Author: Birgit Eggert

Names shaping generations

How Swedish primary school textbooks create ideas about society

By Emilia Aldrin

School textbooks do more than teach subject contents such as reading, mathematics, or social science. They also tell children something about the world they live in – as well as who matters in that world, and which names are considered appropriate for different identities.

In a recent project, I examined Swedish textbooks published between the 1920s and the 2010s to explore how personal names, language, and images have been used to represent different social groups. The study focused on age, gender, and cultural diversity, and investigated how these identity representations changed over nearly a century. The project was called Namn, normer och identiteter i skolans läromedel [Names, norms and identities in educational resources] and is now published in print and online in Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi (172) with an extensive English summary.

The use of names has often been overlooked in educational research, but this study shows that they play a powerful role in shaping ideas about various groups of people in societies. Naming someone gives them visibility, status and can signal who is considered important enough to remember. In addition, specific personal name types (first names, surnames, nicknames, titles etc) encourage specific relationships between readers and characters. Furthermore, certain names evoke social or cultural connotations that connect characters to a range of meanings and lived experiences.

Personal naming patterns in the Swedish textbooks reveal major shifts over time. Forms of reference moved from highly formalized forms (often including surnames) to more informal usage (often using only first names). The presentation of individuals with both name and visualization increased, underlining stronger personalization. In the 1920s, adults dominated among named characters in the texts, while children were largely invisible. By the 1950s, children had become central and recurring characters, reflecting changing ideas about childhood and education. Later textbooks increasingly portrayed children as active and independent individuals rather than passive recipients of adult guidance, which was evident through the use of verb processes connected to named individuals.

Gender representation also changed dramatically over the studied time period. Early textbooks focused overwhelmingly on men, leaving women unnamed and invisible. This was followed by an extensive portrayal of girls and women in house keeping roles only, while boys and men were portrayed in a wider range of situations – and consistently mentioned before females in group settings. By the 1980s, women and girls had become much more visible and varyingly portrayed. Some textbooks at this point also challenged traditional gender stereotypes and displayed gender vagueness, both visually and through unisex name usage. However, the study also found that gender equality progress slowed in textbooks from the latest studied decade (the 2010’s), with a return of gender segregation and men still receiving more attention than women.

Cultural diversity followed a similar pattern. Textbooks from the early twentieth century presented Sweden as a highly homogeneous society. Although diversity became more visible through name usage from the 1980s onwards, the cultural scope remained rather limited and to a large extent focused on (Western) European languages. The Swedish national minority groups were seldom individualized through naming. In the 2010’s textbooks the culturally marked names were primarily connected to Arabic and male characters. In addition, people carrying these names were often only mentioned but not constructed as actors in the text, and often portrayed from a distant outside rather than an inside perspective.

So, what kinds of names were used for characters in the textbooks? Each time period showed specific name trends, with some names being repeatedly used and seemingly established as ”typical textbook names”. In the 1950’s textbooks the most common names for child characters were Karin and Stig, while in the 1980’s textbooks they were Mia and Kalle. The correlation with contemporary broader naming trends in the Swedish society increased over time, as well as the variation among name types. The most recent textbooks from the 2010’s displayed a significant multitude of various first names, which is shown in the image.

Image title: Names of children in textbooks from the 2010’s.

The study also identified examples of what I call “progressive meaning-making”. This is representations that encourage inclusion, empathy, and new ways of imagining society. For example, gender-neutral names, name inventions and unconventional combinations of meanings and multimodal attributes were shown to be used in ways that may contribute to reflective thinking. However, more research is needed to understand the impact of textbook naming practices for pupils and teachers in the complex process of teaching and learning.

The overall story is one of gradual change. Swedish textbooks have moved from hierarchy and exclusion towards greater diversity and inclusion. Yet, even the most recent textbooks still contain limitations and biases. My hope is that understanding how names, images, and language work together can help create future educational materials that let more children envisage the Swedish society – and their own role in it – in constructive, transformative and hopefull ways. An important finding is that many textbooks use visualizations more progressively than naming strategies. This points to ample opportunities for further development, and I hope this study can contribute to that.

Vollsmose — når navnets læsning og stavning volder kvaler

Af Johnny G.G. Jakobsen

De danske byer havde voldsomt vokseværk i 1950’erne og -60’erne. Det gjaldt også i Odense, hvor både stigende fødselstal og øget urban tilflytning skabte et akut behov for mange flere boliger, end hvad den aldrende og ofte saneringsmodne boligmasse i byens centrum og forstæder kunne imødekomme. I 1964 fremlagde Odense Kommune derfor en plan, der skulle omlægge en tidligere losseplads nordøst for byens centrum til et nyt moderne og koncentreret boligområde med plads til 15.000 mennesker. Foruden selve boligerne, der skulle bestå af et mix af rækkehuse og etagebyggeri med lejligheder, skulle det nye kvarter også rumme butikscentre, skoler, fritidsaktiviteter og grønne områder. Planerne er efterfølgende blevet implementeret igennem flere byggefaser, især i årene 1967, 1972-74 og 1978-81.

Som navn på hele dette prestigiøse urbaniseringsprojekt valgtes allerede ved planens fremlæggelse i 1964 Vollsmose. Navnevalget kan undre lidt på flere parametre. Området havde indtil da primært været kendt som Sankt Jørgensmark, hvilket også stadig er navnet på det tilknyttede ejerlav. Men kommunen afstod således fra at lade Sankt Jørgen fremstå som værnehelgen for det nye, store projekt, også selvom området tillige var tiltænkt sin egen sognekirke, som den handlekraftige ridderhelgen dermed kunne have lagt navn til. En anden oplagt navngivningsmulighed havde været at videreføre navnet på en af gårdene i området, f.eks. Gillested, men også det blev altså fravalgt.   

Valget af navnet Vollsmose sigter til, at området i historisk tid har været præget af flere sammenhængende moser, og det er den største af disse, der efter afvanding op gennem 1800-tallet nu er retableret som sø i midten af boligområdet og har givet navn til den moderne bydel. Dog ikke uden et par ortografiske omveje.

Topografisk kort over Odense (1:100.000) fra 1995. I byens nordøstlige hjørne ses bydelen Vollsmose. Den gamle mose, der har givet navn til området, er i moderne tid genskabt som en sø, beliggende hvor bogstaverne -OL- i bydelsnavnet er sat.

Mosen er omtalt første gang i 1675 som Woldtz moes, og i markbogen fra 1682 staves den Wolds Moese. Navnet er faktisk aldrig rigtigt formelt blevet tolket, idet det udgivne bind af Danmarks Stednavne (DS 14) om stednavne i Odense Amt kun inkluderer bebyggelsesnavne, og selvom Vollsmose reelt havde været et bydelsnavn i et par år på bind 14’s udgivelsestidspunkt i 1969, så blev det åbenbart ikke skønnet gammelt eller interessant nok til medtagelse af redaktøren John Kousgård Sørensen.

Selvsamme Kousgård Sørensen kom imidlertid med en mere populær-leksikalsk tolkning af navnet i Den Store Danske Encyklopædi i dettes bind 20 fra 2001, hvor han kort forklarer, at forleddet er substantivet glda. wall i betydningen ’slette, græsgang’ sammensat med substantivet mose, og dermed med den samlede betydning ”mosen på sletten”. I princippet kunne et par andre forledstolkninger nok også foreslås med tilsvarende sandsynlighed, såsom substantivet glda. wall i betydningen ’vold, dige’, eventuelt sigtende til et ældre digeanlæg ud mod den tilstødende Odense Å; substantivet glda. wal ’(rund) stok, kæp’; eller simpelthen bare et adjektiv glda. *wal ’rund’ (”den runde mose”).

Men nu skal det her slet ikke handle om navnets oprindelige etymologi, men derimod om dets senere omtydning og især stavemåde. Da man i 1785 begyndte at tegne udskiftnings- og matrikelkort over Sankt Jørgensmark ejerlav, blev mosen først benævnt Wolfs moesen, siden Wolfs Mosen (1810), Volfs Mose (1882) og Volfs Mose (1922). Den forandrede staveform med –lf– synes at afspejle en omtydning af forleddet til den tyske dyrebetegnelse wolf ’ulv’, svarende til f.eks. det nutidige naturnavn Ulvsmose ved Slagelse (DS 24 s. 109).

Men da magistraten i Odense i starten af 1960’erne skulle finde på et godt navn til det nye, ambitiøse urbaniseringsprojekt og til det formål synes at have kigget på de gamle matrikelkort, skete der en ny omtydning, idet kortenes Volfs Mose tilsyneladende blev fejllæst som Volls Mose. Som de to nedenstående udklip af kortene fra 1882 (øverst) og 1922 (nederst) viser, er det da heller ikke en helt urimelig fejllæsning, selvom en sammenligning af forleddets –l– og –f– ville have indikeret for mere garvede kortlæsere om, at noget var galt.

Kortudsnit fra matrikelkort fra 1882 (øverst) og 1922 (nederst).

Det pudsige er, at man med den nye fejllæsning faktisk kom betydeligt nærmere den oprindelige staveform, udtale og betydning, end hvad matrikelkorttegnerne havde formået, men helt godt var det nu alligevel ikke. På moderne dansk kan dobbeltkonsonanter (som –ll– som hovedregel ikke indgå i slutningen af et ord, men eftersom bydelsnavne alene er et kommunalt anliggende, havde Odense Kommune ikke nødig at spørge nogen sprogkyndige til råds derom, da Vollsmose-planen blev udviklet og implementeret i midten af 1960’erne.

Stadsingeniørens kontor i Odense forelagde første gang navnet for Institut for Navneforskning i 1968, hvor Vollsmose forlængst var etableret som staveformen i den kommunale forvaltning. Selvom svaret lød, at instituttet anså Voldsmose for den rette staveform, så beretter et senere mødereferat fra Stednavneudvalget i 1977, at ”Det havde kommunen imidlertid ikke taget hensyn til.” (SNU mødereferat 1977-11-22). Udover besværet med at ændre et allerede etableret stednavn, kan man formode, at kommunens byplanlæggere heller ikke var begejstrede for forslaget om at lade substantivet vold, der foruden den nutidige betydning ’skanse, voldanlæg’ også betyder ’handling eller adfærd som indebærer brug af fysisk magt beregnet på at beskadige, såre eller dræbe nogen’ (DDO), indgå i navnet på det nye prestigiøse bydelsprojekt.

Når sagen kom op på Stednavneudvalgsmødet i 1977 hænger det sammen med, at navnet i mellemtiden var gået fra at være et kommunalt til også at være et statsligt anliggende. I 1974-75 blev der opført en kirke i Vollsmose, og i 1976 fik denne udskilt sit eget sogn, omtrent svarende til selve bydelen. Navne på kirker og sogne sorterede indtil for nylig under Kirkeministeriet (nu er de henlagt til stiftsadministrationerne), og selvom Kirkeministeriet var repræsenteret i Stednavneudvalget og formelt set burde lade alle nye sognenavne forhåndsgodkende i udvalget, så skete dette i denne periode ikke altid i praksis. Så de kirkelige myndigheder lod uden at blinke Vollsmose Sogn oprette i 1976.   

I 1977 gennemgik udvalgets sekretariat imidlertid alle de da eksisterende sognenavne på de danske øer som optakt til udgivelsen af en ny retskrivningsliste for Stednavne i amterne øst for Lillebælt (1978), hvortil Vollsmose hører. Efter at udvalgets medlemmer var blevet forelagt historikken omkring kommunens manglende hensyntagen til det sprogligt bedre navneforslag Voldsmose og Kirkeministeriets efterfølgende manglende overholdelse af ordentlig navngivningspraksis, besluttede Stednavneudvalget i stedet helt at underkende den siden 1964 anvendte staveform, idet man autoriserede sognenavnet som Voldsmose Sogn, altså med –ld– i stedet for –ll-.

Divergensen med Vollsmose versus Voldsmose fortsatte i mere end tyve år, hvor man reelt stod med en situation, hvor bydelen Vollsmose administrativt lå i Voldsmose Sogn. Dette var selvsagt noget administrativt-ortografisk juks, og i år 2000 måtte Stednavneudvalget endelig bøje sig, hvilket i referatet fra udvalgsmødet skete med en tør og ukommenteret meddelelse om, at navnet Voldsmose herefter omautoriseredes til Vollsmose; ved samme lejlighed blev nu for første gang også brugen som bydelsnavn autoriseret (SNU mødereferat 2000-10-06).

Ud over en pragmatisk hensyntagen til navnemæssig entydighed frem for ortografiske sprogprincipper, så kan det måske tillige have spillet ind, at selv udvalgsmedlemmerne nu også havde forståelse for, at en staveform med ordet vold nok ikke gav de heldigste konnotationer. Odense-bydelen havde i løbet af 1990’erne udviklet sig til et såkaldt ”særligt udsat alment boligområde” eller i daglig tale ”ghetto”, hvor mere end to tredjedele af beboerne er af anden etnisk herkomst end dansk, arbejdsløsheden er over 50% og andelen af beboere med en dom for kriminalitet er markant højere end normalt i Odense.

Omautoriseringen af navnet faldt således sammen med en ny storstilet plan i Odense Kommune om at rette op på de sociale problemstillinger i Vollsmose, der netop blev iværksat i år 2000. Dette arbejde pågår stadig, og senest blev der i 2022 nedrevet omkring 1000 lejligheder fra byggeriet fra 1960’erne for at komme ghettodannelsen til livs. Uanset den nu entydigt fastslåede staveform med –ll– og uanset om nogle stadig på grund af navnet måtte få negative konnotationer til ordet vold, så har selve navnet Vollsmose efter en række sager i 2000’erne fæstnet sig i den brede danske bevidsthed som prototypen på en dansk ghetto i al dens negative kontekst, også selvom de færreste danskere nogensinde har været i bydelen.

I 2018 var der i forbindelse med de fortsatte tiltag for at forbedre forholdene i området et kommunalpolitisk forslag om at ændre bydelens navn for at slippe af med det til navnet nært knyttede dårlige omdømme. Blandt andet har en genoptagelse af det gamle landsbynavn Hunderup været foreslået. Men indtil videre hedder Vollsmose stadig Vollsmose. Med alle de gamle og nye betydninger og medbetydninger, der følger med.

Gunder – an old unisex name

by Birgit Eggert

On January 1st 2026, there were 14 men and 14 women in Denmark whose first given name was Gunder. In contrast, the phonetically similar name forms Gunnar and Gunner were borne exclusively by men and in considerably higher numbers: 2,824 men named Gunnar and 696 men named Gunner. Correspondingly, as of June 19th 2026, Gunder is officially approved as both a male and a female given name (i.e. a unisex name), whereas Gunnar and Gunner are approved solely as male given names.

Unisex names

It is well established that the Danish Agency of Family Law’s list of approved unisex names has expanded in recent years. Many contemporary Danish unisex names have been borrowed from other countries, but there also exists a group of old, native names with roots in the Viking Age that became unisex in Denmark several centuries ago. This development is attributable to linguistic change in Danish, whereby distinct name forms converged into identical forms.

Among these is Gunder, which most people today would probably regard as a masculine name. However, it has in fact been used as a feminine name since the Middle Ages and therefore does not belong to the recent trend towards an increasing number of unisex names but rather represents a very long continuity of usage in Denmark.

The development from the early Middle Ages to the present day underlying the convergence of the two originally distinct names into the same form—the unisex name Gunder, with the orthographic variants Gunner and Gunnar—and the ways in which these names have come to be used in contemporary contexts. Graphics by Bo Nissen Knudsen (2021).

Given names in the Danish Middle Ages

During the Middle Ages, Danish naming practices underwent a profound transformation with the introduction of numerous new names through Christianity. Names of saints and biblical figures became so widespread that by the end of the medieval period only approximately 5–10% of name-bearers retained Old Norse names, and the percentage only gets this high when it includes the Nordic saintly names Ole, Knud, and Erik.

In the shadow of the many Christian names, some Old Norse names survived throughout the Middle Ages and into the early modern period. Some of these later disappeared, while others persisted further into later periods, and a few have endured into the present day.

Norse names in Denmark

Today, a wide range of Nordic names is in use; however, the majority of these can be traced to the so-called Nordic Name Renaissance, a naming trend in the early nineteenth century inspired by Romantic literature on the Nordic past. This movement introduced new given names such as Hakon and Gunhild. These were Icelandic name forms adapted slightly to Danish, whereas the older Danish forms of the same names, Hagen and Gunnel, did not achieve the same popularity at the time.

Gunder as a masculine name

One of the Norse names reintroduced in the nineteenth century is the masculine name Gunnar. The form with -a- in the final, unstressed syllable is not originally Danish, as all unstressed vowels were reduced to schwa [ə]—often represented by -e-—in the medieval period. The original post medieval Danish form of this masculine name is therefore Gunner.

In the Middle Ages, the consonant clusters -nn- and -nd- merged phonetically into an n-sound, and words such as hånd ’hand’ and binde ’to bind’ has since then been pronounced without the d-sound. Nevertheless, the spelling -nd- continued to be used in writing, often even where it was not historically justified. Consequently, Gunner could occasionally also be spelled Gunder.

Gunder as a feminine name

The feminine name Gunder is a Danish development of a name that appears in Old West Norse as Gunnvǫr. In modern times, the forms Gunvor and Gunver are well known in Denmark; however, like Gunnar, they represent nineteenth-century borrowed forms. In Danish, the name lost its –v– already in the early Middle Ages and took the form Gunnur. Subsequently, the unstressed -u- was reduced to schwa [ə], rendering the name identical in form to the masculine name Gunner. As with the latter, it could also be written with -nd-.

The female name Gunder, represented across three generations within the same family (indicated by red underlining). The image depicts Household 10 in Lunde Parish, which in 1787 comprised the parents Christian Sørensen (aged 45) and Gunder Jensdatter (aged 42), their children Jens (14), Mette Marie (10), and Gunder (8), as well as the wife’s mother, Gunder (72). Adapted excerpt from the 1787 census for Lunde Parish, Vester Horne Hundred, Ribe County. Image from The Danish National Archives: Arkivalier Online.

Gunder in Denmark in the early modern period

Sources from the eighteenth century onwards show that the originally distinct names were used in the same spelling as a relatively rare given name for both women and men. Thus, the name is recorded ten times as a rare given name in the so-called Jessen Reports, which, among other things, catalogue uncommon given names in the 1740s. Of these ten instances, the name appears twice as a masculine name, four times as a feminine name, three times as a unisex name, and once without specification of gender.

The Danish Demographic Database at the Danish National Archives allows searches in the earliest Danish censuses, thereby providing insight into naming practices over several centuries. The earliest nationwide census listing all inhabitants by name dates from 1787; here, the name appears among 276 individuals:

  • 236 with the form Gunder (124 women, 112 men)
  • 39 with the form Gunner (12 women, 27 men)
  • 1 Gunnar (1 man)

Gunder in more recent times

In the 1845 census, Gunder had become more strongly established as a feminine name at the expense of its use as a masculine name. Of the total 296 individuals bearing the various spelling variants of the name, 239 were women, and the spelling Gunder predominated:

  • 271 Gunder (230 women, 41 men)
  • 22 Gunner (7 women, 15 men)
  • 3 Gunnar (2 women, 1 man)

This situation has changed entirely in the present day. Gunnar and Gunner became fashionable male names in the 1910s and 1920s, and as of January 1st 2019 these two spellings had 3,963 (Gunnar) and 979 (Gunner) male bearers respectively; at that time, no women bore the name in these forms as a first given name.

The spelling Gunder, by contrast, had only 43 bearers in 2019, comprising 28 women and 15 men. In other words, the name Gunder, which—with its spelling variants—had functioned as a unisex name since the Middle Ages, underwent a differentiation around 1900 whereby the spelling variants Gunnar and Gunner, previously relatively rare spellings of Gunder, became exclusively masculine names, while the formerly most common spelling, Gunder, remained a unisex name.

As noted above, this differentiation of spelling variants is reflected in contemporary naming regulation: Gunder is approved as a unisex name in Denmark, whereas Gunnar and Gunner are approved only as male names, despite the fact that all three spellings have functioned as variants of the same name for several centuries.

Comparable developments in other names

The case of Gunder, which became a unisex name due to phonological changes in medieval Danish, is not unique. There are several examples of originally distinct masculine and feminine names converging into homophonous forms during the Middle Ages. This applies, for instance, to Helle and Bodel, as discussed in the article The continuity of Viking Age names in Denmark – 18th-century evidence of long-lasting survivors.

That article also examines other names with roots in the Viking Age that survived in isolated pockets across Denmark despite the strong pressure from Christian naming practices, including Gorm, Gye, and Gundel.

This is an adapted and updated English version of Gunder – kvinder eller mandsnavn? published on December 1st 2021.

Vad är en pseudonym egentligen?

Av Lisa Södergård

När man fördjupar sig i ett ämne och försöker ta fram ny kunskap om ett tema är det samtidigt viktigt att man kan uttrycka sig på ett tydligt sätt och använda termer som gör att forskningen och dess resultat är förståeliga och lätta att tolka. Samtidigt är det inte ovanligt att ord som man tidigare använt mer oreflekterat eller i allmänspråklig betydelse plötsligt framstår som problematiska eller svårtolkade. Så är fallet med termen pseudonym inom mitt forskningsfält, effekter av pseudonymisering av forskningsdata.

Forskning om pseudonymisering

Inom forskningsmiljön Mormor Karl är 27 år (med finansiering av Vetenskapsrådet 2023–2028, se Volodina m.fl. 2023) undersöker vi vilka effekter pseudonymisering av språkvetenskapliga forskningsdata kan få för forskningsresultat och för möjligheten att använda den pseudonymiserade datan för framtida studier. Forskningsmiljön är tvärvetenskaplig och kombinerar perspektiv från olika forskningsfält. En central del är datalingvistisk forskning och utvecklandet av stöd för automatisk pseudonymisering. Ett övergripande gemensamt mål är att främja att större mängder forskningsdata kan delas, utan att personer utsätts för risker, men att datan fortfarande är möjlig att använda för forskning.

Att pseudonymisering är en komplex process, som kräver att man beaktar bl.a. semantisk koherens, illustreras också av projektnamnet, Mormor Karl är 27 år, där meningen i sin ursprungliga form var Min kusin Tom är 26 år. Det kan ytligt sett förefalla som en fungerande strategi att byta ut ett ord i taget: släktskapsordet kusin byts ut mot ett annat släktskapsord, det manliga förnamnet mot ett annat förnamn för män och åldern justeras lite grann. Men för en mänsklig mottagare får det högst antagligen en ganska avgörande betydelse för hur man uppfattar texten om den handlar om mormor Karl istället för om kusin Tom. En forskare som själv pseudonymiserar sitt material skulle inte skapa den här typen av ologiska konstruktioner, men om vi vill dela större mängder data, t.ex. via en korpus, är manuell pseudonymisering ofta väldigt tidskrävande. Ett automatiskt stöd skulle kunna försnabba arbetet avsevärt och möjliggöra att data kan delas, samtidigt behövs det mer information om hur pseudonymisering, både manuell och automatisk, kan påverka hur data uppfattas och kan användas för forskning.  

Etik och integritetsskydd

Att forskare gör ändringar i sina data hör ihop med etiska överväganden och integritetslagstiftning. EU:s dataskyddsförordning (GDPR 2016/679, i kraft från maj 2018) föreslår pseudonymisering som ett sätt för att skydda personers integritet. Det innebär att data behandlas så att det inte är möjligt att identifiera en person utan tilläggsinformation, en nyckel som gör att originalet är möjligt att återskapa. Det framhålls också att anonym information är sådan information som inte med rimliga medel går att koppla till en specifik person.

Pseudonymisering handlar i praktiken alltså om att man ersätter information som kan bidra till att identifiera en deltagare eller person som omnämns. Vilken form ersättningen har kan variera: Förnamnet Sonja kanske byts ut till Anna, kvinnligt förnamn1, deltagare1 eller B243. Namnet på en ort, Stockholm, kanske byts ut till Göteborg, stad1 eller till det påhittade ortnamnet Medelstad. Men pseudonymisering handlar ju inte enbart om egennamn utan även annan information kan bli avslöjande: yrket lärare kanske behöver bytas ut till journalist, en hobby som ishockey kanske blir fotboll och en son kan behöva ändras till en dotter i stället. Kontexten och graden av känslighet i data avgör ofta vilken information som sammantaget blir för utpekande och kan behöva bytas ut, samtidigt kan syftet med forskningen göra att information inte kan döljas. Men vad ska man egentligen kalla ersättningarna? Är de pseudonymer? Eller är det andra termer som behövs?  

Pseudonymisering med pseudonymer?

Även om begreppet pseudonymisering är centralt i EU:s dataskyddsförordning är det värt att notera att pseudonym inte används i lagtexten. Vad de ersättande elementen, som man lägger in i stället för den personliga informationen, ska kallas framgår inte. En genomgång av publicerade forskningsartiklar (Södergård 2026) visar att forskare i svenska språket använder olika termer; täcknamn, fingerade namn och pseudonymer används om det är ett personnamn som är ersättningen. Det kan också framgå genom att man säger att en deltagare kallas för ett namn i artikeln. Några forskare beskriver att varje deltagare tilldelats en kod. Även om det finns en viss variation är det ändå tydligt att pseudonym är en av termerna som används av språkvetare, för att beskriva att de ersatt namnet. Deltagare kan också uppmanas att själva välja en pseudonym.

Pseudonym i allmänspråket

Ordet pseudonym är bekant både i allmänspråket och som en fackspråklig term, både från onomastiken och litteraturvetenskapen, och har en avsevärt längre historia än dataskyddsförordningen. Ursprunget är grekiska pseudes ‘falsk’ och onyma (onoma) ‘namn’ och Svensk ordbok (SO 2026) anger definitionen ’påhittat (författar)namn’ medan Svenska akademiens ordlista (2026) definierar det som ’antaget författarnamn’. Som exempel anger SO exempelfrasen Victoria Benedictsson publicerade sina romaner under pseudonymen Ernst Ahlgren. En snabb titt i norska ordböcker ger liknande svar: Bokmålsordboka ger definitionen ’oppdiktet navn; dekknavn’ med exemplet utgi en bok under pseudonym medan Nynorskordboka har samma definition ’oppdikta namn; dekknamn’ med exemplet Mumle Gåsegg er pseudonym for Johan Borgen. Den danske ordbog i sin tur ger definitionen ’opdigtet navn som nogen, især en forfatter, bruger for at skjule sin identitet’ Ragnhild Agger beskriver under pseudonymet Rigmor Hansen livet som barn på landet. I allmänspråket är kopplingen till den litterära världen och namn som författare själva tagit stark. Ingen av de ovannämnda ordböckerna har dataskyddstermen pseudonymisering som uppslagsord.

Pseudonym i fackspråk

Aleksiejuk (2016, s. 438–452) skriver om pseudonymer i the Oxford Handbook of Names and Naming och menar att det inte finns en enhetlig kategorisering som forskare använt vid studier av pseudonymer. De onomastiska definitionerna av begreppet tar fasta på att det är ett fiktivt eller påhittat namn medan de litteraturvetenskapliga mer betonar att det är ett annat namn än det verkliga. Pseudonymerna kan vara antagna eller givna, och Aleksiejuk påpekar att pseudonymer använts såväl inom sport (Pelé), politik (Lenin) som inom andra områden (hackernamnet Emmanuel Goldstein). De givna pseudonymerna påminner alltså också om smeknamn.

Bland olika kategorier som forskare använt lyfter Aleksiejuk (2016 också fram Ormis (1944) som även gjort en indelning av pseudonymerna i tre kategorier utgående från strukturella kriterier. Han kallar namn med samma struktur som ”vanliga” namn (eng. ”standard names”) för fiktonym (eng. fictonym) medan kryptonym (eng. cryptonym) avser ord, bokstäver, fraser och meningar som inte har namnstruktur. En grafonym (eng. graphonym)slutligen består av icke-alfabetiska symboler. I ICOS lista över onomastiska termer anges kryptonym vara ’ ett hemligt namn använt för att skydda sin bärare’. Pseudonym å sin sida anges vara ‘ett fiktivt namn på en person, vanligen använt av artister, politiker osv. som ett alternativ till deras officiella namn’.

Likheter och olikheter

Pseudonym har en lång historia både i allmänspråket och inom onomastiken och litteraturvetenskapen som en benämning på ett fiktivt namn, som använts huvudsakligen av författare, men också av andra personer. I och med EU:s dataskyddsförordning kom pseudonymisering in i lagstiftningen som en process där man byter ut personlig information som annars skulle möjliggöra identifiering, vilket medfört att det formellt närliggande pseudonym alltmer börjat användas i sammanhang där man skyddar en persons integritet, antingen genom att forskaren eller deltagaren själv väljer ersättande benämningar i stället för personnamn eller ortnamn.

Likheterna med den traditionella användningen av pseudonym är många, att man vill dölja vem det handlar om eller var något utspelar sig. Samtidigt finns det också viktiga frågor att fundera på: hur förhåller sig pseudonymer till andra termer? Har en pseudonym alltid formen av ett namn? Eller kan det även omfatta ersättningar som är epitet deltagare1 eller koder 004 – eller borde vi kalla dem kryptonymer? Och i koppling till pseudonymisering kan en ersättning av en annan typ av information än egennamn, t.ex. om lärare ersätts med journalist eller om åldern 26 ändras till 27, beskrivas som en pseudonym?

Om vi tänker oss att pseudonym kan fungera som överbegrepp till alla typer av ersättningar, vad ska vi i så fall kalla de uttryck där ett namn faktiskt ersätts med ett annat namn? Är det en fiktonym? Eller är det eventuellt så att pseudonym specifikt betyder att ersättningen är ett annat namn och andra termer behöver användas för andra former och annat innehåll? Även om det är svårt att komma med entydiga svar nu kommer vi inom projektet Mormor Karl att fortsätta fundera på de här frågorna. För oss som forskar i pseudonymisering är det förstås viktigt att vi kan presentera forskningen och resultaten på ett klart och tydligt sätt, men det är också nödvändigt att alla forskare som använder data om människor kan beskriva hur eventuella personuppgifter behandlats. Vi vill därför gärna föra en gemensam diskussion om hur vi kan använda termerna på bästa sätt.

Referenser

Ordböcker

Den druknede spanske soldat

af Martin Sejer Danielsen

Når stednavnes ophav forklares i sagn, finder man mange gange en forestilling om at stednavne kan opstå med afsæt i meget specifikke, enkeltstående og tidsmæssigt skarpt afgrænsede begivenheder, eksempelvis en persons fyndige udråb, en ulykke osv., jævnfør min ph.d.-afhandling fra 2017  (s. 53–55, 77–80) hvor jeg kommer ind på forskningshistorien og giver eksempler på den slags sagn.

Et eksempel læser man hos den danske folklorist Evald Tang Kristensen (1843-1929) i Jyske Folkeminder bind 6 fra 1883 (s. 90):

Spaniolhullet i Fussing Sø har sit Navn af, at en Spaniol i 1808 druknede der. Paa dette Sted er Skrænten ud imod Søen meget stejl og ligeledes længere ud under Vandet, saa at en Sten, som triller ned ad Skrænten, kan blive ved at rulle langt ud i Søen. Det har Spanieren jo ikke taget sig i Vare for og er da omkommen.

Stednavnet Spaniolhullet er også overleveret i et tillæg til en indberetning til Stednavneudvalget fra 1921-22, knyttet til Bjerregrav Sogn (topografisk nummer 1763), med en kort reference til den samme tradition om den druknede spanske soldat i Fussing Sø vest for Randers, om end begivenheden dateres til 1812.

Begivenhedsnavne og drukneulykker

Stednavne kan sagtens vidne om konkrete begivenheder, tag for eksempel 4. Maj Kollegiet der på Frederiksberg oprettedes i 1951 som studiebolig for efterkommere af danske frihedskæmpere under 2. Verdenskrig. Kollegiets navn markerer datoen for Danmarks befrielse da det om aftenen den 4. maj 1945 meddeltes at den tyske besættelsesmagt efter godt fem års besættelse havde kapituleret så Danmark var frit. Dermed minder navnet os om den i nyere Danmarkshistorie så afgørende begivenhed.

Men sagnet om den druknede spanier er dog i sammenligning langt mere lokalt forankret. Samtidig er sagnet og det beskrevne navngivningsmotiv ikke enkeltstående. Faktisk kan man finde mange sagn i hvilke det fremgår at navne på vandhuller og lignende er opstået fordi en person forulykkede på netop dette sted. Her bare et par eksempler: Om Junkerhullet på Samsø fortælles at en junker her er druknet, jævnfør min bog Mellem stednavne og sagn fra 2017, s. 50–53, og en sø i Brønshøjparken i bydelen Brønshøj i København kaldes lokalt for Louisehullet, for som der står i Danmarks Stednavne bind 25 fra 2006: “Ifølge lokale sagn efter en pige Louise, der i begyndelsen af 1900-tallet begik selvmord i søen på grund af uønsket graviditet”.

I mange tilfælde er det svært eller umuligt at finde historisk lødige kilder til et stednavns ophav i en lokalhistorisk begivenhed, for eksempel om en person vitterligt er druknet i Junkerhullet, Louisehullet og deslige. Anderledes er det dog med den druknede spanier.

Den druknede spanier i Fussing Sø

Under sagnet citeret indledningsvis gengiver Tang Kristensen, som en redaktionel note, en indførsel gjort i kirkebogen fra Øster Bjerregrav Sogn, her citereret direkte fra kirkebogen (Rigsarkivet: Øster Bjerregrav Sogn: Enesteministerialbog 1777–1813, s. 179):

2 Junii [1808] blev paa Bierregrav Kirkegaards vestre Side strax inden for Stendiget begravet en Spansk Soldat navnlig Johan Ramos af Reg: El Rey, dets 10de Compagnie, som i dette Sommer var indqvarteret her i Sognet. Ved at svømme sin Hest i Fussingøe Søe faldt han af og druknede. Den Catholske Præst fra Randers var her for at overvære Begravelsen.

Den spanske soldat, Johan Ramos, har været i Danmark i forbindelse med Napoleonskrigene idet Danmarks alliance med Frankrig i 1808 bragte soldater fra blandt andet Spanien til Danmark.

Notatet i kirkebogen sandsynliggør at den spanske soldats tragiske skæbne netop er erindret i stednavnet Spaniolhullet, og det er interessant at holde notatet fra kirkebogen oppe imod sagnet der har en anden udlægning af årsagen til drukneulykken.

Afslutning

Navneforsker og folklorist Wilhelm F.H. Nicolaisen (1927–2016) bemærkede i sine studier af det indbyrdes forhold mellem stednavne og sagn hvordan et fyndigt udråb af en af karaktererne i et sagn ofte gøres til årsagsforklaringen bag et stednavn, om end gerne i sagn fortalt i et vist humoristisk afsæt, jævnfør eksempelvis Nicolaisens artikel i tidsskriftet Folklore i 1976. Men Nicolaisen påpeger – med rette – at det er svært at forestille sig at stednavne (ofte) dannes med et sådan udgangspunkt.

Men eksemplet om den druknede spanier viser alligevel at det bestemt er muligt at en lokalhistorisk begivenhed kan være mindet i et stednavn.

Hur beskriver man bäst geografiska mönster i ett efternamnsskick?

Av Märit Frändén

Att vetenskapligt undersöka något avgränsat kan innebära nog så många utmaningar, men man vet i alla fall vad man gör: man tar reda på allt man kan om just detta. När man i stället undersöker något stort, har man inte möjlighet att beskriva helheten, utan måste göra någon form av urval.

I ett antal år har jag av och till arbetat med svensk efternamnsgeografi, och då fått anledning att fundera över detta. Det är en sak att beskriva utbredningen för ett enskilt efternamn, men en annan, och metodologiskt väsentligt mer utmanande, att försöka ge en bild av hur efternamnsskicket i stort ser ut i olika delar av landet.

Urval

Ett urval måste man göra, och det är rimligt att göra urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen. Om man tittar på de X vanligaste namnen i olika områden, kan man sedan jämföra hur många namn av olika bildningstyper det finns inom vårt urval om X namn – t.ex. si och så många ‑son-namn, tvåledade efternamn av typen Lindström eller enledade namn som Dahl. Det här är en snabb och enkel metod, som jag har använt i bl.a. Frändén 2018.

Men vad bör då talet X vara, dvs. hur stort urval ska man göra? Ett alltför litet urval blir inte bra: Tittar man på de 10 översta namnen skulle slutsatsen bli att 100 % av alla svenska efternamn är –son-namn, och det stämmer ju inte. Spontant tänker man att ju större urvalet är, desto bättre representativitet har det – och det stämmer, om urvalet är slumpmässigt. Men om man gör urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen och bara räknar antalet namn av olika slag, skapar man i stället ett fel som blir allt större ju större urvalet är, eftersom man då behandlar högfrekventa och lågfrekventa namn likadant.

Räkna namn eller räkna namnbärare

Vid grundligare undersökningar av namnskicket behöver man därför ta hänsyn till hur många bärare namnen har. Om urvalet består av de 100 vanligaste namnen, bör man inte bara konstatera att 53 av dessa namn är –son-namn, utan också beräkna namnens sammanlagda frekvens. Då får man ett jämförelsetal som tar hänsyn till att toppnamn har väsentligt mycket högre frekvens än namn längre ner på listan. En liknande metod, där urvalet dock inte gjordes utifrån antal namn utan utifrån andel av befolkningen, har jag använt i Frändén 2021. Oavsett hur man gör sin grundavgränsning, är poängen att inte bara räkna namn, utan att också räkna namnbärare.

Jag arbetar just nu med en webbutställning om svensk efternamnsgeografi som ska publiceras på isof.se, alltså webbsidorna tillhörande Institutet för språk och folkminnen (Isof). Till den utställningen använder jag två metoder för att beskriva de stora dragen i namnskicket. För den ena, mer traditionella metoden, har jag gjort en databas omfattande de 100 vanligaste efternamnen i varje län och sedan beräknat frekvensen för namn av olika slag. Man kan då se bl.a. att andelen ‑son-namn i urvalet varierar mellan 44 % (Västernorrlands län) och 89 % (Blekinge län), medan andelen tvåledade efternamn varierar mellan 8 % (Blekinge län) och 51 % (Västerbottens län). På det här sättet kan man fånga in utbredningen av de högfrekventa namntyperna.

Att hitta de ovanligare namntyperna

Ett problem är dock att de ovanligare bildningstyperna sällan är väl representerade bland länens 100 vanligaste efternamn. Det leder oss fram till min andra metod. Säg att jag vill veta mer om utbredningen av efternamn på –ander. Det är bara ett svenskt län, Västernorrlands, som har ett namn på –ander bland de 100 vanligaste. Förvisso skulle man kunna utöka urvalet till de 200, 300 eller 500 vanligaste efternamnen, men det blir ett stort och tungrott material. För att undkomma detta kan man i stället söka ut de vanligaste efternamnen enbart på –ander. Sveriges vanligaste efternamn i kategorin är Nylander, Melander, Sjölander, Nordlander och Olander. Ska vi se vad dessa fem namn har för frekvenser i de olika länen? För Stockholms län kunde det går bra, för där finns fyra de fem namnen i topp. Men det är stor variation i namnskicket över landet, så någon annanstans kan det vara helt andra namn inom samma kategori som är vanligast. Tittar vi på t.ex. Kronobergs län, i Småland, är de vanligaste efternamnen på –ander i stället Rylander, Rosander, Åhlander, Thelander och Bolander – alltså fem helt andra namn än de som är vanligast inom riket som helhet. Det rimligaste, har jag landat i, är att söka ut varje läns vanligaste namn i den kategorin man vill undersöka. Då mäter man utbredningen av namnbildnings­kategorin som sådan, oberoende av vilka enskilda namn som är vanliga i olika delar av landet.

Oavsett vilka metoder man väljer: Namngeografi är ett spännande ämne, och de regionala skillnaderna är större än man kan tro!

Litteratur

  • Frändén, Märit, 2018: Efternamn i Värmlands län. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red.: Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.), Josefin Devine, Elin Pihl, Lennart Ryman & Annette C. Torensjö. Uppsala: Uppsala universitet. S. 113—118.
  • Frändén, Märit, 2021: Lundén, Lundin, Lundell. Om tre svenska efternamnstyper. I: Namn och bygd 108. S. 115—156.

Forensisk onomastik

– en ny spännande vinkel på socioonomastiken

Av Linnea Gustafsson

En ny gren inom namnforskningen är forensisk onomastik. Egentligen är kopplingen mellan namn och juridik ett område som har diskuterats under lång tid, men det är först nu som dess ramar har blivit tydligare, något som samtidigt innebär en breddning även till andra ämnesområden än namnforskningen.

År 2024 kom den första antologin inom området, Names, Naming, and the Law: Onomastics, Identity, Power, and Policy, ut med I. M. Nick som redaktör. Flera av artiklarna i den behandlar, som sig bör, gränssnittet mellan namn och lag, eftersom namn på olika sätt är juridiskt reglerade. När det gäller personnamn finns artiklar som handlar om hur för- och efternamn får bytas och förändras, något som kan vara olika mellan olika rättsliga system och kulturer. En annan minst lika juridiskt viktig aspekt som behandlas i ett par artiklar i antologin är varumärkesnamn, vars juridiska reglering kanske kan betraktas som ännu viktigare än vad som är fallet vid personnamn, eftersom det vid varumärkesnamnen föreligger konkurrerande företag med stort intresse för ensamrätt till namn. Ytterligare en aspekt som lyfts i antologin är toponymer som innehåller en internationell aspekt och som därför regleras av FN-organet UNGEGN för att stater inte ska tvista om namnfrågan så att en öppen konflikt uppstår.

En stor del av Routledge-volymen upptas alltså av den här typen av juridisk-reglerande frågor, men även andra ämnesområden berörs, t.ex. namngivning av sjukdomar respektive nyfunna biologiska arter. Här är möjligen juridiken mindre synlig, men trots detta är området mycket intressant eftersom namngivningen hjälper oss att se helt nya eller delvis nya vinklar av verkligheten.

Trots att det i volymen förekommer enstaka artiklar vars språkliga och kulturella hemvist inte är tydligt beskriven, har majoriteten av dem en utgångspunkt som hämtas från USA, eller åtminstone från engelsktalande språkområden. Detta borde möjligen inspirera oss i Norden att beskriva och analysera hur motsvarande frågor ser ut från vår vinkel.

Forensisk onomastik har även diskuterats i en sektion vid ANS:s (American Name Society) årsmöte i februari 2026. De ämnen som lyftes fram där var mer världsomspännande och flera av dem riktade tydligare in sig på brottslingars namn, t.ex. hur namnen har utvecklats till appellativ (så kallad appellativisering) samt vilka anonymiseringsstrategier som förekommer beträffande misstänkta och brottslingar i medierna. Detta, och mer därtill, kommer det att gå att läsa om i Names temanummer om forensisk onomastik som snart kommer ut.

Trevlig läsning!

Sne ’snow’ – a weather-related first name

By Birgit Eggert

The name Sne is identical to the Danish common noun sne, meaning ‘snow’. It was approved as a Danish female given name in 2007 and is therefore a relatively recent addition in Danish naming; accordingly, it had only 32 bearers as a first name in early January 2026.

Sne forms part of a broader trend in which personal names increasingly coincide with ordinary lexical items and therefore carry a semantic meaning that traditional names such as Jens, Hans, Karen, and Mette do not possess.

Although names such as Bjørn (bjørn ‘bear’), Karl (karl, originally ‘free man’, now ‘(young) man who works as a helper on a farm’) and Svend (svend, originally ‘young man, servant’, now ‘person who has trained as a craftsman and is employed in a company’) have been used in Danish naming since the Viking Age, we are not particularly accustomed to given names being identical to ordinary lexical items in the Danish language. Names such as Hans and Mette therefore have no inherent dictionary meaning in contemporary Danish, but function primarily as references to the individuals who bear them.

Most names do, however, carry a range of associated meanings—connotations—which nonetheless communicate something about the name-bearer. These may relate to age, gender, nationality, religious affiliation, and much more. There is in Denmark, for instance, likely to be an age difference between Bent and Noah, and a nationality difference between Helle and Fumiko.

When one uses a name that is identical to an ordinary lexical item, however, a dictionary meaning is carried along with it, and such a name can therefore signal additional layers of meaning—just as is the case with the winter‑related name Sne.

Names derived from words denoting weather conditions

Thus, the act of naming carries social identity attached to the chosen name, and when parents name their children, they may therefore use names as a means of social positioning through the connotations that accompany them. By selecting names that resemble words from the general vocabulary, it becomes possible to signal a message or a value embedded in the meaning of the word that the name mirrors.

A number of approved given names are identical to words denoting weather conditions. Examples include Rim (‘frost’) and Sky (’cloud’, or English sky) which are unisex names, as well as the aforementioned Sne, which is approved as a female name. These three names have come into use as girls’ names over the past thirty years, and although they are not widely used, they nonetheless form part of a broader trend observed in recent decades: an increase in the use of names that resemble words for weather phenomena, animals, and plants.

Figure 1: Diagram showing the number of bearers of the names Rim, Sky, and Sne among newborn girls. Rim and Sky also occur as boys’ names, but the number of male bearers is too small to be included in the diagram (K = female namebearer). Figure from Statistics Denmark.

A far more widespread name related to weather phenomena is Storm. It is used as both a male and a female given name in Denmark, although it is particularly common as a boys’ name. Its popularity increased from around the turn of the millennium and throughout the following decade, and it has remained a fashionable name ever since. As of 2025, it continues to appear firmly on Statistics Denmark’s top‑50 list of the most popular names for newborn boys.

Figure 2: Diagram showing the number of bearers of the name Storm. The blue line indicates its use as a boys’ name, while the green line — which only rises slightly after 2021 — indicates its use as a girls’ name (M = male namebearer; K = female namebearer). Figure from Statistics Denmark.

Names related to climate awareness

Given names for newborn children largely reflect the period in which they are bestowed, and naming fashions shift regularly. The first names that were common in the 1990s are therefore markedly different from those prevalent in the 2020s. As noted above, one increasing trend in recent years is the approval of a growing number of new given names that are identical to familiar lexical items in the wider language. This may reflect a heightened desire to position oneself socially through the connotations carried by such names.

The study from which the figures for Rim, Sky, Sne, and Storm are drawn was published in the book Klima i litteratur, sprog og medier (2025). It shows that there has been an increase in given names whose forms resemble words associated with weather phenomena, animals, and plants in their semantic content. This increase began around the turn of the millennium, but has been particularly evident since approximately 2010. Although individual names of this type are rarely especially frequent in their own right, the trend is clear when they are considered collectively as groups.

The hypothesis advanced in the study is that naming newborn children with this type of given name reflects the broader rise in public attention to climate issues in recent decades, and that this increased awareness has contributed to the perception of these natural elements as valuable and worthy of protection. The use of such names may therefore be an indication of growing climate consciousness in recent years—not necessarily because parents consciously choose ‘climate‑aware’ names for their children, but because the connotations evoked by these types of names are positive and point to something precious and valuable.

References

This is an adapted English version of Sne – et vejrrelateret pigenavn published on December 1st 2025.

Namn og tabu

Av Krister Vasshus

I nordiske namnetradisjonar, kjem tabu til uttrykk på litt ulike måtar. I dette blogginnlegget vil eg kikke nærare på to typar tabu. Det eine tabuet gjeld dyr som me ut frå samanliknande språkvitskap kan sjå at har vore tabubelagde. Det andre tabuet gjeld religion.

Tabulagde ord brukt i namn

Me kjenner alle til nordiske namn der dyr inngår som del av namnet. Bjørn er kanskje det mest brukte i dag, mens Arne og Ulf/Ulv nok òg verkar kjent ut for dei fleste. I ditematiske namn er dei òg vanlege, og især ulven går mykje igjen i gamle germanske namn, som Rolf (av eldre Hróðulfr), Wulfstan og Wulfila. Eigentleg er det litt pussig at akkurat ulven har vore eit så ynda tema i eldre tid, ettersom me ser tydelege teikn på at sjølve ordet for ulven har vore kraftig tabubelagt.

Det urindoeuropeiske ordet for ulv var *wĺ̥kʷos, men utviklinga til det moderne ordet ulv har vore litt snørklete. Den regelrette utviklinga burde ha vore til urgermansk *wulhʷaz, men alle dei germanske språka viser at utgangspunktet var *wulfaz, altså med f istadanfor hʷ. Det er ikkje første gong ein har tukla med lydane i dette ordet, for det greske ulveordet lukos viser at ein bytta om på dei to første lydane i urindoeuropeisk *wĺ̥kʷos til *lẃkʷo.

At det har vore nifse greier å skulla uttala ulvens riktige namn, er altså tydeleg. Dette er nok òg grunnen til at me i moderne tid har namn som gråbein, tassen og varg, som altså er noaord (som erstattar eit tabubelagt ord).

Tilsvarande er det med bjørnen. Det skandinaviske ordet bjørn er i seg sjølv eit noaord. Det er laga som ei forvansking av urgermansk *beran, som i seg sjølv nok òg var eit noaord som tydde ‘den brune’. Det urindoeuropeiske ordet *h₂ŕ̥tḱos skulle ha utvikla seg til norsk *urt (gjennom urgermansk *urþhaz), men ein har altså unngått ordet heilt her i Norden. Likevel har ein sett på dyret med ein  viss beundring, og ein har brukt ordet bjørn som element i personnamn.

Gudar i namn

Religiøse termar går ofte igjen i dei eldste namna i Skandinavia, så det har òg vore eit ynda motiv. Skulle ein kalla opp gudar, var det likevel eit viktig prinsipp: Aldri direkte oppkalling! Ingen kunne heita Frøya eller Njord, Dis eller Ås. Skulle desse guddommane brukast i namn, måtte det vera i ditematiske samansetjingar. Frøydis var derfor akseptabelt, og Torbjørn likeeins. Det er først i moderne tid at ein har byrja å gi ungar namn frå gudeverda. Tor, Odin og Frøya er derfor ikkje heilt uvanlege namn i dag. Sjølv jotunnamn som Loke og Trym, eller dvergnamn som Sindre er heilt akseptable i dag. Men det religiøse tabuet er nok likevel ikkje heilt vekke. Det høver dårleg med språkkjensla vår dersom nokon har namnet Jesus, sjølv om det er eit akseptabelt namn i andre kulturar. Endå verre blir det dersom me leikar med tanken om Heilagånd eller Gud som personnamn.

Oppsummert kan ein seia at dei to formene for tabu kjem til uttrykk på forskjellege måtar i språket. Der me må rekna med at gudanes namn har vore brukte i kvardagen, har ein likevel vegra seg mot å kalla gudane eller guddommelege vesen opp med direkte oppkalling. Motsett har det vore med dei skumle dyra, som ein helst ikkje ville kalla på direkte. Sjølv om ein har gjort språklege krumspring for ikkje å ytra dyras ord høgt, har ein likevel ønska å vidareføra dyras kraft inn i personnamnestoffet.

När efternamn blir för lika – och varför det spelar roll

Av Leila Mattfolk, Lena Wenner och Sonja Entzenberg

Enligt rådande svensk lag om personnamn (2016:1013) ska ett nybildat efternamn inte vara förväxlingsbart med namn som någon annan redan bär. Det innebär att det nybildade namnet inte får vara alltför likt ett annat namn vare sig beträffande stavning eller uttal. Tanken är att skydda människors namnrätt. Undantaget är enligt lagen de efternamn som har 2 000 namnbärare eller fler: sådana namn får man fritt ta som nytt namn.

Ansökningar om nya efternamn avgörs i Sverige i dag hos Skatteverket. De beslut som Skatteverkets handläggare fattar kan prövas vidare i förvaltningsrätt, kammarrätt och t.o.m. upp i Högsta förvaltningsdomstolen. Institutet för språk och folkminnen (Isof) fungerar som rådgivande instans till Skatteverket, och handläggarna vänder sig i knepiga fall till oss på Isof för hjälp med språklig bedömning av nybildade efternamn, ofta i frågor som rör just förväxlingsbarhet. Även rättsinstanserna remitterar personnamnsärenden till Isof.

Det låter kanske enkelt att avgöra om ett namn är förväxlingsbart med ett annat, men under ytan döljer sig ett system av språkliga regler och traditioner som utvecklats under mer än hundra år. Dessutom är den språkliga verkligheten ofta mer komplicerad än den som reglerna skrivits för. Detta blir tydligt i en studie om förväxlingsbarhet som vi nyligen har genomfört som en del av ett större projekt om personnamn i det mångspråkiga Sverige.

De s.k. förväxlingsreglerna har sitt ursprung i en tid när personnummer inte var i bruk och när namn var det som skulle skilja personer åt.  Reglerna bygger på en rad identifierade likheter – främst vad gäller hur namn stavas och uttalas. En handläggare i dag lutar sig därför mot en rätt detaljerad lista med möjliga bokstavskombinationer som kan skapa risk för förväxling. Men frågan är om de bedömningar man kan göra baserat på förväxlingsreglerna verkligen stämmer överens med hur namnen uppfattas i vardagen? För att få svar på den frågan har vi i en webbenkät med ljudfiler, där visuellt och fonetiskt liknande namn användes i olika meningar, testat hur namnen uppfattas. Deltagarna lyssnade på meningarna och fick sedan ange vilket namn de hade hört.

Det som framkom var en tydlig skillnad mellan de teoretiska reglerna och verklig språklig perception. Vissa namn, som Serenius och Sirenius, förväxlades i en mycket hög andel av svaren. Detsamma gällde Nette och Nettö, där många lyssnare spontant inte hörde någon skillnad. Dessa resultat bekräftar att ljudlikhet verkligen kan skapa en reell risk för förväxling. Andra namn som enligt dagens regelverk bör betraktas som förväxlingsbara, uppfattades nästan aldrig så av dem som deltog i studien. Det gällde exempelvis namnpar som Grådered och Gråderöd eller Gatz och Katz. Trots att de enligt reglerna var förväxlingsbara hade deltagarna inga större problem att skilja dem åt. Det visar att dagens regler ibland överskattar likheten mellan namn – åtminstone när människor hör dem i ett konstruerat sammanhang.

Studien uppvisade också en intressant asymmetrisk förväxling.  Det visade sig att även om ett namn ofta misstolkas som ett annat, sker detta misstag inte alltid i motsatt riktning. Ett tydligt exempel var att Nette ofta hördes som Nettö, medan Nettö sällan uppfattades som Nette. Människor verkar alltså spontant tolka ovanliga eller oväntade namnformer som något de bättre känner igen – ett fenomen som säger mycket om hur språkliga förväntningar påverkar vår perception.

Vi undersökte även hur väl AI och algoritmer klarar av att bedöma förväxlingsrisk jämfört med hur människor uppfattar likheter. Vi lät fonetikalgoritmen Double Metaphone, som används internationellt för att känna igen ljudlika namn, och chattbotten ChatGPT bedöma de namn som hade ingått i enkäten. Resultatet var att Double Metaphone i flera fall gjorde samma bedömning som de mänskliga deltagarna i enkäten, men algoritmen missade andra. När ChatGPT testades med de svenska förväxlingsreglerna som en del av prompten visade det sig att AI:n som förväntat betraktade nästan alla namnpar som förväxlingsbara. Utan reglerna var den betydligt mindre restriktiv, men den lyckades fortfarande inte efterlikna människors lyssningsmönster särskilt väl.

Sammantaget pekar resultaten på att både människor och tekniska verktyg har sina styrkor, men de har också sina begränsningar. De nuvarande reglerna är genomarbetade men överensstämmer inte alltid med hur människor faktiskt uppfattar namn. Algoritmer i sin tur kan ge systematiska bedömningar, men saknar förstås den språkliga fingertoppskänsla som krävs för att förstå hur ett namn fungerar i ett verkligt sammanhang.

I dagens Sverige möts namn från många olika språkliga traditioner, och det blir allt svårare att tillämpa namnlagen på ett konsekvent sätt. Lagens skrivning om förväxlingsrisk ska tillämpas även när ett nybildat namn språkligt sett inte följer ett svenskspråkigt mönster. Detta betyder att namn som är skapade enligt mönster i andra språk prövas enligt de förväxlingsregler som ursprungligen är upprättade för svenskspråkiga namn, och de jämförs både med namn med svenskt och med namn med (annat) utländskt ursprung. En handläggare kan inte förväntas ha intuitiv känsla för hur arabiska, vietnamesiska eller somaliska namn ska uttalas, eller vilka likheter och olikheter utländska namnsystem uppvisar. Därför står systemet inför en stor utmaning: Hur kan man både värna det svenska namnskicket och samtidigt ge människor utrymme att bära namn som är viktiga för deras identitet och tillhörighet?

Studien visar att det skulle behövas en modernisering av regelverket för att det i större utsträckning ska bygga på faktisk perception och mindre på historiska principer. Samtidigt öppnar resultaten för möjligheten att kombinera mänsklig bedömning med stöd från AI, där chattbottar och tekniska lösningar kan hjälpa till att hitta mönster men där slutbedömningen fortfarande behöver göras av människor med språklig kompetens. På så sätt kan Sverige fortsätta utveckla en namnlagstiftning som både skyddar, inkluderar och speglar ett samhälle i språklig förändring.

Litteratur:

Grafik av Lena Wenner.