Icelandic dog names past and present

by Emily Lethbridge (Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies)

Mollý – a 21st-century Icelandic dog

In January 2022, my family became a family with a dog. After lengthy deliberation, we gave our labrador puppy the name Mollý. On her official vets’ certificate, she is called “Mollý Karlotta Svensen McVoff Sesarsdóttir.” Mollý’s father is called Sesar and so Mollý has the typical Icelandic –dóttir patronymic. The name Mollý was chosen in part for its associations (my English grandparents had a dog called Polly when I was a child), and in part because we liked it for its friendliness. We also thought it would be easier to call out the name Mollý from a distance than “Kleópatra” or “Aggripína” (we considered keeping the classical naming theme alive). Karlotta Svensen McVoff was added to the certificate as a joke.

Mollý. Photo: Emily Lethbridge.

Although we were not aware of it at the time, our choice of the name Mollý was made on the basis of three aspects or functions that have been identified in animal name-giving by Bjarne Rogan (cited in Leibring 2016a: 617). These aspects are the singularizing function (the practical need for identification and communication with the dog as an individual), the expressive function (a more subjective influence, in our case, the friendly sound of the name), and the ritual function (the partial recycling of the name of a former animal, in our case the adaption of Polly to Mollý). Over two years on, it turns out Mollý was a good choice though on occasion the name causes confusion as it is very close to Moli, a popular (and rather traditional) name for male dogs in Iceland. Nor were we aware at the time that ‘Molly’ is slang for the drug MDMA. For me, my partner and children, the name Mollý will first and foremost probably always be associated with a much-loved animal who is part of the family.

Sources for Icelandic dog names

The oldest sources for Icelandic dog names date from medieval times. Probably the most famous dog in all of Icelandic literature is Sámr, an Irish wolfhound given to Gunnarr of Hlíðarendi, according to Njáls saga, written in the 13th century. This exceptional dog warned Gunnarr when his enemies were approaching Hlíðarendi to attack it. Gunnarr called the dog his ‘fóstri’ (his fosterling), and tradition marks a spot at Hlíðarendi known as Sámsleiði where the dog – killed by the attackers for his loyalty to his owner – was said to be buried. Other than the sagas, older written sources that preserve Icelandic dog names include the 13th-century work Snorra Edda, and Icelandic folk-tales recorded for the most part in the 19th century (see further Guðrún Kvaran). A considerable body of traditional rhyming verses (þulur) exist too, in which names of dogs, horses, sheep etc are listed. Most extensively and recently, a great deal of information is to be found in answers to two surveys sent out in 1987 by the Folkloristics department of the National Museum of Iceland, one on dogs, and the other about domestic and farm animals more generally. The surveys in question were ‘Hundurinn’, spurningaskrá number 66, 1987–1 and ‘Auðkenni og nöfn húsdýra’, spurningaskrá number 68, 1987–3.

Icelandic dog names in the 20th century

Answers to the two 1987 surveys indicate that dog names in the 20th century were overwhelmingly chosen on the basis of the animal’s colour, coat-patterning or temperament and characteristics, and that this tradition was a long-established one. Many of those who supplied answers were born at the end of the 19th century or in the first couple of decades of the 20th century.  As with Icelandic anthroponyms, dog names were traditionally gendered; male dogs were given grammatically masculine names and females grammatically feminine names. Some examples include Sámur, Skuggi, Krummi and Kolur for male dogs that were black or dark in colouring; Týri (m.) or Týra (f.) for a dog with a white or light tip to its tail; Strútur or Hringur for a male dog with a white collar or ruff; Depill or Flekkur for a male dog with a spotty or patched coat; Kópur, Kópi or Selur for a short-haired male dog, sometimes grey and resembling a seal in colouring; Stubbur for a male dog with a short tail; Lubbi, Flóki and Brúsi for shaggy-haired male dogs; Spori for a male dog with large paws. Tryggur was used for a male dog with a faithful temperament; Kátur for male dogs that were playful, happy puppies; Vaskur for a male dog with a courageous temperament; Hvatur for a male dog that was fast and quick in its actions; Sendill for a male dog that was speedy when rounding up livestock.

There was typically little overlap between anthroponyms and dog names. Some exceptions occurred when the names of foreign historical figures or leaders were adopted as dog names, e.g. Napóleon, Neró, Sesar, Plató – and (uncomfortably) Hitler, Göring, Stalín, Mússolini. In these latter cases, disapproval is indicated in some answers. On the name Hitler, one participant stated it to be “a dubious honour for dogs to bear these names.” Another participant noted that the dog in question “made up for the name with his qualities and intelligence, so that it wasn’t quite so awful.” Although we don’t know when the dog was born or given his name, he was alive during WWII, and the participant included the following anecdote: “This Hitler lived near Sauðárkrókur [a town in the north of Iceland], and a large number of soldiers were here in the town during the war; Hitler’s owner called to the dog when they passed the army camp and the soldiers rushed over to him, and there was quite a delay, since the dog’s owner had to prove that the dog was called Hitler, and he himself could not speak any English.”

Other foreign anthroponyms given to Icelandic dogs included Don and Jock (probably inspired by the presence of American troops in Iceland from WWII onwards) and Spasskí (a puppy at the time when Bobby Fischer and Boris Spassky played their famous World Chess Championship game in Reykjavík in 1972). Very few examples of dogs with Icelandic personal names are given in the survey answers, though one owner called his female dog Hrefna, and explained: “My lovely Hrefna didn’t get her name on account of her glossy black colour. No, it was her beautiful deep eyes that always reminded me of a beautiful girl in the next-door house when I was a 6-year-old in Vopnafjörður. Always when I looked into my Hrefna’s eyes I was reminded of Hrefna with the beautiful eyes in Vopnafjörður.” Here it might be noted that although in the medieval sources Sámur is an anthroponym as well as a dog name (e.g. Sámur Bjarnason in Hrafnkels saga Freysgoða), the name subsequently dropped out of the Icelandic anthroponymicon — no men called Sámur are found in sources such as census records from the early 18th century to present day.  

Icelandic Sheepdog Alisa von Lehenberg, 1 year 7 months old.  Photo: Veronica Druk (2008) CC BY-SA 3.0 (Wikipedia: Icelandic Sheepdog)

Overall, Icelandic dog-naming practices in the 20th century probably reflect conventions and usage in earlier times, and they seem to be fairly well-aligned with traditions elsewhere in Scandinavia and the world (Leibring 2016a: 623). Occasionally, the Icelandic dog name provided an opportunity for a benign joke: one woman (b. 1923) called her dog ‘Sama og þú’ (‘the same as you’) for the fun of giving that answer when people asked the dog’s name. Leibring gives examples of Swedish dogs called Gissa (‘Guess’) and Fråg’en (‘Ask’im’) that work along similar lines (2016b: 115). Whether or not the Icelandic tradition of calling several generations of dogs the same name is found elsewhere is unclear. A few examples of this phenomenon are found in the sources, e.g. an individual born in 1903 who noted that “My father’s dogs were called Hrafn. When the first gave up the ghost [i.e. died], pabbi got another black dog that was given the name Hrafn.”

Icelandic dog names in the 21st century

When contemporary dog names are studied, a marked shift in naming can be seen. A much more recent questionnaire sent out by the National Museum of Iceland in 2016 asks a series of questions about pets and attitudes towards them. Questions about current pet-naming habits, and whether participants see any shifts in naming trends, are included. Many participants in their answers note that names for dogs in Iceland are in general more varied than they were, and that it is now common to use anthroponyms (both Icelandic and foreign) as dog names. Ambivalent, positive and negative attitudes towards this shift are communicated in some comments (“names are more original”; “names are more varied”; “times change and so do people’s and pets’ names”; “Some people give their pets human names. That seems strange to me”). Occasionally, disapproval regarding this development is explicit and anxiety at what is perceived as a kind of cultural loss, perhaps the watering down of Icelandic identity, is hinted at: “It seems as though more pets are given foreign names which isn’t to my taste, since I want to uphold Icelandic traditions” (b. 1966); “I never hear the dog’s name Snati any more, that’s a shame. It’s also always strange to see a light-coloured dog that is called Kolur for example. It’s a bad thing if old animal names are lost though it’s inevitable, as with good old personal names” (b. 1965).

Some participants articulate thoughts on why this shift has occurred. One individual writes that “pet-names have become more personal over recent years or decades, my feeling is that this happened after pets were moved out of the country and changed from being partly work-animals to additions to families. Dogs called Snati and Lappi are at least less common than they were, and I have met a dog that was called Jón Þormarr after the owner’s grandfather”. With reference to the first part of this comment, it is only relatively recently that dogs have been officially allowed in urban areas as pets: between 1924 and 1984 dogs were banned in Reykjavík, with dog-keeping in the city only fully legalized in 2006 (see Laxdal 2014). A more fluid and creative attitude towards dog names may also be linked to a shift in attitudes towards personal names in Iceland that has gained momentum in recent years. As is well-known, laws controlling personal names are in place in Iceland and any name that is not on the ‘official’ list must be submitted to the Icelandic Naming Committee (mannanafnanefnd) for approval (see e.g. Willson 2023). Recent years have seen amendments to these laws and some restrictions have been loosened as arguments for greater personal freedom with regard to naming practices gain traction. A bill proposing further changes to current laws regarding personal names is currently being considered.

Katharina Leibring has identified a trend in Sweden where baby names are influenced by popular dog names, and claims that “two-way traffic, whereby names can wander from humans to animals and back again, has evolved in recent decades, possibly as a consequence of the widespread anthropomorphisation of companion animals” (2016b: 117–118). It may be that we are seeing the beginnings of such a trend in Iceland, although the legal restrictions regarding personal names mentioned above mean that dog names can’t easily be a “testing-ground” for new baby names in the same way as they may be in Sweden. Nevertheless, one 2016-questionnaire informant does comment that dog names “are becoming closer to people’s names, because more people are giving their children pet-names.” At the time of writing, my request to access dog name data in the Dýraauðkenni pet-database established by the Icelandic Veterinarians’ Society (Dýralæknafélag Íslands) is still pending but if granted, these data will offer rich possibilities for further research on the subject. Clearly, as with anthroponyms, ideology and questions of identity have always played a part in Icelandic dog naming traditions – sometimes obviously and sometimes obliquely – and continue to do so.


Da Rumperup og Gumperup skiftede navn

Om mobbeafledte stednavneændringer

Af Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen

Det er sikkert ikke så få personer gennem tiden, der er blevet drillet med deres navne. Nogle bare godmodigt, andre decideret mobbet. Flere af sådanne navnebærere har formentlig da indimellem kunnet ønske sig et andet navn, og enkelte har ligefrem taget konsekvensen og fået en navneændring. Som det skal ses i det følgende, er “mobbeafledte navneændringer” imidlertid ikke blot et fænomen i personnavneregi, idet også hele landsbysamfund i sjældne tilfælde har ønsket at skifte stednavn af selvsamme årsag.

I dansk stednavneændringshistorie er især to sager alment kendte i fagmiljøet: Rumperup og Gumperup, der blev til henholdsvis Højsted og Klinteby (jf. Dalberg 1991 s. 183-184). Selv blandt danske navneforskere er det dog nok de færreste, der kender til sagernes nærmere detaljer, og da desuden gode historier ikke kan blive fortalt for tit, kommer her den fulde beretning om dem begge. Alle de refererede akter stammer fra Stednavneudvalgets Brevarkiv hos Arkiv for Navneforskning, Københavns Universitet.

Fra Rumperup til Højsted

På den nordvestlige del af Sjælland (i Bregninge sogn, Ars h.) ligger – eller rettere lå – landsbyen Rumperup. Navnet er belagt fra 1300-tallet (*1355 Rumperop, 1463 Rumprop) og er en sammensætning med hovedleddet glda. thorp ‘udflytterbebyggelse’, hvor forleddet snarest er et mandstilnavn glda. Rumpi (Jørgensen 2008 s. 138) eller dettes bagvedliggende substantiv glda. rumpe ‘hale, bagende’ (DgP II:2 sp. 901). I nutidens dansk har rumpe fået den kollokviale betydning ‘bagdel’ om kropsdelen på både dyr og mennesker. Og det var man tilsyneladende lidt træt af at blive associeret med i Rumperup. Den 24. november 1924 modtog Indenrigsministeriet således et brev underskrevet “samtlige Beboere i Rumperup”, hvor man ansøgte om forandring af landsbynavnet til Højsted. Ansøgningen var således begrundet:

Til Støtte for vort Andragende skal vi bortset fra rent æstetiske Grunde anføre, at det nuværende Navn i mange henseender er generende for Byens Bekvem og til Belysning heraf fremføres, at Byens halvvoksne Ungdom, naar den opholder sig paa fremmede Steder, Ungdomsskoler eller lignende trykker sig ved at nævne deres Fødebys Navn, da dette saa at sige altid medfører Latter og Drillerier fra Kammeraternes Side, ligesom det er generende for Byens Beboere, at de ikke uden at blive hilst med Latter kan nævne Byens Navn til de mange Turister, der om Sommeren passerer gennem Byen […].

Som begrundelse for beboernes afløsende navneforslag blev det fremført, at »Højsted er betegnende for Byens høje og frie Beliggenhed.« Det kan bekræftes, at landsbyen ligger i et efter danske forhold vældig kuperet landskab, mens navnet Højsted var en til lejligheden aldeles ny konstruktion.

Nu var sagen faktisk ikke et anliggende for Indenrigsministeriet, som havde modtaget den, men derimod for Landbrugsministeriet, men inden den gik videre til afgørelse, blev den rundsendt til høring hos diverse relevante myndigheder, inden den blev forelagt Stednavneudvalgets kontor den 29. januar. Af disse myndigheder havde kun Holbæk Amt den bemærkning, at man intet havde at indvende imod ønsket om en navneændring, men »at man havde foretrukket et Bynavn, der ikke var saa almindeligt som Højsted og som mulig vil kunne give Anledning til Forveksling.« Indenrigsministeriet erklærede sig enig heri. Selvom det foreslåede navn ganske rigtigt kan lyde ret “almindeligt”, så findes der imidlertid faktisk ikke andre landsbyer af navnet i Danmark (hvorimod det er og var ganske udbredt som gårdnavn).

Hos Stednavneudvalget vurderede kontorchef Gunnar Knudsen i et indledende internt brev af 30. januar 1925 hele affæren som “en meget vanskelig Sag”, inden den blev forelagt resten af det høje udvalg. Igen var det ikke fravalget af navnet Rumperup, der tyngede, men derimod det alternative navneforslag: »Personlig finder jeg, at Højsted lyder temmelig “fladt” og vilde gerne finde noget bedre. Men hvad skal man gøre i en saadan Sag?« Efter at sagen havde været oppe på et møde i udvalget, kunne man den 13. februar 1925 meddele ministeriet:

at man maa anse den af Beboerne anførte Grund til at søge Navneforandring for fyldestgørende, men at man, ligesom Amtet, finder, at det valgte Navn, Højsted, er lovlig almindeligt. Udvalget ser ikke Nødvendigheden af at indføre et moderne konstrueret Navn af denne Art, da der kan findes mange gamle Stednavne i Sognet fra ældre Tid, der vilde egne sig til at blive ophøjet til Bynavn. Særlig vilde Udvalget henlede Opmærksomheden paa Navnet Højold, et Marknavn fra selve Byen, der findes i Markbogen fra 1683 […].

Stednavneudvalget kunne derfor kun subsidiært give den valgte konstruerede navneform Højsted sin tilslutning. Den 7. april svarede Landbrugsministeriet tilbage, at forslaget nu havde været i høring lokalt. Af dette fremgik det, at »Beboerne i Rumperup paany anholder om, at Navnet Rumperup maa ændres til Højsted, subsidiært Højkilde, da Navnet Højold ikke har vundet Beboernes Tilslutning.« Den 20. april måtte Gunnar Knudsen på vegne af udvalget således afgive følgende endelige indstilling:

Saaledes foranlediget skal Udvalget udtale, at da Forsøg paa at anvende ældre Navnemateriale fra selve Stedet synes at have vanskeligt ved at vinde almindelig Tilslutning, vil der fra Udvalgets Side ikke haves noget at erindre imod, at Byens Navn i Overensstemmelse med Beboernes derom udtalte principale Ønske ændres til Højsted.

Navneændringen fra Rumperup til Højsted blev formelt godkendt af Landbrugsministeriet den 24. juli 1925.

Navneforandringen fra Rumperup til Højsted illustreret ved kortudsnit fra de høje målebordsblade fra 1890’erne (venstre) og de lave målebordsblade fra 1930’erne (højre). © Styrelsen for Dataforsyning og Infrastruktur.

Fra Gumperup til Klinteby

Ikke blot rimer navnene Rumperup og Gumperup på hinanden, de to relaterede navneændringssager minder også ganske meget om hverandre, og det er vel end ikke usandsynligt andet end at sagen om Gumperup blev direkte afledt af den ovenfor beskrevne om Rumperup. Nogen forbindelse imellem sagerne nævnes dog ingensteds i akterne. Man kan imidlertid formode, at den imødekommende afgørelse på navneændringssagen for Rumperup har fået en del medieomtale, og mindre end et halvt år efter modtog Landbrugsministeriet en tilsvarende ansøgning fra beboerne i Gumperup, der er – eller var – en landsby på sydspidsen af Sjælland (i Karrebæk sogn, Øster Flakkebjerg h.).

På et møde i Gumperup den 1. oktober 1925 skrev 29 repræsentanter for byens i alt 31 husstande under på følgende anmodning:

Undertegnede Beboere i Gumperup andrager herved ærbødigst om, at Landsbyen Gumperup maa faa Navneforandring og for Fremtiden komme til at hedde Klintby. Naar vi fremsender dette Andragende er Grunden den, at vi finder det nuværende Navn uheldigt, det lyder jo mere sjældent end smukt, hvorimod Navnet Klintby ikke alene lyder velklingende, men ogsaa er ret betegnende, da Byen ligger ved Klinten ud mod Smaalandshavet.

Også betydningsmæssigt minder Gumperup og Rumperup om hinanden. Navnet Gumperup er belagt fra 1200-tallet (*1290 Gompetorp, 1387 Gumporp, 1566 Gomperop) og har som hovedled substantivet glda. thorp ‘udflytterbebyggelse’, der her snarest er sammensat med et mandstilnavn glda. *Gumpi, afledt af substantivet gump ‘gump, bagen af fugl (især and og gås)’ (DS 24 s. 216). Også her anvendes den egentlige fugleanatomiske betegnelse kollokvialt om ‘bagdel på menneske’.

En kopi af ansøgningen blev sendt til det lokale sogneråd i Karrebæk, med den supplerende oplysning, at de to manglende beboere »ikke ønskede at underskrive, men iøvrigt intet havde at indvende mod Navneforandringen.« Mens sognerådet kunne støtte ansøgningen fra Gumperup, havde politimesteren i Næstved pudsigt nok en del indsigelser at gøre imod den. Politimester Schmits indvendinger af den 24. oktober havde intet at gøre med hans egentlige politimæssige myndighedsområde, men byggede tydeligvis på en personlig interesse for det stednavnehistoriske.

Som det vil ses af Kortet findes der i den Egn, hvor Gumperup er beliggende […] en hel del Byer, hvis Navne ender paa rup (torp), jeg skal nævne: Grimstrup, Skraverup, Bistrup, Karebækstorp, Gumperup, Menstrup, Brorup, Spjellerup, […] Bisserup, Nyrup, Tostrup, hvoraf fremgaar, at Bebyggelsen paa disse kanter er af forholdsvis yngre Oprindelse. Hvis man derfor vilde give Gumperup et andet Navn, vilde det af historisk-topografiske Grunde være rimeligt, at det nye Navn ikke i sin Betegnelse kom til at give et forkert Indtryk af Byens Alder. Navnet Klintby – det burde iøvrigt hedde Klinteby – indicerer imidlertid en meget ældre Bebyggelse end “Torperne”, og det burde derfor lages under Overvejelse, om man ikke kunde foreslaa andre Former […].

Heller ikke her var det således tanken om at droppe det oprindelige navn, der vakte modstand, men derimod det foreslåede nye navn. Politimesteren foreslog herefter flere alternative nye navnekonstruktioner, som han endda havde undersøgt den eksisterende udbredelse af rundt om riget. Den onomastisk lærde politimesters indvendinger gjorde indtryk på amtsrådet, der i sin endelige følgeskrivelse af 5. januar 1926 til ansøgningen kunne meddele:

at Amtsraadet intet har imod, at Landsbyens Navn forandres, men at samme ikke finder, at Navnet bør ændres til Klintby, hvorimod saavel Amtsraadet som Amtet vil mene, at Klinterup eller Klinttorp baade vil falde naturligt og svare til Stednavnene fra den Tid, Landsbyen antagelig har sin Oprindelse.

Underligt nok var amtsrådets forslag Klinterup ikke med på den lange liste over den torp-bevidste politimesters alternative navneforslag, og må derfor anses for amtsrådets eget supplerende konstruktionsforslag.

Der var således mange gode forslag og stednavnehistoriske betragtninger at støtte sig på, da Landbrugsministeriet i februar 1926 kunne sende sagen i høring hos Stednavneudvalget. Her vurderede man i første omgang, at forleddet i navnet måtte være afledt af mandsnavnet Gunbjørn, og kun:

ved Navnets Omdannelse og Afslidning i Tidens Løb er det blevet saaledes, at det kan virke anstødeligt. Bedst vilde det vel historisk set være at rekonstruere Navnet til Gunbjørnetorp, men da dette vel kan have vanskeligere ved at blive gængs end et helt nyt Navn, vil det muligvis nok være mere praktisk at vælge det sidste. […] Uagtet udvalget af principielle Grunde helst modsætter sig Ændringer af de gamle Landsbynavne, vil man dog under de foreliggende Omstændigheder ikke finde det urimeligt at imødekomme Andragendet.

Stednavneudvalget havde således tydeligvis lært af Rumperup-sagen, at historisk korrekte rekonstruktionsnavne ikke let vandt begejstring hos de lokale. Hvad angår politimesterens og amtsrådets udtrykte bekymring for konstruktion af et aldersmæssigt misvisende by-navn i et torp-område, tog udvalget det betydeligt mere afslappet:

Om man der vil vælge Klintby eller Klinterup – begge Navne turde være forsvarlige – maa bero paa et Skøn, og Udvalget kan ikke indse, at det, som Politimesteren anfører, vil være uforsvarligt at bruge Klintby, fordi man derved ligesom skulde hensætte den nævnte Landsby til en ældre Navneklasse; Navne paa ‑by kan dannes den Dag i Dag, fordi By er et i Sproget levende Ord, som det falder naturligt at bruge, ogsaa i moderne Dannelser.

Heller ikke protesten imod Klintby frem for Klinteby fik meget støtte i Stednavneudvalget, idet begge sammensætninger var udbredte i både stednavne og talesprog, men hvis man endelig skulle pege på den ene form frem for den anden, så ville udvalget »nærmest være tilbøjelig til at give Klinteby Fortrinnet.«

Enden – eller gumpen, om man vil – på sagen blev, at Landbrugsministeriet den 23. marts 1926 kunne meddele tilladelse til, at Gumperup by og ejerlav herefter skiftede navn til Klinteby.

Navneændringen afstedkom i øvrigt en ny henvendelse allerede to dage efter fra Det Kongelige Søkort-Arkiv med en forespørgsel om, hvorvidt det så også betød, at det nærliggende naturnavn Gumperup Klint så også skulle ændres til Klinteby Klint? Dette dengang sikkert lidt uventede efterspil illustrerer ganske godt de følgevirkninger, der endnu i dag gælder ved stednavneændringer, som ofte også inddrager en række afledte stednavne. Udvalgets svar på henvendelsen har da langt henad vejen også gyldighed den dag i dag:

Saaledes foranlediget skal man udtale, at det efter Udvalgets Skøn vil være rettest at gennemføre Navneændringen ogsaa i Tilfælde som det foreliggende, og altså skrive Klinteby Klint, men at Udvalget i øvrigt savner Kompetence til at træffe Afgørelse i Spørgsmaalet.

Navneforandringen fra Gumperup til Klinteby illustreret ved kortudsnit fra de høje målebordsblade fra 1890’erne (øverst) og de lave målebordsblade fra 1930’erne (nederst). © Styrelsen for Dataforsyning og Infrastruktur.


Beboerne i Rumperup og Gumperup fik således i midten af 1920’erne lov til at udskifte landsbyernes navne til noget mere anstændigt og velklingende. Som én, der i 1980’erne dagligt tog bussen igennem Højsted på turen til og fra Kalundborg Gymnasium, kan jeg imidlertid supplere, at der da endnu i lokalbefolkningen var udmærket kendskab til bebyggelsens oprindelige navn, som man ikke undlod hyppigt at gøre Højsted-beboerne opmærksomme på, nu med den humoristiske tilføjelse, at de jo kunne overveje endnu en navneændring til Højrumperup.

Selvom Stednavneudvalget i de to her gengivne sager imødekom de lokale ønsker om en stednavneændring, så kom sagerne langt fra til at danne almindelig præcedens, og der er faktisk flere efterfølgende eksempler på, at beslægtede ansøgninger blev afslået af udvalget. Men de historier kan jo passende blive temaet for mit næste blogindlæg.


  • Dalberg 1991 = Vibeke Dalberg, Stednavneændringer og funktionalitet (Navnestudier 33), København 1991.
  • DgP II = Danmarks gamle Personnavne : Tilnavne, red. G. Knudsen, M. Kristensen & R. Hornby, København 1954-64.
  • DS 24 = Stednavne i Vestsjællands Amt (Danmarks Stednavne 24), red. B. Jørgensen, København 2001.
  • Jørgensen 2008 = Bent Jørgensen, Danske stednavne (3. udgave), København 2008.

Surnames and modern Norwegian traditions

by Line Grønstad

In Norway we have had fixed surnames for, roughly speaking, a century. The first Norwegian name law came into place in 1923. Every child born after this would be given their father’s last name, or if the parents were unmarried, either their mother’s or their father’s last name. Hence, last names that had previously changed from one generation to the next, or when the name user moved from one farm to another, now became fixed surnames.

The main purpose of the law was to create order amongst the lower classes in society, making it easier for the police, the poor people’s aid, and others to know which individuals they were in touch with. One way of doing so, was to make sure they kept the same last name throughout life. Unless you were a woman, as women should take their husband’s surnames, and the children should get their father’s surname.

Law and order were needed to avoid misidentification amongst the lower classes in society, in effect making all Norwegians follow the norms that had become practice for the higher classes during the 19th century. Turning such a practice into law, would also ensure that Norway followed suit with other, as was argued, more modern European countries (Department of Justice and Police 1922). 

But my aim here is not to write about how the practices changed during the decades before and after 1900 (for this, see for example Utne 2001; Torp 2018; Utne 2011). Rather, my aim is to write about how the naming practices of the 1923-law, by the 2010s was described in terms of tradition rather than law by Norwegian men. I wrote my PhD-thesis about Norwegian men in heterosexual relationships and their name choices in couples, and this article is based on a chapter where I discuss the meaning of tradition in surname choices (Grønstad 2020, 153-207).

Method and material

First, a few words about method and material. The material consists of responses from self-identified men on two qualitative questionnaires, i.e. lists of open-ended questions, on surnames and surname choices. In the first questionnaire (2014), aimed at a general Norwegian reading public, these questions had to do with surname changes by the person responding to the questions, or by persons close to them, thoughts of children’s surnames and accounts of reactions from others on the name choices. The second was aimed specifically at men who had changed their surnames to their wife’s or woman partner’s surname (2016). I did close readings of the 101 responses from men to the first questionnaire, plus the 60 responses to the second, to discover potential themes and patterns.

The current surname situation for Norwegian couples

Before I go into these themes and patterns, I wish to provide some more information on the choices Norwegian men and women make. As part of my PhD-work I developed statistics for the situation in 2018 amongst Norwegian couples (Grønstad 2020, 105-109). Those who were married or had been married during the first two decades of 2000s were included in the sample. Most Norwegian men kept their surnames when they married. Between 4 and 5% took their wife’s surnames as their own surnames. A few more combined their surnames with their wife’s, either with a hyphen or by taking it as a middle name. In Norway a middle name is a name of surname type, that is placed after the first names. Formally it counts as a first name, not as a surname.

Type of actionWomenMen
Kept the full name unchanged41%87%
Took the partner’s surname only26,5%1,8%
Took the partner’s surname as a middle name6,2%4,2%
Took the partner’s surname. Kept the previous surname as a middle name20,1%2,4%
Table 1. These are the different choices made by men as a group compared to women as a group.

Women take their partner’s surname to a much higher degree. Almost half of the women change their surnames, and almost half keep their surnames. A very few women hyphen their surnames with their partner’s. For some of the women changers, surname continuity is ensured to a certain degree through keeping their original surname as a middle name, and some of the women who keep their surnames, take their partner’s surname as a middle name.

Keeping and using men’s surnames as tradition

One theme in the responses to the two quantitative questionnaires was an understanding of the past in the present, often described as “tradition”. Throughout, tradition within surname choices equalled the use of the men’s surnames, meaning that men kept their family name throughout life, women change in marriage with men, and children get their father’s surname. These were the practices formulated as law in 1923, and kept and slightly amended in 1949, and 1964. The laws regarding surname choices was made gender equal in 1979 and came with even more possibilities in the newest law from 2003. One example is the possibility to connect two surnames with a hyphen, which was not a possible option before 2003.

The men positioned themselves in relation to certain understandings of tradition, and I found three such patterns. Within the first pattern, tradition as preference of men’s surnames was taken for granted, and tradition was associated with something positive. Within the second pattern, tradition was also understood as the preference of the man’s surname, but here this tradition was criticized or even outrightly dismissed. Within the third pattern, tradition was re-imagined in new ways, and these men drew on notions of continuity and connections with past relatives and practices, while adding a perspective of gender equality to the mix.

The first pattern

Amongst older men and name keepers in marriage more generally, the understanding of tradition as something worth following, or practices that could be taken for granted was quite common. One man wrote that he married almost 50 years ago during a time when “the old naming traditions was common where I lived” (born in 1938). Following tradition had certain values, and this tradition supported men as a group, affording them surname continuity through life as well as the possibility of sharing surnames both with their birth family and the nuclear family of their own creation. Another man who kept his family name when he married in the late 1970s, wrote: «It has never been a topic to change or not to change […]. [An a]lternative situation is so hypothetical that I have no answer to this» (born in 1952). Theirs was a privilege some of the younger men no longer took for granted:

«I wish to continue the family name, and I am the only one from my generation who can do that. This feels like a very patriarchical and paternalistic point of view, something I am not 100% comfortable with, but I still feel like this is something I really wish to do» (born in 1983).

He grew up in the 1980s and 1990s and saw gender equality as important. This made it difficult to take surname continuity for granted even though he was a man.

The second pattern

Some took this reflexivity further, by questioning the basis for the tradition. One argument was that the interpretation of tradition as using the man’s surname was a newer custom, and that the older custom had been for both husband and wife to keep their surnames as these were usually their father’s first name with a -son or -daughter attached. The couple would change additional surnames whenever they moved, as the name of the farms they lived on, often provided a combined last name and address. One of the men who took his wife’s surname as early as the early 1980s, argued that present day wedding customs are neither Norwegian nor gender equal. Both women’s surname change and the practice where the father follow the bride up the church floor to hand her over to her new husband “as a package” are imports as well as of a newer date than previous customs, he argued (born in 1959).

The older traditions were both more original and more gender equal. Other men argued that they did not want to follow some “old traditions” at all. One example of this is a man who took his wife’s surname for several reasons. Most importantly for him was that they “wanted to create something of their own rather than just continue with something old” (born in 1991). Just because something was old did not mean it should guide their present-day actions, but it could be dismissed.

The third pattern

Some disregarded traditions completely but the notion of continuity and connection with past practices and ways of life was attractive to some of the men who changed their names:

“When we had children in 2010, we decided to give the children my wife’s surname because it is a name connected to a place where she has roots and with a strong family tradition, a name which is unique to her kin, while my name had no history, no connection to a place, and many others that we are not related to, also share it” (born in 1983).

Instead of taking the concept of tradition to equal the use of the man’s surname, these men looked at the surnames and searched for name continuity with the past, either through choosing the wife’s last name and her name continuity, or by choosing to give their children new names based on older customs such as using the first name of one of the parents with a -son or -daughter attached.


Tradition is a vital concept in the understanding of surnames, both among men who keep their last names and men who make changes. Tradition understood as the preference of the man’s surname, work as a guidance to action that favour men and men’s lineage. Breaking with tradition may come with a cost not all men are willing to pay. However, leaving gender out of the equation, shifting tradition to mean continuity with the past, the concept of tradition may continue to be important and vital. It may add more possibilities to think about surname choices for all, not only women.


  • Grønstad, Line. 2020. “Fellesskap og individualitet. Kjønna etternamnsval blant norske menn i heterofile parforhold.” PhD, Department of Archaeology, History, Cultural Studies and Religion, University in Bergen.
  • Politidepartementet, Justis- og. 1922. Om utferdigelse av en lov om personnavn (Prop. 12 1922). edited by Justis- og Politidepartementet. Christiania.
  • Torp, Arne. 2018. Etternavna våre: fra Astrup til Åstorp. Bergen: Vigmostad Bjørke.
  • Utne, Ivar. 2001. “Utviklinga av slektsnavn i Norge, med særlig vekt på sen-navn.” Genealogen. Medlemsblad for Norsk Slektshistorisk Forening (2).
  • Utne, Ivar. 2011. Hva er et navn? Tradisjoner, navnemoter, valg av fornavn og etternavn. Oslo: Pax.

När försvinner ett förnamn?

av Linnea Gustafsson

Förr i tiden försvann namn ibland, någon som har förklarats med att kulturella förändringar, såsom kristendomens införande, har påverkat namnskicket så att många förnamn byttes ut. Att studera namns försvinnande i modern tid är dock betydligt mer komplicerat. Försvinner ens förnamn längre?

Under de senare seklerna har några stora förändringar vad gäller namnskicket ägt rum. En av dessa är in­förandet av flernamnssystemet som tillåter att svenska barn i teorin bär hur många förnamn som helst, även om bara ett av dem används som tilltalsnamn. En annan är det ökande inflödet av namn som hör till något annat kulturområde eller till andra etniska grupper. Som en konsekvens av bland annat detta kan man notera att an­talet förnamn i Sverige ökar. År 1973 fanns ca 80 000 förnamn i Sverige (Allén och Wåhlin 1995:11) och enligt SCB finns för närvarande ca 441 000 förnamn (238 000 olika kvinnonamn och 203 000 olika mans­namn).

Den första skillnaden mellan ett namns och ett vanligt ords existens är att det behövs någon att namnge för att namnet ska vara synbart. Samtidigt kan mycket väl ett namn bevaras i någons minne, för att om tillfälle ges användas igen, även om namnet inte har burits på lång tid. Det skulle alltså gå att hitta gamla förnamn genom t.ex. släktforskning, eller en vandring över kyrkogårdar.

Man brukar räkna med att förnamnens popularitet går i cykler om ca 100 år, men tack vare flernamnssystemet kan de ligga och pyra utan att de syns. I slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal var det många flickor som fick t.ex. namnen Augusta, Gustava och Oskaria, men det är svårt att se att det runt millenniumskiftet, hundra år senare, fanns något större intresse för dem bland namngivarna. De här namnen verkar ligga pyrt till, även om de fortfarande existerar i vårt gemensamma onomastikon.

Men det kanske inte är själva namnformerna som är intressanta, utan namntrenden? Runt år 1900 var det t.ex. modernt med namn som hade en betydelse som uppfattades som genomskinlig av namnbrukarna, t.ex. Hulda, Milda, Rara. Nu för tiden är troligen inte kopplingen till betydelsen lika självklar för namngivarna och därför kanske just dessa namnformer är utbytta mot andra mer genomskinliga namn, t.ex. Lykke / Lycke och Tindra och Ängla?

Slutligen, hur är det med ett namn som Adolf, vars popularitet har rasat efter 2:a världskriget? Kommer det att bli modernt igen, eller kan det snart betraktas som lika utdött som vikinga­namnet Orm?


  • Allén, Sture & Wåhlin, Staffan, 1995: Förnamnsboken. Stockholm: Norstedt.

New Trends in Nordic Socio-onomastics?

Gunnstein Akselberg

Forskingsnettverker vårt heiter New Trends in Nordic Socio-onomastics. Tittelen eller nemninga er ikkje uproblematisk. I dette vesle blogginnlegget presenterer eg nokre utfordringar til dei tre syntagmastiske einingane New Trends, Nordic og Socio-onomastics.

New Trends

Kva tyder eigenleg New Trends her? Kva skulle i tilfelle Old Trends in Nordic Scio-onomastics vera for noko? For New Trends bør vel stå i motsetning til noko anna, og som rimeleg sett burde vera Old Trends. Og så lenge ein ikkje veit noko presist om kva Old Trends i sosioonomastikken er, altså så lenge det er uklart kva New Trends kontrasterer, vert det òg ei utfordring å avgrensa kva New Trends måtte vera.

Sosioonomastikken er ein relativit ny disiplin, slik at det prinsipielt kan vera vanskeleg å identifisera kva gamle trendar i sosioonomastikken skulle vera for noko.

No kan ein sjølvsagt løysa det problemet ved å seia at ‘gamalsosioonomastikken’ er innkorporert eller vevd inn i eldre lingvistiske/sosiolingvistiske prosjekt som har forskings- og datalikskapar med ‘nysosioonomastikken’. Men om det skulle vera tilfellet, altså at ein vurderer eldre pre-onomastiske studiar som sosioonomastiske studiar, vert jo det litt anakronistisk.


Dessutan, kva ligg det i Nordic Soscio-onomastics? Er der sosioonomastiske studiar utførte av nordiske forskarar – som danskar, svenskar, islendingar, færingar, grønlendarar, finnar og nordmenn? Eller tyder det sosioonomastiske studiar som byggjer på nordiske data? Eller er kan henda nordisk i denne samanhengen avgrensa til studiar som lingvistisk sett representerer dei nordiske språka?


Lekkane New Trends og Nordic kan me seia er utmerkingslekkar, the specifiers, til Socio-onomastics som er hovudlekken eller the generic. Og hovudlekken, the generic, altså Soscio-onomastics, er kanskje den mest utfordrande lekken, sjølv om verken New Trends og Nordic er spesielt enkle å ha med å gjera. Hovudutfordringa med lekken Socio-onomastics er at den er knytt til ei fagleg disiplinær kategorisering som er uavklart.


Ein av grunnane til at ein deler vitskapar inn i kategoriar, er at dei vitskapane som høyrer til ein bestemt kategori har visse kjenneteikn, visse særtrekk, som knyter dei saman og som skil dei frå andre kategoriar. Slike kategoriseringstilhøve er ikkje spesielle for vitskapar, men gjeld òg for gruppering av alle mogelege fysiske og mentale tilhøve. Kategoriseringar er naudsynte for å sortera alle dei impulsane som me dagleg får eksternt og internt livet gjennom. Utan kategoriseringsmekanismar og kategoriseringsmodellar ville verda og vitskapar vera kaos.


Til å byrja med grovsorterer, grovkategoriserer, ein vitskapar og så etter kvart tek ein til med finsorteringar, finkategoriseringar, på grunnlag av bestemte kjenneteikn og særtrekk, ved fysiske eller mentale ‘objekt’. På denne måten har ein fått grovkategoriar som litteratur, fysikk, musikk og lingvistikk, og underkatagoriar som faglitteratur, astrofysikk, atonal musikk og sosiolingvistikk. Og slik kan vi halda på vidare og vidare – eigenleg i det uendelege. Spørsmålet vert når det nyttig å stoppa med underkategorisering. Ja, stikkordet er nettopp nyttig og nytteeffekt. Kva nytteffekt har faglege underkategoriseringsnivåa?


Historisk er alle vitskaplege kategoriar underkategoriar til tidlegare tiders hovudkategoriar. Det er på denne måten dei moderne vitskapane har oppstått og utvikla seg. Nettopp fordi det var nyttig å dela dei eldre kategoriane opp i underkategoriar, og som har utvikla seg til nye og viktige sjølvstendige katagoriar. Kategoriar med stor nytteverdi har ei ljos framtid føre seg. Hovudkategorien lingvistikk hadde stor nytte av å bli delt opp i mange underkategoriar, og mange av desse har utvikla seg vidare til sjølvstendige svært levedyktige kategoriar. Sosiolingvistikken er til dømes ein vitskaplege kategori som har utvikla seg seg både frå lingvistikken og sosiologien, der det lingvistiske elementet primært har større tyngd enn det sosiale elementet. Sosiolingvistikk er difor ein lingvistisk disiplin og ikkje ein samfunnsvitskapleg eller sosiologisk disiplin, i motsetnad til språksosiologi som er ein sosiologisk disiplin.

Finst kategoriske kategoriar? Grenselandskategoriar og sekkekategoriar

Fleire av vitskapane høyrer ikkje berre til éin vitskapleg kategori, mange vitskapar kan høyra til to eller fleire forskjellige vitskaplege kategoriar. Og dei fleste kategoriar treng heller ikkje vera absolutt kategoriske.

Ofte kan det vera ei utfordring å isolera dei faktorane som avgjer kva for kategori eit konkret eller abstrakt objekt høyrer heime i. Alt etter kva for faktorar ein legg vekt på, kan ein vitskap koplast til éin eller fleire kategoriar. Vitskapar kan såleis vera mangefasetterte og liggja i eit grenseland mellom forskjellige vitskaplege kategoriar. Dei er altså grenselandkategoriar. Vitskapskategoriar kan også vera sekkekategoriar.

Basisfaktorar og kategoriseringar

Uansett må objekta i ein kategori eller det som objekta representerer, ha noko felles med andre kategoriar. Dei må ha ein eller fleire basisfaktorar felles for å høyra til same vitskapsområde. Basisfaktoren for litterære kategoriar er munnleg og skriftleg litteratur. Basisfaktoren for vitskapsgreina lingvistikk, språkvitskap, er skriftleg eller munnleg språk. Og så bortetter.

Lingvistikken kan me dessutan studera i eit kategoriseringsperspektiv som døme på ein sekkekategori som inneheld grovsorteringar, finsorteringar og grenselandsorteringar: allmenn lingvisrikk, generativ lingvistikk, psykolingvistikk, autonom lingvistikk, kulturell lingvistikk, preskriptiv lingvistikk, deskriptiv lingvistikk, psykolingvistikk og så bortetter. Og så må kvar av desse underkategoriane ha sine basisfaktorar, utan heng dei ikkje saman som vitskaplege kategoriar.

Ein kan spørja seg kor finmaska og detaljerte faglege kategoriseringar skal vera utan at dei misser funksjonen sin. For ein utanforståande kan fin- og detalj-kategoriseringar verka unyttige. Men det skal ein ikkje kimsa av. Slike kategoriseringar kan ha ein viktig nytteeffekt for særlege brukargrupper. Som døme tek eg med eit dialektkart over nordfrisiske talemål. Sjå kartet nedanfor som viser talemålssituasjonen på byrjinga av 1900-talet. Grovsorteringa gjøres vanligvis i dei to kategoriane fastlandsnordfrisisk (nr. 4-10) og øynordfrisisk (nr. 1-3). Fastlandsnordfrisisk vert delt i 7 underkategoriar, og den eine av dei igjen i 3 nye underkategoriar, og øyfrisisk i 3 underkategoriar, og den eine av dei igjen i 2 nye underkategoriar.

Slike fine underkategoriseringar er til stor nytte for tradisjonell dialektologi og for lokale og tradisjonelle indititetsrelasjonar.

Dialektkart over nordfrisiske talemål. GIF: Woadan, deutsche Übersetzung Termoderivative work: Murma174, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.

Lingvistikk, sosioonomastikk og sosiolingvistikk

Onomastikken er til dømes ein underkategori under hovudkategorien lingvistikk. Og sosioonomastikken er atter ein underkategori under underkategorien onomastikken. Også sosiolingvistikken er ein underkategori under lingvistikken. Og sosionomastikken er dessutan påverka og inspirert av soiolingvistikken. Slik sett kunne ein på sett og vis seia at sosioonomastikken også er ein underkategori under sosiolingvistikken, av di onomastikken er ein underkategori under lingvistikken.


I vår sosioonomastiske samanheng er slike kategoriseringsrelasjonelle tilhøve viktige, både for å plassera sosionomastikken i høve til sine språklege slektningar, og av di det er interessant å kunna isolera basisfaktoren som held saman sosioonomastikken. Sameleis som det er interessant å isolera basisfaktoren som held saman disiplinen sosiolingvistikk. Prinsipielt burde basisfaktoren som held saman sosioonomastikken vara identisk den basisfaktoren som held saman sosioolingvistikken. Basisfaktoren vert signalisert ved fyrstelekken sosio- i begge nemningar og bør prinsipielt representera same allmenne relasjonar.

Sosioonomastikk – ein utfordrande kategori

Som eg har nemnt tidlegare i blogginnlegg-samanheng, er sosioonomastikken ein utfordrande vitskapleg kategori. Nettopp av di dei prinsipielle kategoriseringstilhøva er så uklare, og av di dei praktiske tilnærmingane og studiane spriker i så mange forskjellige faglege og vitskaplege retningar. Med tanke på det praktiske aspektet ved disiplinen sosioonomastikk, sosioonomastikk i praksis, ser det ut for at sosioonomastikken kan vera i ferd med gå i retning av ei av-lingvistisk utvikling av disiplinen.

Fra Havkrog til Jensen

– en kuriøs navneforandring fra 1905

Af Martin Sejer Danielsen


I en artikel om navneforandringer foretaget i 1905 på øen Samsø  i Kattegat omtalte jeg et særligt navneskifte: Clemen Jørgen Havkrog skiftede med navnebevis udstedt af Samsøs birkedommer den 30. december 1905 navn til Clemen Jørgen Jensen. Det fremgår af navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk (side 97), ligesom det blev føjet til Clemens fødsels- og dåbsoptegnelse i kirkebogen fra Samsøs Nordby Sogn.

Det juridiske grundlag for navneforandringen var loven af 1. april 1905 – en lov jeg også tidligere har omtalt i denne blog. Her skriver jeg blandt andet om hvordan loven egentlig var en tillægslov til navneforandringsloven af 22. april 1904, og fortsætter: “I sin relative enkelthed gav [tillægs]loven mulighed for at man inden nytåret 1905-06 gratis kunne ansøge den lokale politimester om at tage et tilnavn som slægtsnavn hvis man i de sidste 20 år havde været alment kendt under tilnavnet og i øvrigt selv anerkendte sig det.”

1800-tallets navnelovgivning havde utilsigtet medført at den støt stigende befolkning bar de samme efternavne; især patronymer såsom Jensen, Nielsen, Hansen med videre toppede listerne.

Mens ånden i navnelovgivningen i 1904-05 egentlig var at skabe en større variation i slægtsnavnene i Danmark, medførte lovens bogstav at Clemen i 1905 kunne få lov til officielt at erstatte det mere ualmindelige slægtsnavn Havkrog med noget så almindeligt som Jensen. Navnet Jensen var op gennem det 19. og 20. århundrede det mest almindelige efternavn i Danmark. Først i 2016 overhaledes det af patronymet Nielsen.

Hvad hed Clemen sådan rigtigt?

Man skal ikke beskæftige sig længe med slægtsforskning og anden personalhistorisk forskning før man opdager at en persons navn ikke gengives på samme måde på tværs af de historiske kilder. Eksemplet med Clemen viser til fulde hvad jeg mener.

Ved fødsels- og dåbsoptegnelsen fra 1836-37 i kontraministerialbogen (kirkebogen) fra Nordby Sogn, skrives hans navn Clemmen Jørgen Haukrog. Samme staveform går igen ved hans konfirmation i 1851. I 1865, hvor han blev gift i Besser Kirke, staves hans navn Clemmen Jørgen Havkrog, altså med -v- i stedet for -u- i slægtsnavnet Havkrog. Så langt vidner kirkebøgerne kun om en lille stavevariation i slægtsnavnet. Folketællingerne (FT) derimod vidner om en større variation, her opsat i kronologisk rækkefølge:

  • FT 1840 Clemmen Jørgen Jensen
  • FT 1845  Clemmen Jørgen Haukrog
  • FT 1850  Clemmen Jørgen Haukrog
  • FT 1855  Clemmen Jørgen Jensen
  • FT 1860  Clemmen Jørgen Jensen
  • FT 1870  Clemen Jørgen Jensen
  • FT 1880  Clemmen Jørgen Jensen
  • FT 1890  Clemen Jørgen Jensen
  • FT 1901  Klemmen Jørgen Jensen                           
  • FT 1906  Klemmen Jørgen Jensen

Allerede i 1840 hvor Clemen er fire år gammel, optegnes han altså med efternavnet Jensen og ikke Havkrog; faktisk optegnes han i eksemplerne ovenfor kun med navnet Haukrog i 1845 og 1850. Bemærk her at Clemen altså først i 1905 officielt tog navneforandring fra Havkrog til Jensen som ellers står anført som hans efternavn gennem hele anden halvdel af 1800-tallet og i 1901.

Det er værd at fremhæve at Clemen på et tidspunkt inden for årene 1850-1855 flyttede hjemmefra, og derfor har han i folketællingerne fra og med 1855 sandsynligvis selv meddelt sit navn da folketællingen fandt sted. Ved folketællingerne 1840, 1845 og 1850 var Clemen hjemmeboende, og det har i praksis nok været forældrene, sikkert Clemens far og husstandens overhoved, der meddelte hvad familiens medlemmer hed.

Uanset hvordan navnene helt lavpraktisk blev optegnet i folketællingerne, blev Clemen i de fleste tilfælde opført med det Jensen han, jævnfør navneforandringen i 1905, selv opfattede som sit efternavn.

Clemen var jo ‘søn af Jens’

Efternavnet Havkrog var for Clemen sandsynligvis bare et navn han var blevet tillagt ved dåben. Clemens storebror fik allerede det særlige slægtsnavn da han i Nordby Sogn døbtes Morten Jørgen Haukrog i 1829, så da Clemen døbtes i 1837, fik han samme slægtsnavn. Således er brødrenes slægtsnavn Havkrog måske snarere et produkt af præstens forsøg på at leve op til ånden i dåbsforordningen i 1828 om at tillægge nyfødte børn faste slægtsnavne, noget som netop præsten i Nordby Sogn på Samsø fremhæves for at gøre, jævnfør side 65 og 118 i værket Dansk Navneskik fra 1899.

Men Havkrog har som slægtsnavn sikkert været fremmed for Clemen. Hans far hed Jens Clemmensen, stedvis benævnt Jens Rysser, og Clemens mor hed Ane Jørgensdatter. Når Clemen kaldte sig Jensen, er det altså et primærpatronym, det vil sige fars fornavn Jens efterfulgt at -(s)en ‘søn’. Clemen konstaterede altså at han var ‘søn af Jens’. Man kan altså formode at navnet Jensen har været en langt mere personlig og identitetsbærende konstatering for Clemen end det for ham upersonlige Havkrog.

Perpetua som social markör

av Kaj Borg

Udda namn

I en 1700-talsdopbok från staden Gamlakarleby i svenska Österbotten påträffas två belägg på kvinnonamnet Perpetua (1712, 1714) (HisKi). I båda fallen rör det sig om ett utomäktenskapligt barn. Namnvalet är iögonfallande, eftersom namnfattigdomen var påtaglig under förra hälften av 1700-talet, och de flesta flickor fick då frekventa namn som Anna, Brita, Karin eller Maria. Vilken funktion hade namnet Perpetua vid den dåvarande dopnamnsgivnigen? Förekom namnet också på annat håll i Finland, och om så, vem döpte sin dotter till Perpetua?


Perpetua är ett helgonnamn från den katolska tiden och enligt Hanks m.fl. (2019) var Perpetua en ung, gift adelsdam som tillsammans med sin tjänarinna Felicitas antog den kristna tron och därför fick gå en martyrdöd till mötes år 203. Senare blev de helgonförklarade av den katolska kyrkan.

Helgonnamnet Perpetua ingick länge också i de finländska almanackorna. Enligt Nivanka (1957) var namnet med redan i den första finländska almanackan år 1705 och det ingick i namnlängden ända till slutet av 1930-talet, visserligen med ett antal kortare avbrott i kontinuiteten. Detta namn, som enligt Brylla (2004) betyder ’evig’, fanns alltså till buds för finländska namngivare genom den lilla skrift som kom ut årligen. Perpetuas namnsdag inföll den 7 mars. Numera ingår endast kortformen Tua i dagens finlandssvenska almanacka (den 7 maj) (Universitetets almanacksbyrå).

Sällsynt namn med bred geografisk spridning

Enligt Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata är namnet fortfarande i bruk, men mellan åren 2020–2023 uppgick antalet namnbärare inte ens till tio. Intressant är att namnet förekommer både som mans- och kvinnonamn. Perpetua är också historiskt sett ett sällsynt namn. En sökning på namnet Perpetua som dopnamn i databasen HisKi ger en lista på 26 barn som fått namnet under tiden från 1600-talets slut fram till senare hälften av 1800-talet i Finland. Delar man upp den studerade perioden i femtioårsperioder får man en överblick över namnets kronologiska spridning: 1700–1749 2 belägg, 1750–1799 2 belägg, 1800–1849 11 belägg och 1850–1899 11 belägg.

Namnet har alltså genom tiderna varit sällsynt som dopnamn, men aldrig fallit helt ur bruk. Det har använts både på svenskt och finskt håll i landet och det har haft spridning över stora delar av landet. Perpetua är belagt i dopböcker åtminstone i Österbotten, Birkaland, Egentliga Finland, Nyland, Kymmenedalen och i det gamla Viborgs län.

Social markör – på både gott och ont

De två första beläggen på Perpetua var alltså dopnamn på utomäktenskapliga flickor på 1710-talet. Frågan är vem som valde namnet och vilken funktion det hade vid namngivning. Att Perpetua var en markering för barnets låga sociala status är väl uppenbart, men det är svårt att med säkerhet säga om det var fråga om ett kompenserande eller ett stigmatisande namn. Detta finns det inget säkert svar på, men med tanke på att de utomäktenskapliga barnen onekligen hörde till de utstötta i samhället är den senare tolkningen mer sannolik. Prästens roll vid namngivning under denna tidiga period går inte att underskatta. Det var kanske han som bestämde barnets placering i det sociala nätverket.

Av de sammanlagt 26 flickorna med namnet Perpetua är faktiskt fyra utomäktenskapliga (1712, 1714, 1839, 1894), något som torde tala för att namnet mycket väl har kunnat användas till att peka ut flickor födda utanför äktenskapet. Intressant är emellertid att de övriga flickorna med detta namn inte tillhörde de lägre samhällsskikten utan snarare tvärtom. Nio av de 26 flickorna var döttrar till högre eller lägre tjänstemän, två till militärer och tre till präster och/eller lärare. Åtta av flickorna var döttrar till besuttna bönder eller motsvarande. Två av flickorna i den sistnämnda gruppen hade visserligen blivit nöddöpta – en omständighet som också kan ha avgjort det speciella namnvalet. Anmärkningsvärt är att namnet inte tycks ha använts av allmogen, t.ex. de obesuttna, arbetarna och tjänstefolket.

Det går alltså inte att säga att Perpetua uteslutande är ett lågstatusnamn, även om de utomäktenskapliga barnen kan anses vara välrepresenterade bland namnbärarna. Däremot kan det konstateras att det är ett polariserande förnamn som får sin funktion bestämd i den aktuella socioonomastiska kontexten. Det pekar ut sin bärare antingen i negativ eller positiv belysning.


Naming traditions as marks of kinship in Scandinavia

By Krister SK Vasshus, PhD-student at the University of Bergen

Many modern Scandinavian names have a deep linguistic history, and they come in many shapes and forms. Helge, Torkil, Arnhild and Inger are just a few examples. Names of this type all have in common that they are based on words that carried a semantic meaning at the time when they were formed. They could be formed based on verbs (such as Wīgaz from a verb meaning ‘to fight’), nouns (such as Aud, meaning ‘wealth’), or adjectives (such as Braidō, based on the adjective meaning ‘broad’). Most of the names used during the Scandinavian Iron Age and Viking Age are no longer in use today, but many are still fairly popular. Some of these names have even gotten more popular over the last two centuries due to the popular interest in the Old Norse literature and culture.

Graphs showing the popularity of the names Ingeborg and Ingrid in Norway the last 130 years. Source:

Names of Scandinavian origin can be formed based on one single word, often with the addition of a suffix. Examples hereof are Arne (meaning ‘eagle’), Karl (meaning ‘man’), and the above mentioned Wīgaz. But they can also be compounded from two words, such as Sigrun, Ingeborg and Wōdurīdaz. Names based on two words are often called dithematic personal names. The oldest written evidence we have of Germanic languages is written on a bronze helmet with Etruscan letters, dated to about 200 BCE, and this inscription contains the dithematic name Harigasti (‘warrior-guest’).

Even though names are formed on the basis of words from the source language, it may some times be impossible to determine what the original meaning may have been. A view commonly held by researchers of onomastics, is that the semantic content of a personal name deteriorates quickly after being used as a name. According to this view, Wōdurīdaz was not a wild and angry (which is the semantic meaning of wōdu-) horsebackrider (the semantic meaning of -rīdaz), and that his parents did not give such a name with the intention of giving these qualities to the child. Not all scholars agree with this, though, and some think that names may be seen as a linguistic expression that conveys the same ideas as we see in other artistic expressions of the time, such as metaphors used in skaldic poetry or ornaments on archaeological artifacts. As an example, the warrior-ideal was quite strong in the Viking Age, which is reflected in many names containing words connected to war and battle. Many of the animals we see in the arts, are also used in personal names of this period.

The clasp from Åker in Hamar contains the motif of a man mixed with other animals, which is common for animal art in the Scandinavian Iron Age. The man’s feet are wild boar heads. By the sides of his head  there are two eagle heads where the beaks meet the snout of the boar. There are also eagles on the top of the clasp. Both the word for wild boar and eagle were used in personal names during this period. Photo: Eirik Irgens Johnsen / Kulturhistorisk museum, UiO, available under CC BY-SA 4.0.

Judging from runic inscriptions, sagas and traditions up until now, we can see that Scandinavians have three ways one could name someone after another person. Today most people will probably think of naming someone after someone else as the two bearing the same name. Stereotypically this means that a child is named after a grandparent. This type of naming tradition first shows itself in Scandinavia during the Viking Age, and was probably adopted from elsewhere in Europe. The system usually is that the oldest child is named after their paternal grandparent, the second oldest child is named after their maternal grandparents, the third child after their paternal great-grandparents or uncles and aunts. It can, however, be difficult to determine whether a child is named after an aunt/uncle or a great grandparent, as these would share names according to the system.

Another way of naming was by alliteration, where the name starts with the same (or a similar) sound. This is a type of naming we see in the royal Yngling house, where Domalde, Domar, Dyggvi and Dag follow each other in succession. The same dynasty later uses vowels: Aunn, Egill, Óttarr, Aðils, Eysteinn and Yngvarr. This tradition is still in use today, although people are probably a bit more strict on using an identical vowel.

The third way of naming is the principle of variation, which can be used in the dithematic personal names. When a child was named, one could use naming elements that were otherwise used in the same family. This means that a person could be named after more than one family member at once. On the Upplandic runestone U1034 we can read:

þorbiarn·auk·þorstain·uk·styrbiarn·litu raisa stain·eftir·þorfast·faþur sin ybir reisti (Thorbjørn and Thorsteinn and Styrbjørn raised the stone after Thorfast, their father. Øpir carved [the runes]”).

Here we see that Thorbjørn and Thorsteinn are named after their father, as all their names starts with Thor-. Furthermore we see that the brothers Thorbjørn and Styrbjørn share the naming element Bjørn, but we cannot determine whether they are named after someone else in their family, or if it was made to show brotherhood.

Bildetekst: The runestone U1034 show the use of naming based on variation in dithematic names between the brothers Thorbjørn, Thorsteinn, Styrbjørn and their father Thorfast. Photo: Bengt A Lundberg / Riksantikvarieämbetet, available under CC BY 2.5.

This way of naming is still in use in Scandinavia today, and many new names has been made on the basis of this principle (some examples are Kjærlaug, Norunn, Vilfrid, Tryggvald, Norulv and Bjørgny). This principle lead to a substantial amount of dithematic personal names. Gjrotbjørn, Ljotunn, Igulfast, Ulvhild, Geriheid and Wōdurīdaz are examples of names that has gone completely out of use, in contrast to Ingeborg, Bodvar, Gunnhild, Sjurd (from older Sigurd), which has survived to this day.

Exactly why some names survive and some fall out of use, is sometimes difficult to determine. In some cases it may come down to chance, and in some cases we see that a name may live for a long time but only in a very constricted region. And although kinship plays a much less important role in the modern Scandinavian society compared to in earlier times, the naming traditions still show that to some people, it still plays a role.

Nya finlandssvenska namnsdagar

av Leila Mattfolk

I Finland, liksom i Sverige, firas namnsdagar. Kanske inte i samma omfattning som förr – efterfrågan på namnsdagskort har minskat drastiskt de senaste decennierna, i takt med att den generation mor-och farföräldrar som sänder namnsdagskort blir allt äldre[1] – men med andra former; det är inte ovanligt att man till exempel på Facebook eller i andra sociala medier gratulerar varandra på namnsdagen.

Namnsdagskalendrarna har sitt ursprung i medeltidens helgonkalender. Efter att Finland och Sverige skildes åt år 1809 fick Åbo Akademi ensamrätt till att ge ut almanackor i storfurstendömet Finland. Efter att Åbo brann år 1827 flyttade universitetet till Helsingfors, och almanacksprivilegiet följde med. Privilegiet att ge ut almanackor slopades år 1995, men Helsingfors universitet har fortsättningsvis ensamrätten till namnsdagslängden för finska och svenska namn.

Under lång tid fanns det en gemensam namnlängd för hela landet, men år 1929 skapades två separata namnlängder för den finskspråkiga och den svenskspråkiga befolkningen. I slutet av 1990-talet kom en samisk och en ortodox namnlängd till.

Almanacksbyrån vid Helsingfors universitet har således ensamrätt till de namnlängder som ligger till grund för de finska och svenska namnsdagarna i de finländska kalendrarna. Namnlängderna har under åren reviderats flera gånger, och numera görs revisioner med fem års mellanrum. Sedan tio år tillbaka mönstras inga namn ut, utan namnlängderna fylls bara på. Bara undantagsvis byts datum för något namn.

Den senaste revideringen offentliggjordes i augusti 2023, och de nya namnen kommer att ingå i namnlängderna från och med år 2025. Revideringen är gjord baserat på namnen på finländska medborgare (bosatta i Finland eller utomlands) som levde i början av 2018, kompletterat med namn på barn som fötts under åren 2018–2022. De namn som ingår i materialet är personernas första förnamn, alltså inte nödvändigtvis tilltalsnamnen. Materialet är framtaget av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.

Revideringen av den finlandssvenska namnlängden

För att sålla fram de namn som den finlandssvenska namnlängden ska kompletteras med analyseras data om de ca 400 000 personer i materialet som har svenska som registrerat modersmål (nedan: finlandssvenskar). För att ett namn ska komma in i namnlängden bör det bäras av minst 50 finlandssvenskar, av vilka högst hälften är äldre än 50 år gamla, och en fjärdedel är födda efter 2005. Detta för att säkerställa att det är ett namn som är i stabilt bruk. Namn som inte kommer i fråga är dubbelnamn (som Jan-Erik, Ann-Britt), namn vars stavningsvariant redan ingår i namnlängden, om de har samma uttal (t.ex. tas Christina inte med för att Kristina redan finns i namnlängden). Inte heller traditionellt finska namn (t.ex. Ritva, Matti, Kimmo) tas med för att dessa redan finns i den finska namnlängden.

Foto: Leila Mattfolk 2023.

Efter denna sållning fanns det den här gången 27 namn som behövde varsin dag i den finlandssvenska namnsdagskalendern, 14 kvinnonamn och 13 mansnamn:

Bea, Celine, Edla, Elisa, Emilie, Mila, Fiona, Line, Lykke, Malva, Melanie, Sienna, Tova, Venla;

Aston, Caspian, Dominic, Elton, Elvin, Joar, Julian, Luca, Marius, Matteo, Morris, Tristan, Winston

De nya namnsdagsnamnen speglar alltså mer långsiktiga trender än de topplistor vi brukar få ta del av varje år som baseras på de babynamn som getts året innan. Men många av de nya namnsdagsnamnen är relativt nya i det finlandssvenska namnskicket, och är sådana som man också ser på topplistorna bland babynamnen. De engelska namnen dominerar bland pojknamnen, där man kan notera att namn på –ton är speciellt populära. En intressant trend är att italienska namn (Sienna, Luca och Matteo) blivit så vanliga att de kommit in i namnlängden. Men det finns också namn och namnformer som har sitt ursprung i de nordiska språken: Lykke, Line, Tova och Joar.

De flesta namn hittade naturligt sin plats i kalendern, och får dela dag med namn med samma eller liknande ursprung. Det betyder att Tova får dela dag med Tove, Bea med Beatrice, Line med Lina, Joar med Ivar, Luca med Lukas osv. Sienna får dela dag med Bianca eftersom båda är färgbenämningar och har ett ursprung i italienska. Andra grunder till placering på datum är till exempel att namnet är känt från barnlitteraturen: Caspian från fantasyböckerna om Narnia får dela dag med Ronja och Mio från Astrid Lindgrens böcker och My från Tove Janssons Muminvärld.

Tristan och Lykke hörde till de mer svårplacerade. Tristan fick till slut, som en av kung Arthurs riddare, dela dag med just namnet Artur. Lykke i sin tur kommer att dela dag med Felix, som ursprungligen är ett romerskt binamn, bildat till stammen i felix ’lycka’. Ett namn som mönstrats ut ur namnlängden och som nu återvänder är Dominic. I en kalenderrevision år 1907 ersattes Dominicus av Gurli. Nu får Dominic tillbaka sin forna dag, men får dela den med Gurli. Det blir ett namnpar som i övrigt saknar koppling till varandra förutom datumet. Gurli har alltså hävdvunnen namnsdag den 5 augusti allt sedan 1907.

Vi som står bakom revideringen av de finländska namnlängderna, Minna Saarelma-Paukkala av den finska och undertecknad av den finlandssvenska, strävar efter att flytta så få namn som möjligt. Det finns familjer och släkter som alltid samlas på moster Elvis eller morfar Leos namnsdag, även om Elvi/Leo för länge sedan är avliden. Men Elvi/Leo brukade bjuda in till kalas den dagen och den traditionen håller man fast vid i släkten. Om man då brukade bjudas på jordgubbstårta är det tråkigt om Elvis eller Leos namnsdag flyttades till februari. För släkten är namnsdagen lika beroende av färska jordgubbar som Mikael-dagen (mickelsmäss) för många betyder tid för skördemarknad; vädret på Anders-dagen sägs förutse vädret för julen och Mattias-dagen (matsmäss) utgör den första vårdagen. Många namn är alltså kopplade till ett visst datum, och flyttar man på namnen kan man råka rucka på någons årsrytm. Och de som firar Gurli den 5 augusti ska få fortsätta med det.

[1] Enligt Ville Laakso, VD för Paperitaide Oy, som uppskattar att volymen namnsdagskort har halverats vart femte år sedan 1980-talet. Han påpekar likväl att man i dag överlag sänder mycket färre kort som vanlig post.

Personnamn i det språkliga landskapet?

Av Väinö Syrjälä

Bland de texter man kan observera på skyltarna i offentliga rum har namn vanligtvis en central roll. Studier av språkliga landskap har ofta uppmärksammat både ortnamn och kommersiella namn av olika slag. Även (socio-)onomastiska studier har hämtat exempel inom dessa kategorier från skyltarna i språkliga landskap. En intressant fråga som (för det mesta) kvarstår outforskat är däremot hur det är med personnamn i denna kontext: i vilken mån utgör de en del av språkliga landskap?

Utgångspunkter: namn och språkliga landskap

Både ortnamn och kommersiella namn har mer eller mindre givna funktioner på skyltarna: bland annat att identifiera gator, platser, företag och så vidare eller vägleda människor till dessa. Dessutom kan namnen på olika sätt vittna om olika (språk-)politiska utvecklingar i samhället. Därmed är de betydande när frågor kring exempelvis minoritetsspråkens synlighet eller processer som globalisering ska utforskas. Personnamn kan förstås också ingå i namn ur dessa kategorier, som del av ideologiskt debatterade gatunamn eller som element i olika kommersiella namn för att nämna ett par exempel. Jag är dock här specifikt intresserad av ”egentliga” personnamn, dvs. personnamn som förekommer för sig själva på skyltarna med syftning på faktiska personer. Studier med sådan fokus har varit ganska fåtaliga, men det finns exempel på undersökningar om bland annat språkliga landskap på begravningsplatser eller minnesmärken som semiotiska artefakt – och i sådana sammanhang är naturligtvis personnamn också högst aktuella.

Nedan kommer jag diskutera några exempel på personnamn i språkliga landskap, mer specifikt vilka slags skyltar personnamn kan hittas på och i vilka kontext/funktioner dessa namn används. Exemplen är hämtade från ett material som jag samlat i Stockholms skärgård genom att fotografera alla skyltar med text på två skärgårdsöar (Nämdö och Svartsö). Jag har inte gjort någon uttömmande analys av personnamnen, utan sammanfattar här helt enkelt några mönster jag identifierat för att illustrera hur personnamn kan användas i ett språkligt landskap.

Personnamn på anslagstavlor

De flesta personnamn som kan observeras i skärgårdens språkliga landskap går att hitta på olika anslag uppsatta på anslagstavlor. Dessa kommer från olika slags avsändare och förmedlar olika slags budskap: från både större företag och lokala småföretagare som annonserar sina tjänster till privata individer med mer personliga meddelanden. De personnamn som figurerar på anslagen är oftast namn på ”kontaktpersoner” – och förekommer i kombination med kontaktuppgifter som telefonnummer. Andra anslag, särskilt de från lokala företagare eller privatpersoner, är signerade med ett personnamn. Med andra ord används personnamnen i det språkliga landskapet (i tillägg till eller i stället för t.ex. företagsnamn och logotyper) för att identifiera avsändaren eller ge möjlighet till personlig kontakt med någon kopplad till det texten i övrigt erbjuder. En speciell kategori av anslag med personnamn är annonser för evenemang som en konstutställning eller musikkvällar i kyrkan där artisternas namn figurerar som en central del av informationen.

Exempel på anslag med personnamn. Foto: Väinö Syrjälä

På de mer formella (och professionellt producerade) anslag förekommer ofta fullständiga personnamn, alltså både för- och efternamn. På de mer informella används däremot bara förnamn eller smeknamn, ibland i kombination med andra slags beskrivningar (jfr bilden nedan för några exempel). Det senare gäller både några privata anslag, men intressant nog också några från lokala företagare – något som avspeglar både avsändaren och den tilltänkta läsaren och hänger ihop med stället där skyltarna/anslagen lagts fram. Var den exakta gränsen mellan formella och informella anslag med tanke på namnbruk går och vilka faktorer som påverkar valet mellan enbart förnamn/smeknamn och förnamn+efternamn är således en intressant fråga som skulle säkerligen vara värt att undersöka vidare!

Exempel på anslag med mer informellt namnbruk: Maria och ”djurtjejerna”, Sozy & Lena och Plattsättare Tomas. Foto: Väinö Syrjälä

Personnamn annorstädes i landskapet

En annan någorlunda vanlig förekomst av personnamn i landskapet på skärgårdsöarna utöver anslagstavlorna är de namn som finns skrivna på postlådor samt i enstaka fall på grindar eller soptunnor utanför villor. Här förekommer i huvudsak efternamn, men i flera fall även både för- och efternamn – i kombination med den specifika adressen. Den självklara funktionen för namnen är att identifiera ägaren av postlådan (eller huset/soptunnan). Man kunde räkna med även flera förekomster av denna typ ifall man skulle undersöka språkliga landskap inomhus, tänk till exempel på skyltarna i trapphuset i ett lägenhetshus eller inne på en kontorsmiljö. I hanteringen av dessa namn kan forskaren behöva reflektera på etiska aspekter: å ena sidan är namn precis som alla andra belägg på skyltarna synliga ut i det offentliga för vem som helst och således okontroversiella som material för studiet av språkliga landskap. Å andra sidan är namn personuppgifter så det är inte nödvändigtvis alltid så lämpligt att redovisa för alla exakta detaljer kring dem.

Namn skrivna på en soptunna. Foto: Väinö Syrjälä

Förekomster av personnamn utöver de ovan beskrivna ställen/kontexten är fåtaliga, åtminstone i de aktuella språkliga landskapen. De enda ytterligare exemplen är ett par små reklamskyltar från olika fastighetsmäklare placerade på olika ställen längs vägen på öarna där namnet på mäklaren samsas med kontaktuppgifter (och eventuellt en bild på personen). Dessa påminner alltså mycket om de kommersiella anslagen som nämndes ovan.


Denna enkla genomgång har inte avslöjat några överraskningar i sig, men illustrerar ändå att det är möjligt att hitta exempel på användningen av personnamn i specifika kontext när man analyserar skyltarna i det offentliga rummet närmare. Språkliga landskap ska alltså inte bortses som en potentiell källa för socio-onomastiska undersökningar med fokus på personnamn.