Den 30. oktober 2025 foreslog Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København at Den røde plads skal omnavngives. Den røde plads er én ud af tre mindre parkstrøg, der til sammen udgør parken Superkilen, der ligger i København. Til Berlingske forklarede han, at Den røde plads ifølge ham er ”et symbol på Rusland og magten i Kreml” og at han synes, det er ”upassende, at man har så stærkt et symbol placeret et meget centralt sted i København” (Ritzau, 30. oktober 2025, Berlingske). Imidlertid kan den foreslåede navneændring være vanskeligere end som så at gennemføre.
Hvordan navngives gader og pladser i byerne?
Når nye navne skal implementeres i byerne i Danmark i dag, gennemgår de en række procedurer, inden de endeligt administrativt godkendes. Procedurerne kan være forskellige fra by til by, men i København, hvor den pågældende Den røde plads ligger, har vi et politisk sammensat Vejnavnenævn, der er et ”sagsforberedende nævn under Teknik- og Miljøudvalget” (Vejnavnenævnet.kk). Nævnets opgave er at behandle alle navngivningssager i Københavns kommune og afgive indstilling til Teknik- og Miljøudvalget, der træffer den endelige beslutning om et givent navn kan godkendes (ibid.).
Hvis Den røde plads i København skal omnavngives, skal forslaget altså først behandles af Vejnavnenævnet, før det indstilles til godkendelse ved Teknik- og Miljøudvalget. Men her støder vi på et problem. Vejnavnenævnet kan nemlig kun omnavngive lokaliteter, som allerede har et officielt godkendt navn, og Den røde plads i København er slet ikke et officielt navn.
Officielle og uofficielle navne
Officielle navne er navne på lokaliteter, der er administrativt godkendte, og altså har gennemgået en administrativ beslutnings- og godkendelsesproces. Når navnene er godkendte, kan vi finde dem på gadenavneskilte i byerne. Uofficielle navne er derimod navne på lokaliteter, der hverken har gennemgået procedurer eller beslutningsproces. Der kan være mange årsager til, at uofficielle navne ikke er officielt godkendte. I Københavns kommune (og flere andre steder i Danmark) har man fx retningslinjer om, at en lokalitet skal være adressebærende før den kan tildeles et navn, og dertil skal lokaliteten heller ikke være for lille. Den slags retningslinjer findes ikke for uofficielle navne, der ofte dannes mere eller mindre spontant af sprogbrugerne og kan knytte sig til snart sagt alle slags tænkelige lokaliteter.
Den røde plads udgør sammen med den såkaldte Den sorte plads og Den grønne park det rekreative område Superkilen, som er parkens officielle navn. Hver af de mindre pladser er kendetegnet med at være hhv. rød, sort og grøn. Parken stod færdig i 2012, og navnet Superkilen er også officielt godkendt i 2012. Men faktisk ønskede Nørrebro lokaludvalg dengang at navngive de tre farverige strøg. Forslaget blev dog afvist af Vejnavnenævnet netop med henvisning til, at pladserne hverken havde adressemæssigt sigte eller var store nok (Sandst 2015, s. 256 ff.). Ingen af de tre parkstrøg fik altså et officielt navn dengang, og Vejnavnenævnets sekretariat bekræfter da også, at Den røde plads på Nørrebro heller ikke i dag er et officielt navn (jf. samtale 4/11 2025).
Her ses Den røde plads set fra Nørrebrogade. Bemærk de store bygninger inde på pladsen, som bl.a. huser Nørrebro bibliotek og Nørrebrohallen. Stederne har adresse på Nørrebrogade. Begge billeder er taget af forfatteren.
Men hvor kommer Den røde plads så fra?
Navnene Den røde plads, Den sorte plads og Den grønne park blev alle introduceret af arkitektgruppen og bygherrerne, der står bag designet på parken. Dengang som nu lever navnene et synligt, men formelt set uofficielt liv. På websites om Superkilen, der i dag dækker over turist-informationssider, officielle sider fra Københavns kommune, Wikipedia, bygherrernes og arkitektfirmaets websites bruges de tre navne om de tre parkstrøg. Det vidner både om succesfuld markedsføring og om en vis almen accept og brug af navnene. Og i hvert fald er Den røde plads i København i dag så velkendt et uofficielt navn, at Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København forud for kommunalvalget 18. november 2025, og i en samtid hvor der længe har været international kritik af den udenrigspolitik, Rusland fører, foreslår at pladsen skal omnavngives.
Russiske associationer; invasionen i Ukraine og hvad Rusland ellers kan finde på
Men Den røde plads i København er ikke alene. Den røde plads ligger også i Holstebro, i Gørding, i Tønder og i Værløse. Flere af pladserne har som den på Nørrebro rød belægning, så en del af navngivningsmotivet findes i farven. En anden del af navngivningsmotivet findes i opkaldelsen efter Den røde plads i Moskva, og der er ingen grund til at tro, at navngivningsmotivet ikke kan være en kombination af begge motiver. Men ingen af navnene er dannet i forbindelse med den nuværende (2025) udenrigspolitiske situation med Rusland, som er den, Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København reagerer på, når han stiller forslag til omnavngivning. Som opkaldelsesnavn kan associationer til Den Røde Plads i Moskva næppe undgås, ligesom de deraf afledte øvrige associationer til Rusland, som den enkelte sprogbruger måtte have, næppe heller kan undgås. Men navnet og associationerne må vi altså beholde, lige så længe vi ikke har et navnepoliti, der bestemmer, hvad sprogbrugerne må sige.
Her ses Den røde plads fra modsatte side fra Mimersgade, der løber mellem Den røde plads og Den sorte plads. Bemærk at også træbevoksningen på pladsen er rød. Billedet er taget af forfatteren.
In April 2025, a new name was introduced on the map of the Danish capital when a previously unnamed location in Nørrebro was officially designated Palæstinas Plads (Palestine’s Square). The decision followed several years of debate within the Copenhagen City Council (Borgerrepræsentationen). Rarely has the naming of a public space in Denmark sparked such strong emotions, both fierce opposition and passionate support, as the case of Palæstinas Plads.
Symbolic Politics or a Celebration of Freedom?
The idea of naming a square in Copenhagen after Palestine goes back to around the year 2000, when the left-wing party of Enhedslisten proposed renaming half of the existing Israels Plads (Israel’s Square) to commemorate Palestine. The proposal was rejected, but the idea lingered. Over the following decades, the name resurfaced periodically in discussions within Teknik- og Miljøudvalget (a committee that in general manages matters and decisions concerning naming and renaming streets and other locations in Copenhagen) and Vejnavnenævnet (a committee that pre-processes proposals concerning names for Teknik- og Miljøudvalget). However, each time, the plan for Palæstinas Plads was ultimately turned down. That happened again in 2023, when the political parties of Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre, and Alternativet jointly proposed naming an unnamed location in Nørrebro Palæstinas Plads. After the Hamas attack on October 7, however, the plan was shelved.
In June 2024, Vejnavnenævnet revived the idea, and a few months later, it was debated in Teknik- og Miljøudvalget. Typically, such decisions are made within that committee, but the Konservative party demanded that the issue be discussed by the entire City Council. The proposal was subsequently sent out for public consultation, during which 162 responses were received. Of these, 153 supported the name, while nine opposed it. Some objections argued that the Municipality of Copenhagen should not involve itself in international political matters, a concern also raised by several political parties that voted against the proposal. In March 2025, the City Council adopted the resolution by a narrow margin, 29 votes to 25, and a few weeks later, the official naming ceremony for Palæstinas Plads took place.
However, the champagne corks had barely popped before controversy erupted again. Within 24 hours, the new street signs were vandalised, when the name was painted over. Criticism also emerged from the political left, mainly over an explanatory subtitle added to the signs as it showed a political compromise: “Navngivet efter et område ved Middelhavets østlige bred” (“Named after an area on the eastern shores of the Mediterranean Sea”). On social media, critics argued that Palestine is not merely an area but a country. Activists soon placed stickers on the street signs, replacing the word “område” (area) with the word “land” (country). A few days later, new signs were installed on Palæstinas Plads; this time without any explanatory text.
Palæstinas Plads, photographed by the authors.
In general, Palæstinas Plads is a name that divides opinion, with both politicians and citizens holding strong opinions about it. Some see it as a celebration of the Palestinians’ right to freedom after decades without a state, while others dismiss it as mere symbolic politics. Certain right-wing parties have even labelled the name an act of antisemitism. Critics argue that it is not the role of the City Council or the City of Copenhagen to take a position on international conflicts such as the one in the Middle East. However, Copenhagen is far from the only European city where political symbolism has entered the urban landscape through place naming. One striking example can be found in the Czech Republic.
Prague’s Streets Tell a Story of Resistance and Memory
In the heart of Europe, symbolic politics has taken tangible form on the streets of Prague. The Czech capital, known for its sharp wit and love of irony, has turned geography into a quiet but powerful statement against authoritarianism.
Czechs have long had a complicated relationship with Russia. Gratitude for the Soviet liberation of Czechoslovakia in 1945 curdled into resentment after the 1968 Warsaw Pact invasion crushed the Prague Spring, a hopeful experiment in “socialism with a human face.” The Soviet army stayed for more than two decades, a constant reminder of lost sovereignty. After 1989, the newly established Czech Republic maintained a cautious but pragmatic relationship with post-Soviet Russia. Trade and diplomacy continued, but trust was scarce. Over the past decade, however, Moscow’s growing expansionism and aggression in Europe have left clear marks, not only in policy but also in Prague’s urban landscape.
The transformation began symbolically. In 2016, activists launched a petition to rename the square in front of the Russian Embassy. Four years later, on February 27, 2020, the Prague City Council made it official: náměstí Pod kaštany (Under the Chestnut Trees Square) became náměstíBorise Němcova (Boris Nemtsov’s Square), honouring the Russian opposition leader and vocal critic of Vladimir Putin who was assassinated in Moscow in 2015. That same day, a nearby pathway was christened promenádaAnny Politkovské (Anna Politkovskaya’sPromenade), in memory of the investigative journalist and fierce defender of human rights murdered in 2006. The move sparked criticism from former President Miloš Zeman, long seen as sympathetic to Moscow, who called it “a classic example of a petty little Czech attempt to get back at someone while hiding behind a tree.” Former ambassador to Russia Jaroslav Bašta went even further, denouncing it as an act of Russophobia. Still, most members of the Prague City Council stood by the decision, reflecting the mood of a public largely supportive of the gesture. For many Prague residents, renaming the streets near the Russian Embassy was not an act of hostility but a statement of solidarity with Russian dissidents and a reminder of the Czech Republic’s own struggle against Soviet domination.
The embassy tried to sidestep the uncomfortable symbolism by changing its official address to a nearby street. However, in April 2022, just weeks after Russia’s full-scale invasion of Ukraine, Prague struck again, renaming that street Ukrajinských hrdinů (Ukrainian Heroes Street) and dedicating a nearby bridge to Vitalii Skakun, the Ukrainian soldier who sacrificed his life blowing up a bridge to halt the Russian advance on Kherson.
In 2021, an overlook in the park above the embassy was informally renamed Vyhlídka Alexeje Navalného (Alexei Navalny Outlook), commemorating another leading Russian opposition figure who died in prison in 2024. Though the name is not yet official, it has already entered local usage, another act of quiet defiance.
On the map, the Russian Embassy in Prague now stands encircled by tributes to those who resisted the Kremlin’s repression. For passersby, it is a geography of conscience, a subtle yet unmissable reminder that in Prague, memory and mockery often walk hand in hand.
Source: Mapy.com, highlighted by the authors.
A matter of political solidarity!
Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů, together with the other recently renamed streets, honouring figures who have resisted Putin’s regime, are in different ways motivated by a political interest of showing solidarity with a (suppressed) people, and equally to distance themselves from those seen as the suppressors. Such acts of naming do not stop wars or change the world. However, perhaps they contribute to awareness, which may make a difference after all. In Prague, all official correspondence to and from the Russian Embassy carries an address that serves as a reminder of the Ukrainian heroes, while Palæstinas Plads in Copenhagen stands as a marker of diversity, solidarity, and inclusion. At a time when political considerations increasingly influence place names, these examples stand out. In January 2025, only a few days after taking office, the American president instructed the Secretary of the Interior that the Gulf of Mexico should henceforth be referred to as the Gulf of America. At the same time, the country’s highest peak was renamed Mount McKinley, after the former president Obama in 2015 had changed the name from Mount McKinley to Denali in honour of the Native Americans’ name for the mountain in Alaska. These changes, justified as being made “…in honor of American greatness” and “…in the national interest to promote the extraordinary heritage of our nation and ensure future generations of American citizens celebrate the legacy of our American heroes,” as stated by the White House, demonstrate the power inherent in place names. While the American renamings express a form of politics that “kicks downwards,” Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů represent the opposite: names given in solidarity with the suppressed.
År 1939 ger svenska staten ut sin andra bok med efternamnsförslag (Svensk namnbok 1939). Den innehåller 13 000 efternamnsförslag till hjälp för den ökande skaran av namnbytare att finna lämpliga efternamn. Namnförslagen består uteslutande av svenska ortnamn. Begreppet ortnamn innefattar inte bara namn på bebyggelser, utan även namn på exempelvis gårdar, sjöar och vattendrag. I namnboken fanns därför namnförslag som exempelvis Faxälven, Duvemåla och Skedom. Andra namnförslag kan ses i utdraget från namnboken nedan.
Jämfört med andra böcker med namnförslag kom denna bok att nyttjas i liten utsträckning, vilket bland annat berörs i min avhandling (Hedberg 2024). Varför svenska efternamnsbytare inte verkar ha velat vill bära ortnamn som efternamn är en intressant fråga som jag ska närma mig i denna text.
Figur 1 Utdrag från Svensk namnbok 1939.
För att närma oss frågan ska vi först uppehålla oss vid svensk efternamnshistoria. Om vi studerar utdraget från Svensk namnbok 1939 ovan ser vi att många av namnförslagen ser ut som vanliga svenskspråkiga efternamn. De är sammansatta av två ord, varav flera har någon sorts anknytning till naturen. Författaren till namnboken, professor Jöran Sahlgren framhåller också detta i förordet:
”Några märkliga nyheter innehåller […] ej denna nya namnbok. Jag har sökt att gå vidare i den riktning som gammal svensk och nordisk tradition och den senaste tidens namnvanor utpekat” (Svensk namnbok 1939 s. V).
Sahlgren har rätt i att många svenska efternamn har bildats med ortnamn som grund, men någon stark tradition att anta ortnamn i oförändrad form som efternamn fanns, och finns, inte i Sverige förutom i Dalarna där gårdsnamnet ofta är placerat före en persons förnamn, men det förekommer även att dessa bärs som efternamn. Personer som tog sammansatta efternamn bildade dem istället ofta utifrån följande princip: Den första delen av efternamnet kom från ett ortnamn personen hade anknytning till. Till denna del fogade man sedan ett ord som är vanligt i svenska efternamn, exempelvis –berg. En person som antog namnet Lindström eller Lindgren kunde härstamma från orten Lindesberg.
Efter att vi har konstaterat att namnförslagen i Svensk namnbok 1939 på en avgörande punkt avviker från hur efternamn har bildats i Sverige är det dags att återvända till frågan varför inte namnbytarna verkar ha tyckt om dem. Förklaringen ligger, enligt mig, inte i hur namnen är utformade rent språklig, även om ord som måla främst är förknippade med ortnamn. Den troligaste förklaringen ska, enligt min mening, sökas i hur namnförslagen förhöll sig till namnens sociala dimension.
Vi kan börja med att ställa frågan vem som egentligen äger ett namn? Ditt förnamn delar du troligen med flera andra. Många delar också efternamn med personer man inte är släkt med. En gård kan också dela namn med andra gårdar. Men, även om du bär ett vanligt förnamn och efternamn samt bor på en gård som delar namn med andra gårdar så ”äger” du namnen i den bemärkelsen att namnen refererar till just dig och den plats du bor på. Därför så kanske man inte känner att någon har ”stulit” namnet när det uppträder någon annanstans. På samma sätt förhåller det sig inte med namn på byar, tätorter och socknar.
För vem ”äger” exempelvis ett namn på en by? Ett bynamn refererar till en plats som bebos av en större eller mindre grupp personer. Namnet fungerar för att referera till platsen, men platsen kan också vara kopplat till känslor av samhörighet och trivsel. Har man själv, eller släkten, bott i byn länge kan känslorna till den vara starka. Eftersom namnet är starkt förknippat med byn är också känslorna för namnet i många fall starka. Att en person som bor i byn skulle ta bynamnet som efternamn är därför mindre troligt eftersom namnet kan upplevas som byns gemensamma egendom. Att personer som kommer från en gård antar gårdens namn som efternamn, som tidigare nämnt bland annat förekommer i Dalarna, stöter inte på dessa problem eftersom personerna redan ”äger” namnet.
Personer som inte bor på den plats som ortnamnet avser kanske skulle ha lättare att anta det som efternamn. Men även här finns det hinder. Enligt den lagstiftning som rådde år 1939 skulle en person som antog ett efternamn som inte fanns tidigare få ensamrätt till det. Han eller hon skulle kunna uppträda med namnet i olika sammanhang som ibland kanske var mindre smickrande för byn med samma namn. Namnboken år 1939 fick kritik för just detta i dagspressen och det skrevs bland annat nidvisor och tecknades karikatyrer i samband med bokens publicering (se Leibring 2023). Den negativa uppmärksamheten kanske också avskräckte personer från att använda namnboken.
Den namnbok som kom året efter, år 1940 (Svensk namnbok 1940), innehöll cirka 26 000 namnförslag som var bildade enligt den i Sverige hävdvunna princip som har beskrivits ovan. Den namnboken blev så populär att namnförslagen i den snabbt tog slut. År 1954 utkom en ny namnbok (Svensk namnbok 1954) där namnförslagen inte heller bestod av ortnamn i oförändrad form.
I mit forrige socioonomastiske blogindlæg (af 8. marts 2024) beskrev jeg to mobbeafledte stednavneændringer fra midten af 1920’erne, hvor Rumperup blev til Højsted og Gumperup blev til Klinteby. Begge blev faktisk forudgået af en beslægtet sag fra 1922, hvor beboerne i den nordsjællandske landsby Ludserød (Blovstrød sogn, Lynge-Kronborg h.) anmodede myndighederne om og blev bevilget et navneskifte til Høvelte, hvilket skete med den begrundelse, at det hidtidige navn »vækker Latter til største Gene i vort daglige Liv og Færden« (Stednavneudvalgets Brevarkiv 8-3/22).
Den hævdede morskab på Ludserøds bekostning bestod formentlig i navnets forleds delvise homonymi med substantivet lus, altså det blodsugende insekt, der plager både dyr og mennesker, og i dansksproglig sammenhæng også anvendes adjektivisk i en tydelig pejorativ betydning luset ’ringe, tarveligt’.
I modsætning til de to førstnævnte navneændringseksempler rakte kreativiteten hos beboerne i Ludserød dog ikke længere end at man bad om at det allerede eksisterende navn på den nærliggende nabolandsby Høvelte fremover også måtte denotere deres bebyggelse. Og således blev det.
Heller ikke her lagde Stednavneudvalget således nogen hindringer i vejen for et skifte væk fra et angiveligt mobbefremkaldende navn, og man kunne måske derfor fristes til at tro, at datidens udvalg bare generelt gav efter for den slags ansøgninger. Men sådan var det ikke, og i det følgende skal beskrives to omtrent samtidige sager, hvor ansøgningerne fik afslag.
Tarm
Den 8. april 1931 modtog Stednavneudvalget en ansøgning fra sagfører V.E. Johansen, bosiddende i den jyske by Tarm:
Ved en Sammenkomst her i Byen for kort Tid siden blev der nedsat et Udvalg med det Formaal at virke for Forandring af Byens Navn, der baade er uæstetisk og lattervækkende. Det blev vedtaget at undersøge Muligheden for at faa Byens Navn ændret til Tarum, der menes at være den ældste Betegnelse for Byen. I denne Anledning tillader jeg mig som Medlem af Udvalget herved at anmode Stednavneudvalget om at foretage Undersøgelse af, hvad Byens Navn tidligere har været, samt være os behjælpelig med at fremme Sagen.
Tarm benævner oprindeligt en mindre landsby i Egvad sogn (Nørre Horne h.), der i moderne tid er vokset op til en decideret provinsby bl.a. med anlæggelsen af en jernbanestation (1875) og en realskole (1879, gymnasium fra 1938); i 1980 udskiltes Tarm som et selvstændigt sogn fra Egvad sogn.
Det lattervækkende ved navnet består i, at navnet i sin nutidige form er skriftligt og lydligt identisk med substantivet tarm, ’den i legemets udførselsåbning endende rørformede del af fordøjelseskanalen’, som det så smukt er formuleret i Ordbog over det danske Sprog. Så hvis man i den omkringliggende omegn f.eks. kom afsted med at sige, at man lige havde været en tur i Tarm, ville det let kunne afstedkomme en vulgær-humoristisk association.
Tarm-borgernes formodning om at navnets oprindelige form havde været Tarum, og at det dermed knyttede sig til gruppen af stednavne med de fra hinanden ofte svært skelnelige endelser hēm, um (dativ pluralis) og rum, var på ingen måde urimelig, idet formen Tarum vitterligt optræder i såvel Pontoppidans Danske Atlas og på Videnskabernes Selskabs Kort, der begge skriver sig til anden halvdel af 1700-tallet.
Formodningen støttes også af belæg fra 1500-tallet (1532 Tharrom, 1534 Tarrem, 1537 Tarum, 1579 Tharrum), hvorimod de middelalderlige belæg peger i en anden retning (1332 el. 1344 Tharm, 1347 Thaarm, 1350 Tharmæ, 1462 Tharm). Derfor har der blandt stednavneforskerne været konsensus om, at navnet faktisk ER identisk med substantivet tarm (glda. tharm), i en sammenlignende anvendelse om en langsmal terrænformation – antageligt med sigte på Tarm Bæks leje (DS 17 s. 569-570).
Dette var også opfattelsen i Stednavneudvalget allerede i 1931, hvor man i sit svar til sagfører Johansen af 18. april 1931 derfor ikke kunne støtte forslaget om en rekonstruktion fra Tarm til Tarum, idet dette ville være onomastisk fejlagtigt:
Da den foreslaaede Form Tarum ikke som formodet er den ældste Form af Byens Navn, men er en nyere Form af ret tvivlsom Herkomst, vil Udvalget være noget betænkeligt ved at anbefale en Navneforandring i antydede Retning og vilde derfor gerne henstille til fornyet Overvejelse [i] Spørgsmaalet om, hvorvidt der i det hele foreligger tilstrækkelig tvingende Grunde til at tænke paa en Navneændring. I formel Henseende er der saaledes ingen Grund dertil, da Tarm stemmer overens saavel med Navnets ældste Skriveformer som med stedlig Dialektudtale.
Det betød dog ikke, at Stednavneudvalget kategorisk afviste muligheden for en ændring til et helt andet navn, hvis dette herefter måtte ønskes:
Om det mere æstetiske Hensyn vil være tilstrækkelig tungtvejende i denne Sag, vil det være vanskeligt at udtale sig om paa Forhaand, men fastholdes Ønsket om at søge Navneforandring for Byen, vil den rette Vej være at indsende en Ansøgning til Landbrugsministeriet.
En sådan ansøgning blev aldrig fremsendt, og borgerne i Tarm synes således at have accepteret deres stednavnemæssige skæbne — og ladet sagen finde sin ende, om man så må sige.
Selvom byskiltet i Tarm er formuleret ganske neutralt og undgår uheldige associationer med formuleringer som ”De kører nu ind i Tarm” eller lignende, så oplever byen til stadighed problemer med skiltetyve, der finder navnet så fornøjeligt, at de stjæler skiltene ved nattetide. (Foto fra GoogleMaps Streetview.)
Vorbasse
Mit sidste eksempel i denne lille serie om mobbeafledte stednavneændringer og ønsker om samme, er af en lidt anden karakter. Det drejer sig om stednavnet Vorbasse, der benævner en kirkelandsby i det sydlige Jylland (Vorbasse sogn, Slaugs h.). Betydningsmæssigt er navnet lidt specielt, idet der atypisk i en dansk sammenhæng synes at være tale om en indbyggerbetegnelse vorbasse, sammensat af substantivet glda. wara ’overdrev, udmark’ og substantivet basse ’mand, beboer’ i den samlede betydning ”beboer på udmarken” — her formentlig i en stedbetegnende afledning til indbyggernavnet, således at det som stednavn egentlig betyder ”stedet for beboerne på udmarken” (DaSt s. 339). Udover at navnet kan klinge lidt spøjst i nutidige øren, især pga. endelsen –basse, afleder det umiddelbart sprogligt set ingen pejorative konnotationer eller associationer iøvrigt.
Det var imidlertid heller slet ikke sådanne, der fremførtes som grund for en ønsket navneændring, da denne fremlagdes for Stednavneudvalget i et brev af 13. marts 1923. Sagen er i øvrigt også atypisk ved, at anmodningen ikke fremsendtes af ansøgerne selv, men af den i stednavneforskningen nok så bekendte dr. phil. Marius Kristensen, der efter at have fået et besøg fra Vorbasse skrev til udvalgets sekretær Gunnar Knudsen på følgende vis:
Et mærkeligt besøg havde jeg forleden: en mand fra Vorbasse sogn som på en del beboeres vegne bad om, at dette navn måtte forandres til Vorballe, da det var alt for kendt, så folk ikke vilde tage tjæneste derude, ingen læge el. lign. bosætte sig dær, og i det hele blev distangserede af Bække og Hejnsvig, som ikke var så berygtede (markedet, krigshavnen og professor Labri). Jeg opponerede naturligvis, da Vorbasse er et godt gammelt og vel bevidnet navn, men lovede at sende meddelelsen videre. Vorballe er jo en komplet utilladelig nydannelse; snarere kunde jeg da tænke mig Slavby eller et lignende helt nyt navn (Slavgård ligger jo i sognet); måske kan I derinde finde et kønnere, som kunde foreslås, hvis det skulle være. Allerhelst må sagen naturligvis forfalde (også af krigshistoriske grunde). Men jeg lovede altså at lade det gå videre (sml. Ludserød – Høvelte). [Kommentar: Den for sin tid påfaldende og moderne skriveform er den originale og af Marius Kristensen praktiserede.]
Ifølge Marius Kristensen var det således ikke navnet i sig selv, der var problemet, men selve byens omdømme, som beboerne angiveligt ønskede at slippe af med gennem en navneændring. At Vorbasse skulle have eller have haft et specielt slemt omdømme, som hævdet af dr. Kristensens i øvrigt anonyme gæst derfra, er ellers ikke sådan at aflæse nogetsteds.
Men opfattelsen knytter sig tilsyneladende til det store, årlige Vorbasse Marked, der er et af Danmarks største og mest velbesøgte heste- og kræmmermarkeder, som har eksisteret siden 1730 og i nutiden tiltrækker omkring 250.000 besøgende. »Ses vi ikke før, ses vi på Vorbasse Marked«, er et udbredt mundheld i denne del af riget. Med markedet følger selvsagt en masse gøgl og ballade, og det kan vel have været dette og en deraf afledt berygtethed, som en gruppe af byens beboere var trætte af.
Den omtalte ’krigshavn’ og ’professor Labri’, der ligeledes anføres blandt argumenterne, fortjener også en uddybende kommentar. Professor Labri var en på de tider landskendt gøgler og tryllekunstner med det borgerlige navn Johannes Marius Dines Petersen (†1935). Han optrådte bl.a. på Vorbasse Marked og var berømt for sine salgstaler uden for cirkusteltet, der skulle lokke betalende gæster ind til forestillingen, med farverige og elokvente overdrivelser om alt det fantastiske, som man ville få at se. Særlig berygtet var slogannet ”Se skelettet af et menneske”, som så viste sig at være hans assistent, der løftede en ske (> ske lettet af et menneske).
Tilknytningen til Vorbasse bestod ud over Professor Labris optræden på de årlige markeder i, at han flittigt omtalte Vorbasse, når han optrådte andetsteds, blandt andet med benævnelsen Vorbasse Krigshavn om landsbyens gadekær og branddam. Året efter, i 1924, blev der faktisk søsat et modelkrigsskib i gadekæret, og siden er flere fulgt efter – bl.a. Korvetten Labri.
Gadekæret i Vorbasse a.k.a. ’Vorbasse Krigshavn’. (Foto: Hubertus, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons)
Det synes således at have været disse konnotative associationer til landsbyen, som en eller flere af Vorbasses beboere var svært kede af i 1923. Og man foreslog som nævnt i stedet en partiel navneændring til Vorballe, hvor det eksisterende forled er sammensat med den især i Jylland udbredte endelsestype balle af substantivet balle ’forhøjning, bakke’. Præcis hvorfor Kristensen fandt dette forslag ”komplet utilladeligt” anfører han ikke, men det antydes, at det skyldes at navnet derved ville give falsk indtryk af at være et gammelt navn af en anden navneklasse.
Stednavneudvalgets sekretær Gunnar Knudsen foreslog udvalget den pragmatiske løsning, at man simpelthen undlod at gøre noget, hvilket fremgår af en tilføjelse på det modtagne brev:
Uagtet Sagen vel menes – i hvert Fald fra Beboernes Side – at være forebragt Stednavneudvalget gennem den til Marius Kristensen foretagne Henvendelse, synes jeg ikke, der kan foretages noget, da vi ikke engang har Navnet paa den mand, hvorfra Henvendelsen stammer, og derfor ikke kan besvare den.
Dette forslag erklærede udvalget sig ifølge endnu en påført note ganske enig i, med den tilføjelse, at dette burdes meddeles Marius Kristensen. Og derfor hedder Vorbasse stadig Vorbasse den dag idag.
Att välja förnamn till sig själv eller någon annan är en komplex process där många faktorer vägs in. I mitt pågående avhandlingsprojekt undersöker jag hur transpersoner väljer förnamn och pronomen för att konstruera kön och identitet.
Att vara trans innebär att inte identifiera sig med det vid födseln tilldelade könet. Som trans kan du identifiera dig som man, kvinna eller könsidentiteter som går mellan eller bortom det maskulina och det feminina; dessa könsidentiteter sorteras ofta in under begreppet icke-binär.
Jag har under 2021–2022 samlat in ett material bestående av enkäter och intervjuer med totalt 31 deltagare, som fått berätta om sina förnamnsval. Enkät- och intervjusvaren analyseras genom medierad diskursanalys (Blåsjö m.fl. 2024), vilket är en metod som används för att analysera hur diskurser konstrueras genom handling (t ex handlingen att välja ett förnamn, eller handlingen att be personer i sin omgivning att använda förnamnet).
Jag definierar diskurs kortfattat som olika uppsättningar av kunskaper, normer, erfarenheter och föreställningar om vissa fenomen, samt hur detta uttrycks språkligt. I den medierade diskursanalysen undersöker jag alltså hur förnamn fungerar som medierande redskap, det vill säga en språklig resurs som bidrar till att forma kunskaper, normer och föreställningar (diskurser) om kön och identitet.
Jag undersöker också vilka andra resurser som deltagarna använder för att välja sina förnamn, dels i form av artefakter som almanackor, böcker, webbplatser, dels i form av hur deltagarna uttrycker att ett förnamn ”känns” rätt eller fel för dem.
I följande inlägg fördjupar jag mig i vilka inspirationskällor som deltagarna i min studie beskriver att de haft i sina förnamnsval (eftersom pronomen som språklig resurs är begränsade i antal och variation kommer jag inte att analysera pronomenvalen just här). Jag kommer också att ge exempel på hur så kallat affektivt handlande kan användas som ett teoretiskt verktyg för att förstå deltagarnas förnamnsval.
Almanackor, litteratur, film, förebilder, familj
I materialet relevantgörs flera resurser som deltagarna använder för att välja sina förnamn. Några beskriver hur de letat efter förnamn i almanackan, eller sökt på digitala namnlistor.
Flera deltagare har också tagit inspiration från karaktärer i film och litteratur, där många beskriver att de stött på förnamnet när de varit unga och sedan sparat namnet i minnet. När de sedan kommit ut som trans och börjat utforska sin könsidentitet, har de ”plockat fram” förnamnet som de tidigare stött på, även om de inte visste att det skulle bli just det förnamnet när de såg det första gången.
Några deltagare hämtar i sin tur inspiration från förebilder eller andra i sin omgivning, men det är sällan som deltagarna uttrycker att de aktivt valt bort ett visst förnamn på grund av andra bärare.
Vissa deltagare beskriver också hur de frågat sina föräldrar om vilka förnamn de hade i åtanke för dem innan de föddes, samt vilka förnamn som finns i släkten. På så sätt påminner inspirationskällorna i transpersoners förnamnsval delvis om hur föräldrar väljer förnamn till barn (Aldrin 2011), med skillnaden att deltagarna i min undersökning sällan beskriver ifall de tagit hänsyn till förnamnets etymologi eller ursprungliga betydelse.
Ibland väljer deltagarna också förnamn som på något sätt har en koppling till deras övriga namn, så de exempelvis ska behålla samma initialer som tidigare. I vissa fall beskriver några deltagare däremot hur de vill distansera sig från sina tidigare förnamn, och väljer därför aktivt bort förnamn med exempelvis samma begynnelsebokstav eller näraliggande betydelse.
Det förekommer dock i princip inte i materialet att deltagarna väljer en maskulin eller feminin motsvarighet till deras tilldelade förnamn (t ex att en transmaskulin med det tilldelade förnamnet Johanna skulle välja Johannes).
Egenvalda förnamn som ”känns rätt”, men också skuldkänslor att välja bort ett tilldelat förnamn
För att förstå hur förnamn väljs använder jag affektivt handlande som ett teoretiskt verktyg. Affekt-begreppet är en central del i diskursanalytisk forskning (Wetherell 2012, Ahmed 2014), och syftar till att undersöka hur känslor används och uttrycks språkligt för att forma diskurser.
Affektivt handlande inriktar sig på att förstå hur känslor antingen representeras eller eliciteras. Representerade känslor handlar om hur en språkbrukare själv uttrycker vad den känner, medan eliciterade känslor handlar om hur exempelvis en text kan frammana känslor hos den läser. I min analys fokuserar jag på representerade känslor, och hur deltagarna i materialet uttrycker känslor i sina förnamnsval.
Affekt framträder i nästan alla deltagares beskrivningar av hur de har valt sina förnamn. Många beskriver hur deras förnamn helt enkelt ”känns rätt”, ”känns bra”, ”känns som mig”, alternativt att personer i deras omgivning uttryckt att deras förnamn ”känns som du”.
Detta kan ställas i kontrast till tidigare forskning om hur framför allt föräldrar väljer förnamn till barn; som tidigare beskrivits lyfter föräldrar ofta fram vilka ”yttre” egenskaper hos förnamnet som de uppskattar, exempelvis att namnet ska vara modernt, tidlöst, finnas i släkten, vara gångbart internationellt, eller att det har exempelvis en nordisk klang.
Många deltagare beskriver även hur omgivningens bruk av namnet bidrar till att förnamnet känns rätt, det vill säga när omgivningen använder deras förnamn befäster det känslan av att förnamnet är det rätta.
I materialet beskrivs även hur olika former av interaktion tillämpas som en slags resurs i sig för att prova ut namnet; genom att en deltagare blir ”utskälld, berömd och tjatad på” med namnet, prövas flera typer av affektiva aspekter hos namnet som befäster att det passar fullt ut.
Även en annan sorts affekt relevantgörs, som inte enbart handlar om positiva upplevelser av att trivas med ett förnamn. Några deltagare beskriver nämligen känslor av skuld och visst dåligt samvete över att de valt bort förnamnet som deras föräldrar tilldelade dem. Vidare beskriver deltagare hur de kan uppleva negativa känslor kopplat till att omgivningen medvetet eller omedvetet använder fel förnamn om dem. I motsats till detta står dock de känslor av glädje och eufori som uttrycks av deltagarna när omgivningen använder deras rätta förnamn.
Referenser
Ahmed, Sara (2014). The cultural politics of emotion. 2nd ed. [Online]. Edinburgh: Edinburgh University Press.
Aldrin, Emilia (2011). Namnval som social handling: val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007-2009. Uppsala: Uppsala universitet.
Blåsjö, Mona, Christensson, Johan & Hanell, Linnea (2024). Medierad diskursanalys: att studera nexus mellan språkbruk och handling. Upplaga 1 Lund: Studentlitteratur.
Wetherell, Margaret (2012). Affect and Emotion: A New Social Science Understanding. London: SAGE.
Den 14.3.1929 kunne ein lese i Cirkulære fra Poststyret om at eit nytt poståpneri, Skarmunken, skulle oppstå på «dampskibsanløpstedet Skarmok» i Sørfjorden, dvs. den indre delen av Ullsfjorden i Troms fylke.
Nokre år tidlegare, 15.6.1917, hadde Skarmok brevhus blitt oppretta på denne staden, men få år seinare, 19.12.1923, blei det nedlagt. Før vi ser nærmare på namnet Skarmunken, skal vi sjå på namnet Skarmok.
På amtskartet over området frå 1874 finn vi Skarmok, som må reknast som eit opphavleg naturnamn, namn på ei vik, som har fått funksjon som grendenamn.
I eldre skriftlege kjelder finn ein at skrivemåten Skarmok er nytta på 1800- og 1900-talet i kyrkjebøker og i folketeljingar. Før dette, på 1700-talet og første delen av 1800-talet, blir skrivemåten Scharmoch nytta, og det finst mange skriftlege belegg. Her er nokre døme frå Ministerialbok nr. 1,Karlsøy prestegjeld, 1775-1823:
Når vi jamfører med andre namn i kjelda, ser vi at <kk> i t.d. namnet Olderbakken blir skrive <ch>. Namnet Sjursnes blir skrive Schursnæs, og <Sch> representerer her [∫]-lyden. Ein kunne derfor vente at skrivemåten Schar- representerer uttalen [∫a:r], men dagens uttale [ska:r] gjer at ein må gå ut frå at skrivemåten <S> + <ch>- representerer uttalen [sk].
Skarmok må reknast som ei skriftspråkleg form brukt i norsk av eit opphavleg samisk stadnamn. Det originale samiske namnet er skrive ned av J. Qvigstad (1935: 65) som «Skarra-mǫk’ke, n. [n. = norsk] Skarmǫkk», Qvigstad opplyser at «der er et skar i fjellet», så ein må gå ut frå at han meiner at forleddet kjem av det norske ordet skar ‘innskjering, kløft i terrenget’. Hovudleddet er det nordsamiske ordet mohkki ‘vik, bukt’. Ei alternativ tolking av forleddet er at det inneheld det nordsamiske ordet skárrit (pl.) ‘saks’ – som to lokalkjente personar har hevda.
Den 21.1.2019 fastsette Tromsø kommune Skárramohkki som samisk grendenavn i ei namnesak reist av Sametinget, men det offentlege norske parallellnamnet Skarmunken var ikkje ein del av namnesaka.
Om ein skal tolke dei skriftlege belegga Scharmoch og Skarmok som attgjeving av munnleg bruk av det samiske namnet Skárramohkki, eller attgjeving av ei lydleg tilpassa namneform i norsk av det samiske namnet, er vanskeleg å vite. Det kan vere at dei norske skrivarane introduserte ei ny form av namnet på tvers av den munnlege språkbruken av namnet i både samisk og norsk, for den nedarva uttalen i norsk blant lokalkjende i dag er opplyst å vere /’skarmoka/, og både skrivemåtane Skarmokka og Skarmåkka har blitt nytta ein del i skrift i tillegg til Skarmok og Skarmokk. Namneleddet –mokka/-måkka av samisk –mohkki kunne ein tru hadde bakgrunn i kvensk mukka ‘bukt, vik’, men dette området har ikkje hatt kvensk busetjing, sjå J. A. Friis’ etnografiske kart 1861.
Eit anna døme på eit tostava nordsamisk terrengord på -i som har blitt lydleg overført til norsk med ending på -a, er-roggi ‘søkk, grop’ > -rogga i namnet Sevaroggi > Sevarogga (Pedersen 1996: 262). Kanskje kan ein sjå på –mohkki > -mokka og -roggi > -rogga som ei analogidanning etter mønster frå dei mange namneledda i norske stadnamn med hokjønnsord i bunden form eintal, t.d.-bukta, -vika, -gropa, -sletta o.fl.
Kor kom namnet Skarmunken frå?
I 1929, i det same året som poststadnamnet Skarmunken brått oppstår, publiserte Just Qvigstad boka Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og fra Nordland. På sidene (404–407) kan ein lese om ein stein omtala som Skarmunken eller Beinsteinen:
I det same året oppstår Skarmunken poståpneri der Skarmok brevhus hadde vore før. Sidan Qvigstad hadde vore stadnamnkonsulent (Antonsen 2024), for Norges geografiske oppmåling, tidlegare namn på Statens kartverk, er det nærliggande å tru at han har blitt spurt til råds om å få til eit meir norsklydande poststadnamn enn Skarmok. Qvigstad hadde samla inn både samiske stadnamn, segner og eventyr i Ullsfjorden, så han hadde førstehands kjennskap til området. Det er interessant å merke seg at i eit intervju under innsamling av stadnamn i Ullsfjorden i 1989 hevda ein av informantane at det var Qvigstad som hadde funne på namnet Skarmunken:
«han Qvigstad – de va han såm døpte om Skarmokk te Skarmunken på gruɲɲ av påst å damp∫ipsækspedisjon. Å når det ikkje va navn, så la han no ett utnavn på de!»
Korfor skifte namn frå Skarmok til Skarmunken?
Det har ikkje lyktest å finne opplysningar om kva for motiv Postverket hadde for å byte ut namnet Skarmok, som då var gjeldande skriftlege form av namnet, med Skarmunken, men det er all grunn til å gå ut frå at namnebytet hadde å gjere med at Skarmok var eit namn som hadde samisk bakgrunn. Det rådande synet i tida var at samisk språk ikkje skulle brukast meir, og det gjaldt også dei samiske stadnamna, og i dette tilfellet eit namn i norsk språkbruk med samisk opphav.
Dette skjedde mens fornorskingspolitikken retta mot samar og kvenar pågjekk for fullt, og i offentlege skriv av 13.9.1928 og 18.3.1929 fastsette Forsvarsdepartementet retningslinjer for bruken av samiske namn på kart. På stader med berre samisktalande skulle ein omsetje til norsk dei delane av eit stadnamn som inneheldt visse vanlege terrengord. På stader med både samisk- og norsktalande skulle til vanleg berre stadnamn brukt av dei norsktalande stå på kart.
Om eit samisk namn lot seg omsette som heilskap, så skulle det gjerast dersom den norske forma ga eit høveleg namn. Om det fanst fornorska namneformer på folkemunne, skulle slike namn i størst mogleg utstrekning brukast. Vidare seier reglane at i enkelte tilfelle kunne ein konferere med namnekonsulenten om ei passande omsetjing av fellesnamn i stadnamn (NOU 1983:6 Stadnamn, s. 45).
I tilfellet Skárramohkki > Skarmok > Skarmunken er det ikkje snakk om omsetjing, men ei nyskaping eller ein konstruksjon av eit namn med lydleg likskap i for- og etterleddet med det originale namnet, men med eit heilt anna innahald av hovudleddet.
Namnebytet er blitt kommentert av to personar med lokal tilknyting, signaturen H. Edvin (1962) og Hans E. Johansen (1968):
H. Edvin (1962: 4): «Vi har mange samiske navn som har blitt omdøpt til norsk og dermed har mistet sin opprinnelse. – Som et eksempel kan nevnes Skaramokki (Saksvika) som har fått det urimelige navn Skarmunken, og den derværende tidligere samiske offerstein Bønnsteinen, som er blitt omdøpt til Munkesteinen. Imidlertid sier folk ennu i dag Skarmokka».
Hans E. Johansen (1968. 33): «Skarmok eller Skaramokki er et samisk navn og betyr på norsk Saksvika. Den alminnelige tendens til å «fornorske» samiske stedsnavn har ført til det meningsløse navn Skarmunken. I daglig tale heter det Skarmokka».
Kva er skilnaden på namna Skarmok(ka) og Skarmunken vs. Skárramohkki?
Det nordsamiske namnet Skárramohkki er det originale namnet som ligg til grunn for namnet Skarmokka, som er ei lydleg og morfologisk tilpassing av det samiske namnet til norsk. Om forma Skarmok(k) reflekterer ein tidlegare uttale av namnet i norsk eller samisk, eller om forma er uttrykk for korleis skrivarar har oppfatta namnet, kan vi ikkje vite i dag.
Når det offentlege vraka både Skárramohkki og Skarmok(ka) til offentleg bruk i 1929, er dette eit resultat av fornorskningspolitikken i samtida, og eit nytt grendenamn Skarmunken blei konstruert. Dette namnet er likelydande med namnet på ein stor stein eit stykke sørom grenda Skárramohkki/Skarmokka; og Qvigstad omtalar steinen som både Skarmunken og Beinsteinen. Lokalkjende hevda i 1989 at også Skarmunken som namn på steinen, er oppdikta. Bønnesteinen og Munken blei oppgjevne som namn på steinen.
Historikar Helge Guttormsen (2005: 196) omtalar steinen som Landbeinsteinen og seier at steinen er ein samisk offerstein. I ura ved steinen skal det vere funne bein, som blir sett i samanheng med samisk gravleggingsskikk i tidlegare tider.
Segna om steinen ser ut til å ha gjeve ideen om å bruke steinnamnet i ny funksjon som poststadnamn, og dette namnet fekk konsekvensar for grendenamnet. Poststadnamnet Skarmunken fortrengde offentleg bruk av Skarmok(ka).
På det første kartet i målestokken 1:50 000, kartet M711 1534-2 frå 1958, er Skardmunken på plass:
Forleddet er normert Skard- etter gjeldande normeringsreglar for norske stadnamn på denne tida. Forkortinga DS står nok for «dampskipsekspedisjon».
Forleddet Skar- i Skarmok(k)a er vidareført, men hovudleddet -mok(ka), av samisk mohkki ‘vik’, er erstatta av eit nytt ord med den same initiale lyden [m] og grafemet <m> som i det originale namnet, men hovudleddet i det nye namnet, -munken har eit heilt anna innhald.
Det er mange døme på at samiske stadnamn har blitt tekne i bruk på norsk, enten som lån av eit samisk stadnamn i norsk på grunn av språkkontakt mellom samisktalande og norsktalande, eller at eit samisk stadnamn er blitt overført til norsk ved språkskifte frå samisk til norsk.
Namnet Skarmokka er eit eksempel på eit namn som har blitt teke i bruk i norsk språk enten som innlån ved språkkontakt eller overført til norsk ved språkskrifte, men namnet Skarmunken er eit eksempel på eit konstruert namn, som er ei medviten omlaging av namnet på folkemunne, og namngjevinga har skjedd utanfrå og ikkje på folkemunne. Namnet er nok laga for å få til eit namn som inneheldt meiningsberande norske leksem.
Ringen slutta – ut med Skarmunken og inn med Skarmokka og Skárramohkki
Kartverket reiste 13.12.2023 namnesak om Skarmunken / Skarmok(ka) / Skarmåk(ka) som grendenamn etter å ha blitt kontakta av ein lokalkjend person om at det nedarva grendenamnet skulle bli formalisert til offentleg bruk.
Under høringa av namnesaka uttalte Sjursnes utviklingslag seg svært kort: «vi mener at stedsnavnet skal skrives Skarmokka» (Fråsegn Sjursnes utviklingslag, 30.1.2024 – utviklingslaget ivaretar også interessene til folk i Skarmokka). Tromsø kommune uttalte seg ikkje i namnesaka.
Språkrådet følgde 13.6.2024 opp med tilråding om skrivemåten Skarmokka, og uttalte at ut frå opplysningane i saka «virker Skarmokka/Skarmåkka som den formen som er brukt lokalt, både i skrift og uttale. Siden den vedtatte nordsamiske skrivemåten er -mohkki, virker det rimelig å bruke -o- også i det norske navnet. Det er også ønsket fra Sjursnes Utviklingslag».
Den 24.9.2024 gjorde Tromsø kommune eit samrøystes vedtak om Skarmokka som grendenamn, og endeleg har Skarmokka komme inn på offentlege kart saman med Skárramohkki.
Det er vanleg at ortografiske endringar i busetjingsnamn, t.d. endring frå ubestemt til bestemt form, fører til store avisoverskrifter og hissige debattar i aviskommentarfelt og i sosiale medium. I dette tilfellet har det berre vore éin liten notis i ei avis, og ingen reaksjonar i kommentarfelt og i sosiale medium. Kontrasten til andre namnesaker er slåande, og ein kan lure på korfor.
Edvin. H. 1962: Navnet Balsfjord. I avisa Tromsø, 9.3.1962,s. 4.
Friis, Jens Andreas 1861: Ethnografisk Kart over Finmarken. No. 1–5. 10 BI. Udg. af Videnskabsselskabet i Christiania, med Bidrag af Oplysningsvæsenets Fond 1861-62.
Guttormsen, Helge (2005): Fra istid til Læstadius. Lyngen regionhistorie. Bd. 1. Utgiver: Lyngen bygdebok.
Johansen, Hans E. 1968: Endreslekta. Fra Holmbukt i Ullsfjord og dens kognatiske sidegreiner tillikemed et resymé over de mest kjente slekter som er inngiftet i den. Fylkestrykkeriet. Tromsø.
Noregs offentlege utgreiingar. NOU 1983: 6 Stadnamn.
Pedersen, Aud-Kirsti 1996: Kronologi i namneparmateriale i lys av samiske og norske stadnamn i Kaldfjorden på Kvaløya. Kruken, Kristoffer (red.): Den ellevte nordiske navneforskerkongressen. Sundvollen 19.–23. juni 1994. NORNA-rapporter 60, 235–270. Uppsala.
Qvigstad, J. 1929: Lappiske eventyr og sagn fra Lyngen II og frå Nordland. Instituttet for sammenlignende kulturforskning. Oslo. Universitetsforlaget. Oslo – Bergen – Tromsø.
Qvigstad, J. 1935: Institutt for sammenlignende kulturforskning. Oslo.
Innan 1900-talets början var det relativt enkelt att byta efternamn i Sverige. Den som inte var nöjd med sitt efternamn gick helt enkelt till prästen och bad om att få stå med ett annat namn i kyrkoboken. Kanske opponerade sig prästen mot olämpliga namn, men det vet vi lite om. Efter den första lagstiftningen om efternamn i Sverige, 1901 års släktnamnsförordning, blev det något krångligare att byta efternamn, och med tiden dessutom allt dyrare.
Hur man ansökte om efternamnsbyte
Efter att förordningen trätt i kraft år 1902 var det enligt lagen slut med att endast meddela prästen att man ville byta namn. Det gick förvisso fortsatt att byta från ett -son-namn till ett annat bara genom att meddela prästen. Ville man byta till en annan typ av namn var man enligt förordningen tvungen att skicka en skriftlig ansökan till Länsstyrelsen som sedan beslutade om namnbytet skulle godkännas eller inte. Om namnbytet blev godkänt utfärdades ett bevis som man sedan skulle visa för prästen för att få det nya namnet inskrivet i kyrkoboken.
Ansökan gjordes inte genom en blankett som vi är vana vid idag, utan man fick skriva ett ansökningsbrev. Detta brev skulle innehålla vissa uppgifter i en viss ordning och det var nog svårt för många att exakt veta hur det skulle utformas.
I slutet av 1910-talet tog Ecklesiastikdepartementet och senare Justitiedepartementet över ansvaret för ansökningarna och till dessa skulle man fortsatt skriva ansökningsbrev. Blanketter för ansökan om efternamnsbyte började inte utformas förrän Statistiska centralbyrån på 1950-talet ansvarade för efternamnsbyten. Blanketterna fick under 1960-talet den form de har ännu idag där man bland annat ska ange skäl till varför man vill byta efternamn. Nu, under 2000-talets början, har formerna för ansökan underlättats än mer eftersom det är möjligt att ansöka digitalt.
Hur mycket kostade det att byta efternamn?
I och med släktnamnsförordningen började det också kosta pengar byta efternamn. Under 1910-talet kostade det fyra kronor. År 1922 motsvarade det cirka 132 kr i 2024 års penningvärde enligt Statistiska centralbyråns prisomräknare som börjar just år 1922 (https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/prisomraknaren/). De fyra kronorna var inte en egentlig ansökningsavgift utan pengarna skulle användas till att finansiera kostnaden för de kungörelser i tidningarna som Länsstyrelsen enligt släktnamnsförordningen behövde göra ifall namnbytet blev godkänt.
Det kostade alltså inget att göra själva ansökan. Man betalade bara om namnbytet godkändes och en kungörelse behövdes. När Justitiedepartementet från 1920-talet till mitten av 1950-talet ansvarade för ansökningarna kostade det heller inte något att ansöka. Blev namnbytet godkänt behövde man dock betala 20 kronor (521 kronor i 2024 års penningvärde) för att lösa ut beviset på namnbytet på posten.
Under mitten av 1960-talet, när Patent- och registreringsverket ansvarade för ansökningarna, införde man en ansökningsavgift; ansökan började nu alltså kosta pengar oavsett om den blev godkänd eller ej. Jag ska ge några exempel på ansökningsavgifter som gäller en (1) person som byter till ett nybildat efternamn. År 1964 var avgiften 50 kronor (655 kr) och år 1978 200 kronor (944 kr). I början av 1990-talet kostade det 1 100 kronor (1 966 kr). Dessa avgifter fördubblades om exempelvis flera familjer ville byta efternamn samtidigt. Idag, år 2024, kostar det 1 800 kronor för en person att ansöka om ett nybildat efternamn hos Skatteverket.
Efternamnsbyten förr och nu
Under de över hundra år som man har behövt ansöka om efternamnsbyte har det i vissa avseenden blivit enklare. Gör man ansökan över internet så behöver man inte ens gå utanför dörren. För den som vill byta till just ett nybildat namn har det i andra avseenden blivit svårare, och framförallt dyrare.
Namnlagarna i Sverige ställer, och har ställt, vissa krav på att ett nytt efternamn inte får vara likt andra efternamn eller olämpligt på annat sätt. Den som fram till 1 juli 2017 ville byta till ett nybildat efternamn kunde ange flera önskade namn i samma ansökan för att öka chansen att åtminstone ett av namnen blev godkänt. Idag kan man endast ansöka om ett namn åt gången. Blir den första ansökan underkänd får man betala ytterligare 1800 kronor om man gör en ny ansökan.
Källor
Uppgifter om vad namnbytet kostade under olika perioder har jag hämtat från:
Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnskommitté. (SOU 1954:1) Stockholm.
Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm.
Svenska efternamnsförslag 1992. Namnförslagsböckerna i nyutgåva. Namnenheten Patent- och registreringsverket. Stockholm.
Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen. Stockholm.
Trotzig, Karl, 1909: Vad bör Pettersson kalla sig? En bok om släktnamn. (Studenföreningengs verdandis småskrifter 83.). Stockholm.
