Category: Spelling variants

Vollsmose — når navnets læsning og stavning volder kvaler

Af Johnny G.G. Jakobsen

De danske byer havde voldsomt vokseværk i 1950’erne og -60’erne. Det gjaldt også i Odense, hvor både stigende fødselstal og øget urban tilflytning skabte et akut behov for mange flere boliger, end hvad den aldrende og ofte saneringsmodne boligmasse i byens centrum og forstæder kunne imødekomme. I 1964 fremlagde Odense Kommune derfor en plan, der skulle omlægge en tidligere losseplads nordøst for byens centrum til et nyt moderne og koncentreret boligområde med plads til 15.000 mennesker. Foruden selve boligerne, der skulle bestå af et mix af rækkehuse og etagebyggeri med lejligheder, skulle det nye kvarter også rumme butikscentre, skoler, fritidsaktiviteter og grønne områder. Planerne er efterfølgende blevet implementeret igennem flere byggefaser, især i årene 1967, 1972-74 og 1978-81.

Som navn på hele dette prestigiøse urbaniseringsprojekt valgtes allerede ved planens fremlæggelse i 1964 Vollsmose. Navnevalget kan undre lidt på flere parametre. Området havde indtil da primært været kendt som Sankt Jørgensmark, hvilket også stadig er navnet på det tilknyttede ejerlav. Men kommunen afstod således fra at lade Sankt Jørgen fremstå som værnehelgen for det nye, store projekt, også selvom området tillige var tiltænkt sin egen sognekirke, som den handlekraftige ridderhelgen dermed kunne have lagt navn til. En anden oplagt navngivningsmulighed havde været at videreføre navnet på en af gårdene i området, f.eks. Gillested, men også det blev altså fravalgt.   

Valget af navnet Vollsmose sigter til, at området i historisk tid har været præget af flere sammenhængende moser, og det er den største af disse, der efter afvanding op gennem 1800-tallet nu er retableret som sø i midten af boligområdet og har givet navn til den moderne bydel. Dog ikke uden et par ortografiske omveje.

Topografisk kort over Odense (1:100.000) fra 1995. I byens nordøstlige hjørne ses bydelen Vollsmose. Den gamle mose, der har givet navn til området, er i moderne tid genskabt som en sø, beliggende hvor bogstaverne -OL- i bydelsnavnet er sat.

Mosen er omtalt første gang i 1675 som Woldtz moes, og i markbogen fra 1682 staves den Wolds Moese. Navnet er faktisk aldrig rigtigt formelt blevet tolket, idet det udgivne bind af Danmarks Stednavne (DS 14) om stednavne i Odense Amt kun inkluderer bebyggelsesnavne, og selvom Vollsmose reelt havde været et bydelsnavn i et par år på bind 14’s udgivelsestidspunkt i 1969, så blev det åbenbart ikke skønnet gammelt eller interessant nok til medtagelse af redaktøren John Kousgård Sørensen.

Selvsamme Kousgård Sørensen kom imidlertid med en mere populær-leksikalsk tolkning af navnet i Den Store Danske Encyklopædi i dettes bind 20 fra 2001, hvor han kort forklarer, at forleddet er substantivet glda. wall i betydningen ’slette, græsgang’ sammensat med substantivet mose, og dermed med den samlede betydning ”mosen på sletten”. I princippet kunne et par andre forledstolkninger nok også foreslås med tilsvarende sandsynlighed, såsom substantivet glda. wall i betydningen ’vold, dige’, eventuelt sigtende til et ældre digeanlæg ud mod den tilstødende Odense Å; substantivet glda. wal ’(rund) stok, kæp’; eller simpelthen bare et adjektiv glda. *wal ’rund’ (”den runde mose”).

Men nu skal det her slet ikke handle om navnets oprindelige etymologi, men derimod om dets senere omtydning og især stavemåde. Da man i 1785 begyndte at tegne udskiftnings- og matrikelkort over Sankt Jørgensmark ejerlav, blev mosen først benævnt Wolfs moesen, siden Wolfs Mosen (1810), Volfs Mose (1882) og Volfs Mose (1922). Den forandrede staveform med –lf– synes at afspejle en omtydning af forleddet til den tyske dyrebetegnelse wolf ’ulv’, svarende til f.eks. det nutidige naturnavn Ulvsmose ved Slagelse (DS 24 s. 109).

Men da magistraten i Odense i starten af 1960’erne skulle finde på et godt navn til det nye, ambitiøse urbaniseringsprojekt og til det formål synes at have kigget på de gamle matrikelkort, skete der en ny omtydning, idet kortenes Volfs Mose tilsyneladende blev fejllæst som Volls Mose. Som de to nedenstående udklip af kortene fra 1882 (øverst) og 1922 (nederst) viser, er det da heller ikke en helt urimelig fejllæsning, selvom en sammenligning af forleddets –l– og –f– ville have indikeret for mere garvede kortlæsere om, at noget var galt.

Kortudsnit fra matrikelkort fra 1882 (øverst) og 1922 (nederst).

Det pudsige er, at man med den nye fejllæsning faktisk kom betydeligt nærmere den oprindelige staveform, udtale og betydning, end hvad matrikelkorttegnerne havde formået, men helt godt var det nu alligevel ikke. På moderne dansk kan dobbeltkonsonanter (som –ll– som hovedregel ikke indgå i slutningen af et ord, men eftersom bydelsnavne alene er et kommunalt anliggende, havde Odense Kommune ikke nødig at spørge nogen sprogkyndige til råds derom, da Vollsmose-planen blev udviklet og implementeret i midten af 1960’erne.

Stadsingeniørens kontor i Odense forelagde første gang navnet for Institut for Navneforskning i 1968, hvor Vollsmose forlængst var etableret som staveformen i den kommunale forvaltning. Selvom svaret lød, at instituttet anså Voldsmose for den rette staveform, så beretter et senere mødereferat fra Stednavneudvalget i 1977, at ”Det havde kommunen imidlertid ikke taget hensyn til.” (SNU mødereferat 1977-11-22). Udover besværet med at ændre et allerede etableret stednavn, kan man formode, at kommunens byplanlæggere heller ikke var begejstrede for forslaget om at lade substantivet vold, der foruden den nutidige betydning ’skanse, voldanlæg’ også betyder ’handling eller adfærd som indebærer brug af fysisk magt beregnet på at beskadige, såre eller dræbe nogen’ (DDO), indgå i navnet på det nye prestigiøse bydelsprojekt.

Når sagen kom op på Stednavneudvalgsmødet i 1977 hænger det sammen med, at navnet i mellemtiden var gået fra at være et kommunalt til også at være et statsligt anliggende. I 1974-75 blev der opført en kirke i Vollsmose, og i 1976 fik denne udskilt sit eget sogn, omtrent svarende til selve bydelen. Navne på kirker og sogne sorterede indtil for nylig under Kirkeministeriet (nu er de henlagt til stiftsadministrationerne), og selvom Kirkeministeriet var repræsenteret i Stednavneudvalget og formelt set burde lade alle nye sognenavne forhåndsgodkende i udvalget, så skete dette i denne periode ikke altid i praksis. Så de kirkelige myndigheder lod uden at blinke Vollsmose Sogn oprette i 1976.   

I 1977 gennemgik udvalgets sekretariat imidlertid alle de da eksisterende sognenavne på de danske øer som optakt til udgivelsen af en ny retskrivningsliste for Stednavne i amterne øst for Lillebælt (1978), hvortil Vollsmose hører. Efter at udvalgets medlemmer var blevet forelagt historikken omkring kommunens manglende hensyntagen til det sprogligt bedre navneforslag Voldsmose og Kirkeministeriets efterfølgende manglende overholdelse af ordentlig navngivningspraksis, besluttede Stednavneudvalget i stedet helt at underkende den siden 1964 anvendte staveform, idet man autoriserede sognenavnet som Voldsmose Sogn, altså med –ld– i stedet for –ll-.

Divergensen med Vollsmose versus Voldsmose fortsatte i mere end tyve år, hvor man reelt stod med en situation, hvor bydelen Vollsmose administrativt lå i Voldsmose Sogn. Dette var selvsagt noget administrativt-ortografisk juks, og i år 2000 måtte Stednavneudvalget endelig bøje sig, hvilket i referatet fra udvalgsmødet skete med en tør og ukommenteret meddelelse om, at navnet Voldsmose herefter omautoriseredes til Vollsmose; ved samme lejlighed blev nu for første gang også brugen som bydelsnavn autoriseret (SNU mødereferat 2000-10-06).

Ud over en pragmatisk hensyntagen til navnemæssig entydighed frem for ortografiske sprogprincipper, så kan det måske tillige have spillet ind, at selv udvalgsmedlemmerne nu også havde forståelse for, at en staveform med ordet vold nok ikke gav de heldigste konnotationer. Odense-bydelen havde i løbet af 1990’erne udviklet sig til et såkaldt ”særligt udsat alment boligområde” eller i daglig tale ”ghetto”, hvor mere end to tredjedele af beboerne er af anden etnisk herkomst end dansk, arbejdsløsheden er over 50% og andelen af beboere med en dom for kriminalitet er markant højere end normalt i Odense.

Omautoriseringen af navnet faldt således sammen med en ny storstilet plan i Odense Kommune om at rette op på de sociale problemstillinger i Vollsmose, der netop blev iværksat i år 2000. Dette arbejde pågår stadig, og senest blev der i 2022 nedrevet omkring 1000 lejligheder fra byggeriet fra 1960’erne for at komme ghettodannelsen til livs. Uanset den nu entydigt fastslåede staveform med –ll– og uanset om nogle stadig på grund af navnet måtte få negative konnotationer til ordet vold, så har selve navnet Vollsmose efter en række sager i 2000’erne fæstnet sig i den brede danske bevidsthed som prototypen på en dansk ghetto i al dens negative kontekst, også selvom de færreste danskere nogensinde har været i bydelen.

I 2018 var der i forbindelse med de fortsatte tiltag for at forbedre forholdene i området et kommunalpolitisk forslag om at ændre bydelens navn for at slippe af med det til navnet nært knyttede dårlige omdømme. Blandt andet har en genoptagelse af det gamle landsbynavn Hunderup været foreslået. Men indtil videre hedder Vollsmose stadig Vollsmose. Med alle de gamle og nye betydninger og medbetydninger, der følger med.

När efternamn blir för lika – och varför det spelar roll

Av Leila Mattfolk, Lena Wenner och Sonja Entzenberg

Enligt rådande svensk lag om personnamn (2016:1013) ska ett nybildat efternamn inte vara förväxlingsbart med namn som någon annan redan bär. Det innebär att det nybildade namnet inte får vara alltför likt ett annat namn vare sig beträffande stavning eller uttal. Tanken är att skydda människors namnrätt. Undantaget är enligt lagen de efternamn som har 2 000 namnbärare eller fler: sådana namn får man fritt ta som nytt namn.

Ansökningar om nya efternamn avgörs i Sverige i dag hos Skatteverket. De beslut som Skatteverkets handläggare fattar kan prövas vidare i förvaltningsrätt, kammarrätt och t.o.m. upp i Högsta förvaltningsdomstolen. Institutet för språk och folkminnen (Isof) fungerar som rådgivande instans till Skatteverket, och handläggarna vänder sig i knepiga fall till oss på Isof för hjälp med språklig bedömning av nybildade efternamn, ofta i frågor som rör just förväxlingsbarhet. Även rättsinstanserna remitterar personnamnsärenden till Isof.

Det låter kanske enkelt att avgöra om ett namn är förväxlingsbart med ett annat, men under ytan döljer sig ett system av språkliga regler och traditioner som utvecklats under mer än hundra år. Dessutom är den språkliga verkligheten ofta mer komplicerad än den som reglerna skrivits för. Detta blir tydligt i en studie om förväxlingsbarhet som vi nyligen har genomfört som en del av ett större projekt om personnamn i det mångspråkiga Sverige.

De s.k. förväxlingsreglerna har sitt ursprung i en tid när personnummer inte var i bruk och när namn var det som skulle skilja personer åt.  Reglerna bygger på en rad identifierade likheter – främst vad gäller hur namn stavas och uttalas. En handläggare i dag lutar sig därför mot en rätt detaljerad lista med möjliga bokstavskombinationer som kan skapa risk för förväxling. Men frågan är om de bedömningar man kan göra baserat på förväxlingsreglerna verkligen stämmer överens med hur namnen uppfattas i vardagen? För att få svar på den frågan har vi i en webbenkät med ljudfiler, där visuellt och fonetiskt liknande namn användes i olika meningar, testat hur namnen uppfattas. Deltagarna lyssnade på meningarna och fick sedan ange vilket namn de hade hört.

Det som framkom var en tydlig skillnad mellan de teoretiska reglerna och verklig språklig perception. Vissa namn, som Serenius och Sirenius, förväxlades i en mycket hög andel av svaren. Detsamma gällde Nette och Nettö, där många lyssnare spontant inte hörde någon skillnad. Dessa resultat bekräftar att ljudlikhet verkligen kan skapa en reell risk för förväxling. Andra namn som enligt dagens regelverk bör betraktas som förväxlingsbara, uppfattades nästan aldrig så av dem som deltog i studien. Det gällde exempelvis namnpar som Grådered och Gråderöd eller Gatz och Katz. Trots att de enligt reglerna var förväxlingsbara hade deltagarna inga större problem att skilja dem åt. Det visar att dagens regler ibland överskattar likheten mellan namn – åtminstone när människor hör dem i ett konstruerat sammanhang.

Studien uppvisade också en intressant asymmetrisk förväxling.  Det visade sig att även om ett namn ofta misstolkas som ett annat, sker detta misstag inte alltid i motsatt riktning. Ett tydligt exempel var att Nette ofta hördes som Nettö, medan Nettö sällan uppfattades som Nette. Människor verkar alltså spontant tolka ovanliga eller oväntade namnformer som något de bättre känner igen – ett fenomen som säger mycket om hur språkliga förväntningar påverkar vår perception.

Vi undersökte även hur väl AI och algoritmer klarar av att bedöma förväxlingsrisk jämfört med hur människor uppfattar likheter. Vi lät fonetikalgoritmen Double Metaphone, som används internationellt för att känna igen ljudlika namn, och chattbotten ChatGPT bedöma de namn som hade ingått i enkäten. Resultatet var att Double Metaphone i flera fall gjorde samma bedömning som de mänskliga deltagarna i enkäten, men algoritmen missade andra. När ChatGPT testades med de svenska förväxlingsreglerna som en del av prompten visade det sig att AI:n som förväntat betraktade nästan alla namnpar som förväxlingsbara. Utan reglerna var den betydligt mindre restriktiv, men den lyckades fortfarande inte efterlikna människors lyssningsmönster särskilt väl.

Sammantaget pekar resultaten på att både människor och tekniska verktyg har sina styrkor, men de har också sina begränsningar. De nuvarande reglerna är genomarbetade men överensstämmer inte alltid med hur människor faktiskt uppfattar namn. Algoritmer i sin tur kan ge systematiska bedömningar, men saknar förstås den språkliga fingertoppskänsla som krävs för att förstå hur ett namn fungerar i ett verkligt sammanhang.

I dagens Sverige möts namn från många olika språkliga traditioner, och det blir allt svårare att tillämpa namnlagen på ett konsekvent sätt. Lagens skrivning om förväxlingsrisk ska tillämpas även när ett nybildat namn språkligt sett inte följer ett svenskspråkigt mönster. Detta betyder att namn som är skapade enligt mönster i andra språk prövas enligt de förväxlingsregler som ursprungligen är upprättade för svenskspråkiga namn, och de jämförs både med namn med svenskt och med namn med (annat) utländskt ursprung. En handläggare kan inte förväntas ha intuitiv känsla för hur arabiska, vietnamesiska eller somaliska namn ska uttalas, eller vilka likheter och olikheter utländska namnsystem uppvisar. Därför står systemet inför en stor utmaning: Hur kan man både värna det svenska namnskicket och samtidigt ge människor utrymme att bära namn som är viktiga för deras identitet och tillhörighet?

Studien visar att det skulle behövas en modernisering av regelverket för att det i större utsträckning ska bygga på faktisk perception och mindre på historiska principer. Samtidigt öppnar resultaten för möjligheten att kombinera mänsklig bedömning med stöd från AI, där chattbottar och tekniska lösningar kan hjälpa till att hitta mönster men där slutbedömningen fortfarande behöver göras av människor med språklig kompetens. På så sätt kan Sverige fortsätta utveckla en namnlagstiftning som både skyddar, inkluderar och speglar ett samhälle i språklig förändring.

Litteratur:

Grafik av Lena Wenner.

Var går gränsen mellan det ena och det andra namnet?

Exemplet Sara/Zahrah

av Märit Frändén

Ett nytt svenskt förnamnslexikon är på väg, hurra! Min kollega Katharina Leibring har uppdaterat och reviderat Eva Bryllas Förnamn i Sverige, vars första upplaga kom 2004. På drygt 20 år är det mycket som har förändrats, inte minst har vi fått ett rikt tillskott av nya namn, dels i form av nybildningar, dels i form av importerade eller invandrade namn. Med en stor bredd av namn, alternativa stavningar och variantformer får man anledning att fundera över den intressanta frågan om vad som är ett namn, vad som är en dekorativ stavning, vad som är en variantform och inte minst var gränsen går mellan det ena och det andra namnet. Eftersom jag i en kollegial roll har läst Katharinas manus, har dessa funderingar spillt över även på mig – här kommer ett exempel …

Sara är vid första anblicken ett välbekant och okomplicerat namn. Det är bibliskt och har lång tradition i Sverige; det första belägget är från 1464. Det finns flera väletablerade stavningsvarianter, till exempel Sarah som i Sarah Sjöström, Zara som i Zara Larsson och Zarah som i Zarah Leander.

Det finns också ett arabiskt namn, latiniserat Zahra eller Zahrah, som betyder ’blomma’ eller, överfört från ett arabiskt idiom, ’något som gör livet vackert’. Muhammed hade en dotter som hette Fatimah al-Zahra, alltså ungefär ’Fatima den blomstrande’.

Ett annat arabiskt namn är Sahrah eller Sahra, med betydelser som handlar om att vara uppe om natten och vaka över ett barn eller någon som är sjuk. På arabiska är s och z olika saker, precis som p och b på svenska. Men eftersom Sara och Zara i Sverige uppfattas som samma namn med olika stavning, så kan nog även Sahra och Zahra uppfattas så.

Förutom att skriva z i stället för s kan dekorativ stavning innebära bruket av ett stumt h. Traditionellt används det i vissa givna sammanhang, som t.ex. Dahl, men i modern tid kan ett stumt h placeras nästan var som helst där det uppfattas se snyggt eller originellt ut. Därför är det fullt tänkbart att Sahra förekommer även som en variantstavning av det bibliska Sara.

För den som vill ge sin dotter ett arabiskt namn som passar bra i Sverige, kan Sahra eller Zahra vara en möjlighet. Men för att göra namnet mer lättanvänt här, väljer man kanske att utelämna h:et. Och vips blir Sahra och Zahra till Sara och Zara. Ett annat val kan vara det arabiska namnet Zarra, som betyder ’besökare’ eller ’pilgrim’, och som också har variantformen Zarah – alltså identisk med Zarah Leanders stavning.

Med alla dessa varianter blir gränsen mellan Sara, Sahra, Zara, Zahra och Zarah plötsligt inte så lätt att dra. Ett exempel ur verkligheten är att det på Wikipedias svenska sida om namnet Sara tas upp även namnbärare som heter Sahra och Zahra. Det visar att de arabiska namnen Sahra och Zahra verkligen kan uppfattas som stavningsvarianter av Sara.

Låt mig avsluta med mitt favoritcitat ur Roland Otterbjörks klassiska Svenska förnamn (1979 s. 62): ”Det är utan tvivel en stor tillgång för ett språk att äga ett rikt förråd av namn i livligt bruk”. Det kanske inte var Zahra och Sahrah Otterbjörk tänkte på, men onomastisk mångfald gör onekligen livet roligare!

Litteratur: