Våra svenska namn

av Märit Frändén

I Sverige finns en enorm mängd olika personnamn, både förnamn och efternamn. Men vilka av dessa namn är egentligen svenska?

Det finns många tänkbara svar på den frågan. Man kan ha en inkluderande hållning och säga: “Ja men, om namnen bärs av svenska medborgare i Sverige, så är de väl svenska namn allihop?” Eller så kan man säga: “Nej, nej, för att ett namn ska kunna kallas svenskt måste det vara etymologiskt svenskt.” Och mellan dessa två ytterpunkter finns naturligtvis ytterligare en hel mängd möjliga svar.

Det klockrena exemplet på svenska namn är förstås de namn som har helt svenskt eller nordiskt ursprung. Sigrid. Erik. Björn. Att lägga till ett inhemskt ‑son förändrar ingenting: Eriksson är lika svenskt som Erik.

Men hur är det med namn som Anders och Nils, som är av annat ursprung men har fått en anpassad form i Sverige? I Historiska museets sökmotor Nomina får man veta att Anders och Nils är en nordisk respektive svensk namnform, men man får också upp en bild av en liten flöjtspelande figur med bildtexten “Grekiskt”. När jag skriver in mitt eget förnamn Märit visas i stället en person med svärd i handen som spränger fram på häst, och bildtexten “Persiskt”. Och det känns väl inte helt klockrent. Väl är Märit en sidoform Märta, som i sin tur är en form av Margareta, som är en grekisk form av ett persiskt ord för ‘pärla’ – men ingen heter ju Märit i Iran, utom den som till äventyrs har rötterna i mellannorrland. Märit ligger en bra bit från Margareta, och gissningsvis ännu längre från det persiska grundordet. Kan man ändå säga att Märit är ett persiskt namn?

Om Anders och Nils inte är riktigt svenska, men ändå ganska – förändras graden av svenskhet om man hänger på ett ‑son? Med andra ord, är Andersson och Nilsson svenskare än Anders och Nils?

Är Azizsson och Omarsson svenskare än Aziz och Omar? Josefsson är ganska svenskt – men hur är det med Yousifsson? Såväl Yousifsson som Azizsson och Omarsson finns i dagens Sverige, och är bra exempel på att personnamn inte så lätt låter sig etiketteras.

Alice har varit det mest populära namnen för nyfödda flickor i Sverige de senaste åren. Gör det namnet till svenskt? Anna är det vanligaste tilltalsnamnet för svenska kvinnor i alla åldrar – är det svenskt? Inte om du frågar etymologen. Men om du frågar de föräldrar som har valt namnet Anna till sin dotter, kan de mycket väl motivera valet med att de “ville ha ett traditionellt svenskt namn”. I det sammanhanget får kanske “svenskt namn” tolkas som ‘namn med lång historia i Sverige’. Det innefattar Anna, men kanske inte Alice? Visst är det rimligt att man gör skillnad på namn med olika lång historia i Sverige, precis som man lätt gör med äldre och nyare importord. Både levla och skrolla tas upp i Svenska Akademiens ordlista, men många tycker nog att de är mindre svenska än hemtama ord som traktor eller musik.

Spelar skriftbilden roll? Är skrolla svenskare än scrolla? Är Lisa svenskare än Liisa? Är Jakob svenskare än Yakob?

Eller är det uttalet som avgör? Lewicki skrivs likadant i Sverige och i Polen. I Polen uttalas det /le’vitski/, men i Sverige ofta /le’vik:i/. Påverkar det namnets svenskhet? En svensk som heter Lewicki skulle nog själv säga att namnet är polskt, även om vederbörande använder det svenska uttalet.

Man skulle kunna vända på det: Om någon bor i Finland och heter Palo i efternamn, så heter hen (eller i det fallet faktiskt hän) /’palo/, men oaspirerat p, öppna a- och å-ljud och två korta stavelser. Om någon heter Palo i Sverige, så heter hen – åtminstone efter en tid – i stället /’phɑ:lu/, med aspirerat p, långt, mörkt a-ljud och det svenska o-ljudet i slutet. Kan man säga att ett namn som uttalas på det sättet är finskt? Kan /’kos:ik/, skrivet Cosic, vara kroatiskt, eller /’jilmas/, skrivet Yilmaz, vara turkiskt? I Kroatien eller Turkiet skulle svaret bli nej, för där heter Ćosić /’tɕo:sitɕ/ och Yılmaz /’jɨlmaz/ – det svenska uttalet av Yilmaz strider till och med mot turkiskans vokalharmoni, och är därför ett “omöjligt ord” i turkiska öron. Om /’phɑ:lu/, /’kos:ik/ och /’jilmas/ inte är finskt, kroatiskt respektive turkiskt, vad är de då? Någonting måste de ju vara?

I de här fallen skulle nog mitt svar vara att de är svenska namn, om än med finskt, kroatiskt respektive turkiskt ursprung. Om de har uttal som är helt okända i “hemlanden”, och som i vissa fall också strider mot språkens fonotax, skulle det vara mycket märkligt att ändå mena att det är där de hör hemma. När namnbärarna själva uppfattar sig som svenska kanske man också ska säga att deras namn är det? Jag har intervjuat en vietnamesisk man som bott länge i Sverige, och han berättade att han till en början störde sig på det svenska uttalet av hans namn, men att han accepterade det i takt med att han själv började känna sig som svensk. Är inte det ganska fint?

Namn, liksom andra ord, påverkas av det omgivande språket – det är bara så. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men det är en helt naturligt lingvistisk utveckling. Många svenskar med invandrade namn har den svenska formen som sin huvudsakliga eller till och med enda namnform. Det kan gälla både uttalet och sättet att skriva. Diakritiska tecken försvinner snabbt vid ett tangentbord.

Visst behöver vi namnforskare våra etymologier. Men vi behöver också komma ihåg att det finns gråzoner i detta. Där ute i verkligheten är det många som använder andra etiketter än de etymologiska. Och de har faktiskt lika rätt som vi – bara på ett annat sätt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.