Gatubilden i städerna är fylld av namn av olika slag: från ortnamn till kommersiella namn och även vissa personnamn. Det är alltså ingen överraskning att flera forskare även inom det socioonomastiska fältet har intresserat sig för de lingvistiska landskapen (se exempelvis tidigare på denna blogg!). Det visuella namnlandskapet kan avslöja mycket om olika stadsrum – från ett flertal perspektiv. Socioekonomiska kontraster mellan stadsdelar kan avspeglas i namnbruket och namngivningen av lokala företag kan bidra till att skapa eller stärka en ”känsla för stället”. Med andra ord kan vi både som namnforskare och som namnbrukare samtidigt navigera i staden med hjälp av det synliga namnlandskapet men även tolka eller skapa en idé av staden som ett specifikt ställe.
En kartläggning av namnlandskapet kan alltså bevittna vem/vad det är som styr den språkliga stadsbilden. För ett illustrativt exempel på olika namnbruk i olika urbana rum kan vi ta en resa till Fiskehamnen i Helsingfors. När man anländer med metron är det första man möter på stationen ett strikt reglerat, officiellt lingvistiskt landskap. Här är det mest synliga språkliga elementet själva stationsnamnet – skyltat på två språk. Även i övrigt är språk- och namnbruket här konsekvent tvåspråkigt och hela landskapet enhetligt utformat.
Namn är centrala i metrostationens lingvistiska landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)
Förutom den uppenbara, informativa funktionen har (det tvåspråkiga) namnbruket på metrostationen även en viktig symbolisk roll: offentligheten signalerar att vi befinner oss i en tvåspråkig stad. De bakomliggande policyer har förstås en utgångspunkt i språkförhållanden. Trots det kan man inte riktigt påstå att det synliga språkbruket eller de synliga namnen skulle tydligt reflektera den mångfacetterade sociolingvistiska verkligheten i staden.
För att hitta ett helt annorlunda namnlandskap behöver man bara ta sig över gata från metrostationen och betrakta fasaden till köpcentret Redi. Nu är det i stället en rik flora av kommersiella namn som gäller. Men det är inte enbart den dominerande namnkategorin som är en annan: kontrasten till de officiella skyltarna är slående ur ett multimodalt perspektiv. Det används en variation av färger, fonter, skyltstorlekar, logotyper och andra semiotiska resurser som alla spelar in när vi ska tolka namnen. Borta är även tvåspråkigheten, här inspireras namn av olika språk men engelskans starka position är förstås noterbar.
Kommersiell namnflora i fasaden till Redi – som det såg ut i juli 2019. (Foto: Väinö Syrjälä)
Det kommersiella namnlandskapet lever också mycket mer med tiden. Redan idag, ett drygt år senare, är det delvis andra namn som figurerar jämfört med bilden ovan. Här är det marknadskrafter som styr över stadsrummet och förhållandet till den språkliga verkligheten för de enskilda stadsbor, namnbrukarna, är ännu mer asymmetrisk. En del av det lingvistiska landskapet där individer kommer mer till tals är i de affischer och klistermärken som satts upp på ytor på gatan utanför metrostationen och köpcentret. Där kan man även hitta ytterligare ortnamn men även (ibland mindre kända) namn på personer, band, evenemang m.m. Namnen här är dock mycket mindre synliga – och det är långt ifrån lika många som tar del av denna del av landskapet jämfört med metrostationen eller köpcentret.
Namn figurerar även i denna typ av inofficiella landskap. (Foto: Väinö Syrjälä)
Genom studiet av de lingvistiska landskapen kan man alltså relativt enkelt skapa sig en bild av det visuella namnalandskapet i staden – och bilda sig en uppfattning av en viss känsla för olika stadsrum. Men det skulle finnas potential och efterfrågan för mer socioonomastisk forskning kring urbana förhållanden. Både officiella policyer och marknadskrafter använder namn för att förmedla sin idé av ställen. Hur det ser ut från stadsbornas synvinkel öppnar upp flera intressanta forskningsfrågor för nya socioonomastiska projekt. Vad betyder de namn vi ser för stadsbor – och hur påverkar de våra upplevelser av platser i staden som betydelsefulla ställen? Hur drar vi nytta av namnen på skyltar när vi navigerar på stan eller beskriver olika lokaliteter? Och hur är det med de namn som inte syns: påverkar det lingvistiska landskapet våra känslor för eller kunskap om namnen?
Hvad er lyst egentlig? Mange ting, faktisk. Lyst kan være alt fra en trang til noget eller et ønske om noget, til at være udtryk for glæde eller fornøjelse om noget. Og endelig kan lyst betegne et begær – gerne et seksuelt et af slagsen.
Lyst forekommer også som efterled i stednavne – gerne i stednavne som angiver bebyggelser i bynære omgivelser eller i opbyggede områder. Efterleddet –lyst omtales ofte som en ung stednavnetype, men helt ungt er det dog ikke. I Danmark og Norge kendes de allerede fra 1700-tallet.
Marienlyst
I Strømsø i det sydlige Norge ligger lystgården Marienlyst. Den er nu en del af Drammens museum. Lystgården har haft dette navn siden 1809, da købmand og skibsreder Hans Mallings købte gården i 1809 og opkaldte den efter hustruen Elisabeth Marie Tidemand.
Lystgården Marienlyst i Strømsø, Norge, er et typisk eksempel på tidlig brug af efterleddet –lyst i stednavne – det bedre borgerskabs lystsejendomme. Foto af Jan-Tore Egge (CC BY-SA 4.0)
Marienlyst er ikke gårdens ældste navn. Da den blev anlagt på midten af 1700-tallet, fik den navnet Weyersfryd efter krigsråd og krigskommisar Hans Thomas Weyer, der opførte lystgården. Senere fik den så navnet Tøndersfryd, nu efter den nye ejer byborger og justitsråd Hans Henrik Tønder.
Som det kan ses af navnet Marienlyst, og ejerkredsen, var navne på –lyst populære blandt samfundets øverste lag. Det var dem som havde råd til at anlægge fritidsanlæg og boliger helt for fornøjelsens skyld – til deres glæde og fornøjelse, som er en af betydningerne af ordet lyst. Og det er den i betydning vi ser de ældste forekomster af navnet.
Navne på –lyst i Norge i 1800-tallet
I den norske matrikel fra 1838, er der registreret 26 stednavne med efterleddet lyst, og 80% af dem indeholder personnavne, i hovedsagen fornavne. Navnene er det bedre bogerskabs navne – Anna, Catherine, Christian, Margrethe, Marie, Sørine og Valentin – modelleret efter datidens dansk-norske mode. Nogle af af stednavnene har tilmed ‑en‑ som fuge mellem forled og efterled, et træk som oprindeligt stammer fra tysk. Som det ses på udbredelseskortet, ligger de ældste eksempler altid i bynære omgivelser. Så det var kultiverede, urbane folks navne, det her!
I den senere matrikel fra 1886, er antallet af lyst-stednavne steget til 69. Stadig dominerer personnavne, men udgør nu kun knapt halvdelen af alle navne – i stedet er to andre kategorier – navne hvis forled beskriver naturen, så som skoven og havet, eller hvis forled omhandler abstrakter, fx ’frihed’, ’sommer’ og ’venskab’ – omtrent lige så hyppige. Disse to kategorier udgør hver omtrent en fjerdedel af alle eksemplerne i denne matrikel.
1900-tallets lyst-navne
Især i den naturbeskrivende kategori, anes en ny anvendelse af stednavneelementet, der bliver ganske mere udbredt i det 20. århundrede – demokratisering af fritid og frihed. Fra at have været noget forbeholdt det bedre borgerskab, bliver fritidsbeskæftigelser noget for hele folket, især efter de store arbejderreformer i første halvdel af 1900-tallet. I matrikeludkastet fra 1950, er der nu godt 750 stednavne på –lyst, altså 30 gange så mange navne som i matriklen lidt over hundrede år tidligere! Nu udgør personnavne kun ca 15% af alle lyst-stednavne, hvorimod naturbetegnende stednavne udgør halvdelen og abstrakter godt en tredjedel. I stedet for personer, hyldes nu glæden ved fredsommelighed, frihed, idræt, sol og sommer i forleddene – og ikke mindst glæden ved havet. Faktisk er Sjølyst navnet på over 40% af stednavnene.
Hytten Sjølyst på en holm i Rokosjøen i Løten kommune, Norge, er et typisk eksempel på den nyere brug af stednavne på –lyst som navn på fritidsejendomme. Foto af Olaf Benningstad (CC pdm).
Stadig populært i det 21. århundrede
Til det nuværende århundrede, er antallet af norske stednavne på –lyst igen næsten fordoblet til over 1454. Samme tendens er, at fokus flyttes fra at ære personer til at udtrykke glæde over naturen, frihed, ferie og fritidsbeskæftigelser. Kun 8% af lyst-stednavne i matriklen af 2010 har personnavne som forled, hvorimod hele 82% beskriver naturen og 10% abstrakter. Igen er Sjølyst den helt store topscorer med 971 eksempler – 66% af alle stednavne!!
Det vi ser i denne udvikling er ganske interessant. Som fritid bliver mere alment tilgængelig for alle, og ikke kun forbeholdt de få, skifter navngivningsfokusset. Fra at give udtryk for at man har opnået noget i livet og ønsker at det skal give lykke og velstand for familien, betyder demokratiseringen af fritid at mennesket ikke længere er det vigtigste navngivningsmotiv, det er derimod det der giver glæde – naturen, sol, sommer og fritid. Samtidig sker der en kraftig stereotypisering af navnetypen til få, højfrekvente former, som ovennævnte Sjølyst samt Sollyst og Sommerlyst, der tilsammen udgør henved 1200 af stednavnene. Det er som om kreaviteten i navnedannelsen forsvinder samtidig med navnetypens mangfoldiggørelse.
Samtidig flytter stednavne på –lyst også ud fra byerne og ud i Fritidsnorge, ud i skoven, op i fjeldet – og ikke mindst ud til havet. På oversigtskortet, kan vi se den gradvise udflytning fra de større byer til oplandet, for til sidst at brede sig ud over hele kystnorge. Samtidig går navnetypen fra at betegne lystgårde nær urbaniserede strøg til at betegne rene fritidsanlæg, gerne hytter af beskeden standard til weekend- og feriebrug.
Kort over norske stednavne på –lyst fra matriklerne i 1838 og 2010. Bemærk at –lyst 1838 (gule cirkler) stort set altid findes i nærheden af købstæder (store blå cirkler). 170 år senere er stednavnetypen udbredt i hele Norge (sorte prikker). Især er koncentrationen høj i kyststrøg (rød skravering). Illustration af Peder Gammeltoft.
Navnetypen lyst bliver allemandseje i det 20. århundrede, og går samtidig fra at være centreret om de successrige og deres personkredse til at afspejle folkets glæde over fritiden og deres udfoldelser i naturen.
– Se det er en rigtig fortælling at fordøje medens vi nyder havudsigten og friheden. Jeg håber du får lyst til at læse mere om navne!
Sedan några år arbetar jag med en ny upplaga av Eva Bryllas standardverk Förnamn i Sverige. Detta utkom 2004 och omfattar alla namn som hade fler än 400 bärare i Sverige 1995, alla namn i den svenska och i den finlandssvenska almanackan samt vissa namn som ”blivit populära de senaste åren”. Vid sin död 2015 hade Eva påbörjat en revision av befintliga namnartiklar och lagt till vissa nyare populära babynamn i manus. Hon lämnade dock inte efter sig några tankar om och hur hon systematiskt skulle ha sökt att få en bild av det aktuella svenska namnbeståndet. I den första upplagan är det inkluderande perspektivet viktigt; alla förnamn med ett visst antal bärare i Sverige skulle behandlas, oavsett från vilka språk namnen hämtats och hur länge namnen funnits i Sverige. Det framstår för mig som naturligt att Eva skulle ha tänkt så också i nästa upplaga.
En av mina första reflektioner var att namnlandskapet i Sverige idag är rejält annorlunda jämfört med 1995. Till att börja med har befolkningen ökat med 16 %. Vi har haft en stor invandring. Av de bosatta i Sverige har idag 25 % utländsk bakgrund (definierad enligt SCB som utrikes född eller född i Sverige med båda föräldrarna utrikes födda). År 2000 var andelen 14 %. Den här förändrade befolkningssammansättningen har naturligtvis påverkat namnbeståndet. Ett inte obetydligt antal i Sverige tidigare oanvända förnamn bärs idag i förskolor och skolor, på arbetsplatser och i hela vårt samhälle. Ett lexikon med titeln Förnamn i Sverige behöver för att motsvara titeln därför inkludera också de vanligare av de nyinkomna namnen. (Detta kan tyckas självklart, men i de två nyaste norska förnamnslexikonen av Alhaug 2011 och Kruken 2013 har vissa invandrade frekventa namn uteslutits.) Upplaga 2 av Förnamn i Sverige kommer därför att bli tjockare än första upplagan.
Hur många förnamn finns i Sverige idag?
En grund för namnurvalet kvarstår alltså från första upplagan; alla namn med ett visst antal bärare ska tas med. Följdfrågan lyder: avser jag alla förnamn eller bara tilltalsnamnen? I första upplagan har alla förnamn med fler än 400 bärare behandlats. Hur många förnamn finns det då i Sverige idag? Detta är en fråga utan något säkert svar. Vad som är ett namn behöver definieras. Stora skillnader i antalet uppstår ju om exempelvis namnformer som Carl och Karl, Christin, Kristin och Christine räknas som två eller fem namn. I Alléns & Wåhlins Förnamnsboken från 1995 uppges det totala antalet förnamnsformer till 149 000. SCB räknar med att det i Sverige nu (2019-12-31) finns ca 228 000 förnamnsformer som bärs av kvinnor, och ca 195 000 förnamnsformer som bärs av män. Det är alltså en ansenlig ökning från 1995. Begränsar vi oss till antalet registrerade tilltalsnamnsformer var de vid årsskiftet 2015/16 (senast tillgängliga siffror från SCB) cirka 135 000 burna av kvinnor och ca 113 000 burna av män. (Några säkra uppgifter om antalet tilltalsnamn 1995 finns inte.) Av dessa former hade cirka 160 000 endast en bärare. Betydligt färre tilltalsnamn än förnamn är alltså i bruk, även om det i båda fallen rör sig om stora mängder.
Namnurval
Ett lexikon som enbart behandlar de vanligare tilltalsnamnen skulle bli mer hanterligt. Genom att utesluta övriga förnamn skulle jag också komma ifrån hanteringen och redovisningen av de komplexa namnräckor som finns inom vissa kulturer, t.ex. den somaliska, där farsnamn har placerats som förnamn i folkbokföringen och kvinnor därför ibland kan få mansnamn registrerade som förnamn. (Löfdahl & Wenner 2018) Jag tog alltså beslutet att upplaga 2 i huvudsak skulle behandla enbart tilltalsnamn i Sverige registrerade ett visst datum med ett visst minsta antal bärare.
Var skulle gränsen dras? Och hur många namn skulle det bli? I SCB:s datafil över alla tilltalsnamnsformer 2015-12-31 hade ca 12 700 kvinnonamnsformer fler än 10 bärare mot ca 11 100 mansnamn. Vid 100 bärare var siffrorna ca 2 500 mot ca 2 400. Om strecket för inkludering drogs vid 400 namnbärare skulle andra upplagan omfatta ca 1 800 namnformer, varav en del skulle kunna sammanföras i gemensamma namnartiklar. Också ett antal samhöriga namnformer med färre än 400 namn vardera, men med över 400 sammanlagt, skulle behöva föras in. Det jämnade ut sig ganska bra, så slutsumman blev ca 1 900 tilltalsnamn att behandla vid det urval jag gjorde 2016. Under de följande åren har dock förnamnsbeståndet utökats ännu mer, och flera namn och namnformer har nått gränsen 400 bärare, så nu ligger antalet behandlade namnformer på drygt 2 200. För att hålla lexikonet någorlunda aktuellt men ändå kunna slutföra det inom rimlig tid har jag därför dragit en ny definitiv kvantitativ gräns vid 400 bärare 31/12 2018.
Lemmatisering och homonyma namn
Ett av de mer utmanande och stimulerande inslagen i namnlexikonskrivande tycker jag är att lemmatisera namnbeståndet. Var går gränsen för att två (eller flera) namnformer ska behandlas som ett namn? Och vilka former ska ses som separata? Vad ska avgöra? I upplaga 1 är namn som Christina och Kristin sammanförda med motiveringen att de är etymologiskt samma namn, vilket de förstås är. Man kan dock ställa sig frågan om namnbärarna ser det så. Många av dagens namnbärare är ”bokstavstroende”, dvs. de vill ha en unik stavning av sitt namn, och de ser ogärna att ett namn stavat på annat sätt än deras eget kan vara ”deras” namn. Det här märker jag i Namnlängdskommitténs arbete där allmänheten ofta frågar varför inte en viss stavning/form av ett namn finns i almanackan. Heter man Marie är det ibland svårt att acceptera att man kan fira på Maria-dagen. Nu är det inte min avsikt att göra en egen artikel för varje namnform, men jag tycker det är intressant att antyda ett annat perspektiv på synen på etymologins överhöghet. Inom samma problemområde finns också de svårigheter som uppkommer då ett namn translittererats eller transkriberats olika. Ett exempel är namnformerna Aaleyah, Aaliya, Aaliyah, Aliyah, Aliya och kanske Alia. Hur sammanföra och redovisa de formerna på bästa sätt?
Ett närliggande frågekomplex gäller behandlingen och redovisningen av namn som är homonymer. I takt med att många nya namn kommer in från olika kulturer och språk ökar sannolikheten för att likalydande namn som har bildats på flera håll i världen kommer till Sverige. Senast blev jag uppmärksammad på detta då jag skrivit på Isofs hemsida om Selma. Jag hade givit den sedvanliga förklaringen att namnet i Sverige kommer från Ossians sånger (där det är namn på ett berg) och började bli populärt på 1800-talet. Det är ju nu återigen mycket vanligt. I ett e-brev fick jag kommentaren att Selma ju kan vara ett turkiskt namn från arabiskans Salma med betydelsen ’fredlig’. Och det är det ju också. Hur många olika bakgrunder till ett namn kan redovisas utan att läsaren förvirras? Går det att avgöra vilken betydelse som oftast ligger bakom ett av de namn som är moderna just nu?
Detta är några av de tankar och frågor som uppkommer när jag arbetar med upplaga 2 av Förnamn i Sverige. Jag har i dagsläget skrivit en första version av alla namnartiklar och är i full gång med en andra, som också ska innefatta granskning av experter från olika språkområden.
Brylla, Eva, 2004: Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm: Liber.
Kruken, Kristoffer & Stemshaug, Ola, 2013: Norsk personnamnleksikon. 3 utgåva ved Kristoffer Kruken. Oslo: Samlaget.
Löfdahl, Maria & Wenner, Lena, 2018: Mellan tal- och skriftsystem. Om personnamn i en migrationssituation. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red. av Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.) et al. Uppsala: Universitetet. S. 101-105.
Sociale variationer i personnavne blandt gårdmænd og husmænd i 1600-tallets Danmark
af Johnny G. G. Jakobsen
Når jeg i en eller anden faglig sammenhæng har siddet og pløjet mig igennem lister af navne på personer fra de bredere lag af samfundet op gennem historien, så har det slået mig, at de mere specielle navne som oftest findes i særlige sociale grupper. Hvis man f.eks. ved gennemgang af en dansk kirkebog fra 1700-tallet støder på et navn, der afviger fra de mest gængse, så viser det sig ofte ved en nærmere læsning, at forældrene tilhører en anden stand end bondestanden. At eksempelvis præste- og forpagterfamilier gav deres børn andre navne end bondefamilierne er måske ikke så overraskende, men i mange tilfælde har jeg også bemærket en tilsyneladende højere navnekreativitet i de ældre tiders husmandsstand.
En matrikelliste fra Merløse Herred 1688
Så da jeg i mit arbejde med stednavne i Merløse Herred på Sjælland fik fingre i en komplet navneliste på alle gårdmænd og husmænd i herredet ved Matriklen 1688, tænkte jeg, at det kunne være en kærkommen lejlighed til at afprøve min fornemmelse på et konkret og statistisk nogenlunde holdbart materiale. I listen optræder i alt 923 mandsnavne på personer, der i 1688 har haft en ejendom med jord i et af herredets 19 sogne. 728 af disse (79 %) havde stand af ’gårdmænd’, mens de resterende 195 (21 %) var benævnt som ’husmænd’.
Socialt stod gårdmandsstanden højere end husmandsstanden, idet gårdmandsfamilien som hovedregel kunne ernære sig alene ved indtægterne fra deres gård, mens husmændene kun havde et mindre jordtilliggende, hvis indtægt måtte suppleres med håndværk eller arbejde på gårdene eller godserne. Det sociale skel de to grupper imellem var gennemgående ret tydeligt, således at man normalt giftede sig inden for sin egen stand. Som en underklasse i husmandsstanden hørte også de ’jordløse husmænd’, der slet ingen jord havde at opdyrke, men de er ikke medtaget i matrikuleringen og indgår derfor ikke i undersøgelsen.
Top 10 for personnavne blandt bønder og husmænd i Merløse Herred 1688
De 10 hyppigste fornavne blandt bønder i Merløse Herred 1688
De 10 hyppigste fornavne blandt husmænd i Merløse Herred 1688
1. Peder (98)
1. Jens (24)
2. Niels (88)
2. Christen (23)
3. Jens (80)
3. Peder (20)
4. Laurids/Lars (66)
4. Laurids/Lars (17)
5. Hans (60)
4. Hans (17)
6. Christen (46)
6. Niels (16)
7. Oluf (43)
7. Anders (8)
8. Anders (36)
7. Søren (8)
8. Søren (36)
9. Mads (6)
10. Rasmus (27)
10. Rasmus (6)
De ti mest frekvente fornavne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred ved Matriklen 1688. Tallene i parentes angiver det faktisk antal.
En optælling af Top 10-lister over de hyppigste navne blandt gårdmænd og husmænd i Merløse Herred anno 1688 viser, at det i vidt omfang er de samme navne, der optræder på de to lister. Men rækkefølgen er langt fra ens. Mens Peder er klart det hyppigste navn blandt herredets bønder, er det nede på en 3. plads blandt husmændene. Omvendt er Jens på førstepladsen blandt husmændene og nr. 3 blandt gårdmændene. Det skal indrømmes at forskellene i antal ikke er stort blandt nr. 1-3 og nr. 4-6 blandt husmandsnavnene, men det er ikke desto mindre interessant at notere sig, at hvor f.eks. Niels er rangeret som nr. 2 i gårdmandsklassen, er navnet helt nede på en 6. plads hos husmændene. Omvendt er Christen det næsthyppigste navn blandt herredets husmænd, men blot nr. 6 hos gårdmændene.
Specielle gårdmands- og husmandsnavne i Merløse Herred
En sammenligning af de to Top 10-lister indikerer således nok nogen indbyrdes variation i navnepræferencen de to sociale grupper imellem, men viser ellers ikke nogen helt specielle navne forbeholdt den ene eller den anden gruppe. For at iagttage sådanne må vi længere ned af listerne. Eftersom gruppen af gårdmænd i undersøgelsen er mere end tre gange så stor som husmandsgruppen, kan det statistisk ikke undre, at adskillige navne nederst på listen kun optræder med belæg blandt bondestanden. De mest markante forskelle med overvægt blandt gårdmændene er Thomas (6 bønder, 0 husmænd) og Jesper (7 bønder, 1 husmand). Mere interessant er det, at en del navne kun optræder blandt husmændene, selvom denne gruppe er antalsmæssigt markant mindre: Det gælder således navnene Gabriel, Johan, Jonas, Mattis, Nicolai, Olle og Thor.
Et sidste forhold, som jeg her vil bemærke, er, at også de forskellige variantformer af visse grundtyper af navne synes at variere socialgrupperne imellem. Mens der for både Jep og Jeppe er en markant overvægt blandt gårdmændene (henholdsvis 6 og 7 gårdmænd mod 1 og 2 husmænd), så er fordelingen langt mere ligelig i grundformen Jakob (4 gårdmænd, 3 husmænd). Så stødte man på en Jeppe og en Jakob i 1680’ernes Merløse Herred, så talte sandsynligheden altså for, at den førstnævnte var en bonde og den sidstnævnte en husmand.
I Ludvig Holbergs berømte komedie ’Jeppe på Bjerget’ fra 1722 er hovedpersonen Jeppe en fordrukken fæstebonde i en fiktiv sjællandsk landsby, hvor han lidt for ofte søger lindring for hverdagens plager hos den lokale, brændevinsudskænkende husmand, Jakob Skomager. ’Jeppe’ og ’Jakob’ er danske varianter af samme latinske grundform (Jacobus), og Holbergs valg af navne til henholdsvis fæstebonden og skomageren harmonerer faktisk helt med den socio-onomastiske varians, der eksisterede i samtidens Merløse Herred. Billedet, der viser Jakob til venstre og Jeppe til højre, stammer fra en opsætning på Det Kongelige Teater i 1918. Foto: ukendt fotograf, Wikimedia Commons
De videre perspektiver
Observationerne fra Merløse Herred bør ikke tages til indtægt for, at de fundne navnefrekvenser for gårdmænd og husmænd også gælder for resten af Danmark; tværtimod tyder flere undersøgelser på ganske betydelige regionale variationer i den overordnede personnavnebrug. Men mig bekendt har ingen hidtil undersøgt mulige sociale variationer inden for landbefolkningen i ét bestemt område i ældre tid som her. Nu skal man selvfølgelig vare sig for at udlede alt for meget af et talmateriale på knap 1.000 personer, hvor fordelingerne meget vel kunne være faldet anderledes ud i et naboherred, og især gruppen af husmandsnavne bør forøges, førend man for alvor kan udlede noget. Men jeg vil ikke desto mindre mene, at min mavefornemmelse for eksistensen af nogle socio-onomastiske variationer de to samfundsgrupper imellem er blevet bekræftet tilstrækkeligt til, at jeg vil fortsætte den slags personnavnerelaterede afstikkere fra mit stednavnemæssige hovedvirke. Næste gang måske ved at sammenligne de to rurale grupper med navne på borgere og håndværkere i den ved herredet beliggende købstad Holbæk. Fremtiden må vise, hvad der kan komme ud af det.
av Kaj Borg Lektor, nordiska språk, Åbo universitet
Det både forskas och undervisas i namn vid Åbo universitet. Regelbunden undervisning i namnforskning meddelas i läroämnet finska språket av docent i namnforskning Paula Sjöblom, men även i läroämnet nordiska språk skrivs det sporadiskt kandidat- och pro gradu-avhandlingar om egennamn.
På magisternivå kan de studerande vid institutionen för språk- och översättningsvetenskap välja bland tre olika inriktningar: examensstudier för flerspråkig översättning, examensstudier för språkinlärning och -undervisning samt examensstudier för språkexpertis. Inom det sistnämnda alternativet har det getts två fempoängskurser i namnforskning – Nimistöntutkimus I och Nimistöntutkimus II, det vill säga Namnforskning I respektive II. Avsikten med kurserna är att den studerande får grundläggande insikter i vad namn är och hur man kan forska i dem. Kurserna är öppna för alla studerande i samtliga språkämnen oberoende av den valda examensinriktningen.
Vårterminen 2020 höll vi, Paula Sjöblom och jag, den senare av de två kurserna. Medan den första kursen – som är en boktentamen – främst fokuserar på namnteori och namntypologi är påbyggnadskursen tänkt som en fördjupning i aktuell onomastisk forskning. Eftersom den senaste forskningen ofta belyser hur namn ges och används i olika språkliga, samhälleliga eller sociala kontexter, fick kursen på ett naturligt sätt en klar socioonomastisk inriktning.
Intresset för den valfria kursen var glädjande stort. Sammanlagt rymdes dock bara ett dussin studerande med på kursen. De flesta hade något språk som huvudämne, men bland deltagarna fanns det också en blivande arkeolog och en blivande klasslärare. Denna ämnesmässiga mångfald visade sig vara mycket berikande för diskussionerna på kursen.
Kursen ordnades i form av en studiecirkel. Paula och jag valde ett lämpligt antal vetenskapliga artiklar, rapporter och delar av större verk om namn i socioonomastisk belysning och grupperade texterna tematiskt. Vi hade sammanlagt sex sammankomster och de valda temana var följande: Onomastiska grundfrågor, Namn och identiteter i stadsmiljö, Onomastiska landskap, Personnamnssystem, Namn och kön samt Framtidsutsikter för namnforskning. Var och en av deltagarna fick skriva ett kritiskt referat av en vetenskaplig artikel och fundera ut instuderingsfrågor som grund för den gemensamma diskussionen. I slutet av kursen fick var och en också lämna in en inlärningsdagbok med egna reflexioner kring de lästa artiklarna.
En uppsjö olika socioonomastiska frågor togs upp under kursens gång. Vi diskuterade bl.a. hur inofficiella ortnamn i städer används vid inkludering och exkludering av olika persongrupper, hur tvåspråkigheten kommer till synes i kommersiella namn beroende på maktförhållandena mellan språken på orten, hur jämlikheten förverkligas i olika länders personnamnssystem och hur personnamn ger uttryck åt olika könsidentiteter.
Den valda socioonomastiska infallsvinkeln på namn gjorde det lätt för studenterna att inse hur betydelsefulla namn är vid kommunikation och strukturering av den sociala omgivningen. Insikten om att egennamn på ett alldeles speciellt sett kan förmedla kontextuell information fick deltagarna också att komma med en del sådana adekvata iakttagelser om egennamns situationsbundna användning som var nya också för oss lärare.
På grund av coronapandemin hölls lektionerna över videosamtalstjänsten Zoom. Trots de smärre tekniska problemen med de tidvis instabila nätförbindelserna lyckades kursen även tekniskt sett väl. Möjligen var det till och med lättare för deltagarna att koncentrera sig på själva substansen och delta i diskussionerna i ett virtuellt rum än i ett traditionellt klassrumssammanhang.
Kursen kommer att hållas regelbundet även i framtiden. Eftersom den socioonomastiska infallsvinkeln tycks ge en mera rättvisande bild av den senaste forskningen kring namn och göra namnforskningen tillgängligare för studerande, har vi bestämt oss att döpa om kursen till Namn, identitet och samhälle. Socioonomastik är definitivt ett forskningsfält som intresserar och inspirerar magisterstuderande.
Under semestern blir det ofta mer tid att tänka än under övriga året – även om det kanske borde vara tvärt om. Den här sommaren tänker jag mycket på färger, namn och smink. Hur namnges sminkprodukter? Hur hänger namnen ihop med färgerna och företagens övriga marknadsföring?
Sommar i Sverige. Foto: Linnea Gustafson.
Sminknamn är en så ny företeelse att nagellack och läppstift för ungefär tio år sedan bara bar nummer, medan de nu för tiden heter allt möjligt t.ex. Stronger than you Think, Five Star Chic, Intense. Eftersom det är marknadsföringsavdelningarna som namnger går det att sluta sig till att namngivningen är ett tillfälle att marknadsföra produkterna. Det här är rimligt då den berättelse som ett företag skapar om sig och sina produkter, och som inkluderar namn, är en del av varumärkesbyggandet.
Marknadsföringsstudier visar att det kan finnas en koppling mellan varumärkets identitet och mänskliga personlighetsdrag. Ju större överenstämmelsen är, eller uppfattas vara, mellan de karaktäristiska som beskriver varan och kunden, ju mer attraktivt framstår varumärket. Vissa varumärken tenderar t.ex. att uppfattas som antingen mer manliga eller kvinnliga, vilket har med såväl betydelsen som ljudbilden att göra. I det sminkmaterial som jag tänker på i sommar framträder två tydliga erbjudanden om en sådan här typ av identitet: den exotisk-lyxig-romantiska och den inhemsk-ekologisk-hållbara.
I grunden är sminknamn hämtade från en värld av skimmer, flärd, lyx och attraktion, eftersom detta ligger i själva varans karaktär. Namnen har ibland ett tydligt konsumentperspektiv och ”talar” till sin köpare, t.ex. Be Courageous, Follow your Dreams och Hello Beautiful, eller uttrycker en otydlighet om det är produkten eller konsumenten som beskrivs, t.ex. Fearless, Genius, Gold Digger, Modesty, Provocative och Sunseeker. Namnet kan indikera att konsumenten erbjuds allt från en magisk, romantisk sagovärld till en spännande och framgångsrik personlighet. Det är dock oklart om sminkprodukten skänker dessa egenskaper till sin bärare eller om produkten passar bäst för en bärare som redan besitter dem.
Sommar i Sverige. Foto: Linnea Gustafson.
Sminknamn som förmedlar en inhemsk-ekologisk-hållbar identitet består ofta av ett beskrivande namn som fokuserar produkten snarare än konsumenten, och ambitionen tycks vara att namnet ska förmedla en så objektiv varudeklaration som möjligt. Det mest objektiva namnet är troligen ett färgnamn, t.ex. Mörkröd. Fokus vid namngivningen ligger på det inhemska, lokala och välkända som ger bibetydelser som kan uppfattas som stadiga, traditionella, välgjorda och hållbara. I många fall sammanfaller hållbarhetsperspektivet med språkvalet så att namn på svenska signalerar en större grad av hemvävt och kvalité. Det förekommer också ofta metaforer som går att koppla till det inhemska. Det rör sig om växter, bär, frukt, blommor osv. som växer i vårt land, t.ex. Hjortron, Ingrid Marie, Krusbär, Körsbär, Lingon, Nypon, Vinbär,Prästkrage och Vitsippa.
Detta är några av de tankar jag tänker i sommar. När jag har tänkt färdigt kommer det att gå att läsa om resultatet via den här hemsidan: https://www.norna.org/
It is a well-known fact that many people find names fascinating. And it seems that the socio-onomastic dimension is particularly interesting to the public – that the relationship between names and trends in society is what interests people the most, in particular when related to themselves and their own lives. This is, of course, why names continue to be of great interest to, for instance, new parents, people going through a name change, and business owners trying to come up with the perfect commercial name.
My PhD project focused on one of the topics that continue to be of interest to the public: contemporary parents’ name choices and the motives behind them. And when I was asked by Danish publisher Gyldendal if I was interested in writing a book about names, belonging to the popular science category, I knew that personal name trends and names for newborns would become an important part of the book in progress. Partly because this has been my research area and partly because of the general interest in this topic. For example, at least in Denmark, you can be sure to encounter news stories about the latest name lists every six months, when they are released by Statistics Denmark. Whether Ida or Emma has conquered first place, and how Liam managed to all of a sudden jump all the way to sixth place, continue to spark curiosity.
Inspiration from research and media
However, when I started working on the book, it led me to a new approach for thinking about names – compared to the approach I had previously taken. Researching for the book made me think about many other angles on names that I imagined would seem interesting and relevant to people not studying names or any related subjects for a living. Whereas previously, I had mostly been alert to any research or anecdote about topics such as personal names, name fashions, and social categories, I now became very alert to any fascinating research, news story, or anecdote about all types of names and in any context. Soon, I had a large collection of links and notes about all kinds of name related points.
Some ideas came from research publications and some from news stories, as I found it natural to combine research on names with different kinds of name stories that had found their way to the media. Because, as I figured, no place can give us better insight into which aspects of names interest the public than the stories that the media choose to publish. As a supplement to these points, I interviewed people about their personal experience with names, such as an author who uses his characters’ names as a very conscious tool and a woman who was adopted as a child and later decided to change her name.
In other words, I decided not to limit myself to certain name categories or certain time periods. Instead, I wanted to focus on the many ways in which names are interesting and relevant – in my own personal opinion and with consideration of the audience of the book. This way, I stumbled upon many angles, stories, and anecdotes about names, which broadened my view of why this is such an interesting research field.
A combination of socio-onomastics and sociology of names
Most of the topics that I chose for the book are about names’ relation to social factors. To name a few examples: What are the unofficial rules for when we are supposed to remember another person’s name? Why are grandparents often sceptical of their grandchildren’s names? How can the right names help a fictional universe along – and the opposite? What does it mean for transgender people to change their names? How can a name help create group identity – both for people who already share a name and for people actively deciding to take the same name? What happens if your name is associated with another ethnicity than your own? How can companies get in trouble when choosing product names that have to work in every language? And what role did names play in the age of slavery?
As Gunnstein Akselberg argued in the latest blog post on this website, socio-onomastics and sociology of names are two different approaches. Whereas in socio-onomastics, social variables are used to gain knowledge about names, in sociology of names, names are used as a tool to study society. In my book, I have used both approaches, however mostly the latter, and I think there is great further potential in not only studying names by considering social variables, but also in studying society by using names as a tool.
An attempt to show how names are relevant to society
My book was published in April 2020 and has the very simple title “Navne” (“Names”) with the subtitle “Hvordan vi får dem, vælger dem, bruger dem, elsker dem, glemmer dem, ændrer dem, vænner os til dem, hader dem, fortryder dem, opfinder dem og bliver påduttet dem” (“How we get them, choose them, use them, love them, forget them, change them, get used to them, hate them, regret them, invent them, and have them forced upon us”).
The book is by no means an attempt to uncover the entire Danish name landscape. Rather, it is a subjective attempt to go for a tour in the Danish – and international – name landscape and make stops along the way, introducing the reader to what I consider some of the most relevant and thought provoking aspects of names and naming – and to seek out and discuss the ways in which names are important to us all and how names are relevant to society. Even though the book’s emphasis is on personal names, it is an attempt to not be restricted by name categories such as personal names and place names. For instance, a chapter called “Kunsten at vælge det rigtige navn” (“The art of choosing the right name”) discusses and compares choices of names for babies, streets, and IKEA furniture.
I hope that a book of this kind will spark curiosity in people of many different backgrounds and play a small part in justifying why research in names should continue to be a priority.
Forsøk på å skissera bakgrunn for ein definisjon av disiplinen
af Gunnstein Akselberg
Uavklart fagleg avgrensing
Sosioonomastikk er eit fagfelt som er meir eller mindre klart formelt definert. Derimot finst det ei eller anna uavklart samforståing mellom namnegranskarar kva sosioonomastikk er. Utan ei slik uavklart samforståing ville det vera umogleg å halda seminar, konferansar og workshops om sosioonomastikk, skriva artiklar og produsera antologiar innom sosioonomastikk, og etablera eit blogg-nettverk og eit fagtidsskrift innom sosioonomastikk.
Meir enn fagonomastikk
Dei seminara/workshopane som vi har hatt, har ikkje berre hatt deltakarar frå onomastikken og onomastikarar. Me har òg diskutert innspel og deltaking i det sosioonomastiske feltet med representantar frå andre fagfelt enn onomastikk, lingvistikk, nordistikk og framandspråk, som til dømes historikarar, sosiologar og etnologar.
Prosess, kjerne, deduktive og induktive perspektiv
Som alle andre fagfelt er sosioonomastikken også prosessuell: Faget endrar seg etter som tida går, på grunnlag av dei aktuelle studieoppgåvene og dei praktiske forskingsoppgåvene, og etter samspelet med andre fag. Verken sosioonomastikken eller andre vitskaplege fagfelt er statiske, men har ein større eller mindre grad av dynamisk karakter. Fagfeltet sosioonomastikk kan såleis både snevrast inn og utvidast. Etter kvart kan me få ulike undergrupper i sosioonomastikken med sine eigne merkelappar, slik me ser i dei fleste andre vitskapsgreiner. Altså eit slags «top-down»-perspektiv der me tek utgangspunkt i eit fagleg minimumskrav som representerer ein sosioonomastisk kjerne, og så karakteriserer me fagfeltet sosionoomastikk på grunnlag av dei faglege aktivitetane og den forskinga som tilfredsstiller den på førehand faglege definerte kjernen, og karakteriserer eller definerer så disiplinen ut frå den faglege kjernen og dei særtrekka som karakteriserer dei forskjellige forskingsoppgåvene, studiane og faglege tilnærmingane. Altså eit slags deduktivt perspektiv.
Men me kan også snu problemstillinga på hovudet å studera sosioonomastikken som ein overterm eller samleterm for forskjellige onomastiske aktivitetar som skil seg ut ved å ha noko felles – som t.d. studieobjekt, empiri, metode, teori, kontekst etc. Slik blir sosionomastikken ein samlesekk for studiar og vitskaplege aktivitetar med mange ulike faglege utgangspunkt. Altså eit «bottom-up»-perspektiv. I dette tilfellet samanliknar og jamfører me ulike studiar og forskingsoppgåver som har eit felles onomastisk perspektiv med vekt på den relasjonen som fyrstelekken i nemninga sosioonomastikk, sosio, representerer. På denne måten får me ei avgrensing eller ein definisjon ut frå eit slags induktivt perspektiv i forsøket på å avgrensa faget.
Faglege avgrensingar problematiske
Avgrensingar av hovudfagfelt er utfordrande og vanskelege. Korleis skal me relativt kort og forståeleg avgrensa fagområde som kultur, religion, historie, sosiologi, etnologi, arkitektur etc.? Og ikkje minst korleis kan avgrensinga av særfagfelt – som religionssosiologi, lokalhistorie, musikketnologi, brutalisme (arkitektur) etc. – utførast?
Definisjon og kategorisering
Definisjonar har med kategorisering å gjera. Me kategoriserer ein disiplin i høve til andre disiplinar. Og for å kunna kategorisera, treng me eit sett med parameter som kan vera med å avgrensa disiplinen mot andre fagdisiplinar eller i høve til den overordna disiplinen eller mor-disiplinen, her onomastikken, og i høve til andre onomastiske del- eller underdisiplinar.
Strukturen i nemninga sosioonomastikk
Disiplinen vår har merkelappen sosioonomastikk som er sett saman av to hovudlekkar: utmerkingslekken sosio og hovudlekken onomastikk. Hovudlekken onomastikk kan også delast opp i to hovudlekkar med ein hovudlekk og ein utmerkingslekk, men i denne samanhengen er dén samansetjinga uinteressant. I nemninga sosioonomastikk finst det vel ei nokså utbreidd samforståing i fagmiljøet vårt om at hovudlekken onomastikk tyder ‘namnegransking’. Ein kan sjølvsagt diskutera kva ‘namnegransking’ tyder og inneber, men også den problemstillinga er uinteressant i denne samanhengen, bortsett frå at fagfeltet sosioonomastikk skal ha noko med namn og namnegransking å gjera. Utmerkingslekken sosio i nemninga sosioonomastikk, er derimot utfordrande, for kva for innhald ligg det i denne termen og korleis kan, skal eller bør utmerkingslekken sosio styra forståinga eller definisjonen av fagfeltet sosioonomastikk?
Prefikset sosio
I termen sosio kan det semantisk liggja så mangt. Førelekken sosio vert nytta i ei mengd med nemningar som meir eller mindre presist karakteriserer eller avgrensar eit fagområde, eit fagfelt, eit studium – eller ein eigenskap. Slår me opp i nettordboka NAOB, som står for «Det Norske Akademis ordbok, får me mellom anna opp desse samansetjingane:
Altså døme på ein variert bruk av førelekken sosio med ei stor breidd i semantisk tyding.
Sosionomastikk versus sosiolingvistikk
For oss er det nærliggjande å jamføra termen sosioonomastikk med sosiolingvistikk av di termen sosioonomastikk strukturelt er laga etter mønster av termen sosiolingvistikk. Dessutan er dei to termane parallelle ved at dei begge er konstruerte på eit språkleg grunnlag, lingvistikken. Sosiolingvistikk er ein del av lingvistikken, og også sosioonomastikken er ein del av lingvistikken då onomastikk også vert rekna som ein del av lingvistikken.
I begge tilfelle er det snakk om lingvistiske, altså språklege, disiplinar med eit sosio-perspektiv. Det vil seia at det lingvistiske perspektivet er det primære, ikkje sosio-perspektivet. Sosio-perspektivet modifiserer eller presiserer derimot den lingvistiske tilnærminga.
På møta våre, workshopane, kan me «mellom linene» tolka ei forståinga av disiplinen sosioonomastikk som at den er like mykje sosio som lingvistisk, det vil i praksis seia like mykje ein «sosial» eller «sosiologisk» disiplin som ein lingvistisk.
No kan ein diskutera i kva grad sosiolingvistikken alltid har hovudvekta på det lingvistiske aspektet, og om ikkje sosio-aspektet i fleire høve kan vera like eller vel så dominerande i dei praktiske sosiolingvistiske analysane og dei vitskaplege sosiolingvistiske arbeida.
Språksosiologi og namnesosiologi
Som ein pendant til termen sosiolingvistikk finst termen språksosiologi. Språksosiologi er den disiplinen som vert utført med hovudvekt på det sosiale perspektivet. Også slike arbeid og studiar finst det fleire av. Dei språksosiologiske arbeida vert tradisjonelt utført av fagfolk med ein sosialvitskapleg eller sosiologisk bakgrunn. Altså «sosiologiske» studiar av onomastisk materiale.
Dersom me innom vårt fagfelt skulle skilja mellom studiar av lingvistisk og sosial karakter, etter mønster frå den faglege kontrasten mellom sosiolingvistikk og språksosiologi, kunne me tenkja oss ein fagleg kontrast mellom sosioonomastikk og namnesosiologi.
Onomastikk versus samfunn – årsaker og forklaringar
Kva skal ein leggja i førelekken sosio i nemninga sosioonomastikk? Dersom me igjen jamfører med sosiolingvistikken, ligg det – i alle fall faghistorisk sett – eit sterkt element av årsakspotensiale i denne lekken. Disiplinen sosiolingvistikk vart etablert tidleg på 1960-talet, og målet var både å beskriva og å kunna «forklara», det vil seia kunne avgrensa eller identifisera årsakene til den språklege variasjonen i samfunnet på grunnlag av på førehand klart avgrensa sosiale makrostorkeikar (som sosial klasse, kjønn, alder, utdanning, yrke etc.). Altså bak låg det ei førestelling om eit slag styrande eller kausalt tilhøve. Det galdt å forklara språkleg variasjon på grunnlag av sosiale tilhøve. Framleis i dag kan me sjå korleis forklaringstilnærminga eller kausalitetstilnærminga dominerer sosiolingvistikken, enn om dei sosiale faktorane eller dei sosiale tilhøva som ein ser den språklege variasjonen i høve til, kan vera annleis enn på 60-talet. Eit viktig spørsmål for oss blir om også sosioonomastikken skal eit (sterkt) forklarings- eller kausalt perspektiv ved å leggja (hovud)vekt på å identifisera eller kartleggja sosiale årsaksfaktorar til onomastisk variasjon og praksis.
För min doktorsavhandling undersökte jag för drygt 15 år sedan finlandssvenskars syn på främst engelsk påverkan på deras modersmål. Resultatet kan kortfattat och generaliserat sägas vara att finlandssvenskar på direkta frågor sade att de tyckte att de engelska lånord som kommer in i svenskan har en negativ effekt. I ett matched guise-test som mätte deras undermedvetna attityder kunde man likväl se att de tillskrev engelska ord i ett annars helsvenskt sammanhang en del positiva egenskaper. Min slutsats var att de i viss mån när de besvarade frågor som jag i rollen som språkvetardoktorand ställde dem, anpassade sig och gav som svar vad de, antagligen omedvetet, trodde att jag ville höra. Förutom när det gällde företagsnamn.
Som diskussionsunderlag i de gruppintervjuer som jag gjorde använde jag en del annonser ur en svenskspråkig dagstidning som utkommer i Sydösterbotten. Annonserna gällde företag med engelska namn som var verksamma i Närpes, en av de mest svenska kommunerna i Finland.
Att företag har engelska namn är inget ovanligt i Närpes. I en annan studie har jag beräknat att 20 procent av företagen i Närpes år 2011 innehöll engelska namnelement, medan motsvarande siffra i den helfinska grannkommunen Östermark var 9 procent. I Hudiksvalls kommun, som ligger på andra sidan Bottenhavet, innehöll 11 procent av företagsnamnen engelska namnelement.
Exempel på företag med engelska namn i Närpes, Finland. (Foto: Leila Mattfolk)
Närpes är känt för sin starka dialektidentitet, men dialekten lyser i företagsnamnen med sin frånvaro. Ett försök att ”översätta” det engelska företagsnamnet Run & Go till Närpesdialekt i en av informantgrupperna (”Spring & ga”, ”Spring & promenier”, ”Kuut & ga”) väckte en allmän munterhet som tydde på att de ansåg att företagsverksamheten var en seriös aktivitet där dialekten inte riktigt platsar (nämnas bör att intervjun gjordes på dialekt). Att komma åt företagarnas underliggande motiveringar till deras namnval är svårt. En förklaring till att engelskspråkiga företagsnamn understöds är den tvåspråkiga kundkrets som företagarna vill nå; företagarna ser engelska namnformer som mer neutrala än svenska eller finska namn när de vill locka kunder ur bägge språkgrupperna – liksom ur den växande invandrargruppen i Närpes.
Det var tydligt att mina informanter tyckte att valet av engelska i företagsnamnen var helt i sin ordning. I samma grupp som roades av översättningarna av namnet Run & Go på en sportaffär förs följande diskussion:
Benjamin: det är ett namn som heter Run & Go (.) *knepigt* (.) men han har ju lyckats då med sin liksom att få fram en identitet på sitt företag (..) är ju unikt ( ) betyder någonting för liksom dem som är internationella dom som bor lokalt och inte kan engelska hittar liksom (.) förknippar till det
I : mm
Benny: så blir det Rungo
Benjamin: så har han ju fått en identitet för sin affär (..) har ju lyckats med sin marknadsföring då
De konstaterar alltså att namnet Run & Go på en sportaffär är rätt lyckat, åtminstone ur marknadsföringssynpunkt. De som kan engelska förstår vad det betyder och för dem som inte kan engelska är det helt enkelt en affär som heter Rungo. De menar också att namnet därför ger affären en identitet.
Och faktum är att den numera nedlagda affären bland närpesborna var känd som Rungo (utan &-tecknet), både i tal (/’rungo/, som ett ord, och med svenskt uttal av u:et) och i skrift, oberoende av om man skrev på standardsvenska eller på dialekt. Närpesborna hade tagit det engelska namnet och ”glokaliserat” det, dvs. gjort det till sitt eget:
”Jag läst i den lokalatidningern (Sydin) att Rungo hade minus 50% på kläder och skor” (blogg: http://jenni.papper.fi/)
”imåråst for ja ti rungo å sku ha mina domarkläder tärt ikvield” (blogg: http://amanainen.blogg.se/)
I samma diskussionsgrupp som Benjamin och Benny fanns även Bengt, och om bruket av engelska i företagsnamnen konstaterar han: ”Inte skulle jag ha reagerat att herre gud hur kan de göra så mot svenska språket! inte”.
Även om min avhandling kunde visa att finlandssvenskarna generellt uttryckte negativa åsikter om engelsk påverkan på deras modersmål, åtminstone i en intervjusituation, kan vi här konstatera att
engelskspråkiga företagsnamn inte uppfattas som något problem,
namn inte uppfattas som en del av språket, dvs. det gemensamma kulturobjektet som är värt att värna.
Den skillnad mellan uttalade, något negativa åsikter och undermedvetna, positiva attityder till de engelska lånorden som kom fram i avhandlingen finns inte i diskussionerna kring engelska företagsnamn. I de diskussionerna är så gott som alla informanter uttalat positiva till de engelska namnen och de anser att valet av namn enbart är en företagares egna personliga angelägenhet.
I min studie av de närpesiska företagsnamnen var det som sagt förvånande få namn som speglade det annars så dialektala samhället. Det är därför glädjande att en ny glasskiosk i kommunen fått namnet Glasstrutin, där det enkla bytet av e till ett i avslöjar en stark dialektidentitet. Jag vet var jag ska köpa mina glassar i sommar.
Litteratur
Mattfolk, Leila, 2011. Attityder till det globala i det lokala: Finlandssvenskar om importord. Oslo: Novus.
Mattfolk, Leila, 2011. Finlandssvenska åsikter om och attityder till modern språkpåverkan. University of Helsinki: Nordica Helsingiensia 26.
Mattfolk, Leila, 2017. Attitudes towards globalized company names. I: Socio-onomastics: The pragmatics of names, red. av Terhi Ainiala & Jan-Ola Östman. (Pragmatics & Beyond New Series 275). Amsterdam: John Benjamins, s. 166–181.
Den 21 november 1487 inleddes en rättegång vid rådhusrätten i Stockholm med anledning av en ung kvinnas död. Det är kanske den mest omfattande brottsutredning som har bevarats från det medeltida Sverige. Rättegångsreferaten täcker sidorna 235–239 i det andra bandet av utgåvan av Stockholms stads tänkeböcker. Som jämförelse är handlingarna från ett mer normalt ärende införda omedelbart efteråt: ”Samma dag erkände Henrik Henriksson att han slog ihjäl färjekarlen vid Stäket. För det dömdes han till svärd. I from åminnelse.”
Efter flera förhör erkänner kvinnans husmor sig skyldig till misshandel med dödlig utgång. I förhandlingarna omtalas ett trettiotal personer: aristokrater, borgerskap, tjänstefolk och en bonde med sin son. Handlingarna blir därför ett tacksamt material för en betraktelse över tidens personnamnskick. Den tryckta texten och ett referat av händelserna är tillgängliga på webbplatsen Stockholmskällan. Här under finns en lista på de omtalade och på deras omtalsfraser.
Eva spinner. Detalj av senmedeltida kalkmålning från Häverö kyrka i Uppland. Foto: Lennart Karlsson. Från Historiska museets webbplats.
Mickel Raukas hustrus piga och hennes närmaste omgivning
Det mest uppseendeväckande är att den mördade kvinnan aldrig namnges, trots den detaljerade framställningen. Från samtidens perspektiv var hennes namn tydligen oviktigt; hennes roll som piga i borgaren Mickel Raukas hus var det väsentliga. Hon kallas bara pigan med olika tillfälliga bestämningar, bl.a. ”den arma, döda pigan”. En annan av Mickel Raukas hustrus pigor presenteras i egenskap av vittne med namnet Marta. Vi får också reda på vad den mördade pigans far heter: Per Diekn från Pemars socken i sydvästra Finland. Hans identitet var viktig, eftersom han som närmast anhörig var den som skulle uppbära mansbot. Fadern bär ett av de vanligare binamnen i det medeltida Sverige (fornsvenskt Diækn, vilket kan tyda på skrivkunnighet). Att han omtalas med en svensk namnfras, trots att hans modersmål sannolikt är finska, är väntat; det är snarare regel än undantag att finska namnformer inte slår igenom i skrift.
Pigans husmor har det typiska omtalssättet för en stadgad borgerska. Det märkliga hustru Dorathea Michel Raukes, med hustrutitel och mannens namn i genitiv, är vanligt i stadsböckerna. Hon omtalas även flera gånger som ”Mickel Raukas hustru” och dylikt, och blir alltså i första hand identifierad i förhållande till sin man. Ett av vittnena är kanske borgaränka: Birgitta Swens i Mickel Raukas gård, där Swens troligen syftar på Birgittas make. Hon omtalas utan hustrutitel, vilket kan tyda på rätt låg status. Birgitta har en inneboende i sitt hus, den säkerligen ogifta Kaderin Arffuidz dotther.
Borgare
Den största gruppen i framställningen är borgare. De omtalas vanligen med förnamn och med ytterligare ett element, som har efternamnsliknande funktion: ett tillnamn, ett patronymikon eller en yrkesbeteckning (Erick Praal, Hinrik Ericsson, Benct bältare). Den sociala statusen för borgare som saknar yrkesbeteckning får anses vara känd av omgivningen; status framgår oftast inte av omtalssättet. Ibland anges eller antyds att det rör sig om en rådman (Anders Suensson kemmeneren respektive erlig man Erich Gislasson), medan i andra fall rangen lämnas omarkerad (Peder Skytte). Att en man är hantverksmästare visas vanligen med en yrkesbeteckning. Däremot förekommer normalt ingen yrkesbeteckning för köpmän; ett undantag är Claues Screddere mercator, där upplysningen att han är köpman är tillfogad för att visa att han inte är skräddare.
Ett särskilt namnskick tillämpas för bårdskärare (”kirurger”), som vanligen omtalas med titel och förnamn: mester Lodwijck. Omtalet av en av borgarna, Lasse, som har varit med och synat den döda pigan, bryter det prydliga mönstret. Det bör handla om en för skrivaren relativt okänd person. Han identifieras informellt men effektivt efter sin företrädare i äktenskapet: ”Lasse, som fick Pinnow-Heikes hustru”. Vi kanske har en liknande identifikationsstrategi i Mickel Rauka själv, som kanske i själva verket är gift med den ursprunglige Raukas dotter. En ”Mickel Raukamåg” är omtalad 1477, och det ligger nära till hands att anta att den personen är identisk med Mickel Rauka.
Livshjulet, målning av Albrekt målare (Albertus Pictor) i Härkeberga kyrka, Uppland. Foto: Sören Hallgren, Nordiska museet. Från digitaltmuseum.se. (Albrekt målare och Mickel Raukas piga var samtida med varandra i den lilla staden Stockholm.)
Fru Ingeborg och annat frälse
Märkligt nog tar flera riksråd aktiv del i rättegången. Här kan vi iaktta den strikta skillnaden mellan riddare, med ständigt utsatt herretitel, och väpnare, som trots sin ställning som riksråd får nöja sig med lösa bestämningar som ”ärliga och välbördiga män” eller ”väpnare”, och som ibland blir helt utan rangbeteckning. Talande är att ställningen som riksråd inte omtalas på något sätt, utan förutsätts vara känd. Med motsatt tendens omtalas riksföreståndaren Sten Sture som ”vår herre och hövitsman”.
En man som uppträder som borgensman för hustru Dorotea är Mats Lytke. Hans sköldebrev från 1483 är bevarat, och han borde alltså höra till frälset, men detta tycks inte ha påverkat vare sig hans verksamhet som borgare och köpman eller hans omtalssätt. Även en av rikets förnämsta kvinnor omtalas, när hon ber om nåd för hustru Dorotea, den danske riddaren Åke Axelssons dotter och riksföreståndarens hustru ”fru Ingeborg herr Sten Stures”. Vi kan ana att stadsboksgenren är mycket snål med att skriva ut patronymika för kvinnor, oavsett status. Särskilt gäller detta gifta kvinnor, som ju mycket ofta identifieras i förhållande till sina män.
Jöns i Söderby och hans son
Nyckelroller i förhandlingarna intas av bonden Jöns och hans son. Jöns presenteras först som Jöns i Söderby, vilket säkert var precist nog för omgivningen. När riksråden är med i rätten höjs dock formalitetsgraden, och han skrivs Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön. Han omtalas även som bonden och som ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Jöns son presenteras omständligt som ”Jöns Perssons son i Söderby i Munsö, hetandes Peder Jönsson”. Senare kallas han även pilten.
Avslutning
Den som har orkat läsa så här långt håller nog med mig om att omtalssättet för de uppträdande i målet mot Mickel Raukas hustru har betydande social relevans. Från namnforskningens synpunkt är det intressant att studera hur namn samverkar med andra språkliga enheter för att identifiera individer och tilldela sociala positioner.
Den text som vi har undersökt är betydligt mer avslöjande än flertalet moderna texter, trots, eller delvis tack vare, att vissa särdrag är förbryllande. Varför lyfts vissa förhållanden fram medan andra är helt omarkerade? Delvis kan det nog förklaras med texternas perspektiv, skrivna som de är med utgångspunkt i en manlig, borgerlig elit. I grund och botten levde man också i så små samhälleliga förhållanden att stora luckor i hur omtalssättet återspeglade den samhälleliga strukturen inte innebar några större kommunikativa problem.
Stadsböckernas värld ter sig säkert mycket främmande för de flesta av oss. Stora steg mot dagens verklighet tas under 1600-talet, då bl.a. en sorts revolution i omtalssätt genomförs i Sverige, med införande av släktnamn och nya titlar. Några exempel från 1700-talets början är ”landshövdingen högvälborne baron Olof Törnflycht”, ”grevinnan högvälborna fru Christina Lewenhaupt”, ”handelsman Mats Fagerholm”, ”hattstofferareänkan hustru Eva Margareta Schröder”, ”drängen Eric Malmsten”,”Hushållerskan Maria Berling”. Ett nytt samhälle manifesteras i nya omtalssätt. Ännu en revolution inträffar som bekant under 1900-talet, med en drastisk reducering av bruket av titlar och även av efternamn. Vad säger det om dagens svenska och kanske även nordiska samhälle och självbild? Är vi jämlika, individualistiska och kanske en smula infantila?
De omtalade:
Pigan, omtalad som: pigan (preciserat med bl.a. ”den piga som han förde hit in i staden”, ”den döda pigan”, ”den sjuka pigan”, ”den döda pigan, som låg framför Huvendals port, som hade tjänat Mickel Rauka”, ”den arma (fatiga) döda pigan”). Pigans far: Per Diekn i Pemars socken.
Mickel Raukas hus, omtalat som: Michel Raukes hwss, Michel Raukes gardh. Dorotea, omtalad som: ”Mickel och hans hustru”; Michel Raukes hwstru; hustru Dorathea Michel Raukes; hustru Dorathe. Mickel Rauka, omtalad som: Michel Raucka; Mickel; ”bonden själv” (i egenskap av borgensman för sig själv).
Vittnen till händelseförloppet: RådmannenPeder Skytte:Peder Skytte. Jöns i Söderby, omtalad som: Jöns i Söderby (och hans lege quinno); Jöns Persson j Söderby pa Mwnsöön; Jöns; bonden; ”förskrivne bonde Jöns i Söderby”. Hans son: JönsPerssonssön j Söderby j Mwnszöö, hetendes Peder Jönsson; pilten. Birgitta: ”BirgittaSwens som bor i Mickel Raukas gård”. Hennes hyresgäst: ”hennes huskvinna, som hette KaderinArffuidzdotther”; Kaderin. Pigan Marta: ”en piga som hette Marta, som också hade tjänat Mickel Raukas hustru med den döda pigan”; ”samma piga”; Martha.
Syningsmän: rådmannen och kämnären Anders Svensson: AndhersSuenssonkemmeneren. Köpmannen Jakob Månsson: Jacop Mansson. Köpmannen Klas Skräddare: Claues Screddere mercator. Grytgjutaren Karl: Karl gritegiwtere. Bårdskäraren Ludvig : mester Lodwijck. Lasse: Lasse, Pynnow Heyke vxor fich.
Borgensmän: Köpmannen Henrik Eriksson: Hinrik Ericsson. Köpmannen Jöns Andersson: JenisAndersson. Köpmannen Erik Prål: ErickPraal. Köpmannen Anders Schulte: AndhersSculte. Köpmannen Olof Lång: OleffLangh. Köpmannen Hemming Olsson: HemminghOlsson. Köpmannen och f.d. rådmannen Per Olsson:PedherOlsson. Köpmannen och frälsemannen Mats Lytke: MattisLytke. Sadelmakaren Bengt: Benctbeltere.
I rätten: Borgmästaren:borgamesteren. Riksråden: ”i ärliga ok välbördiga herrar och mäns närvaro, herr Ture Turesson, herr Ivar Gren, herr Erik Ottesson, riddare, Arvid Trolle och Bengt Åkesson, väpnare. – herThwreTwresson; herTwre. herYwer Gren. herErickOtsson. ArffuitTrolle; Arffuit. BencktAkasson. Rådmannen Erik Gislason: erlig man Erich Gislasson. Riksrådet och väpnaren Per Ragnvaldsson: PedherRagwalsson.
Högre instans: Sten Sture: ”vår herre och hövitsman”.
Anmärkningar: Jöns i Söderbys ”legokvinna” representerar ännu ett sätt att omtala kvinnligt tjänstefolk. Angivelsen ”köpman” är i ett par fall något osäker men mycket sannolik. – Flera av de inblandade personerna är upptagna i Sveriges medeltida personnamn (som har kommit fram till Iøsse). Se om syskonen Ingeborg Åkesdotter och Bengt Åkesson under Ingeborgh 1464 respektive Benedikt 1471 och om den obarmhärtiga husmodern under Dorothea 1487. En preliminär digital version av SMP finns här.
Litteratur
Kousgård Sørensen, John, 1985: Hustrunavne. I: Regional och social variation i nordiskt personnamnsskick. (NORNA-rapporter 29.)
Leibring, Katharina, 2011: Karin, Kirstin och Per Månssons svära – det tidiga 1600-talets kvinnonamn och namnfraser i Sverige. I: Studia anthroponymica Scandinavica 29.
Nedrelid, Gudlaug, 2009: Titlar og tilnamn i Heimskringla. I: Namn og nemne 26.
Peterson, Lena, 1983: Personnamn/personbeteckningar i några fornsvenska källor. Försök till indelning och beskrivning. I: Personnamnsterminologi. (NORNA-rapporter 23.)
Pettersen, Egil, 1981: Personnavn i Vest-Norge 1450–1550. Oslo.
Ryman, Lennart, 2009: Designations of origin in 15th-century Stockholm. I: Names in multi-lingual, multi- cultural and multi-ethnic contact. Proceedings of the 23rd International Congress of Onomastic Sciences. Toronto.
— 2015: Namnfrasvariation och sociala gränser i det senmedeltida Stockholm. I: Navne og skel – Skellet mellem navne. (NORNA-rapporter 91:1.)
— 2016 Nya attribut – nya namn. Namnfraser ca 1500 och ca 1700 – en jämförelse. I: Studia anthroponymica Scandinavica 33 (2015).
— 2018. Occupational designations in late medieval Stockholm. I: Namen und Berufe. Leipzig. (Onomastica Lipsiensia 13.)
Sundström. Agneta, 2004: Mæster Sigga hustrv, hustrv Birgitta Midakers och hustrv Elin i Sæby. Olika sätt att benämna kvinnor i Arboga stads tänkebok. I: Namn. Hyllningsskrift till Eva Brylla den 1 mars 2004. (Namn och samhälle 15.)
Wahlberg, Mats, 1999: Uppsalaborgare på 1600-talet. I: Runor och namn. Hyllningsskrift till Lena Peterson den 27 januari 1999. Uppsala. (Namn och samhälle 10.)
