Author: Birgit Eggert

En middag på restaurangen Grön

Svenskspråkiga namn på restauranger i Helsingfors

av Terhi Ainiala

Kommersiella namn är ofta innovativa. På det sättet vill namngivaren locka potentiella kunder och ge en säregen och kanske en fräsch bild av namnets referent. Bland företagsnamnen speglar namn på restauranger i många fall nya trender, åtminstone i större städer där konkurrensen av restauranggäster är stor.

I Helsingfors har en trend bland restaurangnamn väckt min uppmärksamhet, nämligen att ge ett svenskt namn åt en ny restaurang. För tillfället har vi åtminstone följande restauranger i staden: Grön, Skörd, Bröd, Spis, Fisken på Disken, Apotek, Finnjävel och Salutorget. En del restauranger, Jord, Säsong och Lilla Fabrik, har nyligen slutat, kanske på grund av coronaläget.

Efterrätt på restaurangen Grön. Bild: Terhi Ainiala

Som de mesta företagen, har även dessa restauranger bara ett namn. De har alltså inte ett parallellnamn på finska eller på engelska eller på något annat språk. Varför har de sedan valt ett svenskt namn? Kunde det vara att de verkar, åtminstone delvis, på svenska? Och att de vill betjäna speciellt Helsingfors svenskspråkiga invånare och nordiska gäster? Helsingfors är ju en tvåspråkig stad med t.ex. alla gatuskyltar både på finska och svenska. Om orsaken bakom namnval skulle ligga här, kunde man kanske förvänta sig att dessa restauranger har även sina webbsidor på svenska.

Men så är det inte. Av de nuvarande restaurangerna med ett svenskt namn har bara två  (Spis, Fisken på Disken) sina webbsidor på svenska, vid sidan av finska och engelska sidor. De andra har sina webbsidor antingen enbart på engelska (Grön) eller på finska (Skörd, Salutorget) eller både på finska och på engelska (Bröd, Apotek, Finnjävel).

Vi hittar motivet för dessa svenska namn alltså inte på webben. Det är bara att gissa och fundera vidare. Kanske har namngivarna upplevt svenska namn på ett något sätt äkta, traditionella och genuina. Svenska språket hör ju till stadens identitet och historia (visst även för nutiden). Svenska restaurangnamn har kanske ansågs som nya och fräscha jämfört med de typiska och redan gammalmodiga engelska namn och även med de redan etablerade och rätt populära finska namn.

Hur svenska restaurangnamn sedan ser ut? Många av dem följer ett mönster efter stadens åtskilliga finska namn: ett väldigt kort namn med en homonym i lexikon. Som tematiskt passar dessa namn bra som restaurangnamn (bröd, skörd, grön, spis). Dessutom verkar bokstaven ö vara poppis. Den kanske även ser bra ut och passar fint i logon. 

Även andra namn är på något sätt informativa. Namnet Finnjävel utnyttjar historien om de finska immigranterna i Sverige på 1960–1970-talen. Många immigranter kallades finnjävlar, och detta skällsord var och är fortfarande välkänt även i Finland. Restaurangen har, som man kan lätt gissa, finska ”rotfasta” rätter på sin meny. Fisken på Disken erbjuder fisk- och skaldjursrätter. Restaurangen Salutorget, å andra sidan, ligger bredvid Salutorget. Restaurangen Apotek – som egentligen heter Viinibaari (ett finskt ord  för ’vinbar’) Apotek och har alltså ett namn med en finsk och en svensk namndel – ligger på lokalen där tidigare fanns ett apotek.

Jag besökte restaurangen Grön några år sedan, när den hade just precis öppnats. En gäst frågade varför bär restaurangen namnet Grön. Servitrisen svarade att det bara lät bra och att den finska motsvarigheten (Vihreä) skulle inte ha gjort det.

Vi får se om trenden att namnge restauranger på svenska i Helsingfors fortsätter. Eller om det blir namn på några andra språk, t.ex. på samiska, i mode. Spännande åtminstone för oss som både gillar namn och bra restauranger!

“Det er en folkeskat, som skal reddes”

– et diskussionsoplæg om den nationalromantiske tilgang til stednavneindsamling

af Martin Sejer Danielsen

I 1800-tallet opdagede man folket; et begreb der svært lader sig definere, men som i praksis typisk var lig med landbobefolkningen, også kaldet almuen, især den fattige del af denne. Denne typisk stedfaste del af befolkningen med mangel på boglig dannelse syntes at opretholde et væld af traditioner, herunder fortællinger og sange, der rakte potentielt meget langt tilbage i tiden til en glorværdig fortid – og dermed nationens rod!

Folkeminder og nationalstaternes dannelse

Folkeminderne kunne op gennem 1800- og begyndelsen af 1900-tallet udnyttes som argumenter for nationalt tilhørsforhold i dannelsen af de europæiske nationalstater, og i de danske områder kendetegnedes dette særligt i polemikken om det tysk-danske grænseområdes naturlige tilhørsforhold. Den danske kulturhistoriker Inge Adriansen (1944–2017) har behandlet emnet i afhandlingen Fædrelandet, folkeminderne og modersmålet: Brug af folkeminder og folkesprog i nationale identitetsprocesser (1990).

Et eksempel på at stednavne blev taget direkte til indtægt for Slesvigs nordiske tilhørsforhold, er den sønderjyske præst og sprogforsker Johannes Kok (1821–1887) da han, efter at være blevet fordrevet fra Slesvig af preusserne i 1864, i 1867 udgav et navneleksikon som andet bind af værket Det Danske Folkesprog i Sønderjylland. Afslutningsvis konkluderer Kok (s. 517):

Jeg har i Tanken gennemvandret hvert Sogn fra Kongeåen til Danevirke og er overalt bleven bestyrket i den Overbevisning, at dersom – hvad Gud forbyde!
– Menneskene, som bo der, nogensinde skulde blive tvungne til at fornegte deres nordiske Æt, så ville Kirker, Byer og Gårde, ja Skove, Marker og Bække aflægge Vidnesbyrd derom.

Folkets stednavne og deres snarlige forsvinden

Man talte – og taler stadig – om folkeminder, folkeeventyr, folkeviser, folkesagn, folkemål og så videre. Egentlig er det bemærkelsesværdigt at stednavnene gik fri for denne ‘folkeficering’; aldrig har man hørt om *folkestednavne, og ordet folkenavne benyttedes i lidt ældre tid om betegnelser for folkeslag (finnere, danskere, islændinge) eller om de personnavne man traditionelt gav visse dyr, eksempelvis Mikkel som navn på ræven.

Almuens minder skulle indsamles systematisk som en arkæolog der graver efter fortidens skatte. Og man havde travlt, for industrialiseringen og effektiviseringen af landbruget ændrede så drastisk på almuens levevilkår og livsstil at traditionerne var på vej i graven sammen med de sidste, ældre repræsentanter for den gamle tid.

Kigger vi på stednavneindsamlingen, genfinder vi både skattegravermetaforikken og bekymringen for materialets snarlige forsvinden. Se bare hvordan Marius Kristensen (1869–1941) i en artikel i Danske Studier 1905 (s. 177-193) argumenterer for vigtigheden af at få indsamlet stednavnene: “Endnu kan man ved hjælp af gamle folk få rede på de mærkelige vangnavne og marknavne, som för har været brugt. Dette navnestof er sin undergang nær. […] Her må tages fat, om det gamle skal reddes” (s. 193). Og artiklens sidste sætning lyder: “Det er en folkeskat, som skal reddes” (ibid.).

Afvisning af arkiverne

I folkloristiske kredse begyndte man i anden halvdel af 1900-tallet at diskutere anvendeligheden af materialet der blev indsamlet i regi af den nationalromantiske ånd. Den medførte en tingsliggørelse af folkemindet der som analyseobjekt blev løsrevet fra informanten der fremførte det. Folkemindet tilhørte folket, ikke navngivne hjemmelsmænd og -kvinder.

Folkemindesamleren indsamlede blot “belæg, belæg og atter belæg”, altså tekstvarianter der blev ordnet typologisk, geografisk og kronologisk med henblik på at “dokumentere det enkelte folkemindes urform, dets udvikling fra oldtid til nutid og dets vandringsveje fra egn til egn og fra kontinent til kontinent”. Således udtaler den danske folklorist Iørn Piø (1927–1998) i Folkeminder og Traditionsforskning (2. udg., 1971, s. 19).

Konteksten af folkemindernes fremførelse var ikke del af den måde materialet blev indsamlet på. Man fandt ingen notater om fortællerens mimik, gestikulationer, stemmeføringer osv., og folkemindernes fremførelse blev ikke observeret under naturlige omstændigheder idet indsamlingen typisk foregik som et produkt af en interviewsituation.

Mange, eksempelvis den ungarsk-amerikanske folklorist Linda Dégh (1920–2014) og just citerede Iørn Piø, afviste derfor fuldstændig arkiverne som anvendelige primærkilder i moderne folkloristiske studier hvor man ønskede et større fokus på informanternes fremførelse af folkeminderne.

Rekonstruktion af konteksten

Andre så med mildere øjne på arkiverne. Forskere, blandt andre Bengt Holbek (1933–1992), Timothy R. Tangherlini og mig selv, har således arbejdet med en analysemodel hvor man rekonstruerer fortællesituationen med udgangspunkt i indsamlerens feltnoter og prøver at lære sin informant at kende ved hjælp af personalhistoriske studier og personens folkloristiske repertoire. I denne ramme kan eksempelvis et sagns betydning tolkes med udgangspunkt i det levende, tænkende og følende menneske der fremførte det, i kontekst af den historie personen levede i.

Men hvad så med stednavnene?

Men i stednavneforskningen har vi – mig bekendt – ikke rigtig haft en lignende diskussion. Derfor vil jeg lægge op til en sådan: Hvordan kan det historisk indsamlede stednavnemateriale, som især de europæiske arkiver bugner med, bidrage til nutidens tilgange til faget, herunder det socioonomastiske felt?

Svenska namntrender under 1200-talet

av Lennart Ryman

Våra förnamn är till största delen inlånade, och många av dem har kommit in i landet redan under medeltiden. Norden blir då en del av den västliga kristenheten även på personnamnens område. För Sveriges del är källäget för den tidiga utvecklingen uselt. De rikaste källorna från tiden före 1300-talet är ortnamn med personnamnsförleder, men de är mycket svåra att datera. Medeltida runinskrifter är lite lättare att tidfästa men är alldeles för fåtaliga. Här skall jag titta på pergamentbrev från det medeltida Sverige fram till 1281, som tyvärr är fåtaliga, ibland svårdaterade och extremt socialt och geografiskt snedfördelade. De omtalade personerna hör till största delen hemma i tidens överklass och till stor del i det absoluta toppskiktet av stormannafamiljer. Jag tar gärna emot tips inom det här området, som jag känner sämre till än vad som vore önskvärt.

I de tidiga brevens namnskatt står de inhemska förnamnen fortfarande ganska starka. Jag har noterat omkring 302 bärare av nordiska mansnamn mot omkring 172 av inlånade. De nordiska namnen är väl spridda över 131 lexikala namn. Här finns de för oss välkända Björn, Ulf och Gunnar men även många mindre bekanta som Ofeg, Uddvald och Signjut. (Nästan alla namn är latiniserade. Här återger jag dem i nusvensk form.)

Bland de inlånade finns endast 38 lexikala namn, vilket beror på att ett fåtal namn har många namnbärare: Peter 28, Johannes 27 (kanske i talspråket fördelade på våra Jöns och Johan), Niklas 19, Magnus 17 och Bengt 16. Vi ser att ett fåtal kristna namn har påbörjat sin dominans, åtföljda av det märkliga Magnus, som senare utvecklas till bl.a. Måns.

Materialet ger trots sina begränsningar utrymme för vissa socioonomastiska iakttagelser. De inhemska namnen är bäst bevarade utanför stormannakretsarna, med undantag för kyrkans folk, som i stället har en hög andel inlånade namn. Det kyrkliga namnskicket beror delvis på att en del av de höga prelater som uppträder i diplomen är invandrade – bl.a. med västgermanska namn som Rikard, Gerhard och Valter, vilka under hela medeltiden förblir ovanliga, men säkert även med allmänt kristna namn som Johannes och Lars. Men frågan är om det är hela förklaringen. Kanske kom kyrkans män till stor del från familjer med ett mer kristet namnskick? Kanske var vissa söner (och döttrar) redan från dopet vikta för en kyrklig karriär? Slutligen har kanske vissa munkar, präster och nunnor i efterhand antagit ett passande namn, en praxis som vi känner till från bland annat Lund under tidig medeltid.

Bland stormännen är de mest utmärkande namnen Karl, Bengt, Filip, Birger och Knut. Urvalet av namn är nog delvis slumpartat – det rör sig om individer som till stor del är besläktade med varandra. Tre av namnen är inhemska men hör inte till de vanligaste på svenska runstenar från 1000-talet. När det gäller Karl är det säkert den frankiske Karl den store som ligger bakom uppsvinget. Det tydliggörs av Magnus, som kommer från Karl den store i  latinsk form: Karolus Magnus. Även Magnus är vanligt bland stormännen men verkar vara spritt även i lite vidare kretsar. För Knut är de danska Knut den store, Knut den helige och Knut Lavard de stora förebilderna. 

Bland de fåtaliga omtalade kvinnorna är de inlånade namnen betydligt vanligare än bland männen, med 34 bärare jämfört med 33 för nordiska namn. Kanske är resultatet en slump, men det är möjligt att det är representativt för det sociala urval som det är frågan om här. Medeltida kvinnonamn är överhuvudtaget dåligt kända, men i en bra lokal källa från 1500-talets början, en själamässolängd från Närke, är inlånade namn ungefär lika vanliga bland kvinnor som bland män: drygt 70 %. De vanligaste kvinnonamnen i de tidiga diplomen är Kristina, Margareta och Ulfhild, av vilka det sistnämnda inte har framtiden för sig. Några namn som tycks vara på uppåtgående är Cecilia, Elena, Katarina och Lucia, medan Ingeborg och Ragnhild hör till de vanligare inhemska namnen, vilket skulle kunna bero på slumpen men stämmer med vad vi vet om läget under senare tider.

Den generella bilden av de medeltida förnamnen är att de namn som var vanliga i det kristna Europa så småningom blev vanliga även hos oss. Det är talande att invandrade män med hög prestige, som strängnäsbiskopen Vilhelm och adelsmannen Verner von Brunkow, inte tycks ha påverkat namnskicket nämnvärt. Ett märkligt förhållande är att ett så litet fåtal namn blev så extremt vanliga, trots det jämförelsevis stora galleri av helgon som borde ha kunnat stå till förfogande, men i det avseendet skiljer sig knappast Sverige från de flesta andra europeiska länder.

Utmärkande för det här lilla materialet från 1200-talet är den höga andelen inlånade namn. De medeltida runinskrifterna och ortnamnen visar att utvecklingen inte kan ha gått så långt bland befolkningen i stort. Generellt tycks de nya namnen ha spritt sig socialt uppifrån och ner, vilket förstås inte är förvånande. Men redan 1312, i skattelängder från norra Uppland, bär omkring en tredjedel av bönderna kristna namn – de kristna namnen inkluderar dock Olaf, som är det vanligaste namnet i längderna.

Jag skall avsluta med några namn som man kunde ha förväntat sig att se mer av i de tidiga breven: Anna, Erik och Olaf. Anna, namnet på jungfru Marias mor, är inte känt som förnamn i Sverige förrän 1291 och verkar inte börja spridas på allvar förrän betydligt senare. Namnets sena blomstring är tydligt kopplad till kulten av S:ta Anna, som blir betydelsefull först under senmedeltiden. Erik och Olaf är ju namnen på de svenska och norska helgonkungarna, och som de nyssnämnda skattelängderna visar hör särskilt Olaf  till de populära medeltida namnen. Att Erik endast har sju bärare här kanske visar att det vid denna tid ännu var ett rätt exklusivt kungligt namn – fyra av namnbärarna är av kunglig börd medan en märkligt nog är en träl som blir frigiven. Olaf med sex namnbärare är mer svårförklarat. Namnet saknas bland stormännen men är påfallande väl representerat bland kyrkans män, med fem bärare. Kanske hänger den koncentrationen direkt ihop med kulten av S:t Olof, men kanske är det snarare så att dessa män kommer från sociala skikt som är dåligt representerade i materialet och där namnet sannolikt har nått större spridning.

Här nedan kommer en rätt omfattande men inte alls uttömmande lista på litteratur som tar upp spridningen av kristna namn i Sverige och Norden.  

Referenser

Audén, Bengt, 1980: Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå. (Kungl. Skytteanska samfundets handlingar 22.)

Danmarks gamle Personnavne. Udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. 1 Fornavne. København.

Dahlbäck, Göran, 1997: När blev Upplands bönder kristna? Ett mentalitetsskifte speglat i personnamnsskicket. I: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens årsbok.

Dybdahl, Audun, 2008: Navneskikken i Trøndelagsregionen i senmiddelalderen: Personnavnforrådet i lys av helgenkulten. I: Maal og Minne.

Eldblad, Anita, 1996: Personnamnsskicket i två av de uppländska markgäldslängderna 1312. I: Från götarna till Noreens kor. Hyllningsskrift till Lennart Elmevik på 60-årsdagen 2 februari 1996. Red.: Eva Brylla, Svante Strandberg & Mats Wahlberg. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Ortnamnsarkivet i Uppsala. Serie B. Meddelanden 11.)

Eldblad, Anita, 2012: Personnamnen i 1312 års markgäldslängd från Hållnäs. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift.

Fredriksson, Ingwar, 1974: Svenskt dopnamnsskick vid 1500-talets slut. Lund. (Anthroponymica Suecana 7.)

Fridell, Staffan: 1992: Ortnamn på –ryd i Småland. Uppsala. (Acta Academiae regiae Gustavi Adolphi 60. Studier till en svensk ortnamnsatlas 15.)

Grape, Anders, 1911: Studier över de i fornsvenskan inlånade personnamnen (företrädesvis intill 1350) 1. Uppsala.

Gunnes, Erik, 1983: Utenlandsk navneskikk i norsk middelalder. I: Maal og minne.

Hald, Kristian, 1974: Personnavne i Danmark 2. Middelalderen. København. (Dansk historisk fællesforenings håndbøger.)

Halvorsen, Eyvind Fjeld, 1955: Personnavnene på Ringerike fra mellomalderen til 1666. I: Maal og minne.

Holm, Olof, 2020: Donatorslängden från Alfta i Hälsingland – en 1200-talskälla? Namnskicket som dateringsgrund. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35. https://www.bokorder.se/sv/series-144/studia-anthroponymica-scandinavica

Kiviniemi, Eero, 1980: Från Olof Persson till Mats Henriksson. I: Studier i nordisk filologi 62.

Kristendommens indflydelse på nordisk navngivning. Rapport fra NORNAs 28. symposium i Skálholt 25.–28 maj 2000. Red.: Svavar Sigmundsson. (NORNA-rapporter 74.)

Kruken, Kristoffer & Ola Stemshaug, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3. utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo.

Lind, E. H. 1905–15: Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden. Uppsala.

Meldgaard, Eva Villarsen, 1994: De kristne personnavne kommer. I: Vikingetidens sted- og personnavne. Rapport fra NORNAs 22. symposium i København 14.–16. januar 1993. Red. Gillian Fellows-Jensen & Bente Holmberg. (NORNA-rapporter 54.)

Mårtensson, Lasse (under utgivning): Personnamn i de medeltida svenska runinskrifterna.

Nyman, Eva, 2009: Personnamnen i samhället. Forskningsläget idag och viktiga framtida uppgifter. I: Studia anthroponymica Scandinavica 27.

Otterbjörk, Roland, 1979: Svenska förnamn. Kortfattat namnlexikon. 3 uppl. Stockholm. (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 29.)

Raunamaa, Jaakko 2020: Margareta, Katerina and Kristina. Female names in medieval Finland. I: Studia anthroponymica Scandinavica 35.

Sveriges medeltida personnamn. [Numera:] utg. av Institutet för språk och folkminnen. 1–. 1967 ff. Uppsala.

Wahlberg, Mats, 2018: Uppländska ortnamn på –bodha, –bol och –bordh med personnamnsförleder. I: Namn och bygd 106.  

Williams, Henrik, 1996: Vad säger runstenarna om Sveriges kristnande? I: Kristnandet i Sverige. Gamla källor och nya perspektiv. Red.: Bertil Nilsson. Uppsala. (Projektet Sveriges kristnande. Publikationer 5.)

Veje til ligestilling – om fordelingen af kvinder og mænd på vejnavneskilte

af Line Sandst

Siden 2008 har Vejnavnenævnet i København skullet ”tilstræbe at flere veje opkaldes efter kvinder”. Baggrunden for beslutningen hviler på et ønske om en mere ligelig fordeling mellem antallet af veje opkaldt efter kvinder og mænd. I 2019 var der 124 kvindenavne og 451 mandsnavne på de københavnske vejnavneskilte, og samme skæve fordeling ses i dag. Imidlertid kan der være andre parametre end et ligeligt antal veje opkaldt efter kvinder og mænd at stræbe efter, hvis målet er ligestilling mellem kønnene repræsenteret som navngivningsmotiv i vejnavnene. Der kan nemlig også opstå andre hierarkier, der skaber ulighed.

Politisk vejnavngivning

I Danmark er vejnavngivning en politisk sag. I København har der siden 1874 været nedsat et udvalg bestående af politikere, der beslutter, hvad vejene skal hedde. Beslutningen fra 2008 om at flere veje skal navngives efter kvinder er altså en politisk beslutning, og den tager afsæt i en forestilling om køn som de to kategorier mand og kvinde. Man kunne spørge, hvor det så efterlader andre køn? Og man kunne spørge om andre minoritetsgrupper efter denne logik ikke også burde repræsenteres i vejnavnelandskabet? Disse væsentlige spørgsmål må imidlertid forfølges på et andet tidspunkt. I det følgende skal vi se nærmere på nogle empiriske eksempler, der illustrerer kompleksiteten ved vejnavngivning, hvis målet er at opnå ligestilling imellem de to biologiske køn mand og kvinde i vejnavnelandskabet.

Beliggenhed og størrelsesforhold

I 1999 fik forfatteren Karen Blixen opkaldt en lokalitet efter sig i København. Karen Blixens Vej er en sidegade til Njalsgade, der fungerer som indkørsel til Det Humanistiske Fakultet på Københavns Universitet. Indkørslen fører op til den bygning, hvor fagdisciplinen litteraturvidenskab har til huse, og man kan dermed sige, at der findes en forbindelse imellem navngivningsmotivet (forfatteren Karen Blixen) og beliggenheden (ved litteraturvidenskab). Men denne forbindelse findes naturligvis kun så længe litteraturvidenskab har sin primære udfoldelse netop her.

Navngivningen tilgodeser målet om, at flere veje skal navngives efter kvinder, dog fandt denne navngivning sted før den politiske beslutning i 2008. Men da folketingspolitikeren Svend Auken i 2012 fik navngivet en plads efter sig 450 meter fra Karen Blixens Vej, opstod der et nyt spørgsmål: Hvorfor får Svend Auken en plads, når Karen Blixen får en indkørsel? Nogle lokaliteter er mere ærefulde end andre at få opkaldt efter sig, ligesom nogle lokaliteter er mere centrale og dermed mere synlige end andre. Derfor handler det ikke blot om, at flere veje skal navngives efter kvinder, det handler også om at sikre lighed mellem de lokalitetstyper, der navngives efter mænd og kvinder, så der ikke opstår nye hierarkier, hvor kvinder tildeles indkørsler, imens mænd tildeles pladser.

Sammenlignelighed

Karen Blixen er en af de væsentligste kvindelige danske forfattere. Hvordan skal man opgøre og måle hendes betydning, og hvilken slags lokalitet hun på denne baggrund bør få opkaldt efter sig? Og kan en forfatters betydning sammenlignes med en politikers? Virkningshistorisk er Karen Blixen og Svend Auken svære at sammenligne, men i byens fysiske rum bliver sammenligningen nærliggende, fordi de to lokaliteter ligger tæt på hinanden. Således motiverer navnenes placering på skilte i byen spørgsmålet om, hvorfor den ene får en indkørsel, imens den anden får en plads. I dag er der på campusområdet på Det Humanistiske Fakultet blevet anlagt en plads for enden af Karen Blixens Vej, der har fået navnet Karen Blixens Plads. Dermed er der rettet op på den åbenlyse ulighed imellem Svend Aukens plads og Karen Blixens indkørsel, men andre spørgsmål står nu tilbage: hvem opdager at Karen Blixens Plads ligger der? Og hvem besøger den? Samme spørgsmål rejser sig naturligvis også ved Svend Aukens Plads.

Karen Blixen og H. C. Andersen

Virkningshistorisk er Karen Blixen og H. C. Andersen nemmere at sammenligne. Begge var forfattere, begge er internationalt anderkendte. Dertil har de begge fået opkaldt en vej efter sig i København. Sammenligner vi Karen Blixens Vej med H. C. Andersens Boulevard, synliggøres samme ulighed som før, for imens kvinden får en indkørsel, får manden en boulevard. Spørgsmålet bliver derfor som før, om den nyanlagte plads i forlængelse af indkørslen retter op på uligheden.

Men nærværende sammenligning synliggør også en anden forskel. H. C. Andersens Boulevard løber igennem det centrale København, forbi Rådhuspladsen og Tivoli, som hvert år besøges af tusindvis af udenlandske turister og danskere fra hele landet. Over for dette er Karen Blixen som navngivningsmotiv knyttet til campusområdet ved Det Humanistiske Fakultet, og dem der færdes der, er primært universitetets studerende og ansatte, der udgør en meget mindre gruppe end den gruppe, der færdes på H. C. Andersens Boulevard. I det urbane landskab er H. C. Andersen altså mere central og synlig end Karen Blixen, fordi han knyttes til en mere central og synlig lokalitet end Karen Blixen. Det betyder både, at flere mennesker dagligt konfronteres med mindet om H. C. Andersen end om mindet om Karen Blixen, og det betyder at H. C. Andersen i byens hierarki er mere fremtrædende end Karen Blixen. Med andre ord smitter lokaliteternes beskaffenhed af på forfatternes eftermæler, og H. C. Andersen fremstilles som mere væsentlig end Karen Blixen.

Visioner på tegnebrættet, navne i den fysiske verden

Så hvad skal politikerne være opmærksomme på, når de navngiver veje efter kvinder? Som vi har set, er det ikke nødvendigvis tilstrækkeligt blot at ville opnå et ligelig antal veje og pladser opkaldt efter mænd og kvinder. Ligestilling handler i lige så høj grad om, hvilke lokaliteter der navngives efter kvinder og mænd, hvor store lokaliteterne er, om lokaliteterne er centralt eller perifert placeret, og om sammenlignelige personer med forskellige køn tildeles nogenlunde ligedanne lokaliteter. Uligheden i vejnavne skal derfor ikke blot findes i antal veje alene, kønsmæssige hierarkier kan sagtens udspille sig blandt forhold der angår centrale og perifere placeringer, lokaliteternes art og størrelse.

Det er naturligvis uhyre kompliceret at sikre ligestilling blandt vejnavnene i byerne. København er allerede bygget, og de nye veje og pladser der bygges og skal navngives, ligger i sagens natur længere væk fra centrum, idet at byen udvides. I Administrationsgrundlaget for vejnavngivning som Vejnavnenævnet følger, står der, at veje som hovedregel ikke skal omnavngives, da historien i vejnavnet skal kunne spores og tilfældige politiske strømninger ikke må spores i navnene. Det er således bemærkelsesværdigt, at H. C. Andersens Boulevard først fik sit navn i 1955 i anledning af H. C. Andersens 150 års fødselsdag. Før 1955 hed vejen Vester Boulevard. Det var således en politisk beslutning, at netop denne mand skulle hædres med netop denne centrale vej. Vejnavngivning er en politisk sag.

Når veje skal navngives, og de skal opkaldes efter personer, skal den person der navngives efter ”have haft en særlig tilknytning til København eller gjort en særlig indsats af så stor betydning for Danmark, at personen bør hædres i landets hovedstad”. Det er således en ære, at få opkaldt en vej eller en plads efter sig. Men på samme måde som vi mindes en person, når vi møder en lokalitet i den fysiske verden, som bærer personens navn, virker den fysiske lokalitets beskaffenhed også tilbage på den person, lokaliteten er navngivet efter. Lokaliteten påvirker altså den afdøde persons eftermæle. Og når Karen Blixen placeres perifert, imens H. C. Andersens placeres centralt, bliver Karen Blixens betydning for Danmark langt mindre synlig end H. C. Andersens. Også derfor er det ikke uvæsentligt, hvilke lokaliteter der tildeles kvinder, mænd og andre køn.

Litteratur

Wegeland, Kirsten (2014) Administrationsgrundlag for Vejnavnenævnet. Københavns kommune: Teknik- og Miljøforvaltningen.

Namngivning av småbarn i Sverige under 2000-talet

av Katharina Leibring

Dagens nyblivna föräldrar har ett stort och varierat namnförråd att ösa ur, och att de tycks vilja söka efter lite mer ovanliga namn är ganska tydligt. De vanligaste namnen har blivit relativt sett mindre vanliga och vi ser många exempel på individuella stavningar – och även på för Sverige nya namn. (Statistiska centralbyrån a) Det är ett spännande ämne i sig att utforska men i den här artikeln kommer jag att presentera och diskutera frekventa namn, begränsat till de namn som varit bland de 50 vanligaste småbarnsnamnen givna till flickor respektive pojkar under något år mellan 2000 och 2020. För den som vill ha ett större namnstoff hänvisar jag till Leibring 2020 där jag diskuterar de 100 vanligaste namnen givna till pojkar respektive Jag använder mig av Statistiska centralbyråns årsvisa statistik (Statistiska centralbyrån b) där olika stavningsvarianter är sammanförda men diskuterar någon gång enskilda namnformer. De skrivvarianter som jag använder är de som var mest frekventa under år 2020.

Trots mångfalden av använda namn har namntopparna varit ganska stabila under de här två decennierna. För flickorna har 94 olika namn någon gång varit bland de 50 vanligaste och för pojkarna 93. Sex flicknamn (Alice, Maja, Elsa, Emma, Julia, Wilma) och fem pojknamn (Filip, Lucas, Noah, Oscar, William) har intagit förstaplatserna. Alice har varit etta nio gånger, William åtta, Lucas sex och Emma fem gånger. Av de 93 pojknamnen har 14 legat kvar bland de 50 vanligaste under hela perioden och bland namnen givna till flickor finns något fler långliggare, 17 stycken.

Tabell 1. Pojknamn som funnits i toppen under hela perioden:

AdamAlbinAlexanderAxelEdvin
EliasFilipHugoIsakLucas
LudvigOliverOscarWilliam 

Tabell 2. Flicknamn som funnits i toppen under hela perioden:

AgnesAliceAlvaEbbaElla
EllenEmiliaEmmaIsabelleJulia
KlaraLinneaMajaOliviaSaga
SaraWilma   

Stabiliteten visas också av att ganska få namn kommit in på listan efter 2010; 25 pojknamn (Adrian, Aron, August, Charlie, Ebbe, Elton, Frank, Frans, Harry, Henry, Jack, Josef, Loui, Love, Malte, Matteo, Melker, Milo, Mohamed, Otto, Sam, Sixten, Valter, Vidar, Ville) respektive 21 flicknamn (Celine, Edith, Elise, Ellie, Hedda, Ines, Ingrid, Iris, Juni, Leah, Leia, Liv, Livia, Lo, Luna, Lykke, Mila, Minna, Signe, Sigrid, Siri). Av dessa namn har bara ett pojknamn (Matteo) nått tio-i-topp och fem ytterligare namn (Adrian, Harry och Valter respektive Ellie och Ines) kommit över plats 20. Det är alltså inte helt lätt att göra en snabb karriär som babynamn och ännu svårare att nå tio-i-topp.

Namnens struktur

Vilken struktur har då de populära namnen? Sett till stavelseantalet (efter hur namnen vanligtvis uttalas i mellersta Sverige) är tvåstaviga namn vanligast för både flickor och pojkar. Genomsnittet för flicknamn ligger på 2,32 och för pojknamn på 2,15 stavelser. Att det finns fler enstaviga pojknamn än flicknamn och att fler fyrstaviga flicknamn än pojknamn var populära runt millennieskiftet, är iakttagelser som också har gjorts i tidigare undersökningar. Det finns inga dubbelnamn i materialet, något som inte är förvånande, eftersom dessa just har börjat göra comeback som småbarnsnamn.

För att utröna om namnens struktur har förändrats under de senaste åren, och om namngivningen utifrån en könsdikotomi har förändrat sig har jag applicerat en internationell modell (Barry & Harper 1995, Nübling 2015) som även använts i en tidigare undersökning av av Linnea Gustafsson (2017) där bland annat de populäraste babynamnen 1998–2015 i Sverige är analyserade. Denna indelning bygger på två skalor, där ena änden i respektive skala är traditionellt vanligare för kvinnonamn och den andra för mansnamn. Skalorna gäller dels namnens ändelsefonem, dels deras betoning och stavelsemängd. (Eftersom det är så gott som lika många flicknamn som pojknamn har jag inte gjort några procentuträkningar utan alla tal som anges här är absoluta.)

Figur 1. Namnens struktur.

Skalan för namnens struktur är indelad enligt följande:

SkalpunktNamnets struktur
Plus 2Betoning på stavelse 2 eller senare (Amanda)
Plus 1Tre eller fler stavelser, betoning på stavelse 1 (Emelie)
NollTvåstavigt, högst 6 fonem, betoning på stavelse 1 av 2 (David)
Minus 1Enstavigt med mindre än 6 fonem (Linn)
Minus 2Tvåstavigt namn med 6 fonem eller fler och betoning på stavelse 1 (Alfred)

Ser vi till namnens hela struktur (figur 1) finner vi att den vanligaste strukturen för namn för båda könen är namn med position noll i figuren, t.ex. Lucas och Maja. Skalorna är i övrigt närmast spegelvända med fler flicknamn som betonas på stavelse 2 eller senare (plus 2) och med fler pojknamn som betonas på stavelse 1 och har minst sex fonem (minus 2 i figuren).

Namnens ändelsefonem

Beträffande ändelsefonemen får vi en bild (figur 2) där flicknamnen, som förväntat, oftast slutar på vokal (plus 1 eller plus2), framförallt på [a] (plus 2). Belägg finns dock för samtliga positioner i skalan – hela 21 flicknamn uttalas med final konsonant. Pojknamnen når en topp i mitten (noll), där de 44 namnen som slutar på en sonorant (m, n, r, l) placeras. I övrigt är pojknamnen, bortsett från att endast ett namn slutar på [a], ganska jämnt fördelade över skalan. Det är alltså totalt 17 pojknamn som slutar på vokal.

Figur 2. Ändelsefonem i namnen.

Skalan för ändelsefonem utgörs av dessa positioner:

SkalpunktNamnets ändelsefonem
Plus 2Ändelsefonemet är [a] (Ella)
Plus 1Ändelsefonemet är en vokal utom [a] (Matteo)
NollÄndelsefonemet är en sonorant [m, n, r, l] (Edvin)
Minus 1Ändelsefonemet är en frikativa [f, v, s] (Iris)
Minus 2Ändelsefonemet är en klusil [b, d, g, p, t, k] (Astrid)

Det är välbekant att traditionellt i svenskt namnskick (och i närliggande språk) brukar de flesta flicknamn sluta på vokal, företrädesvis på [a] eller [i/y]. Så är fallet också i nutid då ca ¾ av namnen har finalt uttalad vokal. Överlägset vanligast är [a] som är ändelsevokal i 59 namn. Om vi fortsatt räknar utifrån hur namnen uttalas (med stumt finalt e i ursprungligen franska namn) är det ändå hela 21 namn som slutar på konsonant, oftast [s] och [n]. Av dessa namn har 8 kommit in efter 2010.

Bland de 17 pojknamnen som slutar på en vokal är [o] vanligast, följd av [e] och [i, y]. Ett enda namn slutar på [a], nämligen Noah. En sonorant är dock, som nämnts, det allra vanligaste slutljudet med 44 namn. Runt ¼ av pojknamnen slutar på en nasal där [n] är i särklass vanligast med 18 namn. 19 namn slutar på en klusil, oftast [k] eller [d]. Det näst vanligaste enskilda slutljudet bland pojknamnen är [s] som finns i 16 namn.

De här graferna överensstämmer rätt väl med de resultat som Gustafsson (2017) visar, men bryter vi ut de namn som blivit populära först efter 2010 får vi en lite annan bild. Bland de 25”nya” pojknamnen slutar hela 11 på vokal. Det kan jämföras med att av de 23 namn som åkt ut från 50-listan sedan 2010 fanns inget med vokalslut. Det förefaller alltså som om pojknamnen något närmar sig flicknamnens struktur. På motsvarande sätt ser vi att över en tredjedel av flicknamnen som slutar på konsonant har kommit in först efter 2010. Det tycks som om de mest populära namnen till småbarn börjar väljas bland namn som är mer könsneutrala till sin bildning. Om den utvecklingen fortsätter vet vi ännu inte – fler studier av namn på väg uppåt behöver göras. Och vad händer när och om dubbelnamnen, med den för Sverige klassiska könsuppdelningen där pojknamnen består av enstaving + tvåstaving och flicknamnen utgörs av tvåstaving + tvåstaving, något som Sigurd Fries beskrev redan 1973, återkommer?

Källor och litteratur

Barry, Herbert & Harper, Aylene S., 1995: Increased choice of female phonetic attributes in first names. I: Sex Roles 32. S. 809–819.

Fries, Sigurd, 1973: Carl Ivar och Anna Greta. Några synpunkter på tryckfördelningen i de sammansatta personnamnen. I: Svenska studier från runtid till nutid tillägnade Carl Ivar Ståhle på 60-årsdagen den 27 juni 1973. Stockholm. S. 75–84.

Gustafsson, Linnea, 2017: Förnamn med klass. Fonetisk ljudsymbolism i ett intersektionellt perspektiv. I: Namn som kjelder. Rapport frå Den sekstande nordiske namneforskarkongressen på Jæren folkehøgskule, Kleppe 8–11 juni 2016. Red. av Tom Schmidt & Inge Særheim. Uppsala. (NORNA-rapporter 96.) S: 85–96.

Leibring, Katharina, 2020: Inte bara Alice och William. Om namngivning av småbarn under 2010-talet

Nübling, Damaris, 2015: The phonetic gender score of German first names and pet names. Gendered first names versus de-gendered pet names. I: Innivationer i namn och namnmönster. Handlingar från NORNA:s 43 symposium i Halmstad 6–8 november 2013. Red. av Emilia Aldrin et al. Uppsala. (NORNA-rapporter 92.) S. 196–215.

Statistiska centralbyrån a): Namnstatistik. Tilltalsnamn på nyfödda namngivna 2020

Statistiska centralbyrån b): Namnstatistik. Namn – nyfödda flickor och pojkar 1998 till 2019. [Excel-fil till download här]

Varför ett socio-onomastiskt projekt om framväxten av ortnamnspolitik i Sverige?

av Alexandra Petrulevich

När, hur och varför fick Sveriges högsta berg namnet Kebnekaise? Kebnekaise är en anpassning av nordsamiskans Giebmegáisi med betydelsen ‘kittelformad fjälltopp’ där samiska ljud och ljudkombinationer bytts ut till svenska. Det försvenskade namnet har länge varit bergets enda officiella namn. Först år 2000 fick ortnamn på minoritetsspråk lagstadgat skydd genom Kulturmiljölagen. Som direkt följd av lagstiftningen sattes flerspråkiga skyltar upp där namnen redovisas på svenska och på Sveriges minoritetsspråk samiska (nordsamiska, lulesamiska, umesamiska och sydsamiska), finska och meänkieli. Utifrån dessa uppgifter kan man lätt få en uppfattning att medveten namnpolitik och mer specifikt ortnamnspolitik är ett fenomen som hör samtiden till.

Det är dock som så att explicita krav att försvenska ortnamn av icke-nordiskt ursprung finns belagda redan i Lantmäteriets instruktioner från 1600-talet utfärdade i samband med den landsomfattande geometriska karteringen av stormaktstidens flerspråkiga Sverige. Det finns med andra ord en bakgrund till dagens komplexa namnpolitiska situation med rötter som går flera hundra år tillbaka i tiden. Mer därtill, det finns inte något skrivet om den här bakgrunden eller rent allmänt om framväxten av ortnamnspolitiken i Sverige. Spännande eller hur? Där någonstans, i insikten om att det faktiskt inte finns någon forskning om just dessa aspekter av stormaktstidens kartering, börjar mitt nya projekt, Att försvenska den Andre: namnpolitiken i storskaliga geometriska kartor från stormaktstidens Sverige (1630–1700).

Bild: Exempel på en storskalig geometrisk karta från Mecklenburg-Vorpommern, Tyskland. Källa: Geogreif, B 1:28.

I projektet vill jag blottlägga ursprunget till den svenska namnpolitiken avseende icke-nordiska ortnamn genom att studera den namnpolitiska processen i dess olika kontexter, både sociala och materiella. För att uppnå målet kommer jag att klargöra hur denna process såg ut. I och med att mina pilotundersökningar visat att icke-nordiska ortnamn hanterats och anpassats olika i olika delar av det svenska stormaktsväldet kommer jag också att förklara varför dessa skillnader uppstod. Jag vill pröva ett huvudsakligt antagande om att valet av olika sätt att hantera ortnamnen kan ha berott på hur kulturellt och språkligt nära svenskspråkiga lantmätare och flerspråkiga områden där namnen har sitt ursprung stod. Av denna anledning har jag valt att undersöka geometriska kartor från Norrbotten i Sverige som utmärks av språkkontakt mellan samiska, finska och svenska, Åbo och Björneborg i Finland där finska och svenska kommer i kontakt, samt Mecklenburg-Vorpommern i Tyskland där tre språk historiskt varit närvarande, västslaviska, tyska och svenska.

Min förhoppning är att projektet kommer att föra den svenska socioonomastiska forskningen framåt, eftersom projektet som använder sig av flera nya metodologiska och teoretiska grepp är det första att undersöka namnpolitiska konsekvenser av 1600-talets geometriska kartering. Det är mitt mål och förhoppning att projektets resultat blir en självklar utgångspunkt för framtida undersökningar om svensk ortnamnspolitik. Dessutom hoppas jag att i dialog med relevanta myndigheter se till att dessa resultat används för att utveckla en mer insiktsfull politik avseende ortnamn på minoritetsspråk i Sverige idag.

Naming trends in Denmark

by Katrine Kehlet Bechsgaard & Birgit Eggert

When reviewing the name fashions of the past few decades in Denmark, several trends catch the eye. Like Norwegian parents, Danish parents have a large number of names (over 43,000) to choose from, and this number is continuously growing, especially since a new and more liberal name law came along in 2006. So, what characterizes the first names that are trending in Denmark in the beginning of the 21st century? We will give a brief overview of some of the dominant trends.

Preferred sounds in Danish first names

In Denmark, the girl name Emma and the boy name William have been among the most used first names for newborns for a long time, and these two names contain several of the qualities that characterize today’s Danish first name fashions.

Illustration: The ranking of Emma and William in the annual top 50 of names for children born 1993-2019. Source: Statistics Denmark

Common for both girl and boy names is that certain sounds are popular. Especially sounds that are represented by l and m in writing, and both Emma and William are good examples of this. Also, girl names like Alma, Clara, Karla, Ella, Mathilde, and Maja as well as boy names like William, Alfred, Karl, Lucas, Malthe, and Emil are among the most popular names. The top 50 of names for children born in 1995 features 27 girl names and 25 boy names containing an l and/or an m, while the corresponding number for children born in 2019 is 29 girl names and 31 boy names. So, we are seeing a slight increase in this trend.

Another striking sound phenomenon in the name fashion is hiatus, i.e. when two vowels are directly next to each other, but each belongs to its own syllable, such as Liam, Noah, Sofia, and Olivia. Hiatus is very rare in the Danish language, which makes its relative frequency in first names for newborns quite remarkable. In the top 50 for children born in 1995, four girl names and four boy names contain hiatus, while in the 2019 top 50, seven girl names and 10 boy names contain hiatus. So, there has been a small rise in this trend in Denmark.

Additionally, we are seeing a number of names – especially boy names – beginning with Vi-/Wi– (v and w have the same pronunciation in Danish). Among these are names like William, Victor, Viggo, Villads, and Villum, which are all on the top 50 for boys born in 2019. In the corresponding list for boys born in 1995, there is only Victor, but maybe – at least partly – Kevin and David can be counted as belonging to this trend even though –vi– does not appear initially. The vi-trend might also be relevant for girl names, at least Victoria and Vilma (and Olivia) are in the top 50 for girls born in 2019, while no names of this type were among the 50 most common for girls born in 1995. Also, names like Vigga and Viola have become popular during the past couple of decades.

Two-syllable girl names ending with an -a

Since around 2000, two-syllable names ending with an –a, such as Alma, Clara, and Liva, have been dominating the lists of popular girl names. For instance, in 1995, there were 19 girl names with an –a ending on the top 50, 13 of which had two syllables. In 2019, this number had grown to 30 girl names with an –a ending, and 24 of these had two syllables. During the same time, there has been a decline in three- and four-syllable girl names ending in –e, which were trending in the 1980’s and 1990’s, including Sofie, Louise, Pernille, and Caroline. The 1995 top 50 included 17 three- and four-syllable names with an –e ending, whereas the 2019 top 50 included only four names with these characteristics.

The many short –a names on the popularity charts illustrate the pattern of names returning approximately 100 years after their last peak. Names like Karla, Ella, and Rosa had their latest peak in the beginning of the 20th century and therefore, their current popularity makes perfect sense. However, even though short –a names were popular in the early 1900s, it is sometimes unpredictable exactly which names will return with a strength similar to that of its previous peak. For example, we see a lot more Emmas and Fridas now than we did 100 years ago, whereas there were many more girls named Gerda and Erna 100 years ago than there are today.

Two-syllable boy names ending with a consonant

For a long time, it has been common for the most frequent boy names to – in contrast to the girl names – end with a consonant. In 1995, as many as 46 of the top 50 names had a consonant ending, and 30 of these had two syllables. In the latest top 50 from 2019, there were 41 boy names with a consonant ending, of which 27 were two-syllable names. This means that even though the trend remains very dominant, it seems to be declining slightly.

Among the boy names with a consonant ending, some letters seem to be particularly common. For instance, eight names in the latest top 50 end with an -s (or in Felix’ case, an -s sound), including Lucas, Magnus, Villads, and Milas, while 10 names end with an -r, half of which end in -er, including Oliver, Anker, Asger, and Walther.

Winds of change

In recent years, we are seeing new trends emerging. Among these is a development toward girl names ending with a consonant; in 2019, Agnes, Astrid, Ellen, and Esther were all in the top 30. Other names ending in consonants, such as Ingrid, Edith, and Elin, are on the rise as well. It is worth noting that these names all have a vowel as the first letter, and it seems that E– is a particularly popular first letter in girl names ending with a consonant.

And girls are not the only ones getting names with new endings. In the boys’ top 50 from 2019, there are five boy names ending with an –o: Hugo, Viggo, Theo, Otto, and Matheo. Other names with an –o ending have been on the rise for the past couple of decades as well, including Milo and Leo. Also trending for boys are one-syllable names, which have never been in use in Denmark before, such as Storm and Nohr. Furthermore, we are seeing a rise in popularity for other one-syllable boy names that had their latest peak in the first half of the 20th century, such as Svend, Knud, and Finn. These will probably soon be followed by even more one-syllable boy names like Per, Kurt, and Jan, which peaked in the middle of the 20th century and are likely to become more popular over the next few decades, if they follow the pattern of names coming back after 100 years.

Yet another trend involves both girl and boy names. Names ending in –y and –ie that are originally English short forms are trending, and it is remarkable that we are seeing similar developments for boys and girls. In the girls’ top 50 from 2019, Ellie, Lily, Emily, and Molly represent this trend. This name type is not represented in the boys’ top 50, but names like Eddie, Henry, and Villy have all been on the rise for the past decade. Some of these names are unisex names, for example Billie, which is used for both boys and girls, however with Billy as the most common spelling for boys. This trend gives parents – at least to some extent – the chance to give their children a less gendered name in line with today’s focus and discussions on gender.

Naming trends in Norway

by Krister Vasshus

Trends in naming can be classified in several ways, and over the course of 30 years, we can see that there have been several trends in the Norwegian naming material. When Norwegian parents give names to their children, they have a large pool of names to choose from, but statistics clearly show that the chosen names follow certain trends. In the following, I will give a short overview of these trends.

Close-up vowels

Names with two vowels next to each other fall into two categories. They can either be with a diphthong or with two syllables. Øystein, Aud and Heidi all have diphthongs, and are fairly common. Names where two vowels next to each other are pronounced with two syllables, however, constitute around half of the top 10 given male names between 1990 and 2005. This trend has since been less important (two-three names on top 10 male names between 2018 and 2020), and it also took a while before this phonetic trend constituted half of the given names for women, between 2010 continuing to 2020.

Women with vowels, men with consonants

Over the last 15 years, all top 10 woman names ended with a vowel (with the exception of Ingrid on place 10 in 2020, although this name is pronounced [iŋ:ri:] or [iŋg:ri:]  in Norwegian, still ending with a vowel). After 2010, seven of the top 10 female names ended with a.

Between 1995 and 2015, all top 10 names for men ended with a consonant. This trend is still valid, and both for 2016 and 2020 the only name on this list ending with a vowel was Noah/Noa. After 2000 the o-ending has become more common in boy names, clearly influenced by southern European names like Theo and Hugo.

Figur 1. Matheo became a popular name very rapidly during the first decade of this millennium. Source: Statistisk sentralbyrå, https://www.ssb.no/a/navn/gutter/matheo.html

When it comes to consonants, we can clearly see that l, m, n and r are very popular in names. On the top 10 list for boy names in the first decade of this millennium, these sounds represented half of all the letters, and 70% of the letters in girl names. In later years, we also see hints that voiced full stops (b, d, g) are viewed as feminine and voiceless full stops (p, t, k) are viewed as masculine. After 2000 there has been more vowels in girl names and more consonants in boy names.

Length

After a period between 1970 and 2000, where names, especially women’s names, had been long, the most popular names became shorter. Mostly this was because parents chose names with fewer consonants, as the number of syllables has been stable. Aleksander and Bjørnar has the same number of syllables as Emilie and Lea, but there is an obvious difference in length in the names. Some long names are still popular, and the tendency is that parents either use long names or short ones.

Stress on the first syllable?

Nordic names, like most other words in Scandinavian, have stress on the first syllable. This was also the case for Nordic versions of names with foreign provenance, such as Anna, Thomas or Line. By the 1990s, about half of the girls and one third of the boys got names with stress on the second (or third) syllable, like Susanne and Karoline. This trend started in the 1960s for girls and in the 1980s for boys. After 2000, names with stress on the first syllable became more common again, particularly for the boys. After 2010 only about 2 of the top 10 boy names had stress on the second or third syllable, but for girl names it was 3-4 of the top 10.

Figur 2. With stress on its second syllable, Susanne reached its popularity peak in the 1990s. Source: Statistisk sentralbyrå, https://www.ssb.no/a/navn/piker/susanne.html

Nordic or biblical names?

Nordic names were dominant on the top 10 list until the 1940s, when these names gradually decreased in number. But the number of Nordic names on the top 50 lists for both girl and boy names has increased somewhat since 2010, from 4-5 names for both genders to 11 girl names and 8 boys names in 2020.

Biblical names have been increasingly popular since 1990, and many of these names have characteristics that fall into some of the abovementioned traits, like close up vowels (Naomi, Matheo) and girls names ending with a (Lea, Sara, Rebekka). Overall, there is a tendency of a bigger spread in naming. The most popular names are given to fewer individuals, and many parents seem to want their kids to have original or rare names, or at least what the parents view as original and rare.

Unika förnamn och identitet i historisk dopnamnsgivning

av Kaj Borg

I sitt blogginlägg i december 2020 diskuterade Birgit Eggert en grupp förnamn som intresserar såväl den vanliga språkbrukaren som den professionella namnforskaren – de s.k. unika förnamnen. Ett förnamn kan betraktas som unikt om det inom en kronologiskt och demografiskt avgränsad namngivarkrets förekommer bara en gång. Unikt namn är alltså ett relativt begrepp. Ett förnamn som framstår som unikt i en namngivarkrets kan mycket väl ha större spridning i en annan.

Medan Eggert dryftar frågor kring unika namn i modern dansk namngivning, reflekterar jag här över motsvarande namngrupp i ett historiskt namnmaterial hämtat ur dopböcker för den österbottniska svensk-finska staden Gamlakarleby (numera Karleby) 1657–1928. De moderna danska engångsnamn som Eggert diskuterar är svåra att komma åt, eftersom listor över unika förnamn av sekretesskäl inte får offentliggöras. Följaktligen är det då också svårt – om inte omöjligt – att belysa deras bakgrunder. Mitt material, som är historiskt och därför går att undersöka på individnivå, omfattar namnen på samtliga namngivna i den ovannämnda populationen, vilket gör att jag kan peka ut de fonologiskt unika namn som använts bara en gång i dopnamnsgivningen. De använda källorna, dopböckerna, förmedlar dessutom information om namngivningskontexten, något som i sin tur gör det möjligt att relatera namnen till omständigheterna kring namngivningen. Dessa kopplingar mellan de unika namnen och namngivningskontexten kan användas som indikatorer för olika motiv bakom namnen. I stället för motiv är det dock kanske mera rättvisande att tala om de unika förnamnens kontextuella betydelsepotential eller deras presumtiva funktioner i namngivningen. Det handlar ju sist och slutningen om namnforskarens kontextbaserade tolkningar av vilka motiv som kan ha spelat in vid namnvalet.

Hur kan då de unika förnamnens potentiella funktioner beskrivas på ett systematiskt sätt? Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan analysen byggas på identitetsbegreppet. Som Richard D. Alford konstaterar i sitt etnolingvistiska verk Naming and identity (1988), ger individens förstgivna namn signaler om hur namngivarna ser på den namngivnes individualitet och dennes placering i det rådande sociala nätverket. Med andra ord ges den namngivne en individuell och en kollektiv identitet genom namnvalet. I det följande ger jag med hjälp av några exempel en inblick i de unika namnens individualiserande och integrerande funktioner i dopnamnsgivningen i Gamlakarleby.

Ett unikt förnamn verkar ha framhävt den namngivnes individualitet på ett markant sätt, alltså starkare än de frekventare namnen. Denna individualiserande funktion är emellertid inte jämt representerad över hela den undersökta perioden igenom. Från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet är de unika namnen få och upptar bara ca 1 % av alla givna enstaka förnamn. Från och med 1850-talet ökar andelen successivt och på 1920-talet ligger den redan vid ca 5 %. Att andelen ökar mot slutet av undersökningsperioden kan tolkas som så att den namngivnes individualitet fick större vikt vid namngivning. Detta kan säkert sättas i samband med de omvälvande förändringarna i samhället som ägde rum under senare hälften av 1800-talet med större social och kulturell diversitet som resultat.

Kopplingar mellan det unika förnamnet och dess kontext kan alltså användas som indikatorer för potentiella integrerande funktioner. I dopboksanteckningen ingår uppgifter om bl.a. föräldrarna och dopvittnena (namn och yrke/titel). Det givna unika namnet kan också sättas i relation till de övriga förnamnen t.ex. med avseende på dess språklig-kulturella karaktär. Med hjälp av de tillgängliga uppgifterna kan den integrerande funktionen beskrivas mera i detalj. Den kan vidare delas in i en familjeintegrerande, en bekantskapsintegrerande, en socialgruppsintegrerande och en språkgrupps- och kulturintegrerande funktion.

De unika förnamn som påträffas under 1600-talet och förra hälften av 1700-talet tycks bl.a. ha använts i ett polariserande syfte; den namngivnes låga eller höga sociala bakgrund framhävs genom det unika namnet. Perpetua och Blondina är unika namn på två utomäktenskapliga 1700-talsflickor. Eftersom utomäktenskapliga barn hörde till de socialt utstötta i samhället måste dessa unika namn ha pekat ut namnbärarna som individer med låg social status. Namnen har antagligen varit mer eller mindre stigmatiserande. Under samma period försågs två pojkar med de unika namnen Sjalltiell respektive Sijlluäster. Namnet Sialltiell gavs inom den socialt högt uppsatta familjen Westring som var bekant med den engelsk-stockholmska familjen Sheldon där namnet förekom. Namnet Sijlluäster gavs en pojke i en militärfamilj, d.v.s. en familj med klar och stadig social ställning. Vart och ett av dessa fyra unika förnamn hade alltså en uttalad socialgruppsintegrerande funktion, antingen i negativ eller i positiv bemärkelse.

Uppkallelse som familjeintegrerande funktion dominerar inom namngivningen under hela den undersökta perioden. Vanligt var att pojkar uppkallades efter sina fäder, flickor efter sina mödrar. Under 1800-talet blev det emellertid vanligare att barn uppkallades också över könsgränsen. Detta innebar i praktiken att flickor började få förnamn som etymologiskt och/eller fonologiskt stod faderns förnamn nära. Resultatet var flera förnamn som kom att framstå som unika i den lokala namngivningen, t.ex. Anders à Andrejett, Georg à Georgine, Axel à  Axeliana och Rafael à Rafaëla.Under senare hälften av 1800-talet hämtades nya förnamn från olika språk, kulturer och ideologier. Kreativiteten var påfallande stor och flera av de nya förnamnen med språkgrupps- och kulturkretsintegrerande funktion förblev engångsföreteelser. Hit hörde exempelvis många engelska förnamn såsom pojknamnen Cuthbert, Douglas och Gej samt flicknamnen Daisy, Darling och Nelly. En del unika namn tycks ha varit inspirerade av den nordiska namnrenässansen såsom pojknamnen Odin, Styrbjörn och Vidar samt flicknamnen Aslög, Ingemo och Norna. Den klart största gruppen av unika namn med potentiell språkgrupps- och kulturintegrerande funktion var dock finska namn och namnformer. Efter det att finskan år 1863 hade fått officiell status vid sidan om svenskan började namnskicket i snabb takt förfinskas. Förfinskningen av namnskicket avkastade många unika namn och namnformer såsom pojknamnen Aatto, Armo, Kaiho, Lemmitty och Poika samt flicknamnen Armas, Armias, Ihaelma, Onni och Toivottu.

Unika förnamn kan alltså förefalla som en marginell grupp eftersom de i vanliga fall upptar bara någon procent av de givna förnamnen inom en population. Som Eggert har påpekat och som framgått av min framställning vittnar de emellertid ofta om stor kreativitet och nyskapande hos namngivare och därför är de sin sällsynthet till trots centrala vid beskrivning av den komplexitet som är karakteristisk för all namngivning.

Socioonomastiska perspektiv på hållplatsnamn

Av Väinö Syrjälä

Bland de urbana namnen finns flera namnkategorier som hittills bara i liten grad diskuterats av namnforskare. Ur ett socioonomastiskt perspektiv kan dock sådana namn erbjuda oss intressant information, inte bara om namnen i sig utan om det vidare språksamhället. Som ett exempel på sådana urbana namn ska jag här diskutera namnen på busshållplatser som jag själv studerat i både Helsingfors och Stockholm.

Många av oss har stött på och använt hållplatsnamn i vardagen, kanske utan att lägga särskilt mycket märke till dem. Det är naturligt eftersom hållplatsnamn sällan är särskilt spännande som namn. De flesta busshållplatser är namngivna efter andra saker: gator, stadsdelar eller offentliga byggnader. Därmed är identifiering av en hållplats bara en slags sekundär funktion för de aktuella namnen. I den specifika kontexten kan man dock lyfta fram åtminstone två socioonomastiskt intressanta frågeställningar: vilka namn används som hållplatsnamn (och varför) samt hur används hållplatsnamnen (och av vem)?

Ett hållplatsnamn i Stockholms söderort. (Foto: Väinö Syrjälä)

Vilka namn används som hållplatsnamn?

Hållplatsnamnen är som sagt oftast lånade från det omgivande (urbana) namnförrådet. De är också en del av det planerade namnlandskapet och ansvariga kollektivtrafikmyndigheter och kommuner har sina egna kriterier för namngivningen. Exempelvis namnger Helsingforsregionens trafik (HRT) busshållplatserna efter tåg- och metrostationer, korsande gator eller välkända platser och institutioner. Sådana namn är också en mer stabil utgångspunkt för att hållplatsnamnen ska vara aktuella på längre sikt: en gata byter sällan namn medan i dag synlig kommersiell verksamhet kan när som helst flytta eller ändra sitt namn.

En enkel analys av namnen på hållplatserna längs stombusslinjerna 1–6 i Stockholms innerstad visar exempelvis att de flesta hållplatser där är namngivna efter gator (43 av 98: Gotlandsgatan, Valhallavägen), följd av parker och torg (25: Hötorget, Kungsträdgården, Odenplan). Resten av hållplatser har namn efter offentliga byggnader och institutioner (15: Landstingshuset, Stadion, Södersjukhuset), diverse områden/platser (12: Gärdet, Slussen) eller kollektivtrafikens knutpunkter (3: Cityterminalen, Östra stationen).

Eftersom de utvalda namnen får ökad synlighet som hållplatsnamn, skulle det vara intressant att undersöka vidare huruvida detta påverkar uppfattningar eller kunskap om namnlandskapet eller vår bild av staden. Klart är exempelvis att hållplatsnamnen (vid sidan av andra officiella ortnamn) bidrar till tvåspråkighetens synlighet i Helsingforsregionen, samtidigt som etablerade namn kan vittna om t.ex. stadens historia (tänk på Tölö tull i Helsingfors och Skanstull i Stockholm).

Hållplatsnamn parallellt på två språk i Vanda. (Foto: Väinö Syrjälä)

Hur används hållplatsnamnen?

Hållplatsnamn är förstås framför allt synliga i kollektivtrafiken: på själva hållplatsen som i bilderna ovan eller ombord på bussen (via displayer och högtalarutrop). Namnen är också centrala i den övriga passagerarinformationen, exempelvis i de instruktioner som reseplaneraren på nätet eller i appen ger för de resande. Namnbruket i dessa sammanhang innehåller enligt mina observationer inga större överraskningar. Ofta förekommer namnen med en bestämning (”hållplats X”) för att tydliggöra att det handlar om just hållplatsen och inte den primära namnbäraren, tänk t.ex. trafikmeddelanden som: ”Hållplats Celsiusgatan är flyttad […]”.

Den mest intressanta frågan gäller däremot om och hur hållplatsnamnen används av stadsborna. Känner man till och använder man de officiella namnen? Eller har man i bruk egna, inofficiella namn för knutpunkterna på ens vardagliga resvägar? Här finns det behov för en ordentlig socioonomastisk undersökning!