Category: Contemporary socio-onomastics

”Va, ser jag svensk ut eller?”

Några resultat från en delstudie inom forskningsmiljön Segregationens språk

Av Maria Löfdahl

Så säger en femtonårig flicka till mig när vi småpratar i korridoren medan vi väntar på att hennes lektion ska börja. Hon frågar nämligen mig vad jag tror att hon kommer från, och jag svarar ”Sverige”. Då drar hon demonstrativt i sin slöja och ropar ”Va, ser jag svensk ut eller” och tittar på mig med en blick som antyder att jag inte fattar någonting.

Inom ramen för forskningsmiljön “Segregationens språk: tvärvetenskapliga perspektiv på rumslig, social och symbolisk uppdelning i städer” (VR 2024-2030) behandlar en delstudie hur flerspråkiga femtonåriga ungdomar i en Göteborgsförort navigerar och orienterar sig, språkligt, socialt och fysiskt, i Göteborg mot bakgrund av den allt hårdnande politiska diskursen där frågan om vem som är ”svensk” och inte allt oftare ställs. Vi har gjort intervjuer och deltagande observationer i en högstadieklass under ett och ett halvt år, vilket gör att vi lärt känna ungdomarna väl. Det har möjliggjort långa och förtroendefulla samtal.

Ett språkpolitiskt paradigmskifte

Studien sker mot bakgrund av ett pågående paradigmskifte inom migrations- och integrationspolitiken, där ett av de tydligast berörda områdena varit språkpolitiken. Det senaste decenniet har Sverige gått från att vara ett land med pluralistisk syn på migration och språkliga rättigheter till ett land där mångkultur och flerspråkighet i den politiska debatten framställs som problematiskt. Detta är naturligtvis inte något ungdomarna är medvetna om på ett direkt plan, men väl ett på ett indirekt. I många av elevernas samtal dyker frågan om identitet upp. Hur är man om man är ”svensk”? Hur ser man ut? Och hur låter man? Eleverna är fulla av åsikter och tankar om detta.

I den här texten kommer dock bara elevernas tankar om namn och namnbruk i relation till identitet och ”svenskhet” att beskrivas.

Namn och den snäva ”svenskheten”

I slutet av vårt fältarbete samlade vi klassen för att berätta vad vi tyckte oss ha sett, ge eleverna möjlighet att reagera på det och fråga om det var något de ytterligare ville diskutera med oss.  Vi pratade med ungdomarna om “svenskhet” eftersom det kommit upp i så många av våra samtal med dem, och frågade om deras namn hade något att göra med hur de uppfattades i relation till en sådan position. När vi ställde den frågan tystnade klassen och något i deras blickar sa att detta var något de hade erfarenhet av. Annars ganska tystlåtna elever räckte upp handen och fram vällde berättelser om hur (tidigare) lärare och klasskamrater inte brytt sig om att lära sig deras namn eller hur de uttalades.

En flicka berättade att tidigare klasskamrater, modersmålstalande i svenska, inte lärt sig uttala hennes georgiska namn “på tio år”. ”Ett slap in the face” beskrev hon det som. “Disrespectful” sa en annan flicka om att varken lärare eller kamrater på den tidigare skolan lärt sig hennes arabiskklingande namn över huvud taget. Eleverna beskriver det, såsom som beskrivs av bland annat Brusell (2012), som en form av avhumanisering. En av eleverna som betonade vikten av att få sitt namn korrekt uttalat använde i skolan en förkortad version av sitt namn, gissningsvis för att förenkla interaktionen med både klasskamrater och lärare. Detta är ett vanligt förfarande och finns beskrivet i tidigare studier, bland annat i en masteruppsats (Buyondos kommande). Buyondos studie visar att sådan namnväxling är mycket vanlig och många av de kvinnor i 20-30-årsåldern som hon intervjuade har valt att använda sina riktiga namn och kräva att det uttalades rätt.

I samband med intervjuerna vi gjorde på skolan fick alla elever välja en pseudonym. Det fanns ingen tanke bakom detta, vi ville bara ha hjälp med vad vi skulle kalla dem i våra analyser. Det visade sig dock att vi inte kan använda ungdomarnas pseudonymer som vi tänkt. Däremot ledde det in på ett intressant spår – nämligen den starka kopplingen mellan namn och identitet, i det här fall identiteten som ”svensk”.

Trots att vårt material är litet framträdde en intressant tendens. Flickorna valde undantagslöst svenskt kodade namn: Lisa, Lena, Josefin, Emma och Moa. När pojkarna med svenska som andraspråk fick namnge sig själva valde de muslimskt kodade namn såsom Ahmed och Mohammed. Även en pojke vars förstaspråk var kurdiska valde pseudonymen Mohammed. Han hade under våra samtal varit mån om att positionera sig som muslim och framhöll att han talade arabiska, men över tid förstod vi att så inte riktigt var fallet. 

Frågan är vad detta säger om ungdomarnas tankar om namn och identitet. Visserligen följer ungdomarnas namnval ett sedan tidigare känt mönster för namngivning där föräldrar födda i ett annat land tenderar att välja svenskkodade flicknamn som knyts till en svenskorienterad position medan pojkars namn i högre grad uttrycker konservatism genom anknytning till släkten och familjens förstaspråk (se Aldrin 2001 s. 222 med litt.). 

Sara Ahmed (2010) beskriver hur hon stoppas, görs långsammare, av sitt muslimska namn. Kanske kan flickornas val av pseudonymer tolkas som en form av motstånd mot detta och vara ett sätt att orientera sig mot svenskheten. Pojkarnas val skulle i så fall uttrycka en orientering bort från svenskheten.

Som sagt, materialet är litet men tendensen tydlig: namn är en viktig variabel i forskning som rör fält som identitet, rasism, vithet och vem som har rätt att kalla sig svensk.

Referenser

  • Ahmed, S. (2010). Vithetens fenomenologi. Tidskrift för genusvetenskap, 31(1-2), 48-69.
  • Aldrin, E. (2011). Namnval som social handling: val av förnamn och samtal om förnamn bland föräldrar i Göteborg 2007–2009. Doktorsavhandling, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
  • Bursell, M. (2012). ‘Name change and destigmatization among Middle Eastern immigrants in Sweden’. I: Lamont, M. & Mizrachi, N. (red.) Responses to stigmatization in comparative perspective. Routledge, pp. 107–123.  
  • Buyondo, S. (kommande) “Den snäva svenskheten: En kulturkritisk studie av svenskhetens gränskontroller och jakten på den affektiva vilan”. Masteruppsats. Göteborgs universitet, Institutionen för kulturvetenskaper. 

”Skrubben”, ”hörnet” och ”Zoom-universitetet” – Hur Covid-19 förändrade vårt sätt att benämna och uppfatta arbetsplatser

By Emilia Aldrin, Alexandra Petrulevich, Väinö Syrjälä och Line Sandst

Nu har det hunnit gå några år sedan pandemin Covid-19, då arbetslivet snabbt förändrades för miljontals människor. Minns ni hur köksbord, soffhörn och gästrum plötsligt förvandlades till arbetsplatser, samtidigt som möten, samarbeten och sociala kontakter flyttade in i digitala miljöer? Men vad hände egentligen med vår syn på ”arbetsplatsen” när arbetet inte längre var knutet till ett traditionellt kontor? Och hur benämndes de nya arbetsmiljöerna i hemmet? Dessa frågor började vi reflektera över och diskutera tillsammans under några träffar inom nätverket ”Nordisk socio-onomastik” och bestämde oss till slut att göra en gemensam studie, vilket blev ett fint resultat av det goda samarbetet inom nätverket.

Vi genomförde en enkät för att undersöka hur människor i Sverige, Finland och Danmark talade om sina arbetsplatser under perioden med arbete hemifrån. Vi var särskilt intresserade av hur språk och namngivning användes för att benämna och skapa anknytning till nya arbetsmiljöer där gränserna mellan hem och arbete, analogt och digitalt, blivit mindre tydliga. Majoriteten av de 87 enkätdeltagarna var högutbildade personer inom områden som utbildning, IT, kommunikation, design och ledarskap. Våra resultat, som publicerades i en vetenskaplig artikel i tidskriften Pragmatics and Society, visar att benämningar spelar en viktig roll i hur vi skapar och förstår vår omvärld. Genom språket gör vi nya miljöer begripliga, uttrycker våra erfarenheter och förhandlar om vad en arbetsplats egentligen är.

Ett viktigt resultat är att många deltagare började betrakta digitala miljöer som platser i sig. För vissa var det inte längre kontoret som utgjorde arbetsplatsen, utan datorn, videomötesplattformen eller den digitala miljö där arbetet faktiskt utfördes. Det som skapade känslan av plats var inte främst den geografiska platsen utan aktiviteterna och de sociala relationerna som ägde rum där. Studien visade också att språk spelar en central roll i denna platsskapandeprocess. Många deltagare skapade egna benämningar på sina arbetsmiljöer. Hemmakontoret kunde kallas ”skrubben”, ”hörnet” eller ”coronakontoret”. Andra använde uttryck som ”hemmakontoret”, ”onlinekontoret” eller ”det digitala kontoret” för att markera skillnaden mellan arbete hemma och arbete på den traditionella arbetsplatsen. Även digitala miljöer fick egna benämningar. I materialet förekommer uttryck som ”Zoom-universitetet”, ”vardagsrummet” och olika teamrelaterade namn för digitala mötesrum. Dessa benämningar visar hur människor använder språk för att göra abstrakta digitala miljöer mer begripliga och socialt meningsfulla. Genom namngivning blir dessa miljöer inte bara tekniska verktyg utan platser där vi möts, samarbetar och skapar gemenskap.

Genom valet av etiketter och benämningar uttryckte studiedeltagarna både humor, frustration, gemenskap och identitet i relation till sina nya arbetsplatser. Namngivningen blev ett sätt att förhålla sig till de stora förändringar i arbetslivet som pandemin medförde. Benämningar som ”hörnet” eller ”skrubben” kunde spegla en känsla av begränsat utrymme. Uttryck som ”Zoom-dimman” eller ”cyberrymden” kunde fånga upplevelser av distansering eller digital trötthet. Samtidigt visade benämningar som ”vardagsrummet” och ”att vara inloggad” hur digitala miljöer också kunde upplevas som sociala och sammanhållande.

Samtidigt framträder en intressant spänning i materialet. Många såg fortfarande det fysiska kontoret som den ”riktiga” arbetsplatsen, trots att de arbetade hemifrån större delen av tiden. Andra beskrev sina arbetsmiljöer som hybrider där gränserna mellan arbete och hem, analogt och digitalt, hade blivit alltmer otydliga. Studien pekar därför på att pandemin inte bara förändrade var vi arbetade, utan också hur vi tänker och talar om arbetsplatser. Genom språket förhandlar vi nya sätt att förstå relationen mellan hem och arbete, liksom mellan fysiska och digitala miljöer. Dessa förändringar pekar på stor utvecklingspotential för framtida forskning, där frågor om språk och identitet i digitala arbetsmiljöer fortsätter att bli allt viktigare. Inte minst väcker resultaten frågor om hur framtidens arbetsplatser kommer att namnges, upplevas och formas?

*Vid produktionen av den här texten har vi använt den AI-baserade språkmodellen ChatGPT (OpenAI, GPT-5.5) för att översätta och bearbeta artikelns abstrakt från engelska till populärvetenskaplig svenska samt ge titelförslag. Därefter har texten noga granskats och bearbetats av författarna.

Names shaping generations

How Swedish primary school textbooks create ideas about society

By Emilia Aldrin

School textbooks do more than teach subject contents such as reading, mathematics, or social science. They also tell children something about the world they live in – as well as who matters in that world, and which names are considered appropriate for different identities.

In a recent project, I examined Swedish textbooks published between the 1920s and the 2010s to explore how personal names, language, and images have been used to represent different social groups. The study focused on age, gender, and cultural diversity, and investigated how these identity representations changed over nearly a century. The project was called Namn, normer och identiteter i skolans läromedel [Names, norms and identities in educational resources] and is now published in print and online in Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi (172) with an extensive English summary.

The use of names has often been overlooked in educational research, but this study shows that they play a powerful role in shaping ideas about various groups of people in societies. Naming someone gives them visibility, status and can signal who is considered important enough to remember. In addition, specific personal name types (first names, surnames, nicknames, titles etc) encourage specific relationships between readers and characters. Furthermore, certain names evoke social or cultural connotations that connect characters to a range of meanings and lived experiences.

Personal naming patterns in the Swedish textbooks reveal major shifts over time. Forms of reference moved from highly formalized forms (often including surnames) to more informal usage (often using only first names). The presentation of individuals with both name and visualization increased, underlining stronger personalization. In the 1920s, adults dominated among named characters in the texts, while children were largely invisible. By the 1950s, children had become central and recurring characters, reflecting changing ideas about childhood and education. Later textbooks increasingly portrayed children as active and independent individuals rather than passive recipients of adult guidance, which was evident through the use of verb processes connected to named individuals.

Gender representation also changed dramatically over the studied time period. Early textbooks focused overwhelmingly on men, leaving women unnamed and invisible. This was followed by an extensive portrayal of girls and women in house keeping roles only, while boys and men were portrayed in a wider range of situations – and consistently mentioned before females in group settings. By the 1980s, women and girls had become much more visible and varyingly portrayed. Some textbooks at this point also challenged traditional gender stereotypes and displayed gender vagueness, both visually and through unisex name usage. However, the study also found that gender equality progress slowed in textbooks from the latest studied decade (the 2010’s), with a return of gender segregation and men still receiving more attention than women.

Cultural diversity followed a similar pattern. Textbooks from the early twentieth century presented Sweden as a highly homogeneous society. Although diversity became more visible through name usage from the 1980s onwards, the cultural scope remained rather limited and to a large extent focused on (Western) European languages. The Swedish national minority groups were seldom individualized through naming. In the 2010’s textbooks the culturally marked names were primarily connected to Arabic and male characters. In addition, people carrying these names were often only mentioned but not constructed as actors in the text, and often portrayed from a distant outside rather than an inside perspective.

So, what kinds of names were used for characters in the textbooks? Each time period showed specific name trends, with some names being repeatedly used and seemingly established as ”typical textbook names”. In the 1950’s textbooks the most common names for child characters were Karin and Stig, while in the 1980’s textbooks they were Mia and Kalle. The correlation with contemporary broader naming trends in the Swedish society increased over time, as well as the variation among name types. The most recent textbooks from the 2010’s displayed a significant multitude of various first names, which is shown in the image.

Image title: Names of children in textbooks from the 2010’s.

The study also identified examples of what I call “progressive meaning-making”. This is representations that encourage inclusion, empathy, and new ways of imagining society. For example, gender-neutral names, name inventions and unconventional combinations of meanings and multimodal attributes were shown to be used in ways that may contribute to reflective thinking. However, more research is needed to understand the impact of textbook naming practices for pupils and teachers in the complex process of teaching and learning.

The overall story is one of gradual change. Swedish textbooks have moved from hierarchy and exclusion towards greater diversity and inclusion. Yet, even the most recent textbooks still contain limitations and biases. My hope is that understanding how names, images, and language work together can help create future educational materials that let more children envisage the Swedish society – and their own role in it – in constructive, transformative and hopefull ways. An important finding is that many textbooks use visualizations more progressively than naming strategies. This points to ample opportunities for further development, and I hope this study can contribute to that.

Vollsmose — når navnets læsning og stavning volder kvaler

Af Johnny G.G. Jakobsen

De danske byer havde voldsomt vokseværk i 1950’erne og -60’erne. Det gjaldt også i Odense, hvor både stigende fødselstal og øget urban tilflytning skabte et akut behov for mange flere boliger, end hvad den aldrende og ofte saneringsmodne boligmasse i byens centrum og forstæder kunne imødekomme. I 1964 fremlagde Odense Kommune derfor en plan, der skulle omlægge en tidligere losseplads nordøst for byens centrum til et nyt moderne og koncentreret boligområde med plads til 15.000 mennesker. Foruden selve boligerne, der skulle bestå af et mix af rækkehuse og etagebyggeri med lejligheder, skulle det nye kvarter også rumme butikscentre, skoler, fritidsaktiviteter og grønne områder. Planerne er efterfølgende blevet implementeret igennem flere byggefaser, især i årene 1967, 1972-74 og 1978-81.

Som navn på hele dette prestigiøse urbaniseringsprojekt valgtes allerede ved planens fremlæggelse i 1964 Vollsmose. Navnevalget kan undre lidt på flere parametre. Området havde indtil da primært været kendt som Sankt Jørgensmark, hvilket også stadig er navnet på det tilknyttede ejerlav. Men kommunen afstod således fra at lade Sankt Jørgen fremstå som værnehelgen for det nye, store projekt, også selvom området tillige var tiltænkt sin egen sognekirke, som den handlekraftige ridderhelgen dermed kunne have lagt navn til. En anden oplagt navngivningsmulighed havde været at videreføre navnet på en af gårdene i området, f.eks. Gillested, men også det blev altså fravalgt.   

Valget af navnet Vollsmose sigter til, at området i historisk tid har været præget af flere sammenhængende moser, og det er den største af disse, der efter afvanding op gennem 1800-tallet nu er retableret som sø i midten af boligområdet og har givet navn til den moderne bydel. Dog ikke uden et par ortografiske omveje.

Topografisk kort over Odense (1:100.000) fra 1995. I byens nordøstlige hjørne ses bydelen Vollsmose. Den gamle mose, der har givet navn til området, er i moderne tid genskabt som en sø, beliggende hvor bogstaverne -OL- i bydelsnavnet er sat.

Mosen er omtalt første gang i 1675 som Woldtz moes, og i markbogen fra 1682 staves den Wolds Moese. Navnet er faktisk aldrig rigtigt formelt blevet tolket, idet det udgivne bind af Danmarks Stednavne (DS 14) om stednavne i Odense Amt kun inkluderer bebyggelsesnavne, og selvom Vollsmose reelt havde været et bydelsnavn i et par år på bind 14’s udgivelsestidspunkt i 1969, så blev det åbenbart ikke skønnet gammelt eller interessant nok til medtagelse af redaktøren John Kousgård Sørensen.

Selvsamme Kousgård Sørensen kom imidlertid med en mere populær-leksikalsk tolkning af navnet i Den Store Danske Encyklopædi i dettes bind 20 fra 2001, hvor han kort forklarer, at forleddet er substantivet glda. wall i betydningen ’slette, græsgang’ sammensat med substantivet mose, og dermed med den samlede betydning ”mosen på sletten”. I princippet kunne et par andre forledstolkninger nok også foreslås med tilsvarende sandsynlighed, såsom substantivet glda. wall i betydningen ’vold, dige’, eventuelt sigtende til et ældre digeanlæg ud mod den tilstødende Odense Å; substantivet glda. wal ’(rund) stok, kæp’; eller simpelthen bare et adjektiv glda. *wal ’rund’ (”den runde mose”).

Men nu skal det her slet ikke handle om navnets oprindelige etymologi, men derimod om dets senere omtydning og især stavemåde. Da man i 1785 begyndte at tegne udskiftnings- og matrikelkort over Sankt Jørgensmark ejerlav, blev mosen først benævnt Wolfs moesen, siden Wolfs Mosen (1810), Volfs Mose (1882) og Volfs Mose (1922). Den forandrede staveform med –lf– synes at afspejle en omtydning af forleddet til den tyske dyrebetegnelse wolf ’ulv’, svarende til f.eks. det nutidige naturnavn Ulvsmose ved Slagelse (DS 24 s. 109).

Men da magistraten i Odense i starten af 1960’erne skulle finde på et godt navn til det nye, ambitiøse urbaniseringsprojekt og til det formål synes at have kigget på de gamle matrikelkort, skete der en ny omtydning, idet kortenes Volfs Mose tilsyneladende blev fejllæst som Volls Mose. Som de to nedenstående udklip af kortene fra 1882 (øverst) og 1922 (nederst) viser, er det da heller ikke en helt urimelig fejllæsning, selvom en sammenligning af forleddets –l– og –f– ville have indikeret for mere garvede kortlæsere om, at noget var galt.

Kortudsnit fra matrikelkort fra 1882 (øverst) og 1922 (nederst).

Det pudsige er, at man med den nye fejllæsning faktisk kom betydeligt nærmere den oprindelige staveform, udtale og betydning, end hvad matrikelkorttegnerne havde formået, men helt godt var det nu alligevel ikke. På moderne dansk kan dobbeltkonsonanter (som –ll– som hovedregel ikke indgå i slutningen af et ord, men eftersom bydelsnavne alene er et kommunalt anliggende, havde Odense Kommune ikke nødig at spørge nogen sprogkyndige til råds derom, da Vollsmose-planen blev udviklet og implementeret i midten af 1960’erne.

Stadsingeniørens kontor i Odense forelagde første gang navnet for Institut for Navneforskning i 1968, hvor Vollsmose forlængst var etableret som staveformen i den kommunale forvaltning. Selvom svaret lød, at instituttet anså Voldsmose for den rette staveform, så beretter et senere mødereferat fra Stednavneudvalget i 1977, at ”Det havde kommunen imidlertid ikke taget hensyn til.” (SNU mødereferat 1977-11-22). Udover besværet med at ændre et allerede etableret stednavn, kan man formode, at kommunens byplanlæggere heller ikke var begejstrede for forslaget om at lade substantivet vold, der foruden den nutidige betydning ’skanse, voldanlæg’ også betyder ’handling eller adfærd som indebærer brug af fysisk magt beregnet på at beskadige, såre eller dræbe nogen’ (DDO), indgå i navnet på det nye prestigiøse bydelsprojekt.

Når sagen kom op på Stednavneudvalgsmødet i 1977 hænger det sammen med, at navnet i mellemtiden var gået fra at være et kommunalt til også at være et statsligt anliggende. I 1974-75 blev der opført en kirke i Vollsmose, og i 1976 fik denne udskilt sit eget sogn, omtrent svarende til selve bydelen. Navne på kirker og sogne sorterede indtil for nylig under Kirkeministeriet (nu er de henlagt til stiftsadministrationerne), og selvom Kirkeministeriet var repræsenteret i Stednavneudvalget og formelt set burde lade alle nye sognenavne forhåndsgodkende i udvalget, så skete dette i denne periode ikke altid i praksis. Så de kirkelige myndigheder lod uden at blinke Vollsmose Sogn oprette i 1976.   

I 1977 gennemgik udvalgets sekretariat imidlertid alle de da eksisterende sognenavne på de danske øer som optakt til udgivelsen af en ny retskrivningsliste for Stednavne i amterne øst for Lillebælt (1978), hvortil Vollsmose hører. Efter at udvalgets medlemmer var blevet forelagt historikken omkring kommunens manglende hensyntagen til det sprogligt bedre navneforslag Voldsmose og Kirkeministeriets efterfølgende manglende overholdelse af ordentlig navngivningspraksis, besluttede Stednavneudvalget i stedet helt at underkende den siden 1964 anvendte staveform, idet man autoriserede sognenavnet som Voldsmose Sogn, altså med –ld– i stedet for –ll-.

Divergensen med Vollsmose versus Voldsmose fortsatte i mere end tyve år, hvor man reelt stod med en situation, hvor bydelen Vollsmose administrativt lå i Voldsmose Sogn. Dette var selvsagt noget administrativt-ortografisk juks, og i år 2000 måtte Stednavneudvalget endelig bøje sig, hvilket i referatet fra udvalgsmødet skete med en tør og ukommenteret meddelelse om, at navnet Voldsmose herefter omautoriseredes til Vollsmose; ved samme lejlighed blev nu for første gang også brugen som bydelsnavn autoriseret (SNU mødereferat 2000-10-06).

Ud over en pragmatisk hensyntagen til navnemæssig entydighed frem for ortografiske sprogprincipper, så kan det måske tillige have spillet ind, at selv udvalgsmedlemmerne nu også havde forståelse for, at en staveform med ordet vold nok ikke gav de heldigste konnotationer. Odense-bydelen havde i løbet af 1990’erne udviklet sig til et såkaldt ”særligt udsat alment boligområde” eller i daglig tale ”ghetto”, hvor mere end to tredjedele af beboerne er af anden etnisk herkomst end dansk, arbejdsløsheden er over 50% og andelen af beboere med en dom for kriminalitet er markant højere end normalt i Odense.

Omautoriseringen af navnet faldt således sammen med en ny storstilet plan i Odense Kommune om at rette op på de sociale problemstillinger i Vollsmose, der netop blev iværksat i år 2000. Dette arbejde pågår stadig, og senest blev der i 2022 nedrevet omkring 1000 lejligheder fra byggeriet fra 1960’erne for at komme ghettodannelsen til livs. Uanset den nu entydigt fastslåede staveform med –ll– og uanset om nogle stadig på grund af navnet måtte få negative konnotationer til ordet vold, så har selve navnet Vollsmose efter en række sager i 2000’erne fæstnet sig i den brede danske bevidsthed som prototypen på en dansk ghetto i al dens negative kontekst, også selvom de færreste danskere nogensinde har været i bydelen.

I 2018 var der i forbindelse med de fortsatte tiltag for at forbedre forholdene i området et kommunalpolitisk forslag om at ændre bydelens navn for at slippe af med det til navnet nært knyttede dårlige omdømme. Blandt andet har en genoptagelse af det gamle landsbynavn Hunderup været foreslået. Men indtil videre hedder Vollsmose stadig Vollsmose. Med alle de gamle og nye betydninger og medbetydninger, der følger med.

Hur beskriver man bäst geografiska mönster i ett efternamnsskick?

Av Märit Frändén

Att vetenskapligt undersöka något avgränsat kan innebära nog så många utmaningar, men man vet i alla fall vad man gör: man tar reda på allt man kan om just detta. När man i stället undersöker något stort, har man inte möjlighet att beskriva helheten, utan måste göra någon form av urval.

I ett antal år har jag av och till arbetat med svensk efternamnsgeografi, och då fått anledning att fundera över detta. Det är en sak att beskriva utbredningen för ett enskilt efternamn, men en annan, och metodologiskt väsentligt mer utmanande, att försöka ge en bild av hur efternamnsskicket i stort ser ut i olika delar av landet.

Urval

Ett urval måste man göra, och det är rimligt att göra urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen. Om man tittar på de X vanligaste namnen i olika områden, kan man sedan jämföra hur många namn av olika bildningstyper det finns inom vårt urval om X namn – t.ex. si och så många ‑son-namn, tvåledade efternamn av typen Lindström eller enledade namn som Dahl. Det här är en snabb och enkel metod, som jag har använt i bl.a. Frändén 2018.

Men vad bör då talet X vara, dvs. hur stort urval ska man göra? Ett alltför litet urval blir inte bra: Tittar man på de 10 översta namnen skulle slutsatsen bli att 100 % av alla svenska efternamn är –son-namn, och det stämmer ju inte. Spontant tänker man att ju större urvalet är, desto bättre representativitet har det – och det stämmer, om urvalet är slumpmässigt. Men om man gör urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen och bara räknar antalet namn av olika slag, skapar man i stället ett fel som blir allt större ju större urvalet är, eftersom man då behandlar högfrekventa och lågfrekventa namn likadant.

Räkna namn eller räkna namnbärare

Vid grundligare undersökningar av namnskicket behöver man därför ta hänsyn till hur många bärare namnen har. Om urvalet består av de 100 vanligaste namnen, bör man inte bara konstatera att 53 av dessa namn är –son-namn, utan också beräkna namnens sammanlagda frekvens. Då får man ett jämförelsetal som tar hänsyn till att toppnamn har väsentligt mycket högre frekvens än namn längre ner på listan. En liknande metod, där urvalet dock inte gjordes utifrån antal namn utan utifrån andel av befolkningen, har jag använt i Frändén 2021. Oavsett hur man gör sin grundavgränsning, är poängen att inte bara räkna namn, utan att också räkna namnbärare.

Jag arbetar just nu med en webbutställning om svensk efternamnsgeografi som ska publiceras på isof.se, alltså webbsidorna tillhörande Institutet för språk och folkminnen (Isof). Till den utställningen använder jag två metoder för att beskriva de stora dragen i namnskicket. För den ena, mer traditionella metoden, har jag gjort en databas omfattande de 100 vanligaste efternamnen i varje län och sedan beräknat frekvensen för namn av olika slag. Man kan då se bl.a. att andelen ‑son-namn i urvalet varierar mellan 44 % (Västernorrlands län) och 89 % (Blekinge län), medan andelen tvåledade efternamn varierar mellan 8 % (Blekinge län) och 51 % (Västerbottens län). På det här sättet kan man fånga in utbredningen av de högfrekventa namntyperna.

Att hitta de ovanligare namntyperna

Ett problem är dock att de ovanligare bildningstyperna sällan är väl representerade bland länens 100 vanligaste efternamn. Det leder oss fram till min andra metod. Säg att jag vill veta mer om utbredningen av efternamn på –ander. Det är bara ett svenskt län, Västernorrlands, som har ett namn på –ander bland de 100 vanligaste. Förvisso skulle man kunna utöka urvalet till de 200, 300 eller 500 vanligaste efternamnen, men det blir ett stort och tungrott material. För att undkomma detta kan man i stället söka ut de vanligaste efternamnen enbart på –ander. Sveriges vanligaste efternamn i kategorin är Nylander, Melander, Sjölander, Nordlander och Olander. Ska vi se vad dessa fem namn har för frekvenser i de olika länen? För Stockholms län kunde det går bra, för där finns fyra de fem namnen i topp. Men det är stor variation i namnskicket över landet, så någon annanstans kan det vara helt andra namn inom samma kategori som är vanligast. Tittar vi på t.ex. Kronobergs län, i Småland, är de vanligaste efternamnen på –ander i stället Rylander, Rosander, Åhlander, Thelander och Bolander – alltså fem helt andra namn än de som är vanligast inom riket som helhet. Det rimligaste, har jag landat i, är att söka ut varje läns vanligaste namn i den kategorin man vill undersöka. Då mäter man utbredningen av namnbildnings­kategorin som sådan, oberoende av vilka enskilda namn som är vanliga i olika delar av landet.

Oavsett vilka metoder man väljer: Namngeografi är ett spännande ämne, och de regionala skillnaderna är större än man kan tro!

Litteratur

  • Frändén, Märit, 2018: Efternamn i Värmlands län. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red.: Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.), Josefin Devine, Elin Pihl, Lennart Ryman & Annette C. Torensjö. Uppsala: Uppsala universitet. S. 113—118.
  • Frändén, Märit, 2021: Lundén, Lundin, Lundell. Om tre svenska efternamnstyper. I: Namn och bygd 108. S. 115—156.

Forensisk onomastik

– en ny spännande vinkel på socioonomastiken

Av Linnea Gustafsson

En ny gren inom namnforskningen är forensisk onomastik. Egentligen är kopplingen mellan namn och juridik ett område som har diskuterats under lång tid, men det är först nu som dess ramar har blivit tydligare, något som samtidigt innebär en breddning även till andra ämnesområden än namnforskningen.

År 2024 kom den första antologin inom området, Names, Naming, and the Law: Onomastics, Identity, Power, and Policy, ut med I. M. Nick som redaktör. Flera av artiklarna i den behandlar, som sig bör, gränssnittet mellan namn och lag, eftersom namn på olika sätt är juridiskt reglerade. När det gäller personnamn finns artiklar som handlar om hur för- och efternamn får bytas och förändras, något som kan vara olika mellan olika rättsliga system och kulturer. En annan minst lika juridiskt viktig aspekt som behandlas i ett par artiklar i antologin är varumärkesnamn, vars juridiska reglering kanske kan betraktas som ännu viktigare än vad som är fallet vid personnamn, eftersom det vid varumärkesnamnen föreligger konkurrerande företag med stort intresse för ensamrätt till namn. Ytterligare en aspekt som lyfts i antologin är toponymer som innehåller en internationell aspekt och som därför regleras av FN-organet UNGEGN för att stater inte ska tvista om namnfrågan så att en öppen konflikt uppstår.

En stor del av Routledge-volymen upptas alltså av den här typen av juridisk-reglerande frågor, men även andra ämnesområden berörs, t.ex. namngivning av sjukdomar respektive nyfunna biologiska arter. Här är möjligen juridiken mindre synlig, men trots detta är området mycket intressant eftersom namngivningen hjälper oss att se helt nya eller delvis nya vinklar av verkligheten.

Trots att det i volymen förekommer enstaka artiklar vars språkliga och kulturella hemvist inte är tydligt beskriven, har majoriteten av dem en utgångspunkt som hämtas från USA, eller åtminstone från engelsktalande språkområden. Detta borde möjligen inspirera oss i Norden att beskriva och analysera hur motsvarande frågor ser ut från vår vinkel.

Forensisk onomastik har även diskuterats i en sektion vid ANS:s (American Name Society) årsmöte i februari 2026. De ämnen som lyftes fram där var mer världsomspännande och flera av dem riktade tydligare in sig på brottslingars namn, t.ex. hur namnen har utvecklats till appellativ (så kallad appellativisering) samt vilka anonymiseringsstrategier som förekommer beträffande misstänkta och brottslingar i medierna. Detta, och mer därtill, kommer det att gå att läsa om i Names temanummer om forensisk onomastik som snart kommer ut.

Trevlig läsning!

Sne ’snow’ – a weather-related first name

By Birgit Eggert

The name Sne is identical to the Danish common noun sne, meaning ‘snow’. It was approved as a Danish female given name in 2007 and is therefore a relatively recent addition in Danish naming; accordingly, it had only 32 bearers as a first name in early January 2026.

Sne forms part of a broader trend in which personal names increasingly coincide with ordinary lexical items and therefore carry a semantic meaning that traditional names such as Jens, Hans, Karen, and Mette do not possess.

Although names such as Bjørn (bjørn ‘bear’), Karl (karl, originally ‘free man’, now ‘(young) man who works as a helper on a farm’) and Svend (svend, originally ‘young man, servant’, now ‘person who has trained as a craftsman and is employed in a company’) have been used in Danish naming since the Viking Age, we are not particularly accustomed to given names being identical to ordinary lexical items in the Danish language. Names such as Hans and Mette therefore have no inherent dictionary meaning in contemporary Danish, but function primarily as references to the individuals who bear them.

Most names do, however, carry a range of associated meanings—connotations—which nonetheless communicate something about the name-bearer. These may relate to age, gender, nationality, religious affiliation, and much more. There is in Denmark, for instance, likely to be an age difference between Bent and Noah, and a nationality difference between Helle and Fumiko.

When one uses a name that is identical to an ordinary lexical item, however, a dictionary meaning is carried along with it, and such a name can therefore signal additional layers of meaning—just as is the case with the winter‑related name Sne.

Names derived from words denoting weather conditions

Thus, the act of naming carries social identity attached to the chosen name, and when parents name their children, they may therefore use names as a means of social positioning through the connotations that accompany them. By selecting names that resemble words from the general vocabulary, it becomes possible to signal a message or a value embedded in the meaning of the word that the name mirrors.

A number of approved given names are identical to words denoting weather conditions. Examples include Rim (‘frost’) and Sky (’cloud’, or English sky) which are unisex names, as well as the aforementioned Sne, which is approved as a female name. These three names have come into use as girls’ names over the past thirty years, and although they are not widely used, they nonetheless form part of a broader trend observed in recent decades: an increase in the use of names that resemble words for weather phenomena, animals, and plants.

Figure 1: Diagram showing the number of bearers of the names Rim, Sky, and Sne among newborn girls. Rim and Sky also occur as boys’ names, but the number of male bearers is too small to be included in the diagram (K = female namebearer). Figure from Statistics Denmark.

A far more widespread name related to weather phenomena is Storm. It is used as both a male and a female given name in Denmark, although it is particularly common as a boys’ name. Its popularity increased from around the turn of the millennium and throughout the following decade, and it has remained a fashionable name ever since. As of 2025, it continues to appear firmly on Statistics Denmark’s top‑50 list of the most popular names for newborn boys.

Figure 2: Diagram showing the number of bearers of the name Storm. The blue line indicates its use as a boys’ name, while the green line — which only rises slightly after 2021 — indicates its use as a girls’ name (M = male namebearer; K = female namebearer). Figure from Statistics Denmark.

Names related to climate awareness

Given names for newborn children largely reflect the period in which they are bestowed, and naming fashions shift regularly. The first names that were common in the 1990s are therefore markedly different from those prevalent in the 2020s. As noted above, one increasing trend in recent years is the approval of a growing number of new given names that are identical to familiar lexical items in the wider language. This may reflect a heightened desire to position oneself socially through the connotations carried by such names.

The study from which the figures for Rim, Sky, Sne, and Storm are drawn was published in the book Klima i litteratur, sprog og medier (2025). It shows that there has been an increase in given names whose forms resemble words associated with weather phenomena, animals, and plants in their semantic content. This increase began around the turn of the millennium, but has been particularly evident since approximately 2010. Although individual names of this type are rarely especially frequent in their own right, the trend is clear when they are considered collectively as groups.

The hypothesis advanced in the study is that naming newborn children with this type of given name reflects the broader rise in public attention to climate issues in recent decades, and that this increased awareness has contributed to the perception of these natural elements as valuable and worthy of protection. The use of such names may therefore be an indication of growing climate consciousness in recent years—not necessarily because parents consciously choose ‘climate‑aware’ names for their children, but because the connotations evoked by these types of names are positive and point to something precious and valuable.

References

This is an adapted English version of Sne – et vejrrelateret pigenavn published on December 1st 2025.

När efternamn blir för lika – och varför det spelar roll

Av Leila Mattfolk, Lena Wenner och Sonja Entzenberg

Enligt rådande svensk lag om personnamn (2016:1013) ska ett nybildat efternamn inte vara förväxlingsbart med namn som någon annan redan bär. Det innebär att det nybildade namnet inte får vara alltför likt ett annat namn vare sig beträffande stavning eller uttal. Tanken är att skydda människors namnrätt. Undantaget är enligt lagen de efternamn som har 2 000 namnbärare eller fler: sådana namn får man fritt ta som nytt namn.

Ansökningar om nya efternamn avgörs i Sverige i dag hos Skatteverket. De beslut som Skatteverkets handläggare fattar kan prövas vidare i förvaltningsrätt, kammarrätt och t.o.m. upp i Högsta förvaltningsdomstolen. Institutet för språk och folkminnen (Isof) fungerar som rådgivande instans till Skatteverket, och handläggarna vänder sig i knepiga fall till oss på Isof för hjälp med språklig bedömning av nybildade efternamn, ofta i frågor som rör just förväxlingsbarhet. Även rättsinstanserna remitterar personnamnsärenden till Isof.

Det låter kanske enkelt att avgöra om ett namn är förväxlingsbart med ett annat, men under ytan döljer sig ett system av språkliga regler och traditioner som utvecklats under mer än hundra år. Dessutom är den språkliga verkligheten ofta mer komplicerad än den som reglerna skrivits för. Detta blir tydligt i en studie om förväxlingsbarhet som vi nyligen har genomfört som en del av ett större projekt om personnamn i det mångspråkiga Sverige.

De s.k. förväxlingsreglerna har sitt ursprung i en tid när personnummer inte var i bruk och när namn var det som skulle skilja personer åt.  Reglerna bygger på en rad identifierade likheter – främst vad gäller hur namn stavas och uttalas. En handläggare i dag lutar sig därför mot en rätt detaljerad lista med möjliga bokstavskombinationer som kan skapa risk för förväxling. Men frågan är om de bedömningar man kan göra baserat på förväxlingsreglerna verkligen stämmer överens med hur namnen uppfattas i vardagen? För att få svar på den frågan har vi i en webbenkät med ljudfiler, där visuellt och fonetiskt liknande namn användes i olika meningar, testat hur namnen uppfattas. Deltagarna lyssnade på meningarna och fick sedan ange vilket namn de hade hört.

Det som framkom var en tydlig skillnad mellan de teoretiska reglerna och verklig språklig perception. Vissa namn, som Serenius och Sirenius, förväxlades i en mycket hög andel av svaren. Detsamma gällde Nette och Nettö, där många lyssnare spontant inte hörde någon skillnad. Dessa resultat bekräftar att ljudlikhet verkligen kan skapa en reell risk för förväxling. Andra namn som enligt dagens regelverk bör betraktas som förväxlingsbara, uppfattades nästan aldrig så av dem som deltog i studien. Det gällde exempelvis namnpar som Grådered och Gråderöd eller Gatz och Katz. Trots att de enligt reglerna var förväxlingsbara hade deltagarna inga större problem att skilja dem åt. Det visar att dagens regler ibland överskattar likheten mellan namn – åtminstone när människor hör dem i ett konstruerat sammanhang.

Studien uppvisade också en intressant asymmetrisk förväxling.  Det visade sig att även om ett namn ofta misstolkas som ett annat, sker detta misstag inte alltid i motsatt riktning. Ett tydligt exempel var att Nette ofta hördes som Nettö, medan Nettö sällan uppfattades som Nette. Människor verkar alltså spontant tolka ovanliga eller oväntade namnformer som något de bättre känner igen – ett fenomen som säger mycket om hur språkliga förväntningar påverkar vår perception.

Vi undersökte även hur väl AI och algoritmer klarar av att bedöma förväxlingsrisk jämfört med hur människor uppfattar likheter. Vi lät fonetikalgoritmen Double Metaphone, som används internationellt för att känna igen ljudlika namn, och chattbotten ChatGPT bedöma de namn som hade ingått i enkäten. Resultatet var att Double Metaphone i flera fall gjorde samma bedömning som de mänskliga deltagarna i enkäten, men algoritmen missade andra. När ChatGPT testades med de svenska förväxlingsreglerna som en del av prompten visade det sig att AI:n som förväntat betraktade nästan alla namnpar som förväxlingsbara. Utan reglerna var den betydligt mindre restriktiv, men den lyckades fortfarande inte efterlikna människors lyssningsmönster särskilt väl.

Sammantaget pekar resultaten på att både människor och tekniska verktyg har sina styrkor, men de har också sina begränsningar. De nuvarande reglerna är genomarbetade men överensstämmer inte alltid med hur människor faktiskt uppfattar namn. Algoritmer i sin tur kan ge systematiska bedömningar, men saknar förstås den språkliga fingertoppskänsla som krävs för att förstå hur ett namn fungerar i ett verkligt sammanhang.

I dagens Sverige möts namn från många olika språkliga traditioner, och det blir allt svårare att tillämpa namnlagen på ett konsekvent sätt. Lagens skrivning om förväxlingsrisk ska tillämpas även när ett nybildat namn språkligt sett inte följer ett svenskspråkigt mönster. Detta betyder att namn som är skapade enligt mönster i andra språk prövas enligt de förväxlingsregler som ursprungligen är upprättade för svenskspråkiga namn, och de jämförs både med namn med svenskt och med namn med (annat) utländskt ursprung. En handläggare kan inte förväntas ha intuitiv känsla för hur arabiska, vietnamesiska eller somaliska namn ska uttalas, eller vilka likheter och olikheter utländska namnsystem uppvisar. Därför står systemet inför en stor utmaning: Hur kan man både värna det svenska namnskicket och samtidigt ge människor utrymme att bära namn som är viktiga för deras identitet och tillhörighet?

Studien visar att det skulle behövas en modernisering av regelverket för att det i större utsträckning ska bygga på faktisk perception och mindre på historiska principer. Samtidigt öppnar resultaten för möjligheten att kombinera mänsklig bedömning med stöd från AI, där chattbottar och tekniska lösningar kan hjälpa till att hitta mönster men där slutbedömningen fortfarande behöver göras av människor med språklig kompetens. På så sätt kan Sverige fortsätta utveckla en namnlagstiftning som både skyddar, inkluderar och speglar ett samhälle i språklig förändring.

Litteratur:

Grafik av Lena Wenner.

Gatunamn för två huvudstäder?

Några observationer om Helsingfors och Stockholms delade namnförråd

Av Väinö Syrjälä

Specifika gatunamn kan ha en stark, nästan ikonisk, koppling till sin stad: tänk bara på exempel som Karl Johan(s gate) i Oslo, eller Unter den Linden i Berlin. Å andra sidan förekommer ofta de vanligaste gatunamnen i väldigt många städer inom ett språkområde, således finns det exempelvis en mängd Ringvägen eller Storgatan runt om Sverige.

I både Helsingfors och Stockholm finns det en lång tradition av arbete med namngivningen inom ramen för Namnkommittén respektive Namnberedningen. Förutom att städerna har ett gemensamt språk finns det också andra historiska och kulturella kopplingar mellan länderna, som kan lämna sina spår i gatunamnen. Jag var därför intresserad av att jämföra hurdana namn och namnidéer det går att hitta som delas av de två städerna. Som underlag har jag använt företeckningen med 6937 namn registrerade i Helsingfors stads karttjänst (1 september 2025) samt registret över stadsdelar, gator och allmänna platser med 5473 namn i den nyaste upplagan av boken Stockholms gatunamn (2022). (I Helsingfors fastställs namnen parallellt på finska och svenska, men i denna text hänvisar jag för enkelhets skull bara till de svenska namnen).

Gemensamma namn

I de nämnda företeckningarna över namnen från Helsingfors och Stockholm kan man hitta 190 identiska namn (hela listan bifogas i slutet av texten). Dessa är i huvudsak typiska sammansatta gatunamn, med undantaget Liden, som getts som gatunamn i båda städerna på 1950-talet. Förutom namn på gator finns det dessutom med enstaka andra namn, bland annat på parker eller stadsdelar (t.ex. Djurgården, Kungsholmen, Kvarnberget).

De allra flesta gemensamma namn är (nyare) kategorinamn i förorter. Som exempel på särskilt produktiva kategorier i båda städer kan nämnas ”inhemska/svenska djur” (med namn som Ekorrvägen och Igelkottsvägen), ”träd och växter” (med Aspstigen, Kastanjevägen och Murgrönsvägen) – eller olika varianter av ”fartyg och sjöfart”, ”stenar” eller ”historiska titlar inom rättsväsendet”. Jag återkommer nedan till kategorinamn med koppling till orter och personer.

Likheter i namnförrådet kan naturligtvis oftast förklaras av slump: de utgår ju från ordförrådet i ett gemensamt språk. Som exempel på sådana generella namn kan nämnas Brunnsgatan, Hamngatan, Parkgatan och Solvägen – eller namn med koppling till byggnader med mera som finns i båda städer, som Myntgatan och Observatoriegatan. I listan bland identiska namn ryms även några homonymer: Bromsvägen syftar nämligen i Helsingfors på bildelen men i Stockholm på insekten, och Karlavägen i Helsingfors ska kopplas till Karlavagnen men i Stockholm till kungar med namnet Karl.

En annan variant på det sistnämnda är namn som ser identiska ut men som syftar på olika lokala naturformationer, byggnader eller motsvarande (t.ex. Folkskolegatan, Fågelsångsvägen, Herrgårdsvägen). Köpingsvägen hänvisar således till Haga respektive Hässelby villastads (före detta) köping. Fredsgatan i Helsingfors påminner om freden i Fredrikshamn 1809 och i Stockholm (där namnet har givits redan på 1600-talet) kanske om den Westfaliska freden. Ett snurrigt exempel är namnet Lovisagatan: i Stockholm är det ett memorialnamn efter drottning Lovisa Ulrika. I Helsingfors är gatan däremot namngiven efter staden Lovisa – som i sin tur fått namn efter nämnda drottning…

Några (principiella) skillnader

Utvidgar man jämförelsen till namn med mindre skillnader i stavning, växer listan på gemensamma namn med ytterligare ett sextital. Här synliggörs traditionerna att i namngivningen i de två städerna tillämpa rättskrivningsregler delvis olika.

För att bara nämna några exempel, gäller det par med bestämd eller obestämd efterled (Dalgränd/Dalgränden eller Västerled/Västerleden), yrkesbenämningar stavade utan eller med e (Arbetargatan/Arbetaregatan, Riddargatan/Riddaregatan) eller huruvida man har med foge-s (Fleminggatan/Flemingsgatan, Vitsippstigen/Vitsippsstigen) – i samtliga exempel är den förstnämnda varianten från Stockholm och den andra från Helsingfors.

I Stockholm skrivs varje namndel med stor bokstav: således får vi paren Norra Kajen/Norra kajen och Södra Kajen/Södra kajen. Ett till exempel på variation enbart i stavningen är Snövitsvägen (Stockholm)men Snövits väg (Helsingfors). Skulle man dessutom räkna alla namn med samma ord som förled men olika efterled, skulle man hitta ännu mer likheter mellan de två städerna. Det gäller inte minst kategorinamn där man i den ena staden hittar –gatan, och i den andra -vägen.

Vänorter – och andra (finska) orter

En särskild kategori med identiska (eller åtm. lika) namn är de som utgår från ett (oftast finländsk) ortnamn: exempelvis Björnebergsvägen, Borgågatan, Nylandsgatan och Svensksundsvägen finns i båda städerna. Det finns två särskilda anledningar till namngivning efter samma orter. För det första finns namnen som getts efter vänorten till de f.d. kommunerna/municipalsamhällen och som i den andra staden finns som en väg mot eller inom nämnda ort: Brändövägen, Norrtäljevägen och Solnavägen. För det andra finns det två stadsdelar i Stockholm (Enskededalen sedan 1920-talet och Akalla sedan 1970-talet) där finska (eller ”f.d. svenska”) orter använts som en namnkategori. Därmed har även några av Helsingfors stadsdelar (Drumsögatan, Kottbygatan) fått en gata i Stockholm, men även ett gäng finska städer som inte fått något namn i Helsingfors (t.ex. Kaskögatan, Villmanstrandsgatan). Motsvarande exempel åt andra hållet är klart färre: dock finns Brommagatan (efter flygplatsen) och t.ex. Arholmagränden (efter orten från Stockholms skärgård) i Helsingfors.

Kungligheter och andra historiska män

Det finns cirka 40 personer som hedrats med memorialnamn i båda städerna. Att siffran inte är mer exakt än så beror på att det ibland är oklart exakt vilken person namn efter kungligheter och historiska ätter egentligen är givna (det gäller t.ex. kända namn som Karlsgatan, Karlaplan, Sturegatan). Det som dock är klart är att de som blivit förevigade i gatunamnen är män: det är nämligen bara en kvinna, drottning Kristina, som figurerar bland gatunamnen i båda städerna (Kristinegatan, Kristinegränden resp. Drottning Kristinas Väg)!

Historiska personer förekommer i båda städer både bland de (något) äldre namnen i innerstaden och i nyare temanamn i förorter. Förutom kungligheter från Erik den Helige (Erik den Heliges gränd i Helsingfors, Sankt Eriksgatan m.fl. i Stockholm) till Gustav II Adolf (Gustav Adolfs park/Gustav Adolfsparken m.fl.) figurerar några andra mäktiga man i båda städer, bl.a. Birger Jarl, Torkel Knutsson och Per Brahe. Personer kända från Fänrik Ståhls sägner har gett inspiration till Döbelnsgatan och Sandelsgatan både i Helsingfors och i Stockholm. Även Gustaf Mauritz Armfelt och Augustin Ehrensvärd (och/eller någon av deras släktningar) hedras med namn i båda städer.

Författare och övriga kulturpersonligheter

Vid sidan av kungligheter består den enskild största gruppen av lika memorialnamn författare. Johan Ludvig Runeberg hedras med Runebergsgatan, en relativ känd gata på Östermalm respektive Tölö. Andra författare med en gata, gångväg eller park i båda städer inkluderar Johannes Messenius, Henrik Gabriel Porthan, Frans Michael Franzén, Aleksis Kivi, Elias Lönnrot, Zachris Topelius, Johannes Linnankoski, Mikael Lybeck och Frans Emil Sillanpää. Även här hittas många av personerna i Stockholm bland kategorinamnen i Akalla, där finska författare fungerat som motiv för gångvägar. Där figurerar dessutom ytterligare ett antal finlandssvenska författare som saknar egen gata i Helsingfors.

Andra kulturpersonligheter med namn i båda städer är konstnären Albert Edelfelt, kompositören Jean Sibelius och arkitekten Alvar Aalto. Här kan säkert även upptäcktsresande Nils Adolf Erik Nordenskiöld samt diplomaten Dag Hammarskjöld räknas upp.

En intressant observation gäller de senaste personer att få namn i båda städerna som fått vänta avsevärt längre att hedras i sitt hemland: Dag Hammarskjöld fick en väg i Helsingfors 1962 men i Stockholm först 1998 medan Alvar Aalto fick en gångväg i Akalla redan 1978 men en gata vid Tölöviken först 2004.

Den kanske mest överraskande personen att ha ett eget namn i de två städerna är Sylvester, ett helgon och påve från 300-talet. I Helsingfors figurerar han inom kategorin ”helgon” (Sylvestergränden, Sylvestervägen) och i Stockholm inom kategorin vinterhelger som helgon kopplad till nyårsfirandet (Sylvestergatan). Ännu fler spännande personligheter finns i form av fiktiva karaktärer: exempelvis finns Mickel Rävs Stig i Stockholm och Mickel Rävs park i Helsingfors.

Till sist…

I denna text har jag bara sammanfattat några observationer från en enklare jämförelse av namnförrådet i de två huvudstäderna. Potentiellt intressanta vägar framåt skulle vara att med socioonomastiska metoder undersöka hur lika namn uppfattas, tolkas och används i respektive stad – eller exempelvis hur det språkliga landskapet ser ut på platser som delar namn.

Källor:

  • Helsingfors stads Karttjänst: https://kartta.hel.fi/
  • Stockholms gatunamn, 4:e upplaga 2022.

190 Identiska namn från Helsingfors och Stockholm:

Aluddsvägen, Alvägen, Arrendevägen, Artillerigatan, Aspstigen, Banvallsstigen, Bergrådsvägen, Besmansvägen, Biskopsvägen, Björneborgsvägen, Björnmossevägen, Björnskogsgränd, Blåklocksvägen, Borgågatan, Boställsvägen, Brantstigen, Bromsvägen, Brunnsgatan, Brändövägen, Budbärarvägen, Bultvägen, Byggmästarvägen, Bäckvägen, Bävervägen, Dalstigen, Djurgården, Djurgårdsvägen, Domherrevägen, Drakstigen, Döbelnsgatan, Ekorrvägen, Flädervägen, Fogdevägen, Folkskolegatan, Fornbyvägen, Fredsgatan, Fregattvägen, Furuvägen, Fågelsångsvägen, Fältvägen, Föreningsvägen, Garagevägen, Genvägen, Gesällstigen, Gjuterivägen, Glimtstigen, Gotlandsgatan, Gotlandsparken, Granitvägen, Gripvägen, Grävlingsvägen, Gångstigen, Gårdsfogdevägen, Hagtornsvägen, Hamngatan, Hemmansvägen, Henriksdalsvägen, Herrgårdsvägen, Häradsdomarvägen, Hästholmsvägen, Högbergsgatan, Igelkottsvägen, Industrigatan, Jakobsgatan, Kapellvägen, Kaptensgatan, Karlavägen, Kastanjevägen, Kastrupgatan, Klyvarvägen, Konvaljestigen, Korsholmsvägen, Korsnäsvägen, Kotkagatan, Krämarvägen, Kummelvägen, Kungsholmen, Kvarnberget, Kyrkoherdevägen, Kådstigen, Köpingsvägen, Lagmansvägen, Liden, Liljeholmsvägen, Ljungvägen, Lotsgatan, Lovisagatan, Lummerstigen, Lyckovägen, Långholmen, Långholmsgatan, Malmgårdsvägen, Maltgatan, Margaretaparken, Marknadsvägen, Marviksvägen, Mejerivägen, Mejselvägen, Mellangatan, Mellangårdsvägen, Messeniusgatan, Midsommarvägen, Movägen, Murgrönsvägen, Murklevägen, Museiparken, Myntgatan, Månskensvägen, Mårdvägen, Nordenskiöldsgatan, Norrtäljevägen, Notstigen, Nylandsgatan, Nådendalsvägen, Observatoriegatan, Olofsgatan, Orangerivägen, Orrspelsvägen, Oskarsvägen, Parkgatan, Pastorsvägen, Patrullstigen, Plantskolevägen, Porkalagatan, Porsvägen, Regeringsgatan, Runebergsgatan, Rusthållarvägen, Rådmansgatan, Rönnvägen, Rörstrandsgatan, Saimagatan, Sandelsgatan, Sandstensvägen, Skiftesvägen, Skogsvägen, Skonertvägen, Slottskajen, Slättvägen, Smedjevägen, Sockengränd, Solnavägen, Solvägen, Stafettvägen, Storskogsvägen, Storsvängen, Strandliden, Studiegången, Sturegatan, Styrmansgatan, Stångjärnsvägen, Svampvägen, Svartviksvägen, Svensksundsvägen, Säterivägen, Sävstigen, Tackjärnsvägen, Tallvägen, Tegelbacken, Tegelbruksvägen, Tegvägen, Timmermansgatan, Timmervägen, Tivolivägen, Toftvägen, Topeliusvägen, Torggatan, Trappvägen, Trollsländevägen, Trollstigen, Trädgårdsgatan, Ulrikagatan, Understensvägen, Utterstigen, Vallmovägen, Vandrarstigen, Vasagatan, Vegagatan, Verkstadsgatan, Villagatan, Violvägen, Virvelvindsvägen, Vårgatan, Yxgatan, Åkervägen, Åminnevägen, Örtagårdsvägen, Östanvindsvägen

Atlas: A New Fashion Name

by Birgit Eggert

Most people know Atlas as the name of the Titan who, in Greek mythology, carries the heavens upon his shoulders, or as an appellative meaning ‘a book containing a collection of geographical (or astronomical) maps’. However, in Denmark, Atlas can also serve as a given name for both boys and girls, as well as a surname.

As a first name, it has surged into the top-50 list of names for boys born in 2024. Here, Atlas ranks 42nd with 159 name bearers. This represents an increase of more than 50% compared to the previous year, when 105 boys received Atlas as their first name.

Atlas as a Surname in Denmark

Historically, Atlas as a personal name has been strikingly absent in Denmark. In the older censuses of the population in Denmark, which can be accessed via the Danish Demographic Database, only two women bearing Atlas as a surname appear in the period from the early eighteenth century up to around 1900. In 1801, they were residing in the Poorhouse of the Royal Stables in Copenhagen and may well have been related. One, Anne Marie Atlas, was then 11 years old, while the other, Marie Atlas, was 52; both are recorded as spinners. They could have been mother and daughter, but this cannot be confirmed with certainty. Anne Marie Atlas reappears in the 1845 census as a patient at Sankt Hans Hospital in Roskilde, but otherwise no other bearers of the surname Atlas are found until well into the twentieth century.

Atlas re-emerges as a surname in Denmark only relatively late in the twentieth century. The earliest bearers seem to have been born in Turkey in the 1950s, and the surname entered Denmark with them (Danskernes Navne). It is hardly surprising that an internationally well-known name such as Atlas occurs as a surname elsewhere in the world. What is perhaps more surprising is that it did not previously arise as an established surname in Denmark. Today, 21 individuals bear Atlas as a surname in Denmark (Statistics Denmark).

As a given name, Atlas appears not to have been used in Denmark until its emergence in the current naming trend (see below).

Reasons for the Recent Surge in Popularity

When a given name suddenly becomes popular with a meteoric rise, as is the case with Atlas as a boy’s name in Denmark, there is often an obvious source of inspiration. However, this is difficult to establish for Atlas, even though its popularity appears to have emerged quite abruptly and in countries beyond Denmark.

In Denmark, its use as a boy’s name began around 2010, and from 2011 the frequency of Atlas as a first name increased rather sharply (see Figure 1). A corresponding popularity curve from the United States suggests that this is likely to be an international trend (see Figure 2). There must therefore be an international source of inspiration for using Atlas as a name for newborns, but identifying this source is far from straightforward.

Figure 1: Number of newborns per year since 1985 given Atlas as their first first name. Statistics Denmark July 17th 2025.
Figure 2: Number of newborn boys per year given Atlas as their first name. www.babycenter.com July 17th 2025.

The Titan Atlas in Greek mythology is the origin of the star name Atlas. The star Atlas belongs to the constellation of the Pleiades, also known as the Seven Sisters. This is also the title of a highly popular novel series by the Northern Irish author Lucinda Riley, published between 2014 and 2023. Many have suggested that the popularity of the name Atlas might be attributable to this series; however, as noted, the first volume appeared only in 2014, and Atlas became prominent only in the eighth and final book of the series, published in 2023. This is too late to have been decisive for the rise in popularity of Atlas as a boy’s name in Denmark, though the series—and especially its last volume—may well have boosted its popularity, as previously observed.

Several other recent films and books may have contributed to boosting, though not initiating, the popularity of Atlas as a boy’s name. Examples include the fantasy trilogy The Atlas Six (2020–2024) by the American author Olivie Blake, and the 2024 film Atlas, a science fiction action movie starring Jennifer Lopez.

A possible source of inspiration from popular culture closer to the onset of this trend is the science fiction film trilogy Atlas Shrugged, released in 2011, 2012, and 2014. It is based on the novel of the same title by the Russian-born American author Ayn Rand, first published in 1957 (Danish edition 1959 under the title Og verden skælvede).

A Phonetic Naming Trend?

However familiar the name Atlas may be from mythology, literature, and film, contemporary naming fashions are strongly influenced by preferences for particular sounds. A character from popular culture may be highly popular, yet if the name does not align with prevailing phonetic preferences, it will not become fashionable. Conversely, names that fit well within current sound patterns can rise in popularity without any input from popular culture—at least when they are already familiar as given names. This could, for instance, explain the long-standing popularity of names such as Emma and William.

In the case of Atlas, one might first need to recognise that it can function as a given name. Once its use has been introduced, however, phonetic factors may be decisive for its popularity. Atlas shares with a wide range of popular boys’ names the feature of ending in –as. When Statistics Denmark began publishing baby name data in 1985, names such as Andreas, Mathias, and Thomas were already popular; in the 1990s, names like Lucas/Lukas, Nicklas, and Tobias appeared. After 2000, this trend continued with boys’ names ending in –as, now including Elias, Silas, and Villads (the –d– is silent in Danish in this name), and most recently names such as Milas and Atlas have joined the list (see Figure 3).

Figure 3: Number of newborn boys per year since 1985 given various names ending in -as as their first first name. Statistics Denmark August 25th 2025.

It is therefore possible that the given name Atlas benefits from its phonetic qualities. Individual names are typically popular for a period of 10 to 20 years, occasionally somewhat longer, after which renewal seems needed. However, the phonetic patterns that dominate naming fashions do not change as rapidly; consequently, there is a perceived need for new names that fit the preferred sound profile, and Atlas appears to have found its place within this framework.

References

  • Danskernes Navne = Bente Holmberg & Michael Lerche Nielsen, 2006: Danskernes Navne [The Names of the Danes]. A database containing all names borne by the 6.5 million individuals registered in the Danish Civil Registration System (CPR) as of January 1st 2005. The database is held at the Archive of Name Research, University of Copenhagen.

This is an adapted English version of Atlas – et gammelt, nyt fornavn published on September 1st 2025.