Month: September 2022

När namnen gläntar på demografins dörr.

Två skikt av finskspråkiga efternamn i Sverige

Av Märit Frändén

I Sverige bor drygt 135 000 personer som är födda i Finland, och totalt har drygt 725 000 svenskar minst en Finlandsfödd förälder eller far-/morförälder. Det finns också massor av finskspråkiga efternamn, varav många förstås härrör från invandringen. Men det finns också namn som är inhemska, och hemmahörande i de delar av det finska språkområdet som ligger i norra Sverige. Här ska vi titta närmare på Sveriges finskspråkiga efternamn – och vad de kan berätta om sina bärare.

Skillnader mellan Finlands och Sveriges finskspråkiga efternamn

Men låt oss börja där de finskspråkiga efternamnen är som allra flest, nämligen i Finland. De vanligaste efternamnen i Finland är Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Nieminen och Mäkelä. Bland de fem toppnamnen slutar alltså fyra av fem på –nen. Utökar man till de 20 vanligaste efternamnen, finner man att 16 av dem slutar på –nen, två på –la / –lä (Mäkelä och Heikkilä) och två är enledade (Laine och Niemi). Som vi ser har namnen på –nen en stark dominans i toppen. I Sverige är dock mönstret inte riktigt detsamma: av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen slutar bara åtta på –nen, varav de vanligaste är Kinnunen, Mäkinen, Korhonen och Virtanen. Dessutom finns tre namn på –la / –lä (Anttila, Ojala och Mäkelä – det här med om det blir a eller ä har att göra med finskans roliga vokalharmoni) och nio enledade namn, bl.a. Niemi, Laine och Lahti. Det finns alltså flera skillnader mellan ländernas vanligaste finskspråkiga namn: det är bara delvis samma namn, och det är rejäla skillnader vad gäller namnens bildningstyp. Vad kan det här bero på?

Vi finner svaret i Norrbottens län

Kanske kan vi närma oss svaret genom att titta på efternamnen i Sveriges nordligaste län, Norrbottens län? Jo, vi är definitivt något på spåret, för bland de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen där finns faktiskt exakt noll namn med ändelsen –nen. Så vilka namn finns i topp i stället? Kanske några på –la / –lä? Nej, faktiskt inte det heller. Noll där också. Enledade namn, kanske? Bingo, här rasslar det minsann till! Hela 16 av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen i Norrbottens län är enledade: Niemi, Rova, Lantto, Kemi, Mäki, Lahti, Kero, Töyrä … Och de fyra sista, Uusitalo, Keskitalo, Ylipää och Alatalo, är tvåledade, något vi inte såg alls bland Finlands toppnamn.

Jämfört med topplistan i Finland, skiljer Norrbottenslistan ut sig ännu mer än vad Sverigelistan gjorde. På frekvenslistorna kan man konstatera att de finskspråkiga efternamn som ligger högt i Sverige som helhet, ofta ligger ganska högt även i Finland. Men med de namn som ligger högt i Norrbottens län är det faktiskt nästan tvärtom: många av dem är ovanliga i Finland. Trean på listan för Norrbottens län, Lantto, har runt 570 bärare i Finland, och tvåan på norrbottenslistan, Rova, bara lite över hundra. Ja, det är faktiskt mångdubbelt fler som heter Rova i Norrbottens län, drygt 400 personer, än det finns i hela Finland.

Namnens utbredning i Sverige

Nu när vi vet att de största skillnaderna finns mellan Norrbottens län och Finland, kan vi se på listan för hela Sverige med nya ögon och tänka: det här kanske är en mix mellan de två namnskicken? Norrbottens län ingår ju i siffrorna för Sverige, så Norrbottens alla enledade namn finns med på Sverigelistan. Men många av –nen– och –la / –lä-namnen kanske härrör från finska inflyttare? Vissa av dem kan förvisso ha bosatt sig i Norrbottens län, men definitivt inte alla.

Ja, man blir ju nyfiken: Hur fördelar sig de finskspråkiga efternamnen i Sverige över landet? Låt oss jämföra det svenska toppnamnet, Niemi, med … ja, kanske nåt namn på –nen, varför inte rentav Nieminen? Som är bildat till samma ord niemi, ’udde’, men med tillägget –nen. Och håll i er, så här ser utbredningen ut:

Utbredningskarta för Niemi. Vitt ≤ 0,05 ‰, ljusgrått 0,07—0,13 ‰, mörkgrått 0,16—0,21 ‰, svart 2,27 ‰.

Niemi finns lite överallt – inte så konstigt, eftersom det är ett namn som finns på 20-i-topp för både Norrbottens län och Finland. Men titta på skalan: den högsta frekvensen söder om Norrbottens län är 0,21 ‰. Och frekvensen i Norrbottens län är 2,27 ‰! Det finns alltså mer än 10 gånger fler Niemi där än i något annat svenskt län. Och då talar vi ändå om ett namn som med all sannolikhet är både inhemskt och inflyttat, eftersom det också är vanligt i Finland.

Och här har vi Nieminen, med en helt annan kartbild: flest bärare i och runt huvudstadsregionen, och ungefär inga alls i norra Sverige.

Utbredningskarta för Nieminen. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,02—0,08 ‰, mörkgrått 0,09—0,11 ‰, svart 0,23 ‰.

Niemi är som sagt ett namn som ligger högt både i Norrbottens län och i Finland. Ska vi prova med något enledat namn som inte är så vanligt i Finland? Kanske t.ex. Lantto, som i Finland står på rangplats 1 524? Ja, så här ser det ut:

Utbredningskarta för Lantto. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,01—0,10 ‰, mörkgrått 0,16 ‰, svart 1,56 ‰.

Fortfarande ungefär 10 gånger så vanligt i Norrbottens län som i något annat svenskt län, och, om vi jämför med kartan för Niemi, ett mycket tunnare lager i resten av Sverige. Eftersom det här namnet är så pass lågfrekvent i Finland kan man misstänka att de bärare som finns i södra Sverige har sina rötter just i Norrbottens län – migration är ju inte bara något som sker mellan länder, utan också inom länder.

Bilden av det finskspråkiga efternamnsskicket i Norrbottens län som särpräglat håller i sig. Av de 20 toppnamnen har samtliga sin högsta svenska länsfrekvens just i Norrbottens län. Åtta av 20 namn har minst 60 % av sina bärare där, och 17 av 20 mer än 40 % av bärarna. För ungefär hälften av de 20 namnen är det närmsta svenska grannlän, Västerbottens län, som har näst flest bärare. Tittar man på de 20 vanligaste namnen i hela Sverige finns det både de som har nordlig tyngdpunkt, som Lantto, Kero och Uusitalo, och de som är vanligast längre söderut, framför allt i Västmanlands och Södermanlands län: Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Heikkinen, Heinonen, Laine … alltså högfrekventa namn i Finland. De finskspråkiga efternamnen i Sverige är en mix, som sagt, av inhemskt och invandrat.

Namnens historia

Namnens skiktning blir ännu tydligare när man tittar bakåt, t.ex. hur det såg ut i äldre folkräkningar. Av Sveriges nuvarande 20 toppnamn fanns bara elva i landet år 1880 – och av dessa hade tio namn samtliga bärare i Norrbottens län. De andra namnen på den svenska topplistan börjar synas i folkräkningarna framför allt år 1900, många med en ensam bärare, inte sällan registrerad i Stockholms stad. Utgår man i stället från dagens 20 vanligaste finskspråkiga efternamn i Norrbottens län, ser man att samtliga fanns i landet redan 1880, samt att 19 av 20 hade samtliga bärare där (och för det tjugonde namnet, Alatalo, bodde alla bärare utom en där). Framemot sekelskiftet börjar namnen försiktigt spridas, ofta med bara enstaka bärare utanför Norrbottens län. En 27-årig man med namnet Rova bor i Stockholms stad vid folkräkningen 1890. År 1900 finns i samma stad en 27-årig kvinna som heter Kemi och en 40-årig man som heter Lantto. En 25-årig kvinna med namnet Hannu bor i Gävleborgs län samma år. Och 1910 har en 30-årig kvinna med namnet Palo flyttat till Östergötlands län.

Får inte ni också känslan av att den demografiska historien liksom vecklas ut och blir tredimensionell när man tittar på namnens bakgrund och utbredning? Och ÄR inte namnforskning världens coolaste ämne?

Referens:

Frändén, Märit, 2020: Se tavallinen Niemi – Finskspråkiga efternamn i Sverige. I: Där Östersjön är Västersjön. Seal, kus Läänemeri on Idameri. Festskrift till Virve och Raimo Raag. Pühendusteos Virve ja Raimo Raagile. Red.: Rogier Blokland & Riitta-Liisa Valijärvi. Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för moderna språk. S. 11—24.

Lyyli, Håkan Hellström och Blixtdinosaurietåget – namngivningen av tåg och spårvagnar

av Väinö Syrjälä

Många av oss reser dagligen med kollektivtrafiken. Men har du någon gång lagt märke till, om tåget eller spårvagnen du åkte med hade ett eget namn? Det är nämligen inte alls ovanligt att de fordon som rullar på spåren ges individuella namn som den uppmärksamma resenären kan hitta framklistrade på utsidan av vagnen. I den här korta texten diskuterar jag några exempel på hurdana namn dagens tåg och spårvagnar fått bära. Mitt huvudfokus här är på Sverige men jag tar även upp ett exempel från Finland. Jag kommer dessutom sist reflektera på ett lite ovanligt, men ur socioonomastisk synvinkel desto intressantare fall av namngivning.

Varför namn?

Att olika fordonstyper, tåglinjer eller exempelvis enskilda lokomotiv ges särskilda namn är inget nytt fenomen. Man kan säga att sådana namn har en lika lång historia som järnvägen i sig, vilket illustreras t.ex. av Richard Coates i en artikel i Oxford Handbook of Names and Naming [1]. Dessutom har både branschfolk, tågentusiaster och vanliga passagerare genom året gett egna smeknamn för olika fordon. Men de namn som jag vill lyfta fram här utgör sin egen, lite egendomlig kategori, bland namnen för tåg och spårvagnar. Dessa är namn som getts av officiella aktörer (järnvägsföretag, regionala kollektivtrafikmyndigheter osv.). Men förutom att namnen finns tejpade på själva fordonen – och att enstaka jippon ibland ordnats kring själva namngivningen – är dessa namn nämligen relativt osynliga och används väldigt sällan i vidare sammanhang.

Varför vill man då namnge ett tåg eller en spårvagn? Det kan förstås finnas flera förklaringar. Man vill kanske helt enkelt ge fordonen mer personliga identifierare än bara nummer. Eller det kan vara ett trevligt sätta att engagera medborgare, skapa positiv uppmärksamhet, bidra till lokal identitet eller hedra minnesvärda personer. Hursomhelst, att namnge tåg och spårvagnar är faktiskt en överraskande vanlig praxis åtminstone i Sverige. Både lok i godstrafiken, motorvagnar i olika regionala tågsystem och spårvagnar och tunnelbanetåg i olika städer har fått namn. Exakt vad motivet bakom namngivningen är, eller varför mång (men inte alla) aktörer i branschen valt att namnge sina fordon skulle faktiskt vara ett intressant ämne för en socioonomastisk intervjustudie!

Vad för namn?

Om man tittar på själva namnen, märker man snabbt att inspiration kan hämtas från olika håll. Det finns exempelvis lok med filminspirerade namn (Skywalker, McBain hos HectorRail) och malmtågslok namngivna efter orter längs malmbanan (Vassijaure, Torneträsk). De flesta namngivna tåg och spårvagnar bär dock personnamn. Exempelvis i Stockholms tunnelbana har alla 270 vagnar av typen C20 ett namn: där fick medborgarna i början skicka in förlag, och så fortsatte man med att ge vagnen egna förnamn både med och utan en särskild Stockholmskoppling (från Abel till Petronella och från Lotten till Örjan – en översiktlig presentation av dessa namn finns på SL:s webbplats [2]). I ett finskt exempel från Tammerfors fick alla vagnar på den nya spårvägen namn som var tagna ur namndagsalmanackan utifrån dagen då vagnarna levererades till staden. Även i Tammerfors fick medborgarna vara med och rösta fram namn för dagarna med flera namn – och den allra sista vagnen namngavs av de som byggd spårvägen.[3] I Tammerfors kan man därmed åka med vagnar som Lyyli, Valma, Ensio och Hilla.

Namn för tåg och spårvagnar ska gärna också ha en lokal koppling och en särskild populär variant verkar vara minnesnamn, dvs. tåg och spårvagnar som har namngetts efter minnesvärda profiler från regionen eller staden i fråga. Sådana personer kan vara både levande och döda, män eller kvinnor, verkliga eller fiktiva. På de svenska spåren kan man således hitta exempelvis Krösatågen Carl von Linné och Emil i Lönneberga i Småland, Maria Lang och Anders Zorn hos Tåg i Bergslagen, Kurt Wallander, Kim Wall, Tycho Brahe och Nils Holgersson bland Pågatågen i Skåne och spårvagnarna kallade efter Ingvar Oldsberg, Leif Mannerström och Miriam Bryant i Göteborg. Bara för att nämna några få exempel. För att presentera alla namn som man kan hitta bara bland svenska tåg och spårvagnar kunde man faktiskt skriva en hel bok!

Stockholms pendeltåg – förskolebarn som innovativa namngivare

Om exempelvis namndagsnamnen för Tammerfors spårvagnar kan sägas vara ”säkra kort” som troligtvis inte väcker särskilt starka reaktioner bland gemene man, kan man inte exakt säga det samma om namnen för Stockholms pendeltåg. År 2014 fick barn i förskolor runt om i Stockholmsområdet skicka in sina förslag på namn för pendeltåg, varav dåvarande operatören Stockholmståg och SL sedan valde ut 83 stycken som tejpades på tågen.[4] Att namnen har hittas på av lite ovanligare namngivare kan man ana av namnen som skiljer sig ganska tydligt från andra exemplen nämnda ovan.

Regnbågståget och Robotina – så kan pendeltågen heta. (Bild: Väinö Syrjälä)

En stor del av namnen beskriver ganska direkt att det är frågan om just ett (pendel-)tåg. Sådana namn har efterledet -tåg med ett positivt, beskrivande förled. Exempelvis Skrammeltåget, Princesståget, Finastinatåget, Supersnabba silvertåget, Puss och kramtåget, Solskenståget, Rymdskeppståget. Andra namn innehåller inte ordet ”tåg” utan anknyter till ”pendel” i pendeltåg: Palle Pendeln, Pendelpilen, Pendeltåget jättesnabb, Pendy och Trollpendeln. Det finns även andra namn där man kan hitta en koppling till tåg eller fart som Tuff Tuff, Snålskjutsen, Susa, Pilen, Rullis, Raket och Turboraketen.

Det är lätt att se hur dessa namn blandar inspiration från själva tågen men även från barnens värld, som sagorna. Utöver de redan nämna ”kategorierna”, finns det även ett gäng namn utan en direkt koppling till pendeltågen. Några exempel på sådana namn är Plättar, Nyponros, Murgrönan, Kaninen, Superhjälpen, Hassan, Sixten, Myran, Gurkan, Hoppande loppan, Slott, Bikupan, Juvelen, Drake och Träsktrollet.

Exakt hur barngrupperna har resonerat kring namnen är förstås omöjligt att utreda så här i efterhand. Det som dock är ganska klart från själva namnen är att dessa givits av just barn, och inte t.ex. av en kommitté bestående av regionalpolitiker. De gånger jag själv diskuterat namnen med någon, eller hört resanden reagera på dem, har det väckt ganska glädjefulla reaktioner. Men vad språkbrukare egentligen tycker om sådana här namn som namn – och om det skiljer sig från barnens syn på ett bra namn – skulle vara värt att undersökas vidare. Frågor som jag direkt tänker att man borde reflektera vidare på är exempelvis: Vilka associationer väcker dessa namn (hos olika grupper)? Utmanar de vad vi kan anse vara ”passande” eller ”typiska” namn (för tåg och spårvagn)? Vad berättar namnen om barnens språkkänsla eller syn på tågen? Hur fungerar dessa namn – och om/i vilka sammanhang de överlag kan tänkas används? Håller man ögonen öppna för namnen när man är ute och reser, får man alltså upphov till en hel del socioonomastiska frågeställningar!

—

Och för den som undrar över namnen i rubriken: Lyyli är namnet på den första spårvagnen i Tammerfors, Håkan Hellström en av spårvagnar i Göteborg namngivna efter mottagare av stadens årliga kulturpris, och Blixtdinosaurietåget ett pendeltåg i Stockholm namngiven av förskolebarn.

Källor:

[1] R. Cotes. 2016. Railway locomotive names and train names. I: The Oxford Handbook of Names and Naming, s. 645–654.

[2] SL: Tunnelbanevagnarnas namn.

[3] Tampereen Ratikka: Kaikilla Tampereen Ratikoilla on nyt nimet – Ratikan tekijät äänestivät nimen 20. vaunulle (2021-10-05).

[4] Stockholmståg: Fantasifullt när barn döper nya pendeltåg (2014-11-27).

Strategin ”jag kallar alla Jessica” fungerar inte längre

av Leila Mattfolk

För snart femton år sedan kom jag att tala med en man som undervisade svenskspråkiga studenter på ett universitet i Finland. Han berättade att han hade dåligt namnminne, och att han kallade alla kvinnliga studenter Jessica, för att det var relativt stor chans att det råkade finnas en Jessica bland studenterna. Han hade rätt i att Jessica var populärt som namn på flickor som föddes i slutet av 1980-talet, men Emilia eller Sofia hade kanske varit ännu bättre gissningar. Vid det här laget bör han ha bytt till Emma och Ellen. Emma har dominerat namntoppen sedan mitten av 1990-talet och är fortfarande mycket frekvent, och har tillsammans med Ellen utgjort det absolut vanligaste namnet på svenskspråkiga flickor födda i Finland under 2000-talet.

Inom ramen för mitt arbete som namnvårdare på Institutet för språk och folkminnen (Isof) har jag i perioder haft som uppgift att hjälpa Skatteverket i Sverige att göra en språklig bedömning av en del personnamnsansökningar. En liknande uppgift hade jag tidigare som medlem av justitieministeriets namnnämnd i Finland. I bägge fallen fick jag en känsla av att nyblivna föräldrar blir allt mer kreativa i sin namngivning och att det i samhället finns en strävan efter individualitet som i växande grad påverkar det namnval som föräldrarna gör.

Denna trend har också uppmärksammats av bl.a. Katharina Leibring som i blogginlägget Inte bara Alice och William – om namngivning av småbarn under 2010-talet på Isofs webbplats skriver att medan ca 78 % av flickorna och ca 82 % av pojkarna i Sverige år 2000 gavs något av de 100 mest populära namnen, var motsvarande siffror för år 2019 54 % av flickorna och 57 % av pojkarna. Bland de finlandssvenska barnen var den andel som fick ett av de 100 vanligaste namnen år 2013 ca 60 % av flickorna och ca 68 % av pojkarna. År 2021 hade andelen för pojkarnas del sjunkit med en knapp procentenhet, men för flickornas del faktiskt ökat med en halv procentenhet. Här bör vi dock komma ihåg att man i det sverigesvenska materialet ser på tilltalsnamnet, medan man i det finlandssvenska materialet ser på första förnamn. Detta behöver förstås inte vara det namn som blir barnets tilltalsnamn.

I Finland registreras ett barns modersmål i samband med att barnets namn antecknas i befolkningsdatasystemet. För mitt uppdrag att bistå Helsingfors universitets almanacksbyrå med uppdateringen av den finlandssvenska namnlängden får jag varje år ta del av förnamnsuppgifter om de barn med finskt medborgarskap som föds i Finland och som registreras som svenskspråkiga. Dessa är ca 3 000 per år, så antalet namn är hanterligt. Nackdelen med så pass få namn är att man som forskare snabbt befinner sig i ett läge där det av forskningsetiska skäl blir svårt att diskutera de namn man studerar. Som ett exempel kan nämnas statistiken för 2021, där endast 31 flicknamn (av 484) och 46 pojknamn (av 427) hade 10 namnbärare eller fler. I Almanacksbyråns publikationer anges nämligen inte exakt antal bärare av ett namn om de är färre än tio.

Toppnamnen bland svenskspråkiga i Finland år 2003 var Emma med 46 namnbärare och Robin med 43 namnbärare. Jämför man med år 2021 har antalet namnbärare av toppnamnen minskat  ̶  det mest populära flicknamnet var då Saga med 32 namnbärare, medan 31 pojkar fick det mest populära pojknamnet Liam. Eftersom det antal barn som registreras som svenskspråkiga varierar från år till år har jag i graferna nedan utgått från procentuella andelar. Då kan man konstatera att andelen flickor som fick det vanligaste namnet år 2003 var 2,8 % medan andelen år 2021 var 2,0 %. För pojkarna var motsvarande siffror 2,5 % respektive 1,9 %.

Jämförbara data för tiden före 2003 har jag inte att tillgå, men det antal barn som fick det vanligaste namnet under decenniet dessförinnan (från 1994) varierar för pojkarnas del från 38 (Emil år 1998) till 61 (Robin år 1996) och för flickornas del från 44 (Ida år 2022) till 58 (Emilia år 1999). Det går alltså att iaktta en reell minskning sedan 1990-talet av det antal barn som fått det vanligaste namnet.

I grafen nedan visar staplarna hur många nyfödda namnbärare som såsom första förnamn fått ett namn som är ett av de tio vanligaste namnen varje år, medan linjerna visar den andel barn som fått ett namn som är unikt det året. För andelen unika namn finns jämförbara data tillgängliga bara från år 2013. Som unikt namn räknas namn som respektive år har bara en namnbärare. Det är namnets grafiska form som avgör, dvs. stavningsvarianter av frekventa namn räknas som unika ifall det bara är en person som bär namnet med den stavningen. Som tidigare nämnts är det viktigt att komma ihåg att man i Finland inte registrerar tilltalsnamn, utan att det är det första förnamnet i barnets namn som beaktas. Det finns med all säkerhet barn som såsom första förnamn bär en far- eller morförälders namn, medan tilltalsnamnet är det andra i namnräckan, och då är risken stor att det är den tidigare generationens namn som återfinns i denna statistik. Om det fanns uppgifter om tilltalsnamn såg statistiken kanske lite annorlunda ut.

Som framgår av grafen har andelen nyfödda barn som får ett av de tio vanligaste namnen som första förnamn minskat en del under 2000-talet, i synnerhet vad gäller flicknamnen. Den andel som är ensamma om sina namn respektive år är något större än den andel som får ett av de tio vanligaste namnen – för flickornas del är skillnaden större. Grafen kan sägas bekräfta känslan av att allt fler väljer ovanliga namn för sina barn, medan den andel barn som bär de vanligaste namnen har sjunkit.

Det blir intressant att följa utvecklingen framöver, men ett är säkert, det blir allt svårare för professorn med dåligt namnminne.