Month: April 2026

Hur beskriver man bäst geografiska mönster i ett efternamnsskick?

Av Märit Frändén

Att vetenskapligt undersöka något avgränsat kan innebära nog så många utmaningar, men man vet i alla fall vad man gör: man tar reda på allt man kan om just detta. När man i stället undersöker något stort, har man inte möjlighet att beskriva helheten, utan måste göra någon form av urval.

I ett antal år har jag av och till arbetat med svensk efternamnsgeografi, och då fått anledning att fundera över detta. Det är en sak att beskriva utbredningen för ett enskilt efternamn, men en annan, och metodologiskt väsentligt mer utmanande, att försöka ge en bild av hur efternamnsskicket i stort ser ut i olika delar av landet.

Urval

Ett urval måste man göra, och det är rimligt att göra urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen. Om man tittar på de X vanligaste namnen i olika områden, kan man sedan jämföra hur många namn av olika bildningstyper det finns inom vårt urval om X namn – t.ex. si och så många ‑son-namn, tvåledade efternamn av typen Lindström eller enledade namn som Dahl. Det här är en snabb och enkel metod, som jag har använt i bl.a. Frändén 2018.

Men vad bör då talet X vara, dvs. hur stort urval ska man göra? Ett alltför litet urval blir inte bra: Tittar man på de 10 översta namnen skulle slutsatsen bli att 100 % av alla svenska efternamn är –son-namn, och det stämmer ju inte. Spontant tänker man att ju större urvalet är, desto bättre representativitet har det – och det stämmer, om urvalet är slumpmässigt. Men om man gör urvalet med utgångspunkt i de vanligaste namnen och bara räknar antalet namn av olika slag, skapar man i stället ett fel som blir allt större ju större urvalet är, eftersom man då behandlar högfrekventa och lågfrekventa namn likadant.

Räkna namn eller räkna namnbärare

Vid grundligare undersökningar av namnskicket behöver man därför ta hänsyn till hur många bärare namnen har. Om urvalet består av de 100 vanligaste namnen, bör man inte bara konstatera att 53 av dessa namn är –son-namn, utan också beräkna namnens sammanlagda frekvens. Då får man ett jämförelsetal som tar hänsyn till att toppnamn har väsentligt mycket högre frekvens än namn längre ner på listan. En liknande metod, där urvalet dock inte gjordes utifrån antal namn utan utifrån andel av befolkningen, har jag använt i Frändén 2021. Oavsett hur man gör sin grundavgränsning, är poängen att inte bara räkna namn, utan att också räkna namnbärare.

Jag arbetar just nu med en webbutställning om svensk efternamnsgeografi som ska publiceras på isof.se, alltså webbsidorna tillhörande Institutet för språk och folkminnen (Isof). Till den utställningen använder jag två metoder för att beskriva de stora dragen i namnskicket. För den ena, mer traditionella metoden, har jag gjort en databas omfattande de 100 vanligaste efternamnen i varje län och sedan beräknat frekvensen för namn av olika slag. Man kan då se bl.a. att andelen ‑son-namn i urvalet varierar mellan 44 % (Västernorrlands län) och 89 % (Blekinge län), medan andelen tvåledade efternamn varierar mellan 8 % (Blekinge län) och 51 % (Västerbottens län). På det här sättet kan man fånga in utbredningen av de högfrekventa namntyperna.

Att hitta de ovanligare namntyperna

Ett problem är dock att de ovanligare bildningstyperna sällan är väl representerade bland länens 100 vanligaste efternamn. Det leder oss fram till min andra metod. Säg att jag vill veta mer om utbredningen av efternamn på –ander. Det är bara ett svenskt län, Västernorrlands, som har ett namn på –ander bland de 100 vanligaste. Förvisso skulle man kunna utöka urvalet till de 200, 300 eller 500 vanligaste efternamnen, men det blir ett stort och tungrott material. För att undkomma detta kan man i stället söka ut de vanligaste efternamnen enbart på –ander. Sveriges vanligaste efternamn i kategorin är Nylander, Melander, Sjölander, Nordlander och Olander. Ska vi se vad dessa fem namn har för frekvenser i de olika länen? För Stockholms län kunde det går bra, för där finns fyra de fem namnen i topp. Men det är stor variation i namnskicket över landet, så någon annanstans kan det vara helt andra namn inom samma kategori som är vanligast. Tittar vi på t.ex. Kronobergs län, i Småland, är de vanligaste efternamnen på –ander i stället Rylander, Rosander, Åhlander, Thelander och Bolander – alltså fem helt andra namn än de som är vanligast inom riket som helhet. Det rimligaste, har jag landat i, är att söka ut varje läns vanligaste namn i den kategorin man vill undersöka. Då mäter man utbredningen av namnbildnings­kategorin som sådan, oberoende av vilka enskilda namn som är vanliga i olika delar av landet.

Oavsett vilka metoder man väljer: Namngeografi är ett spännande ämne, och de regionala skillnaderna är större än man kan tro!

Litteratur

  • Frändén, Märit, 2018: Efternamn i Värmlands län. I: Katharina och namnen. Vänskrift till Katharina Leibring på 60-årsdagen den 20 januari 2018. Red.: Leila Mattfolk & Kristina Neumüller (huvudred.), Josefin Devine, Elin Pihl, Lennart Ryman & Annette C. Torensjö. Uppsala: Uppsala universitet. S. 113—118.
  • Frändén, Märit, 2021: Lundén, Lundin, Lundell. Om tre svenska efternamnstyper. I: Namn och bygd 108. S. 115—156.

Forensisk onomastik

– en ny spännande vinkel på socioonomastiken

Av Linnea Gustafsson

En ny gren inom namnforskningen är forensisk onomastik. Egentligen är kopplingen mellan namn och juridik ett område som har diskuterats under lång tid, men det är först nu som dess ramar har blivit tydligare, något som samtidigt innebär en breddning även till andra ämnesområden än namnforskningen.

År 2024 kom den första antologin inom området, Names, Naming, and the Law: Onomastics, Identity, Power, and Policy, ut med I. M. Nick som redaktör. Flera av artiklarna i den behandlar, som sig bör, gränssnittet mellan namn och lag, eftersom namn på olika sätt är juridiskt reglerade. När det gäller personnamn finns artiklar som handlar om hur för- och efternamn får bytas och förändras, något som kan vara olika mellan olika rättsliga system och kulturer. En annan minst lika juridiskt viktig aspekt som behandlas i ett par artiklar i antologin är varumärkesnamn, vars juridiska reglering kanske kan betraktas som ännu viktigare än vad som är fallet vid personnamn, eftersom det vid varumärkesnamnen föreligger konkurrerande företag med stort intresse för ensamrätt till namn. Ytterligare en aspekt som lyfts i antologin är toponymer som innehåller en internationell aspekt och som därför regleras av FN-organet UNGEGN för att stater inte ska tvista om namnfrågan så att en öppen konflikt uppstår.

En stor del av Routledge-volymen upptas alltså av den här typen av juridisk-reglerande frågor, men även andra ämnesområden berörs, t.ex. namngivning av sjukdomar respektive nyfunna biologiska arter. Här är möjligen juridiken mindre synlig, men trots detta är området mycket intressant eftersom namngivningen hjälper oss att se helt nya eller delvis nya vinklar av verkligheten.

Trots att det i volymen förekommer enstaka artiklar vars språkliga och kulturella hemvist inte är tydligt beskriven, har majoriteten av dem en utgångspunkt som hämtas från USA, eller åtminstone från engelsktalande språkområden. Detta borde möjligen inspirera oss i Norden att beskriva och analysera hur motsvarande frågor ser ut från vår vinkel.

Forensisk onomastik har även diskuterats i en sektion vid ANS:s (American Name Society) årsmöte i februari 2026. De ämnen som lyftes fram där var mer världsomspännande och flera av dem riktade tydligare in sig på brottslingars namn, t.ex. hur namnen har utvecklats till appellativ (så kallad appellativisering) samt vilka anonymiseringsstrategier som förekommer beträffande misstänkta och brottslingar i medierna. Detta, och mer därtill, kommer det att gå att läsa om i Names temanummer om forensisk onomastik som snart kommer ut.

Trevlig läsning!