Category: Historical socio-onomastics

Gunder – an old unisex name

by Birgit Eggert

On January 1st 2026, there were 14 men and 14 women in Denmark whose first given name was Gunder. In contrast, the phonetically similar name forms Gunnar and Gunner were borne exclusively by men and in considerably higher numbers: 2,824 men named Gunnar and 696 men named Gunner. Correspondingly, as of June 19th 2026, Gunder is officially approved as both a male and a female given name (i.e. a unisex name), whereas Gunnar and Gunner are approved solely as male given names.

Unisex names

It is well established that the Danish Agency of Family Law’s list of approved unisex names has expanded in recent years. Many contemporary Danish unisex names have been borrowed from other countries, but there also exists a group of old, native names with roots in the Viking Age that became unisex in Denmark several centuries ago. This development is attributable to linguistic change in Danish, whereby distinct name forms converged into identical forms.

Among these is Gunder, which most people today would probably regard as a masculine name. However, it has in fact been used as a feminine name since the Middle Ages and therefore does not belong to the recent trend towards an increasing number of unisex names but rather represents a very long continuity of usage in Denmark.

The development from the early Middle Ages to the present day underlying the convergence of the two originally distinct names into the same form—the unisex name Gunder, with the orthographic variants Gunner and Gunnar—and the ways in which these names have come to be used in contemporary contexts. Graphics by Bo Nissen Knudsen (2021).

Given names in the Danish Middle Ages

During the Middle Ages, Danish naming practices underwent a profound transformation with the introduction of numerous new names through Christianity. Names of saints and biblical figures became so widespread that by the end of the medieval period only approximately 5–10% of name-bearers retained Old Norse names, and the percentage only gets this high when it includes the Nordic saintly names Ole, Knud, and Erik.

In the shadow of the many Christian names, some Old Norse names survived throughout the Middle Ages and into the early modern period. Some of these later disappeared, while others persisted further into later periods, and a few have endured into the present day.

Norse names in Denmark

Today, a wide range of Nordic names is in use; however, the majority of these can be traced to the so-called Nordic Name Renaissance, a naming trend in the early nineteenth century inspired by Romantic literature on the Nordic past. This movement introduced new given names such as Hakon and Gunhild. These were Icelandic name forms adapted slightly to Danish, whereas the older Danish forms of the same names, Hagen and Gunnel, did not achieve the same popularity at the time.

Gunder as a masculine name

One of the Norse names reintroduced in the nineteenth century is the masculine name Gunnar. The form with -a- in the final, unstressed syllable is not originally Danish, as all unstressed vowels were reduced to schwa [ə]—often represented by -e-—in the medieval period. The original post medieval Danish form of this masculine name is therefore Gunner.

In the Middle Ages, the consonant clusters -nn- and -nd- merged phonetically into an n-sound, and words such as hånd ’hand’ and binde ’to bind’ has since then been pronounced without the d-sound. Nevertheless, the spelling -nd- continued to be used in writing, often even where it was not historically justified. Consequently, Gunner could occasionally also be spelled Gunder.

Gunder as a feminine name

The feminine name Gunder is a Danish development of a name that appears in Old West Norse as Gunnvǫr. In modern times, the forms Gunvor and Gunver are well known in Denmark; however, like Gunnar, they represent nineteenth-century borrowed forms. In Danish, the name lost its –v– already in the early Middle Ages and took the form Gunnur. Subsequently, the unstressed -u- was reduced to schwa [ə], rendering the name identical in form to the masculine name Gunner. As with the latter, it could also be written with -nd-.

The female name Gunder, represented across three generations within the same family (indicated by red underlining). The image depicts Household 10 in Lunde Parish, which in 1787 comprised the parents Christian Sørensen (aged 45) and Gunder Jensdatter (aged 42), their children Jens (14), Mette Marie (10), and Gunder (8), as well as the wife’s mother, Gunder (72). Adapted excerpt from the 1787 census for Lunde Parish, Vester Horne Hundred, Ribe County. Image from The Danish National Archives: Arkivalier Online.

Gunder in Denmark in the early modern period

Sources from the eighteenth century onwards show that the originally distinct names were used in the same spelling as a relatively rare given name for both women and men. Thus, the name is recorded ten times as a rare given name in the so-called Jessen Reports, which, among other things, catalogue uncommon given names in the 1740s. Of these ten instances, the name appears twice as a masculine name, four times as a feminine name, three times as a unisex name, and once without specification of gender.

The Danish Demographic Database at the Danish National Archives allows searches in the earliest Danish censuses, thereby providing insight into naming practices over several centuries. The earliest nationwide census listing all inhabitants by name dates from 1787; here, the name appears among 276 individuals:

  • 236 with the form Gunder (124 women, 112 men)
  • 39 with the form Gunner (12 women, 27 men)
  • 1 Gunnar (1 man)

Gunder in more recent times

In the 1845 census, Gunder had become more strongly established as a feminine name at the expense of its use as a masculine name. Of the total 296 individuals bearing the various spelling variants of the name, 239 were women, and the spelling Gunder predominated:

  • 271 Gunder (230 women, 41 men)
  • 22 Gunner (7 women, 15 men)
  • 3 Gunnar (2 women, 1 man)

This situation has changed entirely in the present day. Gunnar and Gunner became fashionable male names in the 1910s and 1920s, and as of January 1st 2019 these two spellings had 3,963 (Gunnar) and 979 (Gunner) male bearers respectively; at that time, no women bore the name in these forms as a first given name.

The spelling Gunder, by contrast, had only 43 bearers in 2019, comprising 28 women and 15 men. In other words, the name Gunder, which—with its spelling variants—had functioned as a unisex name since the Middle Ages, underwent a differentiation around 1900 whereby the spelling variants Gunnar and Gunner, previously relatively rare spellings of Gunder, became exclusively masculine names, while the formerly most common spelling, Gunder, remained a unisex name.

As noted above, this differentiation of spelling variants is reflected in contemporary naming regulation: Gunder is approved as a unisex name in Denmark, whereas Gunnar and Gunner are approved only as male names, despite the fact that all three spellings have functioned as variants of the same name for several centuries.

Comparable developments in other names

The case of Gunder, which became a unisex name due to phonological changes in medieval Danish, is not unique. There are several examples of originally distinct masculine and feminine names converging into homophonous forms during the Middle Ages. This applies, for instance, to Helle and Bodel, as discussed in the article The continuity of Viking Age names in Denmark – 18th-century evidence of long-lasting survivors.

That article also examines other names with roots in the Viking Age that survived in isolated pockets across Denmark despite the strong pressure from Christian naming practices, including Gorm, Gye, and Gundel.

This is an adapted and updated English version of Gunder – kvinder eller mandsnavn? published on December 1st 2021.

Den druknede spanske soldat

af Martin Sejer Danielsen

Når stednavnes ophav forklares i sagn, finder man mange gange en forestilling om at stednavne kan opstå med afsæt i meget specifikke, enkeltstående og tidsmæssigt skarpt afgrænsede begivenheder, eksempelvis en persons fyndige udråb, en ulykke osv., jævnfør min ph.d.-afhandling fra 2017  (s. 53–55, 77–80) hvor jeg kommer ind på forskningshistorien og giver eksempler på den slags sagn.

Et eksempel læser man hos den danske folklorist Evald Tang Kristensen (1843-1929) i Jyske Folkeminder bind 6 fra 1883 (s. 90):

Spaniolhullet i Fussing Sø har sit Navn af, at en Spaniol i 1808 druknede der. Paa dette Sted er Skrænten ud imod Søen meget stejl og ligeledes længere ud under Vandet, saa at en Sten, som triller ned ad Skrænten, kan blive ved at rulle langt ud i Søen. Det har Spanieren jo ikke taget sig i Vare for og er da omkommen.

Stednavnet Spaniolhullet er også overleveret i et tillæg til en indberetning til Stednavneudvalget fra 1921-22, knyttet til Bjerregrav Sogn (topografisk nummer 1763), med en kort reference til den samme tradition om den druknede spanske soldat i Fussing Sø vest for Randers, om end begivenheden dateres til 1812.

Begivenhedsnavne og drukneulykker

Stednavne kan sagtens vidne om konkrete begivenheder, tag for eksempel 4. Maj Kollegiet der på Frederiksberg oprettedes i 1951 som studiebolig for efterkommere af danske frihedskæmpere under 2. Verdenskrig. Kollegiets navn markerer datoen for Danmarks befrielse da det om aftenen den 4. maj 1945 meddeltes at den tyske besættelsesmagt efter godt fem års besættelse havde kapituleret så Danmark var frit. Dermed minder navnet os om den i nyere Danmarkshistorie så afgørende begivenhed.

Men sagnet om den druknede spanier er dog i sammenligning langt mere lokalt forankret. Samtidig er sagnet og det beskrevne navngivningsmotiv ikke enkeltstående. Faktisk kan man finde mange sagn i hvilke det fremgår at navne på vandhuller og lignende er opstået fordi en person forulykkede på netop dette sted. Her bare et par eksempler: Om Junkerhullet på Samsø fortælles at en junker her er druknet, jævnfør min bog Mellem stednavne og sagn fra 2017, s. 50–53, og en sø i Brønshøjparken i bydelen Brønshøj i København kaldes lokalt for Louisehullet, for som der står i Danmarks Stednavne bind 25 fra 2006: “Ifølge lokale sagn efter en pige Louise, der i begyndelsen af 1900-tallet begik selvmord i søen på grund af uønsket graviditet”.

I mange tilfælde er det svært eller umuligt at finde historisk lødige kilder til et stednavns ophav i en lokalhistorisk begivenhed, for eksempel om en person vitterligt er druknet i Junkerhullet, Louisehullet og deslige. Anderledes er det dog med den druknede spanier.

Den druknede spanier i Fussing Sø

Under sagnet citeret indledningsvis gengiver Tang Kristensen, som en redaktionel note, en indførsel gjort i kirkebogen fra Øster Bjerregrav Sogn, her citereret direkte fra kirkebogen (Rigsarkivet: Øster Bjerregrav Sogn: Enesteministerialbog 1777–1813, s. 179):

2 Junii [1808] blev paa Bierregrav Kirkegaards vestre Side strax inden for Stendiget begravet en Spansk Soldat navnlig Johan Ramos af Reg: El Rey, dets 10de Compagnie, som i dette Sommer var indqvarteret her i Sognet. Ved at svømme sin Hest i Fussingøe Søe faldt han af og druknede. Den Catholske Præst fra Randers var her for at overvære Begravelsen.

Den spanske soldat, Johan Ramos, har været i Danmark i forbindelse med Napoleonskrigene idet Danmarks alliance med Frankrig i 1808 bragte soldater fra blandt andet Spanien til Danmark.

Notatet i kirkebogen sandsynliggør at den spanske soldats tragiske skæbne netop er erindret i stednavnet Spaniolhullet, og det er interessant at holde notatet fra kirkebogen oppe imod sagnet der har en anden udlægning af årsagen til drukneulykken.

Afslutning

Navneforsker og folklorist Wilhelm F.H. Nicolaisen (1927–2016) bemærkede i sine studier af det indbyrdes forhold mellem stednavne og sagn hvordan et fyndigt udråb af en af karaktererne i et sagn ofte gøres til årsagsforklaringen bag et stednavn, om end gerne i sagn fortalt i et vist humoristisk afsæt, jævnfør eksempelvis Nicolaisens artikel i tidsskriftet Folklore i 1976. Men Nicolaisen påpeger – med rette – at det er svært at forestille sig at stednavne (ofte) dannes med et sådan udgangspunkt.

Men eksemplet om den druknede spanier viser alligevel at det bestemt er muligt at en lokalhistorisk begivenhed kan være mindet i et stednavn.

Namn og tabu

Av Krister Vasshus

I nordiske namnetradisjonar, kjem tabu til uttrykk på litt ulike måtar. I dette blogginnlegget vil eg kikke nærare på to typar tabu. Det eine tabuet gjeld dyr som me ut frå samanliknande språkvitskap kan sjå at har vore tabubelagde. Det andre tabuet gjeld religion.

Tabulagde ord brukt i namn

Me kjenner alle til nordiske namn der dyr inngår som del av namnet. Bjørn er kanskje det mest brukte i dag, mens Arne og Ulf/Ulv nok òg verkar kjent ut for dei fleste. I ditematiske namn er dei òg vanlege, og især ulven går mykje igjen i gamle germanske namn, som Rolf (av eldre Hróðulfr), Wulfstan og Wulfila. Eigentleg er det litt pussig at akkurat ulven har vore eit så ynda tema i eldre tid, ettersom me ser tydelege teikn på at sjølve ordet for ulven har vore kraftig tabubelagt.

Det urindoeuropeiske ordet for ulv var *wĺ̥kʷos, men utviklinga til det moderne ordet ulv har vore litt snørklete. Den regelrette utviklinga burde ha vore til urgermansk *wulhʷaz, men alle dei germanske språka viser at utgangspunktet var *wulfaz, altså med f istadanfor hʷ. Det er ikkje første gong ein har tukla med lydane i dette ordet, for det greske ulveordet lukos viser at ein bytta om på dei to første lydane i urindoeuropeisk *wĺ̥kʷos til *lẃkʷo.

At det har vore nifse greier å skulla uttala ulvens riktige namn, er altså tydeleg. Dette er nok òg grunnen til at me i moderne tid har namn som gråbein, tassen og varg, som altså er noaord (som erstattar eit tabubelagt ord).

Tilsvarande er det med bjørnen. Det skandinaviske ordet bjørn er i seg sjølv eit noaord. Det er laga som ei forvansking av urgermansk *beran, som i seg sjølv nok òg var eit noaord som tydde ‘den brune’. Det urindoeuropeiske ordet *h₂ŕ̥tḱos skulle ha utvikla seg til norsk *urt (gjennom urgermansk *urþhaz), men ein har altså unngått ordet heilt her i Norden. Likevel har ein sett på dyret med ein  viss beundring, og ein har brukt ordet bjørn som element i personnamn.

Gudar i namn

Religiøse termar går ofte igjen i dei eldste namna i Skandinavia, så det har òg vore eit ynda motiv. Skulle ein kalla opp gudar, var det likevel eit viktig prinsipp: Aldri direkte oppkalling! Ingen kunne heita Frøya eller Njord, Dis eller Ås. Skulle desse guddommane brukast i namn, måtte det vera i ditematiske samansetjingar. Frøydis var derfor akseptabelt, og Torbjørn likeeins. Det er først i moderne tid at ein har byrja å gi ungar namn frå gudeverda. Tor, Odin og Frøya er derfor ikkje heilt uvanlege namn i dag. Sjølv jotunnamn som Loke og Trym, eller dvergnamn som Sindre er heilt akseptable i dag. Men det religiøse tabuet er nok likevel ikkje heilt vekke. Det høver dårleg med språkkjensla vår dersom nokon har namnet Jesus, sjølv om det er eit akseptabelt namn i andre kulturar. Endå verre blir det dersom me leikar med tanken om Heilagånd eller Gud som personnamn.

Oppsummert kan ein seia at dei to formene for tabu kjem til uttrykk på forskjellege måtar i språket. Der me må rekna med at gudanes namn har vore brukte i kvardagen, har ein likevel vegra seg mot å kalla gudane eller guddommelege vesen opp med direkte oppkalling. Motsett har det vore med dei skumle dyra, som ein helst ikkje ville kalla på direkte. Sjølv om ein har gjort språklege krumspring for ikkje å ytra dyras ord høgt, har ein likevel ønska å vidareføra dyras kraft inn i personnamnestoffet.

What’s in a Name? Historical Socioonomastic Research in Dialect Dictionaries

A case study in Danish personal names from Feilberg’s dialect dictionary

By Peder Gammeltoft

What can a dialect dictionary tell us about how people felt about a name – and those who bore it? Quite a lot, it turns out. H. F. Feilberg’s monumental Bidrag til en ordbog over jyske almuesmål (1886–1914), a dictionary of rural Jutish dialects, is in fact far more than a lexicon. The entries are often an encyclopedia of folklore, folk poetry, and folk belief. But it also offers something rarer: an unfiltered record of social attitudes of a speech community.

Let us take a look at the entries in which Per or Peder, the Danish forms of Peter, occur. Across several pages, Feilberg (II.797ff) documents a rich constellation of compounds, proverbs, rhymes, and expressions that reveal how Jutish speakers used this common name to encode social judgments, sexual humor, and folk wisdom.

The personal name Peter, with its variants Peder, Per and Peer, is taken to be the most popular Danish male personal name for the last 1000 years, owing to the strong biblical significance. The name itself derives from Greek petros (Πέτρος), meaning ‘rock, stone’, siginifying solidity and stability. However, the name Peter’s very popularity seemingly brought an air of ordinariness, which made it available for typecasting.

The Clueless Everyman and a Guide of People

In Feilberg, Peder Tot (or Tåt) designated a weak, characterless person – as one saying put it, someone who does neither good nor bad. Peder Tratte marked a fool; Peder Gante a simpleton, just to mention a few. In these compounds, Peder becomes a Jutish synonym for an everyman – a blank slate onto which the speech community projected mediocrity, indecision, and haplessness.

 The name also attached to non-human referents in ways that complicate any simple reading. For instance, Peder Smut and Peder i gjærdet were terms used of the bird wren, that tiny brown bird beloved in European folklore for its cleverness despite its size. And Peders pig (”Peter’s arrow, stick”) designated three stars in Orion’s belt – signifying a means of guidance like Saint Peter’s staff for Christians and the belt of Orion for travellers.

These associations suggest something more than mockery. Here, Peder is the name of the familiar, the domestic, the small but persistent – a symbol of everyday rural life rather than heroic endeavor.

Theater of the Obscene

Yet the dictionary also preserves a contrasting dimension. In children’s rhymes, figures such as Peder Ronnevæder and Peder Ronølbok appear repeatedly. To the uninitiated, these look like nonsense words – playful sound-patterns for young voices. But dialect knowledge reveals their bawdy meaning: Jutish ronne means ‘to fuck’, whereas rontle means ‘to whore, fuck’. Peder Ronnevæder is literally “Peder the fucking ram”, although the meaning stated in Feilberg (III.78) is just “a ram, male among the sheep”. Similarly, the literal meaning of Peder Ronølbok is “Peder the whoring buck” (Feilberg III.79). Here Peder becomes a vehicle for robust, sexual farmyard humor – linked to virile male animals in explicitly carnal terms. The rhymes were passed down; the dialect word faded; the dirty joke was preserved in innocence.

Bearing the name of Peder myself – and of Jutish descent – I was myself subjected to teasing with a rhyme of Peder Ronnevæder that went like this:

Pej’er, Pe’ væj’er, Pe’ ronnevæj’er
Fløw op i æ væj’er o en stur støk’ læj’er
Æ læj’er fløw væk, å Pej’er fåll ni’er
Pej’er, Pe’ væj’er, Pe’ ronnevæj’er.

Translation:
Peter, Peter the ram, Peter the fucking ram / Flew up in the air on a large piece of leather / The leather blew away, and Peter fell down / Peter, Peter the ram, Peter the fucking ram.

As a kid I did not know what the meaning of the rhyme was, but I could see in the smirks of the adults that I was somehow made fun of and that it was naughty in some way. It wasn’t until I actually encountered the entry in Feilberg, that it dawned on me that the rhyme was a veiled verse on fornication.

Questionable Characters

Peder could also be morally suspect. The children’s rhymes preserve a Peder who steals: one verse tells of Peder who “stole a cat on Christmas Eve” (han stål æn kat, julənat), roasted and ate it. Another, more audaciously, has Peder fly up into the sky and steal a sausage from Our Lord himself (stål æn pøls fra Våhær)—and when God came with a knife, Peder had already swallowed the evidence. These are comic thefts, to be sure, but they cast Peder as the petty pilferer, the cunning rogue.

More sinister is the tale of Peder Nittengryn (“Peter Nineteen-grains”) embodies a different vice: miserliness. Feilberg records that the Aalborg merchant “Little Per” sold only nineteen grains for a shilling during a famine in Norway and thus earned the name. Here Peder is the exploiter – the man who profits from others’ hunger.

What Dialect Dictionaries Preserve

The methodological lesson here is significant. Folklore collections, not constrained by Victorian propriety and focused on narrative genres, often captured scattered, incidental, sometimes obscene material. Feilberg, documented this by including proverbial expressions, children’s rhymes, and figurative compounds that might otherwise have been passed over in embarrassed silence.

The result is an unexpectedly rich source for socioonomastics – the study of social attitudes toward names. Dictionary entries for words containing personal names capture how naming practices are intersected with social judgment, sexual humor, folk astronomy, and the texture of rural life. They preserve long-forgotten attitudes and associations that more formal documentation often missed.

Att knyta sig till platser och ortnamn i emigrantbrev och datorspel

Av Terhi Ainiala

I ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet undersöker vi platser, ortnamn och hur människor knyter sig till dem. Projektet heter Lenska och Suomi Hall: att knyta sig till platser och ortnamn i amerikabrev och datorspel (på finska: Lenska ja Suomi Hall: paikkoihin ja paikannimiin kiinnittyminen amerikankirjeissä ja videopelissä). 

Vi har två forskningsmiljöer. Den ena består av finskspråkiga brev som amerikanska emigranter skickade till Finland för cirka hundra år sedan. I breven undersöker vi hur platsen byggs upp i texten och hur ortnamn används för att uttrycka platsanknytning. I skribenternas platsuttryck förekommer även engelskspråkiga inslag. Den andra forskningsmiljön är datorspelet Alan Wake 2, där ättlingar till emigranter verkar i fiktiva nordamerikanska byar på 2020-talet. I det engelskspråkiga spelet förekommer många platser vars namn kombinerar finska och engelska.

Projektledare är Terhi Ainiala, och övriga forskare är doktorand Hanna Virranpää samt postdoktorala forskare Lasse Hämäläinen och Milla Juhonen. Forskningsassistent är Sofia Sandström. Virranpää fokuserar på emigrantbreven, medan Hämäläinen och Juhonen undersöker namnmiljöerna i datorspelet. Sandström samlar in material från Alan Wake-spelet, bland annat genom att analysera hur spelare diskuterar spelets platser och karaktärer på olika forum och hur de kommenterar namnen. Projektet finansieras av Konestiftelsen och pågår i tre år, fram till slutet av 2027.

Platser som mottagaren inte har tillgång till

Vi undersöker två världar: emigrantbrev och ett datorspel med fiktiva världar där emigranters ättlingar lever. Dessa världar kan ses som spegelbilder av varandra – den ena utspelar sig för cirka hundra år sedan, den andra i nutid. I båda materialen möts finska och engelska, samt delvis andra språk. Gemensamt är också att brevets läsare eller spelets spelare inte har fysisk tillgång till de platser som beskrivs.

Vi frågar oss vilka språkliga medel som används för att uttrycka anknytning till platser genom namn, och hur anknytning till ortnamn kommer till uttryck. Vår forskning använder framför allt socio-onomastiska metoder. Vi undersöker olika sätt att identifiera platser, språkliga val samt orsaker och betydelser bakom dessa val. En skribent eller spelare kan uttrycka brist på anknytning till ett ortnamn genom att inte använda det officiella namnet, utan istället ett annat, kanske självvalt namn. Forskningen ger värdefull och tillämpbar kunskap om människans anknytning till plats och synliggör faktorer som stärker eller försvagar denna anknytning.

Anknytningar och frånkopplingar

Centrala forskningsobjekt och begrepp i vårt projekt är platsanknytning (place attachment) och toponymisk anknytning (toponymic attachment). Men vad menar vi egentligen med dessa?

Platsanknytning är nära besläktat med platskänsla (sense of place). När en människa knyter sig till en plats uppstår en koppling mellan platsen och individen, som oftast får emotionella och funktionella uttryck. Personen “använder platsen”, till exempel för att röra sig eller arbeta, och känner positiva känslor för platsen.

Toponymisk anknytning är ett mer ovanligt begrepp, som tidigare inte har lyfts fram i finsk- eller svenskspråkig forskning. Det engelska begreppet har introducerats av den australiska forskaren Laura Kostanski, som syftar på de positiva eller negativa associationer en person har till ett ortnamn.

Men kan associationerna vara något däremellan – inte entydigt positiva eller negativa? Kanske handlar det snarare om ett kontinuum. Och borde man använda ett annat begrepp när associationerna är negativa? Kanske skulle man då kunna tala om toponymisk frånkoppling. Det är upp till oss forskare att utveckla begreppen och definitionerna ytterligare.

Mångfald i anknytningar

Platsanknytning och toponymisk anknytning kan hänga ihop, men behöver inte göra det. I projektet undersöker vi de mångfacetterade och föränderliga relationerna mellan anknytning och frånkoppling. I både breven från Nordamerika och i Alan Wake 2-spelet kan namnens form och språk ge ledtrådar om anknytning. För en släkting i Finland kan namnet Frisco (San Francisco) i ett brev antyda att skribenten har rotat sig i sitt nya hemland och utvecklat en platskänsla. I spelet kan en emigrantättling mitt i sin engelska dialog använda namnet Suomi (Finland) och därigenom uttrycka sin tillhörighet till emigrantgemenskapen.

Forskningen om anknytning till platser och ortnamn fortsätter och fördjupas. Vi tror också att dessa teman och begrepp lämpar sig väl för att undersöka andra typer av material.

Litteratur och källor

  • Projektets hemsida (på engelska)
  • Kostanski, Laura 2016: Toponymic attachment. – Carole Hough (ed., The Oxford Handbook of Names and naming, 412-426. Oxford: Oxford University Press. 
  • Sancho Reinoso, Alexis 2022: From Place Attachment to Toponymic Attachment: Can Geographical Names Foster Social Cohesion and Regional Development? The Case of South Carinthia (Austria). – Oana-Ramona Ilovan & Iwona Markuszewska (ed.), Preserving and Constructing Place Attachment in Europe, 239–254. Springer International Publishing

Ortnamn inte så populära som efternamn i Sverige ­– varför då?

Av Johan Hedberg

År 1939 ger svenska staten ut sin andra bok med efternamnsförslag (Svensk namnbok 1939). Den innehåller 13 000 efternamnsförslag till hjälp för den ökande skaran av namnbytare att finna lämpliga efternamn. Namnförslagen består uteslutande av svenska ortnamn. Begreppet ortnamn innefattar inte bara namn på bebyggelser, utan även namn på exempelvis gårdar, sjöar och vattendrag. I namnboken fanns därför namnförslag som exempelvis Faxälven, Duvemåla och Skedom. Andra namnförslag kan ses i utdraget från namnboken nedan.

Jämfört med andra böcker med namnförslag kom denna bok att nyttjas i liten utsträckning, vilket bland annat berörs i min avhandling (Hedberg 2024). Varför svenska efternamnsbytare inte verkar ha velat vill bära ortnamn som efternamn är en intressant fråga som jag ska närma mig i denna text.

Figur 1 Utdrag från Svensk namnbok 1939.

För att närma oss frågan ska vi först uppehålla oss vid svensk efternamnshistoria. Om vi studerar utdraget från Svensk namnbok 1939 ovan ser vi att många av namnförslagen ser ut som vanliga svenskspråkiga efternamn. De är sammansatta av två ord, varav flera har någon sorts anknytning till naturen. Författaren till namnboken, professor Jöran Sahlgren framhåller också detta i förordet:

”Några märkliga nyheter innehåller […] ej denna nya namnbok. Jag har sökt att gå vidare i den riktning som gammal svensk och nordisk tradition och den senaste tidens namnvanor utpekat” (Svensk namnbok 1939 s. V).

Sahlgren har rätt i att många svenska efternamn har bildats med ortnamn som grund, men någon stark tradition att anta ortnamn i oförändrad form som efternamn fanns, och finns, inte i Sverige förutom i Dalarna där gårdsnamnet ofta är placerat före en persons förnamn, men det förekommer även att dessa bärs som efternamn. Personer som tog sammansatta efternamn bildade dem istället ofta utifrån följande princip: Den första delen av efternamnet kom från ett ortnamn personen hade anknytning till. Till denna del fogade man sedan ett ord som är vanligt i svenska efternamn, exempelvis –berg. En person som antog namnet Lindström eller Lindgren kunde härstamma från orten Lindesberg.

Efter att vi har konstaterat att namnförslagen i Svensk namnbok 1939 på en avgörande punkt avviker från hur efternamn har bildats i Sverige är det dags att återvända till frågan varför inte namnbytarna verkar ha tyckt om dem. Förklaringen ligger, enligt mig, inte i hur namnen är utformade rent språklig, även om ord som måla främst är förknippade med ortnamn. Den troligaste förklaringen ska, enligt min mening, sökas i hur namnförslagen förhöll sig till namnens sociala dimension.

Vi kan börja med att ställa frågan vem som egentligen äger ett namn? Ditt förnamn delar du troligen med flera andra. Många delar också efternamn med personer man inte är släkt med. En gård kan också dela namn med andra gårdar. Men, även om du bär ett vanligt förnamn och efternamn samt bor på en gård som delar namn med andra gårdar så ”äger” du namnen i den bemärkelsen att namnen refererar till just dig och den plats du bor på. Därför så kanske man inte känner att någon har ”stulit” namnet när det uppträder någon annanstans. På samma sätt förhåller det sig inte med namn på byar, tätorter och socknar.

För vem ”äger” exempelvis ett namn på en by? Ett bynamn refererar till en plats som bebos av en större eller mindre grupp personer. Namnet fungerar för att referera till platsen, men platsen kan också vara kopplat till känslor av samhörighet och trivsel. Har man själv, eller släkten, bott i byn länge kan känslorna till den vara starka. Eftersom namnet är starkt förknippat med byn är också känslorna för namnet i många fall starka. Att en person som bor i byn skulle ta bynamnet som efternamn är därför mindre troligt eftersom namnet kan upplevas som byns gemensamma egendom. Att personer som kommer från en gård antar gårdens namn som efternamn, som tidigare nämnt bland annat förekommer i Dalarna, stöter inte på dessa problem eftersom personerna redan ”äger” namnet.

Personer som inte bor på den plats som ortnamnet avser kanske skulle ha lättare att anta det som efternamn. Men även här finns det hinder. Enligt den lagstiftning som rådde år 1939 skulle en person som antog ett efternamn som inte fanns tidigare få ensamrätt till det. Han eller hon skulle kunna uppträda med namnet i olika sammanhang som ibland kanske var mindre smickrande för byn med samma namn. Namnboken år 1939 fick kritik för just detta i dagspressen och det skrevs bland annat nidvisor och tecknades karikatyrer i samband med bokens publicering (se Leibring 2023). Den negativa uppmärksamheten kanske också avskräckte personer från att använda namnboken.

Den namnbok som kom året efter, år 1940 (Svensk namnbok 1940), innehöll cirka 26 000 namnförslag som var bildade enligt den i Sverige hävdvunna princip som har beskrivits ovan. Den namnboken blev så populär att namnförslagen i den snabbt tog slut. År 1954 utkom en ny namnbok (Svensk namnbok 1954) där namnförslagen inte heller bestod av ortnamn i oförändrad form.

Litteratur

Landscapes of memory: The legend of Önundur bíldur in Önundarholt

By Birna Lárusdóttir

Searching for the settler

In August 1880, Sigurður Vigfússon — a goldsmith and curator of the Antiquities Collection in Reykjavík — visited the farm Önundarholt in Flói, S-Iceland. He was traveling on behalf of the Icelandic Archaeological Society, primarily to investigate sites mentioned in the Icelandic sagas and other medieval sources. During his travels through the region, he had heard of the burial mound of the settler Önundur bíldur, said to lie just outside the homefield of the farm — the very place where, according to Landnámabók, he had been killed alongside many others in a battle. The location of this conflict, known as Orrustudalur (“Battle Valley”), remains a recognized place-name in the area.

Önundarholt and surroundings on Generalstabens map from the early 20th century. Orrustudalur is shown north of the homefield.

Led by the place-names, Sigurður — sometimes referred to as Sigurður forni (“Sigurður the ancient”) — was eager to examine the mound by excavating it. But the lady of the house at Önundarholt would hear nothing of it! He recounts this somewhat sheepishly in a footnote in the Yearbook of the Archaeological Society:

Thus it came to pass: when I arrived at Önundarholt, the farmer was down in the meadows. I went to him and requested that he show me the said Önundr’s mound, which he accordingly did. I also asked that he lend me a digging tool and grant me permission to examine the mound. He agreed to this, though somewhat reluctantly, and went home to fetch the tools. He was indoors for some time, and when he returned, he brought no implements — and the housewife came with him. I greeted her courteously, but she inquired what business I had there. I told her plainly; whereupon she forbade me, in many words, from touching anything at all on the site, and declared that if I did so, she would leave the farm — “and that this very evening.”

The farmer was no man of boldness and took no real part in the matter; I then saw that there was nothing further to be done. Yet I do not believe the housewife acted out of malice, but rather from a conviction that evil would come of it should old Önundr be unearthed. This, it seems to me, is yet another remnant of the old superstitions.

One might bear in mind that Sigurður arrived during the height of the haymaking season, interrupting the farmer during important work and, moreover, requesting to borrow tools. Nevertheless, Sigurður managed to take a quick look at the site before departing, and describes an oval-shaped structure, measuring 7 by 14 feet, rounded at the top, with a sunken depression running all the way around it. He also notes several similar structures in the immediate vicinity.

Reinterpreting Önundarleiði

Despite his unsuccsessful attempt in 1880, interest in Önundarleiði did not fade. Around the turn of the century — more precisely in 1904 — another eager antiquarian entered the scene: Brynjúlfur Jónsson from Minni-Núpur. He brought his own tools and thus had no need to rely on the goodwill of the housewife. Brynjúlfur counted ten mounds. With the help of the farmer, he excavated two of them and, in short, found nothing: just beneath the surface was undisturbed soil, with no bones or other evidence to indicate a burial. Brynjúlfur had seen many similar structures in southern Iceland and proposed a different interpretation: that these were raised platforms used for stacking turf or hay, with the surrounding ditch intended for water drainage. He also pointed out that it would have been more likely for a man such as Önundur bíldur to have been buried closer to the farmstead.

Despite Brynjúlfur’s theory, the notion of the site as a burial place was clearly not dismissed entirely: Önundarleiði was placed on a list of registered sites by the National Museum in 1927. Nothing more is recorded about the site for many decades. In the meantime, however, all visible traces of the mounds were leveled — the area is now a smooth, grassy field.

The real graves of the unnamed

Around the year 2000, the farmer at Önundarholt contacted the National Museum to express concern about archaeological remains that could be endangered by gravel extraction on the property. He specifically mentioned Önundarleiði, although its exact location was by then no longer known, along with other sites that might also be at risk. A year later, while a trench was being dug in the farmyard between the house and the byre, bones surfaced in the excavated soil. Archaeologists were called in, and their investigation soon revealed the outlines of several graves within the trench, containing human remains. The settler himself was, however, unlikely to be among them: soil stratigraphy showed clearly that the burials dated to the 13th–17th centuries and belonged to a Christian graveyard. The bones were identified as those of a woman, likely over 30 years of age.

Memory and myth in the landscape

So what insights can we gain from this unusual “biography” of Önundarleiði and the significance of its place-name?

Önundarleiði may never have been an actual burial site — and even if it was, there is no certainty that it was truly the final resting place of Önundur bíldur. The place name may have originated as a speculative interpretation by those interested in connecting a forgotten site or structure with the account in Landnámabók of battles and bloodshed — and, perhaps more significantly, in associating the name of the farm with the settler himself, thereby locating him within the landscape. Over time, the term leiðið (“the grave”) came to serve, possibly for centuries, as a symbolic link between the contemporary community and the Age of Settlement, a connection that culminates in the visit of Sigurður Vigfússon. One could argue that the idea of Önundur’s burial site continued to shape perceptions well into the 21st century — albeit in a different form — when a local farmer expressed concern over potential archaeological disturbance. That sideline narrative ends with the unexpected discovery of human remains in an unrelated location, revealing an entirely different, unconnected, and previously undocumented story from the past.

Kungörelse om brottslingar som antagit adelsnamn – 1705

Av Lennart Ryman

För en tid sedan råkade jag få syn på en post i Libris (de svenska bibliotekens gemensamma katalog) som fångade min uppmärksamhet. Posten hade den otympliga titeln ”Wij, Gabriel Falkenberg, Kongl. Maij:tz Råd, Præsident uti Kongl. Swea Hoff-Rätt … Criminelle Ransakningar insände blifwit … som med begångne miszgierningzmåhl beträdde warit, och derföre kommit för Rätta at ställas, understådt sig at taga sådane namn, hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar, hafwa behagat benåda Adelige Familier ..” Det rör sig alltså om en skrivelse om brottslingar som antagit adelsnamn; posten i Libris anger att den är tryckt av Svea hovrätt i Stockholm 1705 men ger få andra hållpunkter. Jag blev i alla fall tillräckligt nyfiken för att beställa fram ett av två exemplar i Kungliga biblioteket i Stockholm.

Första sidan av förordningen 1705. Exemplar i KB riktat till häradshövdingen Samuel Forsell. För transkriptionen nedan har även exemplaret i Västerås rådhusrätts arkiv kommit till användning.

Det visade sig vara en kungörelse riktad till häradsrätter och rådhusrätter under Svea hovrätt, även om detta inte anges på något sätt. Det exemplar som jag fick fram var ställt till Samuel Forsell, som var häradshövding i Gästriklands lagsaga (enligt standardverket Almquist, Lagsagor och domsagor 1, s. 424). Hur många av de utskickade skrivelserna som överlevt in i vår tid är en öppen fråga, men efter några stickprov hittade jag ett exemplar i handlingar från Västerås rådhusrätt, på vilket det finns en anteckning att skrivelsen blivit uppläst på Västerås rådhus den 17 januari 1706.

Kungörelsen är vad jag vet inte omtalad förut, men det brev från riksrådet som föranlett den är känt; se senast Entzenberg, »Det får ju vara någon ordning på torpet» 2006 s. 10 f. Entzenberg hänvisar till ”Förslag till namnlag. Betänkande avgivet av Namnrättskommittén” (SOU 1960:5 s. 46 f.), som skriver:

Den första kända bestämmelsen om namn finnes i 1626 års riddarhusordning vars 23 § stadgar: »Ingen tage upp annars Släckt Nampn eller Wapen, han ware Lefvandes eller uthdödd, och Confundere i så motto Ätterna; Uthan den beholle tillnampnet, som deth först hafwer Uptagett.» Med utgångspunkt från detta stadgande gjorde adeln upprepade framställningar till konungen om skydd för adelns släktnamn, vilket föranledde dels en kunglig resolution på Ridderskapets och Adelns besvär den 23 december 1682 och dels ett kungligt brev till hovrätterna av den 16 oktober 1705. I resolutionen 23 § anfördes: »och sist beträffande de ofrälse män, som upptaga någon utdöd familjs namn, så skall sådant intet vidare tillåtas, utan måste i det fallet förfaras efter privilegierna.» I brevet till hovrätterna anbefalldes dessa att i protokoll och domar icke kalla missdådare vid sådana adliga namn, som de kunde ha tagit, samt att, då brottslingar icke dömdes till döden, vid straffansvar förbjuda dem att bruka namn, som liknade ett adelsnamn.

Jag har inte hunnit titta på det kungliga brevet (som snarare kommer från riksrådet, se transkriptionen nedan), men förordningen från hovrätten verkar följa brevet troget, och det kan finnas anledning att ifrågasätta Namnrättskommitténs referat på ett par punkter – varav den första är att bestämmelserna avsåg alla domstolar, inte bara hovrätterna. Här följer en grov transkription, med den handskrivna texten inom parentes och några nya styckeindelningar samt ett par upplösta förkortningar.

Wij/ Gabriel Falkenberg, Kongl. Maij:tz Råd/ Præsident uti Kongl. Swea Hoff-Rätt/ samt Åbo Academiæ Canceller, Grefwe til Sandemar/ Frijherre til Odenswijholm / Herre til Söderby och Ogstad; Så och Vice-Præsident, och samtelige Assessorer hälse (Eder häradzhöfdinge wälbetrodde Samuel Forsell wälwilleligen)

Såsom Hans Kongl. Maij:tz/ til Justitiæ Sakers afhielpande/ befullmächtigade Herrar Råd/ hafwa wid tilfälle/ at uti Kongl. Maij:tz Justitiæ Revision, af Kongl. Hoff-Rätterne/ Criminelle Ransakningar insände blifwit/ derutur en och annan gång sedt/ huruledes de/ som med begångne mißgierningzmåhl beträdde warit/ och derföre kommit för Rätta at ställas/ understådt sig at taga sådane namn/ hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar/ hafwa behagat benåda Adelige Familier, til at åtskillia den ena ifrån den andra;

Och ehuruwäl sådan egenwillighet/ ingom tillåtelig wara bör; Så är likwäl det än otienligare/ at en mißdådare tilägnar sig ett sådant tilnamn/ och at det förmedelst hans brott/ uti en Ransakning och Domb infördt blifwa skal/ hwilket icke allenast wid förhöret/ och då Domen upläses/ hoos mången/ som det åhörer/ ett oförtient omdöme om ett Adeligit huus til deß förklening lemnar/ utan och de öfwer slijke mißgierningzmåhl/ så wäl uti Under-Instantierne, som Kongl. Hoff-Rätterne/ hållne Protocoller och fälte Domar ofta/ och i synnerhet uti tilkommande tider/ det samma oskyldigt til någon neesa lända kunna/ lika såsom en sådan mißgierningzman/ af berörde huus warit hade;

Altså och emedan Högbemälte Kongl. Maij:tz  Herrar Råd funnit skiäligt/ til at förekomma slijkt oskick och mißbruk/ som en skadelig efterfölgd med sig förer/ sådant at förbiuda/ och derföre/ genom deras/ til Kongl. Rätten ankomne Bref/ af den 16. Octob. sidstledne begiärat/ det alla wederbörande/ under deß Jurisdiction hörande Domstolar/ anbefalles måtte/ hädan efter noga at tilsee/ det ingen Delinquent blifwer annorledes nämd/ än dens egit och faders namn är/ och at de/ som icke komma at undergå Lijfsstraffet/ förbiudes widare at bruka något annat/ hwilket ett Adeligit namn lijkt wara må/ och det wid Straff tilgiörandes;

Fördenskuld warder samma hans Kongl. Maij:tz Herrar Rådz giorde Förordning (Eder) här med notificerad och kunngiord/ på det (I) wid slijke förefallande måhl/ må (Eder) den til hörsam efterrättelse ställa. Och Wij befalle (Eder) Gud Allzmächtig (wälwilleligen) Stockholm den 3. Novemb. Anno 1705.

Vppå den Kongl. Hoff-Rättens wägnar

GABRIEL FALKENBERG.

HINDRICH HEERDHIELM.

Magnus Sternel.

Mycket kunde sägas om förordningens innehåll och utformning, men jag skall försöka hålla mig kort.

Förordningen framhåller att antagande av adelsnamn är förbjudet för allt ofrälse, men att det är särskilt illa att missdådare ägnar sig åt sådant missbruk. Intressant är att det verkligen tycks ha förekommit att brottslingar blev skrivna med adelsnamn i rättegångshandlingar, även om det bör ha varit sällsynt – det uppges ha påträffats ”en och annan gång”.

Förordningen innehåller ett förbud mot att i domstolen bruka annat än ”egit och faders namn”. Om delinkventen inte avrättas förbjuds han att i fortsättningen bruka ”något annat, hwilket ett Adeligit namn lijkt wara må”. Frågan är om man med denna formulering avser ”adelsklingande” namn eller endast likhet med något visst existerande adelsnamn. Jag lutar åt det senare, medan Namnrättskommitténs referat ovan tycks förutsätta det förra.

Vi kan vidare notera att det är de adliga familjerna som är de skadade parterna, inte familjemedlemmarna, och att man särskilt månar om att adelshusens framtida rykte inte skall skadas av protokollen.

Lite märkligt är att kungörelsen inte brukar termen adelsnamn. I inledningen kommer den otympliga omskrivningen ”sådane namn/ hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar/ hafwa behagat benåda Adelige Familier, til at åtskillia den ena ifrån den andra”. därefter ”ett sådant tilnamn” och först vid tredje försöket ”ett Adeligit namn”. Visserligen ingår den första formuleringen i en hel serie av omständliga omskrivningar, men kanske var adelsnamn inte brukligt i det juridiska språket, trots att ordet är känt redan från 1658 och brukas mer än en gång i tillfällesdikter, bl.a. 1711 av Sophia Elisabeth Brenner?

Det vore lockande att försöka belysa omständigheterna, mitt under brinnande krig, kring rådets brev och Svea hovrätts förordning 1705, liksom kring eventuellt existerande parallella förordningar från de två andra hovrätterna. Kanske återkommer jag någon gång till saken.

Can Baby Names Explain the Mechanisms behind Cultural and Linguistic Change?

by Alexandra Petrulevich

Alma, Freja, Alice, Olivia, Elsa, and Noa, Valter, William, Lukas, Hugo – these are the five most popular female resp. male first names given to Swedish babies in 2024. Following trends in new-born namegiving has been a special onomastic branch in the Nordics for decades now, in Sweden at least from 1998 when Statistics Sweden started publishing name statistics (which they no longer do).[1] What can these names tell us about language and more importantly linguistic change?

Three-generation rule

Of course, following trends in frequency distributions of top names over time means we are already observing linguistic change in name stocks. These onomasticon fluctuations have of course to do with parents’ preferences for certain names, which in itself is a cultural habit susceptible to change. An established mechanism for this type of change is the so-called three-generation rule, i.e. it is the third generation’s, the babies’ great-grandparents’ names that are “recycled” and thus chosen for new-borns – rather than any of the names associated with the parent or grandparent generation.

Baby Names and Cultural and Linguistic Change

However, baby names exemplify more than just changes in personal name stocks in social sciences, more specifically, in statistics, and in biology. Baby names represent population-wide large authentic linguistic datasets that allow researchers to follow cultural incl. linguistic change in real time. This specific circumstance makes baby names ideal for data-driven modelling of such change. The main explanatory framework applied to baby names-based models by statisticians, mathematicians and biologists is the so-called neutral theory of evolution. This theory postulates two possible paths of evolutionary change, a deterministic path and a random or drift path. In the former case, evolution or cultural and linguistic change favours some specific e.g. novel variants, while in the latter drift or random selection underpins and explains such change. Several studies show that authentic baby names datasets exhibit a power law distribution of variants. See e.g. frequency distributions of 1000 most popular American (a) male and (b) female names for three decades of the twentieth century in Figure 1, and frequency distributions of Norwegian boy names with the threshold value 4, i.e. names with less than four bearers were not considered, 1880–2010 in Figure 2.

Figure 1. Frequency distributions of 1000 most popular American (a) male and (b) female names for 1900–1909 (triangles), 1950–1959 (diamonds in a), 1940–1949 (diamonds in b), and 1980–1989 (circles). From: (1), Hahn & Bentley 2003: Figure 1
Figure 2. Frequency distributions of Norwegian boy names with the threshold value 4 1880–2010. From: (2), Kessler, Maruvka, Ouren & Shnerb 2012: Figure 3

Interestingly, although the explanatory framework and the distribution features of underlying data is to a large degree identical in the surveyed studies, the resulting conclusions can be described as strikingly different. One of the cornerstone papers in the field (1) postulates drift as the main mechanism of cultural change. Ten years later, this conclusion is questioned by (2) that advocates for a deterministic explanation. Why is this so?

Data-driven Modelling Has a Data Issue

At least one most likely explanation of these incompatible conclusions has to do with the data the studies are based on, more precisely with the issue of data completeness. As (3) shows, rare variants have an important role in the overall distribution and modelling picture of baby names. This means that different results are acquired depending on whether rare variants are included into the modelling dataset or not. Both of the studies mentioned in previous section build their models on incomplete data. In (3), researchers see an anti-novelty bias, i.e. a deterministic picture, rather than random selection in the distribution in the complete baby name dataset from South Australia.

However, the data issue in studies of cultural and linguistic change seems to be even more substantial than data completeness alone. The surveyed studies do not seem to take any data quality or linguistic parameters into consideration. It is for instance impossible to understand if the name statistics taken from a third source represent so-called raw data or if they have been manipulated or enriched or clustered in any way by the responsible authority, e.g. social security services or tax agencies or the like. Given the importance of completeness for the modelling outcome, it is of course paramount to only use complete and carefully curated datasets. Another related issue concerns so called unique variants. What is a unique name or a unique variant? Does a unique spelling variant of a very common name constitute a unique variant? Will the results be different if several levels of linguistic resolution such as name formation and spelling are introduced?

New Project at Uppsala University

These are all important questions to answer before data-driven modelling of cultural and linguistic change based on baby names datasets can provide us with reliable results. These are also some of the questions the recently Uppsala University funded project Swedish Baby Names for Data-driven Modelling of Cultural Change will answer in its pilot study. One of the project’s innovations is the ambition to deep-dive into the onomastic and linguistic aspects of the underlying datasets. For the first time, onomastics and (historical) linguistics can be seen as the motor in a data-driven study of cultural and linguistic change. More on the results next time!

Key references

(1) Hahn MW, Bentley RA Drift as a mechanism for cultural change: an example from baby names. Proc. Biol. Soc. 270, S120–S123 (2003)

(2) Kessler DA, Maruvka YE, Ouren J, Shnerb NM. You name it – how memory and delay govern first name dynamics. PLoS ONE 7, e38790. doi:10.1371/journal.pone.0038790 (2012)

(3) O’Dwyer JP, Kandler A. Inferring processes of cultural transmission: the critical role of rare variants in distinguishing neutrality from novelty biases. Phil. Trans. R. Soc. B 372: 20160426. (2017) http://dx.doi.org/10.1098/rstb.2016.0426

[1] The Swedish Tax Agency took over name statistics from 2024.

Surnames as first names in Denmark

by Birgit Eggert

In contemporary Danish naming conventions, it is uncommon to use surnames as first names. Consequently, many Danes may find it surprising that Møller is used as a first name. Møller is one of the most prevalent surnames in Denmark and is, in fact, the most frequent surname that is not originally a patronymic; it derives from a byname meaning ‘miller’. However, Møller is also an officially approved first name for boys, with 26 individuals bearing it as their primary first name as of 1 January 2025, according to Statistics Denmark.

The name enjoyed considerable popularity as a given name throughout the 1900s, particularly in the early decades of the century. Although it does not appear to have been used as a first name since 1980 (see Figure 1), Møller is currently an approved given name for boys. It was automatically approved with the introduction of the current name law on 1 April 2006, when all given names with at least 25 bearers in Denmark at that time were approved.

Figure 1: Number of new bearers of the name Møller as the primary first name per decade throug the 20th century. Figures from CPR in the database Danskernes Navne 2005 (The Name Research Archive).

Surnames as first names

The fundamental premise of the Danish name law appears to be that first names and surnames are entirely distinct entities. However, in practice, many names are used both as first names and surnames. These are often boys’ names that were originally used patronymically, such as Eggert, Helmer, Martin, Peter, and many others. Conversely, Møller and several other original bynames and surnames have transitioned from being surnames to first names. Very few of these names are approved today, either because no application for approval has been submitted or because they have been rejected upon application.

There are indeed several names that have undergone this transition, and it appears to have been a genuine, albeit minor, trend in Danish naming practices during the 1900s. However, this phenomenon has not been systematically studied, so detailed knowledge is lacking. Some other examples include:

  • Holten – 23 name bearers as the primary first name between 1900 and 1980 (Danskernes navne); fewer than 3 as the primary first name on Januar 1st 2025; approved boys’ name.
  • Kjær – 70 name bearers as the primary first name between ca. 1890 and 1970 (Danskernes Navne); 10 as the primary first name on Januar 1st 2025; not approved as a first name today.
  • Lund – 52 name bearers as the primary first name between ca. 1890 og 1960 (Danskernes Navne); 9 as the primary first name on Januar 1st 2025; not approved as a first name today.
Figure 2: Number of new bearers of the names Lund (blue) and Kjær (red) as the primary first name per decade throug the 1900s. Unfortunately, there are too few namesakes per decade of Holten to be shown as a graph. Figures from CPR in the database Danskernes Navne 2005 (The Name Research Archive).

Noble family names as first names

The phenomenon of surnames being adopted as first names is longstanding in Denmark. Among the earliest instances are noble family names that have been used as boys’ first names since approximately 1400, particularly when there was a risk of the maternal family name becoming extinct. This was investigated by Susanne Vogt in 1991, and there are numerous examples of the last female bearers of a family name passing it on as a first name to a son. In this manner, the family name could be preserved.

A very common and well-known boys’ name in Denmark that originated in this manner is Flemming. The same applies to other, less common boys’ names such as Falk, Hak, Manderup, and Stygge, all of which are approved boys’ names today.

Holten, mentioned above, also originates from a noble family. The basis for the given name is Johan Lorentz Carstens (or Castens) (1705-1747), who was ennobled with the name Castenschiold in 1745. He was married to Jacoba von Holten (b. 1705, daughter of Governor Joachim Melchior von Holten), and it was her family name that came into use as a first name through naming after her father in the third son of the marriage, Joachim Melchior Holten Castenschiold (1743-1817). As early as the 18th century, Holten was also used as a first name outside the nobility, and it continued to be used throughout the 19th century and into the 20th century, as mentioned above.

Should the name law be changed?

In recent years, the Name Research Archive has received several inquiries from parents wishing to name their child after a relative who bore one of these given names that are identical to surnames. If such a name is not already approved, obtaining approval from The Agency of Family Law can be very challenging, as surnames with fewer than 2000 bearers are protected in Denmark. Parents contact the archive because they find it difficult to understand why a name they are familiar with can no longer be used.

In some of these cases, arguments and evidence for the prevalence of these given names were successfully presented, which contributed to their approval. However, the exact criteria used by The Agency of Family Law remain unclear. It appears that deceased name bearers are not significantly considered in this system, which I find regrettable. This implies that traditional naming customs, which have not become part of the most popular naming trends, may vanish because there are insufficient living individuals with the specific name when one wishes to revive a grandparent’s or great-grandparent’s name.

Names such as these indicate that the strict distinction made in Danish the name law between first names and surnames is likely too rigid and hinders a naming tradition that may have been more widespread than commonly assumed, albeit dispersed across many different names. This type of naming practice should, of course, be investigated further. However, those names that were in use in the first half of the 20th century are now at an age where some individuals wish to name their children after these name bearers, and it appears to be challenging in some cases.

This blog post is an edited English version of Møller – et dansk fornavn

References

  • The Agency of Family Law: This is the public authority responsible for first names and approving new first names. See their English-language pages about naming.
  • Approved Names: The Agency of Family law’s lists of approved first names. The official, applicable list is available on The Agency of Family Law’s homepage.
  • CPR = Det Centrale Personregister [The central personal register]
  • Danskernes Navne 2005: Database at the Name Research Archive, Department of Nordic Studies and Linguistics (NorS), University of Copenhagen, containing all names of Danes recorded in the CPR since its establishment in 1968 until 1 January 2005.
  • Name Law 2006: LOV nr. 524 af 24. juni 2005 Navnelov [Law no. 524 of June 24th 2005 Name Law] (effective date: April 1st 2006). (The Name Law is continuously adapted, and the current version per August 9th 2023 can be found here.
  • Statistics Denmark’s pages on names.
  • Susanne Vogt, 1991: Mødrene slægtsnavn brugt som første fornavn i dansk adel. I: Studia anthroponymica Scandinavica 9, s. 61-99.

In the proofreading process of editing this blog post, the generative AI tool Microsoft Copilot Enterprise has been used.