Author: Birgit Eggert

Politics on the Map: Naming Places in the Spirit of Solidarity

by Lars-Jakob Harding Kællerød and Martin Lavička

In April 2025, a new name was introduced on the map of the Danish capital when a previously unnamed location in Nørrebro was officially designated Palæstinas Plads (Palestine’s Square). The decision followed several years of debate within the Copenhagen City Council (Borgerrepræsentationen). Rarely has the naming of a public space in Denmark sparked such strong emotions, both fierce opposition and passionate support, as the case of Palæstinas Plads.

Symbolic Politics or a Celebration of Freedom?

The idea of naming a square in Copenhagen after Palestine goes back to around the year 2000, when the left-wing party of Enhedslisten proposed renaming half of the existing Israels Plads (Israel’s Square) to commemorate Palestine. The proposal was rejected, but the idea lingered. Over the following decades, the name resurfaced periodically in discussions within Teknik- og Miljøudvalget (a committee that in general manages matters and decisions concerning naming and renaming streets and other locations in Copenhagen) and Vejnavnenævnet (a committee that pre-processes proposals concerning names for Teknik- og Miljøudvalget). However, each time, the plan for Palæstinas Plads was ultimately turned down. That happened again in 2023, when the political parties of Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre, and Alternativet jointly proposed naming an unnamed location in Nørrebro Palæstinas Plads. After the Hamas attack on October 7, however, the plan was shelved.

In June 2024, Vejnavnenævnet revived the idea, and a few months later, it was debated in Teknik- og Miljøudvalget. Typically, such decisions are made within that committee, but the Konservative party demanded that the issue be discussed by the entire City Council. The proposal was subsequently sent out for public consultation, during which 162 responses were received. Of these, 153 supported the name, while nine opposed it. Some objections argued that the Municipality of Copenhagen should not involve itself in international political matters, a concern also raised by several political parties that voted against the proposal. In March 2025, the City Council adopted the resolution by a narrow margin, 29 votes to 25, and a few weeks later, the official naming ceremony for Palæstinas Plads took place.

However, the champagne corks had barely popped before controversy erupted again. Within 24 hours, the new street signs were vandalised, when the name was painted over. Criticism also emerged from the political left, mainly over an explanatory subtitle added to the signs as it showed a political compromise: “Navngivet efter et område ved Middelhavets østlige bred” (“Named after an area on the eastern shores of the Mediterranean Sea”). On social media, critics argued that Palestine is not merely an area but a country. Activists soon placed stickers on the street signs, replacing the word “område” (area) with the word “land” (country). A few days later, new signs were installed on Palæstinas Plads; this time without any explanatory text.

Palæstinas Plads, photographed by the authors.

In general, Palæstinas Plads is a name that divides opinion, with both politicians and citizens holding strong opinions about it. Some see it as a celebration of the Palestinians’ right to freedom after decades without a state, while others dismiss it as mere symbolic politics. Certain right-wing parties have even labelled the name an act of antisemitism. Critics argue that it is not the role of the City Council or the City of Copenhagen to take a position on international conflicts such as the one in the Middle East. However, Copenhagen is far from the only European city where political symbolism has entered the urban landscape through place naming. One striking example can be found in the Czech Republic.

Prague’s Streets Tell a Story of Resistance and Memory

In the heart of Europe, symbolic politics has taken tangible form on the streets of Prague. The Czech capital, known for its sharp wit and love of irony, has turned geography into a quiet but powerful statement against authoritarianism.

Czechs have long had a complicated relationship with Russia. Gratitude for the Soviet liberation of Czechoslovakia in 1945 curdled into resentment after the 1968 Warsaw Pact invasion crushed the Prague Spring, a hopeful experiment in “socialism with a human face.” The Soviet army stayed for more than two decades, a constant reminder of lost sovereignty. After 1989, the newly established Czech Republic maintained a cautious but pragmatic relationship with post-Soviet Russia. Trade and diplomacy continued, but trust was scarce. Over the past decade, however, Moscow’s growing expansionism and aggression in Europe have left clear marks, not only in policy but also in Prague’s urban landscape.

The transformation began symbolically. In 2016, activists launched a petition to rename the square in front of the Russian Embassy. Four years later, on February 27, 2020, the Prague City Council made it official: náměstí Pod kaštany (Under the Chestnut Trees Square) became náměstí Borise Němcova (Boris Nemtsov’s Square), honouring the Russian opposition leader and vocal critic of Vladimir Putin who was assassinated in Moscow in 2015. That same day, a nearby pathway was christened promenáda Anny Politkovské (Anna Politkovskaya’s Promenade), in memory of the investigative journalist and fierce defender of human rights murdered in 2006. The move sparked criticism from former President Miloš Zeman, long seen as sympathetic to Moscow, who called it “a classic example of a petty little Czech attempt to get back at someone while hiding behind a tree.” Former ambassador to Russia Jaroslav Bašta went even further, denouncing it as an act of Russophobia. Still, most members of the Prague City Council stood by the decision, reflecting the mood of a public largely supportive of the gesture. For many Prague residents, renaming the streets near the Russian Embassy was not an act of hostility but a statement of solidarity with Russian dissidents and a reminder of the Czech Republic’s own struggle against Soviet domination.

The embassy tried to sidestep the uncomfortable symbolism by changing its official address to a nearby street. However, in April 2022, just weeks after Russia’s full-scale invasion of Ukraine, Prague struck again, renaming that street Ukrajinských hrdinů (Ukrainian Heroes Street) and dedicating a nearby bridge to Vitalii Skakun, the Ukrainian soldier who sacrificed his life blowing up a bridge to halt the Russian advance on Kherson.

In 2021, an overlook in the park above the embassy was informally renamed Vyhlídka Alexeje Navalného (Alexei Navalny Outlook), commemorating another leading Russian opposition figure who died in prison in 2024. Though the name is not yet official, it has already entered local usage, another act of quiet defiance.

On the map, the Russian Embassy in Prague now stands encircled by tributes to those who resisted the Kremlin’s repression. For passersby, it is a geography of conscience, a subtle yet unmissable reminder that in Prague, memory and mockery often walk hand in hand.

Source: Mapy.com, highlighted by the authors.

A matter of political solidarity!

Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů, together with the other recently renamed streets, honouring figures who have resisted Putin’s regime, are in different ways motivated by a political interest of showing solidarity with a (suppressed) people, and equally to distance themselves from those seen as the suppressors. Such acts of naming do not stop wars or change the world. However, perhaps they contribute to awareness, which may make a difference after all. In Prague, all official correspondence to and from the Russian Embassy carries an address that serves as a reminder of the Ukrainian heroes, while Palæstinas Plads in Copenhagen stands as a marker of diversity, solidarity, and inclusion. At a time when political considerations increasingly influence place names, these examples stand out. In January 2025, only a few days after taking office, the American president instructed the Secretary of the Interior that the Gulf of Mexico should henceforth be referred to as the Gulf of America. At the same time, the country’s highest peak was renamed Mount McKinley, after the former president Obama in 2015 had changed the name from Mount McKinley to Denali in honour of the Native Americans’ name for the mountain in Alaska. These changes, justified as being made “…in honor of American greatness” and “…in the national interest to promote the extraordinary heritage of our nation and ensure future generations of American citizens celebrate the legacy of our American heroes,” as stated by the White House, demonstrate the power inherent in place names. While the American renamings express a form of politics that “kicks downwards,” Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů represent the opposite: names given in solidarity with the suppressed.

Att knyta sig till platser och ortnamn i emigrantbrev och datorspel

Av Terhi Ainiala

I ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet undersöker vi platser, ortnamn och hur människor knyter sig till dem. Projektet heter Lenska och Suomi Hall: att knyta sig till platser och ortnamn i amerikabrev och datorspel (på finska: Lenska ja Suomi Hall: paikkoihin ja paikannimiin kiinnittyminen amerikankirjeissä ja videopelissä). 

Vi har två forskningsmiljöer. Den ena består av finskspråkiga brev som amerikanska emigranter skickade till Finland för cirka hundra år sedan. I breven undersöker vi hur platsen byggs upp i texten och hur ortnamn används för att uttrycka platsanknytning. I skribenternas platsuttryck förekommer även engelskspråkiga inslag. Den andra forskningsmiljön är datorspelet Alan Wake 2, där ättlingar till emigranter verkar i fiktiva nordamerikanska byar på 2020-talet. I det engelskspråkiga spelet förekommer många platser vars namn kombinerar finska och engelska.

Projektledare är Terhi Ainiala, och övriga forskare är doktorand Hanna Virranpää samt postdoktorala forskare Lasse Hämäläinen och Milla Juhonen. Forskningsassistent är Sofia Sandström. Virranpää fokuserar på emigrantbreven, medan Hämäläinen och Juhonen undersöker namnmiljöerna i datorspelet. Sandström samlar in material från Alan Wake-spelet, bland annat genom att analysera hur spelare diskuterar spelets platser och karaktärer på olika forum och hur de kommenterar namnen. Projektet finansieras av Konestiftelsen och pågår i tre år, fram till slutet av 2027.

Platser som mottagaren inte har tillgång till

Vi undersöker två världar: emigrantbrev och ett datorspel med fiktiva världar där emigranters ättlingar lever. Dessa världar kan ses som spegelbilder av varandra – den ena utspelar sig för cirka hundra år sedan, den andra i nutid. I båda materialen möts finska och engelska, samt delvis andra språk. Gemensamt är också att brevets läsare eller spelets spelare inte har fysisk tillgång till de platser som beskrivs.

Vi frågar oss vilka språkliga medel som används för att uttrycka anknytning till platser genom namn, och hur anknytning till ortnamn kommer till uttryck. Vår forskning använder framför allt socio-onomastiska metoder. Vi undersöker olika sätt att identifiera platser, språkliga val samt orsaker och betydelser bakom dessa val. En skribent eller spelare kan uttrycka brist på anknytning till ett ortnamn genom att inte använda det officiella namnet, utan istället ett annat, kanske självvalt namn. Forskningen ger värdefull och tillämpbar kunskap om människans anknytning till plats och synliggör faktorer som stärker eller försvagar denna anknytning.

Anknytningar och frånkopplingar

Centrala forskningsobjekt och begrepp i vårt projekt är platsanknytning (place attachment) och toponymisk anknytning (toponymic attachment). Men vad menar vi egentligen med dessa?

Platsanknytning är nära besläktat med platskänsla (sense of place). När en människa knyter sig till en plats uppstår en koppling mellan platsen och individen, som oftast får emotionella och funktionella uttryck. Personen “använder platsen”, till exempel för att röra sig eller arbeta, och känner positiva känslor för platsen.

Toponymisk anknytning är ett mer ovanligt begrepp, som tidigare inte har lyfts fram i finsk- eller svenskspråkig forskning. Det engelska begreppet har introducerats av den australiska forskaren Laura Kostanski, som syftar på de positiva eller negativa associationer en person har till ett ortnamn.

Men kan associationerna vara något däremellan – inte entydigt positiva eller negativa? Kanske handlar det snarare om ett kontinuum. Och borde man använda ett annat begrepp när associationerna är negativa? Kanske skulle man då kunna tala om toponymisk frånkoppling. Det är upp till oss forskare att utveckla begreppen och definitionerna ytterligare.

Mångfald i anknytningar

Platsanknytning och toponymisk anknytning kan hänga ihop, men behöver inte göra det. I projektet undersöker vi de mångfacetterade och föränderliga relationerna mellan anknytning och frånkoppling. I både breven från Nordamerika och i Alan Wake 2-spelet kan namnens form och språk ge ledtrådar om anknytning. För en släkting i Finland kan namnet Frisco (San Francisco) i ett brev antyda att skribenten har rotat sig i sitt nya hemland och utvecklat en platskänsla. I spelet kan en emigrantättling mitt i sin engelska dialog använda namnet Suomi (Finland) och därigenom uttrycka sin tillhörighet till emigrantgemenskapen.

Forskningen om anknytning till platser och ortnamn fortsätter och fördjupas. Vi tror också att dessa teman och begrepp lämpar sig väl för att undersöka andra typer av material.

Litteratur och källor

  • Projektets hemsida (på engelska)
  • Kostanski, Laura 2016: Toponymic attachment. – Carole Hough (ed., The Oxford Handbook of Names and naming, 412-426. Oxford: Oxford University Press. 
  • Sancho Reinoso, Alexis 2022: From Place Attachment to Toponymic Attachment: Can Geographical Names Foster Social Cohesion and Regional Development? The Case of South Carinthia (Austria). – Oana-Ramona Ilovan & Iwona Markuszewska (ed.), Preserving and Constructing Place Attachment in Europe, 239–254. Springer International Publishing

Hvordan afvigelse bliver til skældsord og øgenavne

Af Katrine Kehlet Bechsgaard

”Stemplet som psykopat”, hedder en ny podcast fra Danmarks Radio. Den handler om kvinder med diagnosen dyssocial personlighedsstruktur – tidligere kendt som psykopati – og om, hvordan de berørte kvinder synes, at betegnelsen psykopat er et ubehageligt stempel. For i folkemunde bruges psykopat mest som en nedsættende betegnelse om eller til folk, der vurderes som usympatiske – altså som skældsord.

”Hvornår blev ”autist” et skældsord?” blev der for nyligt spurgt på Instagram af en forælder, der fulgte sit barn i skole og ”for halvtredsindstyvende gang” hørte de ældre elever kalde hinanden ”fucking autist” og ”autistsvin”. Ligesom psykopat bruges autist dermed til at udtrykke ”ringeagt” (som Den Danske Ordbog formulerer formålet med skældsord).

Det er altså ikke ualmindeligt at bruge betegnelser for psykiatriske diagnoser til at nedgøre andre. Men hvorfor er det sådan?

Øgenavne – negative, men ofte inkluderende

De sproglige elementer, vi på dansk kalder skældsord og øgenavne, er forskellige, men nært beslægtede. Mens skældsord kan siges at være personrettede bandeord (Rathje 2010), er øgenavne i højere grad direkte knyttet til en bestemt person, og de fremhæver ofte ”mindre værdsatte fysiske eller psykiske kendetegn ved den pågældende” (”Øgenavn”, Den Danske Ordbog).

Særligt i tidligere tider kunne personer i mindre samfund identificeres og differentieres fra hinanden ved, at et (for eksempel psykisk eller fysisk) særkende blev sat sammen med det egentlige navn. Nogle eksempler af typen særtræk-navn kunne være Tosse-Hans, Døve-Niels, Lange-Karl eller Gale-Karen (Kristiansen 2013). Den slags øge- og tilnavne har kunnet være stigmatiserende – men har også kunnet signalere, at den navngivne havde en plads i fællesskabet, ligesom det er tilfældet med øgenavne i nyere tid (Gustafsson 2016).

For eksempel gik en cykelrytter ved navn Jørgen Strøm under øgenavnet Svagstrøm, ”fordi han kørte så langsomt”. Selvom øgenavnet umiddelbart har en negativ og drillende klang, var det med til at gøre Svagstrøm til en del af flokken, da kærligt drilleri netop ofte har en inkluderende funktion (Bechsgaard 2020).

FOTO: Danmark Rundt 2023, Kongevej i Rødding, hovedfelt. Hjart, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Derimod er det nok det modsatte, der er intentionen, når den nuværende amerikanske præsident benytter sig af øgenavne – også gerne af typen særtræk-navn. Han er kendt for at nedgøre sine modstandere ved at kalde dem ting som Crazy Kamala, Fat Alvin og Psycho Joe, og han benytter sig således også gerne af øgenavne, der henviser til psykisk og fysisk afvigelse.

Skældsord skifter i takt med tidsånden

Ligesom Donald Trumps øgenavne ofte inkluderer fysiske og psykiske særtræk med negative konnotationer, gør skældsord helt generelt det samme. Ofte er der overlap mellem identiteter og tilstande, der opfattes som negativt afvigende (og gerne sygelige), og skældsord. Tænk bare på andre betegnelser, der bruges, når mennesker skal beskrives negativt, som for eksempel åndssvag, sindssyg og hysterisk.

De skældsord, der dominerer, er tilsyneladende enten gamle diagnosebetegnelser, som ikke længere er i brug, eller betegnelser for tilstande og identiteter, som aktuelt vurderes negativt i samfundet. Hvis moren, der bed mærke i brugen af autist som skældsord, havde fulgt sit barn i skole for et par årtier siden, havde hun måske i stedet hørt ord som tøsedreng, bøsse eller spasser. Men da det ikke længere opfattes som passende at nedgøre piger, homoseksuelle og personer med cerebral parese, er disse betegnelser gået af brug som skældsord.

Skældsord og øgenavne skifter altså med tidsånden, og et kig på aktuelle skældsord giver et indblik i, hvilke tilstande der aktuelt vurderes negativt – og hvilke det omvendt opfattes som politisk ukorrekt at nedgøre. Som eksemplet med kvinder, der har svært ved at identificere sig med psykopat-betegnelsen, viser, kan det altså netop være brugen af diagnose-betegnelsen i den bredere samfundskontekst – blandt andet som skældsord – der gør det ubehageligt at være associeret med den. Og antallet af skældsord, der har med psykiatriske tilstande at gøre, vidner om, hvor stigmatiserede de (stadig) er i samfundet.

Man kan også have en psykopatgod krop

Når man vil udtrykke negative holdninger over for andre, er skældsord en genvej til det – men de kraftfulde ord kan også bruges på andre måder. De kan stå alene eller bruges til at forstærke adjektiver, og også i den sammenhæng er det ofte (psykisk) sygdomssprog, der gribes ud efter. Noget, der er vildt og stort – og ofte positivt – kan eksempelvis beskrives som sindssygt eller bare sygt. Og som forstærker til et adjektiv kan en bog for eksempel være sygt lang, ligesom det kan være åndssvagt fedt at være på ferie. For ja, fed(t) – altså et adjektiv, der som udgangspunkt henviser til overvægt – kan også bruges både som skældsord og som et positivt adjektiv på linje med sindssygt.

Psykopat-betegnelsen, der som nævnt kan føles negativt stemplende for personer, der har diagnosen (som officielt har skiftet navn, men stadig er mest kendt under sit gamle navn), fungerer også som forstærker. I hvert fald er Nguyen og Rathje stødt på en fortælling om en ”sindssyg psykopatgod krop” i en ny undersøgelse om forstærkere i tv-programmer (Nguyen & Rathje 2025). Om noget pludselig kan være autist–fedt, eller om autist-betegnelsen – og altså også samfundsforståelsen – bevæger sig i samme retning som tøsedreng, bøsse og spasser, vil tiden vise.

Litteratur og kilder

  • Bechsgaard, Katrine Kehlet (2020). Navne. Gyldendal.
  • Gustafsson, Linnea (2016). Moderna vardagliga binamn i Sverige, Namn och samhälle, Uppsala Universitet.
  • Kristiansen, Kristian (2013). Øgenavne! Askholms Forlag.
  • Nguyen, Michael & Rathje, Marianne (2025). Fra kanonfedt til sygt akavet. En diakron undersøgelse af forstærkere i tv-programmerne Big Brother og Ex on the Beach. Collin, Winnie, Hansen, Schoonderbeek Inger, Hougaard, Tina Thode & Schriver, Karen (red.). Rapport fra 20. Møde om Udforskningen af Dansk Sprog, Aarhus Universitet.
  • Rathje, Marianne (2010). Generationssprog. Dansk Sprognævns skrifter 43.
  • ”Stemplet som psykopat”, Danmarks Radio.
  • ”Skældsord”, Den Danske Ordbog.
  • ”Øgenavn”, Den Danske Ordbog.

Ortnamn inte så populära som efternamn i Sverige ­– varför då?

Av Johan Hedberg

År 1939 ger svenska staten ut sin andra bok med efternamnsförslag (Svensk namnbok 1939). Den innehåller 13 000 efternamnsförslag till hjälp för den ökande skaran av namnbytare att finna lämpliga efternamn. Namnförslagen består uteslutande av svenska ortnamn. Begreppet ortnamn innefattar inte bara namn på bebyggelser, utan även namn på exempelvis gårdar, sjöar och vattendrag. I namnboken fanns därför namnförslag som exempelvis Faxälven, Duvemåla och Skedom. Andra namnförslag kan ses i utdraget från namnboken nedan.

Jämfört med andra böcker med namnförslag kom denna bok att nyttjas i liten utsträckning, vilket bland annat berörs i min avhandling (Hedberg 2024). Varför svenska efternamnsbytare inte verkar ha velat vill bära ortnamn som efternamn är en intressant fråga som jag ska närma mig i denna text.

Figur 1 Utdrag från Svensk namnbok 1939.

För att närma oss frågan ska vi först uppehålla oss vid svensk efternamnshistoria. Om vi studerar utdraget från Svensk namnbok 1939 ovan ser vi att många av namnförslagen ser ut som vanliga svenskspråkiga efternamn. De är sammansatta av två ord, varav flera har någon sorts anknytning till naturen. Författaren till namnboken, professor Jöran Sahlgren framhåller också detta i förordet:

”Några märkliga nyheter innehåller […] ej denna nya namnbok. Jag har sökt att gå vidare i den riktning som gammal svensk och nordisk tradition och den senaste tidens namnvanor utpekat” (Svensk namnbok 1939 s. V).

Sahlgren har rätt i att många svenska efternamn har bildats med ortnamn som grund, men någon stark tradition att anta ortnamn i oförändrad form som efternamn fanns, och finns, inte i Sverige förutom i Dalarna där gårdsnamnet ofta är placerat före en persons förnamn, men det förekommer även att dessa bärs som efternamn. Personer som tog sammansatta efternamn bildade dem istället ofta utifrån följande princip: Den första delen av efternamnet kom från ett ortnamn personen hade anknytning till. Till denna del fogade man sedan ett ord som är vanligt i svenska efternamn, exempelvis –berg. En person som antog namnet Lindström eller Lindgren kunde härstamma från orten Lindesberg.

Efter att vi har konstaterat att namnförslagen i Svensk namnbok 1939 på en avgörande punkt avviker från hur efternamn har bildats i Sverige är det dags att återvända till frågan varför inte namnbytarna verkar ha tyckt om dem. Förklaringen ligger, enligt mig, inte i hur namnen är utformade rent språklig, även om ord som måla främst är förknippade med ortnamn. Den troligaste förklaringen ska, enligt min mening, sökas i hur namnförslagen förhöll sig till namnens sociala dimension.

Vi kan börja med att ställa frågan vem som egentligen äger ett namn? Ditt förnamn delar du troligen med flera andra. Många delar också efternamn med personer man inte är släkt med. En gård kan också dela namn med andra gårdar. Men, även om du bär ett vanligt förnamn och efternamn samt bor på en gård som delar namn med andra gårdar så ”äger” du namnen i den bemärkelsen att namnen refererar till just dig och den plats du bor på. Därför så kanske man inte känner att någon har ”stulit” namnet när det uppträder någon annanstans. På samma sätt förhåller det sig inte med namn på byar, tätorter och socknar.

För vem ”äger” exempelvis ett namn på en by? Ett bynamn refererar till en plats som bebos av en större eller mindre grupp personer. Namnet fungerar för att referera till platsen, men platsen kan också vara kopplat till känslor av samhörighet och trivsel. Har man själv, eller släkten, bott i byn länge kan känslorna till den vara starka. Eftersom namnet är starkt förknippat med byn är också känslorna för namnet i många fall starka. Att en person som bor i byn skulle ta bynamnet som efternamn är därför mindre troligt eftersom namnet kan upplevas som byns gemensamma egendom. Att personer som kommer från en gård antar gårdens namn som efternamn, som tidigare nämnt bland annat förekommer i Dalarna, stöter inte på dessa problem eftersom personerna redan ”äger” namnet.

Personer som inte bor på den plats som ortnamnet avser kanske skulle ha lättare att anta det som efternamn. Men även här finns det hinder. Enligt den lagstiftning som rådde år 1939 skulle en person som antog ett efternamn som inte fanns tidigare få ensamrätt till det. Han eller hon skulle kunna uppträda med namnet i olika sammanhang som ibland kanske var mindre smickrande för byn med samma namn. Namnboken år 1939 fick kritik för just detta i dagspressen och det skrevs bland annat nidvisor och tecknades karikatyrer i samband med bokens publicering (se Leibring 2023). Den negativa uppmärksamheten kanske också avskräckte personer från att använda namnboken.

Den namnbok som kom året efter, år 1940 (Svensk namnbok 1940), innehöll cirka 26 000 namnförslag som var bildade enligt den i Sverige hävdvunna princip som har beskrivits ovan. Den namnboken blev så populär att namnförslagen i den snabbt tog slut. År 1954 utkom en ny namnbok (Svensk namnbok 1954) där namnförslagen inte heller bestod av ortnamn i oförändrad form.

Litteratur

Namnet Luna – varför så populärt idag?

Av Katharina Leibring

Leila Mattfolk konstaterade i sitt blogginlägg från 10 januari i år att Luna är bland de mest populära hundvalpsnamnen i flera länder, inklusive Sverige. Namnet har också gjort en mycket snabb karriär som babynamn under 2000-talet i såväl Sverige som i andra länder. Vilka bakomliggande faktorer som kan identifieras och hur namnet har använts tidigare i Sverige är ett par frågor som jag vill diskutera här.

Etymologi och tidigare användning i Sverige

Luna är ett latinskt namn, ursprungligen använt om den romerska mångudinnan. Det italienska och spanska ordet för himlakroppen ’måne’ är också luna. Mytologiska namn har under olika perioder genom historien varit populära, dels som människonamn, dels som djurnamn. I romanskspråkiga länder ingår Luna sedan länge i det vanliga personnamnsförrådet, men i Sverige har det, till skillnad mot gudinnenamn som Diana och Flora inte varit frekvent förrän under de senaste årtiondena.

Några säkra belägg på att namnet givits till människor i Sverige finns inte förrän på 1970-talet; tidigare bärare har rötter i andra länder. Däremot fanns det i romantikens skönlitteratur, som i C.J.L. Almqvists skådespel Signora Luna (1835), och det var tidigt ett vanligt hästnamn, vilket bl.a. Hugo Karlsson (2004 s. 47,55) visat. Även som namn på nötkreatur förekommer det under hela 1900-talet; jag minns från 1960-talet en kviga med namnet i vår ladugård och i riksstamboken över Svensk röd och vit boskap från 1935 bär 15 kor namnet (Register s. 87). Förutom att vara ett av de allra vanligaste hundnamnen idag är Luna också ett av de mest populära kattnamnen enligt statistik från Agria.

LUNA som personnamn i Sverige

Att namnet inte är upptaget i Eva Bryllas lexikon Förnamn i Sverige (2004), som är baserat på aktuell namnfrekvens runt millennieskiftet, visar tydligt att det är först under de två senaste årtiondena som det gjort insteg i det svenska förnamnsförrådet. I Allén & Wåhlins Förnamnsboken (1995), som inkluderar alla svenska medborgares förnamn med minst 19 bärare år 1995 finns det inte heller. Går vi till statistiken från år 2015 bar 831 kvinnor Luna som tilltalsnamn, vilket då gav det en 593 plats beräknat efter antal bärare. I den senast tillgängliga statistiken över befolkningens tilltalsnamn (för 2023) hade 3536 kvinnor namnet, en ökning med över 2000 bärare, vilket ledde till en placering runt 220.

Luna som babynamn 2000 till 2015

Först år 2002 ges namnet till fler än 10 flickor i Sverige under ett år. En sakta kontinuerlig ökning syns, med ett första större hopp mellan 2011 och 2012 (från 52 till 83 bärare). För den här perioden kan, som bl.a. Leila Mattfolk har påpekat, gestalten Luna Lovegood i böckerna och filmerna om Harry Potter ha inspirerat. Hon framträder första gången i boken Harry Potter och Fenixorden 2003 och får ganska framträdande roller i filmerna mellan 2007 och 2011. Också i andra länder, som Storbritannien, Tyskland, Danmark och USA, ökar namnet i popularitet under samma period. År 2015 får 136 flickor namnet i Sverige och av de då 831 bärarna totalt var över 600 födda på 2000-talet.

Från 2016 till idag

I alla de ovan angivna länderna, inklusive Sverige, syns ett markant kliv uppåt mellan åren 2015 och 2016. Kan några särskilda händelser inom populärkulturen ha bidragit till detta? Ja, dels får det amerikanska sångar- och skådespelarparet John Legend och Chrissy Teigen sitt första barn under 2016 och barnet får namnet Luna. Den stolte fadern släpper en sång med titeln Right by you (for Luna) som blir en stor hit och gör namnet ännu mera känt. I stora delar av världen (dock inte i USA) börjar också Disneys tv-serie Soy Luna, som utspelar sig i Argentina, att sändas. Den ses av barn och unga i många länder och kan ha gjort namnet Luna ännu mera känt.

Vi kan här se exempel på den välkända snöbollseffekten där ett namn på uppåtgående förstärks genom att namnet förknippas med en känd person, gestalt, sångtext etc. träder in. I Sverige ser vi en ökning av namnet till småflickor från 136 stycken år 2015 till 207 året efter. Ökningen fortsätter för att antalsmässigt kulminera år 2021. Eftersom de rena siffrorna inte gör rättvisa för svängningarna i antalet födda barn (nativiteten sjunker i Sverige som i de flesta andra länder samtidigt som antalet unika namn ökar) redovisar jag också placeringarna på 100-i-topp-listan där Luna kommer in på plats 99 år 2014.

ÅrAntalPlacering
201513692
201620769
201725747
201833335
201934030
202035127
202136230
202234928
202327932
202429329
Tabell 1. Antal barn som fick namnet Luna i Sverige 2015 till 2024.

Avslutning

Liksom i flera andra länder tycks Luna nu ha planat ut i popularitet, men det har definitivt skaffat sig en stadig position i svenskt personnamnsskick och kan inte längre enbart förknippas med gudinnor, hästar, hundar eller katter. Luna, med sina två stavelser och finalt –a, stämmer fonologiskt väl in bland dagens populära personnamn. Att det också har populärkulturella referenser och är ett internationellt gångbart namn gör att namnet passar ännu bättre i dagens namnförråd.

Källor och litteratur

  • Allén, Sture & Wåhlin, Staffan (1995): Förnamnsboken. De 10 000 vanligaste förnamnen. 3, utökade och reviderade uppl. Stockholm.
  • Brylla, Eva (2004): Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm.
  • Brylla, Eva & Leibring, Katharina (under utg.): Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Ny, utvidgad och reviderad upplaga.
  • Karlsson, Hugo (2004): Namn på kungl. Maj:ts hästar 1628–1815. (Namn och samhälle). Uppsala.
  • Mattfolk, Leila (2025): Luna, Elsa och Alfred. Barn eller hundar?
  • Namnstatistik för personnamn och djurnamn från Danmark, Sverige, Storbritannien, Tyskland och USA.
  • Register till Riksstambok över Svensk röd och vit boskap. Utg. av Kungl. Lantbruksstyrelsen. 1936. Del 35. Stockholm.

Landscapes of memory: The legend of Önundur bíldur in Önundarholt

By Birna Lárusdóttir

Searching for the settler

In August 1880, Sigurður Vigfússon — a goldsmith and curator of the Antiquities Collection in Reykjavík — visited the farm Önundarholt in Flói, S-Iceland. He was traveling on behalf of the Icelandic Archaeological Society, primarily to investigate sites mentioned in the Icelandic sagas and other medieval sources. During his travels through the region, he had heard of the burial mound of the settler Önundur bíldur, said to lie just outside the homefield of the farm — the very place where, according to Landnámabók, he had been killed alongside many others in a battle. The location of this conflict, known as Orrustudalur (“Battle Valley”), remains a recognized place-name in the area.

Önundarholt and surroundings on Generalstabens map from the early 20th century. Orrustudalur is shown north of the homefield.

Led by the place-names, Sigurður — sometimes referred to as Sigurður forni (“Sigurður the ancient”) — was eager to examine the mound by excavating it. But the lady of the house at Önundarholt would hear nothing of it! He recounts this somewhat sheepishly in a footnote in the Yearbook of the Archaeological Society:

Thus it came to pass: when I arrived at Önundarholt, the farmer was down in the meadows. I went to him and requested that he show me the said Önundr’s mound, which he accordingly did. I also asked that he lend me a digging tool and grant me permission to examine the mound. He agreed to this, though somewhat reluctantly, and went home to fetch the tools. He was indoors for some time, and when he returned, he brought no implements — and the housewife came with him. I greeted her courteously, but she inquired what business I had there. I told her plainly; whereupon she forbade me, in many words, from touching anything at all on the site, and declared that if I did so, she would leave the farm — “and that this very evening.”

The farmer was no man of boldness and took no real part in the matter; I then saw that there was nothing further to be done. Yet I do not believe the housewife acted out of malice, but rather from a conviction that evil would come of it should old Önundr be unearthed. This, it seems to me, is yet another remnant of the old superstitions.

One might bear in mind that Sigurður arrived during the height of the haymaking season, interrupting the farmer during important work and, moreover, requesting to borrow tools. Nevertheless, Sigurður managed to take a quick look at the site before departing, and describes an oval-shaped structure, measuring 7 by 14 feet, rounded at the top, with a sunken depression running all the way around it. He also notes several similar structures in the immediate vicinity.

Reinterpreting Önundarleiði

Despite his unsuccsessful attempt in 1880, interest in Önundarleiði did not fade. Around the turn of the century — more precisely in 1904 — another eager antiquarian entered the scene: Brynjúlfur Jónsson from Minni-Núpur. He brought his own tools and thus had no need to rely on the goodwill of the housewife. Brynjúlfur counted ten mounds. With the help of the farmer, he excavated two of them and, in short, found nothing: just beneath the surface was undisturbed soil, with no bones or other evidence to indicate a burial. Brynjúlfur had seen many similar structures in southern Iceland and proposed a different interpretation: that these were raised platforms used for stacking turf or hay, with the surrounding ditch intended for water drainage. He also pointed out that it would have been more likely for a man such as Önundur bíldur to have been buried closer to the farmstead.

Despite Brynjúlfur’s theory, the notion of the site as a burial place was clearly not dismissed entirely: Önundarleiði was placed on a list of registered sites by the National Museum in 1927. Nothing more is recorded about the site for many decades. In the meantime, however, all visible traces of the mounds were leveled — the area is now a smooth, grassy field.

The real graves of the unnamed

Around the year 2000, the farmer at Önundarholt contacted the National Museum to express concern about archaeological remains that could be endangered by gravel extraction on the property. He specifically mentioned Önundarleiði, although its exact location was by then no longer known, along with other sites that might also be at risk. A year later, while a trench was being dug in the farmyard between the house and the byre, bones surfaced in the excavated soil. Archaeologists were called in, and their investigation soon revealed the outlines of several graves within the trench, containing human remains. The settler himself was, however, unlikely to be among them: soil stratigraphy showed clearly that the burials dated to the 13th–17th centuries and belonged to a Christian graveyard. The bones were identified as those of a woman, likely over 30 years of age.

Memory and myth in the landscape

So what insights can we gain from this unusual “biography” of Önundarleiði and the significance of its place-name?

Önundarleiði may never have been an actual burial site — and even if it was, there is no certainty that it was truly the final resting place of Önundur bíldur. The place name may have originated as a speculative interpretation by those interested in connecting a forgotten site or structure with the account in Landnámabók of battles and bloodshed — and, perhaps more significantly, in associating the name of the farm with the settler himself, thereby locating him within the landscape. Over time, the term leiðið (“the grave”) came to serve, possibly for centuries, as a symbolic link between the contemporary community and the Age of Settlement, a connection that culminates in the visit of Sigurður Vigfússon. One could argue that the idea of Önundur’s burial site continued to shape perceptions well into the 21st century — albeit in a different form — when a local farmer expressed concern over potential archaeological disturbance. That sideline narrative ends with the unexpected discovery of human remains in an unrelated location, revealing an entirely different, unconnected, and previously undocumented story from the past.

Kungörelse om brottslingar som antagit adelsnamn – 1705

Av Lennart Ryman

För en tid sedan råkade jag få syn på en post i Libris (de svenska bibliotekens gemensamma katalog) som fångade min uppmärksamhet. Posten hade den otympliga titeln ”Wij, Gabriel Falkenberg, Kongl. Maij:tz Råd, Præsident uti Kongl. Swea Hoff-Rätt … Criminelle Ransakningar insände blifwit … som med begångne miszgierningzmåhl beträdde warit, och derföre kommit för Rätta at ställas, understådt sig at taga sådane namn, hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar, hafwa behagat benåda Adelige Familier ..” Det rör sig alltså om en skrivelse om brottslingar som antagit adelsnamn; posten i Libris anger att den är tryckt av Svea hovrätt i Stockholm 1705 men ger få andra hållpunkter. Jag blev i alla fall tillräckligt nyfiken för att beställa fram ett av två exemplar i Kungliga biblioteket i Stockholm.

Första sidan av förordningen 1705. Exemplar i KB riktat till häradshövdingen Samuel Forsell. För transkriptionen nedan har även exemplaret i Västerås rådhusrätts arkiv kommit till användning.

Det visade sig vara en kungörelse riktad till häradsrätter och rådhusrätter under Svea hovrätt, även om detta inte anges på något sätt. Det exemplar som jag fick fram var ställt till Samuel Forsell, som var häradshövding i Gästriklands lagsaga (enligt standardverket Almquist, Lagsagor och domsagor 1, s. 424). Hur många av de utskickade skrivelserna som överlevt in i vår tid är en öppen fråga, men efter några stickprov hittade jag ett exemplar i handlingar från Västerås rådhusrätt, på vilket det finns en anteckning att skrivelsen blivit uppläst på Västerås rådhus den 17 januari 1706.

Kungörelsen är vad jag vet inte omtalad förut, men det brev från riksrådet som föranlett den är känt; se senast Entzenberg, »Det får ju vara någon ordning på torpet» 2006 s. 10 f. Entzenberg hänvisar till ”Förslag till namnlag. Betänkande avgivet av Namnrättskommittén” (SOU 1960:5 s. 46 f.), som skriver:

Den första kända bestämmelsen om namn finnes i 1626 års riddarhusordning vars 23 § stadgar: »Ingen tage upp annars Släckt Nampn eller Wapen, han ware Lefvandes eller uthdödd, och Confundere i så motto Ätterna; Uthan den beholle tillnampnet, som deth först hafwer Uptagett.» Med utgångspunkt från detta stadgande gjorde adeln upprepade framställningar till konungen om skydd för adelns släktnamn, vilket föranledde dels en kunglig resolution på Ridderskapets och Adelns besvär den 23 december 1682 och dels ett kungligt brev till hovrätterna av den 16 oktober 1705. I resolutionen 23 § anfördes: »och sist beträffande de ofrälse män, som upptaga någon utdöd familjs namn, så skall sådant intet vidare tillåtas, utan måste i det fallet förfaras efter privilegierna.» I brevet till hovrätterna anbefalldes dessa att i protokoll och domar icke kalla missdådare vid sådana adliga namn, som de kunde ha tagit, samt att, då brottslingar icke dömdes till döden, vid straffansvar förbjuda dem att bruka namn, som liknade ett adelsnamn.

Jag har inte hunnit titta på det kungliga brevet (som snarare kommer från riksrådet, se transkriptionen nedan), men förordningen från hovrätten verkar följa brevet troget, och det kan finnas anledning att ifrågasätta Namnrättskommitténs referat på ett par punkter – varav den första är att bestämmelserna avsåg alla domstolar, inte bara hovrätterna. Här följer en grov transkription, med den handskrivna texten inom parentes och några nya styckeindelningar samt ett par upplösta förkortningar.

Wij/ Gabriel Falkenberg, Kongl. Maij:tz Råd/ Præsident uti Kongl. Swea Hoff-Rätt/ samt Åbo Academiæ Canceller, Grefwe til Sandemar/ Frijherre til Odenswijholm / Herre til Söderby och Ogstad; Så och Vice-Præsident, och samtelige Assessorer hälse (Eder häradzhöfdinge wälbetrodde Samuel Forsell wälwilleligen)

Såsom Hans Kongl. Maij:tz/ til Justitiæ Sakers afhielpande/ befullmächtigade Herrar Råd/ hafwa wid tilfälle/ at uti Kongl. Maij:tz Justitiæ Revision, af Kongl. Hoff-Rätterne/ Criminelle Ransakningar insände blifwit/ derutur en och annan gång sedt/ huruledes de/ som med begångne mißgierningzmåhl beträdde warit/ och derföre kommit för Rätta at ställas/ understådt sig at taga sådane namn/ hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar/ hafwa behagat benåda Adelige Familier, til at åtskillia den ena ifrån den andra;

Och ehuruwäl sådan egenwillighet/ ingom tillåtelig wara bör; Så är likwäl det än otienligare/ at en mißdådare tilägnar sig ett sådant tilnamn/ och at det förmedelst hans brott/ uti en Ransakning och Domb infördt blifwa skal/ hwilket icke allenast wid förhöret/ och då Domen upläses/ hoos mången/ som det åhörer/ ett oförtient omdöme om ett Adeligit huus til deß förklening lemnar/ utan och de öfwer slijke mißgierningzmåhl/ så wäl uti Under-Instantierne, som Kongl. Hoff-Rätterne/ hållne Protocoller och fälte Domar ofta/ och i synnerhet uti tilkommande tider/ det samma oskyldigt til någon neesa lända kunna/ lika såsom en sådan mißgierningzman/ af berörde huus warit hade;

Altså och emedan Högbemälte Kongl. Maij:tz  Herrar Råd funnit skiäligt/ til at förekomma slijkt oskick och mißbruk/ som en skadelig efterfölgd med sig förer/ sådant at förbiuda/ och derföre/ genom deras/ til Kongl. Rätten ankomne Bref/ af den 16. Octob. sidstledne begiärat/ det alla wederbörande/ under deß Jurisdiction hörande Domstolar/ anbefalles måtte/ hädan efter noga at tilsee/ det ingen Delinquent blifwer annorledes nämd/ än dens egit och faders namn är/ och at de/ som icke komma at undergå Lijfsstraffet/ förbiudes widare at bruka något annat/ hwilket ett Adeligit namn lijkt wara må/ och det wid Straff tilgiörandes;

Fördenskuld warder samma hans Kongl. Maij:tz Herrar Rådz giorde Förordning (Eder) här med notificerad och kunngiord/ på det (I) wid slijke förefallande måhl/ må (Eder) den til hörsam efterrättelse ställa. Och Wij befalle (Eder) Gud Allzmächtig (wälwilleligen) Stockholm den 3. Novemb. Anno 1705.

Vppå den Kongl. Hoff-Rättens wägnar

GABRIEL FALKENBERG.

HINDRICH HEERDHIELM.

Magnus Sternel.

Mycket kunde sägas om förordningens innehåll och utformning, men jag skall försöka hålla mig kort.

Förordningen framhåller att antagande av adelsnamn är förbjudet för allt ofrälse, men att det är särskilt illa att missdådare ägnar sig åt sådant missbruk. Intressant är att det verkligen tycks ha förekommit att brottslingar blev skrivna med adelsnamn i rättegångshandlingar, även om det bör ha varit sällsynt – det uppges ha påträffats ”en och annan gång”.

Förordningen innehåller ett förbud mot att i domstolen bruka annat än ”egit och faders namn”. Om delinkventen inte avrättas förbjuds han att i fortsättningen bruka ”något annat, hwilket ett Adeligit namn lijkt wara må”. Frågan är om man med denna formulering avser ”adelsklingande” namn eller endast likhet med något visst existerande adelsnamn. Jag lutar åt det senare, medan Namnrättskommitténs referat ovan tycks förutsätta det förra.

Vi kan vidare notera att det är de adliga familjerna som är de skadade parterna, inte familjemedlemmarna, och att man särskilt månar om att adelshusens framtida rykte inte skall skadas av protokollen.

Lite märkligt är att kungörelsen inte brukar termen adelsnamn. I inledningen kommer den otympliga omskrivningen ”sådane namn/ hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar/ hafwa behagat benåda Adelige Familier, til at åtskillia den ena ifrån den andra”. därefter ”ett sådant tilnamn” och först vid tredje försöket ”ett Adeligit namn”. Visserligen ingår den första formuleringen i en hel serie av omständliga omskrivningar, men kanske var adelsnamn inte brukligt i det juridiska språket, trots att ordet är känt redan från 1658 och brukas mer än en gång i tillfällesdikter, bl.a. 1711 av Sophia Elisabeth Brenner?

Det vore lockande att försöka belysa omständigheterna, mitt under brinnande krig, kring rådets brev och Svea hovrätts förordning 1705, liksom kring eventuellt existerande parallella förordningar från de två andra hovrätterna. Kanske återkommer jag någon gång till saken.

Vilken roll har egentligen namnen i projektet Segregationens språk?

Av Maria Löfdahl

I projektet Segregationens språk: tvärvetenskapliga perspektiv på rumslig, social och symbolisk uppdelning i städer (finansierat av Vetenskapsrådet 2024-2029) behandlas flerspråkighet och segregation ur olika perspektiv. Projektet är tvärvetenskapligt och drivs från Göteborgs universitet i samverkan med Institutet för språk och folkminnen och Södertörns högskola. Även om projektet behandlar allmängiltiga frågor är Göteborg undersökningsplatsen.

Man kan något förenklat säga att projektet har som ambition att ta ett nytt grepp om ett gammalt problem. Vi som arbetar i projektet menar att den segregation som präglar våra städer inte bara är rumslig och socioekonomisk utan också språklig och symbolisk. Hur vi umgås (eller inte umgås) med andra människor och grupper, och hur vi ser på och värderar varandra beror till stor del på hur vi pratar. Det handlar både om vilket språk vi talar och om hur vi talar, faktorer som bl.a. styrs av geografi och klass- och könstillhörighet. Språket förmedlar våra tankar, känslor och handlingar, det skapar, reproducerar och utmanar gränser, identiteter och maktstrukturer. Detta gäller såväl i vardagen som i politiken.

Syftet med projektet är därför just att undersöka och förklara språkets och språkens roll i segregationen. Utan fördjupad förståelse för detta tenderar beslutsfattare och praktiker att missa dimensioner i sociala processer i samhället och de samhälleliga åtgärder som idag sätts in för att motverka och minska segregationen riskerar att slå fel.

Fyra delstudier

Vi undersöker segregationens språk ur fyra olika perspektiv som tillsammans bidrar till att skapa ett viktigt kunskaps- och beslutsunderlag i arbetet med att erbjuda mer likvärdiga levnadsvillkor och möjligheter för alla medborgare i staden. Vi gör det genom att dela upp projektet i olika delstudier:

  1. analysera hur samtalet om segregation har utvecklats och förändrats inom svensk politik och i media under de senaste femtio åren,
  2. studera framställningen av segregation som ett problem och de lösningar som formuleras och implementeras för att motverka den i offentlig förvaltning och stadsutveckling i Göteborg, beaktande flerspråkighetens roll i kommunikationen,
  3. studera hur segregation materialiseras i val av språk och utformning på skyltar, val av kommersiella namn, namngivning av gator osv., samt
  4. undersöka hur invånare i både socioekonomiskt utsatta och privilegierade områden i Göteborg uppfattar det offentliga samtalet om segregation, hur de själva talar om och upplever segregation samt sin egen roll i segregationen, liksom hur de upplever sin språkliga omgivning.

Namnens roll i projektet

Vad kan då namn och namngivning egentligen bidra med i ett projekt som handlar om segregation? Jo, namnen ger ett språkigt och socialt perspektiv på samhälleliga frågor såsom segregation och integration som sällan uppmärksammas inom andra discipliner. Trots att det är ett språkligt uttryck som används dagligen oavsett språklig tillhörighet glöms det ofta bort, även inom den del av språkvetenskapen som behandlar just sociala processer i språk.

Eftersom projektet studerar både rumslig och social uppdelning i städer är det viktigt att vi inte bara studera de stadsdelar som brukar benämnas som förorter (och beskrivas som segregerade) utan även stadsdelar som genomgår gentrifiering eller är under byggnation och bebos av mer priviligierade grupper.

I Göteborg bedrivs många byggprojekt i attraktiva delar av centrala staden, och som ett led i marknadsföringen intar namnen en viktig roll. Det handlar dels om namngivning av nya gator, dels om namngivning av byggnader såsom arenor och kulturhus och övriga byggnader som är tänkta att fungera som landmärken. Genom att studera detta kan resultatet tjäna som underlag för diskussioner om stadens prioriteringar och vilka grupper av göteborgare entreprenörerna ser som attraktiva hyresgäster eller potentiella köpare av bostäder och vilka kulturella och ideologiska referenser som betraktas som attraktiva.

”Dina barn har fina gamla svenska namn – men jag är också svensk, faktiskt!”

Så sa en pojke i en Göteborgsförort till mig när jag, som svar på hans fråga, berättat vad mina barn heter. Pojken, som själv bär ett arabiskklingande namn, satte ett tydligt likhetstecken mellan namn och svenskhet och argumenterar för att han själv har rätt att ingå i den svenska gemenskapen trots sitt arabiska namn.

I den fjärde av projektets delstudier intervjuas skolungdomar om sina tankar om olika språk, dess värde och hur de uppfattar sin egen och andras områden i staden. Under intervjuerna får barnen själva hitta på en pseudonym. Här visade sig ett intressant, och för mig oväntat, mönster. Flickorna väljer namn som uppfattas som typiskt ”svenska” medan pojkarna väljer tydligt muslimskt kodade namn, ett mönster som stämmer väl överens med hur nya svenskar namnger barn i diaspora. Dessa första tentativa resultat visar vilken stor roll namn och namngivning har i ungdomars positionering av hur de uppfattar ”svenskhet”. De visar också vilka fördjupade perspektiv namn kan ge i studier av sociala processer, ett forskningsfält forskare från andra discipliner vanligtvis inte uppfattar som namnforskning.

Can Baby Names Explain the Mechanisms behind Cultural and Linguistic Change?

by Alexandra Petrulevich

Alma, Freja, Alice, Olivia, Elsa, and Noa, Valter, William, Lukas, Hugo – these are the five most popular female resp. male first names given to Swedish babies in 2024. Following trends in new-born namegiving has been a special onomastic branch in the Nordics for decades now, in Sweden at least from 1998 when Statistics Sweden started publishing name statistics (which they no longer do).[1] What can these names tell us about language and more importantly linguistic change?

Three-generation rule

Of course, following trends in frequency distributions of top names over time means we are already observing linguistic change in name stocks. These onomasticon fluctuations have of course to do with parents’ preferences for certain names, which in itself is a cultural habit susceptible to change. An established mechanism for this type of change is the so-called three-generation rule, i.e. it is the third generation’s, the babies’ great-grandparents’ names that are “recycled” and thus chosen for new-borns – rather than any of the names associated with the parent or grandparent generation.

Baby Names and Cultural and Linguistic Change

However, baby names exemplify more than just changes in personal name stocks in social sciences, more specifically, in statistics, and in biology. Baby names represent population-wide large authentic linguistic datasets that allow researchers to follow cultural incl. linguistic change in real time. This specific circumstance makes baby names ideal for data-driven modelling of such change. The main explanatory framework applied to baby names-based models by statisticians, mathematicians and biologists is the so-called neutral theory of evolution. This theory postulates two possible paths of evolutionary change, a deterministic path and a random or drift path. In the former case, evolution or cultural and linguistic change favours some specific e.g. novel variants, while in the latter drift or random selection underpins and explains such change. Several studies show that authentic baby names datasets exhibit a power law distribution of variants. See e.g. frequency distributions of 1000 most popular American (a) male and (b) female names for three decades of the twentieth century in Figure 1, and frequency distributions of Norwegian boy names with the threshold value 4, i.e. names with less than four bearers were not considered, 1880–2010 in Figure 2.

Figure 1. Frequency distributions of 1000 most popular American (a) male and (b) female names for 1900–1909 (triangles), 1950–1959 (diamonds in a), 1940–1949 (diamonds in b), and 1980–1989 (circles). From: (1), Hahn & Bentley 2003: Figure 1
Figure 2. Frequency distributions of Norwegian boy names with the threshold value 4 1880–2010. From: (2), Kessler, Maruvka, Ouren & Shnerb 2012: Figure 3

Interestingly, although the explanatory framework and the distribution features of underlying data is to a large degree identical in the surveyed studies, the resulting conclusions can be described as strikingly different. One of the cornerstone papers in the field (1) postulates drift as the main mechanism of cultural change. Ten years later, this conclusion is questioned by (2) that advocates for a deterministic explanation. Why is this so?

Data-driven Modelling Has a Data Issue

At least one most likely explanation of these incompatible conclusions has to do with the data the studies are based on, more precisely with the issue of data completeness. As (3) shows, rare variants have an important role in the overall distribution and modelling picture of baby names. This means that different results are acquired depending on whether rare variants are included into the modelling dataset or not. Both of the studies mentioned in previous section build their models on incomplete data. In (3), researchers see an anti-novelty bias, i.e. a deterministic picture, rather than random selection in the distribution in the complete baby name dataset from South Australia.

However, the data issue in studies of cultural and linguistic change seems to be even more substantial than data completeness alone. The surveyed studies do not seem to take any data quality or linguistic parameters into consideration. It is for instance impossible to understand if the name statistics taken from a third source represent so-called raw data or if they have been manipulated or enriched or clustered in any way by the responsible authority, e.g. social security services or tax agencies or the like. Given the importance of completeness for the modelling outcome, it is of course paramount to only use complete and carefully curated datasets. Another related issue concerns so called unique variants. What is a unique name or a unique variant? Does a unique spelling variant of a very common name constitute a unique variant? Will the results be different if several levels of linguistic resolution such as name formation and spelling are introduced?

New Project at Uppsala University

These are all important questions to answer before data-driven modelling of cultural and linguistic change based on baby names datasets can provide us with reliable results. These are also some of the questions the recently Uppsala University funded project Swedish Baby Names for Data-driven Modelling of Cultural Change will answer in its pilot study. One of the project’s innovations is the ambition to deep-dive into the onomastic and linguistic aspects of the underlying datasets. For the first time, onomastics and (historical) linguistics can be seen as the motor in a data-driven study of cultural and linguistic change. More on the results next time!

Key references

(1) Hahn MW, Bentley RA Drift as a mechanism for cultural change: an example from baby names. Proc. Biol. Soc. 270, S120–S123 (2003)

(2) Kessler DA, Maruvka YE, Ouren J, Shnerb NM. You name it – how memory and delay govern first name dynamics. PLoS ONE 7, e38790. doi:10.1371/journal.pone.0038790 (2012)

(3) O’Dwyer JP, Kandler A. Inferring processes of cultural transmission: the critical role of rare variants in distinguishing neutrality from novelty biases. Phil. Trans. R. Soc. B 372: 20160426. (2017) http://dx.doi.org/10.1098/rstb.2016.0426

[1] The Swedish Tax Agency took over name statistics from 2024.

“Rose is a rose is a rose is a rose”

by Emily Lethbridge (Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies, Reykjavík)

“Peace (1946)”, “Love (1980)”, “Love and Peace (2002)”. These — plus another forty or so — are rose cultivars on display in the Rose Garden at the United Nations Headquarters in New York. With a couple of exceptions, the roses were not yet in flower when I was there in early May, attending the biennial meeting of the United Nations Group of Experts on Geographical Names, though a more recent social media post from the UN showed the garden in full and glorious bloom. The scent must be phenomenal.

Screenshot of UN LinkedIn page with images of the Rose Garden in bloom.

As I wound my way around the flower beds in a short break I noticed and became increasingly intrigued by the roses’ names, as marked on small signs that also give the date that the roses were given prizes in the annual All-America Rose Selections (AARS) awards. I photographed each label and typed the information up once home, thinking the collection of rose names might be a fun dataset to look at more closely. What kinds of questions might be asked of a collection of names such as this? What kinds of insights might critical analysis of this category of proper names give us more generally regarding the functions that they fill in social contexts and in particular spaces? The symbolic relevance of rose-names such as “Peace” and “Love” on the UN site was clear but the messages conveyed by other rose-names were rather more perplexing.

The UN Rose Garden (photo: Emily Lethbridge 2025)
Rosa ‘Peace’ label (photo: Emily Lethbridge 2025)

Here’s the list of names I compiled, arranged in alphabetical order and with the dates of their AARS awards:

About Face 2005 Love 1980 
All That Jazz 1992 Marmalade Skies 2001 
Artistry 1997 Mardi Gras 2008 
Betty Boop 1999 Memorial Day 2004 
Bonica 1987 Mister Lincoln 1965 
Carefree Spirit 2009 Moondance 2007 
Cherry Parfait 2003 Olympiad 1984 
Color Magic 1978 Opening Night 1988 
Crimson Bouquet 2000 Peace 1946 
Day Breaker 2004 Pink Home Run 2011 
Dick Clark 2011 Pink Promise 2009 
Double Delight 1977 Scentimental 1997 
Dr Kurt Waldheim Secret 1994 
Dreams Come True 2008 St Patrick 1996 
Easy Does It 2010 Strike it Rich 2007 
Elle 2005 Summer Nights 2012 
Falling in Love 2008 Sunshine Daydream 2012 
Gemini 2000 Sweet Surrender 1983 
Honey Perfume 2004 Tahitian Sunset 2006 
Hot Cocoa 2003 Touch of Class 1986 
Julia Child 2006 Voodoo 1986 
Knock Out 2000 Wild Blue Yonder 2006 
Love & Peace 2002  

It’s possible to assign these names on a rough basis to various categories or types. Many names relate to the rose’s appearance: petal colour is suggested directly or implied by association via names such as ‘Cherry Parfait’ (the cultivar has cherry pink and cream petals), ‘Color Magic’ (salmon fading to blush pink), ‘Crimson Bouquet’ (bright red), ‘Day Breaker’ (apricot and pink), ‘Gemini’ (double- or twin-coloured coral and cream); ‘Hot Cocoa’ (chocolate orange), ‘Marmalade Skies’ (tangerine orange), ‘Moondance’ (creamy white), ‘Pink Home Run’ (strong pink), ‘Pink Promise’ (light pink), ‘Strike it Rich’ (deep golden yellow), ‘Sunshine Daydream’ (yellow), ‘Tahitian Sunset’ (apricot and pink) and ‘Wild Blue Yonder’ (magenta purple). Rosa ‘Double Delight’ is a two-tone cultivar with a cream centre and pink outer petals. 

As I searched for information about Rosa ‘St Patrick’, I learned that the name apparently has its origins in the flower’s colourings: “The bloom color of St. Patrick is variable, and ranges from a pure yellow, to a golden yellow, pale yellow, and is often tinged with green, hence the name” (source).  Other distinguishable characteristics of roses include form and scent, the latter indicated in the names ‘Honey Perfume’ and ‘Scentsational’ (a nice pun), and maybe ‘Knock Out’, ‘Sweet Surrender’ and ‘Summer Nights’.

Some names suggest the psychological or emotional effect the rose might have, or they hint at a certain atmosphere or mood that the flower might conjure up. Examples are ‘About Face’ (a rose that one turns one’s head to look at?), ‘All that Jazz’ (bright and bold?), ‘Bonica’ (Catalan for ‘beautiful’),‘Carefree Spirit’, ‘Dreams Come True’, ‘Easy Does It’, ‘Falling in Love’ (a pink bloom), ‘Knock Out’, ‘Secret’, ‘Opening Night’ (a rose that’s a show-stopper?), ‘Sweet Surrender’, and ‘Voodoo’ (a rose that exerts a spell?)). Names such as ‘Peace’, ‘Love’ and ‘Dreams Come True’ might be understood aspirational, again evoking a certain mood or with some kind of symbolic import.  

Rosa ‘Julia Child’ label (photo: Emily Lethbridge 2025)

Another category of names that can be identified in the list above is that of commemorative names. Names such as ‘Mardi Gras’, ‘Memorial Day’ and ‘Olympiad’ refer to particular days or festivals: ‘Olympiad’ is a cultivar selected in 1984 as the rose of the Olympics held that year, and described as a ‘champion’.

Other names commemorate or memorialize people, whether historical or fictional. ‘Betty Boop’, ‘Dick Clark’, ‘Dr Kurt Waldheim’, ‘Julia Child’, ‘Mister Lincoln’ and ‘St Patrick’ all fit in this category, though their claims to fame vary: 

  • Betty Boop refers to the cartoon character originally created in the United States in the 1930s;  
  • Dick Clark (1929–2012) was a well-known radio and TV personality in America;
  • Kurt Waldheim (1918–2007) was an Austrian politician and diplomat who served as Secretary-General of the UN between 1972 and 1981. From 1986 to 1992 he was President of Austria; it was during this time that accusations and investigations regarding Waldheim’s participation in Nazi crimes led to him being barred from entry into the United States and regarded as a diplomatic persona non grata by most countries around the world. The rose cultivar’s label was the only one in the UN garden without an AARS award but it was registered by German rose-breeder Reimer Kordes in 1974 (source);  
  • Julia Child (1912–2004) was an American chef whose kitchen was known across the United States from the early 1960s onwards, thanks to her hugely popular TV cooking shows;  
  • Abraham Lincoln (1809–1865) was the 16th President of the United States, leading the Union against the Confederacy in the American Civil War and issuing the Emancipation Proclamation in 1863;   
  • St Patrick was a fifth-century Briton who became a key figure in the early Christian church; the ‘Apostle of Ireland’ is a global emblem of Ireland and on the 17th March every year his feast is celebrated (sometimes riotously) around the world.  

The significance of each of these figures (and their commemoration in a rose cultivar name) is, of course, culturally contingent. Betty Boop, Dick Clark and Julia Child are probably not widely known beyond the United States, for example; globally, perhaps only St Patrick is a recognizable name.

Descriptions of these roses on online websites suggest a strong link between commemorative names and marketing strategies. Rosa ‘Betty Boop’ is, for example, “A spunky, sparkly, and stylish rose to match it’s [sic] namesake, Betty Boop delivers an eye catching combination of cherry red 3” blooms with ivory yellow centers. The naturally rounded plant carries all its long-lived flowers atop clean glossy green leaves and dark red new foliage. Destined to capture your heart. Reblooms quickly without deadheading or shaping” (source).

Rosa ‘Dick Clark’ is advertised in the following way: “Dick Clark, the entertainer, was as timeless and loved as this rose. His black-red buds spiral open to showy swirls of cream edged with vibrant, cherry red. Under the intense sun, these classically-formed and cinnamon-spiced fragrant flowers begin to blush a stunning burgundy color.  Dick Clark is a continual bloomer on a tall, bushy, upright plant with large, glossy, dark green foliage. He is sure to be as loved in your garden as his namesake was in Americana television” (source).  

Of Rosa ‘Julia Child’, it is said that “This yellow rose couldn’t be more enticing if it smelled like hot, buttered popcorn. Or perhaps more fitting, Bernaise sauce on a tasty filet mignon. Named for the woman who brought French cuisine to the kitchens of America, Julia Child combines intoxication aroma with a delicious presentation of uplifting color” (source).

Curiously, Rosa ‘Dr Waldheim’ does not seem to be amongst the 37,000 + rose cultivars listed in the American Rose Society’s Modern Rose Database: has this cultivar become a rosa non grata? The UN’s biography of Kurt Waldheim makes no mention of the war-crimes-related controversy that surrounded his career post-UN (source): whether the continued presence of Rosa ‘Dr Waldheim’ in the rose garden is an oversight or a statement of one or another kind is unclear. The ambiguity, however, serves to illustrates the point that names of all kinds are never ‘mere’ labels: they are culturally, socially and politically loaded — if some are more and others less so, at any given time and in any given place.

If the dataset were larger, considering it on a chronological basis could open up other possibilities for analysis, enabling us to see whether, or the extent to which, rose cultivar names might reflect or relate to wider social issues and trends, possibly on different geographical scales (national/international). Though the present dataset is too small a sample to get far with this (and most names are probably the combined result of the interests and imaginations of individual rose-breeders with an eye to commercial promotion) it is nonetheless moving that the oldest rose in the collection is called ‘Peace’ (the date on the label is 1946).

In May 1945, WWII ended in Europe; the UN came into existence on the 24th October 1945, after its newly-written Charter had been ratified (source). The ‘Peace’ rose (a hybrid tea rose) was bred in France by Francis Meilland in the 1930s. It originally bore the name ‘Madame A. Meilland’: a name that must have commemorated Francis’s mother, who died of cancer in 1932 (his father was called Antoine, thus Madame A[ntoine] Meilland = Mrs Claudia Meilland, née Dubreuil). Francis sent cuttings out of the country in 1939 shortly before Germany invaded France and one cutting was propagated by a horticultural company in the United States. This company happened to introduce the rose commercially onto the American market under the name ‘Peace’ on the very day that Berlin fell to the Allied Forces, the 29th April 1945 (source). The following year, 1946, Rosa ‘Peace’ won the All-America Rose Selections award: in another twist of name-related fate, this was apparently on the same day that Japan surrendered and World War II ended on the Pacific Front (source).

In 2005, the 60th birthday of Rosa ‘Peace’, it was said that “The name ‘Peace’ seems to have outlasted all the others. The timing of its launch was perfect and it struck such a chord that within nine years some 30 million ‘Peace’ rose bushes were flowering around the world. But it wasn’t because of sentiment alone. ‘Peace’ truly was a superlative rose, superior by far to the roses before it in terms of vigour, hardiness, and the long lasting ability of its blooms. The colour was also magnificent, a pale, golden yellow deepening to red along the petal edges … Its contribution to the rose world has been immeasurable. Because of its vigour and dependability, ‘Peace’ has been used in breeding programmes across the world … Indeed it is probably safe to say that most of our modern roses are descended in some way from ‘Peace’ … ‘Peace’ also breathed new life into the gardening world, which sorely needed reviving after the war. The huge amount of publicity it received internationally made people excited about growing roses again” (source). It’s terribly sad that in 2025, as the Rosa ‘Peace’ cultivar celebrates its 80th birthday, war rages in many places around the world and the UN itself is fighting financial collapse. The rose remains a symbol of hope, nonetheless.

Rosa ‘Elle’ (photo: Emily Lethbridge 2025)