Av Lennart Ryman
För en tid sedan råkade jag få syn på en post i Libris (de svenska bibliotekens gemensamma katalog) som fångade min uppmärksamhet. Posten hade den otympliga titeln ”Wij, Gabriel Falkenberg, Kongl. Maij:tz Råd, Præsident uti Kongl. Swea Hoff-Rätt … Criminelle Ransakningar insände blifwit … som med begångne miszgierningzmåhl beträdde warit, och derföre kommit för Rätta at ställas, understådt sig at taga sådane namn, hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar, hafwa behagat benåda Adelige Familier ..” Det rör sig alltså om en skrivelse om brottslingar som antagit adelsnamn; posten i Libris anger att den är tryckt av Svea hovrätt i Stockholm 1705 men ger få andra hållpunkter. Jag blev i alla fall tillräckligt nyfiken för att beställa fram ett av två exemplar i Kungliga biblioteket i Stockholm.
Det visade sig vara en kungörelse riktad till häradsrätter och rådhusrätter under Svea hovrätt, även om detta inte anges på något sätt. Det exemplar som jag fick fram var ställt till Samuel Forsell, som var häradshövding i Gästriklands lagsaga (enligt standardverket Almquist, Lagsagor och domsagor 1, s. 424). Hur många av de utskickade skrivelserna som överlevt in i vår tid är en öppen fråga, men efter några stickprov hittade jag ett exemplar i handlingar från Västerås rådhusrätt, på vilket det finns en anteckning att skrivelsen blivit uppläst på Västerås rådhus den 17 januari 1706.
Kungörelsen är vad jag vet inte omtalad förut, men det brev från riksrådet som föranlett den är känt; se senast Entzenberg, »Det får ju vara någon ordning på torpet» 2006 s. 10 f. Entzenberg hänvisar till ”Förslag till namnlag. Betänkande avgivet av Namnrättskommittén” (SOU 1960:5 s. 46 f.), som skriver:
Den första kända bestämmelsen om namn finnes i 1626 års riddarhusordning vars 23 § stadgar: »Ingen tage upp annars Släckt Nampn eller Wapen, han ware Lefvandes eller uthdödd, och Confundere i så motto Ätterna; Uthan den beholle tillnampnet, som deth först hafwer Uptagett.» Med utgångspunkt från detta stadgande gjorde adeln upprepade framställningar till konungen om skydd för adelns släktnamn, vilket föranledde dels en kunglig resolution på Ridderskapets och Adelns besvär den 23 december 1682 och dels ett kungligt brev till hovrätterna av den 16 oktober 1705. I resolutionen 23 § anfördes: »och sist beträffande de ofrälse män, som upptaga någon utdöd familjs namn, så skall sådant intet vidare tillåtas, utan måste i det fallet förfaras efter privilegierna.» I brevet till hovrätterna anbefalldes dessa att i protokoll och domar icke kalla missdådare vid sådana adliga namn, som de kunde ha tagit, samt att, då brottslingar icke dömdes till döden, vid straffansvar förbjuda dem att bruka namn, som liknade ett adelsnamn.
Jag har inte hunnit titta på det kungliga brevet (som snarare kommer från riksrådet, se transkriptionen nedan), men förordningen från hovrätten verkar följa brevet troget, och det kan finnas anledning att ifrågasätta Namnrättskommitténs referat på ett par punkter – varav den första är att bestämmelserna avsåg alla domstolar, inte bara hovrätterna. Här följer en grov transkription, med den handskrivna texten inom parentes och några nya styckeindelningar samt ett par upplösta förkortningar.
Wij/ Gabriel Falkenberg, Kongl. Maij:tz Råd/ Præsident uti Kongl. Swea Hoff-Rätt/ samt Åbo Academiæ Canceller, Grefwe til Sandemar/ Frijherre til Odenswijholm / Herre til Söderby och Ogstad; Så och Vice-Præsident, och samtelige Assessorer hälse (Eder häradzhöfdinge wälbetrodde Samuel Forsell wälwilleligen)
Såsom Hans Kongl. Maij:tz/ til Justitiæ Sakers afhielpande/ befullmächtigade Herrar Råd/ hafwa wid tilfälle/ at uti Kongl. Maij:tz Justitiæ Revision, af Kongl. Hoff-Rätterne/ Criminelle Ransakningar insände blifwit/ derutur en och annan gång sedt/ huruledes de/ som med begångne mißgierningzmåhl beträdde warit/ och derföre kommit för Rätta at ställas/ understådt sig at taga sådane namn/ hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar/ hafwa behagat benåda Adelige Familier, til at åtskillia den ena ifrån den andra;
Och ehuruwäl sådan egenwillighet/ ingom tillåtelig wara bör; Så är likwäl det än otienligare/ at en mißdådare tilägnar sig ett sådant tilnamn/ och at det förmedelst hans brott/ uti en Ransakning och Domb infördt blifwa skal/ hwilket icke allenast wid förhöret/ och då Domen upläses/ hoos mången/ som det åhörer/ ett oförtient omdöme om ett Adeligit huus til deß förklening lemnar/ utan och de öfwer slijke mißgierningzmåhl/ så wäl uti Under-Instantierne, som Kongl. Hoff-Rätterne/ hållne Protocoller och fälte Domar ofta/ och i synnerhet uti tilkommande tider/ det samma oskyldigt til någon neesa lända kunna/ lika såsom en sådan mißgierningzman/ af berörde huus warit hade;
Altså och emedan Högbemälte Kongl. Maij:tz Herrar Råd funnit skiäligt/ til at förekomma slijkt oskick och mißbruk/ som en skadelig efterfölgd med sig förer/ sådant at förbiuda/ och derföre/ genom deras/ til Kongl. Rätten ankomne Bref/ af den 16. Octob. sidstledne begiärat/ det alla wederbörande/ under deß Jurisdiction hörande Domstolar/ anbefalles måtte/ hädan efter noga at tilsee/ det ingen Delinquent blifwer annorledes nämd/ än dens egit och faders namn är/ och at de/ som icke komma at undergå Lijfsstraffet/ förbiudes widare at bruka något annat/ hwilket ett Adeligit namn lijkt wara må/ och det wid Straff tilgiörandes;
Fördenskuld warder samma hans Kongl. Maij:tz Herrar Rådz giorde Förordning (Eder) här med notificerad och kunngiord/ på det (I) wid slijke förefallande måhl/ må (Eder) den til hörsam efterrättelse ställa. Och Wij befalle (Eder) Gud Allzmächtig (wälwilleligen) Stockholm den 3. Novemb. Anno 1705.
Vppå den Kongl. Hoff-Rättens wägnar
GABRIEL FALKENBERG.
HINDRICH HEERDHIELM.
Magnus Sternel.
Mycket kunde sägas om förordningens innehåll och utformning, men jag skall försöka hålla mig kort.
Förordningen framhåller att antagande av adelsnamn är förbjudet för allt ofrälse, men att det är särskilt illa att missdådare ägnar sig åt sådant missbruk. Intressant är att det verkligen tycks ha förekommit att brottslingar blev skrivna med adelsnamn i rättegångshandlingar, även om det bör ha varit sällsynt – det uppges ha påträffats ”en och annan gång”.
Förordningen innehåller ett förbud mot att i domstolen bruka annat än ”egit och faders namn”. Om delinkventen inte avrättas förbjuds han att i fortsättningen bruka ”något annat, hwilket ett Adeligit namn lijkt wara må”. Frågan är om man med denna formulering avser ”adelsklingande” namn eller endast likhet med något visst existerande adelsnamn. Jag lutar åt det senare, medan Namnrättskommitténs referat ovan tycks förutsätta det förra.
Vi kan vidare notera att det är de adliga familjerna som är de skadade parterna, inte familjemedlemmarna, och att man särskilt månar om att adelshusens framtida rykte inte skall skadas av protokollen.
Lite märkligt är att kungörelsen inte brukar termen adelsnamn. I inledningen kommer den otympliga omskrivningen ”sådane namn/ hwar med Hans Kongl. Maij:t och Sweriges framfarne Konungar/ hafwa behagat benåda Adelige Familier, til at åtskillia den ena ifrån den andra”. därefter ”ett sådant tilnamn” och först vid tredje försöket ”ett Adeligit namn”. Visserligen ingår den första formuleringen i en hel serie av omständliga omskrivningar, men kanske var adelsnamn inte brukligt i det juridiska språket, trots att ordet är känt redan från 1658 och brukas mer än en gång i tillfällesdikter, bl.a. 1711 av Sophia Elisabeth Brenner?
Det vore lockande att försöka belysa omständigheterna, mitt under brinnande krig, kring rådets brev och Svea hovrätts förordning 1705, liksom kring eventuellt existerande parallella förordningar från de två andra hovrätterna. Kanske återkommer jag någon gång till saken.