I det här inlägget kommer jag att beskriva ett folkonomastiskt begrepp som jag hoppas kommer etableras mer inom socioonomastiken i framtiden, nämligen dödnamn. Bakgrunden till detta inlägg är mitt pågående avhandlingsprojekt om transpersoners egna val av förnamn och pronomen, som finns att läsa mer om här.
Vad betyder dödnamn?
Dödnamn syftar till det förnamn som en person tilldelats vid födseln, och som den genom ett eget förnamnsval vill distansera sig från. Det här är vanligt förekommande bland transpersoner, dvs. personer som inte identifierar sig med det kön de tilldelades vid födseln. Begreppet dödnamn finns belagt i bl.a. SOU 2017:92 och Rancken (2017), men den faktiska förekomsten är inte undersökt i någon större utsträckning. Däremot har alla som rört sig i (främst digitala) transkretsar med säkerhet stött på ordet. Engelskans deadname finns också belagt både som substantiv och verb i Oxford English Dictionary (u.å), och i svenskan förekommer även verbet att dödnamna för att beskriva handlingen att använda fel förnamn om en transperson. I materialinsamlingen till min avhandling har ordet förts på tal flertalet gånger av informanterna själva, även om jag i avhandlingen inte specifikt undersöker just dödnamn.
Användningen av begreppet
Utifrån mina observationer kan begreppet påstås vara i bruk i det allmänna språkbruket inom transcommunityn, och det verkar vara initierat av och starkt etablerat hos språkbrukarna. Ett dödnamn verkar ofta ses som en representation för den könstillhörighet man inte längre identifierar sig med; ur ett folkonomastiskt perspektiv ser det alltså ut att finnas ett språkligt behov av att kunna sätta ord på förekomsten och bruket av det förnamn som man inte längre vill bli omnämnd med. Begreppet dödnamn fungerar därför som ett ersättningsord, så att det faktiska dödnamnet inte ska behöva användas. Detta kan ha stor betydelse för identitetsskapande och könsuttryck hos transpersoner, som ofta beskriver att deras egenvalda förnamn inte används på önskat sätt utan dödnamnet fortsätter vara i bruk hos omgivningen.
Socioonomastiska perspektiv på dödnamn
Som forskare betraktar jag förekomsten av dödnamn som en strategi att dels påvisa förekomsten av transidentiteter, dels att visa att ett tilldelat förnamn inte är något man ska förutsätta att en individ vill bli omnämnd med under hela sin livstid. Detta väcker givetvis vidare frågor om hur förnamnsskick och namnvalspraktiker ser ut hos transpersoner, exempelvis i vilken utsträckning dödnamnet spelar roll för valet av ett förnamn som bättre passar personens kön och identitet, eller hur transpersoner uppfattar omgivningens användning av deras dödnamn i förhållande till det egenvalda förnamnet. Min förhoppning är att begreppet dödnamn kan få ytterligare spridning även utanför transkretsar, och även fogas in i socioonomastiska perspektiv på kopplingen mellan förnamn, identitet och kön.
In the earlier centuries it was important for many parents to give a newborn child the same first name as his or her godparent had. On the other hand, children’s forenames were traditionally chosen from the family nomenclature. Why was it then so significant to honour the godparent with a younger namesake?
In northern Europe godparental relations originated as an educational task assigned to the godparents by the Lutheran church. In the earlier centuries it was the godparents’ duty to take care of the godchild’s Christian education together with the child’s parents. In the course of time, godparenthood formed a special relationship in which the godchild had to act respectfully to his godparent and, if necessary, the godparent had a right to guide the godchild also in questions of secular life. Being a godparent was an indication of the community’s approval from the point of view of the person who had been asked to be the godparent. This is also shown by local oral memory for example in the Finnish rural communities.
The choice of godparents
The old Finnish proverb says: ’A godparent is half the child’. It means that the choice of a godparent to a newborn was important. Being a godparent was a responsible position of trust, and the godparent was an exemplar to the child.
According to the Swedish (and Finnish) Church Law, godparents in the eighteenth and nineteenth centuries had to confess to the Lutheran faith, had to know the teachings of the catechism, must have received Holy Communion (in other words to have attended confirmation classes and be confirmed) and be pious, of irreproachable reputation and of age. In practice, there were also other factors than the provisions of the church regulations that affected the choice of godparents. They were preferably close relatives or acquaintances.
The members of the different estates chose the children’s godparents according to their own traditions. There was an old custom according to which there was one representative of each sex among the godparents. The godparents were in a way “reserve parents” to the child, especially if he or she would have lost his or her own parents, which is why a married couple were often chosen as godparents.
Up to the end of the nineteenth century, the ability to read and write was a rare skill and a form of intangible capital, and a literate godparent was definitely a good choice because he or she, it was hoped, would teach the same skills to the godchild. In 1880 only 12.6 per cent of the population over ten years old in Finland could both read and write, although 85 per cent of them had at least a rudimentary reading ability. Later on, it was schools rather than the home and godparents that more and more took care of the teaching of literacy skills, and the choice of godparents came to be affected more by other factors.
The strategies of name-giving created symbolic capital
Certain strategic choices in the practice of name-giving expressed the parents’ trust in, and respect for, the godparents. It was usually people with whom the child’s parents were involved in their everyday life who were invited to be godparents, such as the relatives as well as friends.
The child’s parents could achieve some goals and benefits by utilizing the intangible capital that godparenthood provided in local social networks. The clergy, in particular, introduced new name material to the rural communities as the priests and their families often came originally from outside the parish. Furthermore, as they were people of a higher class, clergy were popular godparents. Farmer families may have tried to secure their own social position by showing politeness in their choice of names and godparents. A namesake was a symbolic way to wish the priest welcome to the parish when he had just been newly chosen for the office.
Inviting people of a higher social class to be godparents for a child clearly showed the politeness and respect that the parents felt for them, and one could expect that godparents like these, in particular, would be able, more than the other parishioners, to support the child in the future both economically and by using their good social status. The godparents, as well as the child’s closest relatives, were also inquiry important models in choosing the child’s first names.
Navnebrug i Danmark og USA adskiller sig fra hinanden på mange måder. For eksempel ved, at det i Danmark er blevet almindeligt, at også mænd tager en ægtefælles efternavn eller mellemnavn, når de bliver gift, mens dette i mindre grad er tilfældet i USA – hvilket er noget af det, jeg undersøger i et igangværende forskningsprojekt, som har ført mig til Berkeley, Californien, med min familie.
Denne rejse har også betydet amerikansk skolegang for mine børn, og her kommer vi tilbage til det med navneforskellene mellem Danmark og USA. En af forskellene på skolegang i de to lande er nemlig de navne, børn bruger i skolen – nærmere bestemt, hvad de kalder deres lærere. Mens mine børn i Danmark har kaldt deres lærere fornavne som Carsten, Mette og Pernille, skulle de ved ankomsten til USA vænne sig til at bruge titler og efternavne i stil med Mr. Smith, Mrs. Harris, Ms. Lopez og Miss Simpson. I modsætning til Mrs. og Miss afslører Ms. ikke, om kvinden, der bliver kaldt det, er gift eller ej.
Nye vinde i danske klasseværelser
Havde Carsten, Mette og Pernille været nogle årtier ældre, ville deres elever også have brugt tiltaleformer som hr. Madsen, fru Møller og frøken Winther, men denne måde at tiltale lærere på forsvandt i Danmark i takt med, at lærerens rolle ændrede sig i 1960’erne og 1970’erne. Fra den ophøjede status, som lærere hidtil havde haft, begyndte der i stedet at blive lagt vægt på ligestilling og demokratisering i klasseværelset.
At læreren dermed i mindre grad fungerer som en autoritetsfigur i danske skoler i dag, er der delte meninger om. For eksempel efterspurgte den nuværende leder af Dansk Folkeparti, Morten Messerschmidt, for et par år siden i et debatindlæg mere respekt for folkeskolens lærere, hvilket han mente, ville kunne hjælpes på vej med en genindførelse af titler som hr. og fru. Andre var uenige – som tidligere undervisningsminister Bertel Haarder fra partiet Venstre, der mente, at “det er alt for gammeldags”. Og de fleste danskere vil nok give Haarder ret i, at den slags tilhører en svunden tid.
Holdninger kommunikeres med tiltaleformer
Det er nok ikke tiltaleformerne, der gør det alene, men mine børn har generelt oplevet en mere respektfuld omgangsform (også blandt eleverne) i skolen i USA i forhold til, hvad de har været vant til i Danmark. Og måden, mennesker tiltaler hinanden på, indeholder i hvert fald mere information og flere holdninger, end hvad der kan ses på overfladen. Som Irma Taavitsainen og Andreas H. Jucker (2016) har udtrykt det: “Address terms are a subtle means of conveying different attitudes and indicating the social position and identity of a person in a community.”
Når man skal begå sig i en ny kulturel sammenhæng, er det naturligvis også vigtigt at bruge de tiltaleformer, der virker passende i den pågældende kultur. Hvilket er grunden til, at jeg har måttet google mig frem til viden om, hvordan jeg som forælder egentlig skal tiltale mine børns lærere på skrift – skal forældre henvende sig til dem på samme respektfulde måde, som deres elever skal? (Svaret er vist, at læreren selv anviser, hvordan vedkommende vil tituleres, alt efter hvordan vedkommende selv underskriver sig – nogle bruger fornavn, mens andre holder fast i titel og efternavn.)
En skole i Berkeley, Californien. Foto: Katrine Bechsgaard
They og “Hey, folks!”
Samtidig med, at mine børn har vænnet sig til at bruge titler og efternavne, har de oplevet, at de traditionelle titler som Mrs. og Mr. ikke er tilstrækkelige, ligesom det – i hvert fald i visse dele af USA – er almindeligt ikke at tage for givet, at personer tiltales med pronomenerne she eller he. Således har min datter for eksempel både en klassekammerat og en lærer, der, mens hun har gået på skolen, er skiftet til pronomenet they. På samme måde, som det bliver mere og mere almindeligt, at de/dem bruges som kønsneutrale pronomener i Danmark.
I en tid, hvor flere identificerer sig som nonbinære, kan de kønsspecifikke titler nemlig blive problematiske. Det gælder også på for eksempel amerikanske restauranter, hvor medarbejdere ofte tiltaler kunderne Sir eller Ma’am. Ifølge en artikel i New York Times er man på nogle restauranter begyndt at oplære medarbejderne i at bruge kønsneutralt sprog og eksempelvis modtage gæster med “Hey, folks!” i stedet for “Hello, ladies!”.
Mx. og Emerit
Og også i forhold til titlerne, som skoleeleverne tiltaler deres lærere med, findes der en kønsneutral løsning. Således kan formen Mx. (med udtalen mix) bruges, når man henvender sig til en person, der identificerer sig som nonbinær. Ifølge Oxford Dictionary kan denne form føres tilbage til 1970’erne, hvor den blev sammensat af M som i de tilsvarende titler og x, “probably denoting an unknown or variable factor or quantity”.
Sådan en type justering har der ikke været brug for i titlerne Dr. og Professor, der – i modsætning til i Danmark – aktivt bruges i universitetsverdenen i USA. De er mere uproblematiske at gå til fra et kønsmæssigt perspektiv. Det gælder dog ikke for Emerita og Emeritus, som kan tilføjes for eksempel en pensioneret professors titel. En jagt på et kønsneutralt alternativ er da også i gang, anført af blandt andre Jennifer Freyd (2021), som bruger formen Emerit og sammenligner det med, at man i højere grad bruger termer som police officer frem for police woman og flight attendant frem for stewardesse – svarende til, at vi i Danmark ikke længere angiver en persons køn i professionstitler som skuespillerinde og lærerinde. I dag er lærerinden frøken Winther nemlig blevet til læreren Pernille.
Litteratur
Freyd, Jennifer J., 2021. Professor Emerit: It is Time to Reject Gendered Titles for Retired Faculty. In: Journal of Trauma and Dissociation. Volume 22, 2021, issue 5, s. 479-486.
Grinder-Hansen, Keld, 2013. Den gode, den onde og den engagerede. 1000 år med den danske lærer. København: Muusman.
Messerschmidt, Morten. Lærerens myndighed skal tilbage i folkeskolen, sn.dk, 22. februar 2019.
I Sverige fanns under 1900-talet små företag som hjälpte personer att byta efternamn. Dessa kallades i folkmun för ”namnbyråer” och affärsverksamheten byggde dels på att hjälpa personer att ansöka om efternamnsbyte, dels att ge förslag på nya efternamn. I dag är de troligen bortglömda, men under 1940-talet då deras verksamhet blomstrade, så kunde man troligen inte slå upp en svensk dagstidning utan att se åtminstone någon annons från en namnbyrå. Jag ska i denna text försöka ge en förklaring till varför namnbyråerna varit så populära i Sverige just under tiden kring 1940-talet.
Varför namnbyråer?
Vi får anta att en affärsverksamhet uppstår, och fortlever, eftersom det finns ett behov av den. Namnbytarna behövde alltså av någon anledning namnbyråerna. För att förstå varför det var så får vi ta det från början, i alla fall början på svensk namnlagstiftning.
År 1901 ges en förordning (släktnamnsförordningen) ut med bestämmelser om efternamn i kyrkböckerna och den reglerade vilket en persons officiella efternamn fick vara. Mycket kortfattat sade släktnamnsförordningen att en person inte fick bära ett efternamn som denne inte hade släktmässig anknytning till. Om en person ville byta bort sitt son-namn (det var mest sådana som byttes bort under 1900-talets första hälft) så kunde denne alltså antingen byta till ett efternamn som en nära släkting bar, eller hade burit, eller så fick man skapa ett helt nytt efternamn.
Orsakerna till namnbyråernas popularitet kan, enligt min mening förklaras av två förhållanden. Den ena har jag nämnt ovan, nämligen att många som ville byta efternamn fick/kunde skapa ett helt nytt. Den andra är kopplat till det krångliga ansökningsförfarandet. Vi tar dessa två orsaker i tur och ordning och börjar med ansökningsförfarandet.
Hur, och till vem, ansökte man om namnbyte?
Ansökan om efternamnsbyte gjordes under 1900-talets första hälft genom ett ansökningsbrev till den myndighet som skulle besluta i ärendet. Bilden till höger visar hur en ansökan kunde se ut. Just denna ansökan handlar troligen om det mest kända efternamnet som svenska myndigheter någonsin har godkänt.
En ansökan om efternamnsbyte i brevform från år 1923 (från Riksarkivet, bildkälla: https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30864)
Den som kan tyda texten i brevet ser att det handlar om när Greta Gustavsson år 1923 blev Greta Garbo. Genom hennes ansökan kan vi se spår av ansökningsprocessen. Till höger syns anteckningar i blyerts från de tjänstemän som undersökt om det nybildade namnet Garbo eventuellt var för likt något annat redan existerande efternamn. Nästan högst upp i brevet står det ”till överståthållarämbetet”, alltså motsvarande länsstyrelsen i Stockholm.
Det var länsstyrelserna som fram till år 1919 beslutade om ett namnbyte skulle godkännas eller inte. Just Greta Garbos ansökan skickades först till överståthållarämbetet i Stockholm. De granskade ansökan och skickade sedan den vidare till Justitiedepartementet, som från år 1921 beredde namnärendena. Ansökningarna som hade beretts godkändes eller avslogs sedan i regeringskonselj en gång per vecka. Hela den svenska regering var alltså, i alla fall formellt, med och beslutade om varje enskilt namnbyte mellan 1919 och 1946.
Det var troligen inte lätt för den enskilda namnbytaren att veta hur ansökningsbrevet skulle utformas, samtidigt som det skulle ställas till Justitiedepartementet och behandlas i regeringskonselj under svenska kungens närvaro. Ingen av de officiella svenska namnförslagsböckerna åren 1921–1940 (se under nästa rubrik) innehöll heller någon instruktion till hur ansökningsbrevet skulle utformas. I de ansökningar från åren 1925 och 1945 som jag har studerat finns det spår av att namnbytarna tagit hjälp av allt från advokatbyråer till pastorsexpeditioner att utforma ansökningsbrevet. De flesta tog dock hjälp av namnbyråer. De agerade ombud för namnbytaren och utformande både ansökningsbrevet och kommunicerade med Justitiedepartementet. Med namnbyråernas hjälp underlättades således det krångliga ansökningsförfarandet. Det var det ena behovet som namnbyråerna fyllde.
Namnbyråernas namnförslag
Det andra behovet var en ökad efterfrågan på namnförslag. Släktnamnsförordningen gav inga riktlinjer om hur ett nytt efternamn skulle se ut för att godkännas, men den praxis som växte fram hos Justitiedepartementet var att efternamnet skulle vara bildat av ord från svenska språket. Det var troligen inte lätt för den enskilde namnbytaren att själv bilda ett namn, som dessutom inte fick vara för likt ett redan befintligt. Som hjälp till namnbytarna gav svenska staten under perioden 1901–1979 ut sex böcker med namnförslag (se referenser nedan). De böcker som är aktuella under namnbyråernas blomstringsperiod under 1940-talet utgavs åren 1921, 1939 och 1940.
Lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå. Anteckningarna är troligen från språkvetaren Gösta Langenfelt (1888–1956) som var föreståndare för namnbyrån. (Källa: Gösta Langenfelts efterlämnade papper, Institutet för språk och folkminnen)
Dessa tre böcker innehöll tiotusentals namnförslag, men de räckte troligen inte till för den ökande strömmen av namnbytare under 1930- och 1940-talen. Det har exempelvis gjorts beräkningar på att det endast under åren 1941–halvårsskiftet 1946 tillkom cirka 21 500 nya efternamn i Sverige (se Svensk namnbok 1954, s. 32). Namnförslagen i böckerna var troligen helt enkelt slut, eller så utgallrade att den som tog ett förslag därifrån inte kunde vara säker på att det inte redan var upptaget. Det återstod då för namnbytarna att själva skapa ett efternamn eller ta hjälp av någon annan än staten. Många tog hjälp av någon annan i sökandet efter namnförslag. Någon annan i detta fall var för många namnbytare de cirka 15 namnbyråer som var verksamma under år 1945 (se en lista i Hedberg 2019).
Slutord
För den som ville byta efternamn var det alltså både svårt med ansökningsförfarandet och att finna ett nytt lämpligt efternamn. Namnbyråerna tillfredsställde båda dessa behov genom att dels hjälpa namnbytarna med ansökningsbrevet, dels ge namnbytaren egna unika namnförslag som inte redan var upptagna. På bilden ovan ser ni en sådan lista med namnförslag från Aftontidningens namnbyrå som var verksam i Stockholm under början av 1940-talet.
Namnbyråerna försvinner någon gång mellan slutet på 1960-talet och 1980-talets mitt. Orsakerna till det kan kanske sökas i att ansökningsförfarandet gradvis blir mycket enklare från år 1946 när Statistiska centralbyrån, och senare Patent- och registreringsverket, tar över behandlingen av namnärendena. Intresset för att nybilda efternamn sjönk också samtidigt som det åren 1954 och 1964 utkom ytterligare två statliga böcker med namnförslag.
När namnbyråerna var som mest aktiv agerade de ombud i över hälften av ansökningarna om nybildade efternamn, i alla fall i de ansökningar jag har studerat från år 1945 (se mer i Hedberg 2021). Hur många svenskar som idag bär ett efternamn från en namnbyrå är omöjligt att säga. Utifrån min erfarenhet av att ha gått igenom ett stort antal namnändringsansökningar så kan dessa namn nog räknas i tusental, om inte i tiotusental.
Jag har genom mina egna efterforskningar fått reda på en hel del om namnbyråerna, men många av mina frågor är ännu obesvarade. Om du själv har någon kunskap om namnbyråerna, eller vet något om liknande verksamheter i andra länder, så får du gärna kontakta mig på e-post: johan.hedberg@nordiska.uu.se eller på telefon 018-471 60 11.
Johan Hedberg Doktorand i nordiska språk Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Vidare läsning
En längre text om namnbyråer och statliga namnförslag: Hedberg, Johan, 2021: Namnböcker och namnbyråer. En undersökning av statlig och kommersiell inblandning i ansökningar om nybildade efternamn åren 1925 och 1945. I: Namn och bygd 109. S. 127–143. Tillgänglig online
En kortare text om namnbyråer och namnförslag med bland annat listor med denamnbyråer som var verksamma år 1945: Hedberg, Johan, 2019: Efternamnsbyten inget nytt. Bloggtext. Institutet för språk- och folkminnen. Tillgänglig online
De svenska statliga böckerna med efternamnsförslag 1921–1979:
Svensk namnbok. Till vägledning vid val av nya släktnamn. Uppsala. (1921)
Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utarbetad av inom Justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. (SOU 1939:4) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1940. På offentligt uppdrag utarbetad till vägledning vid val av nya släktnamn. Av Jöran Sahlgren. (SOU 1940:10) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1954. Utarbetad av 1952 års släktnamnkommitté. Stockholm. (SOU 1954:1) Tillgänglig online via denna länk.
Svensk namnbok 1964. Utarbetad av 1962 års Släktnamnskommitté. (SOU 1964:14) Stockholm. Tillgänglig online via denna länk.
Svenska släktnamnsförslag 1979. Namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn. Utgiven av Patent- och registreringsverket. Namnsektionen i samarbete med Institutionen för språklig databehandling (Språkdata) vid Göteborgs universitet.
Idag bär över 15 000 svenska kvinnor Moa som tilltalsnamn och namnet är bland de 80 vanligaste i Sverige. För hundra år sedan var namnet helt okänt. Vad ligger bakom dess uppkomst och popularitet?
År 1927 valde arbetarförfattaren Helga Maria Johansson (1890–1964) att börja publicera sig i pressen under en ny signatur, nämligen Moa. Efter giftermålet med författaren Harry Martinson framträdde hon från år 1931 under namnet Moa Martinson och blev snart känd under just detta namn. Hennes proletärromaner med kvinnor i centrum (Kvinnor och äppelträd, Mor gifter sig, m.fl.) blev från 1940-talet storsäljare och hon blev en av de mest folkkära författarna under 1900-talet. Så folkkär var hon att hon oftast omnämndes med bara sitt förnamn – Moa. Romanerna återutgavs i samband med den nya feministiska vågen på 1970-talet och fick då många nya läsare.
Peter Lindes staty av Moa Martinsson i Norrköping. Foto: Thuresson 2006. (Wikimedia Commons, CC BY-SA 2.0)
Varifrån fick hon så namnet Moa? Hon har själv berättat att hon var trött på sina två förnamn och ville få vara anonym. När hon i en roman av Johannes V. Jensen (Jökeln, från 1908) fann namnet Moa för en urmodersgestalt tyckte hon att det passade henne. Tilläggas kan, att moa i vissa svenska dialekter också kan beteckna ’mor’.
Namnet blev alltså bekant genom henne, och det fick enstaka bärare från 1930-talet och framåt. Det var dock efter den stora nyutgivningen av Moas romaner, som började 1973, som Moa började bli ett etablerat flicknamn och Moa Martinson började betraktas som en verklig pionjär inom arbetarlitteraturen. Vi kan se att för varje femårsperiod efter 1975 femdubblas antalet namnbärare. Både 1999 och 2002 når det ända upp till plats 9 bland de vanligaste småflicksnamnen.
Även om somliga namngivare säkert fortfarande associerade till författaren hade alltså Moa blivit ett modenamn och spreds vidare av egen kraft. Namnet hade också andra saker som talade för det; det var oprövat och kunde därför upplevas som modernt, och det var tvåstavigt och slutade på –a som många andra populära flicknamn på 1990-talet.
Under det senaste decenniet har Moa minskat i popularitet som småflicksnamn vilket förstås hänger samman med den vanliga tregenerationsregeln – dagens mammor, där många heter Moa, ger inte så gärna sina barn samma namn som sin egen generation. Men intressant nog håller sig namnet fortfarande bland de 100 vanligaste givna namnen. Moa tycks vara på väg från att vara en bästsäljare till att bli en stadigsäljare, för att låna ett par termer från bokmarknaden.
Texten bygger på följande artikel där fler referenser finns:
Leibring, Katharina & Svedjedal, Johan (2022): Namnet Moa. Ett bidrag till den litteratursociologiska namnforskningen. I: Samfundet De Nios litterära kalender 2022. S. 115–127.
Strax söder om Göteborg har ett nytt område vuxit upp. Projektet leds av en grupp entreprenörer och området kallas Nya Hovås.
Under 1980-talet introducerade David Harvey begreppet entreprenörsurbanism. Grundtanken är att beslutsfattare, för att parera den ekonomiska kris som uppkom under 1970-talet, kommit att bli allt mer entreprenörsdrivna i sitt agerande för att placera städer på kartan. En bärande tanke är att platser är i konkurrens med varandra varvid imageskapande åtgärder förväntas attrahera nya invånare som i sin tur ger positiva ekonomiska effekter till området.
Bostadsområdet Nya Hovås är uppbyggt kring ett kommersiellt centrum. Detta centrum är noga planerat, både vad gäller utbud och arkitektur. För att få lov att öppna en verksamhet här måste affärsidén godkännas av entreprenörsgruppen. Här är inga stora kedjor välkomna, istället uppmuntrar man s.k. sällanköpsbutiker med exklusivt utbud att söka sig till Nya Hovås. Entreprenörerna har synpunkter inte bara på affärsinriktning utan även på verksamhetens namn och de kommersiella skyltarnas utformning.
Entreprenörsgruppen har alltså identifierat den makt namnen har i kommersiella sammanhang. Det nya området har vuxit upp en bit söder om det gamla anrika området Hovås. Hovås är ett gammalt välbärgat villaområde som är välkänt i göteborgarnas medvetande. Det PR-företag som fick i uppgift att välja namn på det nya området tog fram ett flertal förslag varav många anglicismer. Till slut fastnade man ändå för förslaget Nya Hovås, med motiveringen att det knyter an till den ”lyx och flärd” namnet Hovås förknippas med. Detta namn godkändes dock inte av Göteborgs stads namnberedning med motiveringen att det inte finns något namn Gamla Hovås att koppla det nya namnet till. Detta ledde till en konflikt mellan entreprenörerna och namnberedningen, men entreprenörerna framhärdar i att använda det ej godkända namnet. Det snappades snabbt upp av mäklare, och Nya Hovås fick snabbt spridning och är nu välkänt i Göteborg.
Tidigt i byggprocessen uppfördes en skylt tänkt att likna Hollywoodskylten med områdets namn. Foto: Maria Löfdahl.
Även namnen i områdets centrum syftar till att förmedla intrycket av en global, urban centrumbildning. Några är på svenska men de flesta är bildade av europeiska högstatusspråk med högt ekonomiskt värde och namnen bidrar till att skala upp Nya Hovås och positionera området som en global plats.
Referenser
Harvey, David (1989): ‘From managerialism to entrepreneurialism. The transformation of urban governance in late capitalism’. Geografiska Annaler. Series B, Human Geography, 71(1). 3-17.
Som Alexandra Petrulevich konstaterar i föregående bidrag till den här bloggen är det svårt att i dessa tider tänka på något annat än den ryska invasionen av Ukraina. När jag blev påmind om att det nu är dags för mitt årliga bidrag kändes valet av ämnet omöjligt och förstås även futilt. En möjlighet vore att skriva om utbyten av urbana toponymer i närheten av ryska ambassader i syfte att demonstrera mot kriget, men det får bli en uppgift för en annan forskare – en lägesuppdatering är i alla fall följande nordiska förslag, eller möjligen i något fall beslut. Stockholm: Gjörwellsgatan > ?. Köpenhamn: Kristianiagade > Ukrainegade. Oslo: Ukrainas plass. Reykjavik: Garðastræti > Kænugarðsstræti (om det fornnordiska Kænugarðr, se Mikkola i ANF 23 s. 279 f.). Framtiden får utvisa om de här förslagen går igenom och om de kommer att permanentas. Helsingfors stad verkar ställa sig avvisande med sedvanliga ortnamnsvårdande argument.
Ortnamn på –erup och ortnamn på –arp och försvenskningen av sydsvenska ortnamns skrivformer
Till slut fastnade jag för skrivformer för ortnamn i nuvarande Sydsverige före och efter den svenska erövringen, närmare bestämt ett kort nedslag om namn med efterleden ‑torp (‑arp, ‑erup). Kopplingarna till dagens verklighet är förvisso rätt svaga. Gemensamt är egentligen bara att samma namn får skiljaktiga skriftformer i närbesläktade språk och att härskare historiskt sett ofta har varit benägna att utöka sina domäner genom våld.
I den populärvetenskapliga boken Ortnamn i Skåne (s. 57) skriver Bengt Pamp, efter att ha redogjort för den fonetiska bakgrunden till –torp-namn som slutar på –arp:
Under samma omständigheter som i Skåne leder fram till detta –arp utvecklades på Själland ortnamnsändelsen –erup. Själland dominerade under Skånes danska tid hela Danmark, väsentligen på grund av Köpenhamns förhärskande betydelse, och själländska skrivvanor kom därför att anses ”finare” och riktigare än andra. Därför är det praktiskt taget regel under den danska tiden, att det skånska –arp i skriftliga källor ”översätts” till ‑erup _ _ _ Normalt försvinner dessa själländska skriftformer efter det att Skåne blivit svenskt – naturligtvis inte med en gång men efter hand – för att ersättas av det äktskånska ‑arp. I en del fall har emellertid traditionen varit för seg, och –erup har kunnat överleva. Det gäller särskilt namn på herrgårdar … Fortfarande skriver man till exempel Bonderup och Krapperup, men i den genuina dialekten, som har anor långt ner i medeltiden, heter det bonarp och krapparp.
I sin genomgång av skriftformer av ortnamn i Bjäre härad under svensk tid fram till 1800-talet framhåller Pamp att den försvenskning av ortnamn som skedde bör hänga ihop med den språkliga försvenskningspolitik som inleddes i slutet av 1600-talet (1965 s. 78 f.). ”Om än inkonsekvent och med växlande energi har man försökt mönstra ut de mest påfallande danismerna”. Som vi sett i fråga om ändelsen ‑erup kunde i lyckliga fall denna försvenskning leda till att skrivformerna kom att stämma bättre överens med det lokala uttalet.
Efter Pamps insats har det vad jag vet inte gjorts någon samlad ansats att beskriva försvenskningen av Sydsveriges ortnamn. Det är synd, för säkert återstår många problem att lösa. Ett problem, som jag tror mig ha träffat på, rör frågan om det lokala uttalet av namn på ‑erup. Sådana namn finns i dag i rätt stor mängd i Skåne och i ett fåtal fall även i Halland och Blekinge. Med vilken rätt dömer Pamp ut ett uttal som ”krappråpp” 1945 för Krapperup (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) som ogenuint? Jag är inte i stånd att göra en egen bedömning, men det är lätt att komma att tänka på Staffan Fridells analys av stilnivåer och hans kritik av karakteriseringar av uttal som ”äldre” och ”yngre”. När det gäller namnen Bollerup (herrgård i Ingelstads härad i sydöstra Skåne) och Ugerup (herrgård i Köpinge socken i Gärds härad i östra Skåne, söder om Kristianstad) tror jag att det kan finnas grund för att tala om historiskt kända stilnivåer.
Krapperups Slott. Foto: Bengt A. Lundberg 1990 (Wikimedia Commons: CC BY 2.5).
Bollerup och de övermodiga drängarna
I två ovanliga uppteckningar (Skånsk ortnamnsdatabas, med landsmålsalfabet) återges historier om hur skiftande konjunkturer för Bollerup i det förflutna påverkade herrgårdens legodrängars uppträdande och därmed även deras uttal: i goda tider sade de Bollerup, i magra tider Bollarp. Av uppteckningarna verkar det också som om Bollerup samvarierar med ett mer standardnära uttal, som ”råg” och Bollarp med ett mer dialektalt, som ”ru”.
Ugerup och adelssläkten Urup
Ortnamnet Ugerup har en lång skriftlig tradition med ungefär den skrivningen, från 1400-talets slut, då den ersätter formen Ugarp. Uttalet anges i Skånes ortnamn A 6 som äldre ”ugarp”, yngre ”ugrop”. Ortnamnet brukades också som släktnamn av ägarfamiljen från 1400-talet till 1671. Åren 1596–1634 ersätts Ugerup efterhand med Urup (att döma av de källor som jag gått igenom). Det rimliga är att se detta som en talspråklig utveckling, och det är sannolikt att inte bara ägarfamiljen utan även trängre eller vidare kretsar kring den kände till och även brukade en form ”u(ge)rup”. Ortnamnsformen Urup uppträder sporadiskt från 1598 men slår aldrig igenom, vilket tycks tala för en starkare skriftspråklig tradition för ortnamnet än för släktnamnet. Jag har inte påträffat släktnamnsformen Urup avseende någon person som är skriven till Ugerup.
Avslutning
Traditionen om drängarna från Bollerups herrgård med sitt varierande uttal talar för att stilistisk variation mellan ‑erup-former och ‑arp-former i lokalt uttal kan gå ganska långt tillbaka i tiden. Utvecklingen av släktnamnet Ugerup till Urup talar i någon mån för kontinuitet av sådan variation från 1600-talet och in i modern tid. Hållfastheten av dessa indicier för kontinuerlig stilistisk variation kan förstås ifrågasättas, men jag anser ändå att det är värt att ifrågasätta Pamps tes att uttal grundat på ‑erup-formerna inte har hört hemma i genuin dialekt.
Referenser
Fridell, Staffan, 2006: Ortnamn i stilistisk variation. Uppsala.
Fridell, Staffan, 2009: Stilvariation hos torp-namn. I: Torp som ortnamn och bebyggelse. Red: Peder Dam m.fl. Lund: Institutet för språk och folkminnen.
*I min Uppsats om Ugerup och Urup har i landsmålstexten ett längdstreck under a fallit bort i ”ata”. Dessutom har i not 1 rak stil för att markera upplösta förkortningar blivit kursiv.
Today, 25 February 2022, the day after Russia launched massive invasion of Ukraine, it is immensely difficult to think about anything else or engage in any other activity than following live broadcasts, news and analyses of all sorts and checking up on Ukrainian friends and their families. Official media channels in Sweden (and the rest of Europe) and Russia present strikingly different narratives about the war, so different that I sometimes wonder if they are describing the same chain of events.
The flow of audio and visual information I digested these past two days contains lots of place-names; there are maps of Ukraine with all the major cities marked, mentions of the journalists’ or interview persons’ whereabouts as well as lists of air strikes targets and casualties. The name use across the two mediaverses, the Swedish/European and the Russian one, differs as well; in the West, the official Ukrainian names in transliterated form are preferred in most cases, Lviv (Львів), Kharkiv (Харків), Kyiv (Київ) and Ivano-Frankivsk (Івано-Франківськ), while Russian media make use of Russian equivalents Львов (Lvov), Харькoв (Kharkov), Киев (Kiev) and Ивaно-Франковск (Ivano-Frankovsk). In Sweden, there are however exceptions: those Russian names that have a long tradition in the Swedish language such as for instance Kiev, Odessa and Tjernobyl are used alongside transliterations of Ukrainian names (1). What is the status of the names scientifically and politically?
Exonyms and endonyms
The situation of one place bearing multiple names is generally very common and definitely a rule rather than exception in language contact areas. Historically prominent places tend to have multiple parallel names, for instance, Vienna, Vienne, Vena, Wiedeń, Víden, Villaco etc. used to refer to the capital of Austria, Wien, in different European languages. A typical explanation for such parallelism is that names are usually loaned in adapted form, for instance, due to pronunciation difficulties. In other words, when loaned, the name undergoes changes in accordance with the rules of the recipient language system. Moreover, the adaptations in question can be based both on the oral and written forms of the name, the English Warsaw for Warszawa being an example of the latter.
The names of geographical features in languages other than the official language(s) spoken in the area where the feature is situated are called exonyms (2). Among the examples listed in this section, Warsaw, Vienna, Vienne, Vena, Wiedeń, Víden, and Villaco qualify under the definition. The “opposite” of exonyms are called endonyms, defined as the names of places and other features in the official language of the area, for instance Wien in German and Warszawa in Polish.
The leading international body working for standardization of place-names worldwide, the United Nations’ Group of Experts on Geographical Names (UNGEGN), has issued a policy recommending the UN’s member states to promote the use of endonyms and minimize the use of exonyms internationally (2).
Endonyms in practice
In theory, it is a pretty straightforward recommendation. In practice, figuring out the status of the different names can give a slight headache. Most states are multilingual today and the languages spoken within their borders enjoy different rights.
In Finland, both the Finnish Helsinki and the Swedish Helsingfors are endonyms because both languages have an official status. Thus, both forms can be used internationally according to UNGEGN’s recommendation mentioned above. However, the Finnish endonym Helsinki is preferred in most international contexts.
Another typical complication concerns names in minority languages and indigenous languages. There is only one official language in Sweden, Swedish; however, there are no less than five minority languages in the country, Finnish, Sami, Romani, Yiddish, and Meänkieli. Moreover, place-names in Sami, Meänkieli, and Finnish are protected by the Swedish cultural heritage law and are to be included on road signs and maps in multilingual areas.
But what is the status of names in a minority language in the exonym vs. endonym debate? There has been a push to give the names in official minority languages an endonym status (3: 21, footnote 4: “differing in its form from the name used in an official or well-established language of that area”), but the official UNGEGN definition in the Glossary of Terms for the Standardization of Geographical Names does not yet unambiguously accommodate such an interpretation (2).
According to the constitution, Ukrainian is the only official language of the sovereign state of Ukraine (4, article 10). Russian – alongside other non-specified minority languages – is guaranteed protection and free use. Historically, Ukraine was divided between Austria-Hungary and the Russian Empire; the imperialist fear of Ukrainian independence led to Russia prohibiting publication of Ukrainian in the latter half of the eighteenth century (5).
It is important to acknowledge that Ukraine was (and still is, although another palette of spoken languages is in place) a highly multicultural society where Polish, German, Romanian, Hungarian, Yiddish, Hebrew, Armenian etc. were spoken alongside Ukrainian and Russian. For this reason, there are many more historical names of Ukrainian cities to choose from. For instance, the city of Lviv – Lvov in Russian – used to be called Lemberg in German and is still referred to as Lwów in Polish (see the figure from the World Historical Gazetter).
Transition to Ukraine endonyms
So, Lviv or Lvov or both? The only conclusion to be drawn from the above is that transliterations of Ukrainian names should be used in other languages according to the aforementioned UN’s place-name policy recommendation. Lviv, then.
The Swedish language council Språkrådet still sees both the exonym Kiev and the Swedish transliteration of the Ukrainian name Kyjiv (the form Kyiv above is an English transliteration) as equivalents because a sudden change from the established name to a new one might complicate readers’ or listeners’ understanding. However, the recommendation is to adopt the Ukrainian transliteration “when the time is ripe” (1).
In the light of the current events when Russian bombs are falling all over Ukraine, the transition towards Ukrainian endonyms will most likely accelerate dramatically.
Revision proposed by a Joint Meeting on Geographical Names, Prague 2003, referred to in Raukko, Jarno, A linguistic classification of exonyms, in: Jordan, Peter, Milan Orožen Adamič & Paul Woodman (eds.) Exonyms and the International Standardisation of Geographical Names: Approaches towards the Resolution of an Apparent Contradiction (Wiener Osteuropa Studien, 2007).
The Icelandic place-name archive is currently being reorganized and registered into a database. The bulk of the collection dates from the 1940s to the 1980s. It consists of several categories or layers. Finished and edited place-name descriptions are the most accessible layer, where the toponomy appears as a part of a holistic landscape description which enables readers to travel through the landscape in their mind and get a fuller picture of the place names and their meanings in context.
A map of Fagurey, one of the islands of Breiðafjörður, W-Iceland. Photo: Birna Lárusdóttir.
Most of these complete descriptions are now accessible online at nafnid.is. Behind these descriptions lies a layer of data which remains largely unexplored but sheds light on the collection and how it was shaped. This layer consists of background data such as complete manuscripts, lists of names, letters from informants to the staff of the archive (earlier: The Icelandic Place-Name Institute), comments on existing descriptions and hand-drawn maps.
An example of files from one district, V-Eyjafjallahreppur, S-Iceland. Photo: Birna Lárusdóttir.
A recording from 1970
The archive contains many hidden gems which give a glimpse into the dynamics and the social context of both individual names and whole registers. A personal favorite is a conversation recorded in 1970 between three brothers who all grew up on the same farm, Hæll in Gnúpverjahreppur in the south of Iceland.
Hæll is a farm rich in family traditions, where many generations of the same family had lived before them. Their aim is to review an older place-name register, most likely from the 1920s, which had been written by an avid collector with no personal connection to their farm. One brother reads the text out loud, while the others provide an endless stream of commentary: Já, já-já, jú-jú, yes, I remember, I don’t think so, we didn’t really use that name, I would not describe it this way. Sometimes they pause to discuss individual names, locations, events, the time-depth of the text and even the people behind the names. Who could possibly have bestowed them? Why would someone mention a name they have never heard of? Who might the collector have interrogated at the time of the collection?
A page from the transcribed interview from 1970. Photo: Birna Lárusdóttir.
The brothers add a few missing names and sometimes speculate about whether they are appropriate or not for an official register. Among them are Harðlífi(‘Constipation’) for part of an irrigation ditch and Bunuvellir(‘Running Fields’), named by a boy who was fetching some cows with “the runs” (I.e., diarrhea). One brother rather dislikes a more innocent name, Miðhús (‘Midhouse’), which according to him is “such a young name that he can only just accept it.”
The name Mígandaskarð(‘Pisser’s Gully’) is also referred to as Smjörvörðuskarð(‘Butter Cairn Gully’) in the old register, to which they all vocally object. This sparks speculation on the collector’s source. After a short debate they agree that it must have been a worker at the farm named Eiríkur, who was known for having his own opinions on place names and was possibly trying to be polite in the case of Smjörvörðuskarð.
From recording to written register
In the above case the main facts of the relatively informal chat were combined into an updated version of the register a few years later by a staff member at the Place Name Institute. It mentions landscape changes and reasons for names falling out of use. Harðlífi is claimed to be rarely used, Bunuvellir is said to stem from a “minor incident” (not explaining the origin) and Miðhús is only mentioned in a footnote, apparently as a temporary name. Mígandaskarð is, however, stated to be the only correct version of the name according to the brothers.
This is a great example of how the place-name register can be a very dynamic document and how people think twice before publishing something officially.
Socio-onomastiske overvejelser i danske herregårdsnavne gennem tiderne (1)
af Johnny G.G. Jakobsen
I min forrige klumme (’Ishøjpalmen, Randerstypen og 2900’) gav jeg nogle eksempler på danske stednavne med særlige sociale konnotationer i nutiden. Denne gang vil jeg følge op på dette med et eksempel på, hvordan særlige medbetydninger også kan ledsage hele stednavnetyper.
De første onomastiske udskilninger af herregårdsnavne
Tilbage i middelalderen lå langt de fleste af Danmarks hovedgårde (eller ’herregårde’, som de typisk kaldes fra og med 1700-tallet) i landsbyer, som de længe delte navn med. Et eksempel på dette er Hørby (på Tuse Næs, Sjælland), der kendes som kombineret landsby og stormandssæde fra starten af 1300-tallet.
Men i løbet af 1400- og 1500-tallet synes der mange steder at være opstået et praktisk og/eller socialt oplevet behov for navnemæssigt at kunne skelne bebyggelser beboet af bønder fra bebyggelser beboet af samfundets overklasse. I eksemplet Hørby løste man dette ved, at hovedgården fra starten af 1400-tallet stadig oftere omtaltes som Hørbygård, til forskel fra landsbyen Hørby.
Nogle steder fortsatte de to bebyggelser og deres navne med at eksistere side om side, mens man andre steder med tiden lod landsbyerne nedlægge til fordel for hovedgårdens jordtilliggende; det sidste skete i Hørby.
‑holm og de andre herregårdsnavneendelser
Samtidig blev det fra slutningen af middelalderen almindeligt, at nye hovedgårde anlagdes for sig selv ude i landskabet, hvad enten dette nu skete af dyrkningspraktiske, socialprestigiøse eller forsvarsmæssige hensyn. Mens landsbyhovedgårdene som nævnt typisk bar samme slags navne som landsbyerne, eventuelt tilføjet ‑gård, så antog de enkeltliggende hovedgårde typisk en anderledes type navne med endelserne ‑holm, ‑borg og ‑vold.
I 1600-tallet vandt nye endelser frem blandt de foretrukne herregårdsnavnevalg, såsom ‑dal og ‑lund, hvortil senere navnemoder med ‑minde, ‑lyst og ‑gave især slog an i 1700-tallet. Mens de oprindeligt senmiddelalderlige hovedgårdsnavne på ‑holm (’jordareal omgivet af vand’), ‑borg (’befæstet bygning’) og ‑vold (’voldgravsanlæg’) ofte afspejler, at de tilknyttede bebyggelser vitterligt var befæstede af forsvarshensyn, så blev navnetyperne efterhånden så nært associeret med herregårde, at efter-middelalderlige herregårdsanlæggelser uden befæstninger og voldgrave uden problemer kunne antage samme endelsestyper.
På samme måde må man ofte lede forgæves efter de naturgeografiske sænkninger i landskabet, som vore mange herregårdsnavne på ‑dal ellers kunne stille forventninger om. Efter middelalderen synes den slags endelser i nye herregårdsnavne således at have en rent poetisk eller herregårdsromantisk betydning.
Herregårdsnavneændringer til –holm
Mens der kun kendes få danske eksempler på at landsbyer har skiftet navn, så har omtrent halvdelen af vore hoved-/herregårde ændret navn en eller flere gange. Og der er adskillige faste mønstre at notere sig i disse herregårdsnavneændringer.
Den absolutte topscorer blandt stednavneendelser, når et nyt navn blev tillagt en herregård, var ‑holm. Især i perioderne 1660-1690 og 1750-1800 skiftede rigtig mange danske herregårde navn, og i 25 % af tilfældene endte det nye navn på ‑holm. Præferencen for denne endelse var faktisk endnu mere udtalt i tiden før 1660, hvor ‑holm stod for mere end 60 % af de tilvalgte herregårdsnavne.
I den ældre periode foregik ændringen ofte ved, at endelsen ‑holm blev hægtet på et eksisterende navn, enten i dettes fulde oprindelige form (f.eks. Gunderslev > Gunderslevholm 1345; Rønnebæk > Rønnebæksholm 1455) eller gennem udskiftning af efterleddet (f.eks. Næsbygård > Næsbyholm 1575; Skullerupgård > Skullerupholm 1670).
Efter middelalderen blev det efterhånden mere moderne at kreere helt nye navne, typisk med personnavne fra den herregårdsejende familie i forleddet (f.eks. Skovkloster > Herlufsholm 1560; Paddeborg > Sparresholm 1610; Vedtoftegård > Brahesholm 1673).
Herregården Lungholm nær Rødby på Lolland udgør et klassisk eksempel på udviklingen i danske herregårdsnavne. I de ældste omtaler fra middelalderen var der tale om en hovedgård i landsbyen Olstrup, som stormandssædet delte navn med. Fra omkring midten af 1400-tallet begyndte hovedgården at distancere sig onomastisk fra de omkringliggende bøndergårde ved at antage navnet Olstrupgård. I 1639 blev den gamle hovedgård udvidet med jorderne fra en da nedlagt nabolandsby, Pugerup, og den derved opståede nye herregård fik navnet Lungholm, opkaldt efter ejeren Palle Rosenkrands’ hustru, Elisabeth Lunge. Tegningen, der er fra 1872 og udgivet i Trap Danmark (2. udgave), viser herregårdens nuværende hovedbygning, der er opført i midten af 1800-tallet. (Hentet fra Wikimedia Commons)
Herregårdsnavneændringer fra ‑rup
En absolut ’taber’ ved herregårdsnavneændringerne kan også udpeges. Mens rigtig mange nyoprettede herregårde i senmiddelalderen fik navne på ‑rup, synes denne navneendelse pludselig i mindre grad at have tiltalt adelen i århundrederne efter middelalderen.
Dette viser sig dels ved, at der efter 1600 næsten ingen nye herregårdsnavne opstod på -rup, samtidig med, at eksisterende herregårdsnavne på netop denne endelse (eventuelt tilføjet ‑gård eller sågar ‑holm) var særligt udsat for ændringer i 1600- og 1700-tallet.
Dette gælder f.eks. gode gamle ‑rup-herregårdsnavne som Vinderup †o.1600; Olstrupgård †1639; Torup †1664; Pårup †1672; Skomstrup †1673; Loverstrupgård †1674; Abrahamstrup †1677; Bonderup †1681; Hovedstrupgård †1681; Finstrup †1723; Sostrup †1725; Sørup †1743; Østrupgård †1754; Stenkelstrup †o.1760; Totterupholm †1789; Krenkerup †1815.
Det er selvsagt svært at gisne om, hvad motiveringen har været bag de mange fravalg af ‑rup-herregårdsnavne blandt disses adelige ejere for adskillige århundreder siden, men måske har de da hos visse kredse i adelen dels forekommet at lyde lidt vel ’bondske’ og usofistikerede, dels har de formentlig forekommet vældig gammeldags i en negativ forstand.
I 1800-tallet ændrede denne strømning sig fuldstændigt, nærmest i modsatgående retning. Dette vil blive emnet for mit næste socio-onomastiske blogindlæg.
