Av Märit Frändén
Att vetenskapligt undersöka något avgränsat kan innebära nog så många utmaningar, men man vet i alla fall vad man gör: man tar reda på allt man kan om just detta. När man i stället undersöker något stort, har man inte möjlighet att beskriva helheten, utan måste göra någon form av urval.
I ett antal år har jag av och till arbetat med svensk efternamnsgeografi, och då fått anledning att fundera över detta. Det är en sak att beskriva utbredningen för ett enskilt efternamn, men en annan, och metodologiskt väsentligt mer utmanande, att försöka ge en bild av hur efternamnsskicket i stort ser ut i olika delar av landet.
Urval
Ett urval måste man göra, och det är rimligt att göra urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen. Om man tittar på de X vanligaste namnen i olika områden, kan man sedan jämföra hur många namn av olika bildningstyper det finns inom vårt urval om X namn – t.ex. si och så många ‑son-namn, tvåledade efternamn av typen Lindström eller enledade namn som Dahl. Det här är en snabb och enkel metod, som jag har använt i bl.a. Frändén 2018.
Men vad bör då talet X vara, dvs. hur stort urval ska man göra? Ett alltför litet urval blir inte bra: Tittar man på de 10 översta namnen skulle slutsatsen bli att 100 % av alla svenska efternamn är –son-namn, och det stämmer ju inte. Spontant tänker man att ju större urvalet är, desto bättre representativitet har det – och det stämmer, om urvalet är slumpmässigt. Men om man gör urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen och bara räknar antalet namn av olika slag, skapar man i stället ett fel som blir allt större ju större urvalet är, eftersom man då behandlar högfrekventa och lågfrekventa namn likadant.
Räkna namn eller räkna namnbärare
Vid grundligare undersökningar av namnskicket behöver man därför ta hänsyn till hur många bärare namnen har. Om urvalet består av de 100 vanligaste namnen, bör man inte bara konstatera att 53 av dessa namn är –son-namn, utan också beräkna namnens sammanlagda frekvens. Då får man ett jämförelsetal som tar hänsyn till att toppnamn har väsentligt mycket högre frekvens än namn längre ner på listan. En liknande metod, där urvalet dock inte gjordes utifrån antal namn utan utifrån andel av befolkningen, har jag använt i Frändén 2021. Oavsett hur man gör sin grundavgränsning, är poängen att inte bara räkna namn, utan att också räkna namnbärare.
Jag arbetar just nu med en webbutställning om svensk efternamnsgeografi som ska publiceras på isof.se, alltså webbsidorna tillhörande Institutet för språk och folkminnen (Isof). Till den utställningen använder jag två metoder för att beskriva de stora dragen i namnskicket. För den ena, mer traditionella metoden, har jag gjort en databas omfattande de 100 vanligaste efternamnen i varje län och sedan beräknat frekvensen för namn av olika slag. Man kan då se bl.a. att andelen ‑son-namn i urvalet varierar mellan 44 % (Västernorrlands län) och 89 % (Blekinge län), medan andelen tvåledade efternamn varierar mellan 8 % (Blekinge län) och 51 % (Västerbottens län). På det här sättet kan man fånga in utbredningen av de högfrekventa namntyperna.
Att hitta de ovanligare namntyperna
Ett problem är dock att de ovanligare bildningstyperna sällan är väl representerade bland länens 100 vanligaste efternamn. Det leder oss fram till min andra metod. Säg att jag vill veta mer om utbredningen av efternamn på –ander. Det är bara ett svenskt län, Västernorrlands, som har ett namn på –ander bland de 100 vanligaste. Förvisso skulle man kunna utöka urvalet till de 200, 300 eller 500 vanligaste efternamnen, men det blir ett stort och tungrott material. För att undkomma detta kan man i stället söka ut de vanligaste efternamnen enbart på –ander. Sveriges vanligaste efternamn i kategorin är Nylander, Melander, Sjölander, Nordlander och Olander. Ska vi se vad dessa fem namn har för frekvenser i de olika länen? För Stockholms län kunde det går bra, för där finns fyra de fem namnen i topp. Men det är stor variation i namnskicket över landet, så någon annanstans kan det vara helt andra namn inom samma kategori som är vanligast. Tittar vi på t.ex. Kronobergs län, i Småland, är de vanligaste efternamnen på –ander i stället Rylander, Rosander, Åhlander, Thelander och Bolander – alltså fem helt andra namn än de som är vanligast inom riket som helhet. Det rimligaste, har jag landat i, är att söka ut varje läns vanligaste namn i den kategorin man vill undersöka. Då mäter man utbredningen av namnbildningskategorin som sådan, oberoende av vilka enskilda namn som är vanliga i olika delar av landet.
Oavsett vilka metoder man väljer: Namngeografi är ett spännande ämne, och de regionala skillnaderna är större än man kan tro!
Litteratur
- Frändén, Märit, 2018: Efternamn i Värmlands län. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red.: Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.), Josefin Devine, Elin Pihl, Lennart Ryman & Annette C. Torensjö. Uppsala: Uppsala universitet. S. 113—118.
- Frändén, Märit, 2021: Lundén, Lundin, Lundell. Om tre svenska efternamnstyper. I: Namn och bygd 108. S. 115—156.