“Children learned the alphabet of the landscape before and at the same time as they learned the alphabet of the book.”
This comment, in a place-name record put together in 1994 by Lúther E. Gunnlaugsson, farmer at Veisusel in Fnjóskadalur in northern Iceland, indicates that in Iceland in previous times, the ability to read the landscape, not least on the basis of place-names, was thought to be important. Each place-name represented a letter or sign, as in an alphabet, and as such, was part of a bigger whole.
Farm landscape through the eyes of a child. Halldór Pétursson 1924. National Museum of Iceland.
Lúther’s comment fits well with well-known theoretical ideas about landscape and the marks that humans make on/in it. Scholars have, for example, compared landscape to a text in which writing, reading and literacy are implicit, and also to a palimpsest manuscript – a manuscript whose text has been scraped off and written anew with new ink. In this way, landscape, along with the place-names in it, is multi-layered, constantly changing and often complex. At the same time, it is necessary for those who live in and interact with particular places to be able to read it, or read out of it – to understand what place-names referred to, and what kinds of meaning they contained.
Place-name knowledge in past times could be an indicator of an individual’s status within a particular group, and it could enable children to accomplish tasks or work that carried with it a certain responsibility. Thus, in a place-name record for the farm of Brekka in Svarfaðardalur in northern Iceland, we read how adults had names for every landscape feature at their fingertips: “…each hill, gully or cliff … on every upland heath between Bakkadalur and Holtsdalur.
These place-names were necessary for boys to know if they hoped to become a shepherd, because otherwise it could be difficult if, for example, the dairy-women asked where the ewes had been found, and if he could not identify the place by name then he was an idiot and would be laughed at by them.” Aged nine, having accompanied his uncle up on the heaths searching for sheep, the author of these words had become a competent shepherd who was knowledgeable about place-names in the area.
Children as authors
Children were not only passive readers of the landscape but also active authors. There are various hints that suggest this in the place-name records. The informants in the records had generally reached old age when the place-names were put down in writing but were happy to go back in time to their early years when they were recalled.
There are examples of ruins of shepherds’ huts in outer meadows that had names such as Markúsarkofi, Bensagerði and Rönkukofi, all most likely named after children who looked after the sheep, possibly by other children. Other examples of hut names include Bræðraborg (Brothers´ Butte), Krummastaðir (Krummi´s farm or Raven´s Farm) and Barnabaðstofa (Childrens´ living room).
Ruins of a shepard´s hut. Öxnadalshreppur, N-Iceland. The Institute of Archaeology, Iceland.
Sites of play were probably the most common places that children named: these were places that were central to their early world but did not have much significance in the daily life of adults. Examples of these may include Gullatóft at Austdalur in Seyðisfjörður in the east of Iceland, and Leggjabú at Dalbær in Hrunamannahreppur in southern Iceland: both names refer to toys directly.
There are other examples where play-sites were given farm-names, e.g. at Litli-Galtardalur on Fellsströnd in western Iceland where kids built “houses and halls, sheep-pens and fences” all around a certain hill. Fögruvellir (Fair Grounds) was nearby, as was Vallabú (Valli´s farm), “under a grassy overhang” – so-called because a boy called Valli built a structure there. At Austurhlíð in Eystrihreppur, southern Iceland, at a place called Kirkjulundur (Church Grove) there was a fenced-off plot where children buried dogs, cats and other animal friends. There was even a little church that the children had built: inside there was space for one person. These are all intriguing indications of how children named places to create a space for their games: they built their own world on the basis of various ideas taken from the adult world, adapted to their own sphere and rules.
Sometimes children’s place-names are not paid much accord in the place-name records. An example of this is found in the record for Staðarhraun in Mýrar in the west of Iceland: a certain channel that children called Kjóamýri because of Arctic skua attacks (kjói = Arctic skua) is mentioned, but the informant makes it clear that that name disappeared from use as soon as the children had grown up.
At Landakot on Vatnsleysuströnd on the Reykjanes peninsula there is a description of a boggy area called Móar where there were bare patches of earth and rocks to which children gave “various names, which hardly count as place-names.” Unfortunately, these names were not recorded.
In both of these examples we can see the assumption that place-names used by children were not thought to be of much significance: maybe the names had not been passed on to others or become established in the adults’ language, likely because they were only used within the children’s group and therefore the chances of them becoming fixed were smaller.
Another example, though, from Vatnsleysuströnd, might point to a contrasting idea: that children themselves were also part of the place-naming process: there, children came up with new names for places that already had names – thus they began to call “Síki” (Canal) by another name, “Sílalækur” (Small Fish Creek), and the ruins of the old farm-house at Stóru-Vogar “Rústir” (Ruins). Both of these names seem to have survived.
All of the examples in this paper derive from place name registers preserved in the archive of The Árni Magnússon Insitute, Iceland. Most of them are accessible online at: www.nafnid.is
This paper is an English translation of the Icelandic Stafróf landsins: Örnefni barna that appeared on the Árni Magnússon Institute web page in November 2020. Translation by Emily Lethbridge.
År 1515 omtalas en ”Svante Ingeborg”, även skriven ”Ingeborg Svantes” och ”hustru Ingeborg” i Stockholms tänkeböcker (tryckt i Stockholms tänkeböcker 5, s. 36 f.). Det framgår att hustru Ingeborg några år tidigare hade tillerkänts den betydande summan av 20 mark av Stockholms rådhusrätt, som ersättning för sitt omak och sin trohet mot en viss Hemming. Detta beslut bestreds nu av en av Hemmings arvingar, hustru Anna. Ingeborg hade själv hunnit avlida, men hustru Anna krävde nu (utan framgång) ersättning av en av Hemmings testamentsexekutorer. Ämnet för den här texten är frågan vilka Ingeborg och Svante kan ha varit. Att det rör sig om ett äkta par vore den mest närliggande gissningen, men sanningen är troligen en annan.
Svantes barnmorska 1496
I artikeln Ingeborgh i Sveriges medeltida personnamn upptas år 1496 en viss Jngeborgh Swantes barnamoderske i ett belägg från Stockholms tänkeböcker (band 3 s. 274). Anledningen till att hon omtalas är att hennes bror har mördats. Ingeborg bör ha varit en välkänd person och kan dessutom ha varit berättigad till mansbot, vilket kan ha gjort hennes identitet intressant i sammanhanget. Oavsett anledningen har vi här för ovanlighetens skull en man som identifieras i relation till en kvinna. Men Ingeborg relateras i sin tur till till en viss Svante. Tydligen har hon varit i tjänst hos honom, vilket kan tyckas egendomligt för en barnmorska. Förhållandet är dock inte unikt: en anonym barnmorska tycks på annat ställe i tänkeböckerna ha varit i tjänst hos en viss Måns guldsmed (band 2 s. 507). Men vem var Ingeborgs husbonde Svante?
Vid denna tid i Stockholm kan det inte råda några tvivel om att det mycket ovanliga mansnamnet Svante syftar på Svante Nilsson, riddaren Nils Stures son, riksråd från 1482, dubbad till riddare 1497 (av unionskungen Hans efter att ha ställt sig på dennes sida mot Sten Sture) och slutligen svensk riksföreståndare från 1504. Ingeborg kan tänkas ha förlöst Svantes son Sten, som antas vara född 1492 eller 1493 och för eftervärlden är känd som Sten Sture den yngre.
Beläggen i Sveriges medeltida personnamn låter oss följa Ingeborg från 1496 till en anteckning i Stockholms skattelängder 1504. I det opublicerade ordboksmanuskriptet finns även de ovannämnda beläggen från 1515 med, liksom ett par till från 1517. Hon skrivs vanligen ”Svantes Ingeborg”, någon gång även ”Svante Ingeborg” och ”herr Svantes Ingeborg”. Intressant är att Svantes herretitel vanligen inte sätts ut, trots att den var närmast obligatorisk för riddare. Detta tyder på att attributet stelnat som binamnselement före Svantes riddardubbning 1497.
Avslutning
I Agneta Sundströms monografi över binamn i Arboga stads tänkeböcker behandlas bland mycket annat en Jon Finska (s. 74). Som Sundström framhåller syftar binamnet med all sannolikhet på att han varit i tjänst hos en Margit Finska. Namnbäraren vinner burskap men behåller anknytningen till Margit. Svantes Ingeborg är en rätt tydlig parallell till Jon Finska. Ett annat fall är troligen (Sigrid) Krakadegia (1478 Stockholms tänkeböcker 1 s. 162), som kan syfta på att Sigrid är eller har varit deja hos borgaren Hanis Kraka, som förekommer i Stockholms stadsböcker 1472–1480. (Hans Kråka bar troligen det tyska släktnamnet Krahe, men anslutet till det fornsvenska appellativet kraka; jfr Sveriges medeltida personnamn under Hans, början 1430-talet och 1472 14/10).
Den här typen av binamn eller attribut som på ett relativt fritt sätt relaterar en människa till en annan är ovanliga och svårupptäckta i källorna men är enligt min uppfattning av stort intresse. De kanske var relativt vanliga i tidens muntliga vardagsspråk.
Referenser
Stockholms stadsböcker från äldre tid. 2, Tänkeböcker 1–5. 1917–44. Stockholm
Sture (yngre ätten). Artikel i Svenskt biografiskt lexikon av bl.a. Hans Gillingstam och Gunnar T Westin. 2013 urn:sbl:34629
Vi omges dagligen både av talat språk och av olika typer av skriftliga budskap. Traditionellt har sociolingvistiken ägnat sig åt studier av det talade språket men under senare tid har intresset för olika typer av skrivna texter och budskap i det offentliga rummet väckt ett allt större intresse.
Vi möts ständigt av olika typer av skriftliga budskap med olika avsändare och olika tänkta mottagare. Det kan handla om alltifrån officiella trafikskyltar, kommersiella skyltar och reklamtexter till handskrivna lappar och klotter tillkomna av individuella aktörer. Genom att studera dessa olika texter och placera dem i en samhällelig kontext kan de tjäna som redskap för att förstå olika aspekter av ett samhälle med utgångspunkt i de organisationer eller individer som författat texterna.
En stor del av de texter vi dagligen möter är namn. Dessa namn är ofta skrivna på olika språk. I Göteborg talas ungefär 120 olika språk och denna flerspråkighet återspeglas i de kommersiella namn vi dagligen möter när vi rör oss i staden.
Namnen som verktyg för att förstå en stads flerspråkighet
Ofta tänker vi inte ens på det, men språken i vår omgivning påverkar alla oss som lever och interagerar i samhället. Det kan få en person att känna sig hemma – eller helt främmande. Språken har inte bara en kommunikativ funktion utan även en symbolisk sådan, eftersom ett språks närvaro i det offentliga rummet bekräftar talarnas plats i samhället. Eftersom Sverige inte för någon statistik över talade språk är vår kunskap idag något begränsad vad gäller vilka språk som talas var, av vem och i vilka situationer. Att studera namnskicket i staden är dock ett (bland flera) verktyg för att förstå vilka språk som talas och i vilka funktioner de förekommer i.
Namnen i två Göteborgsstadsdelar
Låt oss titta på två områden i Göteborg: Gamlestaden och Nya Hovås. Gamlestaden är ett område som alltid kännetecknats av flerspråkighet. Under 1960- och 70-talen rekryterade kullagerfabriken SKF arbetskraft från delar av Europa: Finland, Ungern, Italien och länderna på Balkan är några exempel. Arbetarna fick bostäder i anslutning till fabriken och i området växte verksamheter med hemländernas produkter fram. De är idag borta och namnen i hög utsträckning försvunna. Endast några enstaka, såsom Italienska kolonin, lever kvar i göteborgarnas minnen.
Idag har nya invånare och nya verksamheter kommit att prägla området. De språk vi idag framförallt ser talas av personer som kommit till Sverige under senare tid. I Gamlestan är arabiska det vanligaste språket, vid sidan av svenska. Det kan delvis förklaras med att området präglas av flera moskéer som bär arabiska namn. I anslutning till dessa har andra verksamheter vuxit upp. Även de bär ofta arabiska, somaliska eller kurdiska namn. Personer som talar dessa språk är flitiga besökare i moskéerna.
Falafelstånd invid en moské i Gamlestaden. Foto: Maria Löfdahl.
Nya Hovås är ett nybyggt område som vuxit upp i anslutning till ett köpcentrum med väldigt tydliga krav på design. Även i detta område är övervägande del av namnen på andra språk en svenska. Det är dock en annan typ av flerspråkighet som möter besökaren. Här domineras namnskicket av europeiska högstatusspråk såsom italienska och franska – språk som kopplas till ekonomiska värden.
Skönhetssalong i Nya Hovås. Foto: Maria Löfdahl.
Olika typer av flerspråkighet i namnskicket
Flerspråkigheten i namnen ser alltså väldigt olika ut i de båda områdena. I Gamlestaden är namnen (och språkvalen) resultat av migration och segregation och har en direkt koppling till områdets befolkning. Namnen har en informativ, kommunikativ och platsskapande funktion.
I Nya Hovås har namnen (och språkvalen) ingen koppling till vilka språk som talas av områdets befolkning. De är istället resultat av gentrifiering där olika språk snarast används som ”visuell fetisch” och har ett högt ekonomiskt värde. Genom att studera stadens namn och reflektera vilka språk de är på kan de hjälpa oss att förstå hur människor rör sig och lever i den segregerade staden där folk med olika bakgrund och olika språk sällan möts.
This segment of research outputs has grown immensely over the recent decade in the Nordic countries. There are many reasons for this development, for instance, researchers’ interest in spatial dimensions of various materials such as place-names, early modern inventories and cadastral maps, medieval literature and art etc., and interdisciplinary methodology combining traditional and digital methods as well as availability of specific research funding calls.
Apart from presenting the resources and the data they offer, the chapters of the volume include example studies showcasing the potential of these newly developed spatial infrastructures for research as well as practical applications of digital methods.
Map showing result of not stating a same-origin place-name (Ypso and Øpso) relationship between localities/feature types from chapter 6 by Peder Gammeltoft.
The spatial focus of the aforementioned projects implies, quite unsurprisingly, that many of them deal with place-names, modelling of place-name data or place-name databases in one way or another. This is a welcome development in the field of spatial humanities where collation and processing of name data traditionally received little attention.
In the realm of the digital, place-names are seen as mere attributes, an almost arbitrary addition to the core values in the digital gazetteer model, coordinates and feature type, widely used to both define and describe any location in a spatial database. This volume provides several examples of how geocoded humanities data challenge this model and in what ways the model can be adapted and further developed in accordance with the project’s ambitions and needs.
For instance, Peder Gammeltoft re-considers the mainstream approach to handling place-name data in digital gazetteers in chapter 6. Because place-names occur in etymologically and otherwise related clusters and because one and the same locality can be associated with multiple names or name forms, Gammeltoft introduces the concept of a unique place-name identifier and thus a novel approach to structuring place-name data in databases.
Another example is chapter 11 where I also make a contribution to reform the mainstream gazetteer structure and its approach to place-name materials. Chapter 11 offers both theory and methodology for dealing with place-names and place-name variants in spatial research infrastructures in analytically meaningful way—facilitating not least socio-onomastic studies of name variation in texts of different genres. These two chapters—as well as related studies in chapters 1, 10 and 12—offer innovative approaches to place-name modelling that captures the essence of place-names and that would be of interest to anyone interested in developing a spatial dataset from scratch.
The volume Digital Spatial Infrastructures and Worldviews in Pre-Modern Societies edited by Alexandra Petrulevich & Simon Skovgaard Boeck will preliminarily be published by ARC Humanities Press on April 10.
By Emily Lethbridge, Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies
Patreksfjörður 1983 and 2023
Earlier this year, the 40-year anniversary of a traumatic avalanche event in the West Fjords of Iceland was marked. On the 22nd January 1983, the town of Patreksfjörður was hit by two avalanches a couple of hours apart. Four people were killed, others were injured, and there was great damage to buildings. This year, just a few days after the 1983 disaster was commemorated by a memorial service on the 22nd January 2023, the past repeated itself when a slush flood (Icel. krapaflóð) fell down the same route, reaching the town. Thankfully on this occasion no houses were hit and the damage was limited. Nonetheless, trauma and anxiety must have been renewed for some local residents, just when the community effort to mark the passing of two decades from the earlier avalanche was intended to help ease psychological and emotional pain.
Subsequently, place-names have become part of the local and national discussion about future avalanche threats and plans to build avalanche barriers in Patreksfjörður, amongst other related aspects. On the 15th February 2023, the regional municipality for the area, Vesturbyggð sveitarfélag, posted a short article on their website in which attention was drawn to the fact that the channel of the avalanche, a gully in the mountain above the town, has several alternative names. After information about each name variant, local residents were invited to complete an online poll, voting either for one of the existing names, or suggesting another one.
Screenshot from www.vesturbyggd.is. Translation: Stekkagil or Geirseyrargil? It has come to the attention of Vesturbyggð municipality that a certain gully in Patreksfjörður, recently in the spotlight because of past and recent avalanches, has three names: Stekkagil, Stekkjargil and Geirseyrargil, although Patreksfjörður residents most often just talk about Gilið. The municipality sincerely wishes to prevent this hot issue causing division in the community and believes it to be an urgent matter to decide which name should be used henceforth, in agreement with residents. For this reason it has been decided to open the matter to vote; a link can be found at the bottom of the article.
Stekkjargil, Stekkagil, Geirseyrargil, Gilið
In each of the variant names, the generic element, gil (gully/ravine), is present. Two of the names are essentially different grammatical versions of the same specific element stekkur (a sheep-pen used during the spring lambing period to separate lambs from their mothers when they were milked), Stekkjargil being a singular form and Stekkagil a plural form. Place-name records for the area from 1969 that are kept in the place-name archive at the Árni Magnússon Institute for Icelandic Studies use the form Stekkagil. But the National Land Survey of Iceland database and corresponding online map have the primary form Stekkjargil.
A third name, Geirseyrargil, has a different modifier: the name of a farm, Geirseyri, that was located on the site of the present town of Patreksfjörður which only began to form around 1900. Geirseyrargil is, according to Vesturbyggð sveitarfélag, a form that people not local to the area (e.g. meteorologists, scientists, emergency response officials and news reporters) who were involved in the aftermath of the 1983 avalanche took up. Finally, a fourth name, the generic element preceded by the definite article, Gilið (The Gully/Ravine), is apparently used by locals in daily speech. Gilið is not in fact given as an option in the online poll, but the opportunity to suggest any other name than Stekkjargil/Stekkagil/Geirseyrargil might have been included with the name Gilið in mind.
Place-names can unite and divide
Examples can be found from all parts of the globe where a specific geographical feature has more than one alternative name-form. Sometimes, these forms can co-exist without particular problems or outright conflict though one or another stakeholder will believe the name they champion is the more “correct“ or “better“ form. One or another form may also be preferred in formal or administrative discourse, and complex political/historical contexts may play a role here.
Discussion about alternative names for existing or new geographical features in Iceland is not infrequently found in the Icelandic media, and on social media forums such as Facebook. This is not surprising since as Anders Sandin (2016, 8) writes, “names are more than just a practical label that people need to find their way about. They mean many other things to us. Names have many roles and functions“: as well as being practical, they convey feelings, capture ideologies, and create community.
Reading between the lines of the municipal account of alternative names for the gully above Patreksfjörður, though, it seems that a lack of consensus over which name to use (and a difference in local vs outsiders’ choice of name) is causing social tension at a time when it is crucial for members of the local community to be united. The specifics of this situation — the collective and individual trauma associated with the gully and the impact of the 1983 avalanche on the local community – clearly make it especially sensitive.[1]
Since the results have not yet been announced, it remains to be seen whether the poll will help build local and national solidarity or cause further disagreement and/or confusion. It is interesting to see an example of a local authority utilising a place-name debate as part of a strategy to cope collectively with a community’s past losses and present fears. Symbolically, too, inviting participation in the vote for one or another of the names is arguably something more than encouraging individuals to take part in a process involving consensus: it is a way of bringing together all affected parties in an effort to (re-)assert control over natural forces that threaten the safety of the community.
References:
Sandin, Anders, 2016. Good Place-Name Practice: The Swedish Place-Names Advisory Board’s Guide to the Standardisation and Preservation of Place-Names. Ortnamn og namnvård 6. Gävle. Online here.
Sarnowski, Michael, 2018. Revisiting the Sites of Trauma: The War Poetry of Siegfried Sassoon, Edmund Blunden, and Richard Hugo. Journal of Literature and Trauma Studies 7.2: 1-20.
[1] As Michael Sarnowski (2018, 1) noted in his study of World War One poets and their references to places and place-names, “Understanding history and the processing of memory often relies on the perspective generated from one’s sense of place. The prevailing memories of a war and the events of monumental and often catastrophic change are captured in place names. Cities, towns, rivers, hills, beaches, and other geographical landmarks have become synonymous with victory, devastation, horror, and inhumanity.”
Rett på problemstilling: I hvilken grad er uttaleopplysninger om stedsnavn i Norske Gaardnavne representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn? For å gjøre rede for motivasjonen bak spørsmålet vil jeg først fortelle litt om ph.d.-prosjektet mitt som jeg begynte høsten 2022 ved Høgskulen i Volda og Universitetet i Bergen. Arbeidstittelen til prosjektet er Lokal nedarvet uttale av stedsnavn: Overlevering, utjevning og veien videre i Norge og Danmark. I ulike sammenhenger har det vært sagt at tradisjonell dialektuttale av stedsnavn er i gang med å forsvinne mange steder i Norge (Helleland 1991: 29). Imidlertid har det tilsynelatende vært bare få studier i Norge som systematisk gransker i hvilken grad tradisjonell dialektuttale av stedsnavn er overlevert blant lokalt folk i dag, f.eks. Valand (2005: 94-97, 100) der hun i undersøkelsen av normering av stedsnavn i tidligere Stokke kommune viser at uttalen av nesten alle navn i det utvalgte materialet i dag ikke er tradisjonell dialektale, men skriftpåvirket.
Ellers har redusert bruk av tradisjonell dialektuttale i stedsnavn vært omtalt de siste årene, f.eks. /jå:´sta/ (Jåstad) i stedet for /jao´stå/ i Hardanger, jf. gno. á > /ao/, så vel som /fåd`ne:s/, /råg`ne/ (Fodnes, Rogne) i stedet for /fød`ne:s/, /røg`ne/ i Valdres, jf. gno. o > /ø/ (Helleland 2015: 79, Søyland 2016: 43).[1] For å tette litt den overnevnte lakunen i feltet, skal jeg i ph.d.-prosjektet mitt undersøke ev. variasjon og endring i uttalen av stedsnavn i to områder i Norge og ett område i Danmark, og forklare årsaker til ev. endring. Det første område er Ullensvang, Hardanger, og de andre områdene er ikke helt bestemt ennå i skrivende stund.[2] Gårdsnavn er valgt som studieobjekt.
Man kan si at prosjektet mitt metodisk sett er ei klassisk sosiolingvistisk (variasjonslingvistisk) gransking av eventuelle endringer i tradisjonelle dialekttrekk i stedsnavn. Jeg skal hovedsakelig bruke tilsynelatende tid (engl. apparent time method), dvs. at jeg gjennom intervjuer skal samle inn uttaler av stedsnavn fra informanter i to eller tre forskjellige aldersgrupper på et bestemt tidspunkt i nær framtid og sammenlikne uttalene fra aldersgruppene for å se eventuelle forskjeller. Eventuelle forskjeller mellom de ulike aldersgruppene/generasjonene kan indikere endring i uttalen av stedsnavn i et språksamfunn. Metoden forutsettes stabilitet av dagligtalen til enkeltindivid (2.2 i Cukor-Avila & Bailey 2013). Det vil si at dagligtale som informanter fra de ulike aldersgruppene viser, fremdeles er relativt lik den som de har lært seg i ungdomstida. Således går en ut fra at de ymse aldersgruppene kan vise tilstanden av språk fra ulike tidsperioder. Den teoretiske forutsetningen kan problematiseres, men skal ikke diskuteres her.
Samtidig vil jeg utforske i hvilken grad jeg kan bruke Norske Gaardnavne (forkortet som NG heretter) i prosjektet mitt. Det er ikke unaturlig hvis man umiddelbart tenker på NG som et potensielt aktuelt materiale i en studie med et historisk eller diakronisk perspektiv som min. Hovedgrunnen er at NG viser uttaleopplysninger av gårds- og bruksnavn i Norge tilbake til siste halvdelen av 1800-tallet. Sånn sett kunne jeg kombinere resultat generert av tilsynelatende metode med uttaleopplysningene i NG for å indikere utvikling i uttalen av stedsnavn fra siste halvdelen av 1800-tallet fram til i dag (se illustrasjon nedenfor).[3] Dessuten står verket faghistorisk sett sentralt i norsk stedsnavngransking.
Men i hvilken grad kan NG opplyse om ev. variasjon i uttalen av gårds- og bruksnavnene blant medlemmer i enkelte bygdesamfunn i samtida si? Eller i hvilken grad var uttaleopplysningene i NG representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn? Jeg er usikker på hva som er svar på spørsmålene ovenfor. Så godt meg og noen etablerte stedsnavngranskere som jeg har konsultert er bekjent, er navn i NG ofte dokumentert bare med én uttalevariant, men etter mitt syn er det ikke nødvendigvis forutsatt at den ene uttalevarianten var mest dominant i det vedkommende bygdesamfunnet.
Dersom man ikke foretar noe vurdering av formålet og innsamlingsmetoden til uttaleopplysninger i NG (og datidig språksituasjon), men tror at den ene uttalevarianten vist i NG var brukt i en høy grad innad i ei vedkommende bygd i samtida si, for eksempel brukt av 90% av lokalbefolkningen, men den egentlig ikke var det, for eksempel brukt av 60%, risikerer man å skaffe seg et falskt bilde av bruken av uttalen av stedsnavn i samtida si og dermed få et falskt historisk grunnlag å sammenlikne uttaler fra senere tidsperioder med. Således vil man konkludere med en feil utvikling av endringsgraden av uttalen av stedsnavn.
En liknende metodisk utfordring med bruk av eldre språkmateriale har vært tematisert av Bugge i orddødsstudier (2011: 180):
“For det andre kan vi spørre oss om hvordan vi veit at ordforrådet a var representativt for generasjon 1. Og hvem representerer generasjon 1 når denne modellen operasjonaliseres i orddødsstudier? I orddødsstudiene blir det oftest åpnet for individuell og sosial variasjon hos nålevende språkbrukere, det vil si generasjon 2 og 3, men det har til en viss grad blitt forutsatt et historisk homogent språksamfunn, der alle språkbrukere har hatt tilgang til og kjennskap til det samme ordforrådet. Når eldre ordsamlinger blir brukt som kilde til ordforråd a i denne modellen, gjenspeiler kildene det samla bidraget fra ei gruppe informanter som ofte er utplukka fordi de har særlig kjennskap til lokale språkforhold, eller som har meldt seg selv som informanter”.
Derfor mener jeg at man er nødt til å vurdere både innsamlingsmetoden, for eksempel utvalg og antallet informanter, og formålet til NG og verkets forarbeid, for å kaste lys over i hvilken grad den ene uttalevarianten i NG var i bruk i vedkommende bygdesamfunn. Det er lite realistisk å forvente å kunne lage noen konkret statistikk over bruk av ev den ene varianten, slik som jeg eksemplifiserer overfor. Grunnen er at det ikke er sikkert om opplysninger om innsamlingsmetoden til NG er gode nok til å danne et grunnlag for statistikken. Likevel vil en slik kildevurdering bidra til metodisk grundighet i egen forskning, eventuelt til ny innsikt i bruken av den ene varianten dokumentert i NG, og dermed til forsiktigere bruk av NG som historisk kilde til uttale av stedsnavn i en sosiolingvistisk studie. Men la oss først se på hvor mange av gårds- og bruksnavnene i Ullensvang, et av de tre granskingsområdene i prosjektet mitt, som er dokumentert med flere enn én uttalevariant i NG.
Uttalevariasjon i navn fra Ullensvang i NG?
I NG er det Kinsarvik sogn og Ullensvang sogn som svarer til den forrige Ullensvang-kommunen som jeg skal forske på. Fra de to sognene er det til sammen 105 navn, men to av dem er ikke oppført med uttaleopplysninger.[4] Derfor er 103 navn aktuelle for undersøkelsen min. Av de 103 navnene er det bare 7 navn som er dokumentert flere enn bare én uttalevariant. Nedenfor er de 7 navnene.[5]
Navn (NG-skriftform)
Variant 1
Variant 2
Aarekvaale
/ao`rekåló/
også hørt /ao`ró-/
Haastabbe
/hao`stabba/
også hørt /–staba/
Lussand
/lu`ssand/
også hørt /ló`ssand/
Ringøie
/ri`ngjøió/
også opg. /ry`-/
Tjoflaat
/ᶄó`flå:t/
også hørt /ᶄå`flå:t/
Aarhus
/ao`rús/
en sa /ao`rúsó/
Frøsvik
/frí`ssvík/
også hørt /fré`ss-/
Slik jeg ser det, gjelder variasjonen her knapt tradisjonelle dialekttrekk i Ullensvang-dialekten, som jeg i prosjektet mitt skal undersøke, for eksempel /ao/ < gno. á, /dl/ < gno. ll, /ᶄ/ og /j/ (palatalisering av /k/ og /g/ foran fremre vokaler). Ett unntak kan være Aarekvaale der det er en variasjon i fuge mellom /e/ og /ó/, som viser til vossa-u. Vossa-u er en mellomlyd mellom /u/ og /o/ og en tradisjonell dialekttrekk i Hardanger og Voss.
De tradisjonelle dialekttrekkene ovenfor har forekommet flere ganger i navnematerialet fra Kinsarvik sogn og Ullensvang sogn (se nedenfor). I NG er ingen av navnene dokumentert med variasjon i dialekttrekkene.
Man kan spørre seg om hvorfor det er slik. Var det liten variasjon i uttalene av gårdsnavnene på slutten av 1800-tallet i Ullensvang, særlig ingen variasjon i de tradisjonelle dialekttrekkene? Eller var ev. variasjon ikke oppført i NG av en eller annen grunn, for eksempel mangel på ressurser og/eller interesse for variasjon? Når det gjelder ressurser, skriver Rygh (1898: X) at “Kommissionen havde heller ikke Tid og Midler til at drive disse Undersøgelser saa grundigt, som den kunde have ønsket. De blev besørgede af to af dens Medlemmer, Bugge og Rygh, som til dette Arbeide blot kunde anvende en del af sine Sommerferier”. Med tanke på en slik krevende arbeidssituasjon er det forståelig at kommisjonen ikke hadde nok ressurser til å dokumentere alle ev. varianter i NG.
Dessuten ser formålet til kommisjonen ut til å primært være det å oppdage eller grave fram en uttale som Rygh kaller for “den ægte Bygdeudtale” (Rygh 1898: X):
“Den udtale, der her er søgt gjengivet, er den, som høres i daglig Tale mellem Almuesfolk i vedkommende Bygd, og som gjennem mundtlig Overlevering frå Slægt til Slægt stammer frå Navnets oprindelig Form, uden ialfald for Gaardnavnenes Vedkommende i nogen nævneværdig Grad at være paavirket af de gjennem Tiderne vexlende Skriftformer. At faa denne Udtale frem er ikke altid nogen let Sag. Den, som forsøger derpaa, vil snart erfare, at der blandt Landsfolket er ikke liden Tilbøielighed til at betragte disse Udtaleformer som noget, der kan være godt nok til dagligt Brug, men som det ikke passer sig at bruge hverken i Skrift eller ligeoverfor Folk, der ikke selv tale Bygdemaal. Som Følge deraf faar man altfor ofte til Svar paa sit Spørgsmaal om Udtalen givet den nu vanlige Skriftform eller en Form, som nærmer sig til denne. Man maa spørge op og op igjen, og det lykkes dog ikke alltid at naa den ægte Bygdeudtale ; det kan jo ofte ogsaa, ialfald i Øieblikket, være vanskeligt at afgjøre, om man har naaet den” .
Dette viser også at det fantes variasjon i uttalen, for eksempel skriftpåvirket uttale, men i kommunikasjon med folk som ikke kommer fra samme bygd. Dette gjelder altså ikke ev. variasjon mellom allmenne folk i ei bygd, som jeg er interessert i. Men Rygh rapporterer at han ikke alltid har klart å grave fram “den ægte Bygdeudtale” og at det kunne være vanskelig å bedømme om han nådde “den ægte Bygdeudtale”. Kan dette implisere at “den ægte Bygdeudtale” var død i noen tilfelle innad i et bygdesamfunn? Eller var “den ægte Bygdeudtale” i allmenn bruk i bygda, men ikke brukt av enkelte informanter som Rygh hadde av en eller annen grunn?
Men la oss nå ta en titt innom Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen, som er grunnlaget for NG.
Et blikk på Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen (Søndre Bergenhus Amt)
Først litt om dette materialet: Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen ligger i dag i Riksarkivet i Oslo. Det er interfoliert, dvs. at det blir satt inn blanke blad mellom de trykte bladene i matrikkelen. På de tillagte bladene finner man notater av Rygh. Indrebø beskriver materialet slik (Indrebø 1929: 144):
“17 kvartbd. 1 band for kvart fylke (amt). Matr. fraa 1838 er interfoliera, og paa dei inskotne bladi hev Rygh notera eldre skriftformer, og so uttaleformer. Skriftformer yngre enn 1600 og sume eldre enn 1600 er med raudt blekk. Skriftformer fraa fyre reformasjonen og sume noko yngre er med myrkt blekk. Øvst paa det fyrste (innskotne) bladet for kvart tinglag hev Rygh (i regelen) sett til kven som hev skrive upp uttala, og aaret som det er gjort. Han tel upp heimelsmennene stundom soleis at han nemner namnet deira, stundsom soleis at at han berre segjer kvar dei er ifraa. Kvar heimelsmann hev fenge sitt nummer, og ved dei einskilde uttaleuppgaavone viser Rygh til heimelsmennene med hjelp av desse nummeri” .
Et blikk på Oluf Ryghs eget eksemplar av 1838-matrikkelen – Søndre Bergenshus amt (Foto: Wen Ge).
I skrivende stund har jeg nettopp besøkt Riksarkivet og sett litt gjennom aktuelle deler fra Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen, for eksempel Søndre Bergenshus amt, men har ikke fått tid til å gå grundig gjennom materialet. En titt innom matrikkelen gir allerede noen interessante og ev. aktuelle funn, for eksempel flere uttalevarianter og opplysninger om informanter som ikke er oppført i tilsvarende bind av NG. Her tar jeg fire gårdsnavn på –stad fra Ullensvang sogn som et eksempel: Måkastad, Kvestad og Kambastad og Jåstad. Men før jeg gjør det, vil jeg være ærlig på at det er første gang jeg ser på Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen og derfor ikke har så mye kunnskaper om kilden, for eksempel håndskriften og lydskriften der. Framstillingen nedenfor er derfor ikke noen analyse. I stedet vil jeg primært gi et inntrykk av materialet og vise det som jeg synes kan være aktuelt for prosjektet mitt.
Mens Måkestad, Kvestad og Kambastad og Jåstad i NG henholdsvis er dokumentert med bare én uttale, nemlig /må`kastå/, /kvæ`stå/, /ka`mbastå/ og /jao`stå/, ser vi flere uttalevarianter av de fire gårdsnavnene i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen og ikke minst informanter til uttalevariantene. (Ifølge min lokale kilde er Jåstad uttalt med tonem 1, ikke tonem 2, slik som dokumentert i NG.)
Uttalene av Måkastad, Kvestad, Kambastad i NG bd. 11 (Olsen & Rygh: 1910: 451)
Uttalene av Jåstad i NG bd. 11 (Olsen & Rygh: 1910: 452)
Uttalevarianter av Måkestad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 85)[7]
Her var det fire informanter, markert med nummer 1, 2, 3 og 5. Tre uttaler ser ut til å være notert: Mens informanter 1, 2, 5 rapporterer en uttale som kanskje svarer til /må`kastå/ i NG, svarer informant 3 med en uttale som slutter på “ste”, som ikke er oppført i NG. Dessuten er en uttale notert over “mŏkastŏ”.
Vi ser også flere uttalevarianter ved Kvestad, Kambastad og Jåstad markert med informantnummer.
Uttalevarianter av Kvestad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 86)
Uttalevarianter av Kambastad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 87)
Uttalevarianter av Jåstad i Ryghs eksemplar av 1838-matrikkelen (nytt matrikkelno. 97)
Når det gjelder informantene til uttalene til de fire gårdsnavnene, har jeg så langt bare sett én kort merknad som ligger i begynnelsen av delen av matrikkelen for Ullensvang sogn:
Informant 2 og informant 5 kommer henholdsvis fra Aga og Børve. Begge ligger i Ullensvang sogn, dvs. at de to informantene antakeligvis var fra det lokale samfunnet. Dessverre har jeg så langt ikke oppdaget noen opplysninger om 1 og 3. Informant 3 skiller seg ut med “ste” som uttale til etterleddet –stad. Det hadde vært interessant å finne ut bakgrunnen til hen, som ev. kunne forklare bruken av “ste”.
Veien videre
Jeg gjentar problemstillinga: I hvilken grad er uttaleopplysninger om stedsnavn i Norske Gaardnavne representative for samtidas generasjoner i et bygdesamfunn.For å kaste lys over dette, skal jeg ta en grundig gjennomgang av opplysninger om uttale og informanter i Ryghs notater i hans eget eksemplar av 1838-matrikkelen for Kinsarvik sogn og Ullensvangs sogn. Det vil også være aktuelt å lese Opedal (1960) og Sandøy (2015), siden de ev. kan opplyse om graden av homogeniteten/heterogeniteten i språkbruk i de to sognene i slutten av 1800-tallet.
Litteraturliste
Bugge, Edit. (2011). Noen metodiske utfordringer knyttet til orddødsstudier. Det Kongelige Norske Videnskabers Selskabs Skrifter 2011/1, 177–199.
Cukor-Avila, Patricia & Bailey, Guy. (2013). Real Time and Apparent Time. I Jack. K. Chambers & Natalie Schilling (red.), The Handbook of Language Variation and Change (2. utg.). Chichester: John Wiley & Sons, Incorporated.
Helleland, Botolv. (1991). Etymologisk eller dialektnær skrivemåte av stadnamn? I Botolv Helleland & Kristoffer Kruken (red.), Den 5. nasjonale konferansen i namnegransking, Blindern 18. november 1988, Innleiingar og diskusjon, 23-33. Oslo: Avdeling for namnegransking, Universitetet i Oslo.
Helleland, Botolv. (2015). Gamle usamansette gardsnamn. Hardanger, 2015, 75-94.
Indrebø, Gustav. (1929). Namnekomissjonen fraa 1878 og samlingane etter Oluf Rygh. Maal og Minne. 129-149.
Norsk stadnamnleksikon på Internett: http://www.norskstadnamnleksikon.no/
Olsen, Magnus & Rygh, Oluf. (1910). Gaardnavne i Søndre Bergenshus Amt. Bd. 11, Norske Gaardnavne. Oplysninger samlede til Brug ved Matrikelens Revision. Kristiania: W.C. Fabritius & Sønner A/S.
Oluf Ryghs eksemplar av matrikkelen for 1838, med hans notater. Fortegnelse over Jordebrugene og deres Matrikulskyld saaledes som samme befandtes ved 1855 Aars Udgang i Kinnserviks og Røldals Thinglag af Søndhordlands og Hardangers Fogderi, affattet ifølge Kongelig Resolution af 29de August 1855.
Opedal, Halldor Olson. (1960). Hardingmålet. Ord og vendingar og stil. Oslo: Universitetsforlaget.
Rygh, Oluf. (1898). Norske Gaardnavne : Oplysninger samlede til brug ved Matrikelens Revision : Forord og indledning. Kristiania: W. C. W.C. Fabritius & Sønners bogtrykkeri.
Sandøy, Helge. (2015). Vestlandsk etter 1800. I Helge Sandøy (red). Talemål etter 1800. Norsk i jamføring med andre nordiske språk. Oslo: Novus forlag.
Søyland, Aud. (2016). Kvifor målføreformer i vegnamn? Nytt om namn, 63-64, 40–44.
Valand, Siv Sørås. (2005). Normering av stedsnavn – En undersøkelse av normeringspraksis med utgangspunkt i et navnemateriale. Fra Stokke, Vestfold (masteroppgåve). Universitetet i Oslo.
[1] Lydskriften Norvegia er brukt i dette innlegget.
[2] Det er snakk om den forrige Ullensvang-kommunen, før sammenslåingen med Jondal kommune og Odda kommune i 2020.
[3] Det er ikke sikkert når informanter i Ryghs innsamlingsarbeid var født. I illustrasjonen fører jeg opp 1860-tallet som et rent eksempel.
[4] Bjørnebotnen og Laagefjeld (gnr. 96) er en gård med et dobbeltnavn (Olsen & Rygh 1911: 457). Jeg har behandlet navnet som ett navn.
[5] Her prøver jeg å gjengi uttalene av de sju navnene så lik som det står i NG, med to unntak. Det ene unntaket er kvantitetsmarkering. I NG er breve (˘) og makron (¯) brukt til å markere kort og lang vokal. Her er kolon (:) brukt for å markere lang vokal. Det er ingen markering ved kort vokal. Det andre unntaket er markering av diftong. I NG er diftong markert med en ⁀ over to vokaler. Her er det ingen slik markering, som /ao/.
[6] Her er Naa /nao/ inkludert, selv om /ao/ ikke viser tilbake på gno. á (Olsen & Rygh 1911: 451). Også Jaastad /jao`stå/ er inkludert trass i usikkerhet med opphavet til førsteleddet (Olsen & Rygh 1911: 452, 453, men se også Jåstad i NSL).
[7] Eiendommer i 1838-matrikkelen er markert blant annet med nytt matrikkelnummer. Gjennom nytt matrikkelnummer kan en raskt komme fram til eiendommer som en vil se på.
I oktober 1891 skriver en av systrarna Dahlqvist i Kågeträskdagboken – som vi nu skall uppehålla oss vid – att <nu är de så jag får alldrig ti skrifva om veken men nu är de sön dag> (”nu är det så att jag får aldrig tid att skriva på veckan, men nu är det söndag”). Systrarna Greta (1859–1947) och Lovisa Dahlqvist (1862–1938) hade säkert inte mycket tid att skriva, men de tog tillvara alla de lediga stunder de hade och kan därigenom ge oss sentida läsare värdefulla inblickar i livet på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten i slutet av 1800-talet. Dagboksanteckningarna är skrivna växelvis av de båda systrarna.
I dagboken, som hör till den grupp av folkliga dagböcker som kallas bondedagböcker, möter man ingående beskrivningar av det dagliga livet på gården, med husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst, och kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Mycket avslöjas också i dagboksanteckningarna om det sociala livet med de många uppgifterna om s.k. nattfrierier, giftermål, födslar och död. Det är kollektivet snarare än individerna som träder i förgrunden i texterna.
Strax före jul 2022 publicerades en andra, mycket omfattande del av Kågeträskdagboken. Ann-Catrine Edlund är huvudredaktör, medan Ulf Lundström och bloggskribenten är medredaktörer.
Så här skriver systrarna i slutet av augusti 1891:
den siste agusti skuru vi up lån tegen in na svijan och det var så kallt at det frös gola här i kläp pom och potat rise blir svart och no var då kor ne fruse de var då särkert och det var nat ten mot den siste augusti (dagbok 1 s. 6)
[Tolkning: ”Den sista augusti skar vi upp Långtegen inpå Svedjan och det var så kallt att jorden frös här i Kläppen. Och potatisriset blir svart och nog var då kornet fruset, det var då säkert och det var natten till den sista augusti.”]
Figur 1. Dagboksanteckningar från december 1899 – januari 1901 där det bl.a. berättas om Eva Kåglunds död. Foto: Maria Sundström.
Och på ett annat ställe, i en anteckning från april 1898, heter det:
pit johansson kom hit i pär ri hans den 1 april och så håll han bön der om lör dag och om palmsömdag så var han här och dagen efter Så var han så i gren näst om ant anton och sa for han hem, och vi tjofti en bok som kallas prosen stant som kostar 2,50 ören och en stor kjuk som kostar 3 kr (dagbok 4 s. 28)
[Tolkning: ”Pit-Johansson kom hit till Per-Hans den 1 april och så höll han bön där på lördag. Och på palmsöndag så var han här och dagen efter så var han söderut i Gran hos Ant Anton och så for han hem. Och vi köpte en bok som kallas Protestant som kostar 2,50 ören och en stor bjällra som kostar 3 kr.”]
Språklig variation och mångfald
Språket i dagboken är som man ser redan av dessa textutdrag högst intressant. Gretas och Lovisas förstaspråk var Skelleftemålet. Talad rikssvenska hade de mött som uppläsningsspråk i mer officiella sammanhang, och i skolan lärde de sig skriva svenska. Texten i dagboken kännetecknas av sina starka dialektala inslag samtidigt som skribenterna har ambitioner att följa normen i den skrivna svenskan. Texten ger åtskilliga exempel på detta, och utgör därför ett rikt studieobjekt för skriftbruksforskaren.
Dagboken uppvisar en rik variation av former av enskilda ord, men också vad gäller morfemgränser och interpunktion. När det gäller att skriva dialektord är systrarna naturligtvis tvingade att göra helt självständiga val av ortografi, men det gäller även ord ur standardspråket.
För pojkar/pojkarna återfinns sålunda 19 olika skrivformer: <packar>, <pajka>, <pajkar>, <pocka>, <pockana>, <pockar>, <pockarna>, <pockor>, <påckar>, <påckarna>, <påjkana>, <påjkarna>, <påkar>, <påkarna>, <påkkar>, <paka>, <pajka>, <pakka> och <pockka>. Första stavelsen återges som vi ser <pak>, <påk>, <pakk>, <pack>, <pock>, <pockk>, <påck>, <påkk>, <pajk>, <påjk>, där vokalen representeras av <a>, <å> och <o> och konsonanten av <-k>, <-kk>, <-ck>, <-ckk>. Dialektens uttal är [pajka].
Då det gäller ortnamnen återges dessa, i varje fall för några av de mest högfrekventa namnen, förhållandevis konsekvent: de vanliga Lövtjärn och Svedjan skrivs ofta <löfkän> respektive <svijan>, men så var det också mycket välkända, eftersom familjens fäbod låg vid Lövtjärn och Svedjan var en för dem välbekant bydel i Kågeträsk. Men en namnled som –roddet, som används (både som simplex och som huvudled) i namn på röjningar, återges med en högst varierande ortografi: <rode>, <rodde>, <roden>, <rodder>, <råde>, <rådde>, <råden> och <rådder>.
Den dialektalt intresserade hittar mycket spännande i utgåvan. Här används sålunda ord som <bäjsa>, <bässa>, dvs. bedsa, i betydelsen ’tigga’, även: ’fria, be om (handen)’, <hiske>, dvs. hyske, för ’avträde, ”det lilla huset”’, det lite lustiga ordet <storomme>, dvs. storrummig, i betydelsen ’utrymmeskrävande’ (exempelvis om personer som tar stor plats på ett dansgolv), liksom den intressanta frasen <galli bära>, dvs. gårlug bära, i betydelsen ’redo att kalva’, dessutom ordet <qvä>, dvs. kväd, i den överförda, mycket precisa, betydelsen ’råmjölk som har en kådaktig (alltså trögflytande) konsistens’, många andra ord och fraser att förtiga. Vidare finns här former med initialt br- för äldre wr- i orden <brensken> för vrensken och <bräka> för vräka, åtskilliga reflexer av fornärvda diftonger i ord som <kåjrä>, <kajra>, dvs. köra ’kvida, jämra sig svagt’, <gating stucke>, dvs. getingsstucken, <asretagen> för Östra tegen och <asttanola> för östnordan (’nordostan’). Sekundära diftonger finns i några fall, som i <spöj> för spy. Den nordsvästerbottniska itacismen (y > i) återfinns i ord som <mira> för myra, <bin> för byn och <ticka> för tycka. Vidare finns åtskilliga exempel på dativformer, såsom i orden <skönom>, <legdom> och <hästom> (sjö, lägda respektive häst) men också i ortnamnen <järra träskkän> ’här på Träsket [dvs. Storkågeträsket]’ och <til görom> ’till Jörn’ (en ort i norra Västerbotten). Verbet fara har i dialekten ingressiv användning, dvs. betydelsen ’börja, begynna’, även: ’ge sig i kast med’ som i <for de ränggen> (’började det regna’) och <for val qväl> (’började bli kväll’). Ja det är mycket annat man återfinner i texterna. Dagboken är verkligen en guldgruva för den som är intresserad av de dialektala förhållandena i äldre tid.
De inofficiella namnen i dagboken – socionomastiska iakttagelser
Även personnamnen uppvisar en rik variation i de omfattande dagboksanteckningarna, och det är personnamnen jag nu stannar upp inför. Förutom de närmaste familjemedlemmarnas namn (systrarnas egna samt moderns, faderns och broderns namn) används i dagboken 208 namn, 64 för kvinnor och 144 för män. Av dem är 169 inofficiella namn som systrarna använder om personer som finns i grannskapet i byn. Dessa namn som här skall diskuteras utgör en avgränsad korpus som kan ge en bild av namnbruket i en nordsvensk bygd i slutet av 1800-talet.
24 av namnen – avseende 7 kvinnor och 17 män – är öknamn, smeknamn eller namn till binamnselement som Lill-, Stor– och liknande, namn som <gammel iakob> (Gammel-Jakob), <väsback kunggen> (Västbäckskungen), <skråmmen> (Skråmmen) och <Maf > (Maf). Möjligen är Skråmmen bildat till det nordvästerbottniska bynamnet Skråmträsk, medan det svårtolkade Maf kanske har bildats till adv. maf, maffen, maffens m.fl., jfr dial. kukumaffen ’mycket bra, förträffligt’ – kan det vara så att det har sin bakgrund i ett favorituttryck som personen i fråga haft, vad vet man? Sådana namn finns det ju exempel på.
De inofficiella namn som bildats i anslutning till faderns och moderns namn utgör till antalet 60 i dagbokstexterna; 17 avser kvinnor och 43 män. Med ett undantag när är de bildade till faderns namn. Storparten utgörs av faderns dopnamn + namnbärarens dopnamn t.ex. <adams osker> (Adams Oskar), <näjtillda> (Nickes Tilda) och <rånnis nis hulda> (Rånings-Nils Hulda), som används i hela 44 namn (för 15 kvinnor och 29 män). Här finns dock även <lenastina necke> (Lena-Stinas Nicke), det enda exemplet på ett namn bildat till moderns dopnamn. Enligt kyrkböckernas vittnesbörd var Lena-Stina ensamstående moder.
Ett mindre antal namn, 9 stycken, utgörs av en kombination av faderns dopnamn + dennes släktnamn/patronymikon + namnbärarens dopnamn: <janosa eva> (Jan-Orsas Eva) och <jånpäsapäll> (Jan-Persas Pell). Ett ännu mindre antal namn, närmare bestämt 7 stycken, har bildats till faderns släktnamn + namnbärarens dopnamn, typen <vikmans johan> (Vikmans-Johan) och <Holm janni> (Holm-Johan).
Vidare finns i dagboken 17 fall där kvinnors inofficiella namn är bildat till makens förnamn, såsom <abram Lof> (Abrahams Lovisa) och <ärrik fredrikka> (Eriks Fredrika). Därtill finns 17 exempel (för 5 kvinnor, 12 män) på fraser som betecknar pojkar eller flickor som söner respektive döttrar, som i <antons pajka> (Antons pojkar) och <ärik päll dötren> (Pelle Erikssons döttrar).
Den största kategorin inofficiella namn i dagboken utgörs alltså (med ett undantag!) av namn bildade till faderns namn, nämligen dennes dopnamn eller släktnamn/patronymikon. Både söner och döttrar benämns på detta sätt. Ett mindre antal fall utgörs av namn där hustruns relation till maken åsyftas. Namnbildningarna synliggör, kort uttryckt, släktskap genom barnens identifikation i relation till fadern och den gifta kvinnans identifikation i relation till maken.
Men det finns också en annan grupp av inofficiella namn, sådana bildade i anslutning till ortnamn. Till antalet utgör de 43 namn, och det finns noga taget fyra olika underkategorier. En kategori (om 11 namn) är sådana där ett bynamn kombineras med namnbärarens dopnamn (eller patronymikon), som <basttulijani> (Bastulid-Johan) och <vik dar lell erik> (Vikdals-Lill Erik). En annan kategori utgörs av typen <adrian oppi jupfårs> (Adrian uppe i Djupfors) och <manda söi häbes> (Manda söderut i Häbbersfors), och det finns i materialet 13 stycken sådana namn. I en tredje kategori (om 7 namn) kombineras ett bydels- eller hemmansnamn med personens dopnamn, som <stran alma> (Strand-Alma) och det påfallande <två anna> (Två-Anna), vilket sistnämnda namn har sin bakgrund i hemmanet nr 2 i Kusliden. En sista kategori, typen <teolinda inna svijan> (Teolinda på Svedjan) och <antons pajka inna svijan> (Antons pojkar på Svedjan) om 13 namn, består av personens dopnamn + en fras innehållande ett bydels- eller hemmansnamn.
Man kan beträffande de inofficiella personnamn som knyts till ett ortnamn se vissa mönster. Det är avsevärt fler inofficiella namn för män än för kvinnor som bildats till ortnamn; 33 namn avser män, 10 kvinnor. Det är även uppenbart att männen oftare har ett namn som relaterar till byn än till en bydel eller ett hemman. Omvänt är förhållandet vad gäller kvinnorna: endast 2 av kvinnonamnen anknyter till ett bynamn, medan 8 hänför sig till bydelar eller hemman. Även om det rör sig om små tal kan man nog konstatera att männen företrädesvis positioneras i relation till byn, kvinnorna däremot till gården.
Personer med olika inofficiella namn
I dagboken finns en hel del exempel på att samma person kan bära olika namn i olika sammanhang. Jag nämner här blott två exempel.
Erik Rickard Eriksson kallas första gången i dagboken 1892 <ärik innat bärjin> (Erik innåt Berget), där frasen innåt Berget betyder ’västerut på Berget’. Eftersom det vid denna tid fanns flera Erik i Kågeträsk förelåg ett behov av att skilja dem från varandra. Men då Erik Rickard Eriksson fader också hette Erik, var <ärik innat bärjin> inte helt entydigt. Han kallas därför på ett par ställen med sina båda dopnamn <ärikrekard>, <ärik rekard>. Senare kallas han <lelerik>, <lel ärik> (alltså Lill-Erik), men även formen <ärikken> i bestämd form finns. Erik benämns sålunda utifrån fadern och den bydel där han är bosatt.
Lovisa Gustafsdotter möter vi i dagboksanteckningarna under fyra olika namn. År 1892 som <gusta lel lof> (Gustavs Lill-Lov), detta i anslutning till fadern Gustav Johansson, men med ett tillagt Lill- för att skilja henne från modern Lovisa. År 1893 kallas Lovisa Gustafsdotter emellertid enbart <gus sta lof>, <gustaf lof> (Gustavs Lov). När hon gifter sig med Abraham Karlsson kallas hon <abram Lof>, men även <Lovisa >.
Namnen på enskilda namnbärare visar de situationella betingelserna för namnbruket, och av exemplen ser man hur identiteten skapas och återskapas.
Sammanfattningsvis om socioonomastiska förhållanden i Kågeträskdagboken
Kågeträskdagbokens texter utgör en sammanhållen och under en begränsad tid tillkommen källa, som speglar namn i vardagsbruk. Därigenom är man här ett funktionellt namnbruk på spåren. Kvinnorna identifieras som döttrar och hustrur verksamma på den egna gården, medan männen identifieras som söner verksamma i byn. Namnbruket för kvinnor positionerar dem till hushållet, alternativt anger deras giftermålsstatus. En ogift kvinna identifieras i relation till fadern (eller husbonden), medan en gift identifieras i relation till maken. De inofficiella namnen bidrar till att upprätthålla samhällets rådande sociala, kulturella och ideologiska förhållanden. Namnen på enskilda namnbärare indikerar situationella betingelser för namnanvändningen, och visar att identiteten ständigt skapas och återskapas.
Greta och Lovisa Dahlqvists dagboksskrivande uppvisar vardagslivet och umgänget i en nordsvensk by på 1890-talet, men ger oss också en möjlighet att lägga det sociala pusslet med hjälp av det som de inofficiella personnamnen berättar. Inte minst detta senare är spännande.
Referenser
Edlund, Ann-Catrine & Edlund, Lars-Erik, 2020a: ”Den 1 mars då dog och stran Fredrika”. Ortografiska val och språklig identifikation i en folklig dagbok från 1890-talet. I: Humanetten 44 [= Nordiska – på gång och på språng! Vänbok till Gunilla Byrman].Växjö: Institutionen för språk och litteratur, Linnéuniversitetet. S. 46–75.
Edlund, Ann-Catrine, Edlund, Lars-Erik & Lundström Ulf, 2020b: Basttulijani och Janosa Eva. Personnamn och identifikation i Kågeträskdagboken 1891–1901. I: Namn i skrift. (Names in Writing.) Handlingar från NORNA:s 48:e symposium i Göteborg den 29–30 november 2018. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 44.) Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning vid Göteborgs universitet. S. 37–59.
Kågeträskdagboken. En västerbottnisk dagbok 1891–1901 med kommentarer, vol. 2. Utgiven av Ann-Catrine Edlund (huvudredaktör), Lars-Erik Edlund & Ulf Lundström (redaktörer). (Folklivsskildringar och bygdestudier 21:2.) Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2022.
– med særlig fokus på forskelle imellem gårdmands- og husmandsstanden
af Johnny Grandjean Gøgsig Jakobsen
I et tidligere indlæg her på den socio-onomastiske blog af den 21. august 2020 (Peder Bonde og Jens Husmand) redegjorde jeg for variationer i fornavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark baseret på en optegnelse over fæstebøndernes navne i Merløse herred i Matriklen 1688. Denne gang vil jeg vende blikket imod samme persongruppes tilnavne.
I listen optræder i alt 923 skatskyldige mandspersoner med oplysning om bopælsmæssig tilknytning til landsby og sogn. For alle personerne angiver listen to til tre navne, der i alle tilfælde inkluderer et fornavn, hvilket i 816 tilfælde er suppleret med et patronymikon og intet andet. For 107 af personerne indgår der foruden fornavnet også et tilnavn, enten som det eneste ‘efternavn’ eller sammen med et patronymikon, i sidstnævnte tilfælde altid efter patronymikonet.
Tilnavnene optræder både hos gårdmænd og husmænd, men langt fra med samme relative hyppighed. Antalsmæssigt fordeler de 107 tilnavne sig på 63 gårdmænd og 44 husmænd, og sat op imod det samlede antal personer i hver af de to sociale grupper, kan det konstateres, at 9 % af gårdmændene bar et tilnavn mod 23 % af husmændene. Det var således markant mere almindeligt med tilnavne blandt husmænd end blandt gårdmænd i Merløse herred anno 1688.
Udpegning af beliggenheden af Merløse herred på Sjælland, med det omfang, som herredet havde i 1688. Kort af forfatteren.
De 107 fundne eksempler på tilnavne i Merløse herred fordeler sig på 42 forskellige leksikalske tilnavne. De fem mest hyppige tilnavne tegner sig for 50 og dermed næsten halvdelen af alle eksemplerne: Skrædder (16), Møller (12), Smed (10), Skomager (7) og Jyde (5). I 25 tilfælde optræder tilnavnet kun i anvendelse på én enkelt person.
ERHVERVSBETEGNENDE TILNAVNE
Som de nævnte fem hyppigste tilnavne indikerer, er en ganske betydelig del (74) af bondetilnavnene i 1600-tallets Merløse herred dannet på erhvervsbetegnelser, der foruden ovennævnte også omfatter Kok (4), Væver (4), Hugger (3), Ladefoged (3), Murermester (3) og Skytte (3), samt Bryde, Brygger, Bødker, Kromand, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand og Urtegårdsmand med hver én optræden.
Det kan ud fra kilden ikke vurderes, om de pågældende personer ved siden af fæstebondeforholdet også bestred det pågældende erhverv, men det kan ud fra selve kildens form og opstilling konkluderes, at det her vitterligt er anført som en del af navnet og ikke blot som en stillingsbetegnelse.
Lokalitetsrefererende tilnavne
I elleve tilfælde kan tilnavnet kategoriseres som en indbyggerbetegnelse eller ‘inkolentnavn’, der i alle tilfælde refererer til områder inden for det danske rige inklusive hertugdømmerne og de dengang nyligt tabte østersundske provinser: Jyde (5), Friis (2), Harboe (2), Hallandsmand (1) og Skåning (1); hvor de øvrige inkolentnavne bør give sig selv, anses Harboe (eller Harthbo) almindeligvis at referere til indbyggere fra Hardsyssel i det nordvestlige Jylland (DgP II:1 sp. 417–419).
I tillæg til inkolentnavnene optræder der to deciderede stednavne blandt herredets bondetilnavne: Lambæk (1) og Lunderød (1). Der kendes umiddelbart ikke til nogen naturlokalitet Lambæk i Merløse herred, mens tilnavnet på husmanden Søren Lunderød i Tølløse utvivlsomt refererer til en nabolandsby af samme navn.
Personkarakteriserende tilnavne
Ni af bøndernes tilnavne fremstår som personkarakteriserende adjektiver eller substantiver: Brun (1), Hvidhoved (1), Høg (1), Høj (1), Krog (1), Kruse (2), Lang (1) og Lave (1); sidstnævnte kendes på dansk også som fornavn, men for gårdmanden Niels Lave fra Skimmede synes der snarere at være tale om et tilnavn.
Tilbage henstår elleve tilnavne, der enten ikke lader sig klassificere i ovennævnte grupper (Brandt, Gran, Juel, Kåre, Møllegård og Winter) eller ligefrem er svære at trække nogen etymologisk mening ud af (Fløy og Haarstral).
Sociale variationer i typen af tilnavne
Mens nogle tilnavne synes at optræde lige hyppigt på gårdmænd og husmænd, kan der for andre observeres en tydelig social forskel i hyppigheden. De 74 erhvervsbetegnende tilnavne fordeler sig som samlet gruppe ganske ligeligt imellem gårdmænd (35) og husmænd (39), mens der for de enkelte navne kan være større variation.
Møller optræder således for 11 gårdmænd og 1 husmand, mens Bryde, Brygger og Ladefoged udelukkende anvendes for gårdmænd (ialt 5 personer). Omvendt optræder de erhvervsbetegnende tilnavne Bødker, Hugger, Kromand, Murermester, Rytter, Snedker, Timmermand, Tingmand, Urtegårdsmand og Væver i Merløse herred kun på husmænd (ialt 17 personer).
Ovennævnte sociale variationer stemmer i høj grad overens med hvad man kunne forvente, da f.eks. møllere, bryder og ladefogeder generelt hører hjemme i gårdmandsklassen, mens mange husmænd måtte supplere indkomsten med diverse rurale håndværk eller krovirksomhed.
Det er derimod overraskende (i hvert fald for nærværende forfatter) at konstatere, at flere af disse håndværkerbetegnelser faktisk også anvendes som tilnavne på gårdmænd, hvilket f.eks. gælder Skomager (2 ud af 7), Smed (4 ud af 10) og Skrædder (10 ud af 16).
Ses på fordelingen af tilnavnetyper i de to sociale grupper hver for sig, er det meget markant, at der blandt husmænd næsten udelukkende optræder erhvervsbetegnende tilnavne (39 ud af 44 personer, eller 89 %). Derimod anvendes indbyggerbetegnelser og personkarakteristika næsten udelukkende som tilnavne på herredets gårdmænd (18 ud af 20 eksempler, eller 90 %).
Det var alt for denne gang. Jeg vil i senere blokindlæg fortsætte de socio-onomastiske personnavnestudier med udgangspunkt i Merløse herred i middelalderen og tiden frem til slutningen af 1600-tallet. Et næste forhold til belysning kunne være en sammenligning af bondestandens navne i herredet med navne på indbyggere i den hosliggende købstad Holbæk.
Litteratur
DgP = Danmarks gamle Personnavne I-II, udg. af Gunnar Knudsen, Marius Kristensen & Rikard Hornby. København 1936-64.
I 2022 var det 100 år siden det første bind af bogserien Danmarks Stednavne udkom. Det har Arkiv for Navneforskning ved Københavns Universitet, som udgiver serien, ønsket at markere med en jubilæumsbog i arkivets anden bogserie, Navnestudier.
Artiklerne er alle skrevet af forskere, som på den ene eller anden måde har arbejdet nært med Danmarks Stednavne. Bogen er udgivet som en webpublikation i frit tilgængelig “open access”-form, og tre af artiklerne præsenteres af de respektive forfattere ved et seminar den 20. januar 2023 ved Institut for Nordiske Studier og Sprogvidenskab (NorS) på Københavns Universitet.
Jubilæumsbogens artikler har forskelligt potentiale i forhold til socioonomastisk forskning; de repræsenterer en bred vifte af både sted- og personnavneforskning. Dertil har Rikke S. Olesen stillet skarpt på oprettelsen af (sted)navneforskning som institutionaliseret fag i Danmark. Fagets historie er interessant, og den rummer om ikke egentlig socioonomastik så i hvert fald et ufravigeligt samfundsrelevant sigte i erkendelsen af stednavnenes vigtige stilling i kommunikation om stedlig orientering.
Danmarks Stednavne som grundlag for socioonomastisk forskning?
I 2022 udkom også et nyt bind i serien, Læsøs Stednavne (Danmarks Stednavne 27), og dermed er omkring to tredjedele af det nuværende Danmark blevet toponomastisk behandlet. Selvom der hen ad vejen er sket små ændringer i behandlingen af navnene, og opstillingen af materialet har forandret sig lidt, er udgivelsens form som leksikografisk værk den samme gennem alle de 100 år serien har været under udgivelse. Dermed repræsenterer den traditionel filologisk navneforskning som har et etymologisk sigte, da målet i tolkningerne er identifikation af de ord som indgår i navnene.
Danmarks Stednavne er således i sig selv ikke en socioonomastisk udgivelse, men den er efter min mening alligevel ikke irrelevant her på bloggen. Der findes forskellige opfattelser af hvad socioonomastik er, jf. fx bloggens december-indlæg 2022 af Gunnstein Akselberg og hans tidligere indlæg som diskuterer hvad socioonomastik egentlig er. Uanset hvor bredt eller snævert man tolker fagbetegnelsen socioonomastik, kan materialet som præsenteres i Danmarks Stednavne sagtens ligge til grund for socioonomastisk forskning. Det ordmateriale som findes i navnenes tolkninger, kan fortælle om hvad de mennesker som navngav, fandt vigtigt eller påfaldende lige netop dér på den navngivne lokalitet på navngivningstidspunktet.
Hvert bind af Danmarks Stednavne kan således danne grundlag for undersøgelser af for eksempel bebyggelsesudviklingen i det område som bindet dækker. På landsplan eller bare i større områder kan navne af bestemte typer eller af en bestemt alder for eksempel fortælle om kontinuitet og diskontinuitet i samfundet og også om kulturelle strømninger som er skyllet ind over landet på bestemte tidspunkter. Det er for eksempel fascinerende at nogle ønavne og vanddragsnavne har været brugt kontinuerligt gennem flere tusind år, og meget sigende at der kom en bølge af stednavne med ord for abstrakter som efterled, fx –lyst, –hvile, –minde osv. Hvis man ser på hvilke typer bebyggelser som fik disse navne med abstrakter som efterled, og hvilken geografisk distribution de har, så fortæller det jo noget om hvilke mennesker som tog den nye navngivningsmode til sig.
I Læsøs Stednavne er det mest iøjnefaldende et ganske stort antal navne som oprindeligt er dannet som præpositionsforbindelser, fx På Bakken, Ved Kirken, På Hjørnet, og en del personnavne brugt som stednavne, nogle i genitiv, fx Kruses, og nogle uden genitiv, fx Barbara Larsdatter. Disse navne vidner for mig at se, om et meget lokalt navnemiljø som det kunne være interessant at dykke ned i med et socioonomastisk sigte.
Denne vesle teksten har som føremål å stilla nokre retoriske spørsmål til fagfeltet sosioonomastikk. Altså spørsmål som det eigenleg ikkje vert venta direkte og konkluderande svar på, men som eg her hovudsakleg stiller for å trengja nærare inn i innhaldet og forståinga av kva sosiononomastikk eigenleg er, for å setja i gang refleksjonar og resonnement omkring fagfeltet sosioonomastikk knytte mellom anna til definisjonar, avgrensingar, funksjonar, metodar, data, analysar og modellar.
Dei retoriske spørsmåla i denne teksten set temaa knytte til sosioonomastikk – som eg har teke opp i to av dei tidlegare blogginnlegga mine – inn i meir eit overordna perspektiv. Intensjonen min er i utganspunktet å fokusera på dei allmenne rammene omkring fagfeltet sosioonomastikk, og vil såleis også kunna ha relevans for fleire andre fagdidiplinar.
Det finst fleire typar retoriske spørsmål som vinklar spørsmål, som ein ikkje forventar direkte svar på, på ulik måte. Tre hovudtypar retoriske spørsmål er hypophora, epiplexis og erotesis.
Hypophora Den første typen retorisk spørsmål er hypophora. I desse tilfella vert det stilt spørsmål som spørsmålstillar straks svarar på sjølv. Svar på slike spørsmål vert ofte følgde opp med råd, visdom eller ein moral.
Epiplexis Den andre typen retorisk spørsmål er epiplexis. Slike tilfelle har me når ein fornærmar nokon eller klagar på eit faktum for å oppna eit bestemt resultat. Desse spørsmåla har som føremål å fornærma eller å klaga på noko, for på den måten bebreida eller provosera nokon, og slik prøva å overtyda nokon om noko.
Erotesis Den siste typen retorisk spørsmål er erotesis. I slike tilfelle er svara på spørsmåla som blir stilte, meir eller mindre tydeleg underforstått i sjøve spørsmålet. Til dømes ved at det i spørsmålet finst ei implisitt stadfesting eller avvising av noko.
Desse tre typane retoriske spørsmål har alle det til felles at dei ikkje implementerer direkte svar, og difor kan dei lett forvekslast med kvarandre. Det fleste av spørsmåla i denne teksten har nok hovudsakleg karakteren erotesis. Spørsmåla er sette opp i tilfeldig rekkjefylgje.
Aktuelle spørsmål
Er det råd å avgrensa fagfeltet sosioonomastikk tydeleg frå andre fagdidiplinar?
Er det ynskje om å avgrensa fagfeltet sosioonomastikk tydeleg frå andre fagdisiplnar?
Kva for føremål finst for å avgrensa fagfeltet sosioonomastikk?
Er termen sosioonomastikk meir ein fagleg mote-term enn ei nemning med eit viss reelt innhald?
Treng me eigenleg termen sosioonomastik?
Slik me ser termen sosioonomastikk brukt i dag, er den eigenleg ikkje berre eit tomt klistremerke utan reell substans?
Skal alle mogelege fagdisiplinar kunna smukka seg med termen sosioonomastikk?
I termen sosioonomastikk er det førelekken sosio- som avgrensar disiplinen sosioonomastikk, men gjer han i praksis eigenleg det?
Lekken sosio- i termen sosioonomastikk kva står den eigenleg for?
Bør lekken sosio- ha eit tydeleg (semantisk) innhald som både forpliktar, signaliserer og forklara kva disiplinen representerer?
Er lekken sosio- ein gummistrikk som har fått eit upresist og uforpliktande innhald?
Burde termen eigenleg ha vore namnesosiologi (jfr. språksosiologi versus sosiolingvistikk) eller noko heilt anna?
Slik me ser avhandlingar og artiklar i dag, som påberopar seg å vera innom fagfeltet sosioonomastikk, med svært mange særfaglege utgangspunkt, skulle me heller kalla slike onomastiske tilnærmingar for til dømes geografionomastikk, religionsonomastikk, historieonomastikk, antropologionomastikk, psykologionomastikk, økonomisk onomastikk, politisk onomastikk, mental onomastikk, matematisk onomastikk, fysikkonomastikk etc. etc.?
Ville ikkje termar som er nemnde ovanfor i pkt 13. vera meir reelle, beskrivande og funksjonelle?
Fungerer ikkje lekken sosio- i dag tilslørande, desinformerande, upresis?
Dekkjer ikkje termen sosioonomastikk i dag faglege aktivitetar av så mange forskjellige slag at den vert ein slag hodge podge eller lapskaus utan noko substansielt innhald?
Når innhaldet i sosioonomastikken er så sprikande og lite samlande, treng me då eit eige fagfelt sosioonomastikk?
