av Leila Mattfolk
För snart femton år sedan kom jag att tala med en man som undervisade svenskspråkiga studenter på ett universitet i Finland. Han berättade att han hade dåligt namnminne, och att han kallade alla kvinnliga studenter Jessica, för att det var relativt stor chans att det råkade finnas en Jessica bland studenterna. Han hade rätt i att Jessica var populärt som namn på flickor som föddes i slutet av 1980-talet, men Emilia eller Sofia hade kanske varit ännu bättre gissningar. Vid det här laget bör han ha bytt till Emma och Ellen. Emma har dominerat namntoppen sedan mitten av 1990-talet och är fortfarande mycket frekvent, och har tillsammans med Ellen utgjort det absolut vanligaste namnet på svenskspråkiga flickor födda i Finland under 2000-talet.
Inom ramen för mitt arbete som namnvårdare på Institutet för språk och folkminnen (Isof) har jag i perioder haft som uppgift att hjälpa Skatteverket i Sverige att göra en språklig bedömning av en del personnamnsansökningar. En liknande uppgift hade jag tidigare som medlem av justitieministeriets namnnämnd i Finland. I bägge fallen fick jag en känsla av att nyblivna föräldrar blir allt mer kreativa i sin namngivning och att det i samhället finns en strävan efter individualitet som i växande grad påverkar det namnval som föräldrarna gör.
Denna trend har också uppmärksammats av bl.a. Katharina Leibring som i blogginlägget Inte bara Alice och William – om namngivning av småbarn under 2010-talet på Isofs webbplats skriver att medan ca 78 % av flickorna och ca 82 % av pojkarna i Sverige år 2000 gavs något av de 100 mest populära namnen, var motsvarande siffror för år 2019 54 % av flickorna och 57 % av pojkarna. Bland de finlandssvenska barnen var den andel som fick ett av de 100 vanligaste namnen år 2013 ca 60 % av flickorna och ca 68 % av pojkarna. År 2021 hade andelen för pojkarnas del sjunkit med en knapp procentenhet, men för flickornas del faktiskt ökat med en halv procentenhet. Här bör vi dock komma ihåg att man i det sverigesvenska materialet ser på tilltalsnamnet, medan man i det finlandssvenska materialet ser på första förnamn. Detta behöver förstås inte vara det namn som blir barnets tilltalsnamn.
I Finland registreras ett barns modersmål i samband med att barnets namn antecknas i befolkningsdatasystemet. För mitt uppdrag att bistå Helsingfors universitets almanacksbyrå med uppdateringen av den finlandssvenska namnlängden får jag varje år ta del av förnamnsuppgifter om de barn med finskt medborgarskap som föds i Finland och som registreras som svenskspråkiga. Dessa är ca 3 000 per år, så antalet namn är hanterligt. Nackdelen med så pass få namn är att man som forskare snabbt befinner sig i ett läge där det av forskningsetiska skäl blir svårt att diskutera de namn man studerar. Som ett exempel kan nämnas statistiken för 2021, där endast 31 flicknamn (av 484) och 46 pojknamn (av 427) hade 10 namnbärare eller fler. I Almanacksbyråns publikationer anges nämligen inte exakt antal bärare av ett namn om de är färre än tio.
Toppnamnen bland svenskspråkiga i Finland år 2003 var Emma med 46 namnbärare och Robin med 43 namnbärare. Jämför man med år 2021 har antalet namnbärare av toppnamnen minskat ̶ det mest populära flicknamnet var då Saga med 32 namnbärare, medan 31 pojkar fick det mest populära pojknamnet Liam. Eftersom det antal barn som registreras som svenskspråkiga varierar från år till år har jag i graferna nedan utgått från procentuella andelar. Då kan man konstatera att andelen flickor som fick det vanligaste namnet år 2003 var 2,8 % medan andelen år 2021 var 2,0 %. För pojkarna var motsvarande siffror 2,5 % respektive 1,9 %.
Jämförbara data för tiden före 2003 har jag inte att tillgå, men det antal barn som fick det vanligaste namnet under decenniet dessförinnan (från 1994) varierar för pojkarnas del från 38 (Emil år 1998) till 61 (Robin år 1996) och för flickornas del från 44 (Ida år 2022) till 58 (Emilia år 1999). Det går alltså att iaktta en reell minskning sedan 1990-talet av det antal barn som fått det vanligaste namnet.
I grafen nedan visar staplarna hur många nyfödda namnbärare som såsom första förnamn fått ett namn som är ett av de tio vanligaste namnen varje år, medan linjerna visar den andel barn som fått ett namn som är unikt det året. För andelen unika namn finns jämförbara data tillgängliga bara från år 2013. Som unikt namn räknas namn som respektive år har bara en namnbärare. Det är namnets grafiska form som avgör, dvs. stavningsvarianter av frekventa namn räknas som unika ifall det bara är en person som bär namnet med den stavningen. Som tidigare nämnts är det viktigt att komma ihåg att man i Finland inte registrerar tilltalsnamn, utan att det är det första förnamnet i barnets namn som beaktas. Det finns med all säkerhet barn som såsom första förnamn bär en far- eller morförälders namn, medan tilltalsnamnet är det andra i namnräckan, och då är risken stor att det är den tidigare generationens namn som återfinns i denna statistik. Om det fanns uppgifter om tilltalsnamn såg statistiken kanske lite annorlunda ut.
Som framgår av grafen har andelen nyfödda barn som får ett av de tio vanligaste namnen som första förnamn minskat en del under 2000-talet, i synnerhet vad gäller flicknamnen. Den andel som är ensamma om sina namn respektive år är något större än den andel som får ett av de tio vanligaste namnen – för flickornas del är skillnaden större. Grafen kan sägas bekräfta känslan av att allt fler väljer ovanliga namn för sina barn, medan den andel barn som bär de vanligaste namnen har sjunkit.
Det blir intressant att följa utvecklingen framöver, men ett är säkert, det blir allt svårare för professorn med dåligt namnminne.