Historical socio-onomastics – Page 2 – New trends in Nordic Socio-onomastics

A personal name’s status change

by Krister Vasshus

If you read through the Nordic sagas and other Nordic source material, you will find that the personal name Vífill seems to change its social status through time. In the legendary sagas, name bearers are part of the societal elite, but in later sources name bearers are at the bottom of the social ladder, such as slaves in Landnámabók. What happened?

There can be many reasons to why a particular name gets lower or higher status over time, and in most cases several factors come into play. In this case one could also argue that some of the sources are merely fiction and do not reflect true name bearers. But even if this was true, the character was still named, and it is likely that he got a name that would meet the expectations of the audience. Nomen est omen.

A Proto-Norse name

So where does the early social prestige of the name Vífill come from? We do not know. The etymology of the name is unclear and has been a topic of debate for many years, most recently in my article Vífill – ein etymologisk diskusjon (forthcoming). In the article I argue that the runic inscription at Veblungsnes, which reads ek irilaR wiwilan ‘I, Wiwila’s rune master’, has something to say about the status of Vifill.

The etymology of the Proto-Norse personal name Wiwila is difficult to settle but has three alternatives. It can mean 1) warrior, 2) the little/young ordained-one, or 3) the darting-one. I consider the third alternative to be unlikely, as we don’t have other personal names with this meaning, whereas we have several names that are parallel to meaning one and two, which also fits well into Iron Age and Viking Age ideology.

Two names merging into one

The Old Norse Vífill, however, is homonymous with the noun vífill ‘beetle, weevil’. During the Proto-Norse period, the word for beetle would have sounded different from the name found in the Veblungsnes inscription, and the two also had different grammar endings. So, in the early days there would be no confusion between the two.

Perhaps the people from the legendary sagas whose names are recorded as Vífill, lived (or were invented as characters) during the Proto-Norse period, and were actually named Wiwila in their time. As Proto-Norse changed through time, the pronunciation of both the name Wiwila and the word for beetle changed and became more similar to one another, and I propose that vífill “won” this battle.

As soon as the name had become so associated with the weevil that it was pronounced identically to the beetle-word, it fell out of favour by the social elite. But because it stayed in use as names or nicknames for slaves and probably others, it didn’t disappear as a name entirely until much later.

Through the chances of convergent language change and some corruption (the weevil-word affecting the perception of the name Wiwila-name), the social status of the name changed, and in reality it became an entirely different name than its origin.

Literature

Krister Vasshus (forthcoming): “Vífill – ein etymologisk diskusjon”, in: Kultledare i fornnordisk religion: ett symposium. Ed. by Olof Sundqvist & Simon Karlin Björk.

När namnen gläntar på demografins dörr.

Två skikt av finskspråkiga efternamn i Sverige

Av Märit Frändén

I Sverige bor drygt 135 000 personer som är födda i Finland, och totalt har drygt 725 000 svenskar minst en Finlandsfödd förälder eller far-/morförälder. Det finns också massor av finskspråkiga efternamn, varav många förstås härrör från invandringen. Men det finns också namn som är inhemska, och hemmahörande i de delar av det finska språkområdet som ligger i norra Sverige. Här ska vi titta närmare på Sveriges finskspråkiga efternamn – och vad de kan berätta om sina bärare.

Skillnader mellan Finlands och Sveriges finskspråkiga efternamn

Men låt oss börja där de finskspråkiga efternamnen är som allra flest, nämligen i Finland. De vanligaste efternamnen i Finland är Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Nieminen och Mäkelä. Bland de fem toppnamnen slutar alltså fyra av fem på –nen. Utökar man till de 20 vanligaste efternamnen, finner man att 16 av dem slutar på –nen, två på –la / –lä (Mäkelä och Heikkilä) och två är enledade (Laine och Niemi). Som vi ser har namnen på –nen en stark dominans i toppen. I Sverige är dock mönstret inte riktigt detsamma: av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen slutar bara åtta på –nen, varav de vanligaste är Kinnunen, Mäkinen, Korhonen och Virtanen. Dessutom finns tre namn på –la / –lä (Anttila, Ojala och Mäkelä – det här med om det blir a eller ä har att göra med finskans roliga vokalharmoni) och nio enledade namn, bl.a. Niemi, Laine och Lahti. Det finns alltså flera skillnader mellan ländernas vanligaste finskspråkiga namn: det är bara delvis samma namn, och det är rejäla skillnader vad gäller namnens bildningstyp. Vad kan det här bero på?

Vi finner svaret i Norrbottens län

Kanske kan vi närma oss svaret genom att titta på efternamnen i Sveriges nordligaste län, Norrbottens län? Jo, vi är definitivt något på spåret, för bland de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen där finns faktiskt exakt noll namn med ändelsen –nen. Så vilka namn finns i topp i stället? Kanske några på –la / –lä? Nej, faktiskt inte det heller. Noll där också. Enledade namn, kanske? Bingo, här rasslar det minsann till! Hela 16 av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen i Norrbottens län är enledade: Niemi, Rova, Lantto, Kemi, Mäki, Lahti, Kero, Töyrä … Och de fyra sista, Uusitalo, Keskitalo, Ylipää och Alatalo, är tvåledade, något vi inte såg alls bland Finlands toppnamn.

Jämfört med topplistan i Finland, skiljer Norrbottenslistan ut sig ännu mer än vad Sverigelistan gjorde. På frekvenslistorna kan man konstatera att de finskspråkiga efternamn som ligger högt i Sverige som helhet, ofta ligger ganska högt även i Finland. Men med de namn som ligger högt i Norrbottens län är det faktiskt nästan tvärtom: många av dem är ovanliga i Finland. Trean på listan för Norrbottens län, Lantto, har runt 570 bärare i Finland, och tvåan på norrbottenslistan, Rova, bara lite över hundra. Ja, det är faktiskt mångdubbelt fler som heter Rova i Norrbottens län, drygt 400 personer, än det finns i hela Finland.

Namnens utbredning i Sverige

Nu när vi vet att de största skillnaderna finns mellan Norrbottens län och Finland, kan vi se på listan för hela Sverige med nya ögon och tänka: det här kanske är en mix mellan de två namnskicken? Norrbottens län ingår ju i siffrorna för Sverige, så Norrbottens alla enledade namn finns med på Sverigelistan. Men många av –nen– och –la / –lä-namnen kanske härrör från finska inflyttare? Vissa av dem kan förvisso ha bosatt sig i Norrbottens län, men definitivt inte alla.

Ja, man blir ju nyfiken: Hur fördelar sig de finskspråkiga efternamnen i Sverige över landet? Låt oss jämföra det svenska toppnamnet, Niemi, med … ja, kanske nåt namn på –nen, varför inte rentav Nieminen? Som är bildat till samma ord niemi, ’udde’, men med tillägget –nen. Och håll i er, så här ser utbredningen ut:

*Utbredningskarta för* Niemi. Vitt ≤ 0,05 ‰, ljusgrått 0,07—0,13 ‰, mörkgrått 0,16—0,21 ‰, svart 2,27 ‰.

Niemi finns lite överallt – inte så konstigt, eftersom det är ett namn som finns på 20-i-topp för både Norrbottens län och Finland. Men titta på skalan: den högsta frekvensen söder om Norrbottens län är 0,21 ‰. Och frekvensen i Norrbottens län är 2,27 ‰! Det finns alltså mer än 10 gånger fler Niemi där än i något annat svenskt län. Och då talar vi ändå om ett namn som med all sannolikhet är både inhemskt och inflyttat, eftersom det också är vanligt i Finland.

Och här har vi Nieminen, med en helt annan kartbild: flest bärare i och runt huvudstadsregionen, och ungefär inga alls i norra Sverige.

*Utbredningskarta för* Nieminen. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,02—0,08 ‰, mörkgrått 0,09—0,11 ‰, svart 0,23 ‰.

Niemi är som sagt ett namn som ligger högt både i Norrbottens län och i Finland. Ska vi prova med något enledat namn som inte är så vanligt i Finland? Kanske t.ex. Lantto, som i Finland står på rangplats 1 524? Ja, så här ser det ut:

*Utbredningskarta för* Lantto. Vitt 0,00 ‰, ljusgrått 0,01—0,10 ‰, mörkgrått 0,16 ‰, svart 1,56 ‰.

Fortfarande ungefär 10 gånger så vanligt i Norrbottens län som i något annat svenskt län, och, om vi jämför med kartan för Niemi, ett mycket tunnare lager i resten av Sverige. Eftersom det här namnet är så pass lågfrekvent i Finland kan man misstänka att de bärare som finns i södra Sverige har sina rötter just i Norrbottens län – migration är ju inte bara något som sker mellan länder, utan också inom länder.

Bilden av det finskspråkiga efternamnsskicket i Norrbottens län som särpräglat håller i sig. Av de 20 toppnamnen har samtliga sin högsta svenska länsfrekvens just i Norrbottens län. Åtta av 20 namn har minst 60 % av sina bärare där, och 17 av 20 mer än 40 % av bärarna. För ungefär hälften av de 20 namnen är det närmsta svenska grannlän, Västerbottens län, som har näst flest bärare. Tittar man på de 20 vanligaste namnen i hela Sverige finns det både de som har nordlig tyngdpunkt, som Lantto, Kero och Uusitalo, och de som är vanligast längre söderut, framför allt i Västmanlands och Södermanlands län: Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Heikkinen, Heinonen, Laine … alltså högfrekventa namn i Finland. De finskspråkiga efternamnen i Sverige är en mix, som sagt, av inhemskt och invandrat.

Namnens historia

Namnens skiktning blir ännu tydligare när man tittar bakåt, t.ex. hur det såg ut i äldre folkräkningar. Av Sveriges nuvarande 20 toppnamn fanns bara elva i landet år 1880 – och av dessa hade tio namn samtliga bärare i Norrbottens län. De andra namnen på den svenska topplistan börjar synas i folkräkningarna framför allt år 1900, många med en ensam bärare, inte sällan registrerad i Stockholms stad. Utgår man i stället från dagens 20 vanligaste finskspråkiga efternamn i Norrbottens län, ser man att samtliga fanns i landet redan 1880, samt att 19 av 20 hade samtliga bärare där (och för det tjugonde namnet, Alatalo, bodde alla bärare utom en där). Framemot sekelskiftet börjar namnen försiktigt spridas, ofta med bara enstaka bärare utanför Norrbottens län. En 27-årig man med namnet Rova bor i Stockholms stad vid folkräkningen 1890. År 1900 finns i samma stad en 27-årig kvinna som heter Kemi och en 40-årig man som heter Lantto. En 25-årig kvinna med namnet Hannu bor i Gävleborgs län samma år. Och 1910 har en 30-årig kvinna med namnet Palo flyttat till Östergötlands län.

Får inte ni också känslan av att den demografiska historien liksom vecklas ut och blir tredimensionell när man tittar på namnens bakgrund och utbredning? Och ÄR inte namnforskning världens coolaste ämne?

Referens:

Frändén, Märit, 2020: Se tavallinen Niemi – Finskspråkiga efternamn i Sverige. I: Där Östersjön är Västersjön. Seal, kus Läänemeri on Idameri. Festskrift till Virve och Raimo Raag. Pühendusteos Virve ja Raimo Raagile. Red.: Rogier Blokland & Riitta-Liisa Valijärvi. Uppsala: Uppsala universitet, Institutionen för moderna språk. S. 11—24.

NoSo 2022 – nytt nummer av tidskriften ute nu!

Missa inte årets nummer av NoSo – Nordisk tidskrift för socioonomastik – som innehåller sex spännande artiklar om namngivning och dess sociala betydelser, i både samtid och historisk tid!

Flera av artiklarna berör hur namngivning av platser kan bidra till social positionering i det urbana rummet. Helle Lykke Nielsen, tillsammans med Maria Löfdahl, Tove Rosendal, Johan Järlehed och Tommaso Milani, analyserar hur moskéer i Göteborg använder namn och språkval som strategier för att positionera sig både inom religionen och i förhållande till det omgivande svenska majoritetssamhället. Daniel Duncan bidrar till den växande forskningen om hur namngivningen av nybyggda områden skapar ett onomastiskt kapital som både positionerar och säljer platsen. Med utgångspunkt i ett konkret exempel från Missouri, USA, föreslår han ett konkret metodologiskt analysverktyg i flera steg. Terhi Ainiala, Paula Sjöblom och Ulla Hakala undersöker hur finska kommuner positionerar sig genom kommunsloganer och vilken språklig och retorisk roll kommunens namn får i detta sammanhang.

Andra artiklar i volymen fokuserar istället på hur namngivning av människor bidrar till social positionering och identitetsskapande. Linnea Gustafsson studerar hur praktiken att använda flera förnamn (det så kallade flernamnssystemet) växte fram i Skellefteå i norra Sverige under 1700- och 1800-talen, först som en social markör för den övre medelklassen (borgerskapet) – och framför allt dess kvinnor – för att sedan spridas till andra sociala grupper. Även Sofia Kotilainen analyserar personnamnsval, men med fokus på 2000-talet och två europeiska kungahus där hon visar hur namnvalen balanserar mellan upprätthållande av tradition och vilja till förändring, varvid hon också introducerar det nya begreppet onomastisk litteracitet. I Lennart Rymans artikel färdas läsaren till medeltiden och får inblickar i omtalsskicket för kvinnor i Stockholms stadsböcker, där författaren argumenterar för att bruket av binamn markerar en marginaliserad position i samhället, oavsett om binamnets semantik är nedsättande eller inte.

Har du själv socioonomastisk forskning på gång och funderar på att publicera i NoSo? Kontakta redaktionen för information om nästa datum för inskick!

Place-name types as markers of social status?

by Peder Gammeltoft

It is well-established in place-name research that place-name types are active at certain times, some for centuries, others only remain active for a relatively short period. Dating of place-name types – typically those that today denote settlements is a core element of place-name research.

However, as we can date place-names by means of their linguistic content, can we also use the same name types to say something about the internal social status of place-name types? Studies from Denmark certainly suggest so. Here aspects like taxation, soil quality, size of land has been used to quantify an internal relationship between the various name types.

Where to find historical quantitative resources?

But is this also the case elsewhere? No studies of this kind and magnitude exists in the other Scandinavian countries. The data on which to analyze this has simply not been present, until now – at least in Norway.

Over the past few years, I have been working on upgrading and modernizing the Norwegian place-name collections. And in this connection, some of the data used to create georeferenced datasets also contained information that could be used for non-linguistic studies of place-names and place-name types.

From the historical cadastres were sourced taxation information, from the modern, digital cadastre was sourced land size information, and from Norsk institutt for bioøkonomi was sourced data on land use. Together, these data-sets can show aspects of agricultural potential of each individual farm in Norway,[1] and combined with Oluf Rygh’s Norske Gaardnavne, every farm can be sorted according to place-name type. So here we have the base data for analyses.

An example of a quantitative resource

Tax valuation is probably quickest way to show differences between name types. Tax valuation changes over time and continuously reflect each farm’s potential. So, the further back we can draw the valuation, the better. Optimally, the 1647 cadastre would be the best, but it has not been digitized yet, so we have to make do with either the 1838 or the 1886 cadastre. We go for the oldest, the one from 1838.

In this cadastre the valuation (skyld) was given in daler, ort and skilling. A daler was a currency denomination of Norway until 1873, and one daler could be subdivided into five ort or 600 skilling[2] and was calculated according to a 10-12 number system. For ease of use, 1838 valuations have been converted to the modern decimal system.

Figure: Chart of central place-name types and their valuation in the Norwegian 1838 Cadastre. The figure in the center of each pillar represents the national valuation average. The pillar itself represents the typical range (gaussian distribution) of the valuation – this is also represented with the figures at the bottom and the top. Valuations for a place-name type can occur outside of the typical range, but such valuations are outside of the norm.

Can we see social status in place-name types?

The average Norwegian farm (of which there are approximately 45,000 throughout the country) was valued at 4,19 daler, although a typically sized farm could range between 0,96-9,33 daler (see figure). The early place-name types of vin ‘meadow, grassland’ and heimr ‘home, farm’ of the Iron Age have a much higher average value of 8,43 and 7,07 daler, respectively. The Viking-Age settlement name types býr/bœr, bólstaðr and staðir are also high in valuation at 6,10, 6,30 and 6,37, albeit a little lower.

The name types that indicate clearings, and which are generally thought to belong to the late Viking Age and early Middle Ages, are even a little lower again, þveit 5,55 and ruð at 4,76 daler. These name types are all solid agricultural settlements above the national average, and especially the old name types are very high in valuation – up to twice the average. Only the shieling name type, setr/sætr, is at 3,93 daler valued lower than the national average.

Although the taxation differs considerably regionally, there seems to be clear differences in valuations between the individual place-name types, depending either on age and/or agricultural focus. Some are big agricultural units with ample income possibilities and others are more modest in agricultural potential, certainly regarding tax valuations.

Although age matters in terms of older name types being valued higher, the agricultural focus certainly also seems to be a factor. Original farming units are generally valued higher than original shielings and units created through clearances.

The way forward

Naturally, we should not rely on just one parameter to say something about social status as seen through place-name types, we have to examine other types of evidence also, in order to determine more precisely why we see these differences are whether we can ascribe these to social status – or other factors. But here is at least the beginning of this study for Norway.

[1] A ’farm’ in Norwegian cadastral and onomastic terms is what roughly corresponds to an ejerlav in Danish, by in Swedish and townland in Irish English.

[2] Thus, each ort was 120 skilling and 600 skilling for one daler.

Intangible capital in the name-giving and godparent networks

By Sofia Kotilainen

In the earlier centuries it was important for many parents to give a newborn child the same first name as his or her godparent had. On the other hand, children’s forenames were traditionally chosen from the family nomenclature. Why was it then so significant to honour the godparent with a younger namesake?

In northern Europe godparental relations originated as an educational task assigned to the godparents by the Lutheran church. In the earlier centuries it was the godparents’ duty to take care of the godchild’s Christian education together with the child’s parents. In the course of time, godparenthood formed a special relationship in which the godchild had to act respectfully to his godparent and, if necessary, the godparent had a right to guide the godchild also in questions of secular life. Being a godparent was an indication of the community’s approval from the point of view of the person who had been asked to be the godparent. This is also shown by local oral memory for example in the Finnish rural communities.

The choice of godparents

The old Finnish proverb says: ’A godparent is half the child’. It means that the choice of a godparent to a newborn was important. Being a godparent was a responsible position of trust, and the godparent was an exemplar to the child.

According to the Swedish (and Finnish) Church Law, godparents in the eighteenth and nineteenth centuries had to confess to the Lutheran faith, had to know the teachings of the catechism, must have received Holy Communion (in other words to have attended confirmation classes and be confirmed) and be pious, of irreproachable reputation and of age. In practice, there were also other factors than the provisions of the church regulations that affected the choice of godparents. They were preferably close relatives or acquaintances.

The members of the different estates chose the children’s godparents according to their own traditions. There was an old custom according to which there was one representative of each sex among the godparents. The godparents were in a way “reserve parents” to the child, especially if he or she would have lost his or her own parents, which is why a married couple were often chosen as godparents.

Up to the end of the nineteenth century, the ability to read and write was a rare skill and a form of intangible capital, and a literate godparent was definitely a good choice because he or she, it was hoped, would teach the same skills to the godchild. In 1880 only 12.6 per cent of the population over ten years old in Finland could both read and write, although 85 per cent of them had at least a rudimentary reading ability. Later on, it was schools rather than the home and godparents that more and more took care of the teaching of literacy skills, and the choice of godparents came to be affected more by other factors.

The strategies of name-giving created symbolic capital

Certain strategic choices in the practice of name-giving expressed the parents’ trust in, and respect for, the godparents. It was usually people with whom the child’s parents were involved in their everyday life who were invited to be godparents, such as the relatives as well as friends.

The child’s parents could achieve some goals and benefits by utilizing the intangible capital that godparenthood provided in local social networks. The clergy, in particular, introduced new name material to the rural communities as the priests and their families often came originally from outside the parish. Furthermore, as they were people of a higher class, clergy were popular godparents. Farmer families may have tried to secure their own social position by showing politeness in their choice of names and godparents. A namesake was a symbolic way to wish the priest welcome to the parish when he had just been newly chosen for the office.

Inviting people of a higher social class to be godparents for a child clearly showed the politeness and respect that the parents felt for them, and one could expect that godparents like these, in particular, would be able, more than the other parishioners, to support the child in the future both economically and by using their good social status. The godparents, as well as the child’s closest relatives, were also inquiry important models in choosing the child’s first names.

Skånska torp-namn i Danmark och i Sverige

av Lennart Ryman

Som Alexandra Petrulevich konstaterar i föregående bidrag till den här bloggen är det svårt att i dessa tider tänka på något annat än den ryska invasionen av Ukraina. När jag blev påmind om att det nu är dags för mitt årliga bidrag kändes valet av ämnet omöjligt och förstås även futilt. En möjlighet vore att skriva om utbyten av urbana toponymer i närheten av ryska ambassader i syfte att demonstrera mot kriget, men det får bli en uppgift för en annan forskare – en lägesuppdatering är i alla fall följande nordiska förslag, eller möjligen i något fall beslut. Stockholm: Gjörwellsgatan > ?. Köpenhamn: Kristianiagade > Ukrainegade. Oslo: Ukrainas plass. Reykjavik: Garðastræti > Kænugarðsstræti (om det fornnordiska Kænugarðr, se Mikkola i ANF 23 s. 279 f.). Framtiden får utvisa om de här förslagen går igenom och om de kommer att permanentas. Helsingfors stad verkar ställa sig avvisande med sedvanliga ortnamnsvårdande argument.

Ortnamn på –erup och ortnamn på –arp och försvenskningen av sydsvenska ortnamns skrivformer

Till slut fastnade jag för skrivformer för ortnamn i nuvarande Sydsverige före och efter den svenska erövringen, närmare bestämt ett kort nedslag om namn med efterleden ‑torp (‑arp, ‑erup). Kopplingarna till dagens verklighet är förvisso rätt svaga. Gemensamt är egentligen bara att samma namn får skiljaktiga skriftformer i närbesläktade språk och att härskare historiskt sett ofta har varit benägna att utöka sina domäner genom våld.

I den populärvetenskapliga boken Ortnamn i Skåne (s. 57) skriver Bengt Pamp, efter att ha redogjort för den fonetiska bakgrunden till –torp-namn som slutar på –arp:

Under samma omständigheter som i Skåne leder fram till detta –arp utvecklades på Själland ortnamnsändelsen –erup. Själland dominerade under Skånes danska tid hela Danmark, väsentligen på grund av Köpenhamns förhärskande betydelse, och själländska skrivvanor kom därför att anses ”finare” och riktigare än andra. Därför är det praktiskt taget regel under den danska tiden, att det skånska –arp i skriftliga källor ”översätts” till ‑erup _ _ _ Normalt försvinner dessa själländska skriftformer efter det att Skåne blivit svenskt – naturligtvis inte med en gång men efter hand – för att ersättas av det äktskånska ‑arp. I en del fall har emellertid traditionen varit för seg, och –erup har kunnat överleva. Det gäller särskilt namn på herrgårdar … Fortfarande skriver man till exempel Bonderup och Krapperup, men i den genuina dialekten, som har anor långt ner i medeltiden, heter det bonarp och krapparp.

I sin genomgång av skriftformer av ortnamn i Bjäre härad under svensk tid fram till 1800-talet framhåller Pamp att den försvenskning av ortnamn som skedde bör hänga ihop med den språkliga försvenskningspolitik som inleddes i slutet av 1600-talet (1965 s. 78 f.). ”Om än inkonsekvent och med växlande energi har man försökt mönstra ut de mest påfallande danismerna”. Som vi sett i fråga om ändelsen ‑erup kunde i lyckliga fall denna försvenskning leda till att skrivformerna kom att stämma bättre överens med det lokala uttalet.

Efter Pamps insats har det vad jag vet inte gjorts någon samlad ansats att beskriva försvenskningen av Sydsveriges ortnamn. Det är synd, för säkert återstår många problem att lösa. Ett problem, som jag tror mig ha träffat på, rör frågan om det lokala uttalet av namn på ‑erup. Sådana namn finns i dag i rätt stor mängd i Skåne och i ett fåtal fall även i Halland och Blekinge. Med vilken rätt dömer Pamp ut ett uttal som ”krappråpp” 1945 för Krapperup (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) som ogenuint? Jag är inte i stånd att göra en egen bedömning, men det är lätt att komma att tänka på Staffan Fridells analys av stilnivåer och hans kritik av karakteriseringar av uttal som ”äldre” och ”yngre”. När det gäller namnen Bollerup (herrgård i Ingelstads härad i sydöstra Skåne) och Ugerup (herrgård i Köpinge socken i Gärds härad i östra Skåne, söder om Kristianstad) tror jag att det kan finnas grund för att tala om historiskt kända stilnivåer.

Krapperups Slott. Foto: Bengt A. Lundberg 1990 (Wikimedia Commons: CC BY 2.5).

Bollerup och de övermodiga drängarna

I två ovanliga uppteckningar (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) återges historier om hur skiftande konjunkturer för Bollerup i det förflutna påverkade herrgårdens legodrängars uppträdande och därmed även deras uttal: i goda tider sade de Bollerup, i magra tider Bollarp. Av uppteckningarna verkar det också som om Bollerup samvarierar med ett mer standardnära uttal, som ”råg” och Bollarp med ett mer dialektalt, som ”ru”.

Ugerup och adelssläkten Urup

Ortnamnet Ugerup har en lång skriftlig tradition med ungefär den skrivningen, från 1400-talets slut, då den ersätter formen Ugarp. Uttalet anges i Skånes ortnamn A 6 som äldre ”ugarp”, yngre ”ugrop”. Ortnamnet brukades också som släktnamn av ägarfamiljen från 1400-talet till 1671. Åren 1596–1634 ersätts Ugerup efterhand med Urup (att döma av de källor som jag gått igenom). Det rimliga är att se detta som en talspråklig utveckling, och det är sannolikt att inte bara ägarfamiljen utan även trängre eller vidare kretsar kring den kände till och även brukade en form ”u(ge)rup”. Ortnamnsformen Urup uppträder sporadiskt från 1598 men slår aldrig igenom, vilket tycks tala för en starkare skriftspråklig tradition för ortnamnet än för släktnamnet. Jag har inte påträffat släktnamnsformen Urup avseende någon person som är skriven till Ugerup.

Avslutning

Traditionen om drängarna från Bollerups herrgård med sitt varierande uttal talar för att stilistisk variation mellan ‑erup-former och ‑arp-former i lokalt uttal kan gå ganska långt tillbaka i tiden. Utvecklingen av släktnamnet Ugerup till Urup talar i någon mån för kontinuitet av sådan variation från 1600-talet och in i modern tid. Hållfastheten av dessa indicier för kontinuerlig stilistisk variation kan förstås ifrågasättas, men jag anser ändå att det är värt att ifrågasätta Pamps tes att uttal grundat på ‑erup-formerna inte har hört hemma i genuin dialekt.

Referenser

Fridell, Staffan, 2006: Ortnamn i stilistisk variation. Uppsala.

Fridell, Staffan, 2009: Stilvariation hos torp-namn. I: Torp som ortnamn och bebyggelse. Red: Peder Dam m.fl. Lund: Institutet för språk och folkminnen.

Helsingfors stad, Stadsmiljösektorn, (med tack till Väinö Syrjälä för länk och utredning).

Ingers, Ingemar, 1959–60: Skånska ortnamn i dansk och svensk tid. I: Skånsk samlings årsbok. S. 3–8.

Hólmfríður Gísladóttir: Vill breyta Garðastræti í Kænugarðsstræti. I Vísir.

Kotimaisten kielten keskus/ Institutet för de inhemska språken, Kadunnimiä ei pidä käyttää poliittisena lyömäaseena (med tack till Maria Vidberg för länk och utredning)

Många vill byta namn på gatan utanför ryska ambassaden: https://sverigesradio.se/artikel/manga-vill-byta-namn-pa-gatan-utanfor-ryska-ambassaden

Pamp, Bengt, 1965: Traderingen i skrift under svensk tid av Bjäre härads jordeboksnamn. I Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift.

Pamp, Bengt, 1983: Ortnamn i Skåne.

Ryman, Lennart: 2020: Ugerup och Urup. Ett skånskt ortnamn och ett danskt släktnamn. I Namn och namnvård. Vänskrift till Annette C. Torensjö på 60-årsdagen den 18 november 2020. Redigerad av Staffan Nyström m.fl. (Namn och samhälle 31.) *

Skånes ortnamn.

Skånsk ortnamnsdatabas

Ukrainas kamp uppmärksammas från Oslo till Tirana – gator och torg uppkallas efter Putins motståndare. I svenska.yle.fi

*I min Uppsats om Ugerup och Urup har i landsmålstexten ett längdstreck under a fallit bort i ”ata”. Dessutom har i not 1 rak stil för att markera upplösta förkortningar blivit kursiv.

Herregårde på -holm og bondelandsbyer på -rup

Socio-onomastiske overvejelser i danske herregårdsnavne gennem tiderne (1)

af Johnny G.G. Jakobsen

I min forrige klumme (’Ishøjpalmen, Randerstypen og 2900’) gav jeg nogle eksempler på danske stednavne med særlige sociale konnotationer i nutiden. Denne gang vil jeg følge op på dette med et eksempel på, hvordan særlige medbetydninger også kan ledsage hele stednavnetyper.

De første onomastiske udskilninger af herregårdsnavne

Tilbage i middelalderen lå langt de fleste af Danmarks hovedgårde (eller ’herregårde’, som de typisk kaldes fra og med 1700-tallet) i landsbyer, som de længe delte navn med. Et eksempel på dette er Hørby (på Tuse Næs, Sjælland), der kendes som kombineret landsby og stormandssæde fra starten af 1300-tallet.

Men i løbet af 1400- og 1500-tallet synes der mange steder at være opstået et praktisk og/eller socialt oplevet behov for navnemæssigt at kunne skelne bebyggelser beboet af bønder fra bebyggelser beboet af samfundets overklasse. I eksemplet Hørby løste man dette ved, at hovedgården fra starten af 1400-tallet stadig oftere omtaltes som Hørbygård, til forskel fra landsbyen Hørby.

Nogle steder fortsatte de to bebyggelser og deres navne med at eksistere side om side, mens man andre steder med tiden lod landsbyerne nedlægge til fordel for hovedgårdens jordtilliggende; det sidste skete i Hørby.

‑holm og de andre herregårdsnavneendelser

Samtidig blev det fra slutningen af middelalderen almindeligt, at nye hovedgårde anlagdes for sig selv ude i landskabet, hvad enten dette nu skete af dyrkningspraktiske, socialprestigiøse eller forsvarsmæssige hensyn. Mens landsbyhovedgårdene som nævnt typisk bar samme slags navne som landsbyerne, eventuelt tilføjet ‑gård, så antog de enkeltliggende hovedgårde typisk en anderledes type navne med endelserne ‑holm, ‑borg og ‑vold.

I 1600-tallet vandt nye endelser frem blandt de foretrukne herregårdsnavnevalg, såsom ‑dal og ‑lund, hvortil senere navnemoder med ‑minde, ‑lyst og ‑gave især slog an i 1700-tallet. Mens de oprindeligt senmiddelalderlige hovedgårdsnavne på ‑holm (’jordareal omgivet af vand’), ‑borg (’befæstet bygning’) og ‑vold (’voldgravsanlæg’) ofte afspejler, at de tilknyttede bebyggelser vitterligt var befæstede af forsvarshensyn, så blev navnetyperne efterhånden så nært associeret med herregårde, at efter-middelalderlige herregårdsanlæggelser uden befæstninger og voldgrave uden problemer kunne antage samme endelsestyper.

På samme måde må man ofte lede forgæves efter de naturgeografiske sænkninger i landskabet, som vore mange herregårdsnavne på ‑dal ellers kunne stille forventninger om. Efter middelalderen synes den slags endelser i nye herregårdsnavne således at have en rent poetisk eller herregårdsromantisk betydning.

Herregårdsnavneændringer til –holm

Mens der kun kendes få danske eksempler på at landsbyer har skiftet navn, så har omtrent halvdelen af vore hoved-/herregårde ændret navn en eller flere gange. Og der er adskillige faste mønstre at notere sig i disse herregårdsnavneændringer.

Den absolutte topscorer blandt stednavneendelser, når et nyt navn blev tillagt en herregård, var ‑holm. Især i perioderne 1660-1690 og 1750-1800 skiftede rigtig mange danske herregårde navn, og i 25 % af tilfældene endte det nye navn på ‑holm. Præferencen for denne endelse var faktisk endnu mere udtalt i tiden før 1660, hvor ‑holm stod for mere end 60 % af de tilvalgte herregårdsnavne.

I den ældre periode foregik ændringen ofte ved, at endelsen ‑holm blev hægtet på et eksisterende navn, enten i dettes fulde oprindelige form (f.eks. Gunderslev > Gunderslevholm 1345; Rønnebæk > Rønnebæksholm 1455) eller gennem udskiftning af efterleddet (f.eks. Næsbygård > Næsbyholm 1575; Skullerupgård > Skullerupholm 1670).

Efter middelalderen blev det efterhånden mere moderne at kreere helt nye navne, typisk med personnavne fra den herregårdsejende familie i forleddet (f.eks. Skovkloster > Herlufsholm 1560; Paddeborg > Sparresholm 1610; Vedtoftegård > Brahesholm 1673).

Herregården Lungholm nær Rødby på Lolland udgør et klassisk eksempel på udviklingen i danske herregårdsnavne. I de ældste omtaler fra middelalderen var der tale om en hovedgård i landsbyen Olstrup, som stormandssædet delte navn med. Fra omkring midten af 1400-tallet begyndte hovedgården at distancere sig onomastisk fra de omkringliggende bøndergårde ved at antage navnet Olstrupgård. I 1639 blev den gamle hovedgård udvidet med jorderne fra en da nedlagt nabolandsby, Pugerup, og den derved opståede nye herregård fik navnet Lungholm, opkaldt efter ejeren Palle Rosenkrands’ hustru, Elisabeth Lunge. Tegningen, der er fra 1872 og udgivet i Trap Danmark (2. udgave), viser herregårdens nuværende hovedbygning, der er opført i midten af 1800-tallet. (Hentet fra Wikimedia Commons)

Herregårdsnavneændringer fra ‑rup

En absolut ’taber’ ved herregårdsnavneændringerne kan også udpeges. Mens rigtig mange nyoprettede herregårde i senmiddelalderen fik navne på ‑rup, synes denne navneendelse pludselig i mindre grad at have tiltalt adelen i århundrederne efter middelalderen.

Dette viser sig dels ved, at der efter 1600 næsten ingen nye herregårdsnavne opstod på -rup, samtidig med, at eksisterende herregårdsnavne på netop denne endelse (eventuelt tilføjet ‑gård eller sågar ‑holm) var særligt udsat for ændringer i 1600- og 1700-tallet.

Dette gælder f.eks. gode gamle ‑rup-herregårdsnavne som Vinderup †o.1600; Olstrupgård †1639; Torup †1664; Pårup †1672; Skomstrup †1673; Loverstrupgård †1674; Abrahamstrup †1677; Bonderup †1681; Hovedstrupgård †1681; Finstrup †1723; Sostrup †1725; Sørup †1743; Østrupgård †1754; Stenkelstrup †o.1760; Totterupholm †1789; Krenkerup †1815.

Det er selvsagt svært at gisne om, hvad motiveringen har været bag de mange fravalg af ‑rup-herregårdsnavne blandt disses adelige ejere for adskillige århundreder siden, men måske har de da hos visse kredse i adelen dels forekommet at lyde lidt vel ’bondske’ og usofistikerede, dels har de formentlig forekommet vældig gammeldags i en negativ forstand.

I 1800-tallet ændrede denne strømning sig fuldstændigt, nærmest i modsatgående retning. Dette vil blive emnet for mit næste socio-onomastiske blogindlæg.

(Der kan læses mere om danske herregårdsnavneændringer i min artikel om samme emne i Landbohistorisk Tidsskrift 2017-18)

Fra Eldorado til Happyhill

– drømme om fremtiden

af Peder Gammeltoft

Mange tænker på stednavne som noget traditionsbundet, som noget der rækker tilbage i tid. Men vi har faktisk også en masse stednavne som fornyer navnemassen. Det er stednavne som ikke siger noget om stedet, men om selve navngiveren – dennes ønsker, drømme og udsyn.

En ny boligtrend?

I takt med at flere og flere i Norge får egen bolig i det 20. århundrede, stiger også antallet af ’nyskabelser’ kraftigt. Navne som Vista Alegre, Fairview, Eldorado og Oakhill, vidner om et helt nyt udsyn, udadvendthed og interesse i det fremmede. Egentlig er der ikke noget nyskabende over dette – det er i alt fald ikke noget nyt i norsk stednavnetradition at opkalde efter fremmede og fiktive steder. Af sidstnævnte kategori har vi et Himmerike belagt ca. 1390 i Buskerud, og et Paradis i Telemark så tidligt som 1471. Denne slags opkaldelser er en tendens der bliver mere og mere almindelig fra slutingen af 1700-tallet, hvor blandt andet lyststeder fx blev navngivet Bellevue og lidt senere blev øerne Sumatra og Madeira opkaldt. Men fra det 20. århundrede tager denne innovation rigtigt fart i form af nationalromantiske navne som Breidablikk, Gimle og Glitre.

Figur 1. Luftfoto af Restaurant Bellevue i Bergen fra ca. 1935. Foto Widerøe’s Flyveselskap A/S. Billedsamlingen, Universitetet i Bergen, CC-BY. (Arkivreference: ubb-w-sh-0005002)

Hvad siger disse steder så om navngiverne? Det er naturligvis svært helt at vide uden at kende navngiverens motiv, men generelt handler det om at skabe en positiv stemning om stedet, i alt fald i de fleste tilfælde. I nogle tilfælde ses et tydeligt ironisk syn i stednavnet, der efter alt at dømme udspringer af andres holdninger til stedet. Ved at gå i Matrikkeltukastet av 1950, ser vi disse nyskabelser. Alle eksempler er herfra.

Den gode stemning

Et interessant aspekt ved disse stednavne, er at ideen om at det positive indtryk hænger sammen med at udtrykke sig på et andet sprog. Så der har tilsyneladende også ligget en signalværdi i et andetsprogsudtryk på navngivningstidspunktet. I dag er den altoverskyggende fremmede indflydelse engelsk, men faktisk udgør de kun knap halvdelen af materialet. Det er i stedet franske, spanske og portugisiske navne der er fremtrædende. Højdespringeren er klart det franske Bellevue – faktisk en tredjedel af hele materialet bærer dette navn. Navnet betyder ’den smukke udsigt’. Samme betydning går igen i navnene Belvedere og Boa vista, fra portugisisk samt Bellavista fra spansk. Der er ikke noget som at nyde en god udsigt og have udsyn!

Figur 2. Oversigtsbillede over fremmesproglige stednavne der har ‘udsigt’ som betydningsområde. Cyan cirkler er navnetypen *Bellevue*, Blå firkanter er stednavne der indeholder spansk/portugisisk *vista*, og grønne trekanter er navne med elementet *view* fra engelsk. Illustration af Peder Gammeltoft.

Lykke og glæde er også værdige motiver i navngivningen. Navne som Le bonheur, Pleasant view og føromtalte Happyview er gode eksempler på dette, som vi også ser i det fra portugisisk hentede Vista Alegre. Men den gode følelse udtrykkes gerne mere subtilt i association til noget som anses som havende en iboende positivitet, som velduft i Rosenhill, Sunnyhill, Belmo(u)nt; natur, Birchwood, Deerhill, Oakhill, Pine Wood, Seaside og Woodhill, skønhed i Fairview og elskede familiemedlemmer i Charles Hill, Estherhill, Jennihill og Mariahill.

Det positive indtryk kommer også til syne i et narrativ som dykker ned i det man kan kalde nationssjælen. Norge er et bjergrigt, mytisk og serent landskab, så derfor er navngivningsmotiverne blandt andet hentet fra topografien, som i Mountain Hill, Osean Vju, Rock Hill og Steinhill, River Mount og Woodcliff, fra dyrelivet i Bjørn Hill, samt fra mytologiens Sagahill og roens Fredhill og Fridhill. Her ligger de hjemlige koncepter tilsyneladende så nært at dannelser på to sprog ikke er usædvanlige, som Fredhill, Sagahill og Steinhill er gode eksempler på.

Figur 3. Fremmedsproglige stednavne i Stavangers opland. Illustration af Peder Gammeltoft.

Udsyn og længsel

Fra slutningen af det 19. århundrede blev verden mere og mere tæt knyttet sammen ved hjælp af teknologiske landvindinger som telegrafen, telefonen og en blomstrende journalistisk dækning af begivenheder uden for landets grænser. Samtidig var tiden også præget af drømme om et bedre liv et andet sted. Norge var på det tidspunkt et relativt fattigt land og mange så mulighederne i den nye verden. Derfor blomstrer stednavne som Amerika, Kanada, Florida, Georgia, Kalifornien og endda Alaska og Baltimore op. Om navngiverne selv har oplevet disse steder, altså er hjemvendte amerikafarere, eller om det er deres drømmesteder de har navngivet, vides ikke. Begge scenarier er uden tvivl repræsenteret i materialet, især når vi også finder navne som Ny-York og Chicago. Begge steder havde betydelig norsk indvandring – faktisk var Chicago den by i verden med tredjeflest norske indbyggere, kun overgået af Oslo og Bergen. Udvandring til Sydamerika var langt mindre og af en anden karakter. Den nåede sit højdepunkt i 1920’erne og gik især til Argentina, hvilket vi også har givet afkast i de to navne Argentina og Buenos Arics (fejlskrevet for Buenos Aires, rettet i senere matrikler).

Nogle få navne viser også et udsyn der bunder i litteraturen, men de er ikke særlig hyppige. Dels finder vi de klassiske middelhavslande repræsenteret i stednavne som Hellas og det småmytiske Arkadien, men også Roma og Venedig. Også fremtrædende lande lande i tiden, som Britannia, Frankrige og Schweiz, med hovedstæderne London og Paris finder en plads i navnematerialet. Beslægtet med disse er sikkert også navne der tilsyneladende hædrer norske indsatser på verdensplan. En god håndfuld steder hedder Nordpolen eller Sydpolen. Disse synes at være relateret til Fritjof Nansen og Roald Amundsens bedrifter i de arktiske områder i årene omkring år 1900. Der var god signalværdi i national stolthed.

Figur 4. Port Arthur i Trondheim, ca. 1910, Port Arthur er boligblokken øverst til venstre i billedet. Foto: Trondheim byarkiv, CC-BY. (Arkivreference: Tor.H47.B53.F26903).

Ironiens kolde blik

Samtidig med at verden kom nærmere, kom også verdens rædsler og uro ind i folks bevidsthed. Krige og uroligheder blev flittigt rapporteret i aviserne. Denne bevidsthed afspejler sig også i nogen grad i navnematerialet, enten i form af opkaldelse efter uroplagede steder eller pludseligt, planløst anlagte samfund. Denne tendens kender vi fra 1800-tallet, hvor man begyndte opkaldte afsidesliggende og ugæstfrie steder efter Sibirien og Napoleons eksil på St. Helena. Dette fortsætter op i det 20. århundrede med opkaldelser efter især det engelske imperiums problemområder: Afganistan (krige bl.a. i 1878-80 og 1919), Transvaal (fra Boerkrigen 1898-1902), men også Frankrigs Indokinaeventyr nævnt i navnet Bakindien (fransk-kinesiske krig 1884-85), minder om den russisk-japanske krig (1904-05) i Port Arthur (nu Lüshunkou i Kina), samt muligvis USA’s ekspansionisme gennem den spansk-amerikanske-kubansk-filipinske krig i 1898, med opkaldelsesnavnet Kuba, hvor mange af krigshandlingerne fandt sted. I et par tilfælde er også guldfeberens højborg, Klondike, opkaldt, sikkert omtalende et uroligt, uregerligt og ureguleret sted.

Figur 5. Stemningsbillede fra Klondike. Canadian National Archives, CC-0.

Disse navne er nok ikke oprindeligt givet af ejeren selv, men af navnebrugerskaren i det omgivende samfund. Dog må navnene så være faldet så meget i smag hos ejerne at de har registreret dem til deres ejendom og bolig. Denne type navne giver et interessant indblik i det psykiske samspil mellem navnebrugere, hvor et egentligt nedsættende stednavn tages op og adopteres af ejerene af stedet. Det viser lidt om folks fandenivoldskhed og evne til at gå på tværs af etablissementet.

Værd at studere?

Næsten alle de stednavne der er omtalt her, er navne på enkeltbebyggelser, villaer og huse i større eller mindre bysamfund. Altså gruppen af navne betinget af selvejerskab og gryende urbanisering. Og flertallet af disse navne er også at finde i områderne uden for de gamle købstæder. Men modsat urbaniseringens regelrethed i planlægning, og dermed også navngivning, er disse navne udtryk for modtagergruppens – beboerne i urbaniserede strøg – selvopfattelse. Og i disse navne finder vi alt fra drømme, planer om fremtiden, længsel efter det bedre og regelret normtrods. Dette studie giver kun løse pluk fra en enkelt kilde, Matrikkelutkastet av 1950, og analyserne er på ingen måde dybtgående. Men det er så absolut et område der fortjener mere opmærksomhed – for her kommer vi tæt på dem der navngav, og hvorfor de valgte de navne de gjorde.

“Det er en folkeskat, som skal reddes”

– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling

af Martin Sejer Danielsen

I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!

Folkeminder og nationalstaternes dannelse

Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).

Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):

Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde!
– Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.

Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden

Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavne benyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.

Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.

Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).

Afvisning af arkiverne

I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.

Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).

Konteksten af folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.

Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.

Rekonstruktion af konteksten

Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.

Men hvad så med stednavnene?

Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?

Svenska namntrender under 1200-talet

av Lennart Ryman

Våra förnamn är till största delen inlånade, och många av dem har kommit in i landet redan under medeltiden. Norden blir då en del av den västliga kristenheten även på personnamnens område. För Sveriges del är källäget för den tidiga utvecklingen uselt. De rikaste källorna från tiden före 1300-talet är ortnamn med personnamnsförleder, men de är mycket svåra att datera. Medeltida runinskrifter är lite lättare att tidfästa men är alldeles för fåtaliga. Här skall jag titta på pergamentbrev från det medeltida Sverige fram till 1281, som tyvärr är fåtaliga, ibland svårdaterade och extremt socialt och geografiskt snedfördelade. De omtalade personerna hör till största delen hemma i tidens överklass och till stor del i det absoluta toppskiktet av stormannafamiljer. Jag tar gärna emot tips inom det här området, som jag känner sämre till än vad som vore önskvärt.

I de tidiga brevens namnskatt står de inhemska förnamnen fortfarande ganska starka. Jag har noterat omkring 302 bärare av nordiska mansnamn mot omkring 172 av inlånade. De nordiska namnen är väl spridda över 131 lexikala namn. Här finns de för oss välkända Björn, Ulf och Gunnar men även många mindre bekanta som Ofeg, Uddvald och Signjut. (Nästan alla namn är latiniserade. Här återger jag dem i nusvensk form.)

Bland de inlånade finns endast 38 lexikala namn, vilket beror på att ett fåtal namn har många namnbärare: Peter 28, Johannes 27 (kanske i talspråket fördelade på våra Jöns och Johan), Niklas 19, Magnus 17 och Bengt 16. Vi ser att ett fåtal kristna namn har påbörjat sin dominans, åtföljda av det märkliga Magnus, som senare utvecklas till bl.a. Måns.

Materialet ger trots sina begränsningar utrymme för vissa socioonomastiska iakttagelser. De inhemska namnen är bäst bevarade utanför stormannakretsarna, med undantag för kyrkans folk, som i stället har en hög andel inlånade namn. Det kyrkliga namnskicket beror delvis på att en del av de höga prelater som uppträder i diplomen är invandrade – bl.a. med västgermanska namn som Rikard, Gerhard och Valter, vilka under hela medeltiden förblir ovanliga, men säkert även med allmänt kristna namn som Johannes och Lars. Men frågan är om det är hela förklaringen. Kanske kom kyrkans män till stor del från familjer med ett mer kristet namnskick? Kanske var vissa söner (och döttrar) redan från dopet vikta för en kyrklig karriär? Slutligen har kanske vissa munkar, präster och nunnor i efterhand antagit ett passande namn, en praxis som vi känner till från bland annat Lund under tidig medeltid.

Bland stormännen är de mest utmärkande namnen Karl, Bengt, Filip, Birger och Knut. Urvalet av namn är nog delvis slumpartat – det rör sig om individer som till stor del är besläktade med varandra. Tre av namnen är inhemska men hör inte till de vanligaste på svenska runstenar från 1000-talet. När det gäller Karl är det säkert den frankiske Karl den store som ligger bakom uppsvinget. Det tydliggörs av Magnus, som kommer från Karl den store i latinsk form: Karolus Magnus. Även Magnus är vanligt bland stormännen men verkar vara spritt även i lite vidare kretsar. För Knut är de danska Knut den store, Knut den helige och Knut Lavard de stora förebilderna.

Bland de fåtaliga omtalade kvinnorna är de inlånade namnen betydligt vanligare än bland männen, med 34 bärare jämfört med 33 för nordiska namn. Kanske är resultatet en slump, men det är möjligt att det är representativt för det sociala urval som det är frågan om här. Medeltida kvinnonamn är överhuvudtaget dåligt kända, men i en bra lokal källa från 1500-talets början, en själamässolängd från Närke, är inlånade namn ungefär lika vanliga bland kvinnor som bland män: drygt 70 %. De vanligaste kvinnonamnen i de tidiga diplomen är Kristina, Margareta och Ulfhild, av vilka det sistnämnda inte har framtiden för sig. Några namn som tycks vara på uppåtgående är Cecilia, Elena, Katarina och Lucia, medan Ingeborg och Ragnhild hör till de vanligare inhemska namnen, vilket skulle kunna bero på slumpen men stämmer med vad vi vet om läget under senare tider.

Den generella bilden av de medeltida förnamnen är att de namn som var vanliga i det kristna Europa så småningom blev vanliga även hos oss. Det är talande att invandrade män med hög prestige, som strängnäsbiskopen Vilhelm och adelsmannen Verner von Brunkow, inte tycks ha påverkat namnskicket nämnvärt. Ett märkligt förhållande är att ett så litet fåtal namn blev så extremt vanliga, trots det jämförelsevis stora galleri av helgon som borde ha kunnat stå till förfogande, men i det avseendet skiljer sig knappast Sverige från de flesta andra europeiska länder.

Utmärkande för det här lilla materialet från 1200-talet är den höga andelen inlånade namn. De medeltida runinskrifterna och ortnamnen visar att utvecklingen inte kan ha gått så långt bland befolkningen i stort. Generellt tycks de nya namnen ha spritt sig socialt uppifrån och ner, vilket förstås inte är förvånande. Men redan 1312, i skattelängder från norra Uppland, bär omkring en tredjedel av bönderna kristna namn – de kristna namnen inkluderar dock Olaf, som är det vanligaste namnet i längderna.

Jag skall avsluta med några namn som man kunde ha förväntat sig att se mer av i de tidiga breven: Anna, Erik och Olaf. Anna, namnet på jungfru Marias mor, är inte känt som förnamn i Sverige förrän 1291 och verkar inte börja spridas på allvar förrän betydligt senare. Namnets sena blomstring är tydligt kopplad till kulten av S:ta Anna, som blir betydelsefull först under senmedeltiden. Erik och Olaf är ju namnen på de svenska och norska helgonkungarna, och som de nyssnämnda skattelängderna visar hör särskilt Olaf till de populära medeltida namnen. Att Erik endast har sju bärare här kanske visar att det vid denna tid ännu var ett rätt exklusivt kungligt namn – fyra av namnbärarna är av kunglig börd medan en märkligt nog är en träl som blir frigiven. Olaf med sex namnbärare är mer svårförklarat. Namnet saknas bland stormännen men är påfallande väl representerat bland kyrkans män, med fem bärare. Kanske hänger den koncentrationen direkt ihop med kulten av S:t Olof, men kanske är det snarare så att dessa män kommer från sociala skikt som är dåligt representerade i materialet och där namnet sannolikt har nått större spridning.

Här nedan kommer en rätt omfattande men inte alls uttömmande lista på litteratur som tar upp spridningen av kristna namn i Sverige och Norden.

Referenser

Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå. (Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 22.)

Danmarks gamle Personnavne. Udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. 1 Fornavne. København.

Dahlbäck, Göran, 1997: När blev Upplands bönder kristna? Ett mentalitetsskifte speglat i personnamnsskicket. I: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok.

Dybdahl, Audun, 2008: Navneskikken i Trøndelagsregionen i senmiddelalderen: Personnavnforrådet i lys av helgenkulten. I: Maal og Minne.

Eldblad, Anita, 1996: Personnamnsskicket i två av de uppländska markgäldslängderna 1312. I: Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Red.: Eva Brylla, Svante Strandberg & Mats Wahlberg. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 11.)

Eldblad, Anita, 2012: Personnamnen i 1312 års markgäldslängd från Hållnäs. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

Fredriksson, Ingwar, 1974: Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Lund. (Anthroponymica Suecana 7.)

Fridell, Staffan: 1992: Ortnamn på –ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Grape, Anders, 1911: Studier över de i fornsvenskan inlånade personnamnen (företrädesvis intill 1350) 1. Uppsala.

Gunnes, Erik, 1983: Utenlandsk navneskikk i norsk middelalder. I: Maal og minne.

Hald, Kristian, 1974: Personnavne i Danmark 2. Middelalderen. København. (Dansk historisk fællesforenings håndbøger.)

Halvorsen, Eyvind Fjeld, 1955: Personnavnene på Ringerike fra mellomalderen til 1666. I: Maal og minne.

Holm, Olof, 2020: Donatorslängden från Alfta i Hälsingland – en 1200-talskälla? Namnskicket som dateringsgrund. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35. https://www.bokorder.se/sv/series-144/studia-anthroponymica-scandinavica

Kiviniemi, Eero, 1980: Från Olof Persson till Mats Henriksson. I: Studier i nordisk filologi 62.

Kristendommens indflydelse på nordisk navngivning. Rapport fra NORNAs 28. symposium i Skálholt 25.–28 maj 2000. Red.: Svavar Sigmundsson. (NORNA-rapporter 74.)

Kruken, Kristoffer & Ola Stemshaug, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3. utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo.

Lind, E. H. 1905–15: Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Uppsala.

Meldgaard, Eva Villarsen, 1994: De kristne personnavne kommer. I: Vikingetidens sted- og personnavne. Rapport fra NORNAs 22. symposium i København 14.–16. januar 1993. Red. Gillian Fellows-Jensen & Bente Holmberg. (NORNA-rapporter 54.)

Mårtensson, Lasse (under utgivning): Personnamn i de medeltida svenska runinskrifterna.

Nyman, Eva, 2009: Personnamnen i samhället. Forskningsläget idag och viktiga framtida uppgifter. I: Studia anthroponymica Scandinavica 27.

Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stockholm. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 29.)

Raunamaa, Jaakko 2020: Margareta, Katerina and Kristina. Female names in medieval Finland. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35.

Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] utg. av Institutet för språk och folkminnen. 1–. 1967 ff. Uppsala.

Wahlberg, Mats, 2018: Uppländska ortnamn på –bodha, –bol och –bordh med personnamnsförleder. I: Namn och bygd 106.

Williams, Henrik, 1996: Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande? I: Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red.: Bertil Nilsson. Uppsala. (Projektet Sveriges kristnande. Publikationer 5.)