av Märit Frändén
I Sverige är det Skatteverket som är personnamnsmyndighet och fattar beslut om vilka namn som ska godkännas. Men det händer ibland (nåja, ganska ofta) att de behöver språklig expertis, och då finns Isof, Institutet för språk och folkminnen, där som ett rådgivande organ. En gång i veckan sammanträder Isofs personnamnsråd för att diskutera och besvara inkomna frågor. Och det är minsann inte alltid så enkelt …
Det vi framför allt bedömer är lämpligheten hos nybildade namn. Sådana kan vara nybildade i betydelsen nypåhittade, men det kan också vara namn som kanske redan finns, men inte är registrerade i Sverige. Bland de senare finns förstås många namn med annat språkligt ursprung än svenskt, vilket testar gränserna för vår samlade kompetens. Ofta tar vi hjälp av externa språkexperter för att ta reda på sådant som ett namns uttal, bildning och användning. Men det hjälper oss bara delvis, för vi ska ju inte bedöma namnet i sin ursprungliga språkliga miljö, utan i en svensk kontext. Även om vi vet hur ett namn uttalas ”egentligen”, är det långtifrån säkert att det är så det kommer att uttalas i Sverige. Namn och namns uttal påverkas som bekant av den omgivande språkmiljön.
En viktig fråga när det gäller nybildade efternamn är ifall det finns andra efternamn som kan vara förväxlingsbara med det sökta namnet, dvs. ligga alltför nära och leda till sammanblandning. (Alla efternamn med minst 2 000 bärare har ett namnskydd, så man får inte anta varken dem eller något som är alltför likt.) Uttalet är en viktig del i denna bedömning – men hur ska vi tänka, vilket språks uttal ska vi utgå ifrån? Ska det vara ett ”riktigt” uttal, eller som vi gissar att namnet kommer att uttalas i Sverige? Och vad gör vi med de redan befintliga namn vi ska jämföra det nya namnet med – ska vi förutsätta ett svenskt uttal, eller kanske ett engelskt, spanskt, arabiskt, eller något helt annat? Så länge man vet att man laborerar med svenskspråkiga namn, har man en hyfsad chans att bedöma uttalet. Men ibland vet vi inte det. Om man inte har annat än ett antal bokstäver på ett papper är det inte lätt att veta hur dessa ska realiseras i tal.
När man bara har bokstäver på papper, är det också lätt att läsa in en struktur eller en semantik som kanske egentligen inte finns där. Ett namn kan se ut att kunna föras till en viss semantisk grupp, t.ex. växt- eller djurbeteckningar – men så upptäcker man att det inte alls är svenskspråkigt, utan bara ett slumpmässigt sammanfall med ett svenskt ord. Eller i namnbildningen: Det är ofta relevant att söka fram andra namn som delvis sammanfaller med det sökta namnet, ifall de kanske innehåller samma efterled eller bildningssuffix. Men namn som har likadana bokstavsföljder är inte nödvändigtvis bildade på samma sätt. Nyligen skulle vi ta ställning till ett nybildat namn som slutade på –la, men där –la inte var ett suffix, utan bara slutet på ordet. Då är det inte relevant att jämföra med namn med det finska suffixet ‑la, eller arabiska namn som slutar på ‑la som del av ett Allah (som ju kan ha olika stavning beroende på transkription). Men det kan ibland kräva en del efterforskningar att ta reda på vad som är vad.
I författningskommentaren till 2016 års namnlag finns en skrivning vi ofta återkommer till, nämligen att om en sökande har anknytning till ett annat namnskick än det svenska språkets, kan det bli aktuellt att pröva ett sökt namn även mot detta namnskick. Här får vi återigen ofta ta hjälp av externa språkexperter: Kan man bilda namn på det här sättet i Bolivia/Skottland/Pakistan? Men även om vi lyckas få den frågan besvarad, har vi ändå kvar problemet att ”anknytning” inte är närmare preciserat. Måste man själv ha en direkt koppling till det aktuella språkområdet, eller räcker det att en förälder eller far-/morförälder har det? Kan ”anknytning” också tolkas på andra sätt?
Vi har ofta fler frågor än svar, och det här jobbet kan vara ganska frustrerande. Men det är samtidigt väldigt intressant och lärorikt – varje klurigt ärende vi diskuterar igenom gör oss faktiskt lite klokare. Och det är ett viktigt jobb vi gör – vi får ju frågorna eftersom Skatteverket sätter pris på våra svar.
Litteratur:
- Entzenberg, Sonja, 2020: Smultron, Mynta och Peanut. Ätliga personnamn. I: Namn och namnvård. Vänskrift till Annette C. Torensjö på 60-årsdagen den 18 november 2020. Red. Av Staffan Nyström, Svante Strandberg och Mats Wahlberg. Uppsala: Uppsala universitet. (Namn och samhälle 31.)
- Frändén, Märit, 2017: ”Det är ju så vi alltid har uttalat det”. Om ursprungliga och försvenskade uttal av några invandrade efternamn. I: Studia anthroponymica Scandinavica 34 (2016). S. 123—147.
- Namnlagens författningskommentar: Prop. 2015/16:180