Det er ofte fremme i dagspressen i Danmark at flere og flere vælger sjældne og unikke fornavne til deres børn, og journalister efterspørger ofte viden om dette forhold hos navneforskerne. Men det er vanskeligt at få viden om de sjældne navne, da de jo ikke optræder i diverse navnestatistikker, og da de jo netop er sjældne, er det som forsker af etiske årsager problematisk at udtale sig om de enkelte navne, da de som unikke navne meget let kan identificere navnebæreren.
Tilfældige møder med sjældne navne Det er ikke så ofte man møder på de sjældne og unikke navne; man skal faktisk være heldig at støde på dem i forskellige kilder. Jeg er selv enkelte gange stødt på sjældne navne som jeg har undersøgt nærmere. Det er for eksempel mandsnavnet Djalmar og kvindenavnet Juldagoline.
Det er mere eller mindre tilfældigheder som har gjort mig opmærksom på disse navne. Og for hvert eneste sjældne navn man finder, tager det rigtig lang tid at klarlægge oprindelse, betydning og ikke mindst en sandsynlig motivation for valget af netop dét navn.
Sjældne navne er ikke altid så sjældne Hvis man skal have overblik over brugen af sjældne navne, er det nødvendigt med et heldækkende materiale som kan vise navnebrugen indenfor det område og den tidsperiode man ønsker at undersøge. Et eksempel er første fornavn til nyfødte i Danmark som Danmarks Statisk [www.dst.dk/navne] samler i lister med alle pigenavn og alle drengenavne hvert år. Selve listerne offentliggøres ikke, men tallene bruges i Danmarks Statistiks Navnebarometer.
I 2019 blev der givet 3559 forskellige pigenavne, og heraf blev de 2157 kun givet én gang. Til sammenligning blev det hyppigste pigenavn, Emma, brugt 486 gange. For drengenes vedkommende blev der givet 3278 forskellige navne som første fornavn i 2019, og heraf blev de 1956 kun givet én gang. Det hyppigste drengenavn, William, blev brugt 568 gange. Der er altså rundt regnet fire gange så mange som bærer et for årgang 2019 unikt fornavn, end som bærer det hyppigste drenge- eller pigenavn. Og det er langt mere end halvdelen af de benyttede navne som kun er brugt én gang i 2019. Det er altså ikke sjældent at bære et sjældent navn; og med 61.167 fødte i Danmark i 2019, er det 6,7 % af børnene som er den eneste i deres årgang med netop deres første fornavn.
De mange navne omfatter efter mit bedste skøn anderledes stavemåder af almindelige navne, udenlandske navne og almindeligt kendte navne som blot ikke er særligt hyppige lige nu. Det er altså ikke alle navnene i sådan et materiale som faktisk er sjældne, det kommer an på det perspektiv man lægger. Men hvem skal afgøre om noget er sjældent? Hvor lang tid skal der gå fra et navn har været almindeligt udbredt til man kan regne det for sjældent? Eller må navnet aldrig være brugt i landet/området før, for at det kan regnes som sjældent? Og hvornår er et udenlandsk navn sjældent?
Gunnar Knudsens samling De etiske udfordringer ved at behandle nutidens sjældne navne, kan lettes ved at gå til historiske navnematerialer. På Navneforskning på Københavns Universitet har vi en samling af fornavne som er lavet af navneforskeren Gunnar Knudsen (1886-1952). Vi ved ikke hvad formålet med samlingen var og præcist hvilke kilder den bygger på, ligesom vi heller ikke ved præcist hvornår den er etableret. Den indeholder fornavne som er excerperet fra telefonbøger, aviser m.m. i første halvdel af 1900-tallet. Ved første øjekast ser samlingen ud til at indeholde sjældne navne, men der er også helt almindelige og velkendte navne med.
Kvindenavnet Signe er et af de almindelige navne i Gunnar Knudsens Samling
De sjældne navne i Gunnar Knudsens samling overskygger i høj grad de mere almindelige navne – ofte er der flere belæg på de sjældne navne end på det mere almindelige navne, og samlingen kunne således måske bruges til at beskrive brugen af sjældne navne i første halvdel af 1900-tallet. Det vil imidlertid først give mening når det er klarlagt hvilke kilder samlingen bygger på. Umiddelbart ser det ud til at den er koncentreret omkring københavnsk materiale, så måske kan den bruges til en undersøgelse af Københavnsområdet. Det vil et nærmere eftersyn af samlingen kunne afdække – jeg er i hvert fald meget optimistisk i forhold til dens potentiale.
Gorm og Vittus er nogle af sjældnere mandsnavne i Gunnar Knudsens samling
Socioonomastik og sjældne navne Det er interessant at se på hvilke dele af befolkningen som benytter sig af sjældne navne, og om forskellige typer af sjældne navne fordeler forskelligt i befolkningen. Flere tidligere undersøgelser har vist at det var de lavere sociale lag i samfundet som oftest benyttede sig af sjældne navne. Eksempelvis viste Katrine Kehlet Bechsgaards afhandling Hvorfor skal barnet hedde sådan? fra 2015 at jo lavere uddannelse og jo længere ude på landet forældrene boede, jo flere sjældne navne brugte de.
Men der må være flere grupper som bruger de sjældne navne i dag, når 6,7 % af en årgang har et navn som kun er brugt én gang som første fornavn dét år. I danske medier trækkes ofte eksempler frem fra den såkaldte kreative klasse – altså skuespillere, kunstnere, reklamefolk osv. – som har givet deres børn ret specielle fornavne. Enten er det kun nogle få af denne type forældre som faktisk har givet sjældne navne til deres børn, eller også må de på en eller anden måde være forbigået i hidtidige navneundersøgelser. Måske fordi eksempelvis uddannelsesniveauet kan være meget forskelligt.
Hvis man skal gøre sig håb om at belyse om der faktisk er noget om snakken med hensyn til den kreative klasses brug af sjældne fornavne, kræver det et materiale som har en ensartet dækning af forskellige samfundsgrupper, og det finder man bedst med et landsdækkende materiale. Derfor vil det være et ganske stort arbejde at undersøge dette, men jeg håber det kan lade sig gøre en gang i fremtiden.
I ett pågående forskningsprojekt undersöker jag hur namnbruk, språkbruk och bildbruk i läromedel bidrar till att spegla samhället och förändringar i samhället över tid. Man skulle kunna fråga sig hur viktigt ett litet namn är – sett i relation till den rika informationsmängd som finns i ett läromedel. Men faktum är, att även om egennamn utgör detaljer i språket så kan de få stor betydelse för helheten i en text. Namn väcker associationer, känslor och är kopplade till personliga, sociala och kulturella identiteter. Genom namngivning blir referenterna därför mer synliga och levande. Läsaren uppmanas också att skapa en relation till dem, eftersom kännedom om någons namn ofta är första steget i vardaglig interaktion. Användning av bilder är ett annat sätt att levandegöra texter och engagera läsaren, men namngivning har ytterligare effekter. Namngivning bidrar också till att framställa referenter som individer snarare än grupper och signalerar att referenterna är så pass viktiga att man bör känna till deras namn. Det spelar alltså roll om samhällskunskapens skildring av människor och miljöer i olika länder omtalas med namn eller inte. Och på samma sätt spelar det roll om personerna i matematikböckernas påhittade räkneuppgifter bär namn. Dessutom spelar det roll vilka slags namn som lyfts fram. Det påverkar nämligen synliggörandet av olika delar av samhället och vilka betydelser som kommer att knytas till dessa.
Därför kan namnbruket i en text säga en hel del om vilken syn på samhället man vill förmedla, i ett visst sammanhang och vid en viss tidpunkt. Läromedel är dessutom auktoritativa texter som gör anspråk på en normativ och neutral informationsförmedling, vilket gör just deras val än viktigare för läsaren. I det pågående forskningsprojektet studerar jag personnamn och ortnamn i svenska läromedel riktade till 10-åringar från 1920-tal till 2010-tal (i ämnena svenska, matematik och samhällskunskap). Några första delresultat är precis under utgivning i artikeln ”Representing Sweden: A diachronic study of names and illustrations in Swedish textbooks from the 20th and 21st centuries” i tidskriften Beiträge zur Namenforschung (snart tillgänglig här). Där analyseras bruket av personnamn och bilder i ett urval läromedel i samhällskunskap. Fokus ligger på hur namnbruket bidrar till att skapa förändrade bilder av genus och mångfald i Sverige. De resultat som framträder visar hur läromedelstexterna över tid växlar från en mansdominerad och kulturellt homogen bild till en mer jämställd och mångkulturell bild av det svenska samhället. Samtidigt kvarstår viktiga brister i synliggörandet av specifika grupper som skapar fortsatt skeva maktrelationer.
Men hur skulle då en idealisk spegling av samhället kunna uttryckas genom namnbruket i ett läromedel? Handlar det om att använda namn som kommer så nära som möjligt den faktiska kvantitativa fördelningen mellan olika grupper och platser i samhället? Nej, troligen inte. För det första eftersom samhällen ständigt förändras medan läromedel måste ha en viss varaktighet. För det andra eftersom det tillgängliga utrymmet trots allt är begränsat och inte kan rymma ”allt och alla”. Däremot kan namnbruket bidra till att skapa intryck av en mångfald som indikerar att det finns utrymme för ytterligare grupper, platser och identiteter. Genom att betona mångfald skapas också möjlighet till att inta olika perspektiv och kritiskt diskutera och problematisera själva texten och dess framställning i undervisningen. Det idealiska läromedlet skulle därför kunna sägas vara ett som synliggör, levandegör, individualiserar och understryker betydelsen av en mångfald referenter och knyter dessa till en mångfald av betydelser. Huruvida ett sådant läromedel finns i verkligheten får det fortsatta arbetet inom projektet utvisa…
”I vår presentation av oss själva, och namnet vi bär, presenterar vi också vår historia” konstaterar etnologen Marja Ågren (2006) som studerat sverigefinnar i Göteborg. ”Att säga sitt namn är att berätta sin släkts historia” säger en svensksomalisk informant. Namnet är ofta det yttersta tecknet på synliggörande av en person och hens språk. Ett namn kan också väcka oro när det bryter av mot omgivningen (Sara Ahmed 2010). Namnskicket, dess förändring och namnbrukarnas tankar och reflektioner kring det egna och andras namn i exil och diaspora är en arena där underliggande sociala processer utspelar sig.
Somaliska och finska i Göteborg
I en delstudie i forskningsprojektet Språkets roll i gentrifierings– och segregationsprocesser: språkliga landskap i Göteborg undersöks finskans och somaliskans roll i den göteborgska språkhierarkin. Finskan var länge det största minoritetsspråket i Göteborg, men det har liten synlighet och hade länge relativt låg status. Somaliskan som är ett nyare minoritetsspråk i Göteborg tycks ha låg social status men präglas av en större medial och visuell synlighet. Sedan 1980-talet har andelen Finlandsfödda personer minskat medan andelen personer födda i Somalia har vuxit starkt. Totalt talar man om ca 30 000 finsktalande och 15-20 000 somalisktalande i Göteborg idag.
Forskningsprojektet utgår från visuellt språk i fyra stadsdelar i Göteborg. Dokumentationen av språk i det offentliga rummet kompletteras med intervjuer med personer som bor eller är verksamma i stadsdelarna. Frågor vi ställt oss är vad som egentligen gör ett språk synligt, hur språket påverkar talarnas mobilitet (både fysiskt och socialt) och vad namnen har för roll i ett språks synlighet.
Språkens (o)synlighet
Vår visuella dokumentation av texter på olika språk i fyra områden visar att både finskan och somaliskan har väldigt liten visuell närvaro i Göteborg, och att den i bägge fall är begränsad till stadens nordöstra delar. Finskan finns på 1% av de skyltar som dokumenterats och somaliskan på ca 4%. Med tanke på den långa och stora närvaron av finsktalande i stan kunde man vänta sig att språket ändå hörs mer, men alla informanter är överens om att finskan, som de säger, ”försvinner” i Göteborg.
De intervjuade som är första generationens sverigefinnar beskriver samtliga att deras barn talar finska i olika hög grad, få av dem kan skriva det och barnbarnen talar ingen finska alls. Att språket försvinner efter ungefär tre generationer bekräftas i många studier. Vidare beskriver flera av de intervjuade att de undviker att tala finska på offentliga platser, t.ex. bussen. De somalisktalande informanterna upplever däremot att somaliskan är ett i högsta grad vitalt språk i dagens Göteborg. Även om det inte är speciellt synligt i stadsrummet menar de att man hör det mycket på offentliga platser.
Namnen som symbol för den språkliga identiteten
Bruket av namn är en plattform utifrån vilken man kan resonera kring ett språks synlighet- eller osynlighet. Flera av de sverigefinska informanterna som kommit till Göteborg som vuxna berättar om hur de helt bytt namn (framförallt har de bytt bort namn som innehåller finska markörer) eller försvenskat sina finskklingande namn. Inte sällan har de uppmanats av arbetsgivare eller kollegor att göra det. Många har upplevt det som smärtsamt och uttrycker sorg över att ursprungsnamnet förlorats. Andra informanter som behåller sina finskklingande namn berättar hur de i olika situationer upplevt skamkänslor över namnet och att de ibland övervägt namnbyte. Ser man på de finskklingande namnen över tid syns en tydlig tendens att de försvunnit i tredje generationen.
De svensksomaliska informanterna ger en helt annan bild. Visserligen är deras tid i Göteborg generellt kortare än de intervjuade sverigefinnarna, men i princip alla intervjuade är överens om att det somaliska namnskicket kommer att vara stabilt över tid. Informanterna uttrycker stolthet över sitt namnskick och ingen av dem kan tänka sig att ge sina barn ett namn som inte används i Somalia. Vidare framhålls att det är en fördel att använda religiösa namn och här är Koranen en inspirationskälla. Det somaliska namnbeståndet innehåller en stor andel arabiska namn. När det gäller namnskicket spelar det ingen roll om man bor i Sverige eller Somalia menar flera. Det är den somaliska kulturen och positioneringen som muslim som är viktig, inte vilket land man råkar bo i. ”Jag kommer aldrig att ge mina barn namn som inte tillhör min kultur, för jag vill inte förlora min kultur. Namnet måste vara typiskt somaliskt– generationer vill ärva vår kultur” förklarar en informant. En annan informant tycker visserligen inte det är viktigt med religiösa namn, men skulle ändå aldrig ge sitt barn ett kristet namn. ”Aldrig ett namn som är kopplat till en annan religion!” säger hon. Ytterligare en av de intervjuade säger: ”Vi vill inte förlora våra namn och vår identitet, vi gillar vår kultur och vi vill vara somalier hela tiden”. Materialet visar alltså att sverigefinnarna och svensksomalierna har totalt olika inställning till det egna namnskicket.
Vithet
I studien menar vi att skillnaderna mellan de två språkens status och synlighet i Göteborg kan förklaras genom en intersektionell analys där vi tar hänsyn till platsens flerskiktade historia och de historiska och nutida talarnas kroppar som bebor denna plats. En av de variabler som analyseras är vithet. Utifrån en förståelse av samhället som präglat av en dominerande rasgrammatik blir begreppet vithet centralt (jfr Hübinette 2017). Vithet bör alltid analyseras i relation till andra sociala kategorier som klass, genus, etnicitet osv. Enligt det här resonemanget betraktas vitheten som Förstaheten i relation till den rasifierade Den andra. Vitheten som markör är osynlig, och det är just det som utmärker dess privilegierade ställning.
Historien visar dock att vitheten är instabil, det är en process som ständigt förhandlas och omförhandlas i relation till omgivningen. Under 1800-talet använde forskare vetenskapliga discipliner för att beskriva finsktalande som en annan ras och den hegemoniska vithetens förstahet användes för att legitimera kolonialismen norr och öster ut. Vithetsdiskurser och praktiker legitimerade dominerande vita förstaheter i relation till de andra, t.ex, finsktalande. Detta har sannolikt kommit att bidra till synen på den sverigefinska minoriteten i Göteborg; synen på det finska språket och dess talare. Efterhand har nya grupper sökt sig till Sverige och kommit att ingå i den dominerande rasgrammatiken, och det har som en av de sverigefinska informanterna uttryckte det “kommit nya syndabockar”, dvs nya invånare som varit mindre vita än de finsktalande och som har lägre värde i den globala rasgrammatiken.
Namn och utanförskap
De intervjuade svensksomalierna återkommer ofta till berättelser om hur den rasifierade kroppen stoppats- både socialt och fysiskt. Hudfärgen innebär att man blir översynlig i rummet och den rasifierade kroppen, språket och namnet innebär ett sigma och begränsar rörligheten. ”Jag är från Somalia, det syns väldigt tydligt – hudfärg, namn och mitt krångliga språk. Så alla vet att jag inte är svensk” säger en av de intervjuade. Den vita kroppen blir omarkerad och osynlig i den svenska kontexten. Den avvikande kroppen och dess språk och namn utmanar däremot, och orsakar en störning i rummet.
En av de svensksomaliska informanterna menar att ju större utanförskapet är desto viktigare är språket och namnskicket. Eftersom hon känner att hon ändå aldrig kommer att bli betraktad som svensk kan hon i alla fall hålla kvar sin somaliska identitet. Om jag överger det, säger hon, vad har jag då kvar? Den sverigefinska gruppen har däremot kommit att ingå i den svenska vitheten, kanske på bekostnad av sitt språk och sitt namnskick.
Ahmed, Sara (2010). Vithetens fenomenologi. Tidskrift för genusvetenskap. 2010:1-2, 47-69
Hübinette, Tobias (red.) (2017). Ras och vithet: svenska rasrelationer i går och i dag. Lund: Studentlitteratur.
Ågren, Marja (2006). “Är du finsk, eller-?”: en etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige. Göteborg : Göteborgs Universitet.
En af mine egne forfædre blev født den 12. september 1851 i landsbyen Alsbjerg i Torslev Sogn, Øster Han Herred, i det nordlige Jylland. Optegnelsen om hans fødsel står som forventet optegnet i kirkebogen der kan findes i arkivet fra Torslev Sogn hos Rigsarkivet. Han blev døbt med navnet Niels Christian Nielsen.
Men under hans navn læser man et interessant notat: “Fik 1905 30. Decbr. Navnebevis af Han Herreds Kontor på Navnet Niels Kristian Johansen”. Mere står der ikke om dén sag i kirkebogen.
Navneskifter findes på denne måde noteret i kirkebøgernes fødselslister, og sådan en note afføder hurtigt spørgsmålet: Hvor finder jeg mere om denne sag?
Det betyder kort fortalt at materialet ligger underordnet de administrative enheder, institutioner med videre der har skabt arkiverne, og man må benytte de søgemidler som arkivskaberen i sin tid selv ville have benyttet for at finde ind til oplysningerne. Derfor bliver man nødt til at sætte sig ind i dansk administrationshistorie.
Den primære personregistrering i Danmark har i århundreder været en opgave der lå hos sognepræsterne (med undtagelse af Sønderjylland siden 1874). Notaterne om de store livsbegivenheder, inklusive fødsler, ægteskaber og dødsfald, kan derfor findes i kirkebøgerne der naturligvis skal søges i arkiverne fra de mere end 2000 sogne, præsteembeder og anerkendte trossamfund der har eksisteret.
Kirkebøgerne er derfor også en af slægtsforskerens vigtigste kilder. Somme tider er en begivenhed kun omtalt her, andre gange kan man finde oplysninger om en given sag eller begivenhed flere steder. Dette gælder ikke mindst navneforandringer.
Navneforandring ved navnebevis
Læser vi os ind på administrationshistorien om navneskifte, hvilket historiker og arkivar Karl Peder Pedersen så udmærket har gennemgået i artiklen ”Navnet det er stadig Jensen”, kan vi bedre forstå notatet om min forfader i kirkebogen fra Torslev Sogn.
I maj 1903 indførtes en nemmere og billigere måde at skifte slægtsnavn; en praksis der i lidt anderledes form blev til en egentlig navneforandringslov i 1904. Lovens detaljer vil jeg dog udelade her. Det væsentlige for den nysgerrige slægtsforsker der leder efter flere oplysninger i sagen, er Pedersens redegørelse for at sagsbehandlingen blandt andet blev lagt ud til herredsfogederne (på landet) og byfogederne (i købstæderne).
Så længe et ønsket slægtsnavn ikke var optaget på en af to lister over beskyttede slægtsnavne, og i øvrigt fulgte nogle generelle krav, kunne fogederne selv godkende et navneskifte og udstede et navnebevis. I herreds- og fogedarkiverne kan man derfor finde materiale om navneforandringer, særligt i den såkaldte navneforandringsprotokol. Dele af en navneforandringsprotokol fra Horns Herredsfoged-Frederikshavns Byfoged findes faktisk skannet, så her kan man få et overblik over hvad en sådan protokol kan indeholde.
Når vi derimod finder optegnelsen om navneskiftet i kirkebogen, er det faktisk et skridt længere ude i sagsbehandlingen: Navneskiftet skulle nemlig meddeles de “relevante kirkebogs-, lægdsrulle- og strafferegisterførere”, som Karl Peder Pedersen skriver i ovennævnte artikel. Derfor finder vi også et notat om navneskiftet i kirkebogen som tilføjelse til ansøgerens fødselsregistrering.
Navneforandringsprotokollen
Med navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged foran mig slog det mig allerførst at langt størstedelen af de optegnede navnebeviser i protokollen er udarbejdet den 30. december 1905 – nøjagtig samme dag som min forfaders navnebevis. Årsagen skal nok søges i at der faktisk var en del ventetid fra loven i 1904 blev udarbejdet til det blev praktisk muligt for fogederne at træffe afgørelsen. Først skulle Justitsministeriet have udarbejdet de føromtalte to lister over beskyttede slægtsnavne.
Ifølge Karl Peder Pedersen var det derfor reelt først fra 1906 at navneskifterne kunne bevilges i henhold til loven. Noget tyder dog på at man allerede op til nytårsskiftet i 1905 var blevet klar til at træffe afgørelserne på de ansøgninger der sikkert havde ophobet sig gennem en længere periode.
Udsnit af side 52 i navneforandringsprotokollen fra Øster og Vester Han Herredsfoged, Rigsarkivet. Klik på billedet for at se hele siden. Foto: Martin Sejer Danielsen.
På side 52 i protokollen (se billedet) fandt jeg endelig optegnelsen om Niels Kristian Nielsens navneskifte til Niels Kristian Johansen. Desværre stod der ikke egentlig optegnet noget om årsagen til navneskiftet. Dog bemærker man at faderens navn var Niels Johansen Nielsen – det vidste vi dog allerede fra kirkebogen. Valget af det lidt sjældnere patronym Johansen frem for det lang mere almindelige Nielsen har altså været oplagt.
Forskningsperspektiver – et socioonomastisk perspektiv
Ingen har mig bekendt gennemgået disse navneforandringsprotokoller systematisk. De indeholder dog åbenlyse socioonomastiske perspektiver. På trods af at den enkelte optegnelse ikke nødvendigvis giver tydelige oplysninger om ansøgerens motivation til at ønske navneskifte, eller giver en årsag til hvorfor lige netop dét navn blev valgt til, ville en systematisk gennemgang af listerne helt sikkert kunne bidrage til at afsløre tendenser.
Den systematiske gennemgang kunne passende suppleres med mere kvalitative studier der tager udgangspunkt i slægtsforskning. Som eksemplet ovenfor viste, er navneskiftet fra Nielsen til Johansen ikke grebet ud af den blå luft – navnet var del af familien.
Hertil kan navneskiftet foregå på flere andre måder end gennemgået i dette blogindlæg. I min optik fortjener det historiske navneskifte langt mere opmærksomhed i onomastikken end det hidtil har modtaget. Og der ligger en masse kildemateriale der bare venter på at blive hevet frem fra gemmerne.
Gatubilden i städerna är fylld av namn av olika slag: från ortnamn till kommersiella namn och även vissa personnamn. Det är alltså ingen överraskning att flera forskare även inom det socioonomastiska fältet har intresserat sig för de lingvistiska landskapen (se exempelvis tidigare på denna blogg!). Det visuella namnlandskapet kan avslöja mycket om olika stadsrum – från ett flertal perspektiv. Socioekonomiska kontraster mellan stadsdelar kan avspeglas i namnbruket och namngivningen av lokala företag kan bidra till att skapa eller stärka en ”känsla för stället”. Med andra ord kan vi både som namnforskare och som namnbrukare samtidigt navigera i staden med hjälp av det synliga namnlandskapet men även tolka eller skapa en idé av staden som ett specifikt ställe.
En kartläggning av namnlandskapet kan alltså bevittna vem/vad det är som styr den språkliga stadsbilden. För ett illustrativt exempel på olika namnbruk i olika urbana rum kan vi ta en resa till Fiskehamnen i Helsingfors. När man anländer med metron är det första man möter på stationen ett strikt reglerat, officiellt lingvistiskt landskap. Här är det mest synliga språkliga elementet själva stationsnamnet – skyltat på två språk. Även i övrigt är språk- och namnbruket här konsekvent tvåspråkigt och hela landskapet enhetligt utformat.
Namn är centrala i metrostationens lingvistiska landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)
Förutom den uppenbara, informativa funktionen har (det tvåspråkiga) namnbruket på metrostationen även en viktig symbolisk roll: offentligheten signalerar att vi befinner oss i en tvåspråkig stad. De bakomliggande policyer har förstås en utgångspunkt i språkförhållanden. Trots det kan man inte riktigt påstå att det synliga språkbruket eller de synliga namnen skulle tydligt reflektera den mångfacetterade sociolingvistiska verkligheten i staden.
För att hitta ett helt annorlunda namnlandskap behöver man bara ta sig över gata från metrostationen och betrakta fasaden till köpcentret Redi. Nu är det i stället en rik flora av kommersiella namn som gäller. Men det är inte enbart den dominerande namnkategorin som är en annan: kontrasten till de officiella skyltarna är slående ur ett multimodalt perspektiv. Det används en variation av färger, fonter, skyltstorlekar, logotyper och andra semiotiska resurser som alla spelar in när vi ska tolka namnen. Borta är även tvåspråkigheten, här inspireras namn av olika språk men engelskans starka position är förstås noterbar.
Kommersiell namnflora i fasaden till Redi – som det såg ut i juli 2019. (Foto: Väinö Syrjälä)
Det kommersiella namnlandskapet lever också mycket mer med tiden. Redan idag, ett drygt år senare, är det delvis andra namn som figurerar jämfört med bilden ovan. Här är det marknadskrafter som styr över stadsrummet och förhållandet till den språkliga verkligheten för de enskilda stadsbor, namnbrukarna, är ännu mer asymmetrisk. En del av det lingvistiska landskapet där individer kommer mer till tals är i de affischer och klistermärken som satts upp på ytor på gatan utanför metrostationen och köpcentret. Där kan man även hitta ytterligare ortnamn men även (ibland mindre kända) namn på personer, band, evenemang m.m. Namnen här är dock mycket mindre synliga – och det är långt ifrån lika många som tar del av denna del av landskapet jämfört med metrostationen eller köpcentret.
Namn figurerar även i denna typ av inofficiella landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)
Genom studiet av de lingvistiska landskapen kan man alltså relativt enkelt skapa sig en bild av det visuella namnalandskapet i staden – och bilda sig en uppfattning av en viss känsla för olika stadsrum. Men det skulle finnas potential och efterfrågan för mer socioonomastisk forskning kring urbana förhållanden. Både officiella policyer och marknadskrafter använder namn för att förmedla sin idé av ställen. Hur det ser ut från stadsbornas synvinkel öppnar upp flera intressanta forskningsfrågor för nya socioonomastiska projekt. Vad betyder de namn vi ser för stadsbor – och hur påverkar de våra upplevelser av platser i staden som betydelsefulla ställen? Hur drar vi nytta av namnen på skyltar när vi navigerar på stan eller beskriver olika lokaliteter? Och hur är det med de namn som inte syns: påverkar det lingvistiska landskapet våra känslor för eller kunskap om namnen?
Sedan några år arbetar jag med en ny upplaga av Eva Bryllas standardverk Förnamn i Sverige. Detta utkom 2004 och omfattar alla namn som hade fler än 400 bärare i Sverige 1995, alla namn i den svenska och i den finlandssvenska almanackan samt vissa namn som ”blivit populära de senaste åren”. Vid sin död 2015 hade Eva påbörjat en revision av befintliga namnartiklar och lagt till vissa nyare populära babynamn i manus. Hon lämnade dock inte efter sig några tankar om och hur hon systematiskt skulle ha sökt att få en bild av det aktuella svenska namnbeståndet. I den första upplagan är det inkluderande perspektivet viktigt; alla förnamn med ett visst antal bärare i Sverige skulle behandlas, oavsett från vilka språk namnen hämtats och hur länge namnen funnits i Sverige. Det framstår för mig som naturligt att Eva skulle ha tänkt så också i nästa upplaga.
En av mina första reflektioner var att namnlandskapet i Sverige idag är rejält annorlunda jämfört med 1995. Till att börja med har befolkningen ökat med 16 %. Vi har haft en stor invandring. Av de bosatta i Sverige har idag 25 % utländsk bakgrund (definierad enligt SCB som utrikes född eller född i Sverige med båda föräldrarna utrikes födda). År 2000 var andelen 14 %. Den här förändrade befolkningssammansättningen har naturligtvis påverkat namnbeståndet. Ett inte obetydligt antal i Sverige tidigare oanvända förnamn bärs idag i förskolor och skolor, på arbetsplatser och i hela vårt samhälle. Ett lexikon med titeln Förnamn i Sverige behöver för att motsvara titeln därför inkludera också de vanligare av de nyinkomna namnen. (Detta kan tyckas självklart, men i de två nyaste norska förnamnslexikonen av Alhaug 2011 och Kruken 2013 har vissa invandrade frekventa namn uteslutits.) Upplaga 2 av Förnamn i Sverige kommer därför att bli tjockare än första upplagan.
Hur många förnamn finns i Sverige idag?
En grund för namnurvalet kvarstår alltså från första upplagan; alla namn med ett visst antal bärare ska tas med. Följdfrågan lyder: avser jag alla förnamn eller bara tilltalsnamnen? I första upplagan har alla förnamn med fler än 400 bärare behandlats. Hur många förnamn finns det då i Sverige idag? Detta är en fråga utan något säkert svar. Vad som är ett namn behöver definieras. Stora skillnader i antalet uppstår ju om exempelvis namnformer som Carl och Karl, Christin, Kristin och Christine räknas som två eller fem namn. I Alléns & Wåhlins Förnamnsboken från 1995 uppges det totala antalet förnamnsformer till 149 000. SCB räknar med att det i Sverige nu (2019-12-31) finns ca 228 000 förnamnsformer som bärs av kvinnor, och ca 195 000 förnamnsformer som bärs av män. Det är alltså en ansenlig ökning från 1995. Begränsar vi oss till antalet registrerade tilltalsnamnsformer var de vid årsskiftet 2015/16 (senast tillgängliga siffror från SCB) cirka 135 000 burna av kvinnor och ca 113 000 burna av män. (Några säkra uppgifter om antalet tilltalsnamn 1995 finns inte.) Av dessa former hade cirka 160 000 endast en bärare. Betydligt färre tilltalsnamn än förnamn är alltså i bruk, även om det i båda fallen rör sig om stora mängder.
Namnurval
Ett lexikon som enbart behandlar de vanligare tilltalsnamnen skulle bli mer hanterligt. Genom att utesluta övriga förnamn skulle jag också komma ifrån hanteringen och redovisningen av de komplexa namnräckor som finns inom vissa kulturer, t.ex. den somaliska, där farsnamn har placerats som förnamn i folkbokföringen och kvinnor därför ibland kan få mansnamn registrerade som förnamn. (Löfdahl & Wenner 2018) Jag tog alltså beslutet att upplaga 2 i huvudsak skulle behandla enbart tilltalsnamn i Sverige registrerade ett visst datum med ett visst minsta antal bärare.
Var skulle gränsen dras? Och hur många namn skulle det bli? I SCB:s datafil över alla tilltalsnamnsformer 2015-12-31 hade ca 12 700 kvinnonamnsformer fler än 10 bärare mot ca 11 100 mansnamn. Vid 100 bärare var siffrorna ca 2 500 mot ca 2 400. Om strecket för inkludering drogs vid 400 namnbärare skulle andra upplagan omfatta ca 1 800 namnformer, varav en del skulle kunna sammanföras i gemensamma namnartiklar. Också ett antal samhöriga namnformer med färre än 400 namn vardera, men med över 400 sammanlagt, skulle behöva föras in. Det jämnade ut sig ganska bra, så slutsumman blev ca 1 900 tilltalsnamn att behandla vid det urval jag gjorde 2016. Under de följande åren har dock förnamnsbeståndet utökats ännu mer, och flera namn och namnformer har nått gränsen 400 bärare, så nu ligger antalet behandlade namnformer på drygt 2 200. För att hålla lexikonet någorlunda aktuellt men ändå kunna slutföra det inom rimlig tid har jag därför dragit en ny definitiv kvantitativ gräns vid 400 bärare 31/12 2018.
Lemmatisering och homonyma namn
Ett av de mer utmanande och stimulerande inslagen i namnlexikonskrivande tycker jag är att lemmatisera namnbeståndet. Var går gränsen för att två (eller flera) namnformer ska behandlas som ett namn? Och vilka former ska ses som separata? Vad ska avgöra? I upplaga 1 är namn som Christina och Kristin sammanförda med motiveringen att de är etymologiskt samma namn, vilket de förstås är. Man kan dock ställa sig frågan om namnbärarna ser det så. Många av dagens namnbärare är ”bokstavstroende”, dvs. de vill ha en unik stavning av sitt namn, och de ser ogärna att ett namn stavat på annat sätt än deras eget kan vara ”deras” namn. Det här märker jag i Namnlängdskommitténs arbete där allmänheten ofta frågar varför inte en viss stavning/form av ett namn finns i almanackan. Heter man Marie är det ibland svårt att acceptera att man kan fira på Maria-dagen. Nu är det inte min avsikt att göra en egen artikel för varje namnform, men jag tycker det är intressant att antyda ett annat perspektiv på synen på etymologins överhöghet. Inom samma problemområde finns också de svårigheter som uppkommer då ett namn translittererats eller transkriberats olika. Ett exempel är namnformerna Aaleyah, Aaliya, Aaliyah, Aliyah, Aliya och kanske Alia. Hur sammanföra och redovisa de formerna på bästa sätt?
Ett närliggande frågekomplex gäller behandlingen och redovisningen av namn som är homonymer. I takt med att många nya namn kommer in från olika kulturer och språk ökar sannolikheten för att likalydande namn som har bildats på flera håll i världen kommer till Sverige. Senast blev jag uppmärksammad på detta då jag skrivit på Isofs hemsida om Selma. Jag hade givit den sedvanliga förklaringen att namnet i Sverige kommer från Ossians sånger (där det är namn på ett berg) och började bli populärt på 1800-talet. Det är ju nu återigen mycket vanligt. I ett e-brev fick jag kommentaren att Selma ju kan vara ett turkiskt namn från arabiskans Salma med betydelsen ’fredlig’. Och det är det ju också. Hur många olika bakgrunder till ett namn kan redovisas utan att läsaren förvirras? Går det att avgöra vilken betydelse som oftast ligger bakom ett av de namn som är moderna just nu?
Detta är några av de tankar och frågor som uppkommer när jag arbetar med upplaga 2 av Förnamn i Sverige. Jag har i dagsläget skrivit en första version av alla namnartiklar och är i full gång med en andra, som också ska innefatta granskning av experter från olika språkområden.
Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Liber.
Kruken, Kristoffer & Stemshaug, Ola, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3 utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo: Samlaget.
Löfdahl, Maria & Wenner, Lena, 2018: Mellan tal- och skriftsystem. Om personnamn i en migrationssituation. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red. av Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.) et al. Uppsala: Universitetet. S. 101-105.
Sociale variationer i personnavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark
af Johnny G. G. Jakobsen
Når jeg i en eller anden faglig sammenhæng har siddet og pløjet mig igennem lister af navne på personer fra de bredere lag af samfundet op gennem historien, så har det slået mig, at de mere specielle navne som oftest findes i særlige sociale grupper. Hvis man f.eks. ved gennemgang af en dansk kirkebog fra 1700-tallet støder på et navn, der afviger fra de mest gængse, så viser det sig ofte ved en nærmere læsning, at forældrene tilhører en anden stand end bondestanden. At eksempelvis præste- og forpagterfamilier gav deres børn andre navne end bondefamilierne er måske ikke så overraskende, men i mange tilfælde har jeg også bemærket en tilsyneladende højere navnekreativitet i de ældre tiders husmandsstand.
En matrikelliste fra Merløse Herred 1688
Så da jeg i mit arbejde med stednavne i Merløse Herred på Sjælland fik fingre i en komplet navneliste på alle gårdmænd og husmænd i herredet ved Matriklen 1688, tænkte jeg, at det kunne være en kærkommen lejlighed til at afprøve min fornemmelse på et konkret og statistisk nogenlunde holdbart materiale. I listen optræder i alt 923 mandsnavne på personer, der i 1688 har haft en ejendom med jord i et af herredets 19 sogne. 728 af disse (79 %) havde stand af ’gårdmænd’, mens de resterende 195 (21 %) var benævnt som ’husmænd’.
Socialt stod gårdmandsstanden højere end husmandsstanden, idet gårdmandsfamilien som hovedregel kunne ernære sig alene ved indtægterne fra deres gård, mens husmændene kun havde et mindre jordtilliggende, hvis indtægt måtte suppleres med håndværk eller arbejde på gårdene eller godserne. Det sociale skel de to grupper imellem var gennemgående ret tydeligt, således at man normalt giftede sig inden for sin egen stand. Som en underklasse i husmandsstanden hørte også de ’jordløse husmænd’, der slet ingen jord havde at opdyrke, men de er ikke medtaget i matrikuleringen og indgår derfor ikke i undersøgelsen.
Top 10 for personnavne blandt bønder og husmænd i Merløse Herred 1688
De 10 hyppigste fornavne blandt bønder i Merløse Herred 1688
De 10 hyppigste fornavne blandt husmænd i Merløse Herred 1688
1. Peder (98)
1. Jens (24)
2. Niels (88)
2. Christen (23)
3. Jens (80)
3. Peder (20)
4. Laurids/Lars (66)
4. Laurids/Lars (17)
5. Hans (60)
4. Hans (17)
6. Christen (46)
6. Niels (16)
7. Oluf (43)
7. Anders (8)
8. Anders (36)
7. Søren (8)
8. Søren (36)
9. Mads (6)
10. Rasmus (27)
10. Rasmus (6)
De ti mest frekvente fornavne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred ved Matriklen 1688. Tallene i parentes angiver det faktisk antal.
En optælling af Top 10-lister over de hyppigste navne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred anno 1688 viser, at det i vidt omfang er de samme navne, der optræder på de to lister. Men rækkefølgen er langt fra ens. Mens Peder er klart det hyppigste navn blandt herredets bønder, er det nede på en 3. plads blandt husmændene. Omvendt er Jens på førstepladsen blandt husmændene og nr. 3 blandt gårdmændene. Det skal indrømmes at forskellene i antal ikke er stort blandt nr. 1-3 og nr. 4-6 blandt husmandsnavnene, men det er ikke desto mindre interessant at notere sig, at hvor f.eks. Niels er rangeret som nr. 2 i gårdmandsklassen, er navnet helt nede på en 6. plads hos husmændene. Omvendt er Christen det næsthyppigste navn blandt herredets husmænd, men blot nr. 6 hos gårdmændene.
Specielle gårdmands- og husmandsnavne i Merløse Herred
En sammenligning af de to Top 10-lister indikerer således nok nogen indbyrdes variation i navnepræferencen de to sociale grupper imellem, men viser ellers ikke nogen helt specielle navne forbeholdt den ene eller den anden gruppe. For at iagttage sådanne må vi længere ned af listerne. Eftersom gruppen af gårdmænd i undersøgelsen er mere end tre gange så stor som husmandsgruppen, kan det statistisk ikke undre, at adskillige navne nederst på listen kun optræder med belæg blandt bondestanden. De mest markante forskelle med overvægt blandt gårdmændene er Thomas (6 bønder, 0 husmænd) og Jesper (7 bønder, 1 husmand). Mere interessant er det, at en del navne kun optræder blandt husmændene, selvom denne gruppe er antalsmæssigt markant mindre: Det gælder således navnene Gabriel, Johan, Jonas, Mattis, Nicolai, Olle og Thor.
Et sidste forhold, som jeg her vil bemærke, er, at også de forskellige variantformer af visse grundtyper af navne synes at variere socialgrupperne imellem. Mens der for både Jep og Jeppe er en markant overvægt blandt gårdmændene (henholdsvis 6 og 7 gårdmænd mod 1 og 2 husmænd), så er fordelingen langt mere ligelig i grundformen Jakob (4 gårdmænd, 3 husmænd). Så stødte man på en Jeppe og en Jakob i 1680’ernes Merløse Herred, så talte sandsynligheden altså for, at den førstnævnte var en bonde og den sidstnævnte en husmand.
I Ludvig Holbergs berømte komedie ’Jeppe på Bjerget’ fra 1722 er hovedpersonen Jeppe en fordrukken fæstebonde i en fiktiv sjællandsk landsby, hvor han lidt for ofte søger lindring for hverdagens plager hos den lokale, brændevinsudskænkende husmand, Jakob Skomager. ’Jeppe’ og ’Jakob’ er danske varianter af samme latinske grundform (Jacobus), og Holbergs valg af navne til henholdsvis fæstebonden og skomageren harmonerer faktisk helt med den socio-onomastiske varians, der eksisterede i samtidens Merløse Herred. Billedet, der viser Jakob til venstre og Jeppe til højre, stammer fra en opsætning på Det Kongelige Teater i 1918. Foto: ukendt fotograf, Wikimedia Commons
De videre perspektiver
Observationerne fra Merløse Herred bør ikke tages til indtægt for, at de fundne navnefrekvenser for gårdmænd og husmænd også gælder for resten af Danmark; tværtimod tyder flere undersøgelser på ganske betydelige regionale variationer i den overordnede personnavnebrug. Men mig bekendt har ingen hidtil undersøgt mulige sociale variationer inden for landbefolkningen i ét bestemt område i ældre tid som her. Nu skal man selvfølgelig vare sig for at udlede alt for meget af et talmateriale på knap 1.000 personer, hvor fordelingerne meget vel kunne være faldet anderledes ud i et naboherred, og især gruppen af husmandsnavne bør forøges, førend man for alvor kan udlede noget. Men jeg vil ikke desto mindre mene, at min mavefornemmelse for eksistensen af nogle socio-onomastiske variationer de to samfundsgrupper imellem er blevet bekræftet tilstrækkeligt til, at jeg vil fortsætte den slags personnavnerelaterede afstikkere fra mit stednavnemæssige hovedvirke. Næste gang måske ved at sammenligne de to rurale grupper med navne på borgere og håndværkere i den ved herredet beliggende købstad Holbæk. Fremtiden må vise, hvad der kan komme ud af det.
It is a well-known fact that many people find names fascinating. And it seems that the socio-onomastic dimension is particularly interesting to the public – that the relationship between names and trends in society is what interests people the most, in particular when related to themselves and their own lives. This is, of course, why names continue to be of great interest to, for instance, new parents, people going through a name change, and business owners trying to come up with the perfect commercial name.
My PhD project focused on one of the topics that continue to be of interest to the public: contemporary parents’ name choices and the motives behind them. And when I was asked by Danish publisher Gyldendal if I was interested in writing a book about names, belonging to the popular science category, I knew that personal name trends and names for newborns would become an important part of the book in progress. Partly because this has been my research area and partly because of the general interest in this topic. For example, at least in Denmark, you can be sure to encounter news stories about the latest name lists every six months, when they are released by Statistics Denmark. Whether Ida or Emma has conquered first place, and how Liam managed to all of a sudden jump all the way to sixth place, continue to spark curiosity.
Inspiration from research and media
However, when I started working on the book, it led me to a new approach for thinking about names – compared to the approach I had previously taken. Researching for the book made me think about many other angles on names that I imagined would seem interesting and relevant to people not studying names or any related subjects for a living. Whereas previously, I had mostly been alert to any research or anecdote about topics such as personal names, name fashions, and social categories, I now became very alert to any fascinating research, news story, or anecdote about all types of names and in any context. Soon, I had a large collection of links and notes about all kinds of name related points.
Some ideas came from research publications and some from news stories, as I found it natural to combine research on names with different kinds of name stories that had found their way to the media. Because, as I figured, no place can give us better insight into which aspects of names interest the public than the stories that the media choose to publish. As a supplement to these points, I interviewed people about their personal experience with names, such as an author who uses his characters’ names as a very conscious tool and a woman who was adopted as a child and later decided to change her name.
In other words, I decided not to limit myself to certain name categories or certain time periods. Instead, I wanted to focus on the many ways in which names are interesting and relevant – in my own personal opinion and with consideration of the audience of the book. This way, I stumbled upon many angles, stories, and anecdotes about names, which broadened my view of why this is such an interesting research field.
A combination of socio-onomastics and sociology of names
Most of the topics that I chose for the book are about names’ relation to social factors. To name a few examples: What are the unofficial rules for when we are supposed to remember another person’s name? Why are grandparents often sceptical of their grandchildren’s names? How can the right names help a fictional universe along – and the opposite? What does it mean for transgender people to change their names? How can a name help create group identity – both for people who already share a name and for people actively deciding to take the same name? What happens if your name is associated with another ethnicity than your own? How can companies get in trouble when choosing product names that have to work in every language? And what role did names play in the age of slavery?
As Gunnstein Akselberg argued in the latest blog post on this website, socio-onomastics and sociology of names are two different approaches. Whereas in socio-onomastics, social variables are used to gain knowledge about names, in sociology of names, names are used as a tool to study society. In my book, I have used both approaches, however mostly the latter, and I think there is great further potential in not only studying names by considering social variables, but also in studying society by using names as a tool.
An attempt to show how names are relevant to society
My book was published in April 2020 and has the very simple title “Navne” (“Names”) with the subtitle “Hvordan vi får dem, vælger dem, bruger dem, elsker dem, glemmer dem, ændrer dem, vænner os til dem, hader dem, fortryder dem, opfinder dem og bliver påduttet dem” (“How we get them, choose them, use them, love them, forget them, change them, get used to them, hate them, regret them, invent them, and have them forced upon us”).
The book is by no means an attempt to uncover the entire Danish name landscape. Rather, it is a subjective attempt to go for a tour in the Danish – and international – name landscape and make stops along the way, introducing the reader to what I consider some of the most relevant and thought provoking aspects of names and naming – and to seek out and discuss the ways in which names are important to us all and how names are relevant to society. Even though the book’s emphasis is on personal names, it is an attempt to not be restricted by name categories such as personal names and place names. For instance, a chapter called “Kunsten at vælge det rigtige navn” (“The art of choosing the right name”) discusses and compares choices of names for babies, streets, and IKEA furniture.
I hope that a book of this kind will spark curiosity in people of many different backgrounds and play a small part in justifying why research in names should continue to be a priority.
Den 21 november 1487 inleddes en rättegång vid rådhusrätten i Stockholm med anledning av en ung kvinnas död. Det är kanske den mest omfattande brottsutredning som har bevarats från det medeltida Sverige. Rättegångsreferaten täcker sidorna 235–239 i det andra bandet av utgåvan av Stockholms stads tänkeböcker. Som jämförelse är handlingarna från ett mer normalt ärende införda omedelbart efteråt: ”Samma dag erkände Henrik Henriksson att han slog ihjäl färjekarlen vid Stäket. För det dömdes han till svärd. I from åminnelse.”
Efter flera förhör erkänner kvinnans husmor sig skyldig till misshandel med dödlig utgång. I förhandlingarna omtalas ett trettiotal personer: aristokrater, borgerskap, tjänstefolk och en bonde med sin son. Handlingarna blir därför ett tacksamt material för en betraktelse över tidens personnamnskick. Den tryckta texten och ett referat av händelserna är tillgängliga på webbplatsen Stockholmskällan. Här under finns en lista på de omtalade och på deras omtalsfraser.
Eva spinner. Detalj av senmedeltida kalkmålning från Häverö kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson. Från Historiska museets webbplats.
Mickel Raukas hustrus piga och hennes närmaste omgivning
Det mest uppseendeväckande är att den mördade kvinnan aldrig namnges, trots den detaljerade framställningen. Från samtidens perspektiv var hennes namn tydligen oviktigt; hennes roll som piga i borgaren Mickel Raukas hus var det väsentliga. Hon kallas bara pigan med olika tillfälliga bestämningar, bl.a. ”den arma, döda pigan”. En annan av Mickel Raukas hustrus pigor presenteras i egenskap av vittne med namnet Marta. Vi får också reda på vad den mördade pigans far heter: Per Diekn från Pemars socken i sydvästra Finland. Hans identitet var viktig, eftersom han som närmast anhörig var den som skulle uppbära mansbot. Fadern bär ett av de vanligare binamnen i det medeltida Sverige (fornsvenskt Diækn, vilket kan tyda på skrivkunnighet). Att han omtalas med en svensk namnfras, trots att hans modersmål sannolikt är finska, är väntat; det är snarare regel än undantag att finska namnformer inte slår igenom i skrift.
Pigans husmor har det typiska omtalssättet för en stadgad borgerska. Det märkliga hustru Dorathea Michel Raukes, med hustrutitel och mannens namn i genitiv, är vanligt i stadsböckerna. Hon omtalas även flera gånger som ”Mickel Raukas hustru” och dylikt, och blir alltså i första hand identifierad i förhållande till sin man. Ett av vittnena är kanske borgaränka: Birgitta Swens i Mickel Raukas gård, där Swens troligen syftar på Birgittas make. Hon omtalas utan hustrutitel, vilket kan tyda på rätt låg status. Birgitta har en inneboende i sitt hus, den säkerligen ogifta Kaderin Arffuidz dotther.
Borgare
Den största gruppen i framställningen är borgare. De omtalas vanligen med förnamn och med ytterligare ett element, som har efternamnsliknande funktion: ett tillnamn, ett patronymikon eller en yrkesbeteckning (Erick Praal, Hinrik Ericsson, Benct bältare). Den sociala statusen för borgare som saknar yrkesbeteckning får anses vara känd av omgivningen; status framgår oftast inte av omtalssättet. Ibland anges eller antyds att det rör sig om en rådman (Anders Suensson kemmeneren respektive erlig man Erich Gislasson), medan i andra fall rangen lämnas omarkerad (Peder Skytte). Att en man är hantverksmästare visas vanligen med en yrkesbeteckning. Däremot förekommer normalt ingen yrkesbeteckning för köpmän; ett undantag är Claues Screddere mercator, där upplysningen att han är köpman är tillfogad för att visa att han inte är skräddare.
Ett särskilt namnskick tillämpas för bårdskärare (”kirurger”), som vanligen omtalas med titel och förnamn: mester Lodwijck. Omtalet av en av borgarna, Lasse, som har varit med och synat den döda pigan, bryter det prydliga mönstret. Det bör handla om en för skrivaren relativt okänd person. Han identifieras informellt men effektivt efter sin företrädare i äktenskapet: ”Lasse, som fick Pinnow-Heikes hustru”. Vi kanske har en liknande identifikationsstrategi i Mickel Rauka själv, som kanske i själva verket är gift med den ursprunglige Raukas dotter. En ”Mickel Raukamåg” är omtalad 1477, och det ligger nära till hands att anta att den personen är identisk med Mickel Rauka.
Livshjulet, målning av Albrekt målare (Albertus Pictor) i Härkeberga kyrka, Uppland. Foto: Sören Hallgren, Nordiska museet. Från digitaltmuseum.se. (Albrekt målare och Mickel Raukas piga var samtida med varandra i den lilla staden Stockholm.)
Fru Ingeborg och annat frälse
Märkligt nog tar flera riksråd aktiv del i rättegången. Här kan vi iaktta den strikta skillnaden mellan riddare, med ständigt utsatt herretitel, och väpnare, som trots sin ställning som riksråd får nöja sig med lösa bestämningar som ”ärliga och välbördiga män” eller ”väpnare”, och som ibland blir helt utan rangbeteckning. Talande är att ställningen som riksråd inte omtalas på något sätt, utan förutsätts vara känd. Med motsatt tendens omtalas riksföreståndaren Sten Sture som ”vår herre och hövitsman”.
En man som uppträder som borgensman för hustru Dorotea är Mats Lytke. Hans sköldebrev från 1483 är bevarat, och han borde alltså höra till frälset, men detta tycks inte ha påverkat vare sig hans verksamhet som borgare och köpman eller hans omtalssätt. Även en av rikets förnämsta kvinnor omtalas, när hon ber om nåd för hustru Dorotea, den danske riddaren Åke Axelssons dotter och riksföreståndarens hustru ”fru Ingeborg herr Sten Stures”. Vi kan ana att stadsboksgenren är mycket snål med att skriva ut patronymika för kvinnor, oavsett status. Särskilt gäller detta gifta kvinnor, som ju mycket ofta identifieras i förhållande till sina män.
Jöns i Söderby och hans son
Nyckelroller i förhandlingarna intas av bonden Jöns och hans son. Jöns presenteras först som Jöns i Söderby, vilket säkert var precist nog för omgivningen. När riksråden är med i rätten höjs dock formalitetsgraden, och han skrivs Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön. Han omtalas även som bonden och som ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Jöns son presenteras omständligt som ”Jöns Perssons son i Söderby i Munsö, hetandes Peder Jönsson”. Senare kallas han även pilten.
Avslutning
Den som har orkat läsa så här långt håller nog med mig om att omtalssättet för de uppträdande i målet mot Mickel Raukas hustru har betydande social relevans. Från namnforskningens synpunkt är det intressant att studera hur namn samverkar med andra språkliga enheter för att identifiera individer och tilldela sociala positioner.
Den text som vi har undersökt är betydligt mer avslöjande än flertalet moderna texter, trots, eller delvis tack vare, att vissa särdrag är förbryllande. Varför lyfts vissa förhållanden fram medan andra är helt omarkerade? Delvis kan det nog förklaras med texternas perspektiv, skrivna som de är med utgångspunkt i en manlig, borgerlig elit. I grund och botten levde man också i så små samhälleliga förhållanden att stora luckor i hur omtalssättet återspeglade den samhälleliga strukturen inte innebar några större kommunikativa problem.
Stadsböckernas värld ter sig säkert mycket främmande för de flesta av oss. Stora steg mot dagens verklighet tas under 1600-talet, då bl.a. en sorts revolution i omtalssätt genomförs i Sverige, med införande av släktnamn och nya titlar. Några exempel från 1700-talets början är ”landshövdingen högvälborne baron Olof Törnflycht”, ”grevinnan högvälborna fru Christina Lewenhaupt”, ”handelsman Mats Fagerholm”, ”hattstofferareänkan hustru Eva Margareta Schröder”, ”drängen Eric Malmsten”,”Hushållerskan Maria Berling”. Ett nytt samhälle manifesteras i nya omtalssätt. Ännu en revolution inträffar som bekant under 1900-talet, med en drastisk reducering av bruket av titlar och även av efternamn. Vad säger det om dagens svenska och kanske även nordiska samhälle och självbild? Är vi jämlika, individualistiska och kanske en smula infantila?
De omtalade:
Pigan, omtalad som: pigan (preciserat med bl.a. ”den piga som han förde hit in i staden”, ”den döda pigan”, ”den sjuka pigan”, ”den döda pigan, som låg framför Huvendals port, som hade tjänat Mickel Rauka”, ”den arma (fatiga) döda pigan”). Pigans far: Per Diekn i Pemars socken.
Mickel Raukas hus, omtalat som: Michel Raukes hwss, Michel Raukes gardh. Dorotea, omtalad som: ”Mickel och hans hustru”; Michel Raukes hwstru; hustru Dorathea Michel Raukes; hustru Dorathe. Mickel Rauka, omtalad som: Michel Raucka; Mickel; ”bonden själv” (i egenskap av borgensman för sig själv).
Vittnen till händelseförloppet: RådmannenPeder Skytte:Peder Skytte. Jöns i Söderby, omtalad som: Jöns i Söderby (och hans lege quinno); Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön; Jöns; bonden; ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Hans son: JönsPerssonssön j Söderby j Mwnszöö, hetendes Peder Jönsson; pilten. Birgitta: ”BirgittaSwens som bor i Mickel Raukas gård”. Hennes hyresgäst: ”hennes huskvinna, som hette KaderinArffuidzdotther”; Kaderin. Pigan Marta: ”en piga som hette Marta, som också hade tjänat Mickel Raukas hustru med den döda pigan”; ”samma piga”; Martha.
Syningsmän: rådmannen och kämnären Anders Svensson: AndhersSuenssonkemmeneren. Köpmannen Jakob Månsson: Jacop Mansson. Köpmannen Klas Skräddare: Claues Screddere mercator. Grytgjutaren Karl: Karl gritegiwtere. Bårdskäraren Ludvig : mester Lodwijck. Lasse: Lasse, Pynnow Heyke vxor fich.
Borgensmän: Köpmannen Henrik Eriksson: Hinrik Ericsson. Köpmannen Jöns Andersson: JenisAndersson. Köpmannen Erik Prål: ErickPraal. Köpmannen Anders Schulte: AndhersSculte. Köpmannen Olof Lång: OleffLangh. Köpmannen Hemming Olsson: HemminghOlsson. Köpmannen och f.d. rådmannen Per Olsson:PedherOlsson. Köpmannen och frälsemannen Mats Lytke: MattisLytke. Sadelmakaren Bengt: Benctbeltere.
I rätten: Borgmästaren:borgamesteren. Riksråden: ”i ärliga ok välbördiga herrar och mäns närvaro, herr Ture Turesson, herr Ivar Gren, herr Erik Ottesson, riddare, Arvid Trolle och Bengt Åkesson, väpnare. – herThwreTwresson; herTwre. herYwer Gren. herErickOtsson. ArffuitTrolle; Arffuit. BencktAkasson. Rådmannen Erik Gislason: erlig man Erich Gislasson. Riksrådet och väpnaren Per Ragnvaldsson: PedherRagwalsson.
Högre instans: Sten Sture: ”vår herre och hövitsman”.
Anmärkningar: Jöns i Söderbys ”legokvinna” representerar ännu ett sätt att omtala kvinnligt tjänstefolk. Angivelsen ”köpman” är i ett par fall något osäker men mycket sannolik. – Flera av de inblandade personerna är upptagna i Sveriges medeltida personnamn (som har kommit fram till Iøsse). Se om syskonen Ingeborg Åkesdotter och Bengt Åkesson under Ingeborgh 1464 respektive Benedikt 1471 och om den obarmhärtiga husmodern under Dorothea 1487. En preliminär digital version av SMP finns här.
Litteratur
Kousgård Sørensen, John, 1985: Hustrunavne. I: Regional och social variation i nordiskt personnamnsskick. (NORNA-rapporter 29.)
Leibring, Katharina, 2011: Karin, Kirstin och Per Månssons svära – det tidiga 1600-talets kvinnonamn och namnfraser i Sverige. I: Studia anthroponymica Scandinavica 29.
Nedrelid, Gudlaug, 2009: Titlar og tilnamn i Heimskringla. I: Namn og nemne 26.
Peterson, Lena, 1983: Personnamn/personbeteckningar i några fornsvenska källor. Försök till indelning och beskrivning. I: Personnamnsterminologi. (NORNA-rapporter 23.)
Pettersen, Egil, 1981: Personnavn i Vest-Norge 1450–1550. Oslo.
Ryman, Lennart, 2009: Designations of origin in 15th-century Stockholm. I: Names in multi-lingual, multi- cultural and multi-ethnic contact. Proceedings of the 23rd International Congress of Onomastic Sciences. Toronto.
— 2015: Namnfrasvariation och sociala gränser i det senmedeltida Stockholm. I: Navne og skel – Skellet mellem navne. (NORNA-rapporter 91:1.)
— 2016 Nya attribut – nya namn. Namnfraser ca 1500 och ca 1700 – en jämförelse. I: Studia anthroponymica Scandinavica 33 (2015).
— 2018. Occupational designations in late medieval Stockholm. I: Namen und Berufe. Leipzig. (Onomastica Lipsiensia 13.)
Sundström. Agneta, 2004: Mæster Sigga hustrv, hustrv Birgitta Midakers och hustrv Elin i Sæby. Olika sätt att benämna kvinnor i Arboga stads tänkebok. I: Namn. Hyllningsskrift till Eva Brylla den 1 mars 2004. (Namn och samhälle 15.)
Wahlberg, Mats, 1999: Uppsalaborgare på 1600-talet. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999. Uppsala. (Namn och samhälle 10.)
I april 2019 forsvarede jeg min ph.d.-afhandling Adam Gottlob Øhlenschlæger Hauch & Jeppe Smed Jensen. Et studie af etableringen af det efternavnetypologiske mellemnavn i Danmark i 1800-tallet på Københavns Universitet. I afhandlingen har jeg med udgangspunkt i navne registreret i den danske folketælling fra 1880 undersøgt, hvordan efternavnetypologiske mellemnavne har vundet indpas i den brede danske befolkning i netop 1800-tallet. Mellemnavne har ikke haft nogen fremtrædende rolle i den danske personnavneforskning, og der er derfor tale om den første undersøgelse over mellemnavnebrugen i Danmark, der omfatter hele landet.
Det empiriske materiale består af navne på de næsten to millioner individer, der er optegnet i folketællingen 1880, og mellemnavne er identificeret med sikkerhed hos omkring 111.500 personer, hvilket modsvarer lidt over 6 %. Samtidig kan dele af afhandlingen betegnes som historisk socioonomastik, da såvel geografiske som demografiske aspekter indgår i de analytiske dele.
Folketællingen fra 1880 som kilde til mellemnavnebrugen
At valget af empirisk stof til afhandlingen faldt på en folketælling, og lige netop den fra 1880, har mange årsager. Væsentligst er affattelsestidspunktet da det ligger tilpas sent efter de navnerestriktioner, der blev indført i Danmark i 1828 og skærpet i 1856, og som betød, at der blev indført faste slægtsnavne i landet. Ved at undersøge navnebrugen, som den tager sig ud i 1880, kan vi få indikationer for, hvorvidt disse restriktioner har haft betydning for brugen af mellemnavne. Dette kan gøres ud fra de aldersangivelser, der står anført for hvert enkelt individ, men der skal dog tages det forbehold, at der intet har været til hinder for, at personer har tillagt sig et mellemnavn i løbet af livet, for eksempel i forbindelse med ægteskab eller flytning.
Sagt på en anden måde: en person, der bærer mellemnavn, og som er født før 1856, kan sagtens have tillagt sig mellemnavnet efter skærpelsen af navnerestriktionerne. Det kan også nævnes, at der måske er forskel på, hvad forskellige generationer har anset som deres navn, og dermed hvad der skulle anføres i en folketælling. Man kan forestille sig, at ældre mennesker, der har været kendte med tilnavne hele deres liv, har anset det for passende at få deres tilnavne registrerede, måske som mellemnavne.
En anden grund til valget af kilde er, at 1880-folketællingen, ligesom mange andre folketællinger, indeholder en række af supplerende oplysninger om de enkelte individer, der med fordel kan inddrages i analyser af navnebrugen. Derved kunne brugen af mellemnavne i 1800-tallet undersøges ud fra demografiske parametre såsom køn, sociale forhold og alder foruden de geografiske parametre med hensyn til regional variation og forskelle på by og land.
I et blogindlæg fra maj 2019 er nogle af undersøgelsens resultater samt afhandlingens resumé præsenteret, og derfor vil jeg her kun meget kort opstille et par af de overordnede iagttagelser, inden jeg i stedet vil rette fokus imod Dansk Demografisk Database, der muliggjorde en undersøgelse af denne størrelse.
Jyske mænd med mellemnavne.
Overordnet viste der sig betydelige geografiske forskelle i mellemnavnebrugen, og det overraskende er, at de langt oftere findes i de rurale områder i Jylland, og er mindre i brug i byerne, ikke mindst i København. Kønsmæssigt er der også stor forskel på brugen af mellemnavne, da 90.713 mænd er noteret med mellemnavne, mens kun 20.713 kvinder er det. Det svarer til, at 9,54 % af folketællingens mandlige individer er noteret med et mellemnavn, mens dette er tilfældet for blot 2,11 % af kvinderne.
I det patriarkalske samfund kan det tænkes, at det har været vigtigere at navngive drengebørn med mellemnavne. Det er traditionelt mænds navne, der videregives i fremtidige generationer, og det er ofte drenge, der står først i rækken med hensyn til arv. Derfor synes det nærliggende, at ægte patronymer eller slægtsnavne, der på anden måde viser et tilhørsforhold til den nærmeste familie, har været vigtigere at give videre som mellemnavne til drengebørn end pigebørn. Dog er der også her store regionale forskelle, og i nogle egne findes en anseelig andel af kvinder med mellemnavne, hvilket særligt er tilfældet på øen Mors i Nordvestjylland. Her er generelt flere kvinder anført med mellemnavne, end der er mænd med mellemnavne i mange af de fynske og sjællandske egne.
Dansk Demografisk Database
At en så omfangsmæssig undersøgelse, hvor navnebrugen hos næsten to millioner individer er inkluderet, kunne gennemføres, skyldes i høj grad databasen Dansk Demografisk Database (DDD). Der er tale om et igangværende crowdsourcing-projekt, der organiseres af Rigsarkivet, Statens Arkiver. Projektet blev påbegyndt i 1992 under navnet KildeIndtastningsProjektet (forkortet Kip) som et samarbejde mellem Dansk Data Arkiv og forskellige slægtsforskningsforeninger, med et formål om en bedre koordination og mere fokus på kildeafskrivning. Centralt i projektet står de mange frivillige personer, der indtaster originale kilder, hvoraf folketællinger og kirkebøger udgør de væsentligste. Men også andre kildegrupper, der er velegnede til studier af historisk socioonomastisk karakter som eksempelvis skifteprotokoller, indfødsretstildelinger og en mere kuriøs database over jyder med særlige navne (Nygaards sedler), er omfattet af projektet.
Når DDD er en god kilde til undersøgelser af historisk navnebrug, er det blandt andet fordi indtastningens hovedprincip er, at den digitaliserede database skal være den originale kilde tro og afspejle den oprindelige tekst, der derfor indtastes så nøjagtigt som muligt. I vejledningen til kildeindtastningen er det beskrevet, hvornår en indtaster kan foretage afvigelser fra originalkilden i det indtastede. Det er for eksempel tilfældet, når et patronym i kilden er skrevet i to ord, Niels Datter, så rettes det til Nielsdatter. Ofte skal en ændring eller en forklarende tilføjelse indføres i kantet parentes. En række fornavne optræder undertiden forkortet, og når det navn, forkortelsen kan opløses til, kendes med sikkerhed, da kan navnet anføres, som det ofte ses med Andr. [Andreas], Chr. [Christian] og Joh. [Johannes] med flere. Ofte vælger indtastere også at anføre efternavne i kantet parentes. I folketællingerne drejer det sig i reglen om husfaderens efternavn, der tilføjes ved hustruer, der ofte står anført uden efternavn eller står anført med fødenavn, og også børn, der ofte er optegnede uden efternavne.
Fejlskrivninger i originalkilderne, for eksempel misstavede navne, føres videre i den digitaliserede database, men også i digitaliseringsprocessen sker uundgåeligt fejl, og slåfejl som Amrie (Marie), Kirstian (Kristian) og Nielsne (Nielsen) sniger sig ind. Fejlene i digitaliseringsprocessen vil på sigt blive holdt nede på et minimum, da projektet omfatter en korrekturlæsning på alt det indtastede. Imidlertid er processen med korrekturlæsning langt fra så fremskreden som selve indtastningen, og for folketællingernes vedkommende er status ifølge projektets oversigt, at otte folketællinger, 1787, 1801/03, 1834/35 1840, 1845, 1850, 1860 og 1880, her i maj 2020 er (så godt som) færdigindtastede, men ingen er færdigkorrekturlæste. Ikke desto mindre giver DDD allerede nu et særdeles brugbart og nyttigt materiale, der er yderst anvendeligt i forhold til større landsdækkende studier over navnebrugen i Danmark i det 18. og 19. århundrede.
Floor Clausen, Nanna. (2001). Kildeindtastningsprojektet. I: Metode & Data. DDA Nyt. nr. 84, 2001:1, s. 22–29.
Floor Clausen, Nanna. (2015). The Danish Demographic Database — Principles and Methods for Cleaning and Standardisation of Data. I: Gerrit Bloothooft, Peter Christen, Kees Mandemakers & Marjin Schraagen (red.), Population Reconstruction, s. 3–22. Cham: Springer.
Kællerød, Lars-Jakob Harding. (2019). Adam Gottlob Øhlenschlæger Hauch & Jeppe Smed Jensen. Et studie af etableringen af etableringen af det efternavnetypologiske mellemnavn i Danmark i 1800-tallet. (Ph.d.-afhandling). Københavns Universitet: København. Online tilgængelig
Laustsen, Hans Martin & Hans Jørgen Marker (uden år). Vejledning i kildeindtastning. DDD
