What is behind the name?

by Peder Gammeltoft

One of the core questions in place-name research is: What is the motivation for a name? On the surface, this looks pretty straightforward. All place-names are formed from the existing, spoken language at the time of formation. So, if we know what words existed at any given time, their declension and meaning, then it is a matter of correctly interpreting the individual components of a place-name, and then we have the meaning of the name, right?

Unfortunately, things are not as simple as that. In an ideal world, an interpretation gives a formal origin: name X consists of element 1 in the genitive singular + element 2 in the plural. This allows us to show what the constituents of a place-name is and what the meaning is. However, the factual assessment is often based on parallel examples, even in cases where we are temporally almost in touch with the actual naming moment. And although we can probably guess what must have been the naming motive, we cannot be sure.

For instance, take a place-name like Gåserød (1575 Gaaßerudt) in Andebu, Vestfold, Norway. Formally, the first element is either Old Norwegian gási, m. ‘gander, male goose’ or the derived male byname Gási, m. The last element is more straight forward, Old Norwegian ruð, n. ‘a clearing’. But what is the naming motive behind Gåserød? Was the settlement cleared by a man named Gási, had geese been spotted at the locality, or were geese being reared at the settlement? This we can never know, as we do not have a record of why people started calling this place for Gåserød.

An illusive Find or a name transfer?

In a few cases, however, we can prove a naming motive through historical records. Near the famed Ulefos Ironworks in Holla in Telemark, there used to be a smallholding or homestead, in the sources variously spelled “Findsruud” or “Finsrud” or “Finsrød”. The smallholding is not of great age, being recorded no earlier than the beginning of the 18th century. It was originally set up on cleared land outside of the cadastral system, as was the norm earlier. Finsrud holds some fame locally, as it used to be the permanent residence of the hammer masters at the ironworks, which were central persons in the community.

Throughout the next two centuries we find the name with theses spellings. However, in local historical literature from the 20th century we find “Finsrod” or “Finnsrote” as variant spellings of the place name. In 1732 Findsruud became the permanent residence for a hammer master Niels Olsen Finsrod at Holden’s Ironworks (later Ulefos). He was a member of the Finsrod family who immigrated from Sweden in the 17th century, possibly via Finnskogen. For this reason, local historical literature has assumed that “Findsrud” or “Finsrod” is the same name, but with alternative spellings. If this is the case, then Finsrud would be an adapted name transfer either from an original settlement of Finsrod, or more probably from the family name Finsrod.

It is not unknown that a family name can be transferred to a settlement, and “Finsrod” may also lie behind the name form “Finsrud” or “Finsrød”, if the surname origin has been either misunderstood or rather a reinterpreted analogous to the very frequently occurring place-names –rud/-r­ød in Eastern Norway. However, since the family name would have been alive or remembered when the name became established locally, such a change should not have been a likely occurrence. Is there another explanation?

The smallholding was one of the pieces of property in the parish from which the local priest had income (prestebord) for his sustenance. Therefore, we have good early record of the Finsrud settlement. When the priest leased the smallholding to Niels Olsen Finsrod in 1732 (the rectory owned the land), the lease document tells that the name of the previous lease holder was a Find Findsen. We know from church records that Find Findsen lived from ca. 1654 to August 4th, 1720, but more importantly, the document also states that Find Findsen owned the right to clear the site, but that the clearing right had been sold back to the rectory by the widow. This clearing right was incidentally purchased by Niels Olsen Finsrod in 1738.

Figure 1. Photograph from c. 1910 in the direction of where Finsrud was situated. Finsrud is the settlement with the white gable to the right of the church. The area is now part of central Ulefoss.

The naming motive established

The lease agreement determines that Find Findsen had leased the smallholding Findsruud and had had the clearing right there. This means that the place-name must have been named after him, or possibly rather his father, who the patronym shows was also called Find. Since the ironworks was founded in the 1650s, it is quite possible that the settlement had been in the possession of the same family since establishment.

Local historical research has not been able to establish any indication that neither Find Findsen nor his father belonged to the Finsrod family. The first Finsrod that can be definitely linked to Finsrud is aforementioned Niels Olsen Finsrod in 1732. Finsrud was named after the original clearer of the smallholding.

This case study shows that the naming motive is often quite illusive, but it may be found in certain instances – especially if attention is paid to historical research, either locally or in central archives.

Note: This article has been conceived with inspiration from an e-mail correspondence with archivist Nils Stoa in relation to an article he publishes later this year on the same subject.


  • Stoa, Nils. 2023 (forthcoming). ‘Plassen Finsrud på Ulefoss’. In Gunnar Sanden (ed.), Holla Minner. Holla.
  • Strøm, Gard. 2018-2023. ‘Findsrud under prestegården’. In: Gamle Holla. Interaktiv bygdebok for Holla.

The alphabet of the land(scape): Children’s place-names

by Birna Lárusdóttir

Reading the landscape

“Children learned the alphabet of the landscape before and at the same time as they learned the alphabet of the book.”

This comment, in a place-name record put together in 1994 by Lúther E. Gunnlaugsson, farmer at Veisusel in Fnjóskadalur in northern Iceland, indicates that in Iceland in previous times, the ability to read the landscape, not least on the basis of place-names, was thought to be important. Each place-name represented a letter or sign, as in an alphabet, and as such, was part of a bigger whole.

Farm landscape through the eyes of a child.  Halldór Pétursson 1924.  National Museum of Iceland.

Lúther’s comment fits well with well-known theoretical ideas about landscape and the marks that humans make on/in it. Scholars have, for example, compared landscape to a text in which writing, reading and literacy are implicit, and also to a palimpsest manuscript – a manuscript whose text has been scraped off and written anew with new ink. In this way, landscape, along with the place-names in it, is multi-layered, constantly changing and often complex. At the same time, it is necessary for those who live in and interact with particular places to be able to read it, or read out of it – to understand what place-names referred to, and what kinds of meaning they contained.

Place-name knowledge in past times could be an indicator of an individual’s status within a particular group, and it could enable children to accomplish tasks or work that carried with it a certain responsibility. Thus, in a place-name record for the farm of Brekka in Svarfaðardalur in northern Iceland, we read how adults had names for every landscape feature at their fingertips: “…each hill, gully or cliff … on every upland heath between Bakkadalur and Holtsdalur.

These place-names were necessary for boys to know if they hoped to become a shepherd, because otherwise it could be difficult if, for example, the dairy-women asked where the ewes had been found, and if he could not identify the place by name then he was an idiot and would be laughed at by them.” Aged nine, having accompanied his uncle up on the heaths searching for sheep, the author of these words had become a competent shepherd who was knowledgeable about place-names in the area.

Children as authors

Children were not only passive readers of the landscape but also active authors. There are various hints that suggest this in the place-name records. The informants in the records had generally reached old age when the place-names were put down in writing but were happy to go back in time to their early years when they were recalled.

There are examples of ruins of shepherds’ huts in outer meadows that had names such as Markúsarkofi, Bensagerði and Rönkukofi, all most likely named after children who looked after the sheep, possibly by other children. Other examples of hut names include Bræðraborg (Brothers´ Butte), Krummastaðir (Krummi´s farm or Raven´s Farm) and Barnabaðstofa (Childrens´ living room).

Ruins of a shepard´s hut.  Öxnadalshreppur, N-Iceland.  The Institute of Archaeology, Iceland.

Sites of play were probably the most common places that children named: these were places that were central to their early world but did not have much significance in the daily life of adults. Examples of these may include Gullatóft at Austdalur in Seyðisfjörður in the east of Iceland, and Leggjabú at Dalbær in Hrunamannahreppur in southern Iceland: both names refer to toys directly.

There are other examples where play-sites were given farm-names, e.g. at Litli-Galtardalur on Fellsströnd in western Iceland where kids built “houses and halls, sheep-pens and fences” all around a certain hill. Fögruvellir (Fair Grounds) was nearby, as was Vallabú (Valli´s farm), “under a grassy overhang” – so-called because a boy called Valli built a structure there. At Austurhlíð in Eystrihreppur, southern Iceland, at a place called Kirkjulundur (Church Grove) there was a fenced-off plot where children buried dogs, cats and other animal friends. There was even a little church that the children had built: inside there was space for one person. These are all intriguing indications of how children named places to create a space for their games: they built their own world on the basis of various ideas taken from the adult world, adapted to their own sphere and rules.

Sometimes children’s place-names are not paid much accord in the place-name records. An example of this is found in the record for Staðarhraun in Mýrar in the west of Iceland: a certain channel that children called Kjóamýri because of Arctic skua attacks (kjói = Arctic skua) is mentioned, but the informant makes it clear that that name disappeared from use as soon as the children had grown up.

At Landakot on Vatnsleysuströnd on the Reykjanes peninsula there is a description of a boggy area called Móar where there were bare patches of earth and rocks to which children gave “various names, which hardly count as place-names.” Unfortunately, these names were not recorded.

In both of these examples we can see the assumption that place-names used by children were not thought to be of much significance: maybe the names had not been passed on to others or become established in the adults’ language, likely because they were only used within the children’s group and therefore the chances of them becoming fixed were smaller.

Another example, though, from Vatnsleysuströnd, might point to a contrasting idea: that children themselves were also part of the place-naming process: there, children came up with new names for places that already had names – thus they began to call “Síki” (Canal) by another name, “Sílalækur” (Small Fish Creek), and the ruins of the old farm-house at Stóru-Vogar “Rústir” (Ruins). Both of these names seem to have survived.

All of the examples in this paper derive from place name registers preserved in the archive of The Árni Magnússon Insitute, Iceland.  Most of them are accessible online at: www.nafnid.is

This paper is an English translation of the Icelandic Stafróf landsins: Örnefni barna that appeared on the Árni Magnússon Institute web page in November 2020. Translation by Emily Lethbridge.

Ingeborg Svantes – ett exempel på identifering genom tidigare husbonde

av Lennart Ryman

Svantes Ingeborg 1515

År 1515 omtalas en ”Svante Ingeborg”, även skriven ”Ingeborg Svantes” och ”hustru Ingeborg” i Stockholms tänkeböcker (tryckt i Stockholms tänkeböcker 5, s. 36 f.). Det framgår att hustru Ingeborg några år tidigare hade tillerkänts den betydande summan av 20 mark av Stockholms rådhusrätt, som ersättning för sitt omak och sin trohet mot en viss Hemming. Detta beslut bestreds nu av en av Hemmings arvingar, hustru Anna. Ingeborg hade själv hunnit avlida, men hustru Anna krävde nu (utan framgång) ersättning av en av Hemmings testamentsexekutorer. Ämnet för den här texten är frågan vilka Ingeborg och Svante kan ha varit. Att det rör sig om ett äkta par vore den mest närliggande gissningen, men sanningen är troligen en annan.

Svantes barnmorska 1496

I artikeln Ingeborgh i Sveriges medeltida personnamn upptas år 1496 en viss Jngeborgh Swantes barnamoderske i ett belägg från Stockholms tänkeböcker (band 3 s. 274). Anledningen till att hon omtalas är att hennes bror har mördats. Ingeborg bör ha varit en välkänd person och kan dessutom ha varit berättigad till mansbot, vilket kan ha gjort hennes identitet intressant i sammanhanget. Oavsett anledningen har vi här för ovanlighetens skull en man som identifieras i relation till en kvinna. Men Ingeborg relateras i sin tur till till en viss Svante. Tydligen har hon varit i tjänst hos honom, vilket kan tyckas egendomligt för en barnmorska. Förhållandet är dock inte unikt: en anonym barnmorska tycks på annat ställe i tänkeböckerna ha varit i tjänst hos en viss Måns guldsmed (band 2 s. 507). Men vem var Ingeborgs husbonde Svante?

Vid denna tid i Stockholm kan det inte råda några tvivel om att det mycket ovanliga mansnamnet Svante syftar på Svante Nilsson, riddaren Nils Stures son, riksråd från 1482, dubbad till riddare 1497 (av unionskungen Hans efter att ha ställt sig på dennes sida mot Sten Sture) och slutligen svensk riksföreståndare från 1504. Ingeborg kan tänkas ha förlöst Svantes son Sten, som antas vara född 1492 eller 1493 och för eftervärlden är känd som Sten Sture den yngre.

Beläggen i Sveriges medeltida personnamn låter oss följa Ingeborg från 1496 till en anteckning i Stockholms skattelängder 1504. I det opublicerade ordboksmanuskriptet finns även de ovannämnda beläggen från 1515 med, liksom ett par till från 1517. Hon skrivs vanligen ”Svantes Ingeborg”, någon gång även ”Svante Ingeborg” och ”herr Svantes Ingeborg”. Intressant är att Svantes herretitel vanligen inte sätts ut, trots att den var närmast obligatorisk för riddare. Detta tyder på att attributet stelnat som binamnselement före Svantes riddardubbning 1497.


I Agneta Sundströms monografi över binamn i Arboga stads tänkeböcker behandlas bland mycket annat en Jon Finska (s. 74). Som Sundström framhåller syftar binamnet med all sannolikhet på att han varit i tjänst hos en Margit Finska. Namnbäraren vinner burskap men behåller anknytningen till Margit. Svantes Ingeborg är en rätt tydlig parallell till Jon Finska. Ett annat fall är troligen (Sigrid) Krakadegia (1478 Stockholms tänkeböcker 1 s. 162), som kan syfta på att Sigrid är eller har varit deja hos borgaren Hanis Kraka, som förekommer i Stockholms stadsböcker 1472–1480. (Hans Kråka bar troligen det tyska släktnamnet Krahe, men anslutet till det fornsvenska appellativet kraka; jfr Sveriges medeltida personnamn under Hans, början 1430-talet och 1472 14/10).

Den här typen av binamn eller attribut som på ett relativt fritt sätt relaterar en människa till en annan är ovanliga och svårupptäckta i källorna men är enligt min uppfattning av stort intresse. De kanske var relativt vanliga i tidens muntliga vardagsspråk.


  • Stockholms stadsböcker från äldre tid. 2, Tänkeböcker 1–5. 1917–44. Stockholm
  • Sture (yngre ätten). Artikel i Svenskt biografiskt lexikon av bl.a. Hans Gillingstam och Gunnar T Westin. 2013 urn:sbl:34629
  • Sundström, Agneta. 2015: Binamn i Arboga stads tänkebok. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 25.)
  • Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] utgivna av Institutet för språk och folkminnen. 1–. 1967–. Uppsala.

Se även mitt tidigare blogginlägg med referenser.

New collection of articles casts light on place-name databases as research infrastructures in spatial humanities

By Alexandra Petrulevich

The upcoming volume “Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-modern Societies” published by ARC Humanities Press introduces nine Nordic research infrastructure outputs with spatial focus: Norse World, Mapping Saints, The Icelandic Saga Map, Nafnið.is, TORA: Topographical Register at the National Archives of Sweden, The Swedish Digital Place-name Register, The Swedish Open Cultural Heritage, and DigDag: A digital atlas of the historical and administrative geography of Denmark. Research infrastructure here is understood as carefully curated research data collections made available for researchers, students and the general public for exploration and analysis.

This segment of research outputs has grown immensely over the recent decade in the Nordic countries. There are many reasons for this development, for instance, researchers’ interest in spatial dimensions of various materials such as place-names, early modern inventories and cadastral maps, medieval literature and art etc., and interdisciplinary methodology combining traditional and digital methods as well as availability of specific research funding calls.

Apart from presenting the resources and the data they offer, the chapters of the volume include example studies showcasing the potential of these newly developed spatial infrastructures for research as well as practical applications of digital methods.

Map showing result of not stating a same-origin place-name (Ypso and Øpso) relationship between localities/feature types from chapter 6 by Peder Gammeltoft.

The spatial focus of the aforementioned projects implies, quite unsurprisingly, that many of them deal with place-names, modelling of place-name data or place-name databases in one way or another. This is a welcome development in the field of spatial humanities where collation and processing of name data traditionally received little attention.

In the realm of the digital, place-names are seen as mere attributes, an almost arbitrary addition to the core values in the digital gazetteer model, coordinates and feature type, widely used to both define and describe any location in a spatial database. This volume provides several examples of how geocoded humanities data challenge this model and in what ways the model can be adapted and further developed in accordance with the project’s ambitions and needs.

For instance, Peder Gammeltoft re-considers the mainstream approach to handling place-name data in digital gazetteers in chapter 6. Because place-names occur in etymologically and otherwise related clusters and because one and the same locality can be associated with multiple names or name forms, Gammeltoft introduces the concept of a unique place-name identifier and thus a novel approach to structuring place-name data in databases.

Another example is chapter 11 where I also make a contribution to reform the mainstream gazetteer structure and its approach to place-name materials. Chapter 11 offers both theory and methodology for dealing with place-names and place-name variants in spatial research infrastructures in analytically meaningful way—facilitating not least socio-onomastic studies of name variation in texts of different genres. These two chapters—as well as related studies in chapters 1, 10 and 12—offer innovative approaches to place-name modelling that captures the essence of place-names and that would be of interest to anyone interested in developing a spatial dataset from scratch.

The volume Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-Modern Societies edited by Alexandra Petrulevich & Simon Skovgaard Boeck will preliminarily be published by ARC Humanities Press on April 10.

Inofficiella personnamn i en bondedagbok från 1800-talets slut: Kågeträskdagboken från Västerbotten

Av Lars-Erik Edlund

Kågeträskdagboken – en presentation

I oktober 1891 skriver en av systrarna Dahlqvist i Kågeträskdagboken – som vi nu skall uppehålla oss vid – att <nu är de så jag får alldrig ti skrifva om veken men nu är de sön dag> (”nu är det så att jag får aldrig tid att skriva på veckan, men nu är det söndag”). Systrarna Greta (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938) hade säkert inte mycket tid att skriva, men de tog tillvara alla de lediga stunder de hade och kan därigenom ge oss sentida läsare värdefulla inblickar i livet på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten i slutet av 1800-talet. Dagboksanteckningarna är skrivna växelvis av de båda systrarna.

I dagboken, som hör till den grupp av folkliga dagböcker som kallas bondedagböcker, möter man ingående beskrivningar av det dagliga livet på gården, med husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst, och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Mycket avslöjas också i dagboksanteckningarna om det sociala livet med de många uppgifterna om s.k. nattfrierier, giftermål, födslar och död. Det är kollektivet snarare än individerna som träder i förgrunden i texterna.

Strax före jul 2022 publicerades en andra, mycket omfattande del av Kågeträskdagboken. Ann-Catrine Edlund är huvudredaktör, medan Ulf Lundström och bloggskribenten är medredaktörer.

Så här skriver systrarna i slutet av augusti 1891:

den siste agusti skuru vi
up lån tegen in na svijan och det var så
kallt at det frös gola här i kläp pom
och potat rise blir svart och no var då kor
ne fruse de var då särkert och det var nat
ten mot den siste augusti (dagbok 1 s. 6)

[Tolkning: ”Den sista augusti skar vi upp Långtegen inpå Svedjan och det var så kallt att jorden frös här i Kläppen. Och potatisriset blir svart och nog var då kornet fruset, det var då säkert och det var natten till den sista augusti.”]

Figur 1.  Dagboksanteckningar från december 1899 – januari 1901 där det bl.a. berättas om Eva Kåglunds död. Foto: Maria Sundström.

Och på ett annat ställe, i en anteckning från april 1898, heter det:

pit johansson kom hit i pär
ri hans den 1 april och så håll
han bön der om lör dag
och om palmsömdag så var
han här och dagen efter
Så var han så i gren näst
om ant anton
och sa for han hem, och vi
tjofti en bok som kallas prosen
stant som kostar 2,50 ören
och en stor kjuk som kostar 3 kr (dagbok 4 s. 28)

[Tolkning: ”Pit-Johansson kom hit till Per-Hans den 1 april och så höll han bön där på lördag. Och på palmsöndag så var han här och dagen efter så var han söderut i Gran hos Ant Anton och så for han hem. Och vi köpte en bok som kallas Protestant som kostar 2,50 ören och en stor bjällra som kostar 3 kr.”]

Språklig variation och mångfald

Språket i dagboken är som man ser redan av dessa textutdrag högst intressant. Gretas och Lovisas förstaspråk var Skelleftemålet. Talad rikssvenska hade de mött som uppläsningsspråk i mer officiella sammanhang, och i skolan lärde de sig skriva svenska. Texten i dagboken kännetecknas av sina starka dialektala inslag samtidigt som skribenterna har ambitioner att följa normen i den skrivna svenskan. Texten ger åtskilliga exempel på detta, och utgör därför ett rikt studieobjekt för skriftbruksforskaren.

Dagboken uppvisar en rik variation av former av enskilda ord, men också vad gäller morfemgränser och interpunktion. När det gäller att skriva dialektord är systrarna naturligtvis tvingade att göra helt självständiga val av ortografi, men det gäller även ord ur standardspråket.

För pojkar/pojkarna återfinns sålunda 19 olika skrivformer: <packar>, <pajka>, <pajkar>, <pocka>, <pockana>, <pockar>, <pockarna>, <pockor>, <påckar>, <påckarna>, <påjkana>, <påjkarna>, <påkar>, <påkarna>, <påkkar>, <paka>, <pajka>, <pakka> och <pockka>. Första stavelsen återges som vi ser <pak>, <påk>, <pakk>, <pack>, <pock>, <pockk>, <påck>, <påkk>, <pajk>, <påjk>, där vokalen representeras av <a>, <å> och <o> och konsonanten av <-k>, <-kk>, <-ck>, <-ckk>. Dialektens uttal är [pajka].

Då det gäller ortnamnen återges dessa, i varje fall för några av de mest högfrekventa namnen, förhållandevis konsekvent: de vanliga Lövtjärn och Svedjan skrivs ofta <löfkän> respektive <svijan>, men så var det också mycket välkända, eftersom familjens fäbod låg vid Lövtjärn och Svedjan var en för dem välbekant bydel i Kågeträsk. Men en namnled som –roddet, som används (både som simplex och som huvudled) i namn på röjningar, återges med en högst varierande ortografi: <rode>, <rodde>, <roden>, <rodder>, <råde>, <rådde>, <råden> och <rådder>.

Den dialektalt intresserade hittar mycket spännande i utgåvan. Här används sålunda ord som <bäjsa>, <bässa>, dvs. bedsa, i betydelsen ’tigga’, även: ’fria, be om (handen)’, <hiske>, dvs. hyske, för ’avträde, ”det lilla huset”’, det lite lustiga ordet <storomme>, dvs. storrummig, i betydelsen ’utrymmeskrävande’ (exempelvis om personer som tar stor plats på ett dansgolv), liksom den intressanta frasen <galli bära>, dvs. gårlug bära, i betydelsen ’redo att kalva’, dessutom ordet <qvä>, dvs. kväd, i den överförda, mycket precisa, betydelsen ’råmjölk som har en kådaktig (alltså trögflytande) konsistens’, många andra ord och fraser att förtiga. Vidare finns här former med initialt br- för äldre wr- i orden <brensken> för vrensken och <bräka> för vräka, åtskilliga reflexer av fornärvda diftonger i ord som <kåjrä>, <kajra>, dvs. köra ’kvida, jämra sig svagt’, <gating stucke>, dvs. getingsstucken, <asretagen> för Östra tegen och <asttanola> för östnordan (’nordostan’). Sekundära diftonger finns i några fall, som i <spöj> för spy. Den nordsvästerbottniska itacismen (y > i) återfinns i ord som <mira> för myra, <bin> för byn och <ticka> för tycka. Vidare finns åtskilliga exempel på dativformer, såsom i orden <skönom>, <legdom> och <hästom> (sjö, lägda respektive häst) men också i ortnamnen <järra träskkän> ’här på Träsket [dvs. Storkågeträsket]’ och <til görom> ’till Jörn’ (en ort i norra Västerbotten). Verbet fara har i dialekten ingressiv användning, dvs. betydelsen ’börja, begynna’, även: ’ge sig i kast med’ som i <for de ränggen> (’började det regna’) och <for val qväl> (’började bli kväll’). Ja det är mycket annat man återfinner i texterna. Dagboken är verkligen en guldgruva för den som är intresserad av de dialektala förhållandena i äldre tid.

De inofficiella namnen i dagboken –  socionomastiska iakttagelser

Även personnamnen uppvisar en rik variation i de omfattande dagboksanteckningarna, och det är personnamnen jag nu stannar upp inför. Förutom de närmaste familjemedlemmarnas namn (systrarnas egna samt moderns, faderns och broderns namn) används i dagboken 208 namn, 64 för kvinnor och 144 för män. Av dem är 169 inofficiella namn som systrarna använder om personer som finns i grannskapet i byn. Dessa namn som här skall diskuteras utgör en avgränsad korpus som kan ge en bild av namnbruket i en nordsvensk bygd i slutet av 1800-talet.

24 av namnen – avseende 7 kvinnor och 17 män – är öknamn, smeknamn eller namn till binamnselement som Lill-, Stor– och liknande, namn som <gammel iakob> (Gammel-Jakob), <väsback kunggen> (Västbäckskungen), <skråmmen> (Skråmmen) och <Maf > (Maf). Möjligen är Skråmmen bildat till det nordvästerbottniska bynamnet Skråmträsk, medan det svårtolkade Maf kanske har bildats till adv. maf, maffen, maffens m.fl., jfr dial. kukumaffen ’mycket bra, förträffligt’ – kan det vara så att det har sin bakgrund i ett favorituttryck som personen i fråga haft, vad vet man? Sådana namn finns det ju exempel på.

De inofficiella namn som bildats i anslutning till faderns och moderns namn utgör till antalet 60 i dagbokstexterna; 17 avser kvinnor och 43 män. Med ett undantag när är de bildade till faderns namn. Storparten utgörs av faderns dopnamn + namnbärarens dopnamn t.ex. <adams osker> (Adams Oskar), <näjtillda> (Nickes Tilda) och <rånnis nis hulda> (Rånings-Nils Hulda), som används i hela 44 namn (för 15 kvinnor och 29 män). Här finns dock även <lenastina necke> (Lena-Stinas Nicke), det enda exemplet på ett namn bildat till moderns dopnamn. Enligt kyrkböckernas vittnesbörd var Lena-Stina ensamstående moder.

Ett mindre antal namn, 9 stycken, utgörs av en kombination av faderns dopnamn + dennes släktnamn/patronymikon + namnbärarens dopnamn: <janosa eva> (Jan-Orsas Eva) och <jånpäsapäll> (Jan-Persas Pell). Ett ännu mindre antal namn, närmare bestämt 7 stycken, har bildats till faderns släktnamn + namnbärarens dopnamn, typen <vikmans johan> (Vikmans-Johan) och <Holm janni> (Holm-Johan).

Vidare finns i dagboken 17 fall där kvinnors inofficiella namn är bildat till makens förnamn, såsom <abram Lof> (Abrahams Lovisa) och <ärrik fredrikka> (Eriks Fredrika). Därtill finns 17 exempel (för 5 kvinnor, 12 män) på fraser som betecknar pojkar eller flickor som söner respektive döttrar, som i <antons pajka> (Antons pojkar) och <ärik päll dötren> (Pelle Erikssons döttrar).

Den största kategorin inofficiella namn i dagboken utgörs alltså (med ett undantag!) av namn bildade till faderns namn, nämligen dennes dopnamn eller släktnamn/patronymikon. Både söner och döttrar benämns på detta sätt. Ett mindre antal fall utgörs av namn där hustruns relation till maken åsyftas. Namnbildningarna synliggör, kort uttryckt, släktskap genom barnens identifikation i relation till fadern och den gifta kvinnans identifikation i relation till maken.

Men det finns också en annan grupp av inofficiella namn, sådana bildade i anslutning till ortnamn. Till antalet utgör de 43 namn, och det finns noga taget fyra olika underkategorier. En kategori (om 11 namn) är sådana där ett bynamn kombineras med namnbärarens dopnamn (eller patronymikon), som <basttulijani> (Bastulid-Johan) och <vik dar lell erik> (Vikdals-Lill Erik). En annan kategori utgörs av typen <adrian oppi jupfårs> (Adrian uppe i Djupfors) och <manda söi häbes> (Manda söderut i Häbbersfors), och det finns i materialet 13 stycken sådana namn. I en tredje kategori (om 7 namn) kombineras ett bydels- eller hemmansnamn med personens dopnamn, som <stran alma> (Strand-Alma) och det påfallande <två anna> (Två-Anna), vilket sistnämnda namn har sin bakgrund i hemmanet nr 2 i Kusliden. En sista kategori, typen <teolinda inna svijan> (Teolinda på Svedjan) och <antons pajka inna svijan> (Antons pojkar på Svedjan) om 13 namn, består av personens dopnamn + en fras innehållande ett bydels- eller hemmansnamn.

Man kan beträffande de inofficiella personnamn som knyts till ett ortnamn se vissa mönster. Det är avsevärt fler inofficiella namn för män än för kvinnor som bildats till ortnamn; 33 namn avser män, 10 kvinnor. Det är även uppenbart att männen oftare har ett namn som relaterar till byn än till en bydel eller ett hemman. Omvänt är förhållandet vad gäller kvinnorna: endast 2 av kvinnonamnen anknyter till ett bynamn, medan 8 hänför sig till bydelar eller hemman. Även om det rör sig om små tal kan man nog konstatera att männen företrädesvis positioneras i relation till byn, kvinnorna däremot till gården.

Personer med olika inofficiella namn

I dagboken finns en hel del exempel på att samma person kan bära olika namn i olika sammanhang. Jag nämner här blott två exempel.

Erik Rickard Eriksson kallas första gången i dagboken 1892 <ärik innat bärjin> (Erik innåt Berget), där frasen innåt Berget betyder ’västerut på Berget’. Eftersom det vid denna tid fanns flera Erik i Kågeträsk förelåg ett behov av att skilja dem från varandra. Men då Erik Rickard Eriksson fader också hette Erik, var <ärik innat bärjin> inte helt entydigt. Han kallas därför på ett par ställen med sina båda dopnamn <ärikrekard>, <ärik rekard>. Senare kallas han <lelerik>, <lel ärik> (alltså Lill-Erik), men även formen <ärikken> i bestämd form finns. Erik benämns sålunda utifrån fadern och den bydel där han är bosatt.

Lovisa Gustafsdotter möter vi i dagboksanteckningarna under fyra olika namn. År 1892 som <gusta lel lof> (Gustavs Lill-Lov), detta i anslutning till fadern Gustav Johansson, men med ett tillagt Lill- för att skilja henne från modern Lovisa. År 1893 kallas Lovisa Gustafsdotter emellertid enbart <gus sta lof>, <gustaf lof> (Gustavs Lov). När hon gifter sig med Abraham Karlsson kallas hon <abram Lof>, men även <Lovisa >.

Namnen på enskilda namnbärare visar de situationella betingelserna för namnbruket, och av exemplen ser man hur identiteten skapas och återskapas.

Sammanfattningsvis om socioonomastiska förhållanden i Kågeträskdagboken

Kågeträskdagbokens texter utgör en sammanhållen och under en begränsad tid tillkommen källa, som speglar namn i vardagsbruk. Därigenom är man här ett funktionellt namnbruk på spåren. Kvinnorna identifieras som döttrar och hustrur verksamma på den egna gården, medan männen identifieras som söner verksamma i byn. Namnbruket för kvinnor positionerar dem till hushållet, alternativt anger deras giftermålsstatus. En ogift kvinna identifieras i relation till fadern (eller husbonden), medan en gift identifieras i relation till maken. De inofficiella namnen bidrar till att upprätthålla samhällets rådande sociala, kulturella och ideologiska förhållanden. Namnen på enskilda namnbärare indikerar situationella betingelser för namnanvändningen, och visar att identiteten ständigt skapas och återskapas.

Greta och Lovisa Dahlqvists dagboksskrivande uppvisar vardagslivet och umgänget i en nordsvensk by på 1890-talet, men ger oss också en möjlighet att lägga det sociala pusslet med hjälp av det som de inofficiella personnamnen berättar. Inte minst detta senare är spännande.


  • Edlund, Ann-Catrine & Edlund, Lars-Erik, 2020a: ”Den 1 mars då dog och stran Fredrika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890-talet. I: Humanetten 44 [= Nordiska – på gång och på språng! Vänbok till Gunilla Byrman]. Växjö: Institutionen för språk och litteratur, Linnéuniversitetet. S. 46–75.
  • Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström Ulf, 2020b: Basttulijani och Janosa Eva. Personnamn och identifikation i Kågeträskdagboken 1891–1901. I: Namn i skrift. (Names in Writing.) Handlingar från NORNA:s 48:e symposium i Göteborg den 29–30 november 2018. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 44.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet. S. 37–59.
  • Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901 med kommentarer, vol. 2. Utgiven av Ann-Catrine Edlund (huvudredaktör), Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström (redaktörer). (Folklivsskildringar och bygdestudier 21:2.) Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2022.

Bønders tilnavne i Merløse herred 1688

– med særlig fokus på forskelle imellem gårdmands- og husmandsstanden

af Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen

I et tidligere indlæg her på den socio-onomastiske blog af den 21. august 2020 (Peder Bonde og Jens Husmand) redegjorde jeg for variationer i fornavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark baseret på en optegnelse over fæstebøndernes navne i Merløse herred i Matriklen 1688. Denne gang vil jeg vende blikket imod samme persongruppes tilnavne.

I listen optræder i alt 923 skatskyldige mandspersoner med oplysning om bopælsmæssig tilknytning til landsby og sogn. For alle personerne angiver listen to til tre navne, der i alle tilfælde inkluderer et fornavn, hvilket i 816 tilfælde er suppleret med et patronymikon og intet andet. For 107 af personerne indgår der foruden fornavnet også et tilnavn, enten som det eneste ‘efternavn’ eller sammen med et patronymikon, i sidstnævnte tilfælde altid efter patronymikonet.

Tilnavnene optræder både hos gårdmænd og husmænd, men langt fra med samme relative hyppighed. Antalsmæssigt fordeler de 107 tilnavne sig på 63 gårdmænd og 44 husmænd, og sat op imod det samlede antal personer i hver af de to sociale grupper, kan det konstateres, at 9 % af gårdmændene bar et tilnavn mod 23 % af husmændene. Det var således markant mere almindeligt med tilnavne blandt husmænd end blandt gårdmænd i Merløse herred anno 1688.

Udpegning af beliggenheden af Merløse herred på Sjælland, med det omfang, som herredet havde i 1688. Kort af forfatteren.

De 107 fundne eksempler på tilnavne i Merløse herred fordeler sig på 42 forskellige leksikalske tilnavne. De fem mest hyppige tilnavne tegner sig for 50 og dermed næsten halvdelen af alle eksemplerne: Skrædder (16), Møller (12), Smed (10), Skomager (7) og Jyde (5). I 25 tilfælde optræder tilnavnet kun i anvendelse på én enkelt person.


Som de nævnte fem hyppigste tilnavne indikerer, er en ganske betydelig del (74) af bondetilnavnene i 1600-tallets Merløse herred dannet på erhvervsbetegnelser, der foruden ovennævnte også omfatter Kok (4), Væver (4), Hugger (3), Ladefoged (3), Murermester (3) og Skytte (3), samt Bryde, Brygger, Bødker, Kromand, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand og Urtegårdsmand med hver én optræden.

Det kan ud fra kilden ikke vurderes, om de pågældende personer ved siden af fæstebondeforholdet også bestred det pågældende erhverv, men det kan ud fra selve kildens form og opstilling konkluderes, at det her vitterligt er anført som en del af navnet og ikke blot som en stillingsbetegnelse.

Lokalitetsrefererende tilnavne

I elleve tilfælde kan tilnavnet kategoriseres som en indbyggerbetegnelse eller ‘inkolentnavn’, der i alle tilfælde refererer til områder inden for det danske rige inklusive hertugdømmerne og de dengang nyligt tabte østersundske provinser: Jyde (5), Friis (2), Harboe (2), Hallandsmand (1) og Skåning (1); hvor de øvrige inkolentnavne bør give sig selv, anses Harboe (eller Harthbo) almindeligvis at referere til indbyggere fra Hardsyssel i det nordvestlige Jylland (DgP II:1 sp. 417–419).

I tillæg til inkolentnavnene optræder der to deciderede stednavne blandt herredets bondetilnavne: Lambæk (1) og Lunderød (1). Der kendes umiddelbart ikke til nogen naturlokalitet Lambæk i Merløse herred, mens tilnavnet på husmanden Søren Lunderød i Tølløse utvivlsomt refererer til en nabolandsby af samme navn.

Personkarakteriserende tilnavne

Ni af bøndernes tilnavne fremstår som personkarakteriserende adjektiver eller substantiver: Brun (1), Hvidhoved (1), Høg (1), Høj (1), Krog (1), Kruse (2), Lang (1) og Lave (1); sidstnævnte kendes på dansk også som fornavn, men for gårdmanden Niels Lave fra Skimmede synes der snarere at være tale om et tilnavn.

Tilbage henstår elleve tilnavne, der enten ikke lader sig klassificere i ovennævnte grupper (Brandt, Gran, Juel, Kåre, Møllegård og Winter) eller ligefrem er svære at trække nogen etymologisk mening ud af (Fløy og Haarstral).

Sociale variationer i typen af tilnavne

Mens nogle tilnavne synes at optræde lige hyppigt på gårdmænd og husmænd, kan der for andre observeres en tydelig social forskel i hyppigheden. De 74 erhvervsbetegnende tilnavne fordeler sig som samlet gruppe ganske ligeligt imellem gårdmænd (35) og husmænd (39), mens der for de enkelte navne kan være større variation.

Møller optræder således for 11 gårdmænd og 1 husmand, mens Bryde, Brygger og Ladefoged udelukkende anvendes for gårdmænd (ialt 5 personer). Omvendt optræder de erhvervsbetegnende tilnavne Bødker, Hugger, Kromand, Murermester, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand, Urtegårdsmand og Væver i Merløse herred kun på husmænd (ialt 17 personer).

Ovennævnte sociale variationer stemmer i høj grad overens med hvad man kunne forvente, da f.eks. møllere, bryder og ladefogeder generelt hører hjemme i gårdmandsklassen, mens mange husmænd måtte supplere indkomsten med diverse rurale håndværk eller krovirksomhed.

Det er derimod overraskende (i hvert fald for nærværende forfatter) at konstatere, at flere af disse håndværkerbetegnelser faktisk også anvendes som tilnavne på gårdmænd, hvilket f.eks. gælder Skomager (2 ud af 7), Smed (4 ud af 10) og Skrædder (10 ud af 16).

Ses på fordelingen af tilnavnetyper i de to sociale grupper hver for sig, er det meget markant, at der blandt husmænd næsten udelukkende optræder erhvervsbetegnende tilnavne (39 ud af 44 personer, eller 89 %). Derimod anvendes indbyggerbetegnelser og personkarakteristika næsten udelukkende som tilnavne på herredets gårdmænd (18 ud af 20 eksempler, eller 90 %).

Det var alt for denne gang. Jeg vil i senere blokindlæg fortsætte de socio-onomastiske personnavnestudier med udgangspunkt i Merløse herred i middelalderen og tiden frem til slutningen af 1600-tallet. Et næste forhold til belysning kunne være en sammenligning af bondestandens navne i herredet med navne på indbyggere i den hosliggende købstad Holbæk.


DgP = Danmarks gamle Personnavne I-II, udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. København 1936-64.

Stampemølleren Stampe – en tilføjelse til et tidligere blogindlæg

af Martin Sejer Danielsen


I oktober 2020 skrev jeg et blogindlæg til nærværende blog om en af mine forfædre der ansøgte og af Øster og Vester Han Herredsfoged blev bevilget navneforandring i 1905. Dengang undrede det mig at der i arkivet fra herredet lå en navneforandringsprotokol der vidner om relativt mange navnebeviser udstedt af herredsfogeden i netop 1905, for ifølge Karl Peder Pedersen kunne loven om navneforandring af 22. april 1904 først finde anvendelse fra juli 1906. Hvorfor blev der så udstedt en masse navnebeviser af Øster og Vester Han Herredsfoged allerede i 1905?

Spørgsmålet har udviklet sig til et forskningsprojekt med empirisk grundlag i en navneforandringsprotokol fra Samsø Birk, altså det birk som frem til 1919 primært udgjordes af den danske ø Samsø i Kattegat. Også denne protokol vidner om mange navneforandringer sket i 1905; faktisk er ikke mindre end 118 navnebeviser udstedt af Samsøs birkedommer i andet halvår af 1905. Projektet har allerede affødt en artikel skrevet til jubilæumsskriftet i forbindelse med 100-året for værket Danmarks Stednavne (1922 ff.); artiklen er dog i skrivende stund stadig under udgivelse.

Tillægsloven af 1. april 1905

Bag de mange navneforandringer viser sig nemlig at ligge et andet og hidtil næsten overset tillæg til navneforandringsloven af 22. april 1904. Som alle andre love blev tillægget publiceret i Lovtidende for Kongeriget Danmark – i daglig tale blot kaldet Lovtidende – hvor det findes i årgang 1905 som lov nummer 76 under den knapt så mundrette titel: “Lov om Tillæg til Lov om Navneforandring af 22. April 1904”. Da loven er dateret 1. april 1905, vil jeg herefter nøjes med at omtale den som ‘Lov 1905’.

Lovtidende fra årgang 1905 ligger ikke online, men Lov 1905 kan faktisk læses i sin fulde ordlyd i forestillingsprotokollen fra Justitsministeriet. Her føres man tilmed helt ind i maskinrummet for lovgivningsarbejdet i Danmark. Forestillingen er nemlig dén version af loven hvor der formelt er tale om et lovforslag som ministeriet efter lovens vedtagelse i Rigsdagens to kamre forestillede kong Christian 9. (1818–1906) der med sin underskrift den 1. april 1905 endeligt stadfæstede den.

I sin relative enkelthed gav loven mulighed for at man inden nytåret 1905-06 gratis kunne ansøge den lokale politimester om at tage et tilnavn som slægtsnavn hvis man i de sidste 20 år havde været alment kendt under tilnavnet og i øvrigt selv anerkendte sig det. For at opnå samlet 20 år kunne ansøgeren medregne den tid faren og/eller farfaren havde været kendt under tilnavnet. Var man gift, og/eller havde man børn under 18 år, skulle disse også følge navneforandringen. Ægtefællen skulle dog samtykke til navneforandringen, og det samme skulle eventuelle voksne børn der måtte ønske at tage navneforandring sammen med resten af familien.

De slægtsnavne der bevilgedes i henhold til lov 1905, var altså et produkt af det samme juridiske udgangspunkt: Der var i alle tilfælde tale om tilnavne, her forstået som navne der allerede uofficielt blev benyttet som slægtsnavne. I praksis viser sig alligevel mange forskellige scenarier for hvilke navne der på den måde uofficielt havde været benyttet som slægtsnavne, men i det følgende vil jeg blot fremhæve ét interessant eksempel fra navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk.

Stampemølleren Stampe

Murer Jørgen Søren Pedersen, født den 7. august 1844 i Besser Sogn, fik i 1905 navnebevis på slægtsnavnet Stampe så hans fulde navn blev Jørgen Søren Stampe. Jørgens voksne søn Søren Peder Pedersen, født 22. april 1874 i Onsbjerg Sogn, var som sin far ligeledes udlært murer. Han valgte at følge sin fars eksempel. Da han selv havde både hustru og børn, ansøgte han selvstændigt og fik også navnebevis på slægtsnavnet Stampe således at hans fulde navn blev Søren Peder Stampe.

Men hvorfra kom dette Stampe?

Jørgens fars (og altså Sørens farfars) fulde navn var blot Peder Pedersen, og ved indgåelsen af ægteskab med Jørgens mor Barbara Jørgensdatter i Samsøs Nordby Sogn i 1832 optegnedes han med navnet Peder Pedersen Krammer. Tilnavnet Stampe synes altså umiddelbart grebet ud af luften for de to murer Jørgen og Søren.

Årsagen kan dog findes med stor sikkerhed når man opdager hvilket erhverv Peder Pedersen havde: I kirkebogen ved sønnen Jørgens fødsel og i navneforandringsprotokollen står Peder nemlig angivet som stampemøller, det vil sige en møller der driver og måske endda ejer en såkaldt stampemølle – sommetider slet og ret omtalt som en stampe. Peder er i lokalsamfundet sikkert aldrig blevet kaldt andet end *Peder Stampe!

Selvom Peders søn og sønnesøn ikke fulgte i hans fodspor, blev tilnavnet Stampe med stor sandsynlighed ikke kun benyttet af og om den gamle stampemøller; også hans søn og sønnesøn har været kendt under navnet. Tilnavnet havde altså allerede uofficielt fået funktion af et slægtsnavn der nedarvedes fra far til søn, og navneforandringen i 1905 var blot et stykke bureaukrati der gjorde det uofficielle officielt.

Navneforandringer vidner om brugen af tilnavne

Tilnavne har været benyttet i hobevis rundt omkring i landet, men de finder sjældent vej ind i de officielle kilder såsom kirkebøger og folketællinger. Navneforandringerne som de står optegnet i eksempelvis navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk, giver os altså skriftlige vidnesbyrd om brugen af forskellige tilnavne.

På samme måde kan man gøre mange interessante og forskelligartede observationer i en navneforandringsprotokol som den fra Samsø Birk. Med min kommende artikel håber jeg at lægge grunden for et mere systematisk studie bestående af både kvantitative undersøgelser underbygget med kvalitativt udvalgte eksempler.


Danielsen, Martin Sejer (under udgivelse): “Stedse og i over 20 år kendt under tilnavnet Fabricius: Et studie af navneforandringer foretaget på Samsø i henhold til lov af 1. april 1905”. I: Danmarks Stednavne 100 år. Jubilæumsskrift i anledning af hundredeåret for udgivelsen af bind 1: Samsøs Stednavne. Red. Birgit Eggert og Johnny G.G. Jakobsen. København.

A personal name’s status change

by Krister Vasshus

If you read through the Nordic sagas and other Nordic source material, you will find that the personal name Vífill seems to change its social status through time. In the legendary sagas, name bearers are part of the societal elite, but in later sources name bearers are at the bottom of the social ladder, such as slaves in Landnámabók. What happened?

There can be many reasons to why a particular name gets lower or higher status over time, and in most cases several factors come into play. In this case one could also argue that some of the sources are merely fiction and do not reflect true name bearers. But even if this was true, the character was still named, and it is likely that he got a name that would meet the expectations of the audience. Nomen est omen.

A Proto-Norse name

So where does the early social prestige of the name Vífill come from? We do not know. The etymology of the name is unclear and has been a topic of debate for many years, most recently in my article Vífill – ein etymologisk diskusjon (forthcoming). In the article I argue that the runic inscription at Veblungsnes, which reads ek irilaR wiwilan ‘I, Wiwila’s rune master’, has something to say about the status of Vifill.

The etymology of the Proto-Norse personal name Wiwila is difficult to settle but has three alternatives. It can mean 1) warrior, 2) the little/young ordained-one, or 3) the darting-one. I consider the third alternative to be unlikely, as we don’t have other personal names with this meaning, whereas we have several names that are parallel to meaning one and two, which also fits well into Iron Age and Viking Age ideology.

Two names merging into one

The Old Norse Vífill, however, is homonymous with the noun vífill ‘beetle, weevil’. During the Proto-Norse period, the word for beetle would have sounded different from the name found in the Veblungsnes inscription, and the two also had different grammar endings. So, in the early days there would be no confusion between the two.

Perhaps the people from the legendary sagas whose names are recorded as Vífill, lived (or were invented as characters) during the Proto-Norse period, and were actually named Wiwila in their time. As Proto-Norse changed through time, the pronunciation of both the name Wiwila and the word for beetle changed and became more similar to one another, and I propose that vífill “won” this battle.

As soon as the name had become so associated with the weevil that it was pronounced identically to the beetle-word, it fell out of favour by the social elite. But because it stayed in use as names or nicknames for slaves and probably others, it didn’t disappear as a name entirely until much later.

Through the chances of convergent language change and some corruption (the weevil-word affecting the perception of the name Wiwila-name), the social status of the name changed, and in reality it became an entirely different name than its origin.


Krister Vasshus (forthcoming): “Vífill – ein etymologisk diskusjon”, in: Kultledare i fornnordisk religion: ett symposium. Ed. by Olof Sundqvist & Simon Karlin Björk.

När namnen gläntar på demografins dörr.

Två skikt av finskspråkiga efternamn i Sverige

Av Märit Frändén

I Sverige bor drygt 135 000 personer som är födda i Finland, och totalt har drygt 725 000 svenskar minst en Finlandsfödd förälder eller far-/morförälder. Det finns också massor av finskspråkiga efternamn, varav många förstås härrör från invandringen. Men det finns också namn som är inhemska, och hemmahörande i de delar av det finska språkområdet som ligger i norra Sverige. Här ska vi titta närmare på Sveriges finskspråkiga efternamn – och vad de kan berätta om sina bärare.

Skillnader mellan Finlands och Sveriges finskspråkiga efternamn

Men låt oss börja där de finskspråkiga efternamnen är som allra flest, nämligen i Finland. De vanligaste efternamnen i Finland är Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Nieminen och Mäkelä. Bland de fem toppnamnen slutar alltså fyra av fem på –nen. Utökar man till de 20 vanligaste efternamnen, finner man att 16 av dem slutar på –nen, två på –la / – (Mäkelä och Heikkilä) och två är enledade (Laine och Niemi). Som vi ser har namnen på –nen en stark dominans i toppen. I Sverige är dock mönstret inte riktigt detsamma: av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen slutar bara åtta på –nen, varav de vanligaste är Kinnunen, Mäkinen, Korhonen och Virtanen. Dessutom finns tre namn på –la / – (Anttila, Ojala och Mäkelä – det här med om det blir a eller ä har att göra med finskans roliga vokalharmoni) och nio enledade namn, bl.a. Niemi, Laine och Lahti. Det finns alltså flera skillnader mellan ländernas vanligaste finskspråkiga namn: det är bara delvis samma namn, och det är rejäla skillnader vad gäller namnens bildningstyp. Vad kan det här bero på?

Vi finner svaret i Norrbottens län

Kanske kan vi närma oss svaret genom att titta på efternamnen i Sveriges nordligaste län, Norrbottens län? Jo, vi är definitivt något på spåret, för bland de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen där finns faktiskt exakt noll namn med ändelsen –nen. Så vilka namn finns i topp i stället? Kanske några på –la / –? Nej, faktiskt inte det heller. Noll där också. Enledade namn, kanske? Bingo, här rasslar det minsann till! Hela 16 av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen i Norrbottens län är enledade: Niemi, Rova, Lantto, Kemi, Mäki, Lahti, Kero, Töyrä … Och de fyra sista, Uusitalo, Keskitalo, Ylipää och Alatalo, är tvåledade, något vi inte såg alls bland Finlands toppnamn.

Jämfört med topplistan i Finland, skiljer Norrbottenslistan ut sig ännu mer än vad Sverigelistan gjorde. På frekvenslistorna kan man konstatera att de finskspråkiga efternamn som ligger högt i Sverige som helhet, ofta ligger ganska högt även i Finland. Men med de namn som ligger högt i Norrbottens län är det faktiskt nästan tvärtom: många av dem är ovanliga i Finland. Trean på listan för Norrbottens län, Lantto, har runt 570 bärare i Finland, och tvåan på norrbottenslistan, Rova, bara lite över hundra. Ja, det är faktiskt mångdubbelt fler som heter Rova i Norrbottens län, drygt 400 personer, än det finns i hela Finland.

Namnens utbredning i Sverige

Nu när vi vet att de största skillnaderna finns mellan Norrbottens län och Finland, kan vi se på listan för hela Sverige med nya ögon och tänka: det här kanske är en mix mellan de två namnskicken? Norrbottens län ingår ju i siffrorna för Sverige, så Norrbottens alla enledade namn finns med på Sverigelistan. Men många av –nen– och –la / –-namnen kanske härrör från finska inflyttare? Vissa av dem kan förvisso ha bosatt sig i Norrbottens län, men definitivt inte alla.

Ja, man blir ju nyfiken: Hur fördelar sig de finskspråkiga efternamnen i Sverige över landet? Låt oss jämföra det svenska toppnamnet, Niemi, med … ja, kanske nåt namn på –nen, varför inte rentav Nieminen? Som är bildat till samma ord niemi, ’udde’, men med tillägget –nen. Och håll i er, så här ser utbredningen ut:

Utbredningskarta för Niemi. Vitt ≤ 0,05 ‰, ljusgrått 0,07—0,13 ‰, mörkgrått 0,16—0,21 ‰, svart 2,27 ‰.

Niemi finns lite överallt – inte så konstigt, eftersom det är ett namn som finns på 20-i-topp för både Norrbottens län och Finland. Men titta på skalan: den högsta frekvensen söder om Norrbottens län är 0,21 ‰. Och frekvensen i Norrbottens län är 2,27 ‰! Det finns alltså mer än 10 gånger fler Niemi där än i något annat svenskt län. Och då talar vi ändå om ett namn som med all sannolikhet är både inhemskt och inflyttat, eftersom det också är vanligt i Finland.

Och här har vi Nieminen, med en helt annan kartbild: flest bärare i och runt huvudstadsregionen, och ungefär inga alls i norra Sverige.

Utbredningskarta för Nieminen. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,02—0,08 ‰, mörkgrått 0,09—0,11 ‰, svart 0,23 ‰.

Niemi är som sagt ett namn som ligger högt både i Norrbottens län och i Finland. Ska vi prova med något enledat namn som inte är så vanligt i Finland? Kanske t.ex. Lantto, som i Finland står på rangplats 1 524? Ja, så här ser det ut:

Utbredningskarta för Lantto. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,01—0,10 ‰, mörkgrått 0,16 ‰, svart 1,56 ‰.

Fortfarande ungefär 10 gånger så vanligt i Norrbottens län som i något annat svenskt län, och, om vi jämför med kartan för Niemi, ett mycket tunnare lager i resten av Sverige. Eftersom det här namnet är så pass lågfrekvent i Finland kan man misstänka att de bärare som finns i södra Sverige har sina rötter just i Norrbottens län – migration är ju inte bara något som sker mellan länder, utan också inom länder.

Bilden av det finskspråkiga efternamnsskicket i Norrbottens län som särpräglat håller i sig. Av de 20 toppnamnen har samtliga sin högsta svenska länsfrekvens just i Norrbottens län. Åtta av 20 namn har minst 60 % av sina bärare där, och 17 av 20 mer än 40 % av bärarna. För ungefär hälften av de 20 namnen är det närmsta svenska grannlän, Västerbottens län, som har näst flest bärare. Tittar man på de 20 vanligaste namnen i hela Sverige finns det både de som har nordlig tyngdpunkt, som Lantto, Kero och Uusitalo, och de som är vanligast längre söderut, framför allt i Västmanlands och Södermanlands län: Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Heikkinen, Heinonen, Laine … alltså högfrekventa namn i Finland. De finskspråkiga efternamnen i Sverige är en mix, som sagt, av inhemskt och invandrat.

Namnens historia

Namnens skiktning blir ännu tydligare när man tittar bakåt, t.ex. hur det såg ut i äldre folkräkningar. Av Sveriges nuvarande 20 toppnamn fanns bara elva i landet år 1880 – och av dessa hade tio namn samtliga bärare i Norrbottens län. De andra namnen på den svenska topplistan börjar synas i folkräkningarna framför allt år 1900, många med en ensam bärare, inte sällan registrerad i Stockholms stad. Utgår man i stället från dagens 20 vanligaste finskspråkiga efternamn i Norrbottens län, ser man att samtliga fanns i landet redan 1880, samt att 19 av 20 hade samtliga bärare där (och för det tjugonde namnet, Alatalo, bodde alla bärare utom en där). Framemot sekelskiftet börjar namnen försiktigt spridas, ofta med bara enstaka bärare utanför Norrbottens län. En 27-årig man med namnet Rova bor i Stockholms stad vid folkräkningen 1890. År 1900 finns i samma stad en 27-årig kvinna som heter Kemi och en 40-årig man som heter Lantto. En 25-årig kvinna med namnet Hannu bor i Gävleborgs län samma år. Och 1910 har en 30-årig kvinna med namnet Palo flyttat till Östergötlands län.

Får inte ni också känslan av att den demografiska historien liksom vecklas ut och blir tredimensionell när man tittar på namnens bakgrund och utbredning? Och ÄR inte namnforskning världens coolaste ämne?


Frändén, Märit, 2020: Se tavallinen Niemi – Finskspråkiga efternamn i Sverige. I: Där Östersjön är Västersjön. Seal, kus Läänemeri on Idameri. Festskrift till Virve och Raimo Raag. Pühendusteos Virve ja Raimo Raagile. Red.: Rogier Blokland & Riitta-Liisa Valijärvi. Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för moderna språk. S. 11—24.

NoSo 2022 – nytt nummer av tidskriften ute nu!

Missa inte årets nummer av NoSo – Nordisk tidskrift för socioonomastik – som innehåller sex spännande artiklar om namngivning och dess sociala betydelser, i både samtid och historisk tid! 

Flera av artiklarna berör hur namngivning av platser kan bidra till social positionering i det urbana rummet. Helle Lykke Nielsen, tillsammans med Maria Löfdahl, Tove Rosendal, Johan Järlehed och Tommaso Milani, analyserar hur moskéer i Göteborg använder namn och språkval som strategier för att positionera sig både inom religionen och i förhållande till det omgivande svenska majoritetssamhället. Daniel Duncan bidrar till den växande forskningen om hur namngivningen av nybyggda områden skapar ett onomastiskt kapital som både positionerar och säljer platsen. Med utgångspunkt i ett konkret exempel från Missouri, USA, föreslår han ett konkret metodologiskt analysverktyg i flera steg. Terhi Ainiala, Paula Sjöblom och Ulla Hakala undersöker hur finska kommuner positionerar sig genom kommunsloganer och vilken språklig och retorisk roll kommunens namn får i detta sammanhang.

Andra artiklar i volymen fokuserar istället på hur namngivning av människor bidrar till social positionering och identitetsskapande. Linnea Gustafsson studerar hur praktiken att använda flera förnamn (det så kallade flernamnssystemet) växte fram i Skellefteå i norra Sverige under 1700- och 1800-talen, först som en social markör för den övre medelklassen (borgerskapet) – och framför allt dess kvinnor – för att sedan spridas till andra sociala grupper. Även Sofia Kotilainen analyserar personnamnsval, men med fokus på 2000-talet och två europeiska kungahus där hon visar hur namnvalen balanserar mellan upprätthållande av tradition och vilja till förändring, varvid hon också introducerar det nya begreppet onomastisk litteracitet. I Lennart Rymans artikel färdas läsaren till medeltiden och får inblickar i omtalsskicket för kvinnor i Stockholms stadsböcker, där författaren argumenterar för att bruket av binamn markerar en marginaliserad position i samhället, oavsett om binamnets semantik är nedsättande eller inte.

Har du själv socioonomastisk forskning på gång och funderar på att publicera i NoSo? Kontakta redaktionen för information om nästa datum för inskick!