Vem får synas i skolans läromedel? Namngivning som spegling av samhället

I ett pågående forskningsprojekt undersöker jag hur namnbruk, språkbruk och bildbruk i läromedel bidrar till att spegla samhället och förändringar i samhället över tid. Man skulle kunna fråga sig hur viktigt ett litet namn är – sett i relation till den rika informationsmängd som finns i ett läromedel. Men faktum är, att även om egennamn utgör detaljer i språket så kan de få stor betydelse för helheten i en text. Namn väcker associationer, känslor och är kopplade till personliga, sociala och kulturella identiteter. Genom namngivning blir referenterna därför mer synliga och levande. Läsaren uppmanas också att skapa en relation till dem, eftersom kännedom om någons namn ofta är första steget i vardaglig interaktion. Användning av bilder är ett annat sätt att levandegöra texter och engagera läsaren, men namngivning har ytterligare effekter. Namngivning bidrar också till att framställa referenter som individer snarare än grupper och signalerar att referenterna är så pass viktiga att man bör känna till deras namn. Det spelar alltså roll om samhällskunskapens skildring av människor och miljöer i olika länder omtalas med namn eller inte. Och på samma sätt spelar det roll om personerna i matematikböckernas påhittade räkneuppgifter bär namn. Dessutom spelar det roll vilka slags namn som lyfts fram. Det påverkar nämligen synliggörandet av olika delar av samhället och vilka betydelser som kommer att knytas till dessa.

Därför kan namnbruket i en text säga en hel del om vilken syn på samhället man vill förmedla, i ett visst sammanhang och vid en viss tidpunkt. Läromedel är dessutom auktoritativa texter som gör anspråk på en normativ och neutral informationsförmedling, vilket gör just deras val än viktigare för läsaren. I det pågående forskningsprojektet studerar jag personnamn och ortnamn i svenska läromedel riktade till 10-åringar från 1920-tal till 2010-tal (i ämnena svenska, matematik och samhällskunskap). Några första delresultat är precis under utgivning i artikeln ”Representing Sweden: A diachronic study of names and illustrations in Swedish textbooks from the 20th and 21st centuries” i tidskriften Beiträge zur Namenforschung (snart tillgänglig här). Där analyseras bruket av personnamn och bilder i ett urval läromedel i samhällskunskap. Fokus ligger på hur namnbruket bidrar till att skapa förändrade bilder av genus och mångfald i Sverige. De resultat som framträder visar hur läromedelstexterna över tid växlar från en mansdominerad och kulturellt homogen bild till en mer jämställd och mångkulturell bild av det svenska samhället. Samtidigt kvarstår viktiga brister i synliggörandet av specifika grupper som skapar fortsatt skeva maktrelationer.

Men hur skulle då en idealisk spegling av samhället kunna uttryckas genom namnbruket i ett läromedel? Handlar det om att använda namn som kommer så nära som möjligt den faktiska kvantitativa fördelningen mellan olika grupper och platser i samhället? Nej, troligen inte. För det första eftersom samhällen ständigt förändras medan läromedel måste ha en viss varaktighet. För det andra eftersom det tillgängliga utrymmet trots allt är begränsat och inte kan rymma ”allt och alla”. Däremot kan namnbruket bidra till att skapa intryck av en mångfald som indikerar att det finns utrymme för ytterligare grupper, platser och identiteter. Genom att betona mångfald skapas också möjlighet till att inta olika perspektiv och kritiskt diskutera och problematisera själva texten och dess framställning i undervisningen. Det idealiska läromedlet skulle därför kunna sägas vara ett som synliggör, levandegör, individualiserar och understryker betydelsen av en mångfald referenter och knyter dessa till en mångfald av betydelser. Huruvida ett sådant läromedel finns i verkligheten får det fortsatta arbetet inom projektet utvisa…

Emilia Aldrin

Namn och språk i diaspora

av Maria Löfdahl

”I vår presentation av oss själva, och namnet vi bär, presenterar vi också vår historia”  konstaterar etnologen Marja Ågren (2006) som studerat sverigefinnar i Göteborg. ”Att säga sitt namn är att berätta sin släkts historia” säger en svensksomalisk informant. Namnet är ofta det yttersta tecknet på synliggörande av en person och hens språk. Ett namn kan också väcka oro när det bryter av mot omgivningen (Sara Ahmed 2010). Namnskicket, dess förändring och namnbrukarnas tankar och reflektioner kring det egna och andras namn i exil och diaspora är en arena där underliggande sociala processer utspelar sig.

Somaliska och finska i Göteborg

I en delstudie i forskningsprojektet Språkets roll i gentrifieringsoch segregationsprocesser: språkliga landskap i Göteborg undersöks finskans och somaliskans roll i den göteborgska språkhierarkin. Finskan var länge det största minoritetsspråket i Göteborg, men det har liten synlighet och hade länge relativt låg status. Somaliskan som är ett nyare minoritetsspråk i Göteborg tycks ha låg social status men präglas av en större medial och visuell synlighet. Sedan 1980-talet har andelen Finlandsfödda personer minskat medan andelen personer födda i Somalia har vuxit starkt. Totalt talar man om ca 30 000 finsktalande och 15-20 000 somalisktalande i Göteborg idag.

Forskningsprojektet utgår från visuellt språk i fyra stadsdelar i Göteborg. Dokumentationen av språk i det offentliga rummet kompletteras med intervjuer med personer som bor eller är verksamma i stadsdelarna. Frågor vi ställt oss är vad som egentligen gör ett språk synligt, hur språket påverkar talarnas mobilitet (både fysiskt och socialt) och vad namnen har för roll i ett språks synlighet.

Språkens (o)synlighet

Vår visuella dokumentation av texter på olika språk i fyra områden visar att både finskan och somaliskan har väldigt liten visuell närvaro i Göteborg, och att den i bägge fall är begränsad till stadens nordöstra delar. Finskan finns på 1% av de skyltar som dokumenterats och somaliskan på ca 4%. Med tanke på den långa och stora närvaron av finsktalande i stan kunde man vänta sig att språket ändå hörs mer, men alla informanter är överens om att finskan, som de säger, ”försvinner” i Göteborg.

De intervjuade som är första generationens sverigefinnar beskriver samtliga att deras barn talar finska i olika hög grad, få av dem kan skriva det och barnbarnen talar ingen finska alls. Att språket försvinner efter ungefär tre generationer bekräftas i många studier. Vidare beskriver flera av de intervjuade att de undviker att tala finska på offentliga platser, t.ex. bussen. De somalisktalande informanterna upplever däremot att somaliskan är ett i högsta grad vitalt språk i dagens Göteborg. Även om det inte är speciellt synligt i stadsrummet menar de att man hör det mycket på offentliga platser.

Namnen som symbol för den språkliga identiteten

Bruket av namn är en plattform utifrån vilken man kan resonera kring ett språks synlighet- eller osynlighet. Flera av de sverigefinska informanterna som kommit till Göteborg som vuxna berättar om hur de helt bytt namn (framförallt har de bytt bort namn som innehåller finska markörer) eller försvenskat sina finskklingande namn. Inte sällan har de uppmanats av arbetsgivare eller kollegor att göra det. Många har upplevt det som smärtsamt och uttrycker sorg över att ursprungsnamnet  förlorats. Andra informanter som behåller sina finskklingande namn berättar hur de i olika situationer upplevt skamkänslor över namnet och att de ibland övervägt namnbyte. Ser man på de finskklingande namnen över tid syns en tydlig tendens att de försvunnit i tredje generationen.

De svensksomaliska informanterna ger en helt annan bild. Visserligen är deras tid i Göteborg generellt kortare än de intervjuade sverigefinnarna, men i princip alla intervjuade är överens om att det somaliska namnskicket kommer att vara stabilt över tid. Informanterna uttrycker stolthet över sitt namnskick och ingen av dem kan tänka sig att ge sina barn ett namn som inte används i Somalia. Vidare framhålls att det är en fördel att använda religiösa namn och här är Koranen en inspirationskälla. Det somaliska namnbeståndet innehåller en stor andel arabiska namn. När det gäller namnskicket spelar det ingen roll om man bor i Sverige eller Somalia menar flera. Det är den somaliska kulturen och positioneringen som muslim som är viktig, inte vilket land man råkar bo i. ”Jag kommer aldrig att ge mina barn namn som inte tillhör min kultur, för jag vill inte förlora min kultur. Namnet måste vara typiskt somaliskt– generationer vill ärva vår kultur” förklarar en informant. En annan informant tycker visserligen inte det är viktigt med religiösa namn, men skulle ändå aldrig ge sitt barn ett kristet namn. ”Aldrig ett namn som är kopplat till en annan religion!” säger hon. Ytterligare en av de intervjuade säger: ”Vi vill inte förlora våra namn och vår identitet, vi gillar vår kultur och vi vill vara somalier hela tiden”. Materialet visar alltså att sverigefinnarna och svensksomalierna har totalt olika inställning till det egna namnskicket.

Vithet

I studien menar vi att skillnaderna mellan de två språkens status och synlighet i Göteborg kan förklaras genom en intersektionell analys där vi tar hänsyn till platsens flerskiktade historia och de historiska och nutida talarnas kroppar som bebor denna plats. En av de variabler som analyseras är vithet. Utifrån en förståelse av samhället som präglat av en dominerande rasgrammatik blir begreppet vithet centralt (jfr Hübinette 2017). Vithet bör alltid analyseras i relation till andra sociala kategorier som klass, genus, etnicitet osv. Enligt det här resonemanget betraktas vitheten som Förstaheten i relation till den rasifierade Den andra. Vitheten som markör är osynlig, och det är just det som utmärker dess privilegierade ställning.

Historien visar dock att vitheten är instabil, det är en process som ständigt förhandlas och omförhandlas i relation till omgivningen. Under 1800-talet använde forskare vetenskapliga discipliner för att beskriva finsktalande som en annan ras och den hegemoniska vithetens förstahet användes för att legitimera kolonialismen norr och öster ut. Vithetsdiskurser och praktiker legitimerade dominerande vita förstaheter i relation till de andra, t.ex, finsktalande. Detta har sannolikt kommit att bidra till synen på den sverigefinska minoriteten i Göteborg; synen på det finska språket och dess talare. Efterhand har nya grupper sökt sig till Sverige och kommit att ingå i den dominerande rasgrammatiken, och det har som en av de sverigefinska informanterna uttryckte det “kommit nya syndabockar”, dvs nya invånare som varit mindre vita än de finsktalande och som har lägre värde i den globala rasgrammatiken.

Namn och utanförskap

De intervjuade svensksomalierna återkommer ofta till berättelser om hur den rasifierade kroppen stoppats- både socialt och fysiskt. Hudfärgen innebär att man blir översynlig i rummet och den rasifierade kroppen, språket och namnet innebär ett sigma och begränsar rörligheten. ”Jag är från Somalia, det syns väldigt tydligt – hudfärg, namn och mitt krångliga språk. Så alla vet att jag inte är svensk” säger en av de intervjuade. Den vita kroppen blir omarkerad och osynlig i den svenska kontexten. Den avvikande kroppen och dess språk och namn utmanar däremot, och orsakar en störning i rummet.

En av de svensksomaliska informanterna menar att ju större utanförskapet är desto viktigare är språket och namnskicket. Eftersom hon känner att hon ändå aldrig kommer att bli betraktad som svensk kan hon i alla fall hålla kvar sin somaliska identitet. Om jag överger det, säger hon, vad har jag då kvar? Den sverigefinska gruppen har däremot kommit att ingå i den svenska vitheten, kanske på bekostnad av sitt språk och sitt namnskick.

Länk till hela studien

Litteratur

Ahmed, Sara (2010). Vithetens fenomenologi. Tidskrift för genusvetenskap. 2010:1-2, 47-69

Hübinette, Tobias (red.) (2017). Ras och vithet: svenska rasrelationer i går och i dag. Lund: Studentlitteratur.

Ågren, Marja (2006). “Är du finsk, eller-?”: en etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige. Göteborg : Göteborgs Universitet.