Swedifying the Other: A new publication on place-name policymaking and contact onomastics

By Alexandra Petrulevich

What happens to place names in language-contact situations? This very broad research question has been of interest to me for as long as I have been engaged in (socio-)onomastic research. This topic underpinned the choice of subject for my PhD thesis and inspired several research projects that I pursued after graduation. One fascinating aspect of this research area is that it is, in principle, impossible to separate the purely linguistic aspects of processing loaned or replicated place names in language use, whether in everyday life or in more official contexts, from the direct or indirect processes of identity construction and policymaking. The “context” is distilled into conscious or unconscious choices of linguistic resources in particular situations of language use, yielding numerous examples of inter- and intraspeaker variation. It is also fascinating how difficult it is to establish any “rules” or “tendencies” regarding the concrete outcomes of language contact, including place-name borrowing and adaptation. This is especially true when the focus is on individual speakers rather than on linguistic behaviour at the population level.

In a recently published article in Scandinavian Studies, I approach this fundamental question in contact onomastics from the perspective of place-name policymaking in three language-contact areas of the seventeenth-century Swedish conglomerate state: Västerbotten in Sweden (Sámi, Finnish, and Swedish), Turku and Pori in Finland (Finnish and Swedish), and Pomerania in Germany (West Slavic, Low German, and Swedish). More than 6,000 place-name attestations constitute the source material for the study. These attestations were extracted from the following volumes of so-called large-scale cadastral maps and descriptions: (1) Å1 (1643–1645) of Luleå parish, Västerbotten, Sweden, which includes 117 maps produced by Erik Eriksson Vidman; (2) MHA A 1b (1684–1695) of the parishes of Eura, Euraåminne (Eurajoki), Kumo (Kokemäki), Sastmola (Merikarvia), and Ulfsby (Ulvila) in the historical province of Satakunta, Turku and Pori, Finland, comprising 43 maps drawn by Olof Mört (d. 1703) and Magnus Bergman (d. 1732); and (3) BI (1694) of the Wolgast district, Pomerania, Germany, including 46 maps and accompanying lengthy descriptions collected in a separate volume written by four land surveyors: Simon Skragge (d. 1703), Arvid Carlmark (1665–1712), Brynolf Hesselgren (1666–1734), and Olof (Olaus) Spaak (1668–1719).

The place-name material is complemented by an examination of relevant policy documents that shaped, or rather sought to shape, land-surveyor practices and, ultimately, the concrete outcomes of the mapping process, namely the maps themselves. The layers of identity construction and policymaking hinted at above are thus further complicated by another major variable: the material characteristics of the source material, which differ across the three language-contact areas. Moreover, the contact situations under investigation are not entirely comparable. The language contact represented in the Västerbotten material can be regarded as interrupted, that is, the attested Sámi and Finnish elements constitute substrate features. In contrast, the language contact in Turku and Pori as well as in Pomerania can be characterised as ongoing, although of different types. Finland had been part of Sweden since the Middle Ages, whereas Pomerania held the status of a dominion acquired in the first half of the seventeenth century.

The article’s principal contribution to contact onomastics lies in both its empirical focus and its methodological toolkit. Empirically, the study brings to light materials that have not previously been examined or compared from the perspectives of contact onomastics and policymaking. Methodologically, the article expands the repertoire of adaptation strategies used to capture the concept of Swedification referred to in the policy documents and thereby introduces the categories of explication and independent rendering. Explication refers to cases in which a place-name referent is described or specified in a map or accompanying description. For example, the responsible land surveyor specifies the referent of the name Gregerort through the Swedish word äng ‘meadow’ in the prepositional phrase “wed engen Gregerort” (‘near the meadow Gregerort’). It is generally assumed that land surveyors coined some of the names preserved in the map materials, and such cases constitute examples of independent rendering. This category includes, for instance, names containing cardinal-direction terms, such as Det norra fältet (‘the Northern Field’) in the Pomeranian material.

The article also highlights the significant role of microtoponymy in contact onomastics generally, and in this study in particular, because in many cases these names were recorded for the first time by seventeenth-century Swedish land surveyors. Finally, the adaptation rates of non-Scandinavian names extracted from the maps are compared both at the level of the contact area and, where relevant, at the level of individual land surveyors. It thus becomes apparent that despite identical policy documents, instructions, and guidelines, the outcomes of the land surveyors’ place-naming practices differed considerably.

Note: The original text of the blog entry has been proofread by ChatGPT (OpenAI, GPT-5.5).

”Skrubben”, ”hörnet” och ”Zoom-universitetet” – Hur Covid-19 förändrade vårt sätt att benämna och uppfatta arbetsplatser

By Emilia Aldrin, Alexandra Petrulevich, Väinö Syrjälä och Line Sandst

Nu har det hunnit gå några år sedan pandemin Covid-19, då arbetslivet snabbt förändrades för miljontals människor. Minns ni hur köksbord, soffhörn och gästrum plötsligt förvandlades till arbetsplatser, samtidigt som möten, samarbeten och sociala kontakter flyttade in i digitala miljöer? Men vad hände egentligen med vår syn på ”arbetsplatsen” när arbetet inte längre var knutet till ett traditionellt kontor? Och hur benämndes de nya arbetsmiljöerna i hemmet? Dessa frågor började vi reflektera över och diskutera tillsammans under några träffar inom nätverket ”Nordisk socio-onomastik” och bestämde oss till slut att göra en gemensam studie, vilket blev ett fint resultat av det goda samarbetet inom nätverket.

Vi genomförde en enkät för att undersöka hur människor i Sverige, Finland och Danmark talade om sina arbetsplatser under perioden med arbete hemifrån. Vi var särskilt intresserade av hur språk och namngivning användes för att benämna och skapa anknytning till nya arbetsmiljöer där gränserna mellan hem och arbete, analogt och digitalt, blivit mindre tydliga. Majoriteten av de 87 enkätdeltagarna var högutbildade personer inom områden som utbildning, IT, kommunikation, design och ledarskap. Våra resultat, som publicerades i en vetenskaplig artikel i tidskriften Pragmatics and Society, visar att benämningar spelar en viktig roll i hur vi skapar och förstår vår omvärld. Genom språket gör vi nya miljöer begripliga, uttrycker våra erfarenheter och förhandlar om vad en arbetsplats egentligen är.

Ett viktigt resultat är att många deltagare började betrakta digitala miljöer som platser i sig. För vissa var det inte längre kontoret som utgjorde arbetsplatsen, utan datorn, videomötesplattformen eller den digitala miljö där arbetet faktiskt utfördes. Det som skapade känslan av plats var inte främst den geografiska platsen utan aktiviteterna och de sociala relationerna som ägde rum där. Studien visade också att språk spelar en central roll i denna platsskapandeprocess. Många deltagare skapade egna benämningar på sina arbetsmiljöer. Hemmakontoret kunde kallas ”skrubben”, ”hörnet” eller ”coronakontoret”. Andra använde uttryck som ”hemmakontoret”, ”onlinekontoret” eller ”det digitala kontoret” för att markera skillnaden mellan arbete hemma och arbete på den traditionella arbetsplatsen. Även digitala miljöer fick egna benämningar. I materialet förekommer uttryck som ”Zoom-universitetet”, ”vardagsrummet” och olika teamrelaterade namn för digitala mötesrum. Dessa benämningar visar hur människor använder språk för att göra abstrakta digitala miljöer mer begripliga och socialt meningsfulla. Genom namngivning blir dessa miljöer inte bara tekniska verktyg utan platser där vi möts, samarbetar och skapar gemenskap.

Genom valet av etiketter och benämningar uttryckte studiedeltagarna både humor, frustration, gemenskap och identitet i relation till sina nya arbetsplatser. Namngivningen blev ett sätt att förhålla sig till de stora förändringar i arbetslivet som pandemin medförde. Benämningar som ”hörnet” eller ”skrubben” kunde spegla en känsla av begränsat utrymme. Uttryck som ”Zoom-dimman” eller ”cyberrymden” kunde fånga upplevelser av distansering eller digital trötthet. Samtidigt visade benämningar som ”vardagsrummet” och ”att vara inloggad” hur digitala miljöer också kunde upplevas som sociala och sammanhållande.

Samtidigt framträder en intressant spänning i materialet. Många såg fortfarande det fysiska kontoret som den ”riktiga” arbetsplatsen, trots att de arbetade hemifrån större delen av tiden. Andra beskrev sina arbetsmiljöer som hybrider där gränserna mellan arbete och hem, analogt och digitalt, hade blivit alltmer otydliga. Studien pekar därför på att pandemin inte bara förändrade var vi arbetade, utan också hur vi tänker och talar om arbetsplatser. Genom språket förhandlar vi nya sätt att förstå relationen mellan hem och arbete, liksom mellan fysiska och digitala miljöer. Dessa förändringar pekar på stor utvecklingspotential för framtida forskning, där frågor om språk och identitet i digitala arbetsmiljöer fortsätter att bli allt viktigare. Inte minst väcker resultaten frågor om hur framtidens arbetsplatser kommer att namnges, upplevas och formas?

*Vid produktionen av den här texten har vi använt den AI-baserade språkmodellen ChatGPT (OpenAI, GPT-5.5) för att översätta och bearbeta artikelns abstrakt från engelska till populärvetenskaplig svenska samt ge titelförslag. Därefter har texten noga granskats och bearbetats av författarna.