Category: Contemporary socio-onomastics

Hur beskriver man bäst geografiska mönster i ett efternamnsskick?

Av Märit Frändén

Att vetenskapligt undersöka något avgränsat kan innebära nog så många utmaningar, men man vet i alla fall vad man gör: man tar reda på allt man kan om just detta. När man i stället undersöker något stort, har man inte möjlighet att beskriva helheten, utan måste göra någon form av urval.

I ett antal år har jag av och till arbetat med svensk efternamnsgeografi, och då fått anledning att fundera över detta. Det är en sak att beskriva utbredningen för ett enskilt efternamn, men en annan, och metodologiskt väsentligt mer utmanande, att försöka ge en bild av hur efternamnsskicket i stort ser ut i olika delar av landet.

Urval

Ett urval måste man göra, och det är rimligt att göra urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen. Om man tittar på de X vanligaste namnen i olika områden, kan man sedan jämföra hur många namn av olika bildningstyper det finns inom vårt urval om X namn – t.ex. si och så många ‑son-namn, tvåledade efternamn av typen Lindström eller enledade namn som Dahl. Det här är en snabb och enkel metod, som jag har använt i bl.a. Frändén 2018.

Men vad bör då talet X vara, dvs. hur stort urval ska man göra? Ett alltför litet urval blir inte bra: Tittar man på de 10 översta namnen skulle slutsatsen bli att 100 % av alla svenska efternamn är –son-namn, och det stämmer ju inte. Spontant tänker man att ju större urvalet är, desto bättre representativitet har det – och det stämmer, om urvalet är slumpmässigt. Men om man gör urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen och bara räknar antalet namn av olika slag, skapar man i stället ett fel som blir allt större ju större urvalet är, eftersom man då behandlar högfrekventa och lågfrekventa namn likadant.

Räkna namn eller räkna namnbärare

Vid grundligare undersökningar av namnskicket behöver man därför ta hänsyn till hur många bärare namnen har. Om urvalet består av de 100 vanligaste namnen, bör man inte bara konstatera att 53 av dessa namn är –son-namn, utan också beräkna namnens sammanlagda frekvens. Då får man ett jämförelsetal som tar hänsyn till att toppnamn har väsentligt mycket högre frekvens än namn längre ner på listan. En liknande metod, där urvalet dock inte gjordes utifrån antal namn utan utifrån andel av befolkningen, har jag använt i Frändén 2021. Oavsett hur man gör sin grundavgränsning, är poängen att inte bara räkna namn, utan att också räkna namnbärare.

Jag arbetar just nu med en webbutställning om svensk efternamnsgeografi som ska publiceras på isof.se, alltså webbsidorna tillhörande Institutet för språk och folkminnen (Isof). Till den utställningen använder jag två metoder för att beskriva de stora dragen i namnskicket. För den ena, mer traditionella metoden, har jag gjort en databas omfattande de 100 vanligaste efternamnen i varje län och sedan beräknat frekvensen för namn av olika slag. Man kan då se bl.a. att andelen ‑son-namn i urvalet varierar mellan 44 % (Västernorrlands län) och 89 % (Blekinge län), medan andelen tvåledade efternamn varierar mellan 8 % (Blekinge län) och 51 % (Västerbottens län). På det här sättet kan man fånga in utbredningen av de högfrekventa namntyperna.

Att hitta de ovanligare namntyperna

Ett problem är dock att de ovanligare bildningstyperna sällan är väl representerade bland länens 100 vanligaste efternamn. Det leder oss fram till min andra metod. Säg att jag vill veta mer om utbredningen av efternamn på –ander. Det är bara ett svenskt län, Västernorrlands, som har ett namn på –ander bland de 100 vanligaste. Förvisso skulle man kunna utöka urvalet till de 200, 300 eller 500 vanligaste efternamnen, men det blir ett stort och tungrott material. För att undkomma detta kan man i stället söka ut de vanligaste efternamnen enbart på –ander. Sveriges vanligaste efternamn i kategorin är Nylander, Melander, Sjölander, Nordlander och Olander. Ska vi se vad dessa fem namn har för frekvenser i de olika länen? För Stockholms län kunde det går bra, för där finns fyra de fem namnen i topp. Men det är stor variation i namnskicket över landet, så någon annanstans kan det vara helt andra namn inom samma kategori som är vanligast. Tittar vi på t.ex. Kronobergs län, i Småland, är de vanligaste efternamnen på –ander i stället Rylander, Rosander, Åhlander, Thelander och Bolander – alltså fem helt andra namn än de som är vanligast inom riket som helhet. Det rimligaste, har jag landat i, är att söka ut varje läns vanligaste namn i den kategorin man vill undersöka. Då mäter man utbredningen av namnbildnings­kategorin som sådan, oberoende av vilka enskilda namn som är vanliga i olika delar av landet.

Oavsett vilka metoder man väljer: Namngeografi är ett spännande ämne, och de regionala skillnaderna är större än man kan tro!

Litteratur

  • Frändén, Märit, 2018: Efternamn i Värmlands län. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red.: Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.), Josefin Devine, Elin Pihl, Lennart Ryman & Annette C. Torensjö. Uppsala: Uppsala universitet. S. 113—118.
  • Frändén, Märit, 2021: Lundén, Lundin, Lundell. Om tre svenska efternamnstyper. I: Namn och bygd 108. S. 115—156.

Forensisk onomastik

– en ny spännande vinkel på socioonomastiken

Av Linnea Gustafsson

En ny gren inom namnforskningen är forensisk onomastik. Egentligen är kopplingen mellan namn och juridik ett område som har diskuterats under lång tid, men det är först nu som dess ramar har blivit tydligare, något som samtidigt innebär en breddning även till andra ämnesområden än namnforskningen.

År 2024 kom den första antologin inom området, Names, Naming, and the Law: Onomastics, Identity, Power, and Policy, ut med I. M. Nick som redaktör. Flera av artiklarna i den behandlar, som sig bör, gränssnittet mellan namn och lag, eftersom namn på olika sätt är juridiskt reglerade. När det gäller personnamn finns artiklar som handlar om hur för- och efternamn får bytas och förändras, något som kan vara olika mellan olika rättsliga system och kulturer. En annan minst lika juridiskt viktig aspekt som behandlas i ett par artiklar i antologin är varumärkesnamn, vars juridiska reglering kanske kan betraktas som ännu viktigare än vad som är fallet vid personnamn, eftersom det vid varumärkesnamnen föreligger konkurrerande företag med stort intresse för ensamrätt till namn. Ytterligare en aspekt som lyfts i antologin är toponymer som innehåller en internationell aspekt och som därför regleras av FN-organet UNGEGN för att stater inte ska tvista om namnfrågan så att en öppen konflikt uppstår.

En stor del av Routledge-volymen upptas alltså av den här typen av juridisk-reglerande frågor, men även andra ämnesområden berörs, t.ex. namngivning av sjukdomar respektive nyfunna biologiska arter. Här är möjligen juridiken mindre synlig, men trots detta är området mycket intressant eftersom namngivningen hjälper oss att se helt nya eller delvis nya vinklar av verkligheten.

Trots att det i volymen förekommer enstaka artiklar vars språkliga och kulturella hemvist inte är tydligt beskriven, har majoriteten av dem en utgångspunkt som hämtas från USA, eller åtminstone från engelsktalande språkområden. Detta borde möjligen inspirera oss i Norden att beskriva och analysera hur motsvarande frågor ser ut från vår vinkel.

Forensisk onomastik har även diskuterats i en sektion vid ANS:s (American Name Society) årsmöte i februari 2026. De ämnen som lyftes fram där var mer världsomspännande och flera av dem riktade tydligare in sig på brottslingars namn, t.ex. hur namnen har utvecklats till appellativ (så kallad appellativisering) samt vilka anonymiseringsstrategier som förekommer beträffande misstänkta och brottslingar i medierna. Detta, och mer därtill, kommer det att gå att läsa om i Names temanummer om forensisk onomastik som snart kommer ut.

Trevlig läsning!

Sne ’snow’ – a weather-related first name

By Birgit Eggert

The name Sne is identical to the Danish common noun sne, meaning ‘snow’. It was approved as a Danish female given name in 2007 and is therefore a relatively recent addition in Danish naming; accordingly, it had only 32 bearers as a first name in early January 2026.

Sne forms part of a broader trend in which personal names increasingly coincide with ordinary lexical items and therefore carry a semantic meaning that traditional names such as Jens, Hans, Karen, and Mette do not possess.

Although names such as Bjørn (bjørn ‘bear’), Karl (karl, originally ‘free man’, now ‘(young) man who works as a helper on a farm’) and Svend (svend, originally ‘young man, servant’, now ‘person who has trained as a craftsman and is employed in a company’) have been used in Danish naming since the Viking Age, we are not particularly accustomed to given names being identical to ordinary lexical items in the Danish language. Names such as Hans and Mette therefore have no inherent dictionary meaning in contemporary Danish, but function primarily as references to the individuals who bear them.

Most names do, however, carry a range of associated meanings—connotations—which nonetheless communicate something about the name-bearer. These may relate to age, gender, nationality, religious affiliation, and much more. There is in Denmark, for instance, likely to be an age difference between Bent and Noah, and a nationality difference between Helle and Fumiko.

When one uses a name that is identical to an ordinary lexical item, however, a dictionary meaning is carried along with it, and such a name can therefore signal additional layers of meaning—just as is the case with the winter‑related name Sne.

Names derived from words denoting weather conditions

Thus, the act of naming carries social identity attached to the chosen name, and when parents name their children, they may therefore use names as a means of social positioning through the connotations that accompany them. By selecting names that resemble words from the general vocabulary, it becomes possible to signal a message or a value embedded in the meaning of the word that the name mirrors.

A number of approved given names are identical to words denoting weather conditions. Examples include Rim (‘frost’) and Sky (’cloud’, or English sky) which are unisex names, as well as the aforementioned Sne, which is approved as a female name. These three names have come into use as girls’ names over the past thirty years, and although they are not widely used, they nonetheless form part of a broader trend observed in recent decades: an increase in the use of names that resemble words for weather phenomena, animals, and plants.

Figure 1: Diagram showing the number of bearers of the names Rim, Sky, and Sne among newborn girls. Rim and Sky also occur as boys’ names, but the number of male bearers is too small to be included in the diagram (K = female namebearer). Figure from Statistics Denmark.

A far more widespread name related to weather phenomena is Storm. It is used as both a male and a female given name in Denmark, although it is particularly common as a boys’ name. Its popularity increased from around the turn of the millennium and throughout the following decade, and it has remained a fashionable name ever since. As of 2025, it continues to appear firmly on Statistics Denmark’s top‑50 list of the most popular names for newborn boys.

Figure 2: Diagram showing the number of bearers of the name Storm. The blue line indicates its use as a boys’ name, while the green line — which only rises slightly after 2021 — indicates its use as a girls’ name (M = male namebearer; K = female namebearer). Figure from Statistics Denmark.

Names related to climate awareness

Given names for newborn children largely reflect the period in which they are bestowed, and naming fashions shift regularly. The first names that were common in the 1990s are therefore markedly different from those prevalent in the 2020s. As noted above, one increasing trend in recent years is the approval of a growing number of new given names that are identical to familiar lexical items in the wider language. This may reflect a heightened desire to position oneself socially through the connotations carried by such names.

The study from which the figures for Rim, Sky, Sne, and Storm are drawn was published in the book Klima i litteratur, sprog og medier (2025). It shows that there has been an increase in given names whose forms resemble words associated with weather phenomena, animals, and plants in their semantic content. This increase began around the turn of the millennium, but has been particularly evident since approximately 2010. Although individual names of this type are rarely especially frequent in their own right, the trend is clear when they are considered collectively as groups.

The hypothesis advanced in the study is that naming newborn children with this type of given name reflects the broader rise in public attention to climate issues in recent decades, and that this increased awareness has contributed to the perception of these natural elements as valuable and worthy of protection. The use of such names may therefore be an indication of growing climate consciousness in recent years—not necessarily because parents consciously choose ‘climate‑aware’ names for their children, but because the connotations evoked by these types of names are positive and point to something precious and valuable.

References

This is an adapted English version of Sne – et vejrrelateret pigenavn published on December 1st 2025.

När efternamn blir för lika – och varför det spelar roll

Av Leila Mattfolk, Lena Wenner och Sonja Entzenberg

Enligt rådande svensk lag om personnamn (2016:1013) ska ett nybildat efternamn inte vara förväxlingsbart med namn som någon annan redan bär. Det innebär att det nybildade namnet inte får vara alltför likt ett annat namn vare sig beträffande stavning eller uttal. Tanken är att skydda människors namnrätt. Undantaget är enligt lagen de efternamn som har 2 000 namnbärare eller fler: sådana namn får man fritt ta som nytt namn.

Ansökningar om nya efternamn avgörs i Sverige i dag hos Skatteverket. De beslut som Skatteverkets handläggare fattar kan prövas vidare i förvaltningsrätt, kammarrätt och t.o.m. upp i Högsta förvaltningsdomstolen. Institutet för språk och folkminnen (Isof) fungerar som rådgivande instans till Skatteverket, och handläggarna vänder sig i knepiga fall till oss på Isof för hjälp med språklig bedömning av nybildade efternamn, ofta i frågor som rör just förväxlingsbarhet. Även rättsinstanserna remitterar personnamnsärenden till Isof.

Det låter kanske enkelt att avgöra om ett namn är förväxlingsbart med ett annat, men under ytan döljer sig ett system av språkliga regler och traditioner som utvecklats under mer än hundra år. Dessutom är den språkliga verkligheten ofta mer komplicerad än den som reglerna skrivits för. Detta blir tydligt i en studie om förväxlingsbarhet som vi nyligen har genomfört som en del av ett större projekt om personnamn i det mångspråkiga Sverige.

De s.k. förväxlingsreglerna har sitt ursprung i en tid när personnummer inte var i bruk och när namn var det som skulle skilja personer åt.  Reglerna bygger på en rad identifierade likheter – främst vad gäller hur namn stavas och uttalas. En handläggare i dag lutar sig därför mot en rätt detaljerad lista med möjliga bokstavskombinationer som kan skapa risk för förväxling. Men frågan är om de bedömningar man kan göra baserat på förväxlingsreglerna verkligen stämmer överens med hur namnen uppfattas i vardagen? För att få svar på den frågan har vi i en webbenkät med ljudfiler, där visuellt och fonetiskt liknande namn användes i olika meningar, testat hur namnen uppfattas. Deltagarna lyssnade på meningarna och fick sedan ange vilket namn de hade hört.

Det som framkom var en tydlig skillnad mellan de teoretiska reglerna och verklig språklig perception. Vissa namn, som Serenius och Sirenius, förväxlades i en mycket hög andel av svaren. Detsamma gällde Nette och Nettö, där många lyssnare spontant inte hörde någon skillnad. Dessa resultat bekräftar att ljudlikhet verkligen kan skapa en reell risk för förväxling. Andra namn som enligt dagens regelverk bör betraktas som förväxlingsbara, uppfattades nästan aldrig så av dem som deltog i studien. Det gällde exempelvis namnpar som Grådered och Gråderöd eller Gatz och Katz. Trots att de enligt reglerna var förväxlingsbara hade deltagarna inga större problem att skilja dem åt. Det visar att dagens regler ibland överskattar likheten mellan namn – åtminstone när människor hör dem i ett konstruerat sammanhang.

Studien uppvisade också en intressant asymmetrisk förväxling.  Det visade sig att även om ett namn ofta misstolkas som ett annat, sker detta misstag inte alltid i motsatt riktning. Ett tydligt exempel var att Nette ofta hördes som Nettö, medan Nettö sällan uppfattades som Nette. Människor verkar alltså spontant tolka ovanliga eller oväntade namnformer som något de bättre känner igen – ett fenomen som säger mycket om hur språkliga förväntningar påverkar vår perception.

Vi undersökte även hur väl AI och algoritmer klarar av att bedöma förväxlingsrisk jämfört med hur människor uppfattar likheter. Vi lät fonetikalgoritmen Double Metaphone, som används internationellt för att känna igen ljudlika namn, och chattbotten ChatGPT bedöma de namn som hade ingått i enkäten. Resultatet var att Double Metaphone i flera fall gjorde samma bedömning som de mänskliga deltagarna i enkäten, men algoritmen missade andra. När ChatGPT testades med de svenska förväxlingsreglerna som en del av prompten visade det sig att AI:n som förväntat betraktade nästan alla namnpar som förväxlingsbara. Utan reglerna var den betydligt mindre restriktiv, men den lyckades fortfarande inte efterlikna människors lyssningsmönster särskilt väl.

Sammantaget pekar resultaten på att både människor och tekniska verktyg har sina styrkor, men de har också sina begränsningar. De nuvarande reglerna är genomarbetade men överensstämmer inte alltid med hur människor faktiskt uppfattar namn. Algoritmer i sin tur kan ge systematiska bedömningar, men saknar förstås den språkliga fingertoppskänsla som krävs för att förstå hur ett namn fungerar i ett verkligt sammanhang.

I dagens Sverige möts namn från många olika språkliga traditioner, och det blir allt svårare att tillämpa namnlagen på ett konsekvent sätt. Lagens skrivning om förväxlingsrisk ska tillämpas även när ett nybildat namn språkligt sett inte följer ett svenskspråkigt mönster. Detta betyder att namn som är skapade enligt mönster i andra språk prövas enligt de förväxlingsregler som ursprungligen är upprättade för svenskspråkiga namn, och de jämförs både med namn med svenskt och med namn med (annat) utländskt ursprung. En handläggare kan inte förväntas ha intuitiv känsla för hur arabiska, vietnamesiska eller somaliska namn ska uttalas, eller vilka likheter och olikheter utländska namnsystem uppvisar. Därför står systemet inför en stor utmaning: Hur kan man både värna det svenska namnskicket och samtidigt ge människor utrymme att bära namn som är viktiga för deras identitet och tillhörighet?

Studien visar att det skulle behövas en modernisering av regelverket för att det i större utsträckning ska bygga på faktisk perception och mindre på historiska principer. Samtidigt öppnar resultaten för möjligheten att kombinera mänsklig bedömning med stöd från AI, där chattbottar och tekniska lösningar kan hjälpa till att hitta mönster men där slutbedömningen fortfarande behöver göras av människor med språklig kompetens. På så sätt kan Sverige fortsätta utveckla en namnlagstiftning som både skyddar, inkluderar och speglar ett samhälle i språklig förändring.

Litteratur:

Grafik av Lena Wenner.

Gatunamn för två huvudstäder?

Några observationer om Helsingfors och Stockholms delade namnförråd

Av Väinö Syrjälä

Specifika gatunamn kan ha en stark, nästan ikonisk, koppling till sin stad: tänk bara på exempel som Karl Johan(s gate) i Oslo, eller Unter den Linden i Berlin. Å andra sidan förekommer ofta de vanligaste gatunamnen i väldigt många städer inom ett språkområde, således finns det exempelvis en mängd Ringvägen eller Storgatan runt om Sverige.

I både Helsingfors och Stockholm finns det en lång tradition av arbete med namngivningen inom ramen för Namnkommittén respektive Namnberedningen. Förutom att städerna har ett gemensamt språk finns det också andra historiska och kulturella kopplingar mellan länderna, som kan lämna sina spår i gatunamnen. Jag var därför intresserad av att jämföra hurdana namn och namnidéer det går att hitta som delas av de två städerna. Som underlag har jag använt företeckningen med 6937 namn registrerade i Helsingfors stads karttjänst (1 september 2025) samt registret över stadsdelar, gator och allmänna platser med 5473 namn i den nyaste upplagan av boken Stockholms gatunamn (2022). (I Helsingfors fastställs namnen parallellt på finska och svenska, men i denna text hänvisar jag för enkelhets skull bara till de svenska namnen).

Gemensamma namn

I de nämnda företeckningarna över namnen från Helsingfors och Stockholm kan man hitta 190 identiska namn (hela listan bifogas i slutet av texten). Dessa är i huvudsak typiska sammansatta gatunamn, med undantaget Liden, som getts som gatunamn i båda städerna på 1950-talet. Förutom namn på gator finns det dessutom med enstaka andra namn, bland annat på parker eller stadsdelar (t.ex. Djurgården, Kungsholmen, Kvarnberget).

De allra flesta gemensamma namn är (nyare) kategorinamn i förorter. Som exempel på särskilt produktiva kategorier i båda städer kan nämnas ”inhemska/svenska djur” (med namn som Ekorrvägen och Igelkottsvägen), ”träd och växter” (med Aspstigen, Kastanjevägen och Murgrönsvägen) – eller olika varianter av ”fartyg och sjöfart”, ”stenar” eller ”historiska titlar inom rättsväsendet”. Jag återkommer nedan till kategorinamn med koppling till orter och personer.

Likheter i namnförrådet kan naturligtvis oftast förklaras av slump: de utgår ju från ordförrådet i ett gemensamt språk. Som exempel på sådana generella namn kan nämnas Brunnsgatan, Hamngatan, Parkgatan och Solvägen – eller namn med koppling till byggnader med mera som finns i båda städer, som Myntgatan och Observatoriegatan. I listan bland identiska namn ryms även några homonymer: Bromsvägen syftar nämligen i Helsingfors på bildelen men i Stockholm på insekten, och Karlavägen i Helsingfors ska kopplas till Karlavagnen men i Stockholm till kungar med namnet Karl.

En annan variant på det sistnämnda är namn som ser identiska ut men som syftar på olika lokala naturformationer, byggnader eller motsvarande (t.ex. Folkskolegatan, Fågelsångsvägen, Herrgårdsvägen). Köpingsvägen hänvisar således till Haga respektive Hässelby villastads (före detta) köping. Fredsgatan i Helsingfors påminner om freden i Fredrikshamn 1809 och i Stockholm (där namnet har givits redan på 1600-talet) kanske om den Westfaliska freden. Ett snurrigt exempel är namnet Lovisagatan: i Stockholm är det ett memorialnamn efter drottning Lovisa Ulrika. I Helsingfors är gatan däremot namngiven efter staden Lovisa – som i sin tur fått namn efter nämnda drottning…

Några (principiella) skillnader

Utvidgar man jämförelsen till namn med mindre skillnader i stavning, växer listan på gemensamma namn med ytterligare ett sextital. Här synliggörs traditionerna att i namngivningen i de två städerna tillämpa rättskrivningsregler delvis olika.

För att bara nämna några exempel, gäller det par med bestämd eller obestämd efterled (Dalgränd/Dalgränden eller Västerled/Västerleden), yrkesbenämningar stavade utan eller med e (Arbetargatan/Arbetaregatan, Riddargatan/Riddaregatan) eller huruvida man har med foge-s (Fleminggatan/Flemingsgatan, Vitsippstigen/Vitsippsstigen) – i samtliga exempel är den förstnämnda varianten från Stockholm och den andra från Helsingfors.

I Stockholm skrivs varje namndel med stor bokstav: således får vi paren Norra Kajen/Norra kajen och Södra Kajen/Södra kajen. Ett till exempel på variation enbart i stavningen är Snövitsvägen (Stockholm)men Snövits väg (Helsingfors). Skulle man dessutom räkna alla namn med samma ord som förled men olika efterled, skulle man hitta ännu mer likheter mellan de två städerna. Det gäller inte minst kategorinamn där man i den ena staden hittar –gatan, och i den andra -vägen.

Vänorter – och andra (finska) orter

En särskild kategori med identiska (eller åtm. lika) namn är de som utgår från ett (oftast finländsk) ortnamn: exempelvis Björnebergsvägen, Borgågatan, Nylandsgatan och Svensksundsvägen finns i båda städerna. Det finns två särskilda anledningar till namngivning efter samma orter. För det första finns namnen som getts efter vänorten till de f.d. kommunerna/municipalsamhällen och som i den andra staden finns som en väg mot eller inom nämnda ort: Brändövägen, Norrtäljevägen och Solnavägen. För det andra finns det två stadsdelar i Stockholm (Enskededalen sedan 1920-talet och Akalla sedan 1970-talet) där finska (eller ”f.d. svenska”) orter använts som en namnkategori. Därmed har även några av Helsingfors stadsdelar (Drumsögatan, Kottbygatan) fått en gata i Stockholm, men även ett gäng finska städer som inte fått något namn i Helsingfors (t.ex. Kaskögatan, Villmanstrandsgatan). Motsvarande exempel åt andra hållet är klart färre: dock finns Brommagatan (efter flygplatsen) och t.ex. Arholmagränden (efter orten från Stockholms skärgård) i Helsingfors.

Kungligheter och andra historiska män

Det finns cirka 40 personer som hedrats med memorialnamn i båda städerna. Att siffran inte är mer exakt än så beror på att det ibland är oklart exakt vilken person namn efter kungligheter och historiska ätter egentligen är givna (det gäller t.ex. kända namn som Karlsgatan, Karlaplan, Sturegatan). Det som dock är klart är att de som blivit förevigade i gatunamnen är män: det är nämligen bara en kvinna, drottning Kristina, som figurerar bland gatunamnen i båda städerna (Kristinegatan, Kristinegränden resp. Drottning Kristinas Väg)!

Historiska personer förekommer i båda städer både bland de (något) äldre namnen i innerstaden och i nyare temanamn i förorter. Förutom kungligheter från Erik den Helige (Erik den Heliges gränd i Helsingfors, Sankt Eriksgatan m.fl. i Stockholm) till Gustav II Adolf (Gustav Adolfs park/Gustav Adolfsparken m.fl.) figurerar några andra mäktiga man i båda städer, bl.a. Birger Jarl, Torkel Knutsson och Per Brahe. Personer kända från Fänrik Ståhls sägner har gett inspiration till Döbelnsgatan och Sandelsgatan både i Helsingfors och i Stockholm. Även Gustaf Mauritz Armfelt och Augustin Ehrensvärd (och/eller någon av deras släktningar) hedras med namn i båda städer.

Författare och övriga kulturpersonligheter

Vid sidan av kungligheter består den enskild största gruppen av lika memorialnamn författare. Johan Ludvig Runeberg hedras med Runebergsgatan, en relativ känd gata på Östermalm respektive Tölö. Andra författare med en gata, gångväg eller park i båda städer inkluderar Johannes Messenius, Henrik Gabriel Porthan, Frans Michael Franzén, Aleksis Kivi, Elias Lönnrot, Zachris Topelius, Johannes Linnankoski, Mikael Lybeck och Frans Emil Sillanpää. Även här hittas många av personerna i Stockholm bland kategorinamnen i Akalla, där finska författare fungerat som motiv för gångvägar. Där figurerar dessutom ytterligare ett antal finlandssvenska författare som saknar egen gata i Helsingfors.

Andra kulturpersonligheter med namn i båda städer är konstnären Albert Edelfelt, kompositören Jean Sibelius och arkitekten Alvar Aalto. Här kan säkert även upptäcktsresande Nils Adolf Erik Nordenskiöld samt diplomaten Dag Hammarskjöld räknas upp.

En intressant observation gäller de senaste personer att få namn i båda städerna som fått vänta avsevärt längre att hedras i sitt hemland: Dag Hammarskjöld fick en väg i Helsingfors 1962 men i Stockholm först 1998 medan Alvar Aalto fick en gångväg i Akalla redan 1978 men en gata vid Tölöviken först 2004.

Den kanske mest överraskande personen att ha ett eget namn i de två städerna är Sylvester, ett helgon och påve från 300-talet. I Helsingfors figurerar han inom kategorin ”helgon” (Sylvestergränden, Sylvestervägen) och i Stockholm inom kategorin vinterhelger som helgon kopplad till nyårsfirandet (Sylvestergatan). Ännu fler spännande personligheter finns i form av fiktiva karaktärer: exempelvis finns Mickel Rävs Stig i Stockholm och Mickel Rävs park i Helsingfors.

Till sist…

I denna text har jag bara sammanfattat några observationer från en enklare jämförelse av namnförrådet i de två huvudstäderna. Potentiellt intressanta vägar framåt skulle vara att med socioonomastiska metoder undersöka hur lika namn uppfattas, tolkas och används i respektive stad – eller exempelvis hur det språkliga landskapet ser ut på platser som delar namn.

Källor:

  • Helsingfors stads Karttjänst: https://kartta.hel.fi/
  • Stockholms gatunamn, 4:e upplaga 2022.

190 Identiska namn från Helsingfors och Stockholm:

Aluddsvägen, Alvägen, Arrendevägen, Artillerigatan, Aspstigen, Banvallsstigen, Bergrådsvägen, Besmansvägen, Biskopsvägen, Björneborgsvägen, Björnmossevägen, Björnskogsgränd, Blåklocksvägen, Borgågatan, Boställsvägen, Brantstigen, Bromsvägen, Brunnsgatan, Brändövägen, Budbärarvägen, Bultvägen, Byggmästarvägen, Bäckvägen, Bävervägen, Dalstigen, Djurgården, Djurgårdsvägen, Domherrevägen, Drakstigen, Döbelnsgatan, Ekorrvägen, Flädervägen, Fogdevägen, Folkskolegatan, Fornbyvägen, Fredsgatan, Fregattvägen, Furuvägen, Fågelsångsvägen, Fältvägen, Föreningsvägen, Garagevägen, Genvägen, Gesällstigen, Gjuterivägen, Glimtstigen, Gotlandsgatan, Gotlandsparken, Granitvägen, Gripvägen, Grävlingsvägen, Gångstigen, Gårdsfogdevägen, Hagtornsvägen, Hamngatan, Hemmansvägen, Henriksdalsvägen, Herrgårdsvägen, Häradsdomarvägen, Hästholmsvägen, Högbergsgatan, Igelkottsvägen, Industrigatan, Jakobsgatan, Kapellvägen, Kaptensgatan, Karlavägen, Kastanjevägen, Kastrupgatan, Klyvarvägen, Konvaljestigen, Korsholmsvägen, Korsnäsvägen, Kotkagatan, Krämarvägen, Kummelvägen, Kungsholmen, Kvarnberget, Kyrkoherdevägen, Kådstigen, Köpingsvägen, Lagmansvägen, Liden, Liljeholmsvägen, Ljungvägen, Lotsgatan, Lovisagatan, Lummerstigen, Lyckovägen, Långholmen, Långholmsgatan, Malmgårdsvägen, Maltgatan, Margaretaparken, Marknadsvägen, Marviksvägen, Mejerivägen, Mejselvägen, Mellangatan, Mellangårdsvägen, Messeniusgatan, Midsommarvägen, Movägen, Murgrönsvägen, Murklevägen, Museiparken, Myntgatan, Månskensvägen, Mårdvägen, Nordenskiöldsgatan, Norrtäljevägen, Notstigen, Nylandsgatan, Nådendalsvägen, Observatoriegatan, Olofsgatan, Orangerivägen, Orrspelsvägen, Oskarsvägen, Parkgatan, Pastorsvägen, Patrullstigen, Plantskolevägen, Porkalagatan, Porsvägen, Regeringsgatan, Runebergsgatan, Rusthållarvägen, Rådmansgatan, Rönnvägen, Rörstrandsgatan, Saimagatan, Sandelsgatan, Sandstensvägen, Skiftesvägen, Skogsvägen, Skonertvägen, Slottskajen, Slättvägen, Smedjevägen, Sockengränd, Solnavägen, Solvägen, Stafettvägen, Storskogsvägen, Storsvängen, Strandliden, Studiegången, Sturegatan, Styrmansgatan, Stångjärnsvägen, Svampvägen, Svartviksvägen, Svensksundsvägen, Säterivägen, Sävstigen, Tackjärnsvägen, Tallvägen, Tegelbacken, Tegelbruksvägen, Tegvägen, Timmermansgatan, Timmervägen, Tivolivägen, Toftvägen, Topeliusvägen, Torggatan, Trappvägen, Trollsländevägen, Trollstigen, Trädgårdsgatan, Ulrikagatan, Understensvägen, Utterstigen, Vallmovägen, Vandrarstigen, Vasagatan, Vegagatan, Verkstadsgatan, Villagatan, Violvägen, Virvelvindsvägen, Vårgatan, Yxgatan, Åkervägen, Åminnevägen, Örtagårdsvägen, Östanvindsvägen

Atlas: A New Fashion Name

by Birgit Eggert

Most people know Atlas as the name of the Titan who, in Greek mythology, carries the heavens upon his shoulders, or as an appellative meaning ‘a book containing a collection of geographical (or astronomical) maps’. However, in Denmark, Atlas can also serve as a given name for both boys and girls, as well as a surname.

As a first name, it has surged into the top-50 list of names for boys born in 2024. Here, Atlas ranks 42nd with 159 name bearers. This represents an increase of more than 50% compared to the previous year, when 105 boys received Atlas as their first name.

Atlas as a Surname in Denmark

Historically, Atlas as a personal name has been strikingly absent in Denmark. In the older censuses of the population in Denmark, which can be accessed via the Danish Demographic Database, only two women bearing Atlas as a surname appear in the period from the early eighteenth century up to around 1900. In 1801, they were residing in the Poorhouse of the Royal Stables in Copenhagen and may well have been related. One, Anne Marie Atlas, was then 11 years old, while the other, Marie Atlas, was 52; both are recorded as spinners. They could have been mother and daughter, but this cannot be confirmed with certainty. Anne Marie Atlas reappears in the 1845 census as a patient at Sankt Hans Hospital in Roskilde, but otherwise no other bearers of the surname Atlas are found until well into the twentieth century.

Atlas re-emerges as a surname in Denmark only relatively late in the twentieth century. The earliest bearers seem to have been born in Turkey in the 1950s, and the surname entered Denmark with them (Danskernes Navne). It is hardly surprising that an internationally well-known name such as Atlas occurs as a surname elsewhere in the world. What is perhaps more surprising is that it did not previously arise as an established surname in Denmark. Today, 21 individuals bear Atlas as a surname in Denmark (Statistics Denmark).

As a given name, Atlas appears not to have been used in Denmark until its emergence in the current naming trend (see below).

Reasons for the Recent Surge in Popularity

When a given name suddenly becomes popular with a meteoric rise, as is the case with Atlas as a boy’s name in Denmark, there is often an obvious source of inspiration. However, this is difficult to establish for Atlas, even though its popularity appears to have emerged quite abruptly and in countries beyond Denmark.

In Denmark, its use as a boy’s name began around 2010, and from 2011 the frequency of Atlas as a first name increased rather sharply (see Figure 1). A corresponding popularity curve from the United States suggests that this is likely to be an international trend (see Figure 2). There must therefore be an international source of inspiration for using Atlas as a name for newborns, but identifying this source is far from straightforward.

Figure 1: Number of newborns per year since 1985 given Atlas as their first first name. Statistics Denmark July 17th 2025.
Figure 2: Number of newborn boys per year given Atlas as their first name. www.babycenter.com July 17th 2025.

The Titan Atlas in Greek mythology is the origin of the star name Atlas. The star Atlas belongs to the constellation of the Pleiades, also known as the Seven Sisters. This is also the title of a highly popular novel series by the Northern Irish author Lucinda Riley, published between 2014 and 2023. Many have suggested that the popularity of the name Atlas might be attributable to this series; however, as noted, the first volume appeared only in 2014, and Atlas became prominent only in the eighth and final book of the series, published in 2023. This is too late to have been decisive for the rise in popularity of Atlas as a boy’s name in Denmark, though the series—and especially its last volume—may well have boosted its popularity, as previously observed.

Several other recent films and books may have contributed to boosting, though not initiating, the popularity of Atlas as a boy’s name. Examples include the fantasy trilogy The Atlas Six (2020–2024) by the American author Olivie Blake, and the 2024 film Atlas, a science fiction action movie starring Jennifer Lopez.

A possible source of inspiration from popular culture closer to the onset of this trend is the science fiction film trilogy Atlas Shrugged, released in 2011, 2012, and 2014. It is based on the novel of the same title by the Russian-born American author Ayn Rand, first published in 1957 (Danish edition 1959 under the title Og verden skælvede).

A Phonetic Naming Trend?

However familiar the name Atlas may be from mythology, literature, and film, contemporary naming fashions are strongly influenced by preferences for particular sounds. A character from popular culture may be highly popular, yet if the name does not align with prevailing phonetic preferences, it will not become fashionable. Conversely, names that fit well within current sound patterns can rise in popularity without any input from popular culture—at least when they are already familiar as given names. This could, for instance, explain the long-standing popularity of names such as Emma and William.

In the case of Atlas, one might first need to recognise that it can function as a given name. Once its use has been introduced, however, phonetic factors may be decisive for its popularity. Atlas shares with a wide range of popular boys’ names the feature of ending in –as. When Statistics Denmark began publishing baby name data in 1985, names such as Andreas, Mathias, and Thomas were already popular; in the 1990s, names like Lucas/Lukas, Nicklas, and Tobias appeared. After 2000, this trend continued with boys’ names ending in –as, now including Elias, Silas, and Villads (the –d– is silent in Danish in this name), and most recently names such as Milas and Atlas have joined the list (see Figure 3).

Figure 3: Number of newborn boys per year since 1985 given various names ending in -as as their first first name. Statistics Denmark August 25th 2025.

It is therefore possible that the given name Atlas benefits from its phonetic qualities. Individual names are typically popular for a period of 10 to 20 years, occasionally somewhat longer, after which renewal seems needed. However, the phonetic patterns that dominate naming fashions do not change as rapidly; consequently, there is a perceived need for new names that fit the preferred sound profile, and Atlas appears to have found its place within this framework.

References

  • Danskernes Navne = Bente Holmberg & Michael Lerche Nielsen, 2006: Danskernes Navne [The Names of the Danes]. A database containing all names borne by the 6.5 million individuals registered in the Danish Civil Registration System (CPR) as of January 1st 2005. The database is held at the Archive of Name Research, University of Copenhagen.

This is an adapted English version of Atlas – et gammelt, nyt fornavn published on September 1st 2025.

Nedarva og ikkje-nedarva stadnamn – korleis skilje mellom slike namn?

Av Aud-Kirsti Pedersen

Lov om stadnamn § 2d seier at «eit nedervd(1)» stadnamn er eit «stadnamn som [er] munnleg eller skriftleg […] overlevert frå tidlegare generasjonar».

Eit nedarva stadnamn er altså eit namn som har vore i bruk gjennom generasjonar, men kor mange generasjonar seier ikkje lova, forskrifta eller forarbeida til lova.

Statens kartverk har etter lov om stadnamn ansvar for å fastsette skrivemåten til nedarva stadnamn som naturnamn, gardsnamn og bruksnamn. Kartverket har også ansvar for å vurdere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje. Frå tid til annan ønsker brukseigarar å byte ut eit bruksnamn med eit anna bruksnamn, og i slike tilfelle må det avklårast om namnet er nedarva eller ikkje. Lov om stadnamn § 3 handlar om namnevern, og § 3.2 seier:

Eit nedervd stadnamn kan berre bytast ut med eit anna namn som er på same språk, og som har tradisjon som namn på det same namneobjektet. Unntak kan gjerast dersom særlege grunnar talar for det.

Ein brukseigar har altså høve til å byte ut eit nedarva stadnamn på eit språk med eit anna nedarva stadnamn på det same språket om namnet tradisjonelt har vore brukt om det same namneobjektet. Men om bruksnamnet ikkje er nedarva, er ikkje namnet verna, og namnet kan bytast ut med eit anna namn. For å kunne gjere det, må ein kunne avgjere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje.

Vi har sett at § 2d legg til grunn alder som eit kriterium for kva som er eit nedarva namn. Namnet må vere munnleg eller skriftleg overlevert frå tidlegare generasjonar, men talet på generasjonar ikkje blir presisert.

Statens kartverk har ansvar for saksbehandling av mange type stadnamnsaker, og ein del rutinar og avklåringar som ikkje går fram av lov, forskrift og forarbeid, har etter kvart blitt nedfelt i Handbok for namnebehandling. I Handboka, pkt. 7.2, legg Kartverket til grunn at ein generasjon eller menneskealder blir rekna som om lag 30 år, og at «namnet difor [må] vere kring 60 år eller eldre for at namnet skal reknast som nedervt». Her har Kartverket lagt til grunn at det må vere eit krav at namnet har blitt overlevert gjennom minst to generasjonar. Vidare heiter det at Kartverket ikkje finn det rimeleg å setje ei skarp tidsgrense for kva som kan reknast som eit nedarva stadnamn, for ein generasjon kan vere både kortare og lengre enn 30 år, og at eit nedarva namn kan vere mellom 40 og 80 år gammalt om ein legg til grunn at det er overlevert gjennom to generasjonar. Kartverket seier: «Når namnet er meir enn 80 år, må det nesten alltid reknast som nedervt, medan det nesten alltid må sjåast som ikkje-nedervt når det er mindre enn 40 år gamalt». 

Ut frå det som er sagt så langt, er det ei tidslengd på 40 til 80 år som er grunnlag for å skilje mellom eit nedarva og eit ikkje-nedarva bruksnamn, men i tillegg sier Kartverket at det må brukast skjønn for å vurdere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje.

Før vi drøftar dette nærmare, skal vi sjå på tidlegare norsk lovgjeving om namngjeving av bruk.

Tidlegare lovgjeving om namngjeving av bruk

Mellom 1.1.1910–23.6.1978 gjaldt skylddelingslova, som hadde ein paragraf om namnsetting av bruk, § 24: «Hvert bruk, som fremkommer ved skylddeling eller nyskylddeling, bør av eieren (kjøperen) gis særskilt navn, som anføres i forretningen». Formuleringa «bør» i lovpunktet påbyr altså ikkje at eit bruk skal ha eit namn, men det normale var at utskilde bruk fekk namn. I tillegg heitte det: «Som bruksnavn må ikke i noget tilfelle velges et navn som allerede er i bruk som slektsnavn og som ikke hører til de mer utbredte».

Skylddelingslova blei avløyst av delingslova 1.1.1980, og formuleringa om namngjeving er endra frå «bør» til at namn «kan brukes» i § 5-3: «Det kan brukes navn på eiendommene i målebrev, grunnbok m.v. Navnet bestemmes av eieren». I tillegg sa lova: «Dersom navnet allerede er i bruk som etternavn og er beskyttet,​ kan navnet bare velges dersom eieren dokumenterer at navnet har gammel, nedarvet tilknytning til eiendommen».

Då delingslova blei erstatta av matrikkellova 17.6.2005, ikraftsett 1.1.2010, var det ikkje lenger nokon paragraf i lova som omtalar namngjeving av bruk, og i dag er det reglane i lov om stadnamn (iverksett 1.7.1991) som gjeld for namngjeving av bruk. Paragraf 5.4 i stadnamnlova seier «Eigaren eller festaren kan, med dei avgrensingane som følgjer av § 3, sjølv velje namn og fastsetje skrivemåte av namnet på eit nyoppretta bruk eller eit bruk som ikkje har eit nedervd namn». Det er altså viktig å kunne avklåre om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje om eit bruk som alt er namngjeve, kan få eit nytt bruksnamn.

Vurdering av om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje

På grunn av tidlegare skikk og lovgjeving har i regelen bruk utskilde før 1980 eit namn, men etter at delingslova i 1980 blei innført utan krav om namngjeving, ser vi at namngjeving av utskilde bruk blir mindre vanleg, og etter 1990 er det vanleg at utskilde bruk ikkje blir namngjevne. Dette er ein observasjon som eg har gjort etter tretten års røynsle som saksbehandlar av stadnamnsaker Statens kartverk.

Etter innføringa av skylddelingslova i 1910 var regelen at eigedommar burde ha eit namn, og dei eldste namna gjevne etter skylddelingslova er altså godt over hundre år gamle, og ut frå aldersavgrensinga til Kartverket er namn gjevne før 1945 å rekne som nedarva, og bruksnamn gjevne mellom 1945 og 1985 kan også vere nedarva, mens namn gjevne etter 1985, til vanleg ikkje er nedarva. Den bakre grensa på rundt 80 år vil gjere at tidsgrensa for kva som er nedarva/ikkje nedarva, vil flytte seg fram i tida for kvart år som går.

Det seier seg sjølv at ei slik grensedraging ikkje er tilfredsstillande, og Kartverket seier at ein i tillegg må bruke skjønn for å avklåre kva som er nedarva eller ikkje. Som moment for å utøve skjønn peiker Kartverket på at ein må vurdere om namnet er «organisk framvakse eller konstruert», «har ein talemålstradisjon», er «velkjent» og «mykje brukt», «om namnet er veldokumentert (gjeld i hovudsak norskspråklege namn)», «om namnet er sjeldsynt eller alminneleg», «om namnet er originalt eller eit oppkallingsnamn, sjablongnamn, kategorinamn eller memorialnamn», «om namnet høver på staden», «om namnet føyer seg godt inn i det lokale stadnamnverket».

Når ein utøver skjønn, må det «vere større opning for å kunne byte ut namn som vekkjer negative eller komiske assosiasjonar enn det er for namn med nøytral eller positiv valør. Det bør vere lågare terskel for å byte ut nyare bruksnamn som er identiske med gardsnamnet, enn namn som identifiserer bruket meir eintydig». Vidare heiter det: «Om gardsnamnet berre mekanisk er kopiert og lagt inn i bruksnamnfeltet i matrikkelen utan å ha vore brukt spesifikt om eigedommen, kan også namn eldre enn 80 år sløyfast om namnet ikkje viser til eit gardsbruk eller eit (tidlegare) gardstun», (alle sitat frå Handboka, pkt. 7.2.2).

Den lange lista med vurderingsmoment viser at tidsavgrensinga på mellom 40 og 80 år for eit nedarva stadnamn har lite for seg. Det er ikkje tidsspennet på 80 år sett frå notid som er avgjerande. Snarare er det bruksnamna som blei gjevne med pålegg av skylddelingslova i 1910, som er aktuelle å vurdere, og grensa burde ut frå dette vore sett ved 1910. For Troms og Finnmark sin del burde nok grensa settast tidlegare, for jordsalslova av 1902 kravde at jordeigedommar måtte gjevast eit norsk namn: «Udmaalt jordeiendom gives særskilt norsk navn», Ot.prp. nr. 20 (1901–1902), § 5d. Det har blitt hevda at det fanst lister med forslag til bruksnamn som kjøparar av eigedom kunne velje frå når dei skulle få utskilt eit bruk(2).

Vanlege bruksnamn etter 1910

Matrikkelutkastet 1950 er ei viktig kjelde som viser bruksnamna som var gjevne fram til 1950. Vi ser at utskilde bruk får ulike slag namn. Mange av bruksnamna tar utgangspunkt i nedarva naturnamn på staden der bruket er, men mange namn er nylaga etter ulike namnelagingsmønster. Så vidt eg kjenner til, er det ingen som har undersøkt namngjevinga av bruk etter 1910 systematisk, og grunnen er truleg at namna har blitt rekna for mindre interessante av di namna er av nyare dato og mange av dei ikkje er nedarva. Eg fører her opp nokre eksempel på bruksnamn i tidlegare Hillesøy og Kvænangen herad, for eg kjenner godt til desse områda sidan eg har samla inn stadnamn i delar av områda i 1983 og i 1985, og dessutan kjem eg frå den nordre delen av Hillesøy herad og er lokalkjent her.

Bruksnamn gjevne etter nedarva naturnamn er namn som Stavlien (av Stavlian), Segla (etter eit fjell med dette namnet), Ornes (av Orneset), Kraknes (av Krakneset), Naustbukt (av Naustbukta), Lauklines (av Lauklineset), Bakken (av Torvskjåbakken) og Mellemvoll (av Mellavollen) – alle i tidlegare Hillesøy herad. I Kvænangen er Henrikslåtten (av Henrikslåtta), Lerbugt (av Leirbukt), Brandbugt (av Brennbukt), og desse naturnamna er norske (eigentleg danske) former av opphavleg kvenske og nordsamiske namn.

Gards- og bruksnamnet Kvænangsbotn viste opphavleg til eit stort område der det fanst fleire bustader med særskilte namn på kvensk og samisk, t.d. kvensk Sirkkastakka, nordsamisk Cirggastat og kvensk Niemenaikku, nordsamisk Njemenjaiku (det er ikkje fastsett norske former til offentleg bruk av desse namna). Dette gjer at det ikkje er parallellitet språkleg og geografisk sett mellom det norske og dei kvenske og nordsamiske namna.

Problemet med manglande geografisk og språkleg parallellitet mellom norsk og samisk namn har vi også i tilfellet Samuelsberg (gardsnamn, bruksnamn, grendenamn) i Kåfjord kommune. På 1990-talet var det motstand mot å ta i bruk det nordsamiske bruksnamnet Sámmolvárri i funksjon som grendenamn av di det nordsamiske namnet ikkje hadde den same geografiske utstrekninga som det norske namnet Samuelsberg. Kommunen har i ettertid fastsett at nordsamisk Fiervá (av fiervá ‘fjære’) og kvensk Olmavankka(3) er parallellnamn til funksjonen av Samuelsberg som grendenamn.

Etter 1910 – men også før dette tidspunktet – ser vi at det blir vanleg å gje bruk namn som Breidablikk, Valhall, Skogstad, Solstad, Løvstad, Elvestad, Engstad, Heimstad, Ørstad, Strandheim, Vårheim, Solheim, Skoglund, Furulund, Myrlund, Bjørklund, Løvlund, Myrlund, Myrdal, Skogly, Kveldro, Soltun, Bakketun, Sjøtun, Haugland, Solhaug, Solli, Myrdal, Seljevoll, Løvslett, Vangen, Minde – alle er autentiske døme frå bruk i Hillesøy og Kvænangen herad.

Vi ser her namn som er inspirerte av norrøn mytologi, Breidablikk og Valhall, rosande namn som Kveldro og namn på Sol-, som har bakgrunn i ein type namn omtala som villanamn. Også bruksnamn som Skogly og Minde (av minne n., ‘noko som minner om noko eller nokon’) er av typen villanamn (Schmidt 2004: 394). Namneledd som stad, heim, land og tun er døme på ny bruk av namneledd som vi finn i gamle gardsnamn i tidlegare tider, særleg lenger sør i landet. Namneledda blir kombinerte med forskjellige ord for natur og fauna, og det er lett å generere nye namn etter behov. Namna framstår som stereotype, masseproduserte sjablongnamn. Språkleg sett er denne typen namn å rekne som etterlikningar av namnegods i tidlegare tider. Som språklege kulturminne er dei sjølvsagt av interesse for å studere namnemoten i tida dei blei gjevne, men som språklege kulturminne eller arvestykke frå genuin namngjeving i tidlegare tider er dei av mindre interesse.

På namnefagleg grunnlag kan ein gjere slike vurderingar av bruksnamn, og tidsavgrensinga med ei bakre grense på om lag 80 år, som Kartverket har komme fram til, framstår som irrelevant. Om eit bruksnamn er av typen sjablongnamn, kan det likevel hende at ein bør ta vare på namnet ut frå nokre av dei vurderingskriteria som Kartverket har nemnd, t.d. om namnet er vel kjent og brukt av folk i lokalsamfunnet, men i tilfelle der namnet er eldre enn 80 år, men ikkje er blitt ein del av den lokale namnebruken, bør ikkje alderskriteriet stenge for utskifting av eit stereotypt bruksnamn.

Spesielt i Troms og Finnmark bør ein ikkje halde strengt på at ein må halde fast på stadnamn som er å rekne som «papirnamn». Mi røynsle er at mange matrikulerte bruksnamn i Troms og Finnmark ikkje er kjende i lokalsamfunnet, og dei inngår ikkje i daglegtalen til folk. Det er derimot svært vanleg å omtale staden etter personane som bur på staden, t.d. «dæm va borte hos han Sigurd og ho Leikny» i staden for å og seie «dæm va borte på Soltun», som er namnet på bustaden til desse personane.

I nokre tilfelle er bruksnamna ikkje kjende av andre enn eigaren, og eg har jamvel røynt når eg har samla inn stadnamn, at eigaren ikkje har hugsa namnet på eige bruk, eller har måtta tenke seg om for å komme på namnet. Eit slikt anonymt namn kan vere over hundre år gammalt, men det er berre ei innføring i matrikkelen som ikkje betyr noko for eigaren eller for lokalsamfunnet. Etter mitt syn kan altså ikkje formell alder avgjere om bruksnamnet er verneverdig.

Litteratur

NOTaR

  1. Formene nedervd og nedarva er synonyme. Lovteksten bruker verbet erve av gammalnorsk erfa; av arv, og eg bruker forma arve. Adjektivet nedarva/nedervd betyr at ‘noko har gått i arv, er blitt overlevert (frå åttledd til ættledd)’.
  2. I neste omgang har nokre av desse tildelte bruksnamna blitt tekne i bruk som slektsnamn, og eg har fått opplyst av samiske venner med norsk etternamn at etternamnet har bakgrunn i eit tildelt bruksnamn i slekta.
  3. Olmavanka, kvensk Olma- av nordsamisk Olmmái-, av olmmái ‘mann’; vankka ‘dal’, jf. primærfunksjonen av namnet som  viser til ein dal, nordsamisk Olmmáivággi, kvensk Olmavankka, norsk Manndalen.

Den røde plads. Krasnaja Plosjtjad

af Line Sandst

Den 30. oktober 2025 foreslog Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København at Den røde plads skal omnavngives. Den røde plads er én ud af tre mindre parkstrøg, der til sammen udgør parken Superkilen, der ligger i København. Til Berlingske forklarede han, at Den røde plads ifølge ham er ”et symbol på Rusland og magten i Kreml” og at han synes, det er ”upassende, at man har så stærkt et symbol placeret et meget centralt sted i København” (Ritzau, 30. oktober 2025, Berlingske). Imidlertid kan den foreslåede navneændring være vanskeligere end som så at gennemføre.

Hvordan navngives gader og pladser i byerne?

Når nye navne skal implementeres i byerne i Danmark i dag, gennemgår de en række procedurer, inden de endeligt administrativt godkendes. Procedurerne kan være forskellige fra by til by, men i København, hvor den pågældende Den røde plads ligger, har vi et politisk sammensat Vejnavnenævn, der er et ”sagsforberedende nævn under Teknik- og Miljøudvalget” (Vejnavnenævnet.kk). Nævnets opgave er at behandle alle navngivningssager i Københavns kommune og afgive indstilling til Teknik- og Miljøudvalget, der træffer den endelige beslutning om et givent navn kan godkendes (ibid.).

Hvis Den røde plads i København skal omnavngives, skal forslaget altså først behandles af Vejnavnenævnet, før det indstilles til godkendelse ved Teknik- og Miljøudvalget. Men her støder vi på et problem. Vejnavnenævnet kan nemlig kun omnavngive lokaliteter, som allerede har et officielt godkendt navn, og Den røde plads i København er slet ikke et officielt navn.

Officielle og uofficielle navne

Officielle navne er navne på lokaliteter, der er administrativt godkendte, og altså har gennemgået en administrativ beslutnings- og godkendelsesproces. Når navnene er godkendte, kan vi finde dem på gadenavneskilte i byerne. Uofficielle navne er derimod navne på lokaliteter, der hverken har gennemgået procedurer eller beslutningsproces. Der kan være mange årsager til, at uofficielle navne ikke er officielt godkendte. I Københavns kommune (og flere andre steder i Danmark) har man fx retningslinjer om, at en lokalitet skal være adressebærende før den kan tildeles et navn, og dertil skal lokaliteten heller ikke være for lille. Den slags retningslinjer findes ikke for uofficielle navne, der ofte dannes mere eller mindre spontant af sprogbrugerne og kan knytte sig til snart sagt alle slags tænkelige lokaliteter.

Den røde plads udgør sammen med den såkaldte Den sorte plads og Den grønne park det rekreative område Superkilen, som er parkens officielle navn. Hver af de mindre pladser er kendetegnet med at være hhv. rød, sort og grøn. Parken stod færdig i 2012, og navnet Superkilen er også officielt godkendt i 2012. Men faktisk ønskede Nørrebro lokaludvalg dengang at navngive de tre farverige strøg. Forslaget blev dog afvist af Vejnavnenævnet netop med henvisning til, at pladserne hverken havde adressemæssigt sigte eller var store nok (Sandst 2015, s. 256 ff.). Ingen af de tre parkstrøg fik altså et officielt navn dengang, og Vejnavnenævnets sekretariat bekræfter da også, at Den røde plads på Nørrebro heller ikke i dag er et officielt navn (jf. samtale 4/11 2025).

Her ses Den røde plads set fra Nørrebrogade. Bemærk de store bygninger inde på pladsen, som bl.a. huser Nørrebro bibliotek og Nørrebrohallen. Stederne har adresse på Nørrebrogade. Begge billeder er taget af forfatteren.

Men hvor kommer Den røde plads så fra?

Navnene Den røde plads, Den sorte plads og Den grønne park blev alle introduceret af arkitektgruppen og bygherrerne, der står bag designet på parken. Dengang som nu lever navnene et synligt, men formelt set uofficielt liv. På websites om Superkilen, der i dag dækker over turist-informationssider, officielle sider fra Københavns kommune, Wikipedia, bygherrernes og arkitektfirmaets websites bruges de tre navne om de tre parkstrøg. Det vidner både om succesfuld markedsføring og om en vis almen accept og brug af navnene. Og i hvert fald er Den røde plads i København i dag så velkendt et uofficielt navn, at Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København forud for kommunalvalget 18. november 2025, og i en samtid hvor der længe har været international kritik af den udenrigspolitik, Rusland fører, foreslår at pladsen skal omnavngives.

Russiske associationer; invasionen i Ukraine og hvad Rusland ellers kan finde på

Men Den røde plads i København er ikke alene. Den røde plads ligger også i Holstebro, i Gørding, i Tønder og i Værløse. Flere af pladserne har som den på Nørrebro rød belægning, så en del af navngivningsmotivet findes i farven. En anden del af navngivningsmotivet findes i opkaldelsen efter Den røde plads i Moskva, og der er ingen grund til at tro, at navngivningsmotivet ikke kan være en kombination af begge motiver. Men ingen af navnene er dannet i forbindelse med den nuværende (2025) udenrigspolitiske situation med Rusland, som er den, Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København reagerer på, når han stiller forslag til omnavngivning. Som opkaldelsesnavn kan associationer til Den Røde Plads i Moskva næppe undgås, ligesom de deraf afledte øvrige associationer til Rusland, som den enkelte sprogbruger måtte have, næppe heller kan undgås. Men navnet og associationerne må vi altså beholde, lige så længe vi ikke har et navnepoliti, der bestemmer, hvad sprogbrugerne må sige.

Her ses Den røde plads fra modsatte side fra Mimersgade, der løber mellem Den røde plads og Den sorte plads. Bemærk at også træbevoksningen på pladsen er rød. Billedet er taget af forfatteren.

Litteratur

Politics on the Map: Naming Places in the Spirit of Solidarity

by Lars-Jakob Harding Kællerød and Martin Lavička

In April 2025, a new name was introduced on the map of the Danish capital when a previously unnamed location in Nørrebro was officially designated Palæstinas Plads (Palestine’s Square). The decision followed several years of debate within the Copenhagen City Council (Borgerrepræsentationen). Rarely has the naming of a public space in Denmark sparked such strong emotions, both fierce opposition and passionate support, as the case of Palæstinas Plads.

Symbolic Politics or a Celebration of Freedom?

The idea of naming a square in Copenhagen after Palestine goes back to around the year 2000, when the left-wing party of Enhedslisten proposed renaming half of the existing Israels Plads (Israel’s Square) to commemorate Palestine. The proposal was rejected, but the idea lingered. Over the following decades, the name resurfaced periodically in discussions within Teknik- og Miljøudvalget (a committee that in general manages matters and decisions concerning naming and renaming streets and other locations in Copenhagen) and Vejnavnenævnet (a committee that pre-processes proposals concerning names for Teknik- og Miljøudvalget). However, each time, the plan for Palæstinas Plads was ultimately turned down. That happened again in 2023, when the political parties of Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre, and Alternativet jointly proposed naming an unnamed location in Nørrebro Palæstinas Plads. After the Hamas attack on October 7, however, the plan was shelved.

In June 2024, Vejnavnenævnet revived the idea, and a few months later, it was debated in Teknik- og Miljøudvalget. Typically, such decisions are made within that committee, but the Konservative party demanded that the issue be discussed by the entire City Council. The proposal was subsequently sent out for public consultation, during which 162 responses were received. Of these, 153 supported the name, while nine opposed it. Some objections argued that the Municipality of Copenhagen should not involve itself in international political matters, a concern also raised by several political parties that voted against the proposal. In March 2025, the City Council adopted the resolution by a narrow margin, 29 votes to 25, and a few weeks later, the official naming ceremony for Palæstinas Plads took place.

However, the champagne corks had barely popped before controversy erupted again. Within 24 hours, the new street signs were vandalised, when the name was painted over. Criticism also emerged from the political left, mainly over an explanatory subtitle added to the signs as it showed a political compromise: “Navngivet efter et område ved Middelhavets østlige bred” (“Named after an area on the eastern shores of the Mediterranean Sea”). On social media, critics argued that Palestine is not merely an area but a country. Activists soon placed stickers on the street signs, replacing the word “område” (area) with the word “land” (country). A few days later, new signs were installed on Palæstinas Plads; this time without any explanatory text.

Palæstinas Plads, photographed by the authors.

In general, Palæstinas Plads is a name that divides opinion, with both politicians and citizens holding strong opinions about it. Some see it as a celebration of the Palestinians’ right to freedom after decades without a state, while others dismiss it as mere symbolic politics. Certain right-wing parties have even labelled the name an act of antisemitism. Critics argue that it is not the role of the City Council or the City of Copenhagen to take a position on international conflicts such as the one in the Middle East. However, Copenhagen is far from the only European city where political symbolism has entered the urban landscape through place naming. One striking example can be found in the Czech Republic.

Prague’s Streets Tell a Story of Resistance and Memory

In the heart of Europe, symbolic politics has taken tangible form on the streets of Prague. The Czech capital, known for its sharp wit and love of irony, has turned geography into a quiet but powerful statement against authoritarianism.

Czechs have long had a complicated relationship with Russia. Gratitude for the Soviet liberation of Czechoslovakia in 1945 curdled into resentment after the 1968 Warsaw Pact invasion crushed the Prague Spring, a hopeful experiment in “socialism with a human face.” The Soviet army stayed for more than two decades, a constant reminder of lost sovereignty. After 1989, the newly established Czech Republic maintained a cautious but pragmatic relationship with post-Soviet Russia. Trade and diplomacy continued, but trust was scarce. Over the past decade, however, Moscow’s growing expansionism and aggression in Europe have left clear marks, not only in policy but also in Prague’s urban landscape.

The transformation began symbolically. In 2016, activists launched a petition to rename the square in front of the Russian Embassy. Four years later, on February 27, 2020, the Prague City Council made it official: náměstí Pod kaštany (Under the Chestnut Trees Square) became náměstí Borise Němcova (Boris Nemtsov’s Square), honouring the Russian opposition leader and vocal critic of Vladimir Putin who was assassinated in Moscow in 2015. That same day, a nearby pathway was christened promenáda Anny Politkovské (Anna Politkovskaya’s Promenade), in memory of the investigative journalist and fierce defender of human rights murdered in 2006. The move sparked criticism from former President Miloš Zeman, long seen as sympathetic to Moscow, who called it “a classic example of a petty little Czech attempt to get back at someone while hiding behind a tree.” Former ambassador to Russia Jaroslav Bašta went even further, denouncing it as an act of Russophobia. Still, most members of the Prague City Council stood by the decision, reflecting the mood of a public largely supportive of the gesture. For many Prague residents, renaming the streets near the Russian Embassy was not an act of hostility but a statement of solidarity with Russian dissidents and a reminder of the Czech Republic’s own struggle against Soviet domination.

The embassy tried to sidestep the uncomfortable symbolism by changing its official address to a nearby street. However, in April 2022, just weeks after Russia’s full-scale invasion of Ukraine, Prague struck again, renaming that street Ukrajinských hrdinů (Ukrainian Heroes Street) and dedicating a nearby bridge to Vitalii Skakun, the Ukrainian soldier who sacrificed his life blowing up a bridge to halt the Russian advance on Kherson.

In 2021, an overlook in the park above the embassy was informally renamed Vyhlídka Alexeje Navalného (Alexei Navalny Outlook), commemorating another leading Russian opposition figure who died in prison in 2024. Though the name is not yet official, it has already entered local usage, another act of quiet defiance.

On the map, the Russian Embassy in Prague now stands encircled by tributes to those who resisted the Kremlin’s repression. For passersby, it is a geography of conscience, a subtle yet unmissable reminder that in Prague, memory and mockery often walk hand in hand.

Source: Mapy.com, highlighted by the authors.

A matter of political solidarity!

Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů, together with the other recently renamed streets, honouring figures who have resisted Putin’s regime, are in different ways motivated by a political interest of showing solidarity with a (suppressed) people, and equally to distance themselves from those seen as the suppressors. Such acts of naming do not stop wars or change the world. However, perhaps they contribute to awareness, which may make a difference after all. In Prague, all official correspondence to and from the Russian Embassy carries an address that serves as a reminder of the Ukrainian heroes, while Palæstinas Plads in Copenhagen stands as a marker of diversity, solidarity, and inclusion. At a time when political considerations increasingly influence place names, these examples stand out. In January 2025, only a few days after taking office, the American president instructed the Secretary of the Interior that the Gulf of Mexico should henceforth be referred to as the Gulf of America. At the same time, the country’s highest peak was renamed Mount McKinley, after the former president Obama in 2015 had changed the name from Mount McKinley to Denali in honour of the Native Americans’ name for the mountain in Alaska. These changes, justified as being made “…in honor of American greatness” and “…in the national interest to promote the extraordinary heritage of our nation and ensure future generations of American citizens celebrate the legacy of our American heroes,” as stated by the White House, demonstrate the power inherent in place names. While the American renamings express a form of politics that “kicks downwards,” Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů represent the opposite: names given in solidarity with the suppressed.

Att knyta sig till platser och ortnamn i emigrantbrev och datorspel

Av Terhi Ainiala

I ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet undersöker vi platser, ortnamn och hur människor knyter sig till dem. Projektet heter Lenska och Suomi Hall: att knyta sig till platser och ortnamn i amerikabrev och datorspel (på finska: Lenska ja Suomi Hall: paikkoihin ja paikannimiin kiinnittyminen amerikankirjeissä ja videopelissä). 

Vi har två forskningsmiljöer. Den ena består av finskspråkiga brev som amerikanska emigranter skickade till Finland för cirka hundra år sedan. I breven undersöker vi hur platsen byggs upp i texten och hur ortnamn används för att uttrycka platsanknytning. I skribenternas platsuttryck förekommer även engelskspråkiga inslag. Den andra forskningsmiljön är datorspelet Alan Wake 2, där ättlingar till emigranter verkar i fiktiva nordamerikanska byar på 2020-talet. I det engelskspråkiga spelet förekommer många platser vars namn kombinerar finska och engelska.

Projektledare är Terhi Ainiala, och övriga forskare är doktorand Hanna Virranpää samt postdoktorala forskare Lasse Hämäläinen och Milla Juhonen. Forskningsassistent är Sofia Sandström. Virranpää fokuserar på emigrantbreven, medan Hämäläinen och Juhonen undersöker namnmiljöerna i datorspelet. Sandström samlar in material från Alan Wake-spelet, bland annat genom att analysera hur spelare diskuterar spelets platser och karaktärer på olika forum och hur de kommenterar namnen. Projektet finansieras av Konestiftelsen och pågår i tre år, fram till slutet av 2027.

Platser som mottagaren inte har tillgång till

Vi undersöker två världar: emigrantbrev och ett datorspel med fiktiva världar där emigranters ättlingar lever. Dessa världar kan ses som spegelbilder av varandra – den ena utspelar sig för cirka hundra år sedan, den andra i nutid. I båda materialen möts finska och engelska, samt delvis andra språk. Gemensamt är också att brevets läsare eller spelets spelare inte har fysisk tillgång till de platser som beskrivs.

Vi frågar oss vilka språkliga medel som används för att uttrycka anknytning till platser genom namn, och hur anknytning till ortnamn kommer till uttryck. Vår forskning använder framför allt socio-onomastiska metoder. Vi undersöker olika sätt att identifiera platser, språkliga val samt orsaker och betydelser bakom dessa val. En skribent eller spelare kan uttrycka brist på anknytning till ett ortnamn genom att inte använda det officiella namnet, utan istället ett annat, kanske självvalt namn. Forskningen ger värdefull och tillämpbar kunskap om människans anknytning till plats och synliggör faktorer som stärker eller försvagar denna anknytning.

Anknytningar och frånkopplingar

Centrala forskningsobjekt och begrepp i vårt projekt är platsanknytning (place attachment) och toponymisk anknytning (toponymic attachment). Men vad menar vi egentligen med dessa?

Platsanknytning är nära besläktat med platskänsla (sense of place). När en människa knyter sig till en plats uppstår en koppling mellan platsen och individen, som oftast får emotionella och funktionella uttryck. Personen “använder platsen”, till exempel för att röra sig eller arbeta, och känner positiva känslor för platsen.

Toponymisk anknytning är ett mer ovanligt begrepp, som tidigare inte har lyfts fram i finsk- eller svenskspråkig forskning. Det engelska begreppet har introducerats av den australiska forskaren Laura Kostanski, som syftar på de positiva eller negativa associationer en person har till ett ortnamn.

Men kan associationerna vara något däremellan – inte entydigt positiva eller negativa? Kanske handlar det snarare om ett kontinuum. Och borde man använda ett annat begrepp när associationerna är negativa? Kanske skulle man då kunna tala om toponymisk frånkoppling. Det är upp till oss forskare att utveckla begreppen och definitionerna ytterligare.

Mångfald i anknytningar

Platsanknytning och toponymisk anknytning kan hänga ihop, men behöver inte göra det. I projektet undersöker vi de mångfacetterade och föränderliga relationerna mellan anknytning och frånkoppling. I både breven från Nordamerika och i Alan Wake 2-spelet kan namnens form och språk ge ledtrådar om anknytning. För en släkting i Finland kan namnet Frisco (San Francisco) i ett brev antyda att skribenten har rotat sig i sitt nya hemland och utvecklat en platskänsla. I spelet kan en emigrantättling mitt i sin engelska dialog använda namnet Suomi (Finland) och därigenom uttrycka sin tillhörighet till emigrantgemenskapen.

Forskningen om anknytning till platser och ortnamn fortsätter och fördjupas. Vi tror också att dessa teman och begrepp lämpar sig väl för att undersöka andra typer av material.

Litteratur och källor

  • Projektets hemsida (på engelska)
  • Kostanski, Laura 2016: Toponymic attachment. – Carole Hough (ed., The Oxford Handbook of Names and naming, 412-426. Oxford: Oxford University Press. 
  • Sancho Reinoso, Alexis 2022: From Place Attachment to Toponymic Attachment: Can Geographical Names Foster Social Cohesion and Regional Development? The Case of South Carinthia (Austria). – Oana-Ramona Ilovan & Iwona Markuszewska (ed.), Preserving and Constructing Place Attachment in Europe, 239–254. Springer International Publishing