsbyte varit centraliserad sedan ett år tillbaka. Namnärendena bereddes vid Ecklesiastikdepartementet 1919–1922 och senare vid Justitiedepartementet 1923–1946.  Om efternamnsbytet skulle godkännas eller inte avgjordes i regeringskonselj. Ett annat skäl för avgränsningen är att namnärendena under perioden styrs av samma regelverk, nämligen släktnamnsförordningen från år 1901 (läs mer om denna i Entzenberg 2006).

Det finns ingen samlad publicerad statistik för antalet inkomna namnbytesansökningar under den tidsperiod som vi fokuserar på här. Det diagram som presenteras nedan bygger på uppgifter från Brylla (1995) och äldre tidningsartiklar som är hämtade från tidningar.kb.se. Diagrammet är heller inte komplett med alla årtal. Med dessa reservationer i åtanke redovisas nedan hur antalet inkomna ansökningar om efternamnsbyte till departementen har ökat under åren 1920–1944:

Det är värt att återigen notera det den stora ökningen av antalet inkomna ansökningar som sker under ett knappt kvartssekel. Det är också värt att notera att antalet ansökningar nästan fördubblas på bara fyra år mellan 1940 och 1944. Märk dock att det sker en liten nedgång mellan åren 1939 och 1940.

Möjliga orsaker bakom det ökade intresset för efternamnsbyten

Vilka faktorer det var som drev upp intresset för efternamnsbyten under perioden är svårt, för att inte säga omöjligt, att säkert fastslå. Jag ska här kort diskutera två möjliga orsaker.

Urbanisering

Åren 1920–1944 infaller under en period av tilltagande urbanisering och industrialisering i Sverige (scb.se). Det är inte långsökt att tänka sig att personer, med vanliga patronymikon, som flyttade in till staden från landsbygden upplevde vissa problem i vardagslivet. Innan personnumrens tid bör ett vanligt patronymikon också kunnat ha ställt till problem med postgången och i kontakten med myndigheter.

Ett namns grundläggande funktion är att vara särskiljande (se Andersson 1996, s. 16).  Efternamnets särskiljande funktionen kunde återupprättas om patronymikonet byttes ut mot ett mer ovanligt efternamn, oavsett om detta var ett efternamn som funnits tidigare i släkten eller om det var ett nybildat.

Namnböcker och namnbyråer

Urbaniseringen är inget nytt fenomen i Sverige år 1920 och kan inte ensamt förklara det ökande intresset för efternamnsbyten under perioden. För att kunna ansöka om nytt efternamn måste namnbytaren först veta hur man ska skriva den vid tiden inte alltför enkla ansökan, och om namnbytaren vill ta ett nybildat namn så måste ett nytt namn skapas. Det nybildade namnet ska dessutom inte vara för likt ett redan befintligt namn. Ansökningsprocessen och skapandet av nya namn var alltså två hinder som kanske hindrade en person från att byta efternamn. Under perioden 1920–1944 undanröjs dessa hinder något.

Utgivandet av den statliga namnförslagsboken ”Svensk namnbok” år 1921 bör ha underlättat för personer som ville ta nybildade namn. Boken innehöll cirka 15 000 namnförslag och intresset för att ta namn från boken var högt. År 1937 anses namnboken från 1921 vara förbrukad och uppsalaprofessorn Jöran Sahlgren får då i uppdrag av svenska staten att utge en ny bok med namnförslag. Sahlgrens uppdrag utmynnar i två böcker med namnförslag: ”Svensk namnbok 1939” och ”Svensk namnbok 1940”. Till dessa tillkommer några namnförslagsböcker som runt år 1940 utgavs på privata förlag. Allmänheten hade alltså vid tiden riklig tillgång till namnförslag och det praktiska hindret skapa nya efternamn bör ha varit något mindre.

Ansökningsprocessen var som tidigare nämnt inte helt lätt. Ansökan gjordes via ett brev som skulle innehålla vissa uppgifter och vara utformad på ett visst sätt, samtidigt som ansökan också skulle innehålla specifik dokumentation om den sökande. Ansökan skulle dessutom skickas till justitiedepartementet. Under 1930- och 1940-talen träder en aktör in på arenan som underlättar ansökningsprocessen, nämligen namnbyråerna. Dessa var små bolag som oftast sköttes av en ensam person. Namnbyråerna agerade ombud och skötte således hela ansökningsprocessen från utformandet av ansökningsbrevet till eventuell kontakt med myndigheterna. Enligt tidningsannonser från tiden hade även namnbyråerna egna listor med namnförslag.

I min pågående forskning har jag sett att namnbyråerna, åtminstone i mitten av 1940-talet, agerade ombud i en stor del av de ansökningar som inkom till justitiedepartementet och då särskilt i de ansökningar som berör byte till ett nybildat namn.

Slutord

Två faktorer, urbanisering och ett underlättande av ansökningsprocessen var möjligen bidragande orsaker till ökningen av efternamnsbyten i Sverige under perioden. Det går inte helt att bortse från att det ökande intresset för efternamnsbyten också delvis berodde på någon sorts ”snöbollseffekt”. Ju fler som tog steget att byta ut patronymikonet mot ett mer ovanligt namn, ju fler vågade byta. I min kommande avhandling hoppas jag kunna föra fler och utförligare resonemang om varför det har varit så populärt att byta efternamn i Sverige.

Litteratur

Andersson, Thorsten, 1996: Onomastiska grundfrågor. I: Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. Redigert av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 60.) s. 15–43.

Brylla, Eva 1995: Utvecklingen av svenskt släktnamnsskick under 1900-talet. I: Slektsnamn i Norden. Rapport fra NORNAS tjueførste symposium i Oslo 17.–20. september 1992. Redigerad av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 58.) s. 61–79.

Entzenberg, Sonja, 2006: Det får ju vara någon ordning på torpet! Svenska personnamnsregler i ett historiskt perspektiv. Uppsala. (Språk- och folkminnesinstitutet. Småskrifter 2.) Kungliga biblioteket. Svenska dagstidningar. https://tidningar.kb.se/ (Hämtad 2021-01-07)

Statistiska centralbyrån, 2015: Urbanisering – från land till stad. (Hämtad 2021-01-05)

SvD: Svenska Dagbladet

SOU 1939:4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. Stockholm.

SOU 1940:10. Svensk namnbok 1940.På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. Stockholm.

Svensk namnbok, 1921: Till vägledning vid val av nya släktnamn. Enligt nådigt uppdrag utarbetad av därtill förordnade sakkunnige. Uppsala. Almqvist & Wiksell.

Tanker om sjældne og unikke fornavne

af Birgit Eggert

Det er ofte fremme i dagspressen i Danmark at flere og flere vælger sjældne og unikke fornavne til deres børn, og journalister efterspørger ofte viden om dette forhold hos navneforskerne. Men det er vanskeligt at få viden om de sjældne navne, da de jo ikke optræder i diverse navnestatistikker, og da de jo netop er sjældne, er det som forsker af etiske årsager problematisk at udtale sig om de enkelte navne, da de som unikke navne meget let kan identificere navnebæreren.

Tilfældige møder med sjældne navne
Det er ikke så ofte man møder på de sjældne og unikke navne; man skal faktisk være heldig at støde på dem i forskellige kilder. Jeg er selv enkelte gange stødt på sjældne navne som jeg har undersøgt nærmere. Det er for eksempel mandsnavnet Djalmar og kvindenavnet Juldagoline.

Det er mere eller mindre tilfældigheder som har gjort mig opmærksom på disse navne. Og for hvert eneste sjældne navn man finder, tager det rigtig lang tid at klarlægge oprindelse, betydning og ikke mindst en sandsynlig motivation for valget af netop dét navn.

Sjældne navne er ikke altid så sjældne
Hvis man skal have overblik over brugen af sjældne navne, er det nødvendigt med et heldækkende materiale som kan vise navnebrugen indenfor det område og den tidsperiode man ønsker at undersøge. Et eksempel er første fornavn til nyfødte i Danmark som Danmarks Statisk [www.dst.dk/navne] samler i lister med alle pigenavn og alle drengenavne hvert år. Selve listerne offentliggøres ikke, men tallene bruges i Danmarks Statistiks Navnebarometer.

I 2019 blev der givet 3559 forskellige pigenavne, og heraf blev de 2157 kun givet én gang. Til sammenligning blev det hyppigste pigenavn, Emma, brugt 486 gange. For drengenes vedkommende blev der givet 3278 forskellige navne som første fornavn i 2019, og heraf blev de 1956 kun givet én gang. Det hyppigste drengenavn, William, blev brugt 568 gange. Der er altså rundt regnet fire gange så mange som bærer et for årgang 2019 unikt fornavn, end som bærer det hyppigste drenge- eller pigenavn. Og det er langt mere end halvdelen af de benyttede navne som kun er brugt én gang i 2019. Det er altså ikke sjældent at bære et sjældent navn; og med 61.167 fødte i Danmark i 2019, er det 6,7 % af børnene som er den eneste i deres årgang med netop deres første fornavn.

De mange navne omfatter efter mit bedste skøn anderledes stavemåder af almindelige navne, udenlandske navne og almindeligt kendte navne som blot ikke er særligt hyppige lige nu. Det er altså ikke alle navnene i sådan et materiale som faktisk er sjældne, det kommer an på det perspektiv man lægger. Men hvem skal afgøre om noget er sjældent? Hvor lang tid skal der gå fra et navn har været almindeligt udbredt til man kan regne det for sjældent? Eller må navnet aldrig være brugt i landet/området før, for at det kan regnes som sjældent? Og hvornår er et udenlandsk navn sjældent?

Gunnar Knudsens samling
De etiske udfordringer ved at behandle nutidens sjældne navne, kan lettes ved at gå til historiske navnematerialer. På Navneforskning på Københavns Universitet har vi en samling af fornavne som er lavet af navneforskeren Gunnar Knudsen (1886-1952). Vi ved ikke hvad formålet med samlingen var og præcist hvilke kilder den bygger på, ligesom vi heller ikke ved præcist hvornår den er etableret. Den indeholder fornavne som er excerperet fra telefonbøger, aviser m.m. i første halvdel af 1900-tallet. Ved første øjekast ser samlingen ud til at indeholde sjældne navne, men der er også helt almindelige og velkendte navne med.

Kvindenavnet Signe er et af de almindelige navne i Gunnar Knudsens Samling

De sjældne navne i Gunnar Knudsens samling overskygger i høj grad de mere almindelige navne – ofte er der flere belæg på de sjældne navne end på det mere almindelige navne, og samlingen kunne således måske bruges til at beskrive brugen af sjældne navne i første halvdel af 1900-tallet. Det vil imidlertid først give mening når det er klarlagt hvilke kilder samlingen bygger på. Umiddelbart ser det ud til at den er koncentreret omkring københavnsk materiale, så måske kan den bruges til en undersøgelse af Københavnsområdet. Det vil et nærmere eftersyn af samlingen kunne afdække – jeg er i hvert fald meget optimistisk i forhold til dens potentiale.

Gorm og Vittus er nogle af sjældnere mandsnavne i Gunnar Knudsens samling

Socioonomastik og sjældne navne
Det er interessant at se på hvilke dele af befolkningen som benytter sig af sjældne navne, og om forskellige typer af sjældne navne fordeler forskelligt i befolkningen. Flere tidligere undersøgelser har vist at det var de lavere sociale lag i samfundet som oftest benyttede sig af sjældne navne. Eksempelvis viste Katrine Kehlet Bechsgaards afhandling Hvorfor skal barnet hedde sådan? fra 2015 at jo lavere uddannelse og jo længere ude på landet forældrene boede, jo flere sjældne navne brugte de.

Men der må være flere grupper som bruger de sjældne navne i dag, når 6,7 % af en årgang har et navn som kun er brugt én gang som første fornavn dét år. I danske medier trækkes ofte eksempler frem fra den såkaldte kreative klasse – altså skuespillere, kunstnere, reklamefolk osv. – som har givet deres børn ret specielle fornavne. Enten er det kun nogle få af denne type forældre som faktisk har givet sjældne navne til deres børn, eller også må de på en eller anden måde være forbigået i hidtidige navneundersøgelser. Måske fordi eksempelvis uddannelsesniveauet kan være meget forskelligt.

Hvis man skal gøre sig håb om at belyse om der faktisk er noget om snakken med hensyn til den kreative klasses brug af sjældne fornavne, kræver det et materiale som har en ensartet dækning af forskellige samfundsgrupper, og det finder man bedst med et landsdækkende materiale. Derfor vil det være et ganske stort arbejde at undersøge dette, men jeg håber det kan lade sig gøre en gang i fremtiden.

Navneforandring, slægtsforskning og socioonomastik

– Et eksempel på et slægtsnavneskifte i 1905

af Martin Sejer Danielsen

En af mine egne forfædre blev født den 12. september 1851 i landsbyen Alsbjerg i Torslev Sogn, Øster Han Herred, i det nordlige Jylland. Optegnelsen om hans fødsel står som forventet optegnet i kirkebogen der kan findes i arkivet fra Torslev Sogn hos Rigsarkivet. Han blev døbt med navnet Niels Christian Nielsen.

Men under hans navn læser man et interessant notat: “Fik 1905 30. Decbr. Navnebevis af Han Herreds Kontor på Navnet Niels Kristian Johansen”. Mere står der ikke om dén sag i kirkebogen.

Navneskifter findes på denne måde noteret i kirkebøgernes fødselslister, og sådan en note afføder hurtigt spørgsmålet: Hvor finder jeg mere om denne sag?

Rigsarkivet og proveniensprincippet

For at finde oplysninger om sin slægt hos Rigsarkivet skal man vide at langt de fleste arkivalier ligger ordnet efter proveniensprincippet.

Det betyder kort fortalt at materialet ligger underordnet de administrative enheder, institutioner med videre der har skabt arkiverne, og man må benytte de søgemidler som arkivskaberen i sin tid selv ville have benyttet for at finde ind til oplysningerne. Derfor bliver man nødt til at sætte sig ind i dansk administrationshistorie.

Den primære personregistrering i Danmark har i århundreder været en opgave der lå hos sognepræsterne (med undtagelse af Sønderjylland siden 1874). Notaterne om de store livsbegivenheder, inklusive fødsler, ægteskaber og dødsfald, kan derfor findes i kirkebøgerne der naturligvis skal søges i arkiverne fra de mere end 2000 sogne, præsteembeder og anerkendte trossamfund der har eksisteret.

Kirkebøgerne er derfor også en af slægtsforskerens vigtigste kilder. Somme tider er en begivenhed kun omtalt her, andre gange kan man finde oplysninger om en given sag eller begivenhed flere steder. Dette gælder ikke mindst navneforandringer.

Navneforandring ved navnebevis

Læser vi os ind på administrationshistorien om navneskifte, hvilket historiker og arkivar Karl Peder Pedersen så udmærket har gennemgået i artiklen ”Navnet det er stadig Jensen”, kan vi bedre forstå notatet om min forfader i kirkebogen fra Torslev Sogn.

I maj 1903 indførtes en nemmere og billigere måde at skifte slægtsnavn; en praksis der i lidt anderledes form blev til en egentlig navneforandringslov i 1904. Lovens detaljer vil jeg dog udelade her. Det væsentlige for den nysgerrige slægtsforsker der leder efter flere oplysninger i sagen, er Pedersens redegørelse for at sagsbehandlingen blandt andet blev lagt ud til herredsfogederne (på landet) og byfogederne (i købstæderne).

Så længe et ønsket slægtsnavn ikke var optaget på en af to lister over beskyttede slægtsnavne, og i øvrigt fulgte nogle generelle krav, kunne fogederne selv godkende et navneskifte og udstede et navnebevis. I herreds- og fogedarkiverne kan man derfor finde materiale om navneforandringer, særligt i den såkaldte navneforandringsprotokol. Dele af en navneforandringsprotokol fra Horns Herredsfoged-Frederikshavns Byfoged findes faktisk skannet, så her kan man få et overblik over hvad en sådan protokol kan indeholde.

Når vi derimod finder optegnelsen om navneskiftet i kirkebogen, er det faktisk et skridt længere ude i sagsbehandlingen: Navneskiftet skulle nemlig meddeles de “relevante kirkebogs-, lægdsrulle- og strafferegisterførere”, som Karl Peder Pedersen skriver i ovennævnte artikel. Derfor finder vi også et notat om navneskiftet i kirkebogen som tilføjelse til ansøgerens fødselsregistrering.

Navneforandringsprotokollen

Med navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged foran mig slog det mig allerførst at langt størstedelen af de optegnede navnebeviser i protokollen er udarbejdet den 30. december 1905 – nøjagtig samme dag som min forfaders navnebevis. Årsagen skal nok søges i at der faktisk var en del ventetid fra loven i 1904 blev udarbejdet til det blev praktisk muligt for fogederne at træffe afgørelsen. Først skulle Justitsministeriet have udarbejdet de føromtalte to lister over beskyttede slægtsnavne.

Ifølge Karl Peder Pedersen var det derfor reelt først fra 1906 at navneskifterne kunne bevilges i henhold til loven. Noget tyder dog på at man allerede op til nytårsskiftet i 1905 var blevet klar til at træffe afgørelserne på de ansøgninger der sikkert havde ophobet sig gennem en længere periode.

Udsnit af side 52 i navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged, Rigsarkivet. Klik på billedet for at se hele siden. Foto: Martin Sejer Danielsen.

På side 52 i protokollen (se billedet) fandt jeg endelig optegnelsen om Niels Kristian Nielsens navneskifte til Niels Kristian Johansen. Desværre stod der ikke egentlig optegnet noget om årsagen til navneskiftet. Dog bemærker man at faderens navn var Niels Johansen Nielsen – det vidste vi dog allerede fra kirkebogen. Valget af det lidt sjældnere patronym Johansen frem for det lang mere almindelige Nielsen har altså været oplagt.

Forskningsperspektiver – et socioonomastisk perspektiv

Ingen har mig bekendt gennemgået disse navneforandringsprotokoller systematisk. De indeholder dog åbenlyse socioonomastiske perspektiver. På trods af at den enkelte optegnelse ikke nødvendigvis giver tydelige oplysninger om ansøgerens motivation til at ønske navneskifte, eller giver en årsag til hvorfor lige netop dét navn blev valgt til, ville en systematisk gennemgang af listerne helt sikkert kunne bidrage til at afsløre tendenser.

Den systematiske gennemgang kunne passende suppleres med mere kvalitative studier der tager udgangspunkt i slægtsforskning. Som eksemplet ovenfor viste, er navneskiftet fra Nielsen til Johansen ikke grebet ud af den blå luft – navnet var del af familien.

Hertil kan navneskiftet foregå på flere andre måder end gennemgået i dette blogindlæg. I min optik fortjener det historiske navneskifte langt mere opmærksomhed i onomastikken end det hidtil har modtaget. Og der ligger en masse kildemateriale der bare venter på at blive hevet frem fra gemmerne.

Lyst som socialt fænomen i stednavne

af Peder Gammeltoft

Hvad er lyst egentlig? Mange ting, faktisk. Lyst kan være alt fra en trang til noget eller et ønske om noget, til at være udtryk for glæde eller fornøjelse om noget. Og endelig kan lyst betegne et begær – gerne et seksuelt et af slagsen.

Lyst forekommer også som efterled i stednavne – gerne i stednavne som angiver bebyggelser i bynære omgivelser eller i opbyggede områder. Efterleddet –lyst omtales ofte som en ung stednavnetype, men helt ungt er det dog ikke. I Danmark og Norge kendes de allerede fra 1700-tallet.

Marienlyst

I Strømsø i det sydlige Norge ligger lystgården Marienlyst. Den er nu en del af Drammens museum. Lystgården har haft dette navn siden 1809, da købmand og skibsreder Hans Mallings købte gården i 1809 og opkaldte den efter hustruen Elisabeth Marie Tidemand.

Lystgården Marienlyst i Strømsø, Norge, er et typisk eksempel på tidlig brug af efterleddet –lyst i stednavne – det bedre borgerskabs lystsejendomme. Foto af Jan-Tore Egge (CC BY-SA 4.0)

Marienlyst er ikke gårdens ældste navn. Da den blev anlagt på midten af 1700-tallet, fik den navnet Weyersfryd efter krigsråd og krigskommisar Hans Thomas Weyer, der opførte lystgården. Senere fik den så navnet Tøndersfryd, nu efter den nye ejer byborger og justitsråd Hans Henrik Tønder.

Som det kan ses af navnet Marienlyst, og ejerkredsen, var navne på –lyst populære blandt samfundets øverste lag. Det var dem som havde råd til at anlægge fritidsanlæg og boliger helt for fornøjelsens skyld – til deres glæde og fornøjelse, som er en af betydningerne af ordet lyst. Og det er den i betydning vi ser de ældste forekomster af navnet.

Navne på –lyst i Norge i 1800-tallet

I den norske matrikel fra 1838, er der registreret 26 stednavne med efterleddet lyst, og 80% af dem indeholder personnavne, i hovedsagen fornavne. Navnene er det bedre bogerskabs navne – Anna, Catherine, Christian, Margrethe, Marie, Sørine og Valentin – modelleret efter datidens dansk-norske mode. Nogle af af stednavnene har tilmed ‑en‑ som fuge mellem forled og efterled, et træk som oprindeligt stammer fra tysk. Som det ses på udbredelseskortet, ligger de ældste eksempler altid i bynære omgivelser. Så det var kultiverede, urbane folks navne, det her!

I den senere matrikel fra 1886, er antallet af lyst-stednavne steget til 69. Stadig dominerer personnavne, men udgør nu kun knapt halvdelen af alle navne – i stedet er to andre kategorier – navne hvis forled beskriver naturen, så som skoven og havet, eller hvis forled omhandler abstrakter, fx ’frihed’, ’sommer’ og ’venskab’ – omtrent lige så hyppige. Disse to kategorier udgør hver omtrent en fjerdedel af alle eksemplerne i denne matrikel.

1900-tallets lyst-navne

Især i den naturbeskrivende kategori, anes en ny anvendelse af stednavneelementet, der bliver ganske mere udbredt i det 20. århundrede – demokratisering af fritid og frihed. Fra at have været noget forbeholdt det bedre borgerskab, bliver fritidsbeskæftigelser noget for hele folket, især efter de store arbejderreformer i første halvdel af 1900-tallet. I matrikeludkastet fra 1950, er der nu godt 750 stednavne på –lyst, altså 30 gange så mange navne som i matriklen lidt over hundrede år tidligere! Nu udgør personnavne kun ca 15% af alle lyst-stednavne, hvorimod naturbetegnende stednavne udgør halvdelen og abstrakter godt en tredjedel. I stedet for personer, hyldes nu glæden ved fredsommelighed, frihed, idræt, sol og sommer i forleddene – og ikke mindst glæden ved havet. Faktisk er Sjølyst navnet på over 40% af stednavnene.    

Hytten Sjølyst på en holm i Rokosjøen i Løten kommune, Norge, er et typisk eksempel på den nyere brug af stednavne på –lyst som navn på fritidsejendomme. Foto af Olaf Benningstad (CC pdm).

Stadig populært i det 21. århundrede

Til det nuværende århundrede, er antallet af norske stednavne på –lyst igen næsten fordoblet til over 1454. Samme tendens er, at fokus flyttes fra at ære personer til at udtrykke glæde over naturen, frihed, ferie og fritidsbeskæftigelser. Kun 8% af lyst-stednavne i matriklen af 2010 har personnavne som forled, hvorimod hele 82% beskriver naturen og 10% abstrakter. Igen er Sjølyst den helt store topscorer med 971 eksempler – 66% af alle stednavne!!

Det vi ser i denne udvikling er ganske interessant. Som fritid bliver mere alment tilgængelig for alle, og ikke kun forbeholdt de få, skifter navngivningsfokusset. Fra at give udtryk for at man har opnået noget i livet og ønsker at det skal give lykke og velstand for familien, betyder demokratiseringen af fritid at mennesket ikke længere er det vigtigste navngivningsmotiv, det er derimod det der giver glæde – naturen, sol, sommer og fritid. Samtidig sker der en kraftig stereotypisering af navnetypen til få, højfrekvente former, som ovennævnte Sjølyst samt Sollyst og Sommerlyst, der tilsammen udgør henved 1200 af stednavnene. Det er som om kreaviteten i navnedannelsen forsvinder samtidig med navnetypens mangfoldiggørelse.

Samtidig flytter stednavne på –lyst også ud fra byerne og ud i Fritidsnorge, ud i skoven, op i fjeldet – og ikke mindst ud til havet. På oversigtskortet, kan vi se den gradvise udflytning fra de større byer til oplandet, for til sidst at brede sig ud over hele kystnorge. Samtidig går navnetypen fra at betegne lystgårde nær urbaniserede strøg til at betegne rene fritidsanlæg, gerne hytter af beskeden standard til weekend- og feriebrug.

Kort over norske stednavne på –lyst fra matriklerne i 1838 og 2010. Bemærk at –lyst 1838 (gule cirkler) stort set altid findes i nærheden af købstæder (store blå cirkler). 170 år senere er stednavnetypen udbredt i hele Norge (sorte prikker). Især er koncentrationen høj i kyststrøg (rød skravering). Illustration af Peder Gammeltoft.

Navnetypen lyst bliver allemandseje i det 20. århundrede, og går samtidig fra at være centreret om de successrige og deres personkredse til at afspejle folkets glæde over fritiden og deres udfoldelser i naturen.

– Se det er en rigtig fortælling at fordøje medens vi nyder havudsigten og friheden. Jeg håber du får lyst til at læse mere om navne!

Peder Bonde og Jens Husmand

Sociale variationer i personnavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark

af Johnny G. G. Jakobsen

Når jeg i en eller anden faglig sammenhæng har siddet og pløjet mig igennem lister af navne på personer fra de bredere lag af samfundet op gennem historien, så har det slået mig, at de mere specielle navne som oftest findes i særlige sociale grupper. Hvis man f.eks. ved gennemgang af en dansk kirkebog fra 1700-tallet støder på et navn, der afviger fra de mest gængse, så viser det sig ofte ved en nærmere læsning, at forældrene tilhører en anden stand end bondestanden. At eksempelvis præste- og forpagterfamilier gav deres børn andre navne end bondefamilierne er måske ikke så overraskende, men i mange tilfælde har jeg også bemærket en tilsyneladende højere navnekreativitet i de ældre tiders husmandsstand.

En matrikelliste fra Merløse Herred 1688

Så da jeg i mit arbejde med stednavne i Merløse Herred på Sjælland fik fingre i en komplet navneliste på alle gårdmænd og husmænd i herredet ved Matriklen 1688, tænkte jeg, at det kunne være en kærkommen lejlighed til at afprøve min fornemmelse på et konkret og statistisk nogenlunde holdbart materiale. I listen optræder i alt 923 mandsnavne på personer, der i 1688 har haft en ejendom med jord i et af herredets 19 sogne. 728 af disse (79 %) havde stand af ’gårdmænd’, mens de resterende 195 (21 %) var benævnt som ’husmænd’.

Socialt stod gårdmandsstanden højere end husmandsstanden, idet gårdmandsfamilien som hovedregel kunne ernære sig alene ved indtægterne fra deres gård, mens husmændene kun havde et mindre jordtilliggende, hvis indtægt måtte suppleres med håndværk eller arbejde på gårdene eller godserne. Det sociale skel de to grupper imellem var gennemgående ret tydeligt, således at man normalt giftede sig inden for sin egen stand. Som en underklasse i husmandsstanden hørte også de ’jordløse husmænd’, der slet ingen jord havde at opdyrke, men de er ikke medtaget i matrikuleringen og indgår derfor ikke i undersøgelsen.

Top 10 for personnavne blandt bønder og husmænd i Merløse Herred 1688

De 10 hyppigste fornavne blandt bønder i Merløse Herred 1688De 10 hyppigste fornavne blandt husmænd i Merløse Herred 1688
  1. Peder (98)  1. Jens (24)
  2. Niels (88)  2. Christen (23)
  3. Jens (80)  3. Peder (20)
  4. Laurids/Lars (66)  4. Laurids/Lars (17)
  5. Hans (60)  4. Hans (17)
  6. Christen (46)  6. Niels (16)
  7. Oluf (43)  7. Anders (8)
  8. Anders (36)  7. Søren (8)
  8. Søren (36)  9. Mads (6)
10. Rasmus (27)10. Rasmus (6)
De ti mest frekvente fornavne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred ved Matriklen 1688. Tallene i parentes angiver det faktisk antal.

En optælling af Top 10-lister over de hyppigste navne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred anno 1688 viser, at det i vidt omfang er de samme navne, der optræder på de to lister. Men rækkefølgen er langt fra ens. Mens Peder er klart det hyppigste navn blandt herredets bønder, er det nede på en 3. plads blandt husmændene. Omvendt er Jens på førstepladsen blandt husmændene og nr. 3 blandt gårdmændene. Det skal indrømmes at forskellene i antal ikke er stort blandt nr. 1-3 og nr. 4-6 blandt husmandsnavnene, men det er ikke desto mindre interessant at notere sig, at hvor f.eks. Niels er rangeret som nr. 2 i gårdmandsklassen, er navnet helt nede på en 6. plads hos husmændene. Omvendt er Christen det næsthyppigste navn blandt herredets husmænd, men blot nr. 6 hos gårdmændene.

Specielle gårdmands- og husmandsnavne i Merløse Herred

En sammenligning af de to Top 10-lister indikerer således nok nogen indbyrdes variation i navnepræferencen de to sociale grupper imellem, men viser ellers ikke nogen helt specielle navne forbeholdt den ene eller den anden gruppe. For at iagttage sådanne må vi længere ned af listerne. Eftersom gruppen af gårdmænd i undersøgelsen er mere end tre gange så stor som husmandsgruppen, kan det statistisk ikke undre, at adskillige navne nederst på listen kun optræder med belæg blandt bondestanden. De mest markante forskelle med overvægt blandt gårdmændene er Thomas (6 bønder, 0 husmænd) og Jesper (7 bønder, 1 husmand). Mere interessant er det, at en del navne kun optræder blandt husmændene, selvom denne gruppe er antalsmæssigt markant mindre: Det gælder således navnene Gabriel, Johan, Jonas, Mattis, Nicolai, Olle og Thor.

Et sidste forhold, som jeg her vil bemærke, er, at også de forskellige variantformer af visse grundtyper af navne synes at variere socialgrupperne imellem. Mens der for både Jep og Jeppe er en markant overvægt blandt gårdmændene (henholdsvis 6 og 7 gårdmænd mod 1 og 2 husmænd), så er fordelingen langt mere ligelig i grundformen Jakob (4 gårdmænd, 3 husmænd). Så stødte man på en Jeppe og en Jakob i 1680’ernes Merløse Herred, så talte sandsynligheden altså for, at den førstnævnte var en bonde og den sidstnævnte en husmand.

I Ludvig Holbergs berømte komedie ’Jeppe på Bjerget’ fra 1722 er hovedpersonen Jeppe en fordrukken fæstebonde i en fiktiv sjællandsk landsby, hvor han lidt for ofte søger lindring for hverdagens plager hos den lokale, brændevinsudskænkende husmand, Jakob Skomager. ’Jeppe’ og ’Jakob’ er danske varianter af samme latinske grundform (Jacobus), og Holbergs valg af navne til henholdsvis fæstebonden og skomageren harmonerer faktisk helt med den socio-onomastiske varians, der eksisterede i samtidens Merløse Herred. Billedet, der viser Jakob til venstre og Jeppe til højre, stammer fra en opsætning på Det Kongelige Teater i 1918. Foto: ukendt fotograf, Wikimedia Commons

De videre perspektiver

Observationerne fra Merløse Herred bør ikke tages til indtægt for, at de fundne navnefrekvenser for gårdmænd og husmænd også gælder for resten af Danmark; tværtimod tyder flere undersøgelser på ganske betydelige regionale variationer i den overordnede personnavnebrug. Men mig bekendt har ingen hidtil undersøgt mulige sociale variationer inden for landbefolkningen i ét bestemt område i ældre tid som her. Nu skal man selvfølgelig vare sig for at udlede alt for meget af et talmateriale på knap 1.000 personer, hvor fordelingerne meget vel kunne være faldet anderledes ud i et naboherred, og især gruppen af husmandsnavne bør forøges, førend man for alvor kan udlede noget. Men jeg vil ikke desto mindre mene, at min mavefornemmelse for eksistensen af nogle socio-onomastiske variationer de to samfundsgrupper imellem er blevet bekræftet tilstrækkeligt til, at jeg vil fortsætte den slags personnavnerelaterede afstikkere fra mit stednavnemæssige hovedvirke. Næste gang måske ved at sammenligne de to rurale grupper med navne på borgere og håndværkere i den ved herredet beliggende købstad Holbæk. Fremtiden må vise, hvad der kan komme ud af det.

Ett senmedeltida kriminaldrama sett med socioonomastiska glasögon

av Lennart Ryman

Den 21 november 1487 inleddes en rättegång vid rådhusrätten i Stockholm med anledning av en ung kvinnas död. Det är kanske den mest omfattande brottsutredning som har bevarats från det medeltida Sverige. Rättegångsreferaten täcker sidorna 235–239 i det andra bandet av utgåvan av Stockholms stads tänkeböcker. Som jämförelse är handlingarna från ett mer normalt ärende införda omedelbart efteråt: ”Samma dag erkände Henrik Henriksson att han slog ihjäl färjekarlen vid Stäket. För det dömdes han till svärd. I from åminnelse.”

Efter flera förhör erkänner kvinnans husmor sig skyldig till misshandel med dödlig utgång. I förhandlingarna omtalas ett trettiotal personer: aristokrater, borgerskap, tjänstefolk och en bonde med sin son. Handlingarna blir därför ett tacksamt material för en betraktelse över tidens personnamnskick. Den tryckta texten och ett referat av händelserna är tillgängliga på webbplatsen Stockholmskällan. Här under finns en lista på de omtalade och på deras omtalsfraser.

Eva spinner. Detalj av senmedeltida kalkmålning från Häverö kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson. Från Historiska museets webbplats.

Mickel Raukas hustrus piga och hennes närmaste omgivning

Det mest uppseendeväckande är att den mördade kvinnan aldrig namnges, trots den detaljerade framställningen. Från samtidens perspektiv var hennes namn tydligen oviktigt; hennes roll som piga i borgaren Mickel Raukas hus var det väsentliga. Hon kallas bara pigan med olika tillfälliga bestämningar, bl.a. ”den arma, döda pigan”. En annan av Mickel Raukas hustrus pigor presenteras i egenskap av vittne med namnet Marta. Vi får också reda på vad den mördade pigans far heter: Per Diekn från Pemars socken i sydvästra Finland. Hans identitet var viktig, eftersom han som närmast anhörig var den som skulle uppbära mansbot. Fadern bär ett av de vanligare binamnen i det medeltida Sverige (fornsvenskt Diækn, vilket kan tyda på skrivkunnighet). Att han omtalas med en svensk namnfras, trots att hans modersmål sannolikt är finska, är väntat; det är snarare regel än undantag att finska namnformer inte slår igenom i skrift.

Pigans husmor har det typiska omtalssättet för en stadgad borgerska. Det märkliga hustru Dorathea Michel Raukes, med hustrutitel och mannens namn i genitiv, är vanligt i stadsböckerna. Hon omtalas även flera gånger som ”Mickel Raukas hustru” och dylikt, och blir alltså i första hand identifierad i förhållande till sin man. Ett av vittnena är kanske borgaränka: Birgitta Swens i Mickel Raukas gård, där Swens troligen syftar på Birgittas make. Hon omtalas utan hustrutitel, vilket kan tyda på rätt låg status. Birgitta har en inneboende i sitt hus, den säkerligen ogifta Kaderin Arffuidz dotther.

Borgare

Den största gruppen i framställningen är borgare. De omtalas vanligen med förnamn och med ytterligare ett element, som har efternamnsliknande funktion: ett tillnamn, ett patronymikon eller en yrkesbeteckning (Erick Praal, Hinrik Ericsson, Benct bältare). Den sociala statusen för borgare som saknar yrkesbeteckning får anses vara känd av omgivningen; status framgår oftast inte av omtalssättet. Ibland anges eller antyds att det rör sig om en rådman (Anders Suensson kemmeneren respektive erlig man Erich Gislasson), medan i andra fall rangen lämnas omarkerad (Peder Skytte). Att en man är hantverksmästare visas vanligen med en yrkesbeteckning. Däremot förekommer normalt ingen yrkesbeteckning för köpmän; ett undantag är Claues Screddere mercator, där upplysningen att han är köpman är tillfogad för att visa att han inte är skräddare.

Ett särskilt namnskick tillämpas för bårdskärare (”kirurger”), som vanligen omtalas med titel och förnamn: mester Lodwijck. Omtalet av en av borgarna, Lasse, som har varit med och synat den döda pigan, bryter det prydliga mönstret. Det bör handla om en för skrivaren relativt okänd person. Han identifieras informellt men effektivt efter sin företrädare i äktenskapet: ”Lasse, som fick Pinnow-Heikes hustru”. Vi kanske har en liknande identifikationsstrategi i Mickel Rauka själv, som kanske i själva verket är gift med den ursprunglige Raukas dotter. En ”Mickel Raukamåg” är omtalad 1477, och det ligger nära till hands att anta att den personen är identisk med Mickel Rauka.

Livshjulet, målning av Albrekt målare (Albertus Pictor) i Härkeberga kyrka, Uppland. Foto: Sören Hallgren, Nordiska museet. Från digitaltmuseum.se. (Albrekt målare och Mickel Raukas piga var samtida med varandra i den lilla staden Stockholm.)

Fru Ingeborg och annat frälse

Märkligt nog tar flera riksråd aktiv del i rättegången. Här kan vi iaktta den strikta skillnaden mellan riddare, med ständigt utsatt herretitel, och väpnare, som trots sin ställning som riksråd får nöja sig med lösa bestämningar som ”ärliga och välbördiga män” eller ”väpnare”, och som ibland blir helt utan rangbeteckning. Talande är att ställningen som riksråd inte omtalas på något sätt, utan förutsätts vara känd. Med motsatt tendens omtalas riksföreståndaren Sten Sture som ”vår herre och hövitsman”.

En man som uppträder som borgensman för hustru Dorotea är Mats Lytke. Hans sköldebrev från 1483 är bevarat, och han borde alltså höra till frälset, men detta tycks inte ha påverkat vare sig hans verksamhet som borgare och köpman eller hans omtalssätt. Även en av rikets förnämsta kvinnor omtalas, när hon ber om nåd för hustru Dorotea, den danske riddaren Åke Axelssons dotter och riksföreståndarens hustru ”fru Ingeborg herr Sten Stures”. Vi kan ana att stadsboksgenren är mycket snål med att skriva ut patronymika för kvinnor, oavsett status. Särskilt gäller detta gifta kvinnor, som ju mycket ofta identifieras i förhållande till sina män.

Jöns i Söderby och hans son

Nyckelroller i förhandlingarna intas av bonden Jöns och hans son. Jöns presenteras först som Jöns i Söderby, vilket säkert var precist nog för omgivningen. När riksråden är med i rätten höjs dock formalitetsgraden, och han skrivs Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön. Han omtalas även som bonden och som ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Jöns son presenteras omständligt som ”Jöns Perssons son i Söderby i Munsö, hetandes Peder Jönsson”. Senare kallas han även pilten.

Avslutning

Den som har orkat läsa så här långt håller nog med mig om att omtalssättet för de uppträdande i målet mot Mickel Raukas hustru har betydande social relevans. Från namnforskningens synpunkt är det intressant att studera hur namn samverkar med andra språkliga enheter för att identifiera individer och tilldela sociala positioner.

Den text som vi har undersökt är betydligt mer avslöjande än flertalet moderna texter, trots, eller delvis tack vare, att vissa särdrag är förbryllande. Varför lyfts vissa förhållanden fram medan andra är helt omarkerade? Delvis kan det nog förklaras med texternas perspektiv, skrivna som de är med utgångspunkt i en manlig, borgerlig elit. I grund och botten levde man också i så små samhälleliga förhållanden att stora luckor i hur omtalssättet återspeglade den samhälleliga strukturen inte innebar några större kommunikativa problem.

Stadsböckernas värld ter sig säkert mycket främmande för de flesta av oss. Stora steg mot dagens verklighet tas under 1600-talet, då bl.a. en sorts revolution i omtalssätt genomförs i Sverige, med införande av släktnamn och nya titlar. Några exempel från 1700-talets början är ”landshövdingen högvälborne baron Olof Törnflycht”, ”grevinnan högvälborna fru Christina Lewenhaupt”, ”handelsman Mats Fagerholm”, ”hattstofferareänkan hustru Eva Margareta Schröder”, ”drängen Eric Malmsten”,”Hushållerskan Maria Berling”. Ett nytt samhälle manifesteras i nya omtalssätt. Ännu en revolution inträffar som bekant under 1900-talet, med en drastisk reducering av bruket av titlar och även av efternamn. Vad säger det om dagens svenska och kanske även nordiska samhälle och självbild? Är vi jämlika, individualistiska och kanske en smula infantila?

De omtalade:

Pigan, omtalad som: pigan (preciserat med bl.a. ”den piga som han förde hit in i staden”, ”den döda pigan”, ”den sjuka pigan”, ”den döda pigan, som låg framför Huvendals port, som hade tjänat Mickel Rauka”, ”den arma (fatiga) döda pigan”). Pigans far: Per Diekn i Pemars socken.

Mickel Raukas hus, omtalat som: Michel Raukes hwss, Michel Raukes gardh. Dorotea, omtalad som: ”Mickel och hans hustru”; Michel Raukes hwstru; hustru Dorathea Michel Raukes; hustru Dorathe. Mickel Rauka, omtalad som: Michel Raucka; Mickel; ”bonden själv” (i egenskap av borgensman för sig själv).

Vittnen till händelseförloppet: Rådmannen Peder Skytte: Peder Skytte. Jöns i Söderby, omtalad som: Jöns i Söderby (och hans lege quinno); Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön; Jöns; bonden; ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Hans son: Jöns Perssons sön j Söderby j Mwnszöö, hetendes Peder Jönsson; pilten. Birgitta: ”Birgitta Swens som bor i Mickel Raukas gård”. Hennes hyresgäst: ”hennes huskvinna, som hette Kaderin Arffuidz dotther”; Kaderin. Pigan Marta: ”en piga som hette Marta, som också hade tjänat Mickel Raukas hustru med den döda pigan”; ”samma piga”; Martha.

Syningsmän: rådmannen och kämnären Anders Svensson: Andhers Suensson kemmeneren. Köpmannen Jakob Månsson: Jacop Mansson. Köpmannen Klas Skräddare: Claues Screddere mercator. Grytgjutaren Karl: Karl gritegiwtere. Bårdskäraren Ludvig : mester Lodwijck. Lasse: Lasse, Pynnow Heyke vxor fich.

Borgensmän: Köpmannen Henrik Eriksson: Hinrik Ericsson. Köpmannen Jöns Andersson: Jenis Andersson. Köpmannen Erik Prål: Erick Praal. Köpmannen Anders Schulte: Andhers Sculte. Köpmannen Olof Lång: Oleff Langh. Köpmannen Hemming Olsson: Hemmingh Olsson. Köpmannen och f.d. rådmannen Per Olsson: Pedher Olsson. Köpmannen och frälsemannen Mats Lytke: Mattis Lytke. Sadelmakaren Bengt: Benct beltere.

I rätten: Borgmästaren: borgamesteren. Riksråden: ”i ärliga ok välbördiga herrar och mäns närvaro, herr Ture Turesson, herr Ivar Gren, herr Erik Ottesson, riddare, Arvid Trolle och Bengt Åkesson, väpnare. – her Thwre Twresson; her Twre. her Ywer Gren. her Erick Otsson. Arffuit Trolle; Arffuit. Benckt Akasson. Rådmannen Erik Gislason: erlig man Erich Gislasson. Riksrådet och väpnaren Per Ragnvaldsson: Pedher Ragwalsson.

Förebedjare: Ingeborg Åkesdotter: ”ärlig kvinna fru Ingeborg herr Sten Stures”.

Högre instans: Sten Sture: ”vår herre och hövitsman”.

Anmärkningar: Jöns i Söderbys ”legokvinna” representerar ännu ett sätt att omtala kvinnligt tjänstefolk. Angivelsen ”köpman” är i ett par fall något osäker men mycket sannolik. – Flera av de inblandade personerna är upptagna i Sveriges medeltida personnamn (som har kommit fram till Iøsse). Se om syskonen Ingeborg Åkesdotter och Bengt Åkesson under Ingeborgh 1464 respektive Benedikt 1471 och om den obarmhärtiga husmodern under Dorothea 1487. En preliminär digital version av SMP finns här.

Litteratur

Kousgård Sørensen, John, 1985: Hustrunavne. I: Regional och social variation i nordiskt personnamnsskick. (NORNA-rapporter 29.)

Leibring, Katharina, 2011: KarinKirstin och Per Månssons svära – det tidiga 1600-talets kvinnonamn och namnfraser i Sverige. I: Studia anthroponymica Scandinavica 29.

Nedrelid, Gudlaug, 2009: Titlar og tilnamn i Heimskringla. I: Namn og nemne 26.

Peterson, Lena, 1983: Personnamn/personbeteckningar i några fornsvenska källor. Försök till indelning och beskrivning. I: Personnamnsterminologi. (NORNA-rapporter 23.)

Pettersen, Egil, 1981: Personnavn i Vest-Norge 1450–1550. Oslo.

Ryman, Lennart, 2009: Designations of origin in 15th-century Stockholm. I: Names in multi-lingual, multi- cultural and multi-ethnic contact. Proceedings of the 23rd International Congress of Onomastic Sciences. Toronto.

— 2015: Namnfrasvariation och sociala gränser i det senmedeltida Stockholm. I: Navne og skel – Skellet mellem navne. (NORNA-rapporter 91:1.)

— 2016 Nya attribut – nya namn. Namnfraser ca 1500 och ca 1700 – en jämförelse. I: Studia anthroponymica Scandinavica 33 (2015).

— 2018. Occupational designations in late medieval Stockholm. I: Namen und Berufe. Leipzig. (Onomastica Lipsiensia 13.)

Sundström. Agneta, 2004: Mæster Sigga hustrv, hustrv Birgitta Midakers och hustrv Elin i Sæby. Olika sätt att benämna kvinnor i Arboga stads tänkebok. I: Namn. Hyllningsskrift till Eva Brylla den 1 mars 2004. (Namn och samhälle 15.)

Wahlberg, Mats, 1999: Uppsalaborgare på 1600-talet. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999. Uppsala. (Namn och samhälle 10.)

Uppdaterat 2. juni 2020