Nedarva og ikkje-nedarva stadnamn – korleis skilje mellom slike namn?

Av Aud-Kirsti Pedersen

Lov om stadnamn § 2d seier at «eit nedervd(1)» stadnamn er eit «stadnamn som [er] munnleg eller skriftleg […] overlevert frå tidlegare generasjonar».

Eit nedarva stadnamn er altså eit namn som har vore i bruk gjennom generasjonar, men kor mange generasjonar seier ikkje lova, forskrifta eller forarbeida til lova.

Statens kartverk har etter lov om stadnamn ansvar for å fastsette skrivemåten til nedarva stadnamn som naturnamn, gardsnamn og bruksnamn. Kartverket har også ansvar for å vurdere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje. Frå tid til annan ønsker brukseigarar å byte ut eit bruksnamn med eit anna bruksnamn, og i slike tilfelle må det avklårast om namnet er nedarva eller ikkje. Lov om stadnamn § 3 handlar om namnevern, og § 3.2 seier:

Eit nedervd stadnamn kan berre bytast ut med eit anna namn som er på same språk, og som har tradisjon som namn på det same namneobjektet. Unntak kan gjerast dersom særlege grunnar talar for det.

Ein brukseigar har altså høve til å byte ut eit nedarva stadnamn på eit språk med eit anna nedarva stadnamn på det same språket om namnet tradisjonelt har vore brukt om det same namneobjektet. Men om bruksnamnet ikkje er nedarva, er ikkje namnet verna, og namnet kan bytast ut med eit anna namn. For å kunne gjere det, må ein kunne avgjere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje.

Vi har sett at § 2d legg til grunn alder som eit kriterium for kva som er eit nedarva namn. Namnet må vere munnleg eller skriftleg overlevert frå tidlegare generasjonar, men talet på generasjonar ikkje blir presisert.

Statens kartverk har ansvar for saksbehandling av mange type stadnamnsaker, og ein del rutinar og avklåringar som ikkje går fram av lov, forskrift og forarbeid, har etter kvart blitt nedfelt i Handbok for namnebehandling. I Handboka, pkt. 7.2, legg Kartverket til grunn at ein generasjon eller menneskealder blir rekna som om lag 30 år, og at «namnet difor [må] vere kring 60 år eller eldre for at namnet skal reknast som nedervt». Her har Kartverket lagt til grunn at det må vere eit krav at namnet har blitt overlevert gjennom minst to generasjonar. Vidare heiter det at Kartverket ikkje finn det rimeleg å setje ei skarp tidsgrense for kva som kan reknast som eit nedarva stadnamn, for ein generasjon kan vere både kortare og lengre enn 30 år, og at eit nedarva namn kan vere mellom 40 og 80 år gammalt om ein legg til grunn at det er overlevert gjennom to generasjonar. Kartverket seier: «Når namnet er meir enn 80 år, må det nesten alltid reknast som nedervt, medan det nesten alltid må sjåast som ikkje-nedervt når det er mindre enn 40 år gamalt». 

Ut frå det som er sagt så langt, er det ei tidslengd på 40 til 80 år som er grunnlag for å skilje mellom eit nedarva og eit ikkje-nedarva bruksnamn, men i tillegg sier Kartverket at det må brukast skjønn for å vurdere om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje.

Før vi drøftar dette nærmare, skal vi sjå på tidlegare norsk lovgjeving om namngjeving av bruk.

Tidlegare lovgjeving om namngjeving av bruk

Mellom 1.1.1910–23.6.1978 gjaldt skylddelingslova, som hadde ein paragraf om namnsetting av bruk, § 24: «Hvert bruk, som fremkommer ved skylddeling eller nyskylddeling, bør av eieren (kjøperen) gis særskilt navn, som anføres i forretningen». Formuleringa «bør» i lovpunktet påbyr altså ikkje at eit bruk skal ha eit namn, men det normale var at utskilde bruk fekk namn. I tillegg heitte det: «Som bruksnavn må ikke i noget tilfelle velges et navn som allerede er i bruk som slektsnavn og som ikke hører til de mer utbredte».

Skylddelingslova blei avløyst av delingslova 1.1.1980, og formuleringa om namngjeving er endra frå «bør» til at namn «kan brukes» i § 5-3: «Det kan brukes navn på eiendommene i målebrev, grunnbok m.v. Navnet bestemmes av eieren». I tillegg sa lova: «Dersom navnet allerede er i bruk som etternavn og er beskyttet, kan navnet bare velges dersom eieren dokumenterer at navnet har gammel, nedarvet tilknytning til eiendommen».

Då delingslova blei erstatta av matrikkellova 17.6.2005, ikraftsett 1.1.2010, var det ikkje lenger nokon paragraf i lova som omtalar namngjeving av bruk, og i dag er det reglane i lov om stadnamn (iverksett 1.7.1991) som gjeld for namngjeving av bruk. Paragraf 5.4 i stadnamnlova seier «Eigaren eller festaren kan, med dei avgrensingane som følgjer av § 3, sjølv velje namn og fastsetje skrivemåte av namnet på eit nyoppretta bruk eller eit bruk som ikkje har eit nedervd namn». Det er altså viktig å kunne avklåre om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje om eit bruk som alt er namngjeve, kan få eit nytt bruksnamn.

Vurdering av om eit bruksnamn er nedarva eller ikkje

På grunn av tidlegare skikk og lovgjeving har i regelen bruk utskilde før 1980 eit namn, men etter at delingslova i 1980 blei innført utan krav om namngjeving, ser vi at namngjeving av utskilde bruk blir mindre vanleg, og etter 1990 er det vanleg at utskilde bruk ikkje blir namngjevne. Dette er ein observasjon som eg har gjort etter tretten års røynsle som saksbehandlar av stadnamnsaker Statens kartverk.

Etter innføringa av skylddelingslova i 1910 var regelen at eigedommar burde ha eit namn, og dei eldste namna gjevne etter skylddelingslova er altså godt over hundre år gamle, og ut frå aldersavgrensinga til Kartverket er namn gjevne før 1945 å rekne som nedarva, og bruksnamn gjevne mellom 1945 og 1985 kan også vere nedarva, mens namn gjevne etter 1985, til vanleg ikkje er nedarva. Den bakre grensa på rundt 80 år vil gjere at tidsgrensa for kva som er nedarva/ikkje nedarva, vil flytte seg fram i tida for kvart år som går.

Det seier seg sjølv at ei slik grensedraging ikkje er tilfredsstillande, og Kartverket seier at ein i tillegg må bruke skjønn for å avklåre kva som er nedarva eller ikkje. Som moment for å utøve skjønn peiker Kartverket på at ein må vurdere om namnet er «organisk framvakse eller konstruert», «har ein talemålstradisjon», er «velkjent» og «mykje brukt», «om namnet er veldokumentert (gjeld i hovudsak norskspråklege namn)», «om namnet er sjeldsynt eller alminneleg», «om namnet er originalt eller eit oppkallingsnamn, sjablongnamn, kategorinamn eller memorialnamn», «om namnet høver på staden», «om namnet føyer seg godt inn i det lokale stadnamnverket».

Når ein utøver skjønn, må det «vere større opning for å kunne byte ut namn som vekkjer negative eller komiske assosiasjonar enn det er for namn med nøytral eller positiv valør. Det bør vere lågare terskel for å byte ut nyare bruksnamn som er identiske med gardsnamnet, enn namn som identifiserer bruket meir eintydig». Vidare heiter det: «Om gardsnamnet berre mekanisk er kopiert og lagt inn i bruksnamnfeltet i matrikkelen utan å ha vore brukt spesifikt om eigedommen, kan også namn eldre enn 80 år sløyfast om namnet ikkje viser til eit gardsbruk eller eit (tidlegare) gardstun», (alle sitat frå Handboka, pkt. 7.2.2).

Den lange lista med vurderingsmoment viser at tidsavgrensinga på mellom 40 og 80 år for eit nedarva stadnamn har lite for seg. Det er ikkje tidsspennet på 80 år sett frå notid som er avgjerande. Snarare er det bruksnamna som blei gjevne med pålegg av skylddelingslova i 1910, som er aktuelle å vurdere, og grensa burde ut frå dette vore sett ved 1910. For Troms og Finnmark sin del burde nok grensa settast tidlegare, for jordsalslova av 1902 kravde at jordeigedommar måtte gjevast eit norsk namn: «Udmaalt jordeiendom gives særskilt norsk navn», Ot.prp. nr. 20 (1901–1902), § 5d. Det har blitt hevda at det fanst lister med forslag til bruksnamn som kjøparar av eigedom kunne velje frå når dei skulle få utskilt eit bruk(2).

Vanlege bruksnamn etter 1910

Matrikkelutkastet 1950 er ei viktig kjelde som viser bruksnamna som var gjevne fram til 1950. Vi ser at utskilde bruk får ulike slag namn. Mange av bruksnamna tar utgangspunkt i nedarva naturnamn på staden der bruket er, men mange namn er nylaga etter ulike namnelagingsmønster. Så vidt eg kjenner til, er det ingen som har undersøkt namngjevinga av bruk etter 1910 systematisk, og grunnen er truleg at namna har blitt rekna for mindre interessante av di namna er av nyare dato og mange av dei ikkje er nedarva. Eg fører her opp nokre eksempel på bruksnamn i tidlegare Hillesøy og Kvænangen herad, for eg kjenner godt til desse områda sidan eg har samla inn stadnamn i delar av områda i 1983 og i 1985, og dessutan kjem eg frå den nordre delen av Hillesøy herad og er lokalkjent her.

Bruksnamn gjevne etter nedarva naturnamn er namn som Stavlien (av Stavlian), Segla (etter eit fjell med dette namnet), Ornes (av Orneset), Kraknes (av Krakneset), Naustbukt (av Naustbukta), Lauklines (av Lauklineset), Bakken (av Torvskjåbakken) og Mellemvoll (av Mellavollen) – alle i tidlegare Hillesøy herad. I Kvænangen er Henrikslåtten (av Henrikslåtta), Lerbugt (av Leirbukt), Brandbugt (av Brennbukt), og desse naturnamna er norske (eigentleg danske) former av opphavleg kvenske og nordsamiske namn.

Gards- og bruksnamnet Kvænangsbotn viste opphavleg til eit stort område der det fanst fleire bustader med særskilte namn på kvensk og samisk, t.d. kvensk Sirkkastakka, nordsamisk Cirggastat og kvensk Niemenaikku, nordsamisk Njemenjaiku (det er ikkje fastsett norske former til offentleg bruk av desse namna). Dette gjer at det ikkje er parallellitet språkleg og geografisk sett mellom det norske og dei kvenske og nordsamiske namna.

Problemet med manglande geografisk og språkleg parallellitet mellom norsk og samisk namn har vi også i tilfellet Samuelsberg (gardsnamn, bruksnamn, grendenamn) i Kåfjord kommune. På 1990-talet var det motstand mot å ta i bruk det nordsamiske bruksnamnet Sámmolvárri i funksjon som grendenamn av di det nordsamiske namnet ikkje hadde den same geografiske utstrekninga som det norske namnet Samuelsberg. Kommunen har i ettertid fastsett at nordsamisk Fiervá (av fiervá ‘fjære’) og kvensk Olmavankka(3) er parallellnamn til funksjonen av Samuelsberg som grendenamn.

Etter 1910 – men også før dette tidspunktet – ser vi at det blir vanleg å gje bruk namn som Breidablikk, Valhall, Skogstad, Solstad, Løvstad, Elvestad, Engstad, Heimstad, Ørstad, Strandheim, Vårheim, Solheim, Skoglund, Furulund, Myrlund, Bjørklund, Løvlund, Myrlund, Myrdal, Skogly, Kveldro, Soltun, Bakketun, Sjøtun, Haugland, Solhaug, Solli, Myrdal, Seljevoll, Løvslett, Vangen, Minde – alle er autentiske døme frå bruk i Hillesøy og Kvænangen herad.

Vi ser her namn som er inspirerte av norrøn mytologi, Breidablikk og Valhall, rosande namn som Kveldro og namn på Sol-, som har bakgrunn i ein type namn omtala som villanamn. Også bruksnamn som Skogly og Minde (av minne n., ‘noko som minner om noko eller nokon’) er av typen villanamn (Schmidt 2004: 394). Namneledd som stad, heim, land og tun er døme på ny bruk av namneledd som vi finn i gamle gardsnamn i tidlegare tider, særleg lenger sør i landet. Namneledda blir kombinerte med forskjellige ord for natur og fauna, og det er lett å generere nye namn etter behov. Namna framstår som stereotype, masseproduserte sjablongnamn. Språkleg sett er denne typen namn å rekne som etterlikningar av namnegods i tidlegare tider. Som språklege kulturminne er dei sjølvsagt av interesse for å studere namnemoten i tida dei blei gjevne, men som språklege kulturminne eller arvestykke frå genuin namngjeving i tidlegare tider er dei av mindre interesse.

På namnefagleg grunnlag kan ein gjere slike vurderingar av bruksnamn, og tidsavgrensinga med ei bakre grense på om lag 80 år, som Kartverket har komme fram til, framstår som irrelevant. Om eit bruksnamn er av typen sjablongnamn, kan det likevel hende at ein bør ta vare på namnet ut frå nokre av dei vurderingskriteria som Kartverket har nemnd, t.d. om namnet er vel kjent og brukt av folk i lokalsamfunnet, men i tilfelle der namnet er eldre enn 80 år, men ikkje er blitt ein del av den lokale namnebruken, bør ikkje alderskriteriet stenge for utskifting av eit stereotypt bruksnamn.

Spesielt i Troms og Finnmark bør ein ikkje halde strengt på at ein må halde fast på stadnamn som er å rekne som «papirnamn». Mi røynsle er at mange matrikulerte bruksnamn i Troms og Finnmark ikkje er kjende i lokalsamfunnet, og dei inngår ikkje i daglegtalen til folk. Det er derimot svært vanleg å omtale staden etter personane som bur på staden, t.d. «dæm va borte hos han Sigurd og ho Leikny» i staden for å og seie «dæm va borte på Soltun», som er namnet på bustaden til desse personane.

I nokre tilfelle er bruksnamna ikkje kjende av andre enn eigaren, og eg har jamvel røynt når eg har samla inn stadnamn, at eigaren ikkje har hugsa namnet på eige bruk, eller har måtta tenke seg om for å komme på namnet. Eit slikt anonymt namn kan vere over hundre år gammalt, men det er berre ei innføring i matrikkelen som ikkje betyr noko for eigaren eller for lokalsamfunnet. Etter mitt syn kan altså ikkje formell alder avgjere om bruksnamnet er verneverdig.

Litteratur

Handbok for namnebehandling (lese 15.10.2025)
Lov om om kartlegging, deling og registrering av grunneiendom (Delingsloven)
Lov om stadnamn
Norgeskart
Matrikkelutkastet 1950
Ot. prp. Nr. 20. (1901–1902). Angaaende Udfærdigelse af en Lov om Afhændelse af Statens Jord og Grund i Finmarkens Amts Landdistrikt.
Skylddelingsloven
Schmidt, Tom 2004: Kåre Hoel. Bustadnavn i Østfold 5. Rygge og Moss. Utg. av Seksjon for navnegransking. Institutt for nordistikk og litteraturvitenskap. Universitetet i Oslo.

NOTaR

Formene nedervd og nedarva er synonyme. Lovteksten bruker verbet erve av gammalnorsk erfa; av arv, og eg bruker forma arve. Adjektivet nedarva/nedervd betyr at ‘noko har gått i arv, er blitt overlevert (frå åttledd til ættledd)’.
I neste omgang har nokre av desse tildelte bruksnamna blitt tekne i bruk som slektsnamn, og eg har fått opplyst av samiske venner med norsk etternamn at etternamnet har bakgrunn i eit tildelt bruksnamn i slekta.
Olmavanka, kvensk Olma- av nordsamisk Olmmái-, av olmmái ‘mann’; vankka ‘dal’, jf. primærfunksjonen av namnet som viser til ein dal, nordsamisk Olmmáivággi, kvensk Olmavankka, norsk Manndalen.

Den røde plads. Krasnaja Plosjtjad

af Line Sandst

Den 30. oktober 2025 foreslog Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København at Den røde plads skal omnavngives. Den røde plads er én ud af tre mindre parkstrøg, der til sammen udgør parken Superkilen, der ligger i København. Til Berlingske forklarede han, at Den røde plads ifølge ham er ”et symbol på Rusland og magten i Kreml” og at han synes, det er ”upassende, at man har så stærkt et symbol placeret et meget centralt sted i København” (Ritzau, 30. oktober 2025, Berlingske). Imidlertid kan den foreslåede navneændring være vanskeligere end som så at gennemføre.

Hvordan navngives gader og pladser i byerne?

Når nye navne skal implementeres i byerne i Danmark i dag, gennemgår de en række procedurer, inden de endeligt administrativt godkendes. Procedurerne kan være forskellige fra by til by, men i København, hvor den pågældende Den røde plads ligger, har vi et politisk sammensat Vejnavnenævn, der er et ”sagsforberedende nævn under Teknik- og Miljøudvalget” (Vejnavnenævnet.kk). Nævnets opgave er at behandle alle navngivningssager i Københavns kommune og afgive indstilling til Teknik- og Miljøudvalget, der træffer den endelige beslutning om et givent navn kan godkendes (ibid.).

Hvis Den røde plads i København skal omnavngives, skal forslaget altså først behandles af Vejnavnenævnet, før det indstilles til godkendelse ved Teknik- og Miljøudvalget. Men her støder vi på et problem. Vejnavnenævnet kan nemlig kun omnavngive lokaliteter, som allerede har et officielt godkendt navn, og Den røde plads i København er slet ikke et officielt navn.

Officielle og uofficielle navne

Officielle navne er navne på lokaliteter, der er administrativt godkendte, og altså har gennemgået en administrativ beslutnings- og godkendelsesproces. Når navnene er godkendte, kan vi finde dem på gadenavneskilte i byerne. Uofficielle navne er derimod navne på lokaliteter, der hverken har gennemgået procedurer eller beslutningsproces. Der kan være mange årsager til, at uofficielle navne ikke er officielt godkendte. I Københavns kommune (og flere andre steder i Danmark) har man fx retningslinjer om, at en lokalitet skal være adressebærende før den kan tildeles et navn, og dertil skal lokaliteten heller ikke være for lille. Den slags retningslinjer findes ikke for uofficielle navne, der ofte dannes mere eller mindre spontant af sprogbrugerne og kan knytte sig til snart sagt alle slags tænkelige lokaliteter.

Den røde plads udgør sammen med den såkaldte Den sorte plads og Den grønne park det rekreative område Superkilen, som er parkens officielle navn. Hver af de mindre pladser er kendetegnet med at være hhv. rød, sort og grøn. Parken stod færdig i 2012, og navnet Superkilen er også officielt godkendt i 2012. Men faktisk ønskede Nørrebro lokaludvalg dengang at navngive de tre farverige strøg. Forslaget blev dog afvist af Vejnavnenævnet netop med henvisning til, at pladserne hverken havde adressemæssigt sigte eller var store nok (Sandst 2015, s. 256 ff.). Ingen af de tre parkstrøg fik altså et officielt navn dengang, og Vejnavnenævnets sekretariat bekræfter da også, at Den røde plads på Nørrebro heller ikke i dag er et officielt navn (jf. samtale 4/11 2025).

Her ses *Den røde plads* set fra Nørrebrogade. Bemærk de store bygninger inde på pladsen, som bl.a. huser Nørrebro bibliotek og Nørrebrohallen. Stederne har adresse på Nørrebrogade. Begge billeder er taget af forfatteren.

**Men hvor kommer Den røde plads så fra?**

Navnene Den røde plads, Den sorte plads og Den grønne park blev alle introduceret af arkitektgruppen og bygherrerne, der står bag designet på parken. Dengang som nu lever navnene et synligt, men formelt set uofficielt liv. På websites om Superkilen, der i dag dækker over turist-informationssider, officielle sider fra Københavns kommune, Wikipedia, bygherrernes og arkitektfirmaets websites bruges de tre navne om de tre parkstrøg. Det vidner både om succesfuld markedsføring og om en vis almen accept og brug af navnene. Og i hvert fald er Den røde plads i København i dag så velkendt et uofficielt navn, at Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København forud for kommunalvalget 18. november 2025, og i en samtid hvor der længe har været international kritik af den udenrigspolitik, Rusland fører, foreslår at pladsen skal omnavngives.

Russiske associationer; invasionen i Ukraine og hvad Rusland ellers kan finde på

Men Den røde plads i København er ikke alene. Den røde plads ligger også i Holstebro, i Gørding, i Tønder og i Værløse. Flere af pladserne har som den på Nørrebro rød belægning, så en del af navngivningsmotivet findes i farven. En anden del af navngivningsmotivet findes i opkaldelsen efter Den røde plads i Moskva, og der er ingen grund til at tro, at navngivningsmotivet ikke kan være en kombination af begge motiver. Men ingen af navnene er dannet i forbindelse med den nuværende (2025) udenrigspolitiske situation med Rusland, som er den, Venstres beskæftigelses- og integrationsborgmester i København reagerer på, når han stiller forslag til omnavngivning. Som opkaldelsesnavn kan associationer til Den Røde Plads i Moskva næppe undgås, ligesom de deraf afledte øvrige associationer til Rusland, som den enkelte sprogbruger måtte have, næppe heller kan undgås. Men navnet og associationerne må vi altså beholde, lige så længe vi ikke har et navnepoliti, der bestemmer, hvad sprogbrugerne må sige.

Her ses Den røde plads fra modsatte side fra Mimersgade, der løber mellem Den røde plads og Den sorte plads. Bemærk at også træbevoksningen på pladsen er rød. Billedet er taget af forfatteren.

Litteratur

Ritzau, 30. oktober 2025, Berlingske. Online: V-borgmester vil ændre på navnet på Den Røde Plads på Nørrebro. [tilgået 30.10 2025 & 03.11.2025]
Sandst, L. 2025: Urbane stednavne – storbyens sproglige dimension. Upubliceret ph.d-afhandling.
Vejnavnenævnet.kk. [tilgået 03.11.2025]

Politics on the Map: Naming Places in the Spirit of Solidarity

by Lars-Jakob Harding Kællerød and Martin Lavička

In April 2025, a new name was introduced on the map of the Danish capital when a previously unnamed location in Nørrebro was officially designated Palæstinas Plads (Palestine’s Square). The decision followed several years of debate within the Copenhagen City Council (Borgerrepræsentationen). Rarely has the naming of a public space in Denmark sparked such strong emotions, both fierce opposition and passionate support, as the case of Palæstinas Plads.

Symbolic Politics or a Celebration of Freedom?

The idea of naming a square in Copenhagen after Palestine goes back to around the year 2000, when the left-wing party of Enhedslisten proposed renaming half of the existing Israels Plads (Israel’s Square) to commemorate Palestine. The proposal was rejected, but the idea lingered. Over the following decades, the name resurfaced periodically in discussions within Teknik- og Miljøudvalget (a committee that in general manages matters and decisions concerning naming and renaming streets and other locations in Copenhagen) and Vejnavnenævnet (a committee that pre-processes proposals concerning names for Teknik- og Miljøudvalget). However, each time, the plan for Palæstinas Plads was ultimately turned down. That happened again in 2023, when the political parties of Enhedslisten, Socialistisk Folkeparti, Radikale Venstre, and Alternativet jointly proposed naming an unnamed location in Nørrebro Palæstinas Plads. After the Hamas attack on October 7, however, the plan was shelved.

In June 2024, Vejnavnenævnet revived the idea, and a few months later, it was debated in Teknik- og Miljøudvalget. Typically, such decisions are made within that committee, but the Konservative party demanded that the issue be discussed by the entire City Council. The proposal was subsequently sent out for public consultation, during which 162 responses were received. Of these, 153 supported the name, while nine opposed it. Some objections argued that the Municipality of Copenhagen should not involve itself in international political matters, a concern also raised by several political parties that voted against the proposal. In March 2025, the City Council adopted the resolution by a narrow margin, 29 votes to 25, and a few weeks later, the official naming ceremony for Palæstinas Plads took place.

However, the champagne corks had barely popped before controversy erupted again. Within 24 hours, the new street signs were vandalised, when the name was painted over. Criticism also emerged from the political left, mainly over an explanatory subtitle added to the signs as it showed a political compromise: “Navngivet efter et område ved Middelhavets østlige bred” (“Named after an area on the eastern shores of the Mediterranean Sea”). On social media, critics argued that Palestine is not merely an area but a country. Activists soon placed stickers on the street signs, replacing the word “område” (area) with the word “land” (country). A few days later, new signs were installed on Palæstinas Plads; this time without any explanatory text.

Palæstinas Plads, photographed by the authors.

In general, Palæstinas Plads is a name that divides opinion, with both politicians and citizens holding strong opinions about it. Some see it as a celebration of the Palestinians’ right to freedom after decades without a state, while others dismiss it as mere symbolic politics. Certain right-wing parties have even labelled the name an act of antisemitism. Critics argue that it is not the role of the City Council or the City of Copenhagen to take a position on international conflicts such as the one in the Middle East. However, Copenhagen is far from the only European city where political symbolism has entered the urban landscape through place naming. One striking example can be found in the Czech Republic.

Prague’s Streets Tell a Story of Resistance and Memory

In the heart of Europe, symbolic politics has taken tangible form on the streets of Prague. The Czech capital, known for its sharp wit and love of irony, has turned geography into a quiet but powerful statement against authoritarianism.

Czechs have long had a complicated relationship with Russia. Gratitude for the Soviet liberation of Czechoslovakia in 1945 curdled into resentment after the 1968 Warsaw Pact invasion crushed the Prague Spring, a hopeful experiment in “socialism with a human face.” The Soviet army stayed for more than two decades, a constant reminder of lost sovereignty. After 1989, the newly established Czech Republic maintained a cautious but pragmatic relationship with post-Soviet Russia. Trade and diplomacy continued, but trust was scarce. Over the past decade, however, Moscow’s growing expansionism and aggression in Europe have left clear marks, not only in policy but also in Prague’s urban landscape.

The transformation began symbolically. In 2016, activists launched a petition to rename the square in front of the Russian Embassy. Four years later, on February 27, 2020, the Prague City Council made it official: náměstí Pod kaštany (Under the Chestnut Trees Square) became náměstí Borise Němcova (Boris Nemtsov’s Square), honouring the Russian opposition leader and vocal critic of Vladimir Putin who was assassinated in Moscow in 2015. That same day, a nearby pathway was christened promenáda Anny Politkovské (Anna Politkovskaya’s Promenade), in memory of the investigative journalist and fierce defender of human rights murdered in 2006. The move sparked criticism from former President Miloš Zeman, long seen as sympathetic to Moscow, who called it “a classic example of a petty little Czech attempt to get back at someone while hiding behind a tree.” Former ambassador to Russia Jaroslav Bašta went even further, denouncing it as an act of Russophobia. Still, most members of the Prague City Council stood by the decision, reflecting the mood of a public largely supportive of the gesture. For many Prague residents, renaming the streets near the Russian Embassy was not an act of hostility but a statement of solidarity with Russian dissidents and a reminder of the Czech Republic’s own struggle against Soviet domination.

The embassy tried to sidestep the uncomfortable symbolism by changing its official address to a nearby street. However, in April 2022, just weeks after Russia’s full-scale invasion of Ukraine, Prague struck again, renaming that street Ukrajinských hrdinů (Ukrainian Heroes Street) and dedicating a nearby bridge to Vitalii Skakun, the Ukrainian soldier who sacrificed his life blowing up a bridge to halt the Russian advance on Kherson.

In 2021, an overlook in the park above the embassy was informally renamed Vyhlídka Alexeje Navalného (Alexei Navalny Outlook), commemorating another leading Russian opposition figure who died in prison in 2024. Though the name is not yet official, it has already entered local usage, another act of quiet defiance.

On the map, the Russian Embassy in Prague now stands encircled by tributes to those who resisted the Kremlin’s repression. For passersby, it is a geography of conscience, a subtle yet unmissable reminder that in Prague, memory and mockery often walk hand in hand.

Source: Mapy.com, highlighted by the authors.

A matter of political solidarity!

Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů, together with the other recently renamed streets, honouring figures who have resisted Putin’s regime, are in different ways motivated by a political interest of showing solidarity with a (suppressed) people, and equally to distance themselves from those seen as the suppressors. Such acts of naming do not stop wars or change the world. However, perhaps they contribute to awareness, which may make a difference after all. In Prague, all official correspondence to and from the Russian Embassy carries an address that serves as a reminder of the Ukrainian heroes, while Palæstinas Plads in Copenhagen stands as a marker of diversity, solidarity, and inclusion. At a time when political considerations increasingly influence place names, these examples stand out. In January 2025, only a few days after taking office, the American president instructed the Secretary of the Interior that the Gulf of Mexico should henceforth be referred to as the Gulf of America. At the same time, the country’s highest peak was renamed Mount McKinley, after the former president Obama in 2015 had changed the name from Mount McKinley to Denali in honour of the Native Americans’ name for the mountain in Alaska. These changes, justified as being made “…in honor of American greatness” and “…in the national interest to promote the extraordinary heritage of our nation and ensure future generations of American citizens celebrate the legacy of our American heroes,” as stated by the White House, demonstrate the power inherent in place names. While the American renamings express a form of politics that “kicks downwards,” Palæstinas Plads and Ukrajinských hrdinů represent the opposite: names given in solidarity with the suppressed.

Att knyta sig till platser och ortnamn i emigrantbrev och datorspel

Av Terhi Ainiala

I ett nytt forskningsprojekt vid Helsingfors universitet undersöker vi platser, ortnamn och hur människor knyter sig till dem. Projektet heter Lenska och Suomi Hall: att knyta sig till platser och ortnamn i amerikabrev och datorspel (på finska: Lenska ja Suomi Hall: paikkoihin ja paikannimiin kiinnittyminen amerikankirjeissä ja videopelissä).

Vi har två forskningsmiljöer. Den ena består av finskspråkiga brev som amerikanska emigranter skickade till Finland för cirka hundra år sedan. I breven undersöker vi hur platsen byggs upp i texten och hur ortnamn används för att uttrycka platsanknytning. I skribenternas platsuttryck förekommer även engelskspråkiga inslag. Den andra forskningsmiljön är datorspelet Alan Wake 2, där ättlingar till emigranter verkar i fiktiva nordamerikanska byar på 2020-talet. I det engelskspråkiga spelet förekommer många platser vars namn kombinerar finska och engelska.

Projektledare är Terhi Ainiala, och övriga forskare är doktorand Hanna Virranpää samt postdoktorala forskare Lasse Hämäläinen och Milla Juhonen. Forskningsassistent är Sofia Sandström. Virranpää fokuserar på emigrantbreven, medan Hämäläinen och Juhonen undersöker namnmiljöerna i datorspelet. Sandström samlar in material från Alan Wake-spelet, bland annat genom att analysera hur spelare diskuterar spelets platser och karaktärer på olika forum och hur de kommenterar namnen. Projektet finansieras av Konestiftelsen och pågår i tre år, fram till slutet av 2027.

Platser som mottagaren inte har tillgång till

Vi undersöker två världar: emigrantbrev och ett datorspel med fiktiva världar där emigranters ättlingar lever. Dessa världar kan ses som spegelbilder av varandra – den ena utspelar sig för cirka hundra år sedan, den andra i nutid. I båda materialen möts finska och engelska, samt delvis andra språk. Gemensamt är också att brevets läsare eller spelets spelare inte har fysisk tillgång till de platser som beskrivs.

Vi frågar oss vilka språkliga medel som används för att uttrycka anknytning till platser genom namn, och hur anknytning till ortnamn kommer till uttryck. Vår forskning använder framför allt socio-onomastiska metoder. Vi undersöker olika sätt att identifiera platser, språkliga val samt orsaker och betydelser bakom dessa val. En skribent eller spelare kan uttrycka brist på anknytning till ett ortnamn genom att inte använda det officiella namnet, utan istället ett annat, kanske självvalt namn. Forskningen ger värdefull och tillämpbar kunskap om människans anknytning till plats och synliggör faktorer som stärker eller försvagar denna anknytning.

Anknytningar och frånkopplingar

Centrala forskningsobjekt och begrepp i vårt projekt är platsanknytning (place attachment) och toponymisk anknytning (toponymic attachment). Men vad menar vi egentligen med dessa?

Platsanknytning är nära besläktat med platskänsla (sense of place). När en människa knyter sig till en plats uppstår en koppling mellan platsen och individen, som oftast får emotionella och funktionella uttryck. Personen “använder platsen”, till exempel för att röra sig eller arbeta, och känner positiva känslor för platsen.

Toponymisk anknytning är ett mer ovanligt begrepp, som tidigare inte har lyfts fram i finsk- eller svenskspråkig forskning. Det engelska begreppet har introducerats av den australiska forskaren Laura Kostanski, som syftar på de positiva eller negativa associationer en person har till ett ortnamn.

Men kan associationerna vara något däremellan – inte entydigt positiva eller negativa? Kanske handlar det snarare om ett kontinuum. Och borde man använda ett annat begrepp när associationerna är negativa? Kanske skulle man då kunna tala om toponymisk frånkoppling. Det är upp till oss forskare att utveckla begreppen och definitionerna ytterligare.

Mångfald i anknytningar

Platsanknytning och toponymisk anknytning kan hänga ihop, men behöver inte göra det. I projektet undersöker vi de mångfacetterade och föränderliga relationerna mellan anknytning och frånkoppling. I både breven från Nordamerika och i Alan Wake 2-spelet kan namnens form och språk ge ledtrådar om anknytning. För en släkting i Finland kan namnet Frisco (San Francisco) i ett brev antyda att skribenten har rotat sig i sitt nya hemland och utvecklat en platskänsla. I spelet kan en emigrantättling mitt i sin engelska dialog använda namnet Suomi (Finland) och därigenom uttrycka sin tillhörighet till emigrantgemenskapen.

Forskningen om anknytning till platser och ortnamn fortsätter och fördjupas. Vi tror också att dessa teman och begrepp lämpar sig väl för att undersöka andra typer av material.

Litteratur och källor

Projektets hemsida (på engelska)
Kostanski, Laura 2016: Toponymic attachment. – Carole Hough (ed., The Oxford Handbook of Names and naming, 412-426. Oxford: Oxford University Press.
Sancho Reinoso, Alexis 2022: From Place Attachment to Toponymic Attachment: Can Geographical Names Foster Social Cohesion and Regional Development? The Case of South Carinthia (Austria). – Oana-Ramona Ilovan & Iwona Markuszewska (ed.), Preserving and Constructing Place Attachment in Europe, 239–254. Springer International Publishing

Hvordan afvigelse bliver til skældsord og øgenavne

Af Katrine Kehlet Bechsgaard

”Stemplet som psykopat”, hedder en ny podcast fra Danmarks Radio. Den handler om kvinder med diagnosen dyssocial personlighedsstruktur – tidligere kendt som psykopati – og om, hvordan de berørte kvinder synes, at betegnelsen psykopat er et ubehageligt stempel. For i folkemunde bruges psykopat mest som en nedsættende betegnelse om eller til folk, der vurderes som usympatiske – altså som skældsord.

”Hvornår blev ”autist” et skældsord?” blev der for nyligt spurgt på Instagram af en forælder, der fulgte sit barn i skole og ”for halvtredsindstyvende gang” hørte de ældre elever kalde hinanden ”fucking autist” og ”autistsvin”. Ligesom psykopat bruges autist dermed til at udtrykke ”ringeagt” (som Den Danske Ordbog formulerer formålet med skældsord).

Det er altså ikke ualmindeligt at bruge betegnelser for psykiatriske diagnoser til at nedgøre andre. Men hvorfor er det sådan?

Øgenavne – negative, men ofte inkluderende

De sproglige elementer, vi på dansk kalder skældsord og øgenavne, er forskellige, men nært beslægtede. Mens skældsord kan siges at være personrettede bandeord (Rathje 2010), er øgenavne i højere grad direkte knyttet til en bestemt person, og de fremhæver ofte ”mindre værdsatte fysiske eller psykiske kendetegn ved den pågældende” (”Øgenavn”, Den Danske Ordbog).

Særligt i tidligere tider kunne personer i mindre samfund identificeres og differentieres fra hinanden ved, at et (for eksempel psykisk eller fysisk) særkende blev sat sammen med det egentlige navn. Nogle eksempler af typen særtræk-navn kunne være Tosse-Hans, Døve-Niels, Lange-Karl eller Gale-Karen (Kristiansen 2013). Den slags øge- og tilnavne har kunnet være stigmatiserende – men har også kunnet signalere, at den navngivne havde en plads i fællesskabet, ligesom det er tilfældet med øgenavne i nyere tid (Gustafsson 2016).

For eksempel gik en cykelrytter ved navn Jørgen Strøm under øgenavnet Svagstrøm, ”fordi han kørte så langsomt”. Selvom øgenavnet umiddelbart har en negativ og drillende klang, var det med til at gøre Svagstrøm til en del af flokken, da kærligt drilleri netop ofte har en inkluderende funktion (Bechsgaard 2020).

FOTO: Danmark Rundt 2023, Kongevej i Rødding, hovedfelt. Hjart, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Derimod er det nok det modsatte, der er intentionen, når den nuværende amerikanske præsident benytter sig af øgenavne – også gerne af typen særtræk-navn. Han er kendt for at nedgøre sine modstandere ved at kalde dem ting som Crazy Kamala, Fat Alvin og Psycho Joe, og han benytter sig således også gerne af øgenavne, der henviser til psykisk og fysisk afvigelse.

Skældsord skifter i takt med tidsånden

Ligesom Donald Trumps øgenavne ofte inkluderer fysiske og psykiske særtræk med negative konnotationer, gør skældsord helt generelt det samme. Ofte er der overlap mellem identiteter og tilstande, der opfattes som negativt afvigende (og gerne sygelige), og skældsord. Tænk bare på andre betegnelser, der bruges, når mennesker skal beskrives negativt, som for eksempel åndssvag, sindssyg og hysterisk.

De skældsord, der dominerer, er tilsyneladende enten gamle diagnosebetegnelser, som ikke længere er i brug, eller betegnelser for tilstande og identiteter, som aktuelt vurderes negativt i samfundet. Hvis moren, der bed mærke i brugen af autist som skældsord, havde fulgt sit barn i skole for et par årtier siden, havde hun måske i stedet hørt ord som tøsedreng, bøsse eller spasser. Men da det ikke længere opfattes som passende at nedgøre piger, homoseksuelle og personer med cerebral parese, er disse betegnelser gået af brug som skældsord.

Skældsord og øgenavne skifter altså med tidsånden, og et kig på aktuelle skældsord giver et indblik i, hvilke tilstande der aktuelt vurderes negativt – og hvilke det omvendt opfattes som politisk ukorrekt at nedgøre. Som eksemplet med kvinder, der har svært ved at identificere sig med psykopat-betegnelsen, viser, kan det altså netop være brugen af diagnose-betegnelsen i den bredere samfundskontekst – blandt andet som skældsord – der gør det ubehageligt at være associeret med den. Og antallet af skældsord, der har med psykiatriske tilstande at gøre, vidner om, hvor stigmatiserede de (stadig) er i samfundet.

Man kan også have en psykopatgod krop

Når man vil udtrykke negative holdninger over for andre, er skældsord en genvej til det – men de kraftfulde ord kan også bruges på andre måder. De kan stå alene eller bruges til at forstærke adjektiver, og også i den sammenhæng er det ofte (psykisk) sygdomssprog, der gribes ud efter. Noget, der er vildt og stort – og ofte positivt – kan eksempelvis beskrives som sindssygt eller bare sygt. Og som forstærker til et adjektiv kan en bog for eksempel være sygt lang, ligesom det kan være åndssvagt fedt at være på ferie. For ja, fed(t) – altså et adjektiv, der som udgangspunkt henviser til overvægt – kan også bruges både som skældsord og som et positivt adjektiv på linje med sindssygt.

Psykopat-betegnelsen, der som nævnt kan føles negativt stemplende for personer, der har diagnosen (som officielt har skiftet navn, men stadig er mest kendt under sit gamle navn), fungerer også som forstærker. I hvert fald er Nguyen og Rathje stødt på en fortælling om en ”sindssyg psykopatgod krop” i en ny undersøgelse om forstærkere i tv-programmer (Nguyen & Rathje 2025). Om noget pludselig kan være autist–fedt, eller om autist-betegnelsen – og altså også samfundsforståelsen – bevæger sig i samme retning som tøsedreng, bøsse og spasser, vil tiden vise.

Litteratur og kilder

Bechsgaard, Katrine Kehlet (2020). Navne. Gyldendal.
Gustafsson, Linnea (2016). Moderna vardagliga binamn i Sverige, Namn och samhälle, Uppsala Universitet.
Kristiansen, Kristian (2013). Øgenavne! Askholms Forlag.
Nguyen, Michael & Rathje, Marianne (2025). Fra kanonfedt til sygt akavet. En diakron undersøgelse af forstærkere i tv-programmerne Big Brother og Ex on the Beach. Collin, Winnie, Hansen, Schoonderbeek Inger, Hougaard, Tina Thode & Schriver, Karen (red.). Rapport fra 20. Møde om Udforskningen af Dansk Sprog, Aarhus Universitet.
Rathje, Marianne (2010). Generationssprog. Dansk Sprognævns skrifter 43.
”Stemplet som psykopat”, Danmarks Radio.
”Skældsord”, Den Danske Ordbog.
”Øgenavn”, Den Danske Ordbog.

Vilken roll har egentligen namnen i projektet Segregationens språk?

Av Maria Löfdahl

I projektet Segregationens språk: tvärvetenskapliga perspektiv på rumslig, social och symbolisk uppdelning i städer (finansierat av Vetenskapsrådet 2024-2029) behandlas flerspråkighet och segregation ur olika perspektiv. Projektet är tvärvetenskapligt och drivs från Göteborgs universitet i samverkan med Institutet för språk och folkminnen och Södertörns högskola. Även om projektet behandlar allmängiltiga frågor är Göteborg undersökningsplatsen.

Man kan något förenklat säga att projektet har som ambition att ta ett nytt grepp om ett gammalt problem. Vi som arbetar i projektet menar att den segregation som präglar våra städer inte bara är rumslig och socioekonomisk utan också språklig och symbolisk. Hur vi umgås (eller inte umgås) med andra människor och grupper, och hur vi ser på och värderar varandra beror till stor del på hur vi pratar. Det handlar både om vilket språk vi talar och om hur vi talar, faktorer som bl.a. styrs av geografi och klass- och könstillhörighet. Språket förmedlar våra tankar, känslor och handlingar, det skapar, reproducerar och utmanar gränser, identiteter och maktstrukturer. Detta gäller såväl i vardagen som i politiken.

Syftet med projektet är därför just att undersöka och förklara språkets och språkens roll i segregationen. Utan fördjupad förståelse för detta tenderar beslutsfattare och praktiker att missa dimensioner i sociala processer i samhället och de samhälleliga åtgärder som idag sätts in för att motverka och minska segregationen riskerar att slå fel.

Fyra delstudier

Vi undersöker segregationens språk ur fyra olika perspektiv som tillsammans bidrar till att skapa ett viktigt kunskaps- och beslutsunderlag i arbetet med att erbjuda mer likvärdiga levnadsvillkor och möjligheter för alla medborgare i staden. Vi gör det genom att dela upp projektet i olika delstudier:

analysera hur samtalet om segregation har utvecklats och förändrats inom svensk politik och i media under de senaste femtio åren,
studera framställningen av segregation som ett problem och de lösningar som formuleras och implementeras för att motverka den i offentlig förvaltning och stadsutveckling i Göteborg, beaktande flerspråkighetens roll i kommunikationen,
studera hur segregation materialiseras i val av språk och utformning på skyltar, val av kommersiella namn, namngivning av gator osv., samt
undersöka hur invånare i både socioekonomiskt utsatta och privilegierade områden i Göteborg uppfattar det offentliga samtalet om segregation, hur de själva talar om och upplever segregation samt sin egen roll i segregationen, liksom hur de upplever sin språkliga omgivning.

Namnens roll i projektet

Vad kan då namn och namngivning egentligen bidra med i ett projekt som handlar om segregation? Jo, namnen ger ett språkigt och socialt perspektiv på samhälleliga frågor såsom segregation och integration som sällan uppmärksammas inom andra discipliner. Trots att det är ett språkligt uttryck som används dagligen oavsett språklig tillhörighet glöms det ofta bort, även inom den del av språkvetenskapen som behandlar just sociala processer i språk.

Eftersom projektet studerar både rumslig och social uppdelning i städer är det viktigt att vi inte bara studera de stadsdelar som brukar benämnas som förorter (och beskrivas som segregerade) utan även stadsdelar som genomgår gentrifiering eller är under byggnation och bebos av mer priviligierade grupper.

I Göteborg bedrivs många byggprojekt i attraktiva delar av centrala staden, och som ett led i marknadsföringen intar namnen en viktig roll. Det handlar dels om namngivning av nya gator, dels om namngivning av byggnader såsom arenor och kulturhus och övriga byggnader som är tänkta att fungera som landmärken. Genom att studera detta kan resultatet tjäna som underlag för diskussioner om stadens prioriteringar och vilka grupper av göteborgare entreprenörerna ser som attraktiva hyresgäster eller potentiella köpare av bostäder och vilka kulturella och ideologiska referenser som betraktas som attraktiva.

”Dina barn har fina gamla svenska namn – men jag är också svensk, faktiskt!”

Så sa en pojke i en Göteborgsförort till mig när jag, som svar på hans fråga, berättat vad mina barn heter. Pojken, som själv bär ett arabiskklingande namn, satte ett tydligt likhetstecken mellan namn och svenskhet och argumenterar för att han själv har rätt att ingå i den svenska gemenskapen trots sitt arabiska namn.

I den fjärde av projektets delstudier intervjuas skolungdomar om sina tankar om olika språk, dess värde och hur de uppfattar sin egen och andras områden i staden. Under intervjuerna får barnen själva hitta på en pseudonym. Här visade sig ett intressant, och för mig oväntat, mönster. Flickorna väljer namn som uppfattas som typiskt ”svenska” medan pojkarna väljer tydligt muslimskt kodade namn, ett mönster som stämmer väl överens med hur nya svenskar namnger barn i diaspora. Dessa första tentativa resultat visar vilken stor roll namn och namngivning har i ungdomars positionering av hur de uppfattar ”svenskhet”. De visar också vilka fördjupade perspektiv namn kan ge i studier av sociala processer, ett forskningsfält forskare från andra discipliner vanligtvis inte uppfattar som namnforskning.

“Rose is a rose is a rose is a rose”

by Emily Lethbridge (Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies, Reykjavík)

“Peace (1946)”, “Love (1980)”, “Love and Peace (2002)”. These — plus another forty or so — are rose cultivars on display in the Rose Garden at the United Nations Headquarters in New York. With a couple of exceptions, the roses were not yet in flower when I was there in early May, attending the biennial meeting of the United Nations Group of Experts on Geographical Names, though a more recent social media post from the UN showed the garden in full and glorious bloom. The scent must be phenomenal.

Screenshot of UN LinkedIn page with images of the Rose Garden in bloom.

As I wound my way around the flower beds in a short break I noticed and became increasingly intrigued by the roses’ names, as marked on small signs that also give the date that the roses were given prizes in the annual All-America Rose Selections (AARS) awards. I photographed each label and typed the information up once home, thinking the collection of rose names might be a fun dataset to look at more closely. What kinds of questions might be asked of a collection of names such as this? What kinds of insights might critical analysis of this category of proper names give us more generally regarding the functions that they fill in social contexts and in particular spaces? The symbolic relevance of rose-names such as “Peace” and “Love” on the UN site was clear but the messages conveyed by other rose-names were rather more perplexing.

The UN Rose Garden (photo: Emily Lethbridge 2025)

*Rosa* ‘Peace’ label (photo: Emily Lethbridge 2025)

Here’s the list of names I compiled, arranged in alphabetical order and with the dates of their AARS awards:

About Face 2005	Love 1980
All That Jazz 1992	Marmalade Skies 2001
Artistry 1997	Mardi Gras 2008
Betty Boop 1999	Memorial Day 2004
Bonica 1987	Mister Lincoln 1965
Carefree Spirit 2009	Moondance 2007
Cherry Parfait 2003	Olympiad 1984
Color Magic 1978	Opening Night 1988
Crimson Bouquet 2000	Peace 1946
Day Breaker 2004	Pink Home Run 2011
Dick Clark 2011	Pink Promise 2009
Double Delight 1977	Scentimental 1997
Dr Kurt Waldheim	Secret 1994
Dreams Come True 2008	St Patrick 1996
Easy Does It 2010	Strike it Rich 2007
Elle 2005	Summer Nights 2012
Falling in Love 2008	Sunshine Daydream 2012
Gemini 2000	Sweet Surrender 1983
Honey Perfume 2004	Tahitian Sunset 2006
Hot Cocoa 2003	Touch of Class 1986
Julia Child 2006	Voodoo 1986
Knock Out 2000	Wild Blue Yonder 2006
Love & Peace 2002

It’s possible to assign these names on a rough basis to various categories or types. Many names relate to the rose’s appearance: petal colour is suggested directly or implied by association via names such as ‘Cherry Parfait’ (the cultivar has cherry pink and cream petals), ‘Color Magic’ (salmon fading to blush pink), ‘Crimson Bouquet’ (bright red), ‘Day Breaker’ (apricot and pink), ‘Gemini’ (double- or twin-coloured coral and cream); ‘Hot Cocoa’ (chocolate orange), ‘Marmalade Skies’ (tangerine orange), ‘Moondance’ (creamy white), ‘Pink Home Run’ (strong pink), ‘Pink Promise’ (light pink), ‘Strike it Rich’ (deep golden yellow), ‘Sunshine Daydream’ (yellow), ‘Tahitian Sunset’ (apricot and pink) and ‘Wild Blue Yonder’ (magenta purple). Rosa ‘Double Delight’ is a two-tone cultivar with a cream centre and pink outer petals.

As I searched for information about Rosa ‘St Patrick’, I learned that the name apparently has its origins in the flower’s colourings: “The bloom color of St. Patrick is variable, and ranges from a pure yellow, to a golden yellow, pale yellow, and is often tinged with green, hence the name” (source). Other distinguishable characteristics of roses include form and scent, the latter indicated in the names ‘Honey Perfume’ and ‘Scentsational’ (a nice pun), and maybe ‘Knock Out’, ‘Sweet Surrender’ and ‘Summer Nights’.

Some names suggest the psychological or emotional effect the rose might have, or they hint at a certain atmosphere or mood that the flower might conjure up. Examples are ‘About Face’ (a rose that one turns one’s head to look at?), ‘All that Jazz’ (bright and bold?), ‘Bonica’ (Catalan for ‘beautiful’),‘Carefree Spirit’, ‘Dreams Come True’, ‘Easy Does It’, ‘Falling in Love’ (a pink bloom), ‘Knock Out’, ‘Secret’, ‘Opening Night’ (a rose that’s a show-stopper?), ‘Sweet Surrender’, and ‘Voodoo’ (a rose that exerts a spell?)). Names such as ‘Peace’, ‘Love’ and ‘Dreams Come True’ might be understood aspirational, again evoking a certain mood or with some kind of symbolic import.

*Rosa* ‘Julia Child’ label (photo: Emily Lethbridge 2025)

Another category of names that can be identified in the list above is that of commemorative names. Names such as ‘Mardi Gras’, ‘Memorial Day’ and ‘Olympiad’ refer to particular days or festivals: ‘Olympiad’ is a cultivar selected in 1984 as the rose of the Olympics held that year, and described as a ‘champion’.

Other names commemorate or memorialize people, whether historical or fictional. ‘Betty Boop’, ‘Dick Clark’, ‘Dr Kurt Waldheim’, ‘Julia Child’, ‘Mister Lincoln’ and ‘St Patrick’ all fit in this category, though their claims to fame vary:

Betty Boop refers to the cartoon character originally created in the United States in the 1930s;
Dick Clark (1929–2012) was a well-known radio and TV personality in America;
Kurt Waldheim (1918–2007) was an Austrian politician and diplomat who served as Secretary-General of the UN between 1972 and 1981. From 1986 to 1992 he was President of Austria; it was during this time that accusations and investigations regarding Waldheim’s participation in Nazi crimes led to him being barred from entry into the United States and regarded as a diplomatic persona non grata by most countries around the world. The rose cultivar’s label was the only one in the UN garden without an AARS award but it was registered by German rose-breeder Reimer Kordes in 1974 (source);
Julia Child (1912–2004) was an American chef whose kitchen was known across the United States from the early 1960s onwards, thanks to her hugely popular TV cooking shows;
Abraham Lincoln (1809–1865) was the 16th President of the United States, leading the Union against the Confederacy in the American Civil War and issuing the Emancipation Proclamation in 1863;
St Patrick was a fifth-century Briton who became a key figure in the early Christian church; the ‘Apostle of Ireland’ is a global emblem of Ireland and on the 17th March every year his feast is celebrated (sometimes riotously) around the world.

The significance of each of these figures (and their commemoration in a rose cultivar name) is, of course, culturally contingent. Betty Boop, Dick Clark and Julia Child are probably not widely known beyond the United States, for example; globally, perhaps only St Patrick is a recognizable name.

Descriptions of these roses on online websites suggest a strong link between commemorative names and marketing strategies. Rosa ‘Betty Boop’ is, for example, “A spunky, sparkly, and stylish rose to match it’s [sic] namesake, Betty Boop delivers an eye catching combination of cherry red 3” blooms with ivory yellow centers. The naturally rounded plant carries all its long-lived flowers atop clean glossy green leaves and dark red new foliage. Destined to capture your heart. Reblooms quickly without deadheading or shaping” (source).

Rosa ‘Dick Clark’ is advertised in the following way: “Dick Clark, the entertainer, was as timeless and loved as this rose. His black-red buds spiral open to showy swirls of cream edged with vibrant, cherry red. Under the intense sun, these classically-formed and cinnamon-spiced fragrant flowers begin to blush a stunning burgundy color. Dick Clark is a continual bloomer on a tall, bushy, upright plant with large, glossy, dark green foliage. He is sure to be as loved in your garden as his namesake was in Americana television” (source).

Of Rosa ‘Julia Child’, it is said that “This yellow rose couldn’t be more enticing if it smelled like hot, buttered popcorn. Or perhaps more fitting, Bernaise sauce on a tasty filet mignon. Named for the woman who brought French cuisine to the kitchens of America, Julia Child combines intoxication aroma with a delicious presentation of uplifting color” (source).

Curiously, Rosa ‘Dr Waldheim’ does not seem to be amongst the 37,000 + rose cultivars listed in the American Rose Society’s Modern Rose Database: has this cultivar become a rosa non grata? The UN’s biography of Kurt Waldheim makes no mention of the war-crimes-related controversy that surrounded his career post-UN (source): whether the continued presence of Rosa ‘Dr Waldheim’ in the rose garden is an oversight or a statement of one or another kind is unclear. The ambiguity, however, serves to illustrates the point that names of all kinds are never ‘mere’ labels: they are culturally, socially and politically loaded — if some are more and others less so, at any given time and in any given place.

If the dataset were larger, considering it on a chronological basis could open up other possibilities for analysis, enabling us to see whether, or the extent to which, rose cultivar names might reflect or relate to wider social issues and trends, possibly on different geographical scales (national/international). Though the present dataset is too small a sample to get far with this (and most names are probably the combined result of the interests and imaginations of individual rose-breeders with an eye to commercial promotion) it is nonetheless moving that the oldest rose in the collection is called ‘Peace’ (the date on the label is 1946).

In May 1945, WWII ended in Europe; the UN came into existence on the 24th October 1945, after its newly-written Charter had been ratified (source). The ‘Peace’ rose (a hybrid tea rose) was bred in France by Francis Meilland in the 1930s. It originally bore the name ‘Madame A. Meilland’: a name that must have commemorated Francis’s mother, who died of cancer in 1932 (his father was called Antoine, thus Madame A[ntoine] Meilland = Mrs Claudia Meilland, née Dubreuil). Francis sent cuttings out of the country in 1939 shortly before Germany invaded France and one cutting was propagated by a horticultural company in the United States. This company happened to introduce the rose commercially onto the American market under the name ‘Peace’ on the very day that Berlin fell to the Allied Forces, the 29^th April 1945 (source). The following year, 1946, Rosa ‘Peace’ won the All-America Rose Selections award: in another twist of name-related fate, this was apparently on the same day that Japan surrendered and World War II ended on the Pacific Front (source).

In 2005, the 60th birthday of Rosa ‘Peace’, it was said that “The name ‘Peace’ seems to have outlasted all the others. The timing of its launch was perfect and it struck such a chord that within nine years some 30 million ‘Peace’ rose bushes were flowering around the world. But it wasn’t because of sentiment alone. ‘Peace’ truly was a superlative rose, superior by far to the roses before it in terms of vigour, hardiness, and the long lasting ability of its blooms. The colour was also magnificent, a pale, golden yellow deepening to red along the petal edges … Its contribution to the rose world has been immeasurable. Because of its vigour and dependability, ‘Peace’ has been used in breeding programmes across the world … Indeed it is probably safe to say that most of our modern roses are descended in some way from ‘Peace’ … ‘Peace’ also breathed new life into the gardening world, which sorely needed reviving after the war. The huge amount of publicity it received internationally made people excited about growing roses again” (source). It’s terribly sad that in 2025, as the Rosa ‘Peace’ cultivar celebrates its 80th birthday, war rages in many places around the world and the UN itself is fighting financial collapse. The rose remains a symbol of hope, nonetheless.

*Rosa* ‘Elle’ (photo: Emily Lethbridge 2025)

Surnames as first names in Denmark

by Birgit Eggert

In contemporary Danish naming conventions, it is uncommon to use surnames as first names. Consequently, many Danes may find it surprising that Møller is used as a first name. Møller is one of the most prevalent surnames in Denmark and is, in fact, the most frequent surname that is not originally a patronymic; it derives from a byname meaning ‘miller’. However, Møller is also an officially approved first name for boys, with 26 individuals bearing it as their primary first name as of 1 January 2025, according to Statistics Denmark.

The name enjoyed considerable popularity as a given name throughout the 1900s, particularly in the early decades of the century. Although it does not appear to have been used as a first name since 1980 (see Figure 1), Møller is currently an approved given name for boys. It was automatically approved with the introduction of the current name law on 1 April 2006, when all given names with at least 25 bearers in Denmark at that time were approved.

Figure 1: Number of new bearers of the name *Møller* as the primary first name per decade throug the 20th century. Figures from CPR in the database Danskernes Navne 2005 (The Name Research Archive).

Surnames as first names

The fundamental premise of the Danish name law appears to be that first names and surnames are entirely distinct entities. However, in practice, many names are used both as first names and surnames. These are often boys’ names that were originally used patronymically, such as Eggert, Helmer, Martin, Peter, and many others. Conversely, Møller and several other original bynames and surnames have transitioned from being surnames to first names. Very few of these names are approved today, either because no application for approval has been submitted or because they have been rejected upon application.

There are indeed several names that have undergone this transition, and it appears to have been a genuine, albeit minor, trend in Danish naming practices during the 1900s. However, this phenomenon has not been systematically studied, so detailed knowledge is lacking. Some other examples include:

Holten – 23 name bearers as the primary first name between 1900 and 1980 (Danskernes navne); fewer than 3 as the primary first name on Januar 1st 2025; approved boys’ name.
Kjær – 70 name bearers as the primary first name between ca. 1890 and 1970 (Danskernes Navne); 10 as the primary first name on Januar 1st 2025; not approved as a first name today.
Lund – 52 name bearers as the primary first name between ca. 1890 og 1960 (Danskernes Navne); 9 as the primary first name on Januar 1st 2025; not approved as a first name today.

Figure 2: Number of new bearers of the names *Lund* (blue) and *Kjær* (red) as the primary first name per decade throug the 1900s. Unfortunately, there are too few namesakes per decade of *Holten* to be shown as a graph. Figures from CPR in the database Danskernes Navne 2005 (The Name Research Archive).

Noble family names as first names

The phenomenon of surnames being adopted as first names is longstanding in Denmark. Among the earliest instances are noble family names that have been used as boys’ first names since approximately 1400, particularly when there was a risk of the maternal family name becoming extinct. This was investigated by Susanne Vogt in 1991, and there are numerous examples of the last female bearers of a family name passing it on as a first name to a son. In this manner, the family name could be preserved.

A very common and well-known boys’ name in Denmark that originated in this manner is Flemming. The same applies to other, less common boys’ names such as Falk, Hak, Manderup, and Stygge, all of which are approved boys’ names today.

Holten, mentioned above, also originates from a noble family. The basis for the given name is Johan Lorentz Carstens (or Castens) (1705-1747), who was ennobled with the name Castenschiold in 1745. He was married to Jacoba von Holten (b. 1705, daughter of Governor Joachim Melchior von Holten), and it was her family name that came into use as a first name through naming after her father in the third son of the marriage, Joachim Melchior Holten Castenschiold (1743-1817). As early as the 18th century, Holten was also used as a first name outside the nobility, and it continued to be used throughout the 19th century and into the 20th century, as mentioned above.

Should the name law be changed?

In recent years, the Name Research Archive has received several inquiries from parents wishing to name their child after a relative who bore one of these given names that are identical to surnames. If such a name is not already approved, obtaining approval from The Agency of Family Law can be very challenging, as surnames with fewer than 2000 bearers are protected in Denmark. Parents contact the archive because they find it difficult to understand why a name they are familiar with can no longer be used.

In some of these cases, arguments and evidence for the prevalence of these given names were successfully presented, which contributed to their approval. However, the exact criteria used by The Agency of Family Law remain unclear. It appears that deceased name bearers are not significantly considered in this system, which I find regrettable. This implies that traditional naming customs, which have not become part of the most popular naming trends, may vanish because there are insufficient living individuals with the specific name when one wishes to revive a grandparent’s or great-grandparent’s name.

Names such as these indicate that the strict distinction made in Danish the name law between first names and surnames is likely too rigid and hinders a naming tradition that may have been more widespread than commonly assumed, albeit dispersed across many different names. This type of naming practice should, of course, be investigated further. However, those names that were in use in the first half of the 20th century are now at an age where some individuals wish to name their children after these name bearers, and it appears to be challenging in some cases.

This blog post is an edited English version of Møller – et dansk fornavn

References

The Agency of Family Law: This is the public authority responsible for first names and approving new first names. See their English-language pages about naming.
Approved Names: The Agency of Family law’s lists of approved first names. The official, applicable list is available on The Agency of Family Law’s homepage.
CPR = Det Centrale Personregister [The central personal register]
Danskernes Navne 2005: Database at the Name Research Archive, Department of Nordic Studies and Linguistics (NorS), University of Copenhagen, containing all names of Danes recorded in the CPR since its establishment in 1968 until 1 January 2005.
Name Law 2006: LOV nr. 524 af 24. juni 2005 Navnelov [Law no. 524 of June 24th 2005 Name Law] (effective date: April 1st 2006). (The Name Law is continuously adapted, and the current version per August 9th 2023 can be found here.
Statistics Denmark’s pages on names.
Susanne Vogt, 1991: Mødrene slægtsnavn brugt som første fornavn i dansk adel. I: Studia anthroponymica Scandinavica 9, s. 61-99.

In the proofreading process of editing this blog post, the generative AI tool Microsoft Copilot Enterprise has been used.

Generativ AI og navnekonnotationer

af Birgit Eggert

For et par uger siden fik jeg et tip fra en kollega om en artikel i The Economist om brug af chatbot til viden om fornavnes konnotationer. Artikel hedder How to pick a baby name og er en ”subscribers only”-klumme i serien Plot Twist. A weekly conversation about culture fra den 22. marts 2025. Forfatteren, som er journalist og hedder Sondre Ulvund Solstad, beskriver hvordan han brugte CharGPT til afsøgning af konnotationer i forbindelse med valget af fornavn til sin nyfødte datter. Han går ikke i detaljer om søgningerne og nævner ikke datterens navn, men skriver at kombinationen af hans data-tilgang og hans kones mere intuitive tilgang gjorde at de fandt frem til et rigtig godt navn.

Jeg synes det lød interessant, og satte mig for at lave en lille undersøgelse af hvad man kunne finde frem om fornavnes konnotationer ved søgninger på tidens mest hyppige babynavne i Danmark. Jeg har brugt Microsoft Copilot Enterprise som er påbudt som generativ AI-værktøj på Københavns Universitet hvor jeg er ansat.

Pigenavnet Emma

Emma har været et meget populært pigenavn i Danmark gennem gennem flere årtier fra 1990’erne og frem, og det er stadig et populært pigenavn, hvilket fremgår af Danmarks Statistiks årlige oversigter over navne til nyfødte.
Navnet Emma har sin oprindelse som en kortform til germanske navne som Ermgard, Ermhild og andre navne som er sammensat med Erm– som første sammensætningsled.

Vi ved altså på forhånd at Emma er et pigenavn, der er udbredt bland kvinder på ca. 30 og yngre, og vi ved at det har sin oprindelse i germanske pigenavne. Men hvilke associationer giver navnet? Det har jeg spurgt om på Copilot Enterprise.

Prompt 1: Hvilke konnotationer er der til fornavnet Emma i Danmark?

Copilot: Navnet Emma er meget populært i Danmark og har flere positive konnotationer. Det stammer fra det germanske ord “ermen” eller “irmin”, som betyder “stor” eller “mægtig” (1) (2). Navnet er kendt for at være klassisk og feminint, og det er let at udtale og stave (2). Emma er også forbundet med styrke og selvsikkerhed (2). Det er et navn, der ofte associeres med intelligens og kreativitet, og det har en vis charme og åbenhed (2). Derudover er Emma navnet på en af hovedpersonerne i Jane Austens roman “Emma”, hvilket tilføjer en litterær og kulturel dimension til navnet (2).
[Copilots angivne kilder er: Opslag om Emma på navneguiden.dk (1) og opslag om Emma på navnebetydning.com (2)]

Det ser ud til at Copilot har fint styr på navnets oprindelse, men giver mest subjektive konnotationer om navnebæreres egenskaber og kun lidt om selve navnet som for eksempel udtale, og at det er ”klassisk” (hvad der så end menes med det). Der er til gengæld ikke meget information om mere objektive konnotationer som for eksempel køn og alder, kun at det er ”feminint”. Det spurgte jeg derfor ind til i den næste prompt.

Promt 2: Hvilken alder, køn og etnicitet har den typiske navnebærer af Emma?

Copilot: Navnet Emma er meget populært blandt piger og kvinder i Danmark. Det er især udbredt blandt yngre generationer, og mange piger født i de seneste årtier bærer dette navn (1) (2). Med hensyn til etnicitet er Emma et navn, der bruges bredt på tværs af forskellige etniske grupper i Danmark. Det er et internationalt navn, der er let at udtale og stave, hvilket gør det populært blandt både danske og udenlandske familier (2).
[Copilots angivne kilder er: en artikel på fagligsenior.dk om navne og alder (1) og Danmarks Statistiks ”Hvor mange hedder…?” (2)]

Det gav et mere klart svar, men det er bekymrende at Danmarks Statistisk ”Hvor mange hedder…?” angives som kilde til oplysningerne om navnets brug hos forskellige etniske gruppe, for det kan man overhovedet ikke få oplysninger om på den side. Der er kun tal for den samlede befolkning i Danmark.

Herefter foreslog Copilot selv spørgsmålet ”Er der regionale forskelle i brugen af Emma?”, og svaret ser egentlig ret tilforladeligt ud:

Promt 3: Er der regionale forskelle i brugen af Emma?

Copilot: Navnet Emma er populært i hele Danmark, men der kan være små regionale forskelle i, hvor ofte det bruges. Generelt set er Emma et navn, der er bredt accepteret og anvendt på tværs af landet (1) (2). I større byer som København og Aarhus kan navnet være lidt mere udbredt, da det ofte er populært i urbane områder, hvor internationale navne og trends hurtigt vinder indpas (1). På landet og i mindre byer kan der være en tendens til at vælge mere traditionelle danske navne, men Emma er stadig et navn, der er kendt og brugt overalt (2).
[Copilots angivne kilder er: En kort pdf om regionale forskelle i sundhedsvæsenet (1) og en pdf om regionernes adgang til kræftmedicin (2)]

Det er meget muligt at Copilot har ret, men de kilder der angives, omhandler overhovedet ikke navne eller navnebrug, kun regionale forskelle i det danske sundhedsvæsen. Så hvor oplysningerne faktisk kommer fra, er uvist. Der findes en smule information om navnes regionale variation i en excelfil nederst på Danmarks Statistiks side Navne til nyfødte, men den indeholder kun tal for én årgang. Derudover kan man mig bekendt kun hente information om regional variation gennem CPR som Copilot (forhåbentlig) ikke har adgang til.

Pigenavnet Louise

For også at få viden om et navn som var populært for noget længere tid siden, har jeg valgt også at undersøge pigenavnet Louise som var det populæreste fornavn til piger født i 1985 ifølge Danmarks Stitstiks topliste over piger født det år.

Navnet Louise har sin oprindelse som en kvindelig dannelse til mandsnavnet Louis som er en fransk form af det germanske mandsnavn Ludvig.

For at få en ensartet undersøgelse har jeg brugt de samme prompts som ovenfor ved Emma.

Prompt 1: Hvilke konnotationer er der til fornavnet Louise i Danmark?

Navnet Louise har flere positive konnotationer i Danmark. Det stammer fra det franske navn Louis, som igen har rødder i det tyske navn Ludwig, der betyder “berømt kriger” (1) (2). Louise er et klassisk og tidløst navn, der har været populært i mange århundreder (2). Det er kendt for at være feminint og elegant, og det bærer en vis styrke og selvstændighed (1). Navnet er også forbundet med intelligens og kreativitet, og mange med navnet Louise er kendt for deres analytiske evner og kunstneriske sans (1). Der er også mange berømte personer med navnet Louise, hvilket tilføjer en kulturel og historisk dimension til navnet. For eksempel var Prinsesse Louise af Hessen-Kassel en bemærkelsesværdig figur i dansk historie (2).
[Copilots anførte kilder er: Opslag om pigenavnet Louise på navnebetydning.com (1) og et opslag om navnet på livstider.dk (2)]

Igen er oprindelsen fint gengivet i overensstemmelse med den almindeligt gældende videnskabelige tolkning, men også her er det mest subjektive, positive konnotationer ved navnebærerne som er angivet. Og igen er der ikke mange mere objektive konnotationer, kun indirekte i at det er ”feminint”.

Prompt 2: Hvilken alder, køn og etnicitet har den typiske navnebærer af Louise?

Copilot: Navnet Louise er mest almindeligt blandt kvinder i Danmark (1). Det er et klassisk navn, der har været populært i mange generationer, og det bæres af kvinder i alle aldre (2). Dog er det særligt udbredt blandt kvinder født i 1980’erne og 1990’erne (2). Med hensyn til etnicitet er Louise et navn, der bruges bredt på tværs af forskellige etniske grupper i Danmark. Det er et internationalt navn, der er let at udtale og stave, hvilket gør det populært blandt både danske og udenlandske familier (2).
[Copilots angivne kilder er: Danmarks Statistiks ”Hvor mange hedder…?” (1) og en artikel på fagligsenior.dk Dit navn afslører din alder (2)]

Vi får altså nu at vide at Louise er mest almindeligt blandt kvinder, men det er slet ikke godkendt som drengenavn i Danmark (Godkendte fornavne pr. 23. april 2025), så i forhold til dansk navnelovgivning er det entydigt en pigenavn, men det vil Copilot altså ikke sige direkte. Oplysninger om etnisk variation er meget muligt rigtige, men igen er der angivet en kilde som INGEN oplysninger har om dette.

Prompt 3: Er der regionale forskelle i brugen af Louise?

Copilot: Navnet Louise er populært i hele Danmark, men der kan være små regionale forskelle i, hvor ofte det bruges. Generelt set er Louise et navn, der er bredt accepteret og anvendt på tværs af landet (1) (2). I større byer som København og Aarhus kan navnet være lidt mere udbredt, da det ofte er populært i urbane områder, hvor internationale navne og trends hurtigt vinder indpas (1). På landet og i mindre byer kan der være en tendens til at vælge mere traditionelle danske navne, men Louise er stadig et navn, der er kendt og brugt overalt (2).
[Copilots angivne kilder er: opslaget om pigenavnet Louise på navnebetydning.com (1) og et opslag om navnet på livstider.dk (2)]

Svaret her minder mistænkeligt meget om det vi så ovenfor ved Emma, og er nok af en mere generel karakter end det egentlig fremgår at chatbotten.

Karen og Maren

De to navne, Emma og Louise, som er undersøgt ovenfor, fremstår med meget positive konnotationer. Dette sammenholdt med chatbottens generelle tendens til ikke at ville vække anstød (sådan opfatter jeg den) gjorde mig mistænksom over om den eventuelt springer mere negative konnotationer over. Derfor undersøgt jeg med prompt 1 to navne som jeg ved også har negative konnotationer i Danmark.

Pigenavnene Karen og Maren har begge en lang tradition i Danmark hvor de har været udbredte siden middelalderen. Karen har imidlertid i de senere år fået samme betydning i dansk som i amerikansk hvor det bruges om en hvid midaldrende kvinde som brokker sig unødvendigt meget. Og Maren fik allerede i løbet af 1800-tallet konnotationer som at være gammeldag og umoderne og har nok fortsat dette præg.

Karen

Prompt 1: Hvilke konnotationer er der til fornavnet Karen i Danmark?

Copilot: Navnet Karen har flere konnotationer i Danmark, både positive og negative. Oprindeligt stammer navnet fra det græske ord “katharos,” som betyder “ren” (1) (2). Det har været brugt i Danmark siden 1500-tallet og var særligt populært blandt bønder indtil 1940’erne (2).
Positive konnotationer:
– Historisk og kulturelt betydningsfuldt: Karen er et klassisk navn, der har været brugt i mange generationer. Det er forbundet med styrke og selvstændighed (1).
– Kendte personer: Forfatteren Karen Blixen er en af de mest kendte personer med dette navn, hvilket tilføjer en litterær og kulturel dimension (1).
Negative konnotationer:
– Moderne stereotype: I nyere tid er navnet Karen blevet brugt som et pejorativt udtryk for en hvid, privilegeret kvinde, der udviser en overdreven rettighedsbevidsthed og aggressiv adfærd (3). Dette har påvirket navnets opfattelse negativt.
[Copilots angivne kilder: opslag om Karen på navnebetydning.com (1), opslag om Karen på navnestatistik.dk (2) og opslag om Karen på livstider.dk (3)

Maren

Prompt 1: Hvilke konnotationer er der til fornavnet Maren i Danmark?

Copilot: Navnet Maren har flere interessante konnotationer i Danmark. Det stammer fra det oldnordiske navn “Mær,” som betyder “havfrue” eller “havets pige” (1).
Positive konnotationer:
– Historisk og kulturelt betydningsfuldt: Maren var et meget populært navn i 1800-tallet og begyndelsen af 1900-tallet (1). Det er et klassisk og tidløst navn, der har en smuk betydning og en lang historie.
– Kendte personer: Der er mange kendte personer med navnet Maren, hvilket tilføjer en kulturel dimension til navnet (1).
Negative konnotationer:
– Gammeldags opfattelse: Navnet Maren kan opfattes som lidt gammeldags og mindre moderne sammenlignet med andre navne (1).
– Stereotyper: Udtryk som “Maren i kæret” har været brugt som en betegnelse for den laveste fællesnævner, hvilket kan give navnet en negativ klang (2).
[Copilots angivne kilder: opslag om Maren på navnebetydning.com (1) og min egen artikel om Maren på sprogmuseet.dk]

Vi kan se af de to svar fra Copilot at den faktisk er villig til at komme med negative konnotationer. Til gengæld er det tydeligt at man ikke skal tro alt for meget på dens udsagn. I hvert fald er den angivne oprindelse af Maren forkert, det er en dansk form af det latinske Marina som betyder ’hav’, og det har intet at gøre med nordisk ordstof.

Min konklusion må være at man kan nok godt bruge Copilot Enterprise til information om mere overordnede konnotationer af fornavne, men det ser ud til at meget af dens viden er af generel karakter, og den synes ukritisk i sin anvendelse af kilder.

Var går gränsen mellan det ena och det andra namnet?

Exemplet Sara/Zahrah

av Märit Frändén

Ett nytt svenskt förnamnslexikon är på väg, hurra! Min kollega Katharina Leibring har uppdaterat och reviderat Eva Bryllas Förnamn i Sverige, vars första upplaga kom 2004. På drygt 20 år är det mycket som har förändrats, inte minst har vi fått ett rikt tillskott av nya namn, dels i form av nybildningar, dels i form av importerade eller invandrade namn. Med en stor bredd av namn, alternativa stavningar och variantformer får man anledning att fundera över den intressanta frågan om vad som är ett namn, vad som är en dekorativ stavning, vad som är en variantform och inte minst var gränsen går mellan det ena och det andra namnet. Eftersom jag i en kollegial roll har läst Katharinas manus, har dessa funderingar spillt över även på mig – här kommer ett exempel …

Sara är vid första anblicken ett välbekant och okomplicerat namn. Det är bibliskt och har lång tradition i Sverige; det första belägget är från 1464. Det finns flera väletablerade stavningsvarianter, till exempel Sarah som i Sarah Sjöström, Zara som i Zara Larsson och Zarah som i Zarah Leander.

Det finns också ett arabiskt namn, latiniserat Zahra eller Zahrah, som betyder ’blomma’ eller, överfört från ett arabiskt idiom, ’något som gör livet vackert’. Muhammed hade en dotter som hette Fatimah al-Zahra, alltså ungefär ’Fatima den blomstrande’.

Ett annat arabiskt namn är Sahrah eller Sahra, med betydelser som handlar om att vara uppe om natten och vaka över ett barn eller någon som är sjuk. På arabiska är s och z olika saker, precis som p och b på svenska. Men eftersom Sara och Zara i Sverige uppfattas som samma namn med olika stavning, så kan nog även Sahra och Zahra uppfattas så.

Förutom att skriva z i stället för s kan dekorativ stavning innebära bruket av ett stumt h. Traditionellt används det i vissa givna sammanhang, som t.ex. Dahl, men i modern tid kan ett stumt h placeras nästan var som helst där det uppfattas se snyggt eller originellt ut. Därför är det fullt tänkbart att Sahra förekommer även som en variantstavning av det bibliska Sara.

För den som vill ge sin dotter ett arabiskt namn som passar bra i Sverige, kan Sahra eller Zahra vara en möjlighet. Men för att göra namnet mer lättanvänt här, väljer man kanske att utelämna h:et. Och vips blir Sahra och Zahra till Sara och Zara. Ett annat val kan vara det arabiska namnet Zarra, som betyder ’besökare’ eller ’pilgrim’, och som också har variantformen Zarah – alltså identisk med Zarah Leanders stavning.

Med alla dessa varianter blir gränsen mellan Sara, Sahra, Zara, Zahra och Zarah plötsligt inte så lätt att dra. Ett exempel ur verkligheten är att det på Wikipedias svenska sida om namnet Sara tas upp även namnbärare som heter Sahra och Zahra. Det visar att de arabiska namnen Sahra och Zahra verkligen kan uppfattas som stavningsvarianter av Sara.

Låt mig avsluta med mitt favoritcitat ur Roland Otterbjörks klassiska Svenska förnamn (1979 s. 62): ”Det är utan tvivel en stor tillgång för ett språk att äga ett rikt förråd av namn i livligt bruk”. Det kanske inte var Zahra och Sahrah Otterbjörk tänkte på, men onomastisk mångfald gör onekligen livet roligare!

Litteratur:

Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Liber.
Brylla, Eva & Leibring, Katharina, kommande: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. 2 uppl.
Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Esselte studium. (Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 29.)
https://quranicnames.com/sahrah/ (besökt 2025-03-12).
https://quranicnames.com/zahra/ (besökt 2025-03-12).
https://quranicnames.com/zarah/ (besökt 2025-03-12).
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sara (besökt 2025-03-13).