Category: Names and migration

”Va, ser jag svensk ut eller?”

Några resultat från en delstudie inom forskningsmiljön Segregationens språk

Av Maria Löfdahl

Så säger en femtonårig flicka till mig när vi småpratar i korridoren medan vi väntar på att hennes lektion ska börja. Hon frågar nämligen mig vad jag tror att hon kommer från, och jag svarar ”Sverige”. Då drar hon demonstrativt i sin slöja och ropar ”Va, ser jag svensk ut eller” och tittar på mig med en blick som antyder att jag inte fattar någonting.

Inom ramen för forskningsmiljön “Segregationens språk: tvärvetenskapliga perspektiv på rumslig, social och symbolisk uppdelning i städer” (VR 2024-2030) behandlar en delstudie hur flerspråkiga femtonåriga ungdomar i en Göteborgsförort navigerar och orienterar sig, språkligt, socialt och fysiskt, i Göteborg mot bakgrund av den allt hårdnande politiska diskursen där frågan om vem som är ”svensk” och inte allt oftare ställs. Vi har gjort intervjuer och deltagande observationer i en högstadieklass under ett och ett halvt år, vilket gör att vi lärt känna ungdomarna väl. Det har möjliggjort långa och förtroendefulla samtal.

Ett språkpolitiskt paradigmskifte

Studien sker mot bakgrund av ett pågående paradigmskifte inom migrations- och integrationspolitiken, där ett av de tydligast berörda områdena varit språkpolitiken. Det senaste decenniet har Sverige gått från att vara ett land med pluralistisk syn på migration och språkliga rättigheter till ett land där mångkultur och flerspråkighet i den politiska debatten framställs som problematiskt. Detta är naturligtvis inte något ungdomarna är medvetna om på ett direkt plan, men väl ett på ett indirekt. I många av elevernas samtal dyker frågan om identitet upp. Hur är man om man är ”svensk”? Hur ser man ut? Och hur låter man? Eleverna är fulla av åsikter och tankar om detta.

I den här texten kommer dock bara elevernas tankar om namn och namnbruk i relation till identitet och ”svenskhet” att beskrivas.

Namn och den snäva ”svenskheten”

I slutet av vårt fältarbete samlade vi klassen för att berätta vad vi tyckte oss ha sett, ge eleverna möjlighet att reagera på det och fråga om det var något de ytterligare ville diskutera med oss.  Vi pratade med ungdomarna om “svenskhet” eftersom det kommit upp i så många av våra samtal med dem, och frågade om deras namn hade något att göra med hur de uppfattades i relation till en sådan position. När vi ställde den frågan tystnade klassen och något i deras blickar sa att detta var något de hade erfarenhet av. Annars ganska tystlåtna elever räckte upp handen och fram vällde berättelser om hur (tidigare) lärare och klasskamrater inte brytt sig om att lära sig deras namn eller hur de uttalades.

En flicka berättade att tidigare klasskamrater, modersmålstalande i svenska, inte lärt sig uttala hennes georgiska namn “på tio år”. ”Ett slap in the face” beskrev hon det som. “Disrespectful” sa en annan flicka om att varken lärare eller kamrater på den tidigare skolan lärt sig hennes arabiskklingande namn över huvud taget. Eleverna beskriver det, såsom som beskrivs av bland annat Brusell (2012), som en form av avhumanisering. En av eleverna som betonade vikten av att få sitt namn korrekt uttalat använde i skolan en förkortad version av sitt namn, gissningsvis för att förenkla interaktionen med både klasskamrater och lärare. Detta är ett vanligt förfarande och finns beskrivet i tidigare studier, bland annat i en masteruppsats (Buyondos kommande). Buyondos studie visar att sådan namnväxling är mycket vanlig och många av de kvinnor i 20-30-årsåldern som hon intervjuade har valt att använda sina riktiga namn och kräva att det uttalades rätt.

I samband med intervjuerna vi gjorde på skolan fick alla elever välja en pseudonym. Det fanns ingen tanke bakom detta, vi ville bara ha hjälp med vad vi skulle kalla dem i våra analyser. Det visade sig dock att vi inte kan använda ungdomarnas pseudonymer som vi tänkt. Däremot ledde det in på ett intressant spår – nämligen den starka kopplingen mellan namn och identitet, i det här fall identiteten som ”svensk”.

Trots att vårt material är litet framträdde en intressant tendens. Flickorna valde undantagslöst svenskt kodade namn: Lisa, Lena, Josefin, Emma och Moa. När pojkarna med svenska som andraspråk fick namnge sig själva valde de muslimskt kodade namn såsom Ahmed och Mohammed. Även en pojke vars förstaspråk var kurdiska valde pseudonymen Mohammed. Han hade under våra samtal varit mån om att positionera sig som muslim och framhöll att han talade arabiska, men över tid förstod vi att så inte riktigt var fallet. 

Frågan är vad detta säger om ungdomarnas tankar om namn och identitet. Visserligen följer ungdomarnas namnval ett sedan tidigare känt mönster för namngivning där föräldrar födda i ett annat land tenderar att välja svenskkodade flicknamn som knyts till en svenskorienterad position medan pojkars namn i högre grad uttrycker konservatism genom anknytning till släkten och familjens förstaspråk (se Aldrin 2001 s. 222 med litt.). 

Sara Ahmed (2010) beskriver hur hon stoppas, görs långsammare, av sitt muslimska namn. Kanske kan flickornas val av pseudonymer tolkas som en form av motstånd mot detta och vara ett sätt att orientera sig mot svenskheten. Pojkarnas val skulle i så fall uttrycka en orientering bort från svenskheten.

Som sagt, materialet är litet men tendensen tydlig: namn är en viktig variabel i forskning som rör fält som identitet, rasism, vithet och vem som har rätt att kalla sig svensk.

Referenser

  • Ahmed, S. (2010). Vithetens fenomenologi. Tidskrift för genusvetenskap, 31(1-2), 48-69.
  • Aldrin, E. (2011). Namnval som social handling: val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007–2009. Doktorsavhandling, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
  • Bursell, M. (2012). ‘Name change and destigmatization among Middle Eastern immigrants in Sweden’. I: Lamont, M. & Mizrachi, N. (red.) Responses to stigmatization in comparative perspective. Routledge, pp. 107–123.  
  • Buyondo, S. (kommande) “Den snäva svenskheten: En kulturkritisk studie av svenskhetens gränskontroller och jakten på den affektiva vilan”. Masteruppsats. Göteborgs universitet, Institutionen för kulturvetenskaper. 

När efternamn blir för lika – och varför det spelar roll

Av Leila Mattfolk, Lena Wenner och Sonja Entzenberg

Enligt rådande svensk lag om personnamn (2016:1013) ska ett nybildat efternamn inte vara förväxlingsbart med namn som någon annan redan bär. Det innebär att det nybildade namnet inte får vara alltför likt ett annat namn vare sig beträffande stavning eller uttal. Tanken är att skydda människors namnrätt. Undantaget är enligt lagen de efternamn som har 2 000 namnbärare eller fler: sådana namn får man fritt ta som nytt namn.

Ansökningar om nya efternamn avgörs i Sverige i dag hos Skatteverket. De beslut som Skatteverkets handläggare fattar kan prövas vidare i förvaltningsrätt, kammarrätt och t.o.m. upp i Högsta förvaltningsdomstolen. Institutet för språk och folkminnen (Isof) fungerar som rådgivande instans till Skatteverket, och handläggarna vänder sig i knepiga fall till oss på Isof för hjälp med språklig bedömning av nybildade efternamn, ofta i frågor som rör just förväxlingsbarhet. Även rättsinstanserna remitterar personnamnsärenden till Isof.

Det låter kanske enkelt att avgöra om ett namn är förväxlingsbart med ett annat, men under ytan döljer sig ett system av språkliga regler och traditioner som utvecklats under mer än hundra år. Dessutom är den språkliga verkligheten ofta mer komplicerad än den som reglerna skrivits för. Detta blir tydligt i en studie om förväxlingsbarhet som vi nyligen har genomfört som en del av ett större projekt om personnamn i det mångspråkiga Sverige.

De s.k. förväxlingsreglerna har sitt ursprung i en tid när personnummer inte var i bruk och när namn var det som skulle skilja personer åt.  Reglerna bygger på en rad identifierade likheter – främst vad gäller hur namn stavas och uttalas. En handläggare i dag lutar sig därför mot en rätt detaljerad lista med möjliga bokstavskombinationer som kan skapa risk för förväxling. Men frågan är om de bedömningar man kan göra baserat på förväxlingsreglerna verkligen stämmer överens med hur namnen uppfattas i vardagen? För att få svar på den frågan har vi i en webbenkät med ljudfiler, där visuellt och fonetiskt liknande namn användes i olika meningar, testat hur namnen uppfattas. Deltagarna lyssnade på meningarna och fick sedan ange vilket namn de hade hört.

Det som framkom var en tydlig skillnad mellan de teoretiska reglerna och verklig språklig perception. Vissa namn, som Serenius och Sirenius, förväxlades i en mycket hög andel av svaren. Detsamma gällde Nette och Nettö, där många lyssnare spontant inte hörde någon skillnad. Dessa resultat bekräftar att ljudlikhet verkligen kan skapa en reell risk för förväxling. Andra namn som enligt dagens regelverk bör betraktas som förväxlingsbara, uppfattades nästan aldrig så av dem som deltog i studien. Det gällde exempelvis namnpar som Grådered och Gråderöd eller Gatz och Katz. Trots att de enligt reglerna var förväxlingsbara hade deltagarna inga större problem att skilja dem åt. Det visar att dagens regler ibland överskattar likheten mellan namn – åtminstone när människor hör dem i ett konstruerat sammanhang.

Studien uppvisade också en intressant asymmetrisk förväxling.  Det visade sig att även om ett namn ofta misstolkas som ett annat, sker detta misstag inte alltid i motsatt riktning. Ett tydligt exempel var att Nette ofta hördes som Nettö, medan Nettö sällan uppfattades som Nette. Människor verkar alltså spontant tolka ovanliga eller oväntade namnformer som något de bättre känner igen – ett fenomen som säger mycket om hur språkliga förväntningar påverkar vår perception.

Vi undersökte även hur väl AI och algoritmer klarar av att bedöma förväxlingsrisk jämfört med hur människor uppfattar likheter. Vi lät fonetikalgoritmen Double Metaphone, som används internationellt för att känna igen ljudlika namn, och chattbotten ChatGPT bedöma de namn som hade ingått i enkäten. Resultatet var att Double Metaphone i flera fall gjorde samma bedömning som de mänskliga deltagarna i enkäten, men algoritmen missade andra. När ChatGPT testades med de svenska förväxlingsreglerna som en del av prompten visade det sig att AI:n som förväntat betraktade nästan alla namnpar som förväxlingsbara. Utan reglerna var den betydligt mindre restriktiv, men den lyckades fortfarande inte efterlikna människors lyssningsmönster särskilt väl.

Sammantaget pekar resultaten på att både människor och tekniska verktyg har sina styrkor, men de har också sina begränsningar. De nuvarande reglerna är genomarbetade men överensstämmer inte alltid med hur människor faktiskt uppfattar namn. Algoritmer i sin tur kan ge systematiska bedömningar, men saknar förstås den språkliga fingertoppskänsla som krävs för att förstå hur ett namn fungerar i ett verkligt sammanhang.

I dagens Sverige möts namn från många olika språkliga traditioner, och det blir allt svårare att tillämpa namnlagen på ett konsekvent sätt. Lagens skrivning om förväxlingsrisk ska tillämpas även när ett nybildat namn språkligt sett inte följer ett svenskspråkigt mönster. Detta betyder att namn som är skapade enligt mönster i andra språk prövas enligt de förväxlingsregler som ursprungligen är upprättade för svenskspråkiga namn, och de jämförs både med namn med svenskt och med namn med (annat) utländskt ursprung. En handläggare kan inte förväntas ha intuitiv känsla för hur arabiska, vietnamesiska eller somaliska namn ska uttalas, eller vilka likheter och olikheter utländska namnsystem uppvisar. Därför står systemet inför en stor utmaning: Hur kan man både värna det svenska namnskicket och samtidigt ge människor utrymme att bära namn som är viktiga för deras identitet och tillhörighet?

Studien visar att det skulle behövas en modernisering av regelverket för att det i större utsträckning ska bygga på faktisk perception och mindre på historiska principer. Samtidigt öppnar resultaten för möjligheten att kombinera mänsklig bedömning med stöd från AI, där chattbottar och tekniska lösningar kan hjälpa till att hitta mönster men där slutbedömningen fortfarande behöver göras av människor med språklig kompetens. På så sätt kan Sverige fortsätta utveckla en namnlagstiftning som både skyddar, inkluderar och speglar ett samhälle i språklig förändring.

Litteratur:

Grafik av Lena Wenner.

Att knyta sig till platser och ortnamn i emigrantbrev och datorspel

Av Terhi Ainiala

I ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet undersöker vi platser, ortnamn och hur människor knyter sig till dem. Projektet heter Lenska och Suomi Hall: att knyta sig till platser och ortnamn i amerikabrev och datorspel (på finska: Lenska ja Suomi Hall: paikkoihin ja paikannimiin kiinnittyminen amerikankirjeissä ja videopelissä). 

Vi har två forskningsmiljöer. Den ena består av finskspråkiga brev som amerikanska emigranter skickade till Finland för cirka hundra år sedan. I breven undersöker vi hur platsen byggs upp i texten och hur ortnamn används för att uttrycka platsanknytning. I skribenternas platsuttryck förekommer även engelskspråkiga inslag. Den andra forskningsmiljön är datorspelet Alan Wake 2, där ättlingar till emigranter verkar i fiktiva nordamerikanska byar på 2020-talet. I det engelskspråkiga spelet förekommer många platser vars namn kombinerar finska och engelska.

Projektledare är Terhi Ainiala, och övriga forskare är doktorand Hanna Virranpää samt postdoktorala forskare Lasse Hämäläinen och Milla Juhonen. Forskningsassistent är Sofia Sandström. Virranpää fokuserar på emigrantbreven, medan Hämäläinen och Juhonen undersöker namnmiljöerna i datorspelet. Sandström samlar in material från Alan Wake-spelet, bland annat genom att analysera hur spelare diskuterar spelets platser och karaktärer på olika forum och hur de kommenterar namnen. Projektet finansieras av Konestiftelsen och pågår i tre år, fram till slutet av 2027.

Platser som mottagaren inte har tillgång till

Vi undersöker två världar: emigrantbrev och ett datorspel med fiktiva världar där emigranters ättlingar lever. Dessa världar kan ses som spegelbilder av varandra – den ena utspelar sig för cirka hundra år sedan, den andra i nutid. I båda materialen möts finska och engelska, samt delvis andra språk. Gemensamt är också att brevets läsare eller spelets spelare inte har fysisk tillgång till de platser som beskrivs.

Vi frågar oss vilka språkliga medel som används för att uttrycka anknytning till platser genom namn, och hur anknytning till ortnamn kommer till uttryck. Vår forskning använder framför allt socio-onomastiska metoder. Vi undersöker olika sätt att identifiera platser, språkliga val samt orsaker och betydelser bakom dessa val. En skribent eller spelare kan uttrycka brist på anknytning till ett ortnamn genom att inte använda det officiella namnet, utan istället ett annat, kanske självvalt namn. Forskningen ger värdefull och tillämpbar kunskap om människans anknytning till plats och synliggör faktorer som stärker eller försvagar denna anknytning.

Anknytningar och frånkopplingar

Centrala forskningsobjekt och begrepp i vårt projekt är platsanknytning (place attachment) och toponymisk anknytning (toponymic attachment). Men vad menar vi egentligen med dessa?

Platsanknytning är nära besläktat med platskänsla (sense of place). När en människa knyter sig till en plats uppstår en koppling mellan platsen och individen, som oftast får emotionella och funktionella uttryck. Personen “använder platsen”, till exempel för att röra sig eller arbeta, och känner positiva känslor för platsen.

Toponymisk anknytning är ett mer ovanligt begrepp, som tidigare inte har lyfts fram i finsk- eller svenskspråkig forskning. Det engelska begreppet har introducerats av den australiska forskaren Laura Kostanski, som syftar på de positiva eller negativa associationer en person har till ett ortnamn.

Men kan associationerna vara något däremellan – inte entydigt positiva eller negativa? Kanske handlar det snarare om ett kontinuum. Och borde man använda ett annat begrepp när associationerna är negativa? Kanske skulle man då kunna tala om toponymisk frånkoppling. Det är upp till oss forskare att utveckla begreppen och definitionerna ytterligare.

Mångfald i anknytningar

Platsanknytning och toponymisk anknytning kan hänga ihop, men behöver inte göra det. I projektet undersöker vi de mångfacetterade och föränderliga relationerna mellan anknytning och frånkoppling. I både breven från Nordamerika och i Alan Wake 2-spelet kan namnens form och språk ge ledtrådar om anknytning. För en släkting i Finland kan namnet Frisco (San Francisco) i ett brev antyda att skribenten har rotat sig i sitt nya hemland och utvecklat en platskänsla. I spelet kan en emigrantättling mitt i sin engelska dialog använda namnet Suomi (Finland) och därigenom uttrycka sin tillhörighet till emigrantgemenskapen.

Forskningen om anknytning till platser och ortnamn fortsätter och fördjupas. Vi tror också att dessa teman och begrepp lämpar sig väl för att undersöka andra typer av material.

Litteratur och källor

  • Projektets hemsida (på engelska)
  • Kostanski, Laura 2016: Toponymic attachment. – Carole Hough (ed., The Oxford Handbook of Names and naming, 412-426. Oxford: Oxford University Press. 
  • Sancho Reinoso, Alexis 2022: From Place Attachment to Toponymic Attachment: Can Geographical Names Foster Social Cohesion and Regional Development? The Case of South Carinthia (Austria). – Oana-Ramona Ilovan & Iwona Markuszewska (ed.), Preserving and Constructing Place Attachment in Europe, 239–254. Springer International Publishing

Cultural Identity Through Personal Names: Insights from the Danish-Argentine Migration

by Peder Gammeltoft

Names carry profound meaning, serving as personal identifiers while also reflecting broader cultural, familial, and societal influences. Data from the Danish Link-Lives project, offers a unique opportunity to explore how personal names reveal patterns of migration, identity, and cultural adaptation. The census includes families that migrated to Argentina, had children born there, and later returned to Denmark, reflecting a rich story of transatlantic movement. The analysis of these names offers insights into how families navigated between Danish and Argentine cultures, particularly through the naming of their children.

Personal Names and Migration: What’s in a Name?

Migration is not just about moving from one country to another – It involves the transfer and negotiation of identities, traditions, and cultural norms. Personal names are a powerful reflection of this process, capable of signaling an individual’s cultural roots, religious beliefs, or even social aspirations. In the case of Danish families who moved to Argentina and then re-immigrated to Denmark, the naming of children born in Argentina can tell us a great deal about how these families balanced their Danish heritage with the new cultural environment they encountered in Argentina.

The Link-Lives Project, is part of a broader effort to link historical records of individuals across generations, including censuses, church records, and civil registries. The project’s aim is to create a connected and accessible database for researching personal histories. The 1901 census in the Link-Lives project includes 17 households, each containing a mix of children born in Denmark and Argentina. Among these families, there are 41 children, 29 of whom were born in Argentina and 12 in Denmark. By analyzing the first names of these children, we gain insight into how these families navigated their cultural identities, particularly in relation to their stay in a part of the Spanish-speaking world, Argentina. Although the material is small, there are clear tendencies.

A Closer Look at Family Composition

A breakdown of the families included in the dataset, showing how many children were born in Denmark versus Argentina:

Table 1: A snapshot of family structure and migration patterns. Many families had at least one child born in Argentina before re-immigrating to Denmark.

Cultural Identity Through Personal Names

The study of names in this dataset reveals three distinct categories based on how well a child’s name would fit into a Spanish-speaking country like Argentina. These categories – formally usable, possibly usable, and not usable – help us understand how families integrated (or resisted integration) into Argentine society through the naming of their children.

  1. Formally Usable in a Spanish-speaking Context: Names that would easily be recognized in Argentina, either because they are common in both cultures, or have Spanish equivalents.
    – For instance, among the children born in Argentina, names like Elena, Eleonora, Oskar (Oscar), Pedro, and Enrique would have been very familiar in both Argentina and Denmark. Of the 29 children born in Argentina, 9 had names that fall into this category. These names reflect a potential desire for integration into the local culture, possibly making it easier for children to fit into Argentine society.
  2. Possibly Usable in a Spanish-speaking Context: These names are less common but still recognizable in Argentina.
    – Names such as Christian, Ingrid and Peter are familiar but less frequent in a Spanish-speaking context. Nine of the Argentine-born children had names in this category. These names suggest that the family retained a connection to Danish traditions while also choosing names that would not be entirely out of place in their new environment.
  3. Not Usable in a Spanish-speaking Context: Names that are Danish and would likely have stood out in Argentina.
    – Examples include Arne, Inger and Valdemar, which are typically Danish and would be unusual in a Spanish-speaking country. Eleven Argentine-born children had names in this category. These names likely reflect a stronger attachment to Danish identity, suggesting that the family wanted to maintain their cultural roots despite living abroad.

Dataset Breakdown: Children’s Names by Birth Country

Let us look at children’s first forenames, birth countries, and whether their first forename would work in either a Spanish-speaking or Danish-speaking context:

Table 2: A detailed look at how children’s names correspond to their cultural environment in an Argentinian, illustrating the variety of naming strategies employed by Danish families in Argentina.
Table 3: A detailed look at how children’s names correspond to their cultural environment in a Danish context, illustrating naming strategies employed by Danish families having returned from Argentina.

Conclusion: The Significance of Name Research in Migration Studies

The study of personal names within the context of migration provides a unique lens through which to explore cultural identity. For families that migrated to Argentina, naming their children involved a balance between maintaining their Danish heritage and integrating into Argentine society. Children with names like Elena or Pedro may have been better able to navigate both cultural worlds, while those with distinctly Danish names may have faced greater challenges in fitting in.

For the children born in Denmark after their families’ return, the predominance of traditional Danish names suggests a desire to reclaim or reinforce their Danish identity. These children would grow up in Denmark, and their names reflect a re-rooting in their home country’s cultural norms. The choice of names illustrates how these families viewed their identity – both abroad and at home.

Literature

  • Hornby, Rikard, 1978. Danske personnavne. København.
  • Link-Lives: https://link-lives.dk/
  • María Bjerg, 2019. Brudte bånd. Immigration, ægteskab og følelser i Argentina mellem det 19. og 20. århundrede. Bernal.
  • Meldgaard, Eva Villarsen, 2002. Den store navnebog. København.
  • Tibón, Gutierre, 2002. Diccionario etimológico comparado de nombres propios de persona. Mexico City.