Category: Street names

Gatunamn för två huvudstäder?

Några observationer om Helsingfors och Stockholms delade namnförråd

Av Väinö Syrjälä

Specifika gatunamn kan ha en stark, nästan ikonisk, koppling till sin stad: tänk bara på exempel som Karl Johan(s gate) i Oslo, eller Unter den Linden i Berlin. Å andra sidan förekommer ofta de vanligaste gatunamnen i väldigt många städer inom ett språkområde, således finns det exempelvis en mängd Ringvägen eller Storgatan runt om Sverige.

I både Helsingfors och Stockholm finns det en lång tradition av arbete med namngivningen inom ramen för Namnkommittén respektive Namnberedningen. Förutom att städerna har ett gemensamt språk finns det också andra historiska och kulturella kopplingar mellan länderna, som kan lämna sina spår i gatunamnen. Jag var därför intresserad av att jämföra hurdana namn och namnidéer det går att hitta som delas av de två städerna. Som underlag har jag använt företeckningen med 6937 namn registrerade i Helsingfors stads karttjänst (1 september 2025) samt registret över stadsdelar, gator och allmänna platser med 5473 namn i den nyaste upplagan av boken Stockholms gatunamn (2022). (I Helsingfors fastställs namnen parallellt på finska och svenska, men i denna text hänvisar jag för enkelhets skull bara till de svenska namnen).

Gemensamma namn

I de nämnda företeckningarna över namnen från Helsingfors och Stockholm kan man hitta 190 identiska namn (hela listan bifogas i slutet av texten). Dessa är i huvudsak typiska sammansatta gatunamn, med undantaget Liden, som getts som gatunamn i båda städerna på 1950-talet. Förutom namn på gator finns det dessutom med enstaka andra namn, bland annat på parker eller stadsdelar (t.ex. Djurgården, Kungsholmen, Kvarnberget).

De allra flesta gemensamma namn är (nyare) kategorinamn i förorter. Som exempel på särskilt produktiva kategorier i båda städer kan nämnas ”inhemska/svenska djur” (med namn som Ekorrvägen och Igelkottsvägen), ”träd och växter” (med Aspstigen, Kastanjevägen och Murgrönsvägen) – eller olika varianter av ”fartyg och sjöfart”, ”stenar” eller ”historiska titlar inom rättsväsendet”. Jag återkommer nedan till kategorinamn med koppling till orter och personer.

Likheter i namnförrådet kan naturligtvis oftast förklaras av slump: de utgår ju från ordförrådet i ett gemensamt språk. Som exempel på sådana generella namn kan nämnas Brunnsgatan, Hamngatan, Parkgatan och Solvägen – eller namn med koppling till byggnader med mera som finns i båda städer, som Myntgatan och Observatoriegatan. I listan bland identiska namn ryms även några homonymer: Bromsvägen syftar nämligen i Helsingfors på bildelen men i Stockholm på insekten, och Karlavägen i Helsingfors ska kopplas till Karlavagnen men i Stockholm till kungar med namnet Karl.

En annan variant på det sistnämnda är namn som ser identiska ut men som syftar på olika lokala naturformationer, byggnader eller motsvarande (t.ex. Folkskolegatan, Fågelsångsvägen, Herrgårdsvägen). Köpingsvägen hänvisar således till Haga respektive Hässelby villastads (före detta) köping. Fredsgatan i Helsingfors påminner om freden i Fredrikshamn 1809 och i Stockholm (där namnet har givits redan på 1600-talet) kanske om den Westfaliska freden. Ett snurrigt exempel är namnet Lovisagatan: i Stockholm är det ett memorialnamn efter drottning Lovisa Ulrika. I Helsingfors är gatan däremot namngiven efter staden Lovisa – som i sin tur fått namn efter nämnda drottning…

Några (principiella) skillnader

Utvidgar man jämförelsen till namn med mindre skillnader i stavning, växer listan på gemensamma namn med ytterligare ett sextital. Här synliggörs traditionerna att i namngivningen i de två städerna tillämpa rättskrivningsregler delvis olika.

För att bara nämna några exempel, gäller det par med bestämd eller obestämd efterled (Dalgränd/Dalgränden eller Västerled/Västerleden), yrkesbenämningar stavade utan eller med e (Arbetargatan/Arbetaregatan, Riddargatan/Riddaregatan) eller huruvida man har med foge-s (Fleminggatan/Flemingsgatan, Vitsippstigen/Vitsippsstigen) – i samtliga exempel är den förstnämnda varianten från Stockholm och den andra från Helsingfors.

I Stockholm skrivs varje namndel med stor bokstav: således får vi paren Norra Kajen/Norra kajen och Södra Kajen/Södra kajen. Ett till exempel på variation enbart i stavningen är Snövitsvägen (Stockholm)men Snövits väg (Helsingfors). Skulle man dessutom räkna alla namn med samma ord som förled men olika efterled, skulle man hitta ännu mer likheter mellan de två städerna. Det gäller inte minst kategorinamn där man i den ena staden hittar –gatan, och i den andra -vägen.

Vänorter – och andra (finska) orter

En särskild kategori med identiska (eller åtm. lika) namn är de som utgår från ett (oftast finländsk) ortnamn: exempelvis Björnebergsvägen, Borgågatan, Nylandsgatan och Svensksundsvägen finns i båda städerna. Det finns två särskilda anledningar till namngivning efter samma orter. För det första finns namnen som getts efter vänorten till de f.d. kommunerna/municipalsamhällen och som i den andra staden finns som en väg mot eller inom nämnda ort: Brändövägen, Norrtäljevägen och Solnavägen. För det andra finns det två stadsdelar i Stockholm (Enskededalen sedan 1920-talet och Akalla sedan 1970-talet) där finska (eller ”f.d. svenska”) orter använts som en namnkategori. Därmed har även några av Helsingfors stadsdelar (Drumsögatan, Kottbygatan) fått en gata i Stockholm, men även ett gäng finska städer som inte fått något namn i Helsingfors (t.ex. Kaskögatan, Villmanstrandsgatan). Motsvarande exempel åt andra hållet är klart färre: dock finns Brommagatan (efter flygplatsen) och t.ex. Arholmagränden (efter orten från Stockholms skärgård) i Helsingfors.

Kungligheter och andra historiska män

Det finns cirka 40 personer som hedrats med memorialnamn i båda städerna. Att siffran inte är mer exakt än så beror på att det ibland är oklart exakt vilken person namn efter kungligheter och historiska ätter egentligen är givna (det gäller t.ex. kända namn som Karlsgatan, Karlaplan, Sturegatan). Det som dock är klart är att de som blivit förevigade i gatunamnen är män: det är nämligen bara en kvinna, drottning Kristina, som figurerar bland gatunamnen i båda städerna (Kristinegatan, Kristinegränden resp. Drottning Kristinas Väg)!

Historiska personer förekommer i båda städer både bland de (något) äldre namnen i innerstaden och i nyare temanamn i förorter. Förutom kungligheter från Erik den Helige (Erik den Heliges gränd i Helsingfors, Sankt Eriksgatan m.fl. i Stockholm) till Gustav II Adolf (Gustav Adolfs park/Gustav Adolfsparken m.fl.) figurerar några andra mäktiga man i båda städer, bl.a. Birger Jarl, Torkel Knutsson och Per Brahe. Personer kända från Fänrik Ståhls sägner har gett inspiration till Döbelnsgatan och Sandelsgatan både i Helsingfors och i Stockholm. Även Gustaf Mauritz Armfelt och Augustin Ehrensvärd (och/eller någon av deras släktningar) hedras med namn i båda städer.

Författare och övriga kulturpersonligheter

Vid sidan av kungligheter består den enskild största gruppen av lika memorialnamn författare. Johan Ludvig Runeberg hedras med Runebergsgatan, en relativ känd gata på Östermalm respektive Tölö. Andra författare med en gata, gångväg eller park i båda städer inkluderar Johannes Messenius, Henrik Gabriel Porthan, Frans Michael Franzén, Aleksis Kivi, Elias Lönnrot, Zachris Topelius, Johannes Linnankoski, Mikael Lybeck och Frans Emil Sillanpää. Även här hittas många av personerna i Stockholm bland kategorinamnen i Akalla, där finska författare fungerat som motiv för gångvägar. Där figurerar dessutom ytterligare ett antal finlandssvenska författare som saknar egen gata i Helsingfors.

Andra kulturpersonligheter med namn i båda städer är konstnären Albert Edelfelt, kompositören Jean Sibelius och arkitekten Alvar Aalto. Här kan säkert även upptäcktsresande Nils Adolf Erik Nordenskiöld samt diplomaten Dag Hammarskjöld räknas upp.

En intressant observation gäller de senaste personer att få namn i båda städerna som fått vänta avsevärt längre att hedras i sitt hemland: Dag Hammarskjöld fick en väg i Helsingfors 1962 men i Stockholm först 1998 medan Alvar Aalto fick en gångväg i Akalla redan 1978 men en gata vid Tölöviken först 2004.

Den kanske mest överraskande personen att ha ett eget namn i de två städerna är Sylvester, ett helgon och påve från 300-talet. I Helsingfors figurerar han inom kategorin ”helgon” (Sylvestergränden, Sylvestervägen) och i Stockholm inom kategorin vinterhelger som helgon kopplad till nyårsfirandet (Sylvestergatan). Ännu fler spännande personligheter finns i form av fiktiva karaktärer: exempelvis finns Mickel Rävs Stig i Stockholm och Mickel Rävs park i Helsingfors.

Till sist…

I denna text har jag bara sammanfattat några observationer från en enklare jämförelse av namnförrådet i de två huvudstäderna. Potentiellt intressanta vägar framåt skulle vara att med socioonomastiska metoder undersöka hur lika namn uppfattas, tolkas och används i respektive stad – eller exempelvis hur det språkliga landskapet ser ut på platser som delar namn.

Källor:

  • Helsingfors stads Karttjänst: https://kartta.hel.fi/
  • Stockholms gatunamn, 4:e upplaga 2022.

190 Identiska namn från Helsingfors och Stockholm:

Aluddsvägen, Alvägen, Arrendevägen, Artillerigatan, Aspstigen, Banvallsstigen, Bergrådsvägen, Besmansvägen, Biskopsvägen, Björneborgsvägen, Björnmossevägen, Björnskogsgränd, Blåklocksvägen, Borgågatan, Boställsvägen, Brantstigen, Bromsvägen, Brunnsgatan, Brändövägen, Budbärarvägen, Bultvägen, Byggmästarvägen, Bäckvägen, Bävervägen, Dalstigen, Djurgården, Djurgårdsvägen, Domherrevägen, Drakstigen, Döbelnsgatan, Ekorrvägen, Flädervägen, Fogdevägen, Folkskolegatan, Fornbyvägen, Fredsgatan, Fregattvägen, Furuvägen, Fågelsångsvägen, Fältvägen, Föreningsvägen, Garagevägen, Genvägen, Gesällstigen, Gjuterivägen, Glimtstigen, Gotlandsgatan, Gotlandsparken, Granitvägen, Gripvägen, Grävlingsvägen, Gångstigen, Gårdsfogdevägen, Hagtornsvägen, Hamngatan, Hemmansvägen, Henriksdalsvägen, Herrgårdsvägen, Häradsdomarvägen, Hästholmsvägen, Högbergsgatan, Igelkottsvägen, Industrigatan, Jakobsgatan, Kapellvägen, Kaptensgatan, Karlavägen, Kastanjevägen, Kastrupgatan, Klyvarvägen, Konvaljestigen, Korsholmsvägen, Korsnäsvägen, Kotkagatan, Krämarvägen, Kummelvägen, Kungsholmen, Kvarnberget, Kyrkoherdevägen, Kådstigen, Köpingsvägen, Lagmansvägen, Liden, Liljeholmsvägen, Ljungvägen, Lotsgatan, Lovisagatan, Lummerstigen, Lyckovägen, Långholmen, Långholmsgatan, Malmgårdsvägen, Maltgatan, Margaretaparken, Marknadsvägen, Marviksvägen, Mejerivägen, Mejselvägen, Mellangatan, Mellangårdsvägen, Messeniusgatan, Midsommarvägen, Movägen, Murgrönsvägen, Murklevägen, Museiparken, Myntgatan, Månskensvägen, Mårdvägen, Nordenskiöldsgatan, Norrtäljevägen, Notstigen, Nylandsgatan, Nådendalsvägen, Observatoriegatan, Olofsgatan, Orangerivägen, Orrspelsvägen, Oskarsvägen, Parkgatan, Pastorsvägen, Patrullstigen, Plantskolevägen, Porkalagatan, Porsvägen, Regeringsgatan, Runebergsgatan, Rusthållarvägen, Rådmansgatan, Rönnvägen, Rörstrandsgatan, Saimagatan, Sandelsgatan, Sandstensvägen, Skiftesvägen, Skogsvägen, Skonertvägen, Slottskajen, Slättvägen, Smedjevägen, Sockengränd, Solnavägen, Solvägen, Stafettvägen, Storskogsvägen, Storsvängen, Strandliden, Studiegången, Sturegatan, Styrmansgatan, Stångjärnsvägen, Svampvägen, Svartviksvägen, Svensksundsvägen, Säterivägen, Sävstigen, Tackjärnsvägen, Tallvägen, Tegelbacken, Tegelbruksvägen, Tegvägen, Timmermansgatan, Timmervägen, Tivolivägen, Toftvägen, Topeliusvägen, Torggatan, Trappvägen, Trollsländevägen, Trollstigen, Trädgårdsgatan, Ulrikagatan, Understensvägen, Utterstigen, Vallmovägen, Vandrarstigen, Vasagatan, Vegagatan, Verkstadsgatan, Villagatan, Violvägen, Virvelvindsvägen, Vårgatan, Yxgatan, Åkervägen, Åminnevägen, Örtagårdsvägen, Östanvindsvägen

Den røde plads. Krasnaja Plosjtjad

af Line Sandst

Den 30. oktober 2025 foreslog Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København at Den røde plads skal omnavngives. Den røde plads er én ud af tre mindre parkstrøg, der til sammen udgør parken Superkilen, der ligger i København. Til Berlingske forklarede han, at Den røde plads ifølge ham er ”et symbol på Rusland og magten i Kreml” og at han synes, det er ”upassende, at man har så stærkt et symbol placeret et meget centralt sted i København” (Ritzau, 30. oktober 2025, Berlingske). Imidlertid kan den foreslåede navneændring være vanskeligere end som så at gennemføre.

Hvordan navngives gader og pladser i byerne?

Når nye navne skal implementeres i byerne i Danmark i dag, gennemgår de en række procedurer, inden de endeligt administrativt godkendes. Procedurerne kan være forskellige fra by til by, men i København, hvor den pågældende Den røde plads ligger, har vi et politisk sammensat Vejnavnenævn, der er et ”sagsforberedende nævn under Teknik- og Miljøudvalget” (Vejnavnenævnet.kk). Nævnets opgave er at behandle alle navngivningssager i Københavns kommune og afgive indstilling til Teknik- og Miljøudvalget, der træffer den endelige beslutning om et givent navn kan godkendes (ibid.).

Hvis Den røde plads i København skal omnavngives, skal forslaget altså først behandles af Vejnavnenævnet, før det indstilles til godkendelse ved Teknik- og Miljøudvalget. Men her støder vi på et problem. Vejnavnenævnet kan nemlig kun omnavngive lokaliteter, som allerede har et officielt godkendt navn, og Den røde plads i København er slet ikke et officielt navn.

Officielle og uofficielle navne

Officielle navne er navne på lokaliteter, der er administrativt godkendte, og altså har gennemgået en administrativ beslutnings- og godkendelsesproces. Når navnene er godkendte, kan vi finde dem på gadenavneskilte i byerne. Uofficielle navne er derimod navne på lokaliteter, der hverken har gennemgået procedurer eller beslutningsproces. Der kan være mange årsager til, at uofficielle navne ikke er officielt godkendte. I Københavns kommune (og flere andre steder i Danmark) har man fx retningslinjer om, at en lokalitet skal være adressebærende før den kan tildeles et navn, og dertil skal lokaliteten heller ikke være for lille. Den slags retningslinjer findes ikke for uofficielle navne, der ofte dannes mere eller mindre spontant af sprogbrugerne og kan knytte sig til snart sagt alle slags tænkelige lokaliteter.

Den røde plads udgør sammen med den såkaldte Den sorte plads og Den grønne park det rekreative område Superkilen, som er parkens officielle navn. Hver af de mindre pladser er kendetegnet med at være hhv. rød, sort og grøn. Parken stod færdig i 2012, og navnet Superkilen er også officielt godkendt i 2012. Men faktisk ønskede Nørrebro lokaludvalg dengang at navngive de tre farverige strøg. Forslaget blev dog afvist af Vejnavnenævnet netop med henvisning til, at pladserne hverken havde adressemæssigt sigte eller var store nok (Sandst 2015, s. 256 ff.). Ingen af de tre parkstrøg fik altså et officielt navn dengang, og Vejnavnenævnets sekretariat bekræfter da også, at Den røde plads på Nørrebro heller ikke i dag er et officielt navn (jf. samtale 4/11 2025).

Her ses Den røde plads set fra Nørrebrogade. Bemærk de store bygninger inde på pladsen, som bl.a. huser Nørrebro bibliotek og Nørrebrohallen. Stederne har adresse på Nørrebrogade. Begge billeder er taget af forfatteren.

Men hvor kommer Den røde plads så fra?

Navnene Den røde plads, Den sorte plads og Den grønne park blev alle introduceret af arkitektgruppen og bygherrerne, der står bag designet på parken. Dengang som nu lever navnene et synligt, men formelt set uofficielt liv. På websites om Superkilen, der i dag dækker over turist-informationssider, officielle sider fra Københavns kommune, Wikipedia, bygherrernes og arkitektfirmaets websites bruges de tre navne om de tre parkstrøg. Det vidner både om succesfuld markedsføring og om en vis almen accept og brug af navnene. Og i hvert fald er Den røde plads i København i dag så velkendt et uofficielt navn, at Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København forud for kommunalvalget 18. november 2025, og i en samtid hvor der længe har været international kritik af den udenrigspolitik, Rusland fører, foreslår at pladsen skal omnavngives.

Russiske associationer; invasionen i Ukraine og hvad Rusland ellers kan finde på

Men Den røde plads i København er ikke alene. Den røde plads ligger også i Holstebro, i Gørding, i Tønder og i Værløse. Flere af pladserne har som den på Nørrebro rød belægning, så en del af navngivningsmotivet findes i farven. En anden del af navngivningsmotivet findes i opkaldelsen efter Den røde plads i Moskva, og der er ingen grund til at tro, at navngivningsmotivet ikke kan være en kombination af begge motiver. Men ingen af navnene er dannet i forbindelse med den nuværende (2025) udenrigspolitiske situation med Rusland, som er den, Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København reagerer på, når han stiller forslag til omnavngivning. Som opkaldelsesnavn kan associationer til Den Røde Plads i Moskva næppe undgås, ligesom de deraf afledte øvrige associationer til Rusland, som den enkelte sprogbruger måtte have, næppe heller kan undgås. Men navnet og associationerne må vi altså beholde, lige så længe vi ikke har et navnepoliti, der bestemmer, hvad sprogbrugerne må sige.

Her ses Den røde plads fra modsatte side fra Mimersgade, der løber mellem Den røde plads og Den sorte plads. Bemærk at også træbevoksningen på pladsen er rød. Billedet er taget af forfatteren.

Litteratur

Politics on the Map: Naming Places in the Spirit of Solidarity

by Lars-Jakob Harding Kællerød and Martin Lavička

In April 2025, a new name was introduced on the map of the Danish capital when a previously unnamed location in Nørrebro was officially designated Palæstinas Plads (Palestine’s Square). The decision followed several years of debate within the Copenhagen City Council (Borgerrepræsentationen). Rarely has the naming of a public space in Denmark sparked such strong emotions, both fierce opposition and passionate support, as the case of Palæstinas Plads.

Symbolic Politics or a Celebration of Freedom?

The idea of naming a square in Copenhagen after Palestine goes back to around the year 2000, when the left-wing party of Enhedslisten proposed renaming half of the existing Israels Plads (Israel’s Square) to commemorate Palestine. The proposal was rejected, but the idea lingered. Over the following decades, the name resurfaced periodically in discussions within Teknik- og Miljøudvalget (a committee that in general manages matters and decisions concerning naming and renaming streets and other locations in Copenhagen) and Vejnavnenævnet (a committee that pre-processes proposals concerning names for Teknik- og Miljøudvalget). However, each time, the plan for Palæstinas Plads was ultimately turned down. That happened again in 2023, when the political parties of Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre, and Alternativet jointly proposed naming an unnamed location in Nørrebro Palæstinas Plads. After the Hamas attack on October 7, however, the plan was shelved.

In June 2024, Vejnavnenævnet revived the idea, and a few months later, it was debated in Teknik- og Miljøudvalget. Typically, such decisions are made within that committee, but the Konservative party demanded that the issue be discussed by the entire City Council. The proposal was subsequently sent out for public consultation, during which 162 responses were received. Of these, 153 supported the name, while nine opposed it. Some objections argued that the Municipality of Copenhagen should not involve itself in international political matters, a concern also raised by several political parties that voted against the proposal. In March 2025, the City Council adopted the resolution by a narrow margin, 29 votes to 25, and a few weeks later, the official naming ceremony for Palæstinas Plads took place.

However, the champagne corks had barely popped before controversy erupted again. Within 24 hours, the new street signs were vandalised, when the name was painted over. Criticism also emerged from the political left, mainly over an explanatory subtitle added to the signs as it showed a political compromise: “Navngivet efter et område ved Middelhavets østlige bred” (“Named after an area on the eastern shores of the Mediterranean Sea”). On social media, critics argued that Palestine is not merely an area but a country. Activists soon placed stickers on the street signs, replacing the word “område” (area) with the word “land” (country). A few days later, new signs were installed on Palæstinas Plads; this time without any explanatory text.

Palæstinas Plads, photographed by the authors.

In general, Palæstinas Plads is a name that divides opinion, with both politicians and citizens holding strong opinions about it. Some see it as a celebration of the Palestinians’ right to freedom after decades without a state, while others dismiss it as mere symbolic politics. Certain right-wing parties have even labelled the name an act of antisemitism. Critics argue that it is not the role of the City Council or the City of Copenhagen to take a position on international conflicts such as the one in the Middle East. However, Copenhagen is far from the only European city where political symbolism has entered the urban landscape through place naming. One striking example can be found in the Czech Republic.

Prague’s Streets Tell a Story of Resistance and Memory

In the heart of Europe, symbolic politics has taken tangible form on the streets of Prague. The Czech capital, known for its sharp wit and love of irony, has turned geography into a quiet but powerful statement against authoritarianism.

Czechs have long had a complicated relationship with Russia. Gratitude for the Soviet liberation of Czechoslovakia in 1945 curdled into resentment after the 1968 Warsaw Pact invasion crushed the Prague Spring, a hopeful experiment in “socialism with a human face.” The Soviet army stayed for more than two decades, a constant reminder of lost sovereignty. After 1989, the newly established Czech Republic maintained a cautious but pragmatic relationship with post-Soviet Russia. Trade and diplomacy continued, but trust was scarce. Over the past decade, however, Moscow’s growing expansionism and aggression in Europe have left clear marks, not only in policy but also in Prague’s urban landscape.

The transformation began symbolically. In 2016, activists launched a petition to rename the square in front of the Russian Embassy. Four years later, on February 27, 2020, the Prague City Council made it official: náměstí Pod kaštany (Under the Chestnut Trees Square) became náměstí Borise Němcova (Boris Nemtsov’s Square), honouring the Russian opposition leader and vocal critic of Vladimir Putin who was assassinated in Moscow in 2015. That same day, a nearby pathway was christened promenáda Anny Politkovské (Anna Politkovskaya’s Promenade), in memory of the investigative journalist and fierce defender of human rights murdered in 2006. The move sparked criticism from former President Miloš Zeman, long seen as sympathetic to Moscow, who called it “a classic example of a petty little Czech attempt to get back at someone while hiding behind a tree.” Former ambassador to Russia Jaroslav Bašta went even further, denouncing it as an act of Russophobia. Still, most members of the Prague City Council stood by the decision, reflecting the mood of a public largely supportive of the gesture. For many Prague residents, renaming the streets near the Russian Embassy was not an act of hostility but a statement of solidarity with Russian dissidents and a reminder of the Czech Republic’s own struggle against Soviet domination.

The embassy tried to sidestep the uncomfortable symbolism by changing its official address to a nearby street. However, in April 2022, just weeks after Russia’s full-scale invasion of Ukraine, Prague struck again, renaming that street Ukrajinských hrdinů (Ukrainian Heroes Street) and dedicating a nearby bridge to Vitalii Skakun, the Ukrainian soldier who sacrificed his life blowing up a bridge to halt the Russian advance on Kherson.

In 2021, an overlook in the park above the embassy was informally renamed Vyhlídka Alexeje Navalného (Alexei Navalny Outlook), commemorating another leading Russian opposition figure who died in prison in 2024. Though the name is not yet official, it has already entered local usage, another act of quiet defiance.

On the map, the Russian Embassy in Prague now stands encircled by tributes to those who resisted the Kremlin’s repression. For passersby, it is a geography of conscience, a subtle yet unmissable reminder that in Prague, memory and mockery often walk hand in hand.

Source: Mapy.com, highlighted by the authors.

A matter of political solidarity!

Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů, together with the other recently renamed streets, honouring figures who have resisted Putin’s regime, are in different ways motivated by a political interest of showing solidarity with a (suppressed) people, and equally to distance themselves from those seen as the suppressors. Such acts of naming do not stop wars or change the world. However, perhaps they contribute to awareness, which may make a difference after all. In Prague, all official correspondence to and from the Russian Embassy carries an address that serves as a reminder of the Ukrainian heroes, while Palæstinas Plads in Copenhagen stands as a marker of diversity, solidarity, and inclusion. At a time when political considerations increasingly influence place names, these examples stand out. In January 2025, only a few days after taking office, the American president instructed the Secretary of the Interior that the Gulf of Mexico should henceforth be referred to as the Gulf of America. At the same time, the country’s highest peak was renamed Mount McKinley, after the former president Obama in 2015 had changed the name from Mount McKinley to Denali in honour of the Native Americans’ name for the mountain in Alaska. These changes, justified as being made “…in honor of American greatness” and “…in the national interest to promote the extraordinary heritage of our nation and ensure future generations of American citizens celebrate the legacy of our American heroes,” as stated by the White House, demonstrate the power inherent in place names. While the American renamings express a form of politics that “kicks downwards,” Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů represent the opposite: names given in solidarity with the suppressed.

Skal Simon Spies Plads omnavngives?

af Line Sandst

Sommeren 2022 blev der vist en dokumentar på national, dansk TV om stifteren af rejseselskabet Spies Rejser. Simon Spies, som stifteren hed, introducerede danskerne til billige charterrejser, blev rig og anvendte pengene til at leve et flamboyant liv med luksusvillaer, rejser, alkohol og unge kvinder.

Spies’ ekstravagante liv blev ofte skildret i medierne op igennem 1960’erne, men ingen stillede sig tilsyneladende kritiske ved relationen mellem de unge kvinder og Simon Spies, selvom der åbenlyst var tale om seksuelle forbindelser mellem en midaldrende mand og meget unge kvinder. Men i dokumentaren fra i sommer fortalte nogle af disse kvinder deres side af historien. De fortalte om, at de blev betalt for at give seksuelle ydelser, at de fortrød, men ikke kunne slippe væk, og at Spies også var voldelig imod dem. Kvinderne var typisk sårbare, og de var typisk under 18 år.

Manden bag navnet

Spies var en erhvervsmand med betydning for nyere dansk historie. Derfor har han også fået opkaldt en plads efter sig i Helsingør, hvor han voksede op. Men i kølvandet på sommerens problematisering af hans livsstil, foreslog lokalpolitikere i byrådet i Helsingør, at Simon Spies Pladsskulle omdøbes. Eller at gadeskiltet i mindste fald skulle udvides med en navneforklarende tekst ”hvor det fremgår, at Simon Spies ændrede danskernes rejsevaner, men også udnyttede unge kvinder” (Referat af 26. september 2022).

De nye, kritiske oplysninger, der bevægede sig i den danske mediedebat, førte altså til, at dem, der havde beføjelse til navngivning og -ændring på urbant plan, begyndte at overveje, om de nye oplysninger skulle have konsekvenser for gadenavnelandskabet. Sagen om Simon Spies Plads er endnu ikke afsluttet.

Ny identitetspolitisk tendens

Sagen illustrerer en tendens, som vi ser flere og flere eksempler på. For to år siden blev der smidt en byste af Frederik den 5 i vandet, som en aktion der skulle gøre opmærksom på dansk kolonial fortid. I kølvandet heraf startede en offentlig mediedebat om gaderne opkaldt efter danske slavehandlere skulle omnavngives.

Stemmerne der talte for nye navne, påpegede det forkerte ved at hædre de mennesker, der har foretaget moralsk forkastelige gerninger, mens stemmerne der talte imod nye navne, påpegede at slavehandlen, og at dem der forestod den, er en del af danmarkshistorien og som sådan ikke bør skrives ud.

Også omnavngivning i forbindelse med verserende storpolitiske situationer er blevet foreslået, som da Rusland invaderede Ukraine, og den danske politiker Jakob Ellemann-Jensen derefter foreslog, at gaden hvor den russiske ambassade ligger i København skulle omnavngives til Ukrainevej.

Dansk identitet med gaderne som kampplads

Hverken gaderne opkaldt efter de danske slavehandlere, eller vejen, hvor den russiske ambassade ligger i København, er blevet omnavngivet. Men debatterne viser, at politiske beslutningstagere og meningsdannere anskuer gadenavne som et identitetspolitisk sted med symbolkraft til at vise, hvad dansk politik og identitet er. Samtidigt belyser debatterne, at hvem der skriver den historie, ikke er helt så enkelt endda. For der er både vægtige stemmer og argumenter for og imod omnavngivningerne.

Men det er heller ikke så enkelt at omnavngive en gade, som man muligvis skulle tro. Der er fx økonomiske hensyn at drage, når nye skilte skal laves og sættes op og navneændringen skal gennemføres konsekvent i administrationen. Men navneændringer er også vanskelige for de mennesker, der bor på vejen, dem der skal besøge stedet og for postvæsnet.

Når først et navn har fæstnet sig til et sted, er det denne konvention der læres af sprogbrugeren, og navnet bliver synonymt med stedet og kan derfor være svært at glemme igen, bare fordi ’nogle andre’ beslutter, at stedet pludselig skal hedde noget andet. I praksis sker der også kun meget få omnavngivninger af gader og pladser, netop af ovennævnte hensyn.

Man kan derfor undre sig over, hvorfor diskussionerne om omnavngivning dukker op, når det både er dyrt, besværligt og meget sjældent sker i praksis. Man kan spørge sig selv, om navne overhovedet er vigtige, for de ændrer vel ikke noget – eller gør de? Jeg anskuer diskussionerne om omnavngivning som beviser på stednavnenes betydning, kulturelt og menneskeligt. Hvis stednavne var ligegyldige, hvorfor skulle vi så diskutere dem? Dertil fortæller mediedebatterne om omnavngivningerne noget om den samtid, vi befinder os i lige nu.

Da Simon Spies fik navngivet en plads efter sig i Helsingør, meldte historien ikke noget om misbrug af og overgreb på unge kvinder. I dag står vi et andet sted i historien, vi har en anden viden og kan kigge tilbage med et andet blik, og herfra kan vi drage konklusioner om moralsk forkastelige handlinger som slavehandel og overgreb på kvinder. Og spørgsmålet er så, hvordan vi som nation forholder os til det.

Diskussionerne om omnavngivninger kan dermed tages som et varsel om, eller symptom på, en forhandling af dansk identitet, som lige nu verserer i Danmark, og som nogle gange udspiller sig med navne på gader og pladser som kampplads.