I oktober 2020 skrev jeg et blogindlæg til nærværende blog om en af mine forfædre der ansøgte og af Øster og Vester Han Herredsfoged blev bevilget navneforandring i 1905. Dengang undrede det mig at der i arkivet fra herredet lå en navneforandringsprotokol der vidner om relativt mange navnebeviser udstedt af herredsfogeden i netop 1905, for ifølge Karl Peder Pedersen kunne loven om navneforandring af 22. april 1904 først finde anvendelse fra juli 1906. Hvorfor blev der så udstedt en masse navnebeviser af Øster og Vester Han Herredsfoged allerede i 1905?
Spørgsmålet har udviklet sig til et forskningsprojekt med empirisk grundlag i en navneforandringsprotokol fra Samsø Birk, altså det birk som frem til 1919 primært udgjordes af den danske ø Samsø i Kattegat. Også denne protokol vidner om mange navneforandringer sket i 1905; faktisk er ikke mindre end 118 navnebeviser udstedt af Samsøs birkedommer i andet halvår af 1905. Projektet har allerede affødt en artikel skrevet til jubilæumsskriftet i forbindelse med 100-året for værket Danmarks Stednavne (1922 ff.); artiklen er dog i skrivende stund stadig under udgivelse.
Tillægsloven af 1. april 1905
Bag de mange navneforandringer viser sig nemlig at ligge et andet og hidtil næsten overset tillæg til navneforandringsloven af 22. april 1904. Som alle andre love blev tillægget publiceret i Lovtidende for Kongeriget Danmark – i daglig tale blot kaldet Lovtidende – hvor det findes i årgang 1905 som lov nummer 76 under den knapt så mundrette titel: “Lov om Tillæg til Lov om Navneforandring af 22. April 1904”. Da loven er dateret 1. april 1905, vil jeg herefter nøjes med at omtale den som ‘Lov 1905’.
Lovtidende fra årgang 1905 ligger ikke online, men Lov 1905 kan faktisk læses i sin fulde ordlyd i forestillingsprotokollen fra Justitsministeriet. Her føres man tilmed helt ind i maskinrummet for lovgivningsarbejdet i Danmark. Forestillingen er nemlig dén version af loven hvor der formelt er tale om et lovforslag som ministeriet efter lovens vedtagelse i Rigsdagens to kamre forestillede kong Christian 9. (1818–1906) der med sin underskrift den 1. april 1905 endeligt stadfæstede den.
I sin relative enkelthed gav loven mulighed for at man inden nytåret 1905-06 gratis kunne ansøge den lokale politimester om at tage et tilnavn som slægtsnavn hvis man i de sidste 20 år havde været alment kendt under tilnavnet og i øvrigt selv anerkendte sig det. For at opnå samlet 20 år kunne ansøgeren medregne den tid faren og/eller farfaren havde været kendt under tilnavnet. Var man gift, og/eller havde man børn under 18 år, skulle disse også følge navneforandringen. Ægtefællen skulle dog samtykke til navneforandringen, og det samme skulle eventuelle voksne børn der måtte ønske at tage navneforandring sammen med resten af familien.
De slægtsnavne der bevilgedes i henhold til lov 1905, var altså et produkt af det samme juridiske udgangspunkt: Der var i alle tilfælde tale om tilnavne, her forstået som navne der allerede uofficielt blev benyttet som slægtsnavne. I praksis viser sig alligevel mange forskellige scenarier for hvilke navne der på den måde uofficielt havde været benyttet som slægtsnavne, men i det følgende vil jeg blot fremhæve ét interessant eksempel fra navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk.
Stampemølleren Stampe
Murer Jørgen Søren Pedersen, født den 7. august 1844 i Besser Sogn, fik i 1905 navnebevis på slægtsnavnet Stampe så hans fulde navn blev Jørgen Søren Stampe. Jørgens voksne søn Søren Peder Pedersen, født 22. april 1874 i Onsbjerg Sogn, var som sin far ligeledes udlært murer. Han valgte at følge sin fars eksempel. Da han selv havde både hustru og børn, ansøgte han selvstændigt og fik også navnebevis på slægtsnavnet Stampe således at hans fulde navn blev Søren Peder Stampe.
Men hvorfra kom dette Stampe?
Jørgens fars (og altså Sørens farfars) fulde navn var blot Peder Pedersen, og ved indgåelsen af ægteskab med Jørgens mor Barbara Jørgensdatter i Samsøs Nordby Sogn i 1832 optegnedes han med navnetPeder Pedersen Krammer. Tilnavnet Stampe synes altså umiddelbart grebet ud af luften for de to murer Jørgen og Søren.
Årsagen kan dog findes med stor sikkerhed når man opdager hvilket erhverv Peder Pedersen havde: I kirkebogen ved sønnen Jørgens fødsel og i navneforandringsprotokollen står Peder nemlig angivet som stampemøller, det vil sige en møller der driver og måske endda ejer en såkaldt stampemølle – sommetider slet og ret omtalt som en stampe. Peder er i lokalsamfundet sikkert aldrig blevet kaldt andet end *Peder Stampe!
Selvom Peders søn og sønnesøn ikke fulgte i hans fodspor, blev tilnavnet Stampe med stor sandsynlighed ikke kun benyttet af og om den gamle stampemøller; også hans søn og sønnesøn har været kendt under navnet. Tilnavnet havde altså allerede uofficielt fået funktion af et slægtsnavn der nedarvedes fra far til søn, og navneforandringen i 1905 var blot et stykke bureaukrati der gjorde det uofficielle officielt.
Navneforandringer vidner om brugen af tilnavne
Tilnavne har været benyttet i hobevis rundt omkring i landet, men de finder sjældent vej ind i de officielle kilder såsom kirkebøger og folketællinger. Navneforandringerne som de står optegnet i eksempelvis navneforandringsprotokollen fra Samsø Birk, giver os altså skriftlige vidnesbyrd om brugen af forskellige tilnavne.
På samme måde kan man gøre mange interessante og forskelligartede observationer i en navneforandringsprotokol som den fra Samsø Birk. Med min kommende artikel håber jeg at lægge grunden for et mere systematisk studie bestående af både kvantitative undersøgelser underbygget med kvalitativt udvalgte eksempler.
Litteratur
Danielsen, Martin Sejer (under udgivelse): “Stedse og i over 20 år kendt under tilnavnet Fabricius: Et studie af navneforandringer foretaget på Samsø i henhold til lov af 1. april 1905”. I: Danmarks Stednavne 100 år. Jubilæumsskrift i anledning af hundredeåret for udgivelsen af bind 1: Samsøs Stednavne. Red. Birgit Eggert og Johnny G.G. Jakobsen. København.
Namnforskning har trots de genomgripande studiereformerna under 2000-talet kunnat bevara sin ställning bland de undervisade akademiska ämnena i Finland. Undervisning i namn meddelas främst i de modersmålsinriktade läroämnena finska och nordiska språk vid Helsingfors universitet samt vid Åbo universitet i ämnet finska språket. Åtminstone i Helsingfors ingår också moment med namnkunskap i svenska som andra inhemska språk. De som studerar svenska som andraspråk vid något annat finländskt universitet har dessvärre begränsade möjligheter att gå på renodlade namnkurser. Detta är fallet även i läroämnet nordiska språk vid Åbo universitet där vi utbildar blivande nordister med finska som modersmål eller med tvåspråkig finsk-svensk bakgrund. Även om vi inte erbjuder separata kurser i namnforskning, berörs namn på en del kurser i läroplansenlig undervisning. Att namn rätt ofta kommer på tal i den praktiska undervisningen beror på att egennamn utgör en väsentlig del av och har sin speciella roll i kommunikationen. Namn skiljer sig dock i många avseenden från övriga språkliga uttryck och blir därför ofta förbisedda vid språklig beskrivning. När namn förs på tal i undervisningskontexten kan den studerande introduceras i grundtankarna i namnforskning.
Konfrontationer med namn i undervisning
Studerande kommer i kontakt med egennamn på flera av de kurser som jag håller och som egentligen inte har några onomastiska lärandemål. Den första vetenskapliga beskrivningen av namn stöter studerandena på i grammatikundervisningen. I Svenska Akademiens språklära (2003) får de läsa att namn har genus men att de inte kan böjas i numerus eller species, och att namn i motsats till egentliga substantiv inte beskriver sin referent, men dock ”i vissa fall har fragment av betydelse” (s. 71). Egennamn framställs alltså som ett slags defekta substantiv. Denna förenklade uppfattning om namn behöver då problematiseras och kompletteras med onomastikens syn på namn. Att egennamn visserligen saknar lexikalisk betydelse i traditionell bemärkelse men har ett kontextuellt informationsvärde är en tanke som är ny och intressant för studerandena.
Namn bereder huvudbry till exempel på de färdighetskurser där studerandena får överföra texter från finska till svenska. Ofta är det ju inte fråga om att ett namn ”översätts” utan det gäller att komma på den gängse svenska motsvarigheten som passar i sammanhanget. Självklart är t.ex. att Åbo i alla kontexter kan väljas som översättningsmotsvarighet till namnet på staden med det finska namnet Turku. Men i en text som handlar om den nuvarande estniska huvudstadens historia ska den studerande beakta den diskuterade historiska kontexten och välja rätt mellan namnen Reval och Tallinn. Vid översättning av skönlitterära texter uppstår en annan typ av problem eftersom några givna kontextuellt betingade motsvarigheter till namn på fiktiva personer och orter inte finns. Frågan är om t.ex. en karaktär i en finsk roman med namnet Yrjö ska få behålla sitt finska namn i den svenska översättningen eller om namnet ska anpassas till svenska och ersättas med namnet Georg. Om Georg fungerar på samma sätt i målspråkskontexten, om det alltså väcker samma associationer som Yrjö i källspråkskontexten bör då diskuteras. Namns kontextuella och nyanserade betydelseinnehåll inspirerar studerandena ofta till intensiva diskussioner om hur namn ska hanteras i översättningsprocessen.
Egennamns uttrycksförmåga kommer vi in på också i litteraturundervisningen. Att till exempel namnen på karaktärerna i Karin Boyes klassiska framtidsroman Kallocain är hopplockade från olika språk och kulturer väcker oftast studerandenas uppmärksamhet. Mångfalden av namnen i romanen gör att de inte kan placera handlingen någonstans i världen. Detta var också författarens avsikt med de valda namnen. Med hjälp det brokiga namnskicket kunde hon undvika alltför direkta hänvisningar till dåtidens diktaturer. Tove Janssons muminböcker visar för studerandena hur namn kan användas som personkarakteriserande uttryck. Till exempel den karaktär som brukar avge ett dovt, dallrande och hotfullt ljud, d.v.s. brukar morra, får bära namnet Mårran. Att hon i finsk översättning heter Mörkö ’spöke’ innebär förresten att ett narrativt element har förbisetts vid översättning. Att den manliga huvudpersonen i August Strindbergs pjäs Fröken Julie sin underklassbakgrund till trots bär det ”fina” franskklingande namnet Jean har också en klar funktion i berättandet: namnbäraren vill föreställa sig som en förnämare person än den som han egentligen är. Studerandena kan alltså i litteraturundervisningen göras uppmärksamma på att egennamn är viktiga också som narrativa medel och att de exempelvis kan användas som sociala markörer i litterärt berättande. Detta innebär alltså att namn i litteratur egentligen analyseras ur en socioonomastisk synvinkel.
Ökad namnvetenhet genom undervisning
Även om kurser i namn och namnforskning i regel inte ingår i andraspråksstudier kan den onomastiskt bevandrade läraren på de existerande kurserna belysa hur egennamn fungerar i praktiken. Då får den studerande en mångsidigare och mer rättvisande bild av egennamns uttrycksfullhet. Det är ju denna konstituerande egenskap hos namn som namnforskningen bygger på. Det vore önskvärt att ökad namnmedveten vore ett av målen i all undervisning i svenska som andraspråk på universitetsnivå.
If you read through the Nordic sagas and other Nordic source material, you will find that the personal name Vífill seems to change its social status through time. In the legendary sagas, name bearers are part of the societal elite, but in later sources name bearers are at the bottom of the social ladder, such as slaves in Landnámabók. What happened?
There can be many reasons to why a particular name gets lower or higher status over time, and in most cases several factors come into play. In this case one could also argue that some of the sources are merely fiction and do not reflect true name bearers. But even if this was true, the character was still named, and it is likely that he got a name that would meet the expectations of the audience. Nomen est omen.
A Proto-Norse name
So where does the early social prestige of the name Vífill come from? We do not know. The etymology of the name is unclear and has been a topic of debate for many years, most recently in my article Vífill – ein etymologisk diskusjon (forthcoming). In the article I argue that the runic inscription at Veblungsnes, which reads ek irilaR wiwilan ‘I, Wiwila’s rune master’, has something to say about the status of Vifill.
The etymology of the Proto-Norse personal name Wiwila is difficult to settle but has three alternatives. It can mean 1) warrior, 2) the little/young ordained-one, or 3) the darting-one. I consider the third alternative to be unlikely, as we don’t have other personal names with this meaning, whereas we have several names that are parallel to meaning one and two, which also fits well into Iron Age and Viking Age ideology.
Two names merging into one
The Old Norse Vífill, however, is homonymous with the noun vífill ‘beetle, weevil’. During the Proto-Norse period, the word for beetle would have sounded different from the name found in the Veblungsnes inscription, and the two also had different grammar endings. So, in the early days there would be no confusion between the two.
Perhaps the people from the legendary sagas whose names are recorded as Vífill, lived (or were invented as characters) during the Proto-Norse period, and were actually named Wiwila in their time. As Proto-Norse changed through time, the pronunciation of both the name Wiwila and the word for beetle changed and became more similar to one another, and I propose that vífill “won” this battle.
As soon as the name had become so associated with the weevil that it was pronounced identically to the beetle-word, it fell out of favour by the social elite. But because it stayed in use as names or nicknames for slaves and probably others, it didn’t disappear as a name entirely until much later.
Through the chances of convergent language change and some corruption (the weevil-word affecting the perception of the name Wiwila-name), the social status of the name changed, and in reality it became an entirely different name than its origin.
Literature
Krister Vasshus (forthcoming): “Vífill – ein etymologisk diskusjon”, in: Kultledare i fornnordisk religion: ett symposium. Ed. by Olof Sundqvist & Simon Karlin Björk.
Sommeren 2022 blev der vist en dokumentar på national, dansk TV om stifteren af rejseselskabet Spies Rejser. Simon Spies, som stifteren hed, introducerede danskerne til billige charterrejser, blev rig og anvendte pengene til at leve et flamboyant liv med luksusvillaer, rejser, alkohol og unge kvinder.
Spies’ ekstravagante liv blev ofte skildret i medierne op igennem 1960’erne, men ingen stillede sig tilsyneladende kritiske ved relationen mellem de unge kvinder og Simon Spies, selvom der åbenlyst var tale om seksuelle forbindelser mellem en midaldrende mand og meget unge kvinder. Men i dokumentaren fra i sommer fortalte nogle af disse kvinder deres side af historien. De fortalte om, at de blev betalt for at give seksuelle ydelser, at de fortrød, men ikke kunne slippe væk, og at Spies også var voldelig imod dem. Kvinderne var typisk sårbare, og de var typisk under 18 år.
Manden bag navnet
Spies var en erhvervsmand med betydning for nyere dansk historie. Derfor har han også fået opkaldt en plads efter sig i Helsingør, hvor han voksede op. Men i kølvandet på sommerens problematisering af hans livsstil, foreslog lokalpolitikere i byrådet i Helsingør, at Simon Spies Pladsskulle omdøbes. Eller at gadeskiltet i mindste fald skulle udvides med en navneforklarende tekst ”hvor det fremgår, at Simon Spies ændrede danskernes rejsevaner, men også udnyttede unge kvinder” (Referat af 26. september 2022).
De nye, kritiske oplysninger, der bevægede sig i den danske mediedebat, førte altså til, at dem, der havde beføjelse til navngivning og -ændring på urbant plan, begyndte at overveje, om de nye oplysninger skulle have konsekvenser for gadenavnelandskabet. Sagen om Simon Spies Plads er endnu ikke afsluttet.
Ny identitetspolitisk tendens
Sagen illustrerer en tendens, som vi ser flere og flere eksempler på. For to år siden blev der smidt en byste af Frederik den 5 i vandet, som en aktion der skulle gøre opmærksom på dansk kolonial fortid. I kølvandet heraf startede en offentlig mediedebat om gaderne opkaldt efter danske slavehandlere skulle omnavngives.
Stemmerne der talte for nye navne, påpegede det forkerte ved at hædre de mennesker, der har foretaget moralsk forkastelige gerninger, mens stemmerne der talte imod nye navne, påpegede at slavehandlen, og at dem der forestod den, er en del af danmarkshistorien og som sådan ikke bør skrives ud.
Også omnavngivning i forbindelse med verserende storpolitiske situationer er blevet foreslået, som da Rusland invaderede Ukraine, og den danske politiker Jakob Ellemann-Jensen derefter foreslog, at gaden hvor den russiske ambassade ligger i København skulle omnavngives til Ukrainevej.
Dansk identitet med gaderne som kampplads
Hverken gaderne opkaldt efter de danske slavehandlere, eller vejen, hvor den russiske ambassade ligger i København, er blevet omnavngivet. Men debatterne viser, at politiske beslutningstagere og meningsdannere anskuer gadenavne som et identitetspolitisk sted med symbolkraft til at vise, hvad dansk politik og identitet er. Samtidigt belyser debatterne, at hvem der skriver den historie, ikke er helt så enkelt endda. For der er både vægtige stemmer og argumenter for og imod omnavngivningerne.
Men det er heller ikke så enkelt at omnavngive en gade, som man muligvis skulle tro. Der er fx økonomiske hensyn at drage, når nye skilte skal laves og sættes op og navneændringen skal gennemføres konsekvent i administrationen. Men navneændringer er også vanskelige for de mennesker, der bor på vejen, dem der skal besøge stedet og for postvæsnet.
Når først et navn har fæstnet sig til et sted, er det denne konvention der læres af sprogbrugeren, og navnet bliver synonymt med stedet og kan derfor være svært at glemme igen, bare fordi ’nogle andre’ beslutter, at stedet pludselig skal hedde noget andet. I praksis sker der også kun meget få omnavngivninger af gader og pladser, netop af ovennævnte hensyn.
Man kan derfor undre sig over, hvorfor diskussionerne om omnavngivning dukker op, når det både er dyrt, besværligt og meget sjældent sker i praksis. Man kan spørge sig selv, om navne overhovedet er vigtige, for de ændrer vel ikke noget – eller gør de? Jeg anskuer diskussionerne om omnavngivning som beviser på stednavnenes betydning, kulturelt og menneskeligt. Hvis stednavne var ligegyldige, hvorfor skulle vi så diskutere dem? Dertil fortæller mediedebatterne om omnavngivningerne noget om den samtid, vi befinder os i lige nu.
Da Simon Spies fik navngivet en plads efter sig i Helsingør, meldte historien ikke noget om misbrug af og overgreb på unge kvinder. I dag står vi et andet sted i historien, vi har en anden viden og kan kigge tilbage med et andet blik, og herfra kan vi drage konklusioner om moralsk forkastelige handlinger som slavehandel og overgreb på kvinder. Og spørgsmålet er så, hvordan vi som nation forholder os til det.
Diskussionerne om omnavngivninger kan dermed tages som et varsel om, eller symptom på, en forhandling af dansk identitet, som lige nu verserer i Danmark, og som nogle gange udspiller sig med navne på gader og pladser som kampplads.
I Sverige bor drygt 135 000 personer som är födda i Finland, och totalt har drygt 725 000 svenskar minst en Finlandsfödd förälder eller far-/morförälder. Det finns också massor av finskspråkiga efternamn, varav många förstås härrör från invandringen. Men det finns också namn som är inhemska, och hemmahörande i de delar av det finska språkområdet som ligger i norra Sverige. Här ska vi titta närmare på Sveriges finskspråkiga efternamn – och vad de kan berätta om sina bärare.
Skillnader mellan Finlands och Sveriges finskspråkiga efternamn
Men låt oss börja där de finskspråkiga efternamnen är som allra flest, nämligen i Finland. De vanligaste efternamnen i Finland är Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Nieminen och Mäkelä. Bland de fem toppnamnen slutar alltså fyra av fem på –nen. Utökar man till de 20 vanligaste efternamnen, finner man att 16 av dem slutar på –nen, två på –la / –lä (Mäkelä och Heikkilä) och två är enledade (Laine och Niemi). Som vi ser har namnen på –nen en stark dominans i toppen. I Sverige är dock mönstret inte riktigt detsamma: av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen slutar bara åtta på –nen, varav de vanligaste är Kinnunen, Mäkinen, Korhonen och Virtanen. Dessutom finns tre namn på –la / –lä (Anttila, Ojala och Mäkelä – det här med om det blir a eller ä har att göra med finskans roliga vokalharmoni) och nio enledade namn, bl.a. Niemi, Laine och Lahti. Det finns alltså flera skillnader mellan ländernas vanligaste finskspråkiga namn: det är bara delvis samma namn, och det är rejäla skillnader vad gäller namnens bildningstyp. Vad kan det här bero på?
Vi finner svaret i Norrbottens län
Kanske kan vi närma oss svaret genom att titta på efternamnen i Sveriges nordligaste län, Norrbottens län? Jo, vi är definitivt något på spåret, för bland de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen där finns faktiskt exakt noll namn med ändelsen –nen. Så vilka namn finns i topp i stället? Kanske några på –la / –lä? Nej, faktiskt inte det heller. Noll där också. Enledade namn, kanske? Bingo, här rasslar det minsann till! Hela 16 av de 20 vanligaste finskspråkiga efternamnen i Norrbottens län är enledade: Niemi, Rova, Lantto, Kemi, Mäki, Lahti, Kero, Töyrä … Och de fyra sista, Uusitalo, Keskitalo, Ylipää och Alatalo, är tvåledade, något vi inte såg alls bland Finlands toppnamn.
Jämfört med topplistan i Finland, skiljer Norrbottenslistan ut sig ännu mer än vad Sverigelistan gjorde. På frekvenslistorna kan man konstatera att de finskspråkiga efternamn som ligger högt i Sverige som helhet, ofta ligger ganska högt även i Finland. Men med de namn som ligger högt i Norrbottens län är det faktiskt nästan tvärtom: många av dem är ovanliga i Finland. Trean på listan för Norrbottens län, Lantto, har runt 570 bärare i Finland, och tvåan på norrbottenslistan, Rova, bara lite över hundra. Ja, det är faktiskt mångdubbelt fler som heter Rova i Norrbottens län, drygt 400 personer, än det finns i hela Finland.
Namnens utbredning i Sverige
Nu när vi vet att de största skillnaderna finns mellan Norrbottens län och Finland, kan vi se på listan för hela Sverige med nya ögon och tänka: det här kanske är en mix mellan de två namnskicken? Norrbottens län ingår ju i siffrorna för Sverige, så Norrbottens alla enledade namn finns med på Sverigelistan. Men många av –nen– och –la / –lä-namnen kanske härrör från finska inflyttare? Vissa av dem kan förvisso ha bosatt sig i Norrbottens län, men definitivt inte alla.
Ja, man blir ju nyfiken: Hur fördelar sig de finskspråkiga efternamnen i Sverige över landet? Låt oss jämföra det svenska toppnamnet, Niemi, med … ja, kanske nåt namn på –nen, varför inte rentav Nieminen? Som är bildat till samma ord niemi, ’udde’, men med tillägget –nen. Och håll i er, så här ser utbredningen ut:
Niemi finns lite överallt – inte så konstigt, eftersom det är ett namn som finns på 20-i-topp för både Norrbottens län och Finland. Men titta på skalan: den högsta frekvensen söder om Norrbottens län är 0,21 ‰. Och frekvensen i Norrbottens län är 2,27 ‰! Det finns alltså mer än 10 gånger fler Niemi där än i något annat svenskt län. Och då talar vi ändå om ett namn som med all sannolikhet är både inhemskt och inflyttat, eftersom det också är vanligt i Finland.
Och här har vi Nieminen, med en helt annan kartbild: flest bärare i och runt huvudstadsregionen, och ungefär inga alls i norra Sverige.
Niemi är som sagt ett namn som ligger högt både i Norrbottens län och i Finland. Ska vi prova med något enledat namn som inte är så vanligt i Finland? Kanske t.ex. Lantto, som i Finland står på rangplats 1 524? Ja, så här ser det ut:
Fortfarande ungefär 10 gånger så vanligt i Norrbottens län som i något annat svenskt län, och, om vi jämför med kartan för Niemi, ett mycket tunnare lager i resten av Sverige. Eftersom det här namnet är så pass lågfrekvent i Finland kan man misstänka att de bärare som finns i södra Sverige har sina rötter just i Norrbottens län – migration är ju inte bara något som sker mellan länder, utan också inom länder.
Bilden av det finskspråkiga efternamnsskicket i Norrbottens län som särpräglat håller i sig. Av de 20 toppnamnen har samtliga sin högsta svenska länsfrekvens just i Norrbottens län. Åtta av 20 namn har minst 60 % av sina bärare där, och 17 av 20 mer än 40 % av bärarna. För ungefär hälften av de 20 namnen är det närmsta svenska grannlän, Västerbottens län, som har näst flest bärare. Tittar man på de 20 vanligaste namnen i hela Sverige finns det både de som har nordlig tyngdpunkt, som Lantto, Kero och Uusitalo, och de som är vanligast längre söderut, framför allt i Västmanlands och Södermanlands län: Korhonen, Virtanen, Mäkinen, Heikkinen, Heinonen, Laine … alltså högfrekventa namn i Finland. De finskspråkiga efternamnen i Sverige är en mix, som sagt, av inhemskt och invandrat.
Namnens historia
Namnens skiktning blir ännu tydligare när man tittar bakåt, t.ex. hur det såg ut i äldre folkräkningar. Av Sveriges nuvarande 20 toppnamn fanns bara elva i landet år 1880 – och av dessa hade tio namn samtliga bärare i Norrbottens län. De andra namnen på den svenska topplistan börjar synas i folkräkningarna framför allt år 1900, många med en ensam bärare, inte sällan registrerad i Stockholms stad. Utgår man i stället från dagens 20 vanligaste finskspråkiga efternamn i Norrbottens län, ser man att samtliga fanns i landet redan 1880, samt att 19 av 20 hade samtliga bärare där (och för det tjugonde namnet, Alatalo, bodde alla bärare utom en där). Framemot sekelskiftet börjar namnen försiktigt spridas, ofta med bara enstaka bärare utanför Norrbottens län. En 27-årig man med namnet Rova bor i Stockholms stad vid folkräkningen 1890. År 1900 finns i samma stad en 27-årig kvinna som heter Kemi och en 40-årig man som heter Lantto. En 25-årig kvinna med namnet Hannu bor i Gävleborgs län samma år. Och 1910 har en 30-årig kvinna med namnet Palo flyttat till Östergötlands län.
Får inte ni också känslan av att den demografiska historien liksom vecklas ut och blir tredimensionell när man tittar på namnens bakgrund och utbredning? Och ÄR inte namnforskning världens coolaste ämne?
Många av oss reser dagligen med kollektivtrafiken. Men har du någon gång lagt märke till, om tåget eller spårvagnen du åkte med hade ett eget namn? Det är nämligen inte alls ovanligt att de fordon som rullar på spåren ges individuella namn som den uppmärksamma resenären kan hitta framklistrade på utsidan av vagnen. I den här korta texten diskuterar jag några exempel på hurdana namn dagens tåg och spårvagnar fått bära. Mitt huvudfokus här är på Sverige men jag tar även upp ett exempel från Finland. Jag kommer dessutom sist reflektera på ett lite ovanligt, men ur socioonomastisk synvinkel desto intressantare fall av namngivning.
Varför namn?
Att olika fordonstyper, tåglinjer eller exempelvis enskilda lokomotiv ges särskilda namn är inget nytt fenomen. Man kan säga att sådana namn har en lika lång historia som järnvägen i sig, vilket illustreras t.ex. av Richard Coates i en artikel i Oxford Handbook of Names and Naming [1]. Dessutom har både branschfolk, tågentusiaster och vanliga passagerare genom året gett egna smeknamn för olika fordon. Men de namn som jag vill lyfta fram här utgör sin egen, lite egendomlig kategori, bland namnen för tåg och spårvagnar. Dessa är namn som getts av officiella aktörer (järnvägsföretag, regionala kollektivtrafikmyndigheter osv.). Men förutom att namnen finns tejpade på själva fordonen – och att enstaka jippon ibland ordnats kring själva namngivningen – är dessa namn nämligen relativt osynliga och används väldigt sällan i vidare sammanhang.
Varför vill man då namnge ett tåg eller en spårvagn? Det kan förstås finnas flera förklaringar. Man vill kanske helt enkelt ge fordonen mer personliga identifierare än bara nummer. Eller det kan vara ett trevligt sätta att engagera medborgare, skapa positiv uppmärksamhet, bidra till lokal identitet eller hedra minnesvärda personer. Hursomhelst, att namnge tåg och spårvagnar är faktiskt en överraskande vanlig praxis åtminstone i Sverige. Både lok i godstrafiken, motorvagnar i olika regionala tågsystem och spårvagnar och tunnelbanetåg i olika städer har fått namn. Exakt vad motivet bakom namngivningen är, eller varför mång (men inte alla) aktörer i branschen valt att namnge sina fordon skulle faktiskt vara ett intressant ämne för en socioonomastisk intervjustudie!
Vad för namn?
Om man tittar på själva namnen, märker man snabbt att inspiration kan hämtas från olika håll. Det finns exempelvis lok med filminspirerade namn (Skywalker, McBain hos HectorRail) och malmtågslok namngivna efter orter längs malmbanan (Vassijaure, Torneträsk). De flesta namngivna tåg och spårvagnar bär dock personnamn. Exempelvis i Stockholms tunnelbana har alla 270 vagnar av typen C20 ett namn: där fick medborgarna i början skicka in förlag, och så fortsatte man med att ge vagnen egna förnamn både med och utan en särskild Stockholmskoppling (från Abel till Petronella och från Lotten till Örjan – en översiktlig presentation av dessa namn finns på SL:s webbplats [2]). I ett finskt exempel från Tammerfors fick alla vagnar på den nya spårvägen namn som var tagna ur namndagsalmanackan utifrån dagen då vagnarna levererades till staden. Även i Tammerfors fick medborgarna vara med och rösta fram namn för dagarna med flera namn – och den allra sista vagnen namngavs av de som byggd spårvägen.[3] I Tammerfors kan man därmed åka med vagnar som Lyyli, Valma, Ensio och Hilla.
Namn för tåg och spårvagnar ska gärna också ha en lokal koppling och en särskild populär variant verkar vara minnesnamn, dvs. tåg och spårvagnar som har namngetts efter minnesvärda profiler från regionen eller staden i fråga. Sådana personer kan vara både levande och döda, män eller kvinnor, verkliga eller fiktiva. På de svenska spåren kan man således hitta exempelvis Krösatågen Carl von Linné och Emil i Lönneberga i Småland, Maria Lang och Anders Zorn hos Tåg i Bergslagen, Kurt Wallander, Kim Wall, Tycho Brahe och Nils Holgersson bland Pågatågen i Skåne och spårvagnarna kallade efter Ingvar Oldsberg, Leif Mannerström och Miriam Bryant i Göteborg. Bara för att nämna några få exempel. För att presentera alla namn som man kan hitta bara bland svenska tåg och spårvagnar kunde man faktiskt skriva en hel bok!
Stockholms pendeltåg – förskolebarn som innovativa namngivare
Om exempelvis namndagsnamnen för Tammerfors spårvagnar kan sägas vara ”säkra kort” som troligtvis inte väcker särskilt starka reaktioner bland gemene man, kan man inte exakt säga det samma om namnen för Stockholms pendeltåg. År 2014 fick barn i förskolor runt om i Stockholmsområdet skicka in sina förslag på namn för pendeltåg, varav dåvarande operatören Stockholmståg och SL sedan valde ut 83 stycken som tejpades på tågen.[4] Att namnen har hittas på av lite ovanligare namngivare kan man ana av namnen som skiljer sig ganska tydligt från andra exemplen nämnda ovan.
Regnbågståget och Robotina – så kan pendeltågen heta. (Bild: Väinö Syrjälä)
En stor del av namnen beskriver ganska direkt att det är frågan om just ett (pendel-)tåg. Sådana namn har efterledet -tåg med ett positivt, beskrivande förled. Exempelvis Skrammeltåget, Princesståget, Finastinatåget, Supersnabba silvertåget, Puss och kramtåget, Solskenståget, Rymdskeppståget. Andra namn innehåller inte ordet ”tåg” utan anknyter till ”pendel” i pendeltåg: Palle Pendeln, Pendelpilen, Pendeltåget jättesnabb, Pendy och Trollpendeln. Det finns även andra namn där man kan hitta en koppling till tåg eller fart som Tuff Tuff, Snålskjutsen, Susa, Pilen, Rullis, Raket och Turboraketen.
Det är lätt att se hur dessa namn blandar inspiration från själva tågen men även från barnens värld, som sagorna. Utöver de redan nämna ”kategorierna”, finns det även ett gäng namn utan en direkt koppling till pendeltågen. Några exempel på sådana namn är Plättar, Nyponros, Murgrönan, Kaninen, Superhjälpen, Hassan, Sixten, Myran, Gurkan, Hoppande loppan, Slott, Bikupan, Juvelen, Drake och Träsktrollet.
Exakt hur barngrupperna har resonerat kring namnen är förstås omöjligt att utreda så här i efterhand. Det som dock är ganska klart från själva namnen är att dessa givits av just barn, och inte t.ex. av en kommitté bestående av regionalpolitiker. De gånger jag själv diskuterat namnen med någon, eller hört resanden reagera på dem, har det väckt ganska glädjefulla reaktioner. Men vad språkbrukare egentligen tycker om sådana här namn som namn – och om det skiljer sig från barnens syn på ett bra namn – skulle vara värt att undersökas vidare. Frågor som jag direkt tänker att man borde reflektera vidare på är exempelvis: Vilka associationer väcker dessa namn (hos olika grupper)? Utmanar de vad vi kan anse vara ”passande” eller ”typiska” namn (för tåg och spårvagn)? Vad berättar namnen om barnens språkkänsla eller syn på tågen? Hur fungerar dessa namn – och om/i vilka sammanhang de överlag kan tänkas används? Håller man ögonen öppna för namnen när man är ute och reser, får man alltså upphov till en hel del socioonomastiska frågeställningar!
—
Och för den som undrar över namnen i rubriken: Lyyli är namnet på den första spårvagnen i Tammerfors, Håkan Hellström en av spårvagnar i Göteborg namngivna efter mottagare av stadens årliga kulturpris, och Blixtdinosaurietåget ett pendeltåg i Stockholm namngiven av förskolebarn.
Källor:
[1] R. Cotes. 2016. Railway locomotive names and train names. I: The Oxford Handbook of Names and Naming, s. 645–654.
För snart femton år sedan kom jag att tala med en man som undervisade svenskspråkiga studenter på ett universitet i Finland. Han berättade att han hade dåligt namnminne, och att han kallade alla kvinnliga studenter Jessica, för att det var relativt stor chans att det råkade finnas en Jessica bland studenterna. Han hade rätt i att Jessica var populärt som namn på flickor som föddes i slutet av 1980-talet, men Emilia eller Sofia hade kanske varit ännu bättre gissningar. Vid det här laget bör han ha bytt till Emma och Ellen. Emma har dominerat namntoppen sedan mitten av 1990-talet och är fortfarande mycket frekvent, och har tillsammans med Ellen utgjort det absolut vanligaste namnet på svenskspråkiga flickor födda i Finland under 2000-talet.
Inom ramen för mitt arbete som namnvårdare på Institutet för språk och folkminnen (Isof) har jag i perioder haft som uppgift att hjälpa Skatteverket i Sverige att göra en språklig bedömning av en del personnamnsansökningar. En liknande uppgift hade jag tidigare som medlem av justitieministeriets namnnämnd i Finland. I bägge fallen fick jag en känsla av att nyblivna föräldrar blir allt mer kreativa i sin namngivning och att det i samhället finns en strävan efter individualitet som i växande grad påverkar det namnval som föräldrarna gör.
Denna trend har också uppmärksammats av bl.a. Katharina Leibring som i blogginlägget Inte bara Alice och William – om namngivning av småbarn under 2010-talet på Isofs webbplats skriver att medan ca 78 % av flickorna och ca 82 % av pojkarna i Sverige år 2000 gavs något av de 100 mest populära namnen, var motsvarande siffror för år 2019 54 % av flickorna och 57 % av pojkarna. Bland de finlandssvenska barnen var den andel som fick ett av de 100 vanligaste namnen år 2013 ca 60 % av flickorna och ca 68 % av pojkarna. År 2021 hade andelen för pojkarnas del sjunkit med en knapp procentenhet, men för flickornas del faktiskt ökat med en halv procentenhet. Här bör vi dock komma ihåg att man i det sverigesvenska materialet ser på tilltalsnamnet, medan man i det finlandssvenska materialet ser på första förnamn. Detta behöver förstås inte vara det namn som blir barnets tilltalsnamn.
I Finland registreras ett barns modersmål i samband med att barnets namn antecknas i befolkningsdatasystemet. För mitt uppdrag att bistå Helsingfors universitets almanacksbyrå med uppdateringen av den finlandssvenska namnlängden får jag varje år ta del av förnamnsuppgifter om de barn med finskt medborgarskap som föds i Finland och som registreras som svenskspråkiga. Dessa är ca 3 000 per år, så antalet namn är hanterligt. Nackdelen med så pass få namn är att man som forskare snabbt befinner sig i ett läge där det av forskningsetiska skäl blir svårt att diskutera de namn man studerar. Som ett exempel kan nämnas statistiken för 2021, där endast 31 flicknamn (av 484) och 46 pojknamn (av 427) hade 10 namnbärare eller fler. I Almanacksbyråns publikationer anges nämligen inte exakt antal bärare av ett namn om de är färre än tio.
Toppnamnen bland svenskspråkiga i Finland år 2003 var Emma med 46 namnbärare och Robin med 43 namnbärare. Jämför man med år 2021 har antalet namnbärare av toppnamnen minskat ̶ det mest populära flicknamnet var då Saga med 32 namnbärare, medan 31 pojkar fick det mest populära pojknamnet Liam. Eftersom det antal barn som registreras som svenskspråkiga varierar från år till år har jag i graferna nedan utgått från procentuella andelar. Då kan man konstatera att andelen flickor som fick det vanligaste namnet år 2003 var 2,8 % medan andelen år 2021 var 2,0 %. För pojkarna var motsvarande siffror 2,5 % respektive 1,9 %.
Jämförbara data för tiden före 2003 har jag inte att tillgå, men det antal barn som fick det vanligaste namnet under decenniet dessförinnan (från 1994) varierar för pojkarnas del från 38 (Emil år 1998) till 61 (Robin år 1996) och för flickornas del från 44 (Ida år 2022) till 58 (Emilia år 1999). Det går alltså att iaktta en reell minskning sedan 1990-talet av det antal barn som fått det vanligaste namnet.
I grafen nedan visar staplarna hur många nyfödda namnbärare som såsom första förnamn fått ett namn som är ett av de tio vanligaste namnen varje år, medan linjerna visar den andel barn som fått ett namn som är unikt det året. För andelen unika namn finns jämförbara data tillgängliga bara från år 2013. Som unikt namn räknas namn som respektive år har bara en namnbärare. Det är namnets grafiska form som avgör, dvs. stavningsvarianter av frekventa namn räknas som unika ifall det bara är en person som bär namnet med den stavningen. Som tidigare nämnts är det viktigt att komma ihåg att man i Finland inte registrerar tilltalsnamn, utan att det är det första förnamnet i barnets namn som beaktas. Det finns med all säkerhet barn som såsom första förnamn bär en far- eller morförälders namn, medan tilltalsnamnet är det andra i namnräckan, och då är risken stor att det är den tidigare generationens namn som återfinns i denna statistik. Om det fanns uppgifter om tilltalsnamn såg statistiken kanske lite annorlunda ut.
Som framgår av grafen har andelen nyfödda barn som får ett av de tio vanligaste namnen som första förnamn minskat en del under 2000-talet, i synnerhet vad gäller flicknamnen. Den andel som är ensamma om sina namn respektive år är något större än den andel som får ett av de tio vanligaste namnen – för flickornas del är skillnaden större. Grafen kan sägas bekräfta känslan av att allt fler väljer ovanliga namn för sina barn, medan den andel barn som bär de vanligaste namnen har sjunkit.
Det blir intressant att följa utvecklingen framöver, men ett är säkert, det blir allt svårare för professorn med dåligt namnminne.
It is well-established in place-name research that place-name types are active at certain times, some for centuries, others only remain active for a relatively short period. Dating of place-name types – typically those that today denote settlements is a core element of place-name research.
However, as we can date place-names by means of their linguistic content, can we also use the same name types to say something about the internal social status of place-name types? Studies from Denmark certainly suggest so. Here aspects like taxation, soil quality, size of land has been used to quantify an internal relationship between the various name types.
Where to find historical quantitative resources?
But is this also the case elsewhere? No studies of this kind and magnitude exists in the other Scandinavian countries. The data on which to analyze this has simply not been present, until now – at least in Norway.
Over the past few years, I have been working on upgrading and modernizing the Norwegian place-name collections. And in this connection, some of the data used to create georeferenced datasets also contained information that could be used for non-linguistic studies of place-names and place-name types.
From the historical cadastres were sourced taxation information, from the modern, digital cadastre was sourced land size information, and from Norsk institutt for bioøkonomi was sourced data on land use. Together, these data-sets can show aspects of agricultural potential of each individual farm in Norway,[1] and combined with Oluf Rygh’s Norske Gaardnavne, every farm can be sorted according to place-name type. So here we have the base data for analyses.
An example of a quantitative resource
Tax valuation is probably quickest way to show differences between name types. Tax valuation changes over time and continuously reflect each farm’s potential. So, the further back we can draw the valuation, the better. Optimally, the 1647 cadastre would be the best, but it has not been digitized yet, so we have to make do with either the 1838 or the 1886 cadastre. We go for the oldest, the one from 1838.
In this cadastre the valuation (skyld) was given in daler, ort and skilling. A daler was a currency denomination of Norway until 1873, and one daler could be subdivided into five ort or 600 skilling[2] and was calculated according to a 10-12 number system. For ease of use, 1838 valuations have been converted to the modern decimal system.
Figure: Chart of central place-name types and their valuation in the Norwegian 1838 Cadastre. The figure in the center of each pillar represents the national valuation average. The pillar itself represents the typical range (gaussian distribution) of the valuation – this is also represented with the figures at the bottom and the top. Valuations for a place-name type can occur outside of the typical range, but such valuations are outside of the norm.
Can we see social status in place-name types?
The average Norwegian farm (of which there are approximately 45,000 throughout the country) was valued at 4,19 daler, although a typically sized farm could range between 0,96-9,33 daler (see figure). The early place-name types of vin ‘meadow, grassland’ and heimr ‘home, farm’ of the Iron Age have a much higher average value of 8,43 and 7,07 daler, respectively. The Viking-Age settlement name types býr/bœr, bólstaðr and staðir are also high in valuation at 6,10, 6,30 and 6,37, albeit a little lower.
The name types that indicate clearings, and which are generally thought to belong to the late Viking Age and early Middle Ages, are even a little lower again, þveit 5,55 and ruð at 4,76 daler. These name types are all solid agricultural settlements above the national average, and especially the old name types are very high in valuation – up to twice the average. Only the shieling name type, setr/sætr, is at 3,93 daler valued lower than the national average.
Although the taxation differs considerably regionally, there seems to be clear differences in valuations between the individual place-name types, depending either on age and/or agricultural focus. Some are big agricultural units with ample income possibilities and others are more modest in agricultural potential, certainly regarding tax valuations.
Although age matters in terms of older name types being valued higher, the agricultural focus certainly also seems to be a factor. Original farming units are generally valued higher than original shielings and units created through clearances.
The way forward
Naturally, we should not rely on just one parameter to say something about social status as seen through place-name types, we have to examine other types of evidence also, in order to determine more precisely why we see these differences are whether we can ascribe these to social status – or other factors. But here is at least the beginning of this study for Norway.
[1] A ’farm’ in Norwegian cadastral and onomastic terms is what roughly corresponds to an ejerlav in Danish, by in Swedish and townland in Irish English.
[2] Thus, each ort was 120 skilling and 600 skilling for one daler.
Denne kommentaren er lagt ut på nettet av ein person som er ein ivrig toppturgåar i Troms. Spørsmålet om skrivemåten av eit fjellnamn i Tromsø-området oppstod då NVE (Noregs vassdrags- og energidirektorat) våren 2021 sette opp sjekkpunkt for snøskredfare ved populære fjell, og sjekkpunktskiltet inneheldt namnet på fjellet, som var mål for turen. Nokre av fjellnamna var feilskrivne, og Kartverket bad NVE om å rette skrivemåtane på skilta. Det førte til at Kartverket fekk tilsend lister med fleire fjellnamn som skulle stå på skredvarslingsskilt for vintersesongen 2021/2022. Blant fjellnamna inngjekk eit namn med ein underleg skrivemåte, Gorželvtinden. Korfor fanst eit nordsamisk skriftteikn i forleddet av eit stadnamn med norsk hovudledd?
Jakta på Gorželvtinden
Namnet fanst i Kartverkets stadnamnregister, Sentralt stadnamnregister (SSR), og det var lagt inn i registret 16.4.1998 med skrivemåtestatus «godkjent». Det er ikkje mogleg å registrere eit namn i SSR med skrivemåtestatus «godkjent» om statusdatoen er etter 1.7.1991, som er datoen då lov om stadnamn tok til å gjelde. Alle stadnamn i offentleg bruk før denne datoen, fekk skrivemåtestatus «godkjent». Om eit namn blir lagt inn i registret med ein seinare dato, må skrivemåtestatusen settast til «føreslege» eller «uvurdert», og namn med slike skrivemåtestatusar kan ikkje brukast av det offentlege, t.d. på kart eller skilt. Namn med statusdatoar etter 1.7.1991 må ha skrivemåtestatus «vedteke» for å kunne komme inn i offentleg bruk, men i dette tilfellet var det ikkje blitt gjort noko namnevedtak etter behandling i namnesak etter lov om stadnamn. For å kunne få skrivemåtestatus godkjent for eit namn som blei lagt inn i 1998, måtte registratoren legge inn ein dato før 1.7.1991 saman med gyldig dokumentasjon. Statusdatoen 1.9.1979 var lagt inn som statusdato, og dokumentasjonen var oppgjeven som «kartdatasett». Det var ikkje lagt inn nokon forklarande kommentar til registreringa.
Trass i at eit vedtak om skrivemåten ikkje var fatta, fekk 1998-utgåva av kartet 1533-4 inn eit nytt namn med skrivemåten Gorželvtinden:
Utsnitt av papirutgåva av kart Norge 1:50 000 1533-4, utgjevar Statens kartverk.
Ein sjekk av 1981-utgåva (førsteutgåva) av kartet Norge 1:50 000 1533-4 viste at namnet Durmålstinden var plassert i det aktuelle fjellområdet:
Utsnitt av papirutgåva av kart Norge 1:50 000 1533-4, 1981, utgjevar Statens kartverk.
Tidlegare kart frå området, gradteigskart og amtskart, nytta namna Durmålsfj. og Tverbottenfj. om dette fjellet.
I arkivet til Kartverket fanst eit utfylt namnesaksskjema frå 1998. Namna på skjemaet stamma frå ei synfaring i 1996. I arkivmaterialet fanst ikkje tilrådingar om skrivemåtar av namna frå det rådgjevande organet, og heller ikkje namnevedtak. Eit besøk i arkivet til Namnekonsulenttenesta for norske stadnamn i Nord-Noreg viste at Statens kartverk hadde oppretta namnesak, som var sendt til stadnamntenesta for førebels tilråding om skrivemåte. Brevet frå Kartverket var journalført blant post inn, men ingenting var journalført om at tilråding om skrivemåte var blitt gjeven. Heller ikkje i arkivmaterialet til Kartverket fanst dokument med tilrådingar om skrivemåten av namna. Namna hadde altså ikkje blitt saksbehandla etter dei saksbehandlingsreglane som var fastsett for namnesaker etter lov om stadnamn.
På namnesaksskjemaet som Kartverket hadde fylt ut, er namnet på fjellet er ført opp med to skrivemåtar, Gårdselvtinden og Gorzelvtinden, og nedst på skjemaet er namnet Gårdselva ført opp – med éin skrivemåte:
Primærnavnet Gårdselva blei ikkje tatt inn på kartutgåva frå 1998.
Kva språkleg opphav har desse namna?
Kartverket meinte at fjellnamnet var feilnormert. Det tar utgangspunkt i namnet på ein bekk, Gårdselva, nedarva lokal uttale /’’go:ʃælva/ eller /’’goʃælva/. Bekken renner gjennom tunet på eit bruk, og i daglegtalen blir eit bruk omtala som ein “gård” /’go:r/. Bekken har derfor blitt omtala som Gårdselva, og fjellnamnet er avleia av namnet på bekken. At bekker som krysser gardstun, kan bli namngjevne Gårdselva, er svært vanleg. I Troms og Finnmark fylke finn vi i SSR 52 bekker med namnet Gårdselva, og i tillegg kjem namn som Yttergårdselva, Sørgårdselva, Mellomgårdselva o.fl., i alt 72 ulike namn av denne typen. Namnet Gårdselva inneheld namneledda Gård- + -s- + -elva, og namnet på fjellet er avleia av bekkenamnet, slik at forleddet i namnet er Gårdselv- + -tinden. Begge navna er “gjennomsiktige”, dvs. at vi kan identifisere delene av navnet og kople desse til kjende og forståelege morfem i norsk språk, dvs. ordet gård m. bl.a. med tydinga ‘landeigedom (med hus)’ og ‘gardsplass, tun’; bindemorfemet -s- og elv f. ‘naturleg straum av vatn’ (kjelde: Nynorskordboka). Fjellnamnet er avleia av elvenamnet og har som hovudledd –tinden, av ordet tind m. ‘høg, kvass fjelltopp’.
Oppretting av namnesak for å rette skrivemåten Gorželvtinden til Gårdselvtinden
Kartverket tok opp namnesak 3.8.2021 for å få formalisert rett skrivemåte av namnet på bekken og fjellet til offentleg bruk. Namnesaka vekte straks oppsikt og lokalavisene skreiv om saka. Kartverket fekk reaksjonar på e-post som:
Jeg ser at det er forslag om å endre navnet på Gorželvtinden i Tromsø kommune til Gårdselvtinden. Etter mitt syn er dette ei fornorskning av et samisk navn og på denne måten så føyer det seg inn i i en lite ærefull tradisjon med å lage norske navn som «likner litt» på det samiske navnet, men som er noe helt annet. En Gorže er så vidt jeg forstår ei fordypning eller kløft i terrenget og jeg tror at navnet Gorželvtinden kommer fra kløfta som går på skrå opp mot toppen (ikke helt opp). Jeg synes forslaget blir helt feil. Kanskje dere bør kontakte Språkrådet eller et samisk språkkompetansemiljø før dere vedtar noe mer i denne saken.
Hei. Ser i avisen Nordlys at dere skal forandre navnet til Gårdselvtinden. Nå får dere besinne dere kraftig. Det har vært nok fornorskning opp gjennom tidene enn at et offentlig organ fortsatt skal bedrive den slags galskap.
Hei. Ser i Nordlys at Gorželvtinden i Andersdalen muligens får nytt navn: Gårdselvtinden. Jeg har vanskelig for å tro at Kartverket og Språkrådet virkelig mener at Gorželv er avledet av navnet på bekken Gårdselva. Hvorfor skulle man skrive Gorželv i stedet for Gårdselv? Gorži er jo samisk for foss. Dette burde da både Kartverket og Språkrådet vite. Gårdselvtinden blir derfor helt feil.
Kommentarar frå høyringa i namnesaka
Andersdal og Kristofferjord utviklingslag uttalte:
Fjell: Gorželvtinden “Andersdalen har en nedarvet lokal uttale av fjellet som Gorželvtinden. Navnet kommer fra den samiske befolkningen som i gammel tid var bosatt i øvre Andersdal. Gorza betydde «et juv som er vanskelig å passere» og er dermed et naturnavn. Fjellet går under uttalen «Gårzælvtindn» lokalt.»
Andersdal og Kristofferjord utviklingslag viser til at de har gjort søk i norgeskart.no på navnet «Gorž» som er starten på Gorželvtinden. «Her ser vi at i Nord-Norge er denne form for navn utbredt i ulike varianter og beskriver både fjell, foss og elver med ulik ending i navnet. En annen sak er fjellets popularitet både nasjonalt og internasjonalt som topptur både vinter og sommer. Flere nettsteder omtaler dette fjellet og dets flotte beliggenhet for en fin naturopplevelse» skriver de i sin merknad. Utviklingslaget viser videre til at de er redd for at en endring i navnet vil skape forvirring og senke populariteten som toppturmål. De ser ikke at navnet skygger for meningsinnholdet.
Bekk: Gårdselva «Bekken ligger i tilknytning til fjellet som heter Gorželvtinden. Etter nærmere undersøkelser så er jo spørsmålet om ikke denne elva burde hete Gorželv ut ifra fjellet Gorželvtinden. For oss virker dette mer logisk».
Uttalelser fra privatpersoner
Gorži betyr foss på nordsamisk. Hvis det må fornorskes så er det kanskje mest korrekt å kalle den Fosselvtinden, selv om jeg synes den samiske delen av navnet i aller høyeste grad bør beholdes. Vi har jo allerede mange halv fornorskede navn her i området som fungerer fint. feks. Gumpedalen – Ulvedalen, Rostavannet- Frostrøykvannet.
Jeg hun er oppvokst i Andersdalen, på gården som elva renner igjennom, og har også snakket med min far som er oppvokst der. Vi har alltid hørt at fjellet har en opprinnelse fra samisk med elv som har en foss, gorźa, og derav Gorźelvtinden. Det har ingenting å gjøre med at elva tilfeldgvis renner igjennom gården vår på nedsiden. Det blir helt feil å bytte navn på det fjellet!»
Tenker at fjellet fått sitt navn fra samisk, Gorsa, kløft. Ikke fra Gårdselv? Det er jo en markant kløft med bekk ved fjellet.
Ser dere ber om innspill for en sak i Nordlys om Gorzelvtinden i Troms, der Kartverket tar helt feil med at dette er gammelt fra ordet gårdselv. Det har ikke noe med elven som renner gjennom tunet/gården. Gorza er det samiske navnet på foss, og derfra kommer navnet på Gorzelvtinden. Dette har vi blitt fortalt ned gjennom generasjoner, min far, bestefar osv.
Kommentarar til fråsegnene
Vi ser at folk meiner at når Kartverket vil endre skrivemåten Gorželv- til Gårdselv-, så blir dette sett på som fornorsking av det som folk går ut fra er eit opphavleg samisk namn. Lokalkjende opplyser at dei har høyrd at fjellnamnet har samiskspråkleg bakgrunn, og derfor må ein del av namnet ha skrivemåten Gorž-.
Det er sannsynleg at Kartverkets synfarar i 1996 også har fått slik opplysning om fjellnamnet. Kven som har stått for normeringa Gorz- (på namnesaksskjemaet frå 1998), er altså ikkje kjent, og heller ikkje kven som seinare normerte namneleddet som Gorž- (på det trykte kartet.
Kartverket kommenterer høyringsfråsegnene slik i vedtaksbrevet av 11.10.2021:
I høringsuttalelsene blir det pekt på at fjellnavnet inneholder de nordsamiske terrengorda gorži ‘foss’ eller gorsa ‘kløft med eller uten fossende elv’. Begge disse terrengorda er vanlige i nordsamisk, men de er ikke belagt i samiske stedsnavn fra dette området. Elva har ingen særskilte fosser, og et navn *Gorži eller *Fossen er ikke kjent. Den øvre delen av elva renner gjennom ei kløft som godt kunne betegnes som en gorsa i nordsamisk, men et navn *Gorsa om den delen der elva renner gjennom ei kløft, er ikke belagt, og et navn *Gorsajohka er heller ikke kjent. Elvenavnet Gorsajohka eller stedsnavn der terrengordet gorsa inngår, finnes mange andre steder, i alt 204 navn i Sentralt stedsnavnregister. Bare noen få av disse har parallellnavn i norsk. I Balsfjord kommune finner vi at Gorsajohka har Korselva som norsk parallellnavn. Korselva er mest sannsynlig et lydlig integrert lånt navn fra samisk. Foruten Korselva i Balsfjord kommune er det ingen av de andre norske parallellnavna som har integrert ordet gorsa som et lydlig lån. Grunnen til dette er mest sannsynlig at gorsa er et vanlig ord i samisk, som vil være foreståelig for språkbrukerne i språkkontaktsamfunn. Når stedsnavn er forståelige, er det vanligere å overføre navn fra et språk til et annet ved å låne innholdet i navnet, altså å oversette navneleddet. Norske terrengord som dal, skar, skore og kløft finner vi brukt der det finnes et norsk parnavn til de nordsamiske gorsa-navna. De fleste norske parnavna til gorsa-navna er uavhengige navnelaginger. Det vil si at de samiske og de norske navngiverne har gitt stedene navn uavhengig av hverandre, f.eks. Sorbmegorsa – Ørndalen (jf. sorbmi ‘dødsulykke’, Fádnogorsa – Klippekløfta, jf. fádno ‘kvann’, Lasttasgorsa – Rypdalen, Lasttas- ‘ukjent betydning’. Vi ser at lydlig overførte lånte navn fra samisk til norsk med terrengordet gorsa ikke er et vanlig navnelagingsmønster i språkkontaktområder.
Kartverket avviser at navnet på bekken og fjellet har bakgrunn i det samiske ordet gorži ‘foss’ eller gorsa ‘kløft med eller uten fossende elv’. Begge disse terrengorda er vanlige i nordsamisk, men de er altså ikke belagt i samiske stedsnavn fra området rundt fjellet. Et nordsamisk navn på bekken er ikke belagt, men navnet Spierkovárri er belagt som det nordsamiske fjellnavnet. (Navnet Spierkovárri inngikk i navnesak 2020/231, reist av Sametinget 6.1.2015, vedtaksdato 2.10.2020.)
I formålsparagrafen til loven § 1 heter det at “[f]ormålet med denne lova er å ta vare på stadnamn som språklege kulturminne, gi dei ei skriftform som er praktisk, og som ikkje skyggjer for meiningsinnhaldet i namnet, og medverke til kjennskap og aktiv bruk av namna”.
Den feilaktige skrivemåten Gorželv- skygger for meningsinnholdet i elvenavnet [’’gå:şælva]. En skrivemåte Gorž– legger til grunn at navnet inneholder terrengordet gorži ‘foss’, men et navn *Gorži ‘foss’ eller *Goržejohka ‘fosselva’ er som vi har sett, ikke kjent i dette området, og det vil være i strid med stedsnavnloven å normere navna ut fra et samiskspråklig opphav som ikke kan belegges med stedsnavn brukt i samisk.
De vedtatte skrivemåtene av navna er fastsatt med utgangspunkt i hovedregelen i lov om stadnamn § 4 første ledd og forskrift om stadnamn § 1:
§ 4 første ledd: “Dersom ikkje anna er fastsett i denne lova, skal det ved fastsetjing av skrivemåten av stadnamn takast utgangspunkt i den nedervde lokale uttalen. Skrivemåten skal følgje gjeldande rettskrivingsprinsipp for norsk, samisk og kvensk.” Ettersom navna i denne navnesaken er norskspråklige navn, skal rettskrivingsreglene som gjelder for norsk språk legges til grunn for skrivemåten av navna.
Forskrift om stadnamn § 1 sier at “[s]tadnamn som inneheld allment kjende ord eller namneledd, skal skrivast i samsvar med gjeldande rettskriving, når ikkje anna følgjer av reglane nedanfor.”
Det ville være å gi navnet et nytt meningsinnhold som vi ikke har dekning for ut fra den nedarva lokale uttalen blant norskspråklige, og det ville være i strid med formålet med loven å ta vare på navnet som kulturminne med opphav i norsk språk.
Klage på vedtaket
Vedtaket om skrivemåtane Gårdselva og Gårdselvtinden blei påklaga av Andersdal og Kristofferjord utviklingslag, som hevdar at namnet på fjellet er eit opphavleg samisk namn som er blitt fornorska som ein del av fornorskingsprosessen mot samar, og at namnet «[…] Gorželvtinden har opprinnelse fra samisk som forklarer at elva har en foss; på samisk forklares dette med navnet Gorža, derav Gorželvtinden. Det rette norske navnet ville da ha vært Fosselvtinden om det måtte gjøres om til et norsk navn.” Uviklingslaget hevder at det er feil at navnet kom i offentlig bruk i 1998. “Dette stemmer ikke med lokalbefolkningen og turvante Tromsøværinger/skiturister.”
Under høyringa av klagesaka kom det ikkje inn nye fråsegner, men etter fristen til å uttale seg var over, kom det inn ei fråsegn til Kartverket frå ein privatperson, og personen hevda at eit samisk namneledd «gorz» var blanda saman med «gårds» på grunn av lydleg likskap, og at ei normering Gårdselva vil vere ei «[…] usynliggjøring av samisk historie og fornorsking av samiske stedsnavn. Stedsnavn er språklige kulturminner som har krav på vern på same måte som for eksempel gamle bygninger og gjenstander. (jf. Stadnamnloven § 1). Stadnamnloven sikrer at gamle stedsnavn ikke forsvinner. Dermed kan ikke et stedsnavn byttes ut med et annet uten videre. […] Gorzelva må derfor fortsatt ha Gorzelva som offisielt kartnavn.» Fråsegna blei send med kopi til Sannings- og forsoningskommisjonen.
Språkrådets tilråding i klagesaka
Språkrådet peiker på at kjerna i saka er å avklare om «[…] dette er et opprinnelig samisk navn som har fått norsk uttale, om det er et eksempel på parallellnavn på norsk og samisk – eller om dette er et opprinnelig norsk navn». Fagrådet i Språkrådet drøfta saka 21.4.2022. Språkrådet viser til at fjellet har eit eige samisk navn, Spierkovárri, og at Sametinget meiner at det aktuelle navneleddet ikkje er gorž-. Språkrådet kommenterte uttalen av namneleddet og at klagarane ikkje har kravd at namneleddet “elv” skal normerast som eit samisk namneledd. Vidare blir argumentasjon om at namneleddet skal normerast etter samisk rettskriving svekt sidan namnsettinga i området elles er norsk.
Oppretthalding av vedtaka Gårdselva og Gårdselvtinden i klagesaka
Då klagesaka blei send ut på høyring, hadde Kartverket hadde funne fram til skriftlege belegg for Gårdselva og Gårdselvtinden i ei stadnamnsamling frå 1936, nedskrivne av skolebarn frå området (ofte omtala som Skolebarnsamlingane eller Indrebøsamlingane, av di innsamlinga av stadnamn skjedde i regi av Gustav Indrebø, (Indrebø 1973 [1938]).
På skjemaet fra bruk 42/5 i tidligere Tromsøysund herred er bl.a. “Gårdselva med Gårdselvdalen” og “Gårdselvporten” notert:
På skjemaet for bruk 42/6 er bl.a. notert Gårdselva og Gårdselvtind:
På skjemaet for bruk 42/11 finner vi bl.a. navnet Gårdselva:
Vi ser at skolebarna i 1936 har normert stadnamna i samsvar med gjeldande rettskrivingsprinsipp for norsk.
Det samiske parallellnamnet til Gårdselvtinden er Spierkovárri, som blei fastsett med vedtak 2.10.2020. Fjellnamnet er belagt av J. Qvigstad (1935) “De lappiske stedsnavn i Troms fylke”, s. 67, og Qvigstad forklarer namnet som ‘bråkfjellet’.
I Nasjonalbibliotekets tekstsamlingar kan ein søke på førekomstar av ord og namn i norske bøker, tidsskrift og aviser frå eldre tider og fram til samtida. Eit søk på skrivemåten Gorželvtinden har det første belegget i en publikasjon frå 2010 “Toppturer i Troms” av Espen Nordahl, her riktignok skrevet Gorzelvtinden (Nordahl har neppe funnet tegnet ž i tastaturet og har forenkla litt). Denne skrivemåten blir sidan brukt i aviser og i bøker (26 treff i alt).
Det samiske fjellnamnet blir omtala i ein publikasjon frå 1991 i Hans Ragnar Mathisens artikkel “Samiske stedsnavn” i publikasjonen “Ramfjorden. Samisk histore og samtid i Ramfjordområdet” (red) Emil Berg [1991], s. 78-85 – her skrive Spierkuvárri:
Mathisen opplyser at dei fleste namna som han kommenterer, er frå Qvigstad (1935), men at han også har fått opplyst stadnamn frå munnlege kjelder. Mathisen nemner ikkje namna Gårdselva eller Gårdselvtinden.
Kartverket ser på oppfatninga om at namneleddet Gårds- skal ha bakgrunn i dei samiske terrengorda gorži eller gorsa som folkeetymologiar, for det er ikkje kjent at elvenamnet som fjellnamnet er avleia av, har eit samisk namn. Derimot er eit samisk fjellnamn Spierkovárri belagt som parallellnamn til Gårdselvtinden. Kartverket har halde fast på at vedtaka Gårdselva og Gårdselvtinden er rette normeringar av namna og har send saka til avgjerd i Klagenemnda for stadnamnsaker 22.6.2022. Ut frå reglane i lov om stadnamn skal stadnamn med norskspråkleg bakgrunn, bli normerte etter rettskrivingsreglane som gjeld for norsk språk.
Har synet på samiskheit i Tromsø blitt endra i løpet av det siste tiåret?
For litt over ti år sidan raste ein heftig debatt i lokalpressa i Tromsø på grunn av at Arbeidarpartiet i byen, som hadde fleirtalet i kommunestyret i perioden 2007–2011, ønskte at Tromsø kommune skulle bli innlemma i det samiske forvaltningsområdet. Kommunestyret søkte i juni 2011 Kommunaldepartementet om å bli innlemma i det samiske forvaltningsområdet. Partiet Høgre gjekk imot dette, og ved kommunevalet hausten 2011 var spørsmålet om å bli ein del av det samiske forvaltningsområdet ei viktig sak, og partiet Høgre lovde veljarane at søknaden ville bli trekt om partiet fekk fleirtal i kommunevalet. Det fekk partiet Høgre, og søknaden blei trekt tilbake, og debatten i lokalavisene om samisk språk og kultur og lokal identitet i byen heldt fram med stor styrke. Avisdebatten var prega av sterke utsegner, og det var røyster som hevda at det samiske ikkje hadde nokon plass i Tromsø tradisjonelt sett. Debatten er analysert t.d. av Florian Hiss (2012).
Korleis skal vi forstå ønsket om å normere delar av eit norskspråkleg namn etter samiske rettskrivingsreglar? Har synet på samisk språk og kultur endra seg på dei vel ti åra som har gått etter den store debatten om rolla til samisk språk og kultur i lokalsamfunnet i Tromsø? Tromsø kommune vedtok 21.1.2019 ei rekke samiske grende- og bygdenamn i Tromsø kommune, i truleg viktigast av alt, namnet på byen blei fastsett med både eit nordsamisk og kvensk parallellnamn: Romsa (nordsamisk) og Tromssa (kvensk). Skiltet ved innkjørselen til byen kom på plass 27.8.2019, og skiltet har fått stå i fred, og det har ikkje vore negativ merksemd i media om skiltet.
Frå 2010 fram til denne tid har 698 nordsamiske fått fastsett ein skrivemåte til offentleg bruk – på kart, skilt og i register. Samiske kulturytringar både lokalt og nasjonalt har fått mykje merksemd både lokalt og nasjonalt. Det har vore mykje fokus på negativ omtale og behandling av samisk språk og kultur, på mobbing og samehets retta mot enkeltindivid og samar som folk, og krav om at denne typen uønskt atferd må opphøre. Den 20.6.2017 vedtok Stortinget å opprette ein Sannings- og forsoningskommisjon for å granske fornorskingspolitikk og urett overfor samar, kvenar og norskfinnar. Arbeidet til kommisjonen har fått mykje merksemd i media. Til saman har samfunnsdebatten verka inn på haldningar i samfunnet, og det er positivt at eit lokalsamfunn engasjerer seg for å ta vare på lokale stadnamn som kulturminne. Men i dette tilfellet blei engasjementet tufta på feil grunnlag. Vi får håpe at lokalsamfunnet tar til seg namnet Spierkovárri slik at dette namnet saman med Gårdselvtinden kan fungere som markørar for den fleirkulturelle og fleirspråklege bakgrunnen til lokalsamfunnet Andersdalen i Ramfjorden i Tromsø kommune.
Hiss, Florian 2012: Tromsø som samisk by? – Språkideologier og medienes rolle i språkdebatten. Nordlit 30, 111 ̶ 127. UiT Nordisk arktiske universitet. https://doi.org/10.7557/13.2375 .
Indrebø, Gustav 1973 [1938]: Norsk stadnamngransking. Stemshaug, Ola (red.): Norsk stadnamngransking. Ei artikkelsamling, 9 ̶ 29. Oslo: Det Norske Samlaget.
Mathisen, Hans Rangar [1991]: Samiske stedsnavn. Berg, Emil (red.): Ramfjorden. Samisk historie og samtid i Ramfjordområdet, 78 ̶ 85. Ramfjordforlaget.
Nordahl, Espen 2020: Toppturer i Troms. Fri flyt.
Qvigstad, J. 1935: De lappiske stedsnavn i Troms fylke. Oslo: H. Aschehoug & Co. (W. Nygaard).
Saksdokument frå Statens kartverk knytt til sak 2021/327 Gårdselva og Gårdselvtinden i Tromsø kommune
Dette blogindlæg ligger i forlængelse af to indlæg fra sidste år af henholdsvis Line Sandst og mig selv, hvor den ulighed, der findes i gadenavnene i København med hensyn til opkaldelse efter kvinder og mænd, er beskrevet. I juli 2021 redegjorde Sandst for, at vejnavnenævnet i København siden 2008 har skullet tilstræbe, at flere af byens gader får navn efter kvinder, men at denne form for ligestilling er forbundet med en kompleksitet. Ligestillingen handler ikke alene om antallet af vejnavne, men også lokaliteternes størrelse og beliggenhed, og der synes fortsat at være en vis ubalance mellem de to biologiske køn.
I november 2021 kom jeg ind på emnet, da jeg præsenterede et igangværende formidlingsprojekt på Instagram om navne på gader og pladser i København og på Frederiksberg. Den geografiske afgrænsning af projektet Koebenhavns_gader er beskrevet nærmere i blogindlægget fra november, hvor udgangspunktet var de første 110 gade- og pladsnavne, der på det tidspunkt var præsenteret på Instagram. Af de 110 navne var 41 navngivet efter mænd, mens blot ni var navngivet efter kvinder, og af de ni var fire opkaldt på grund af en familiær relation til den (mandlige) grundejer, der i sin tid udstykkede grundene, hvor de pågældende gader er beliggende.
En markant ubalance
Det er estimeret, at projektet Koebenhavns_gader vil vedrøre 1583 navne, når det er tilendebragt. Men i løbet af den årrække, gaderne præsenteres, vil nye navne komme til, og gamle navne kan forsvinde. Derfor kan det endelige antal stige eller falde en smule. De 1583 navne, der på nuværende tidspunkt regnes for at komme til at indgå, danner grundlaget for det følgende.
Jeg har foretaget en løs sammentælling af gade- og pladsnavne, der er navngivet efter personer. Præmissen for at blive inkluderet er, at den pågældende person skal kunne dokumenteres som en historisk person, hvorfor navne fra eksempelvis mytologien og sagaverdenen er udeladt, og ligeså er gadenavne, der er navngivet alene efter et personnavn. Sammentællingen vedrører antallet af personer og ikke gadenavne, hvorfor en person som L.C. Borup, der er opkaldt i både Borups Allé og Borups Plads, blot er talt med én gang.
I området, projektet dækker, har jeg noteret opkaldelse efter 557 personer, hvoraf 60 er kvinder og ikke mindre end 497 er mænd. Det skal bemærkes, at disse tal ikke svarer til tallene, Line Sandst har præsenteret i sit blogindlæg (henholdsvis 124 kvindenavne og 451 mandsnavne), hvilket blandt andet skyldes, at mit projekt indbefatter Frederiksberg Kommune, og at dele af Københavns Kommune er udeladt.
Omgør vi tallene til procenter, svarer det til, at næsten en tredjedel – 31,4 % af de 1583 navne – er dannet til historiske mandspersoner, og under 4 % har en historisk kvinde bag. Denne ulighed er slående, men må delvist forklares i tidligere tiders patriarkalske forhold, hvor eksempelvis politikere, krigere og komponister i hovedreglen var mænd. Som beskrevet af Line Sandst, er der fra politisk side en vis opmærksomhed på dette.
Kvinder ved filmen og i arbejderbevægelsen
Et af de steder, hvor det københavnske vejnavnenævns tilstræbelser om flere kvinder i navnelandskabet kommer til udtryk, er i området omkring Valby Maskinfabrik. Her er den gamle ingeniør- og industrikoncern FLSmidth delvist omdannet til beboelsesejendomme, og i den forbindelse er nye veje anlagt. 13 af gaderne har fået navn efter velkendte danske skuespillere, og af disse er syv dannet til kvindelige skuespillere, heriblandt Bodil Ipsen, Clara Pontoppidan, Kirsten Walther og Lily Broberg.
Bodil Ipsens Vej i Valby Maskinfabrik er en af de syv gader i kvarteret, der er navngivet efter en kvindelig skuespiller.
I Sydhavnen godt halvanden kilometer fra Valby Maskinpark ligger den såkaldte Trekantsgrund, hvor vejnavnenævnets bestræbelser er endnu mere udtrykte. I disse år bebygges grunden med boliger, og i den forbindelse har nævnet i 2021 stillet forslag om syv nye gadenavne samt to pladsnavne, og samtlige af disse er opkaldt efter kvinder. I området er der tradition for at navngive efter fremtrædende personligheder fra arbejderbevægelsen og aktive socialdemokrater fra partiets tidlige år, og dette navnetema vil vejnavnenævnet fortsætte ved at opkalde gaderne efter kvinder som Andrea Brochmann, Fanny Jensen, Henriette Crone, Inger Hempel og Viola Nørløv.
”Feminismewashing” på Frederiksberg?
Også i Frederiksberg Kommune er man bevidst om den kønsmæssige ubalance, hvorfor man også her arbejder på, at kvinder opkaldes mere i bybilledet. Men spørgsmålet er, om man er ved at gå for langt i bestræbelserne på at skabe mere ligevægt imellem kvinder og mænds tilstedeværelse i navnelandskabet.
I 2021 besluttede kommunalbestyrelsen på Frederiksberg, at otte pladser i bydelen skal navngives efter markante kvinder. I modsætning til de ovennævnte eksempler fra Københavns Kommune er der her ikke tale om et særligt navnetema. Blandt de kvinder, man ønsker at hædre med en plads, er Lis Møller (journalist og konservativ politiker), Louise Conring (forstander ved Diakonissestiftelsen), Helle Virkner (skuespiller), Bodil Koch (socialdemokratisk politiker) og Helle Gotved (gymnastikpædagog og forfatter).
To af pladserne er på nuværende tidspunkt indviet, nemlig Helle Gotveds Plads (december 2021) og Bodil Kochs Have (marts 2022). Det lyder jo umiddelbart godt, at man nu gør noget for at hædre flere kvinder i gadenavnene, men alligevel er dette initiativ blevet mødt af en del kritik. Pladserne og lommeparken er beliggende på Den Grønne Sti, som er et cykelstisystem på Frederiksberg og Nørrebro, og flere mener, at disse pladser er for små og perifere til overhovedet at bære et navn. Partierne Enhedslisten og Alternativet stemte imod forslaget, som de mener er uværdigt overfor de pågældende kvinder, og et medlem af Enhedslisten (Thyge Enevoldsen) har brugt ordet ”feminismewashing” om denne måde at få kvinder til at indgå i navnestatistikken, uagtet hvor små pladser der er tale om.
Pladsen, der er tiltænkt navnet Louise Conrings Plads, er en af de lokaliteter, der er blevet kritiseret for at være for lille og ikke værdig at opkalde efter en person.
Der er altså en bevågenhed omkring problematikken med de relativt få kvinder, der har fået gader og pladser opkaldt efter sig i København og på Frederiksberg. Dog må det holdes for øje, hvilke lokaliteter, der opkaldes. For eksempel kan de otte nye navne langs Den Grønne Sti på Frederiksberg både anses som et væsentligt skridt imod ligestilling i navnelandskabet, men for nogen udtrykker navngivningen det diametralt modsatte på grund af pladsernes størrelse og deres beliggenhed.
