Category: Spelling variants

När efternamn blir för lika – och varför det spelar roll

Av Leila Mattfolk, Lena Wenner och Sonja Entzenberg

Enligt rådande svensk lag om personnamn (2016:1013) ska ett nybildat efternamn inte vara förväxlingsbart med namn som någon annan redan bär. Det innebär att det nybildade namnet inte får vara alltför likt ett annat namn vare sig beträffande stavning eller uttal. Tanken är att skydda människors namnrätt. Undantaget är enligt lagen de efternamn som har 2 000 namnbärare eller fler: sådana namn får man fritt ta som nytt namn.

Ansökningar om nya efternamn avgörs i Sverige i dag hos Skatteverket. De beslut som Skatteverkets handläggare fattar kan prövas vidare i förvaltningsrätt, kammarrätt och t.o.m. upp i Högsta förvaltningsdomstolen. Institutet för språk och folkminnen (Isof) fungerar som rådgivande instans till Skatteverket, och handläggarna vänder sig i knepiga fall till oss på Isof för hjälp med språklig bedömning av nybildade efternamn, ofta i frågor som rör just förväxlingsbarhet. Även rättsinstanserna remitterar personnamnsärenden till Isof.

Det låter kanske enkelt att avgöra om ett namn är förväxlingsbart med ett annat, men under ytan döljer sig ett system av språkliga regler och traditioner som utvecklats under mer än hundra år. Dessutom är den språkliga verkligheten ofta mer komplicerad än den som reglerna skrivits för. Detta blir tydligt i en studie om förväxlingsbarhet som vi nyligen har genomfört som en del av ett större projekt om personnamn i det mångspråkiga Sverige.

De s.k. förväxlingsreglerna har sitt ursprung i en tid när personnummer inte var i bruk och när namn var det som skulle skilja personer åt.  Reglerna bygger på en rad identifierade likheter – främst vad gäller hur namn stavas och uttalas. En handläggare i dag lutar sig därför mot en rätt detaljerad lista med möjliga bokstavskombinationer som kan skapa risk för förväxling. Men frågan är om de bedömningar man kan göra baserat på förväxlingsreglerna verkligen stämmer överens med hur namnen uppfattas i vardagen? För att få svar på den frågan har vi i en webbenkät med ljudfiler, där visuellt och fonetiskt liknande namn användes i olika meningar, testat hur namnen uppfattas. Deltagarna lyssnade på meningarna och fick sedan ange vilket namn de hade hört.

Det som framkom var en tydlig skillnad mellan de teoretiska reglerna och verklig språklig perception. Vissa namn, som Serenius och Sirenius, förväxlades i en mycket hög andel av svaren. Detsamma gällde Nette och Nettö, där många lyssnare spontant inte hörde någon skillnad. Dessa resultat bekräftar att ljudlikhet verkligen kan skapa en reell risk för förväxling. Andra namn som enligt dagens regelverk bör betraktas som förväxlingsbara, uppfattades nästan aldrig så av dem som deltog i studien. Det gällde exempelvis namnpar som Grådered och Gråderöd eller Gatz och Katz. Trots att de enligt reglerna var förväxlingsbara hade deltagarna inga större problem att skilja dem åt. Det visar att dagens regler ibland överskattar likheten mellan namn – åtminstone när människor hör dem i ett konstruerat sammanhang.

Studien uppvisade också en intressant asymmetrisk förväxling.  Det visade sig att även om ett namn ofta misstolkas som ett annat, sker detta misstag inte alltid i motsatt riktning. Ett tydligt exempel var att Nette ofta hördes som Nettö, medan Nettö sällan uppfattades som Nette. Människor verkar alltså spontant tolka ovanliga eller oväntade namnformer som något de bättre känner igen – ett fenomen som säger mycket om hur språkliga förväntningar påverkar vår perception.

Vi undersökte även hur väl AI och algoritmer klarar av att bedöma förväxlingsrisk jämfört med hur människor uppfattar likheter. Vi lät fonetikalgoritmen Double Metaphone, som används internationellt för att känna igen ljudlika namn, och chattbotten ChatGPT bedöma de namn som hade ingått i enkäten. Resultatet var att Double Metaphone i flera fall gjorde samma bedömning som de mänskliga deltagarna i enkäten, men algoritmen missade andra. När ChatGPT testades med de svenska förväxlingsreglerna som en del av prompten visade det sig att AI:n som förväntat betraktade nästan alla namnpar som förväxlingsbara. Utan reglerna var den betydligt mindre restriktiv, men den lyckades fortfarande inte efterlikna människors lyssningsmönster särskilt väl.

Sammantaget pekar resultaten på att både människor och tekniska verktyg har sina styrkor, men de har också sina begränsningar. De nuvarande reglerna är genomarbetade men överensstämmer inte alltid med hur människor faktiskt uppfattar namn. Algoritmer i sin tur kan ge systematiska bedömningar, men saknar förstås den språkliga fingertoppskänsla som krävs för att förstå hur ett namn fungerar i ett verkligt sammanhang.

I dagens Sverige möts namn från många olika språkliga traditioner, och det blir allt svårare att tillämpa namnlagen på ett konsekvent sätt. Lagens skrivning om förväxlingsrisk ska tillämpas även när ett nybildat namn språkligt sett inte följer ett svenskspråkigt mönster. Detta betyder att namn som är skapade enligt mönster i andra språk prövas enligt de förväxlingsregler som ursprungligen är upprättade för svenskspråkiga namn, och de jämförs både med namn med svenskt och med namn med (annat) utländskt ursprung. En handläggare kan inte förväntas ha intuitiv känsla för hur arabiska, vietnamesiska eller somaliska namn ska uttalas, eller vilka likheter och olikheter utländska namnsystem uppvisar. Därför står systemet inför en stor utmaning: Hur kan man både värna det svenska namnskicket och samtidigt ge människor utrymme att bära namn som är viktiga för deras identitet och tillhörighet?

Studien visar att det skulle behövas en modernisering av regelverket för att det i större utsträckning ska bygga på faktisk perception och mindre på historiska principer. Samtidigt öppnar resultaten för möjligheten att kombinera mänsklig bedömning med stöd från AI, där chattbottar och tekniska lösningar kan hjälpa till att hitta mönster men där slutbedömningen fortfarande behöver göras av människor med språklig kompetens. På så sätt kan Sverige fortsätta utveckla en namnlagstiftning som både skyddar, inkluderar och speglar ett samhälle i språklig förändring.

Litteratur:

Grafik av Lena Wenner.

Var går gränsen mellan det ena och det andra namnet?

Exemplet Sara/Zahrah

av Märit Frändén

Ett nytt svenskt förnamnslexikon är på väg, hurra! Min kollega Katharina Leibring har uppdaterat och reviderat Eva Bryllas Förnamn i Sverige, vars första upplaga kom 2004. På drygt 20 år är det mycket som har förändrats, inte minst har vi fått ett rikt tillskott av nya namn, dels i form av nybildningar, dels i form av importerade eller invandrade namn. Med en stor bredd av namn, alternativa stavningar och variantformer får man anledning att fundera över den intressanta frågan om vad som är ett namn, vad som är en dekorativ stavning, vad som är en variantform och inte minst var gränsen går mellan det ena och det andra namnet. Eftersom jag i en kollegial roll har läst Katharinas manus, har dessa funderingar spillt över även på mig – här kommer ett exempel …

Sara är vid första anblicken ett välbekant och okomplicerat namn. Det är bibliskt och har lång tradition i Sverige; det första belägget är från 1464. Det finns flera väletablerade stavningsvarianter, till exempel Sarah som i Sarah Sjöström, Zara som i Zara Larsson och Zarah som i Zarah Leander.

Det finns också ett arabiskt namn, latiniserat Zahra eller Zahrah, som betyder ’blomma’ eller, överfört från ett arabiskt idiom, ’något som gör livet vackert’. Muhammed hade en dotter som hette Fatimah al-Zahra, alltså ungefär ’Fatima den blomstrande’.

Ett annat arabiskt namn är Sahrah eller Sahra, med betydelser som handlar om att vara uppe om natten och vaka över ett barn eller någon som är sjuk. På arabiska är s och z olika saker, precis som p och b på svenska. Men eftersom Sara och Zara i Sverige uppfattas som samma namn med olika stavning, så kan nog även Sahra och Zahra uppfattas så.

Förutom att skriva z i stället för s kan dekorativ stavning innebära bruket av ett stumt h. Traditionellt används det i vissa givna sammanhang, som t.ex. Dahl, men i modern tid kan ett stumt h placeras nästan var som helst där det uppfattas se snyggt eller originellt ut. Därför är det fullt tänkbart att Sahra förekommer även som en variantstavning av det bibliska Sara.

För den som vill ge sin dotter ett arabiskt namn som passar bra i Sverige, kan Sahra eller Zahra vara en möjlighet. Men för att göra namnet mer lättanvänt här, väljer man kanske att utelämna h:et. Och vips blir Sahra och Zahra till Sara och Zara. Ett annat val kan vara det arabiska namnet Zarra, som betyder ’besökare’ eller ’pilgrim’, och som också har variantformen Zarah – alltså identisk med Zarah Leanders stavning.

Med alla dessa varianter blir gränsen mellan Sara, Sahra, Zara, Zahra och Zarah plötsligt inte så lätt att dra. Ett exempel ur verkligheten är att det på Wikipedias svenska sida om namnet Sara tas upp även namnbärare som heter Sahra och Zahra. Det visar att de arabiska namnen Sahra och Zahra verkligen kan uppfattas som stavningsvarianter av Sara.

Låt mig avsluta med mitt favoritcitat ur Roland Otterbjörks klassiska Svenska förnamn (1979 s. 62): ”Det är utan tvivel en stor tillgång för ett språk att äga ett rikt förråd av namn i livligt bruk”. Det kanske inte var Zahra och Sahrah Otterbjörk tänkte på, men onomastisk mångfald gör onekligen livet roligare!

Litteratur: