Svenska efternamnsbyten 1920–1944

av Johan Hedberg

I mitt pågående avhandlingsprojekt undersöker jag efternamnsbyten i Sverige åren 1925–2015. En av frågeställningarna berör varför människor väljer att byta efternamn och detta undersöks bland annat genom att studera de motiveringar som namnbytare har givit i sina ansökningar om efternamnsbyte. När jag studerar ansökningarna slås jag ibland av hur utförliga motiveringar som har givits, trots att det troligen inte varit nödvändigt för att ansökan ska godkännas. Motiveringarna är stundtals utformade som korta berättelser om vilka problem det burna namnet ställer till med i vardagslivet.

Förutom de stundtals utförliga motiveringarna slås jag även av antalet ansökningar som finns i arkiven och hur antalet varierar mellan olika årtal. 1930- och 1940-talen verkar ha varit decennier då intresset för att byta efternamn steg markant. Det sker exempelvis en nästan fyrfaldig ökning av antalet ansökningar på bara en nioårsperiod mellan åren 1935 och 1944. Från strax över 2000 ansökningar år 1935 (SvD 1937-04-24) så är antalet ansökningar år 1944 strax under 8000 (SvD 1946-11-11). I det följande ska jag uppehålla mig vid några statistiska uppgifter om den ökande populariteten för namnbyten i Sverige med en diskussion om vilka orsaker som kan ligga bakom fenomenet.

Namnbytesstatistik 1920–1944

Jag har här valt att koncentrera mig på perioden 1920–1944. Denna period är av olika skäl en lämplig avgränsning. Ett skäl är att år 1920 har ansökningar om efternamnsbyte varit centraliserad sedan ett år tillbaka. Namnärendena bereddes vid Ecklesiastikdepartementet 1919–1922 och senare vid Justitiedepartementet 1923–1946.  Om efternamnsbytet skulle godkännas eller inte avgjordes i regeringskonselj. Ett annat skäl för avgränsningen är att namnärendena under perioden styrs av samma regelverk, nämligen släktnamnsförordningen från år 1901 (läs mer om denna i Entzenberg 2006).

Det finns ingen samlad publicerad statistik för antalet inkomna namnbytesansökningar under den tidsperiod som vi fokuserar på här. Det diagram som presenteras nedan bygger på uppgifter från Brylla (1995) och äldre tidningsartiklar som är hämtade från tidningar.kb.se. Diagrammet är heller inte komplett med alla årtal. Med dessa reservationer i åtanke redovisas nedan hur antalet inkomna ansökningar om efternamnsbyte till departementen har ökat under åren 1920–1944:

Det är värt att återigen notera det den stora ökningen av antalet inkomna ansökningar som sker under ett knappt kvartssekel. Det är också värt att notera att antalet ansökningar nästan fördubblas på bara fyra år mellan 1940 och 1944. Märk dock att det sker en liten nedgång mellan åren 1939 och 1940.

Möjliga orsaker bakom det ökade intresset för efternamnsbyten

Vilka faktorer det var som drev upp intresset för efternamnsbyten under perioden är svårt, för att inte säga omöjligt, att säkert fastslå. Jag ska här kort diskutera två möjliga orsaker.

Urbanisering

Åren 1920–1944 infaller under en period av tilltagande urbanisering och industrialisering i Sverige (scb.se). Det är inte långsökt att tänka sig att personer, med vanliga patronymikon, som flyttade in till staden från landsbygden upplevde vissa problem i vardagslivet. Innan personnumrens tid bör ett vanligt patronymikon också kunnat ha ställt till problem med postgången och i kontakten med myndigheter.

Ett namns grundläggande funktion är att vara särskiljande (se Andersson 1996, s. 16).  Efternamnets särskiljande funktionen kunde återupprättas om patronymikonet byttes ut mot ett mer ovanligt efternamn, oavsett om detta var ett efternamn som funnits tidigare i släkten eller om det var ett nybildat.

Namnböcker och namnbyråer

Urbaniseringen är inget nytt fenomen i Sverige år 1920 och kan inte ensamt förklara det ökande intresset för efternamnsbyten under perioden. För att kunna ansöka om nytt efternamn måste namnbytaren först veta hur man ska skriva den vid tiden inte alltför enkla ansökan, och om namnbytaren vill ta ett nybildat namn så måste ett nytt namn skapas. Det nybildade namnet ska dessutom inte vara för likt ett redan befintligt namn. Ansökningsprocessen och skapandet av nya namn var alltså två hinder som kanske hindrade en person från att byta efternamn. Under perioden 1920–1944 undanröjs dessa hinder något.

Utgivandet av den statliga namnförslagsboken ”Svensk namnbok” år 1921 bör ha underlättat för personer som ville ta nybildade namn. Boken innehöll cirka 15 000 namnförslag och intresset för att ta namn från boken var högt. År 1937 anses namnboken från 1921 vara förbrukad och uppsalaprofessorn Jöran Sahlgren får då i uppdrag av svenska staten att utge en ny bok med namnförslag. Sahlgrens uppdrag utmynnar i två böcker med namnförslag: ”Svensk namnbok 1939” och ”Svensk namnbok 1940”. Till dessa tillkommer några namnförslagsböcker som runt år 1940 utgavs på privata förlag. Allmänheten hade alltså vid tiden riklig tillgång till namnförslag och det praktiska hindret skapa nya efternamn bör ha varit något mindre.

Ansökningsprocessen var som tidigare nämnt inte helt lätt. Ansökan gjordes via ett brev som skulle innehålla vissa uppgifter och vara utformad på ett visst sätt, samtidigt som ansökan också skulle innehålla specifik dokumentation om den sökande. Ansökan skulle dessutom skickas till justitiedepartementet. Under 1930- och 1940-talen träder en aktör in på arenan som underlättar ansökningsprocessen, nämligen namnbyråerna. Dessa var små bolag som oftast sköttes av en ensam person. Namnbyråerna agerade ombud och skötte således hela ansökningsprocessen från utformandet av ansökningsbrevet till eventuell kontakt med myndigheterna. Enligt tidningsannonser från tiden hade även namnbyråerna egna listor med namnförslag.

I min pågående forskning har jag sett att namnbyråerna, åtminstone i mitten av 1940-talet, agerade ombud i en stor del av de ansökningar som inkom till justitiedepartementet och då särskilt i de ansökningar som berör byte till ett nybildat namn.

Slutord

Två faktorer, urbanisering och ett underlättande av ansökningsprocessen var möjligen bidragande orsaker till ökningen av efternamnsbyten i Sverige under perioden. Det går inte helt att bortse från att det ökande intresset för efternamnsbyten också delvis berodde på någon sorts ”snöbollseffekt”. Ju fler som tog steget att byta ut patronymikonet mot ett mer ovanligt namn, ju fler vågade byta. I min kommande avhandling hoppas jag kunna föra fler och utförligare resonemang om varför det har varit så populärt att byta efternamn i Sverige.

Litteratur

Andersson, Thorsten, 1996: Onomastiska grundfrågor. I: Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. Redigert av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 60.) s. 15–43.

Brylla, Eva 1995: Utvecklingen av svenskt släktnamnsskick under 1900-talet. I: Slektsnamn i Norden. Rapport fra NORNAS tjueførste symposium i Oslo 17.–20. september 1992. Redigerad av Kristoffer Kruken. Uppsala. (NORNA-rapporter 58.) s. 61–79.

Entzenberg, Sonja, 2006: Det får ju vara någon ordning på torpet! Svenska personnamnsregler i ett historiskt perspektiv. Uppsala. (Språk- och folkminnesinstitutet. Småskrifter 2.) Kungliga biblioteket. Svenska dagstidningar. https://tidningar.kb.se/ (Hämtad 2021-01-07)

Statistiska centralbyrån, 2015: Urbanisering – från land till stad. (Hämtad 2021-01-05)

SvD: Svenska Dagbladet

SOU 1939:4. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. Stockholm.

SOU 1940:10. Svensk namnbok 1940.På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. Stockholm.

Svensk namnbok, 1921: Till vägledning vid val av nya släktnamn. Enligt nådigt uppdrag utarbetad av därtill förordnade sakkunnige. Uppsala. Almqvist & Wiksell.