Några observationer om Helsingfors och Stockholms delade namnförråd

Av Väinö Syrjälä

Specifika gatunamn kan ha en stark, nästan ikonisk, koppling till sin stad: tänk bara på exempel som Karl Johan(s gate) i Oslo, eller Unter den Linden i Berlin. Å andra sidan förekommer ofta de vanligaste gatunamnen i väldigt många städer inom ett språkområde, således finns det exempelvis en mängd Ringvägen eller Storgatan runt om Sverige.

I både Helsingfors och Stockholm finns det en lång tradition av arbete med namngivningen inom ramen för Namnkommittén respektive Namnberedningen. Förutom att städerna har ett gemensamt språk finns det också andra historiska och kulturella kopplingar mellan länderna, som kan lämna sina spår i gatunamnen. Jag var därför intresserad av att jämföra hurdana namn och namnidéer det går att hitta som delas av de två städerna. Som underlag har jag använt företeckningen med 6937 namn registrerade i Helsingfors stads karttjänst (1 september 2025) samt registret över stadsdelar, gator och allmänna platser med 5473 namn i den nyaste upplagan av boken Stockholms gatunamn (2022). (I Helsingfors fastställs namnen parallellt på finska och svenska, men i denna text hänvisar jag för enkelhets skull bara till de svenska namnen).

Gemensamma namn

I de nämnda företeckningarna över namnen från Helsingfors och Stockholm kan man hitta 190 identiska namn (hela listan bifogas i slutet av texten). Dessa är i huvudsak typiska sammansatta gatunamn, med undantaget Liden, som getts som gatunamn i båda städerna på 1950-talet. Förutom namn på gator finns det dessutom med enstaka andra namn, bland annat på parker eller stadsdelar (t.ex. Djurgården, Kungsholmen, Kvarnberget).

De allra flesta gemensamma namn är (nyare) kategorinamn i förorter. Som exempel på särskilt produktiva kategorier i båda städer kan nämnas ”inhemska/svenska djur” (med namn som Ekorrvägen och Igelkottsvägen), ”träd och växter” (med Aspstigen, Kastanjevägen och Murgrönsvägen) – eller olika varianter av ”fartyg och sjöfart”, ”stenar” eller ”historiska titlar inom rättsväsendet”. Jag återkommer nedan till kategorinamn med koppling till orter och personer.

Likheter i namnförrådet kan naturligtvis oftast förklaras av slump: de utgår ju från ordförrådet i ett gemensamt språk. Som exempel på sådana generella namn kan nämnas Brunnsgatan, Hamngatan, Parkgatan och Solvägen – eller namn med koppling till byggnader med mera som finns i båda städer, som Myntgatan och Observatoriegatan. I listan bland identiska namn ryms även några homonymer: Bromsvägen syftar nämligen i Helsingfors på bildelen men i Stockholm på insekten, och Karlavägen i Helsingfors ska kopplas till Karlavagnen men i Stockholm till kungar med namnet Karl.

En annan variant på det sistnämnda är namn som ser identiska ut men som syftar på olika lokala naturformationer, byggnader eller motsvarande (t.ex. Folkskolegatan, Fågelsångsvägen, Herrgårdsvägen). Köpingsvägen hänvisar således till Haga respektive Hässelby villastads (före detta) köping. Fredsgatan i Helsingfors påminner om freden i Fredrikshamn 1809 och i Stockholm (där namnet har givits redan på 1600-talet) kanske om den Westfaliska freden. Ett snurrigt exempel är namnet Lovisagatan: i Stockholm är det ett memorialnamn efter drottning Lovisa Ulrika. I Helsingfors är gatan däremot namngiven efter staden Lovisa – som i sin tur fått namn efter nämnda drottning…

Några (principiella) skillnader

Utvidgar man jämförelsen till namn med mindre skillnader i stavning, växer listan på gemensamma namn med ytterligare ett sextital. Här synliggörs traditionerna att i namngivningen i de två städerna tillämpa rättskrivningsregler delvis olika.

För att bara nämna några exempel, gäller det par med bestämd eller obestämd efterled (Dalgränd/Dalgränden eller Västerled/Västerleden), yrkesbenämningar stavade utan eller med e (Arbetargatan/Arbetaregatan, Riddargatan/Riddaregatan) eller huruvida man har med foge-s (Fleminggatan/Flemingsgatan, Vitsippstigen/Vitsippsstigen) – i samtliga exempel är den förstnämnda varianten från Stockholm och den andra från Helsingfors.

I Stockholm skrivs varje namndel med stor bokstav: således får vi paren Norra Kajen/Norra kajen och Södra Kajen/Södra kajen. Ett till exempel på variation enbart i stavningen är Snövitsvägen (Stockholm)men Snövits väg (Helsingfors). Skulle man dessutom räkna alla namn med samma ord som förled men olika efterled, skulle man hitta ännu mer likheter mellan de två städerna. Det gäller inte minst kategorinamn där man i den ena staden hittar –gatan, och i den andra -vägen.

Vänorter – och andra (finska) orter

En särskild kategori med identiska (eller åtm. lika) namn är de som utgår från ett (oftast finländsk) ortnamn: exempelvis Björnebergsvägen, Borgågatan, Nylandsgatan och Svensksundsvägen finns i båda städerna. Det finns två särskilda anledningar till namngivning efter samma orter. För det första finns namnen som getts efter vänorten till de f.d. kommunerna/municipalsamhällen och som i den andra staden finns som en väg mot eller inom nämnda ort: Brändövägen, Norrtäljevägen och Solnavägen. För det andra finns det två stadsdelar i Stockholm (Enskededalen sedan 1920-talet och Akalla sedan 1970-talet) där finska (eller ”f.d. svenska”) orter använts som en namnkategori. Därmed har även några av Helsingfors stadsdelar (Drumsögatan, Kottbygatan) fått en gata i Stockholm, men även ett gäng finska städer som inte fått något namn i Helsingfors (t.ex. Kaskögatan, Villmanstrandsgatan). Motsvarande exempel åt andra hållet är klart färre: dock finns Brommagatan (efter flygplatsen) och t.ex. Arholmagränden (efter orten från Stockholms skärgård) i Helsingfors.

Kungligheter och andra historiska män

Det finns cirka 40 personer som hedrats med memorialnamn i båda städerna. Att siffran inte är mer exakt än så beror på att det ibland är oklart exakt vilken person namn efter kungligheter och historiska ätter egentligen är givna (det gäller t.ex. kända namn som Karlsgatan, Karlaplan, Sturegatan). Det som dock är klart är att de som blivit förevigade i gatunamnen är män: det är nämligen bara en kvinna, drottning Kristina, som figurerar bland gatunamnen i båda städerna (Kristinegatan, Kristinegränden resp. Drottning Kristinas Väg)!

Historiska personer förekommer i båda städer både bland de (något) äldre namnen i innerstaden och i nyare temanamn i förorter. Förutom kungligheter från Erik den Helige (Erik den Heliges gränd i Helsingfors, Sankt Eriksgatan m.fl. i Stockholm) till Gustav II Adolf (Gustav Adolfs park/Gustav Adolfsparken m.fl.) figurerar några andra mäktiga man i båda städer, bl.a. Birger Jarl, Torkel Knutsson och Per Brahe. Personer kända från Fänrik Ståhls sägner har gett inspiration till Döbelnsgatan och Sandelsgatan både i Helsingfors och i Stockholm. Även Gustaf Mauritz Armfelt och Augustin Ehrensvärd (och/eller någon av deras släktningar) hedras med namn i båda städer.

Författare och övriga kulturpersonligheter

Vid sidan av kungligheter består den enskild största gruppen av lika memorialnamn författare. Johan Ludvig Runeberg hedras med Runebergsgatan, en relativ känd gata på Östermalm respektive Tölö. Andra författare med en gata, gångväg eller park i båda städer inkluderar Johannes Messenius, Henrik Gabriel Porthan, Frans Michael Franzén, Aleksis Kivi, Elias Lönnrot, Zachris Topelius, Johannes Linnankoski, Mikael Lybeck och Frans Emil Sillanpää. Även här hittas många av personerna i Stockholm bland kategorinamnen i Akalla, där finska författare fungerat som motiv för gångvägar. Där figurerar dessutom ytterligare ett antal finlandssvenska författare som saknar egen gata i Helsingfors.

Andra kulturpersonligheter med namn i båda städer är konstnären Albert Edelfelt, kompositören Jean Sibelius och arkitekten Alvar Aalto. Här kan säkert även upptäcktsresande Nils Adolf Erik Nordenskiöld samt diplomaten Dag Hammarskjöld räknas upp.

En intressant observation gäller de senaste personer att få namn i båda städerna som fått vänta avsevärt längre att hedras i sitt hemland: Dag Hammarskjöld fick en väg i Helsingfors 1962 men i Stockholm först 1998 medan Alvar Aalto fick en gångväg i Akalla redan 1978 men en gata vid Tölöviken först 2004.

Den kanske mest överraskande personen att ha ett eget namn i de två städerna är Sylvester, ett helgon och påve från 300-talet. I Helsingfors figurerar han inom kategorin ”helgon” (Sylvestergränden, Sylvestervägen) och i Stockholm inom kategorin vinterhelger som helgon kopplad till nyårsfirandet (Sylvestergatan). Ännu fler spännande personligheter finns i form av fiktiva karaktärer: exempelvis finns Mickel Rävs Stig i Stockholm och Mickel Rävs park i Helsingfors.

Till sist…

I denna text har jag bara sammanfattat några observationer från en enklare jämförelse av namnförrådet i de två huvudstäderna. Potentiellt intressanta vägar framåt skulle vara att med socioonomastiska metoder undersöka hur lika namn uppfattas, tolkas och används i respektive stad – eller exempelvis hur det språkliga landskapet ser ut på platser som delar namn.

Källor:

Helsingfors stads Karttjänst: https://kartta.hel.fi/
Stockholms gatunamn, 4:e upplaga 2022.

190 Identiska namn från Helsingfors och Stockholm:

Aluddsvägen, Alvägen, Arrendevägen, Artillerigatan, Aspstigen, Banvallsstigen, Bergrådsvägen, Besmansvägen, Biskopsvägen, Björneborgsvägen, Björnmossevägen, Björnskogsgränd, Blåklocksvägen, Borgågatan, Boställsvägen, Brantstigen, Bromsvägen, Brunnsgatan, Brändövägen, Budbärarvägen, Bultvägen, Byggmästarvägen, Bäckvägen, Bävervägen, Dalstigen, Djurgården, Djurgårdsvägen, Domherrevägen, Drakstigen, Döbelnsgatan, Ekorrvägen, Flädervägen, Fogdevägen, Folkskolegatan, Fornbyvägen, Fredsgatan, Fregattvägen, Furuvägen, Fågelsångsvägen, Fältvägen, Föreningsvägen, Garagevägen, Genvägen, Gesällstigen, Gjuterivägen, Glimtstigen, Gotlandsgatan, Gotlandsparken, Granitvägen, Gripvägen, Grävlingsvägen, Gångstigen, Gårdsfogdevägen, Hagtornsvägen, Hamngatan, Hemmansvägen, Henriksdalsvägen, Herrgårdsvägen, Häradsdomarvägen, Hästholmsvägen, Högbergsgatan, Igelkottsvägen, Industrigatan, Jakobsgatan, Kapellvägen, Kaptensgatan, Karlavägen, Kastanjevägen, Kastrupgatan, Klyvarvägen, Konvaljestigen, Korsholmsvägen, Korsnäsvägen, Kotkagatan, Krämarvägen, Kummelvägen, Kungsholmen, Kvarnberget, Kyrkoherdevägen, Kådstigen, Köpingsvägen, Lagmansvägen, Liden, Liljeholmsvägen, Ljungvägen, Lotsgatan, Lovisagatan, Lummerstigen, Lyckovägen, Långholmen, Långholmsgatan, Malmgårdsvägen, Maltgatan, Margaretaparken, Marknadsvägen, Marviksvägen, Mejerivägen, Mejselvägen, Mellangatan, Mellangårdsvägen, Messeniusgatan, Midsommarvägen, Movägen, Murgrönsvägen, Murklevägen, Museiparken, Myntgatan, Månskensvägen, Mårdvägen, Nordenskiöldsgatan, Norrtäljevägen, Notstigen, Nylandsgatan, Nådendalsvägen, Observatoriegatan, Olofsgatan, Orangerivägen, Orrspelsvägen, Oskarsvägen, Parkgatan, Pastorsvägen, Patrullstigen, Plantskolevägen, Porkalagatan, Porsvägen, Regeringsgatan, Runebergsgatan, Rusthållarvägen, Rådmansgatan, Rönnvägen, Rörstrandsgatan, Saimagatan, Sandelsgatan, Sandstensvägen, Skiftesvägen, Skogsvägen, Skonertvägen, Slottskajen, Slättvägen, Smedjevägen, Sockengränd, Solnavägen, Solvägen, Stafettvägen, Storskogsvägen, Storsvängen, Strandliden, Studiegången, Sturegatan, Styrmansgatan, Stångjärnsvägen, Svampvägen, Svartviksvägen, Svensksundsvägen, Säterivägen, Sävstigen, Tackjärnsvägen, Tallvägen, Tegelbacken, Tegelbruksvägen, Tegvägen, Timmermansgatan, Timmervägen, Tivolivägen, Toftvägen, Topeliusvägen, Torggatan, Trappvägen, Trollsländevägen, Trollstigen, Trädgårdsgatan, Ulrikagatan, Understensvägen, Utterstigen, Vallmovägen, Vandrarstigen, Vasagatan, Vegagatan, Verkstadsgatan, Villagatan, Violvägen, Virvelvindsvägen, Vårgatan, Yxgatan, Åkervägen, Åminnevägen, Örtagårdsvägen, Östanvindsvägen

A case study in Danish personal names from Feilberg’s dialect dictionary

By Peder Gammeltoft

What can a dialect dictionary tell us about how people felt about a name – and those who bore it? Quite a lot, it turns out. H. F. Feilberg’s monumental Bidrag til en ordbog over jyske almuesmål (1886–1914), a dictionary of rural Jutish dialects, is in fact far more than a lexicon. The entries are often an encyclopedia of folklore, folk poetry, and folk belief. But it also offers something rarer: an unfiltered record of social attitudes of a speech community.

Let us take a look at the entries in which Per or Peder, the Danish forms of Peter, occur. Across several pages, Feilberg (II.797ff) documents a rich constellation of compounds, proverbs, rhymes, and expressions that reveal how Jutish speakers used this common name to encode social judgments, sexual humor, and folk wisdom.

The personal name Peter, with its variants Peder, Per and Peer, is taken to be the most popular Danish male personal name for the last 1000 years, owing to the strong biblical significance. The name itself derives from Greek petros (Πέτρος), meaning ‘rock, stone’, siginifying solidity and stability. However, the name Peter’s very popularity seemingly brought an air of ordinariness, which made it available for typecasting.

The Clueless Everyman and a Guide of People

In Feilberg, Peder Tot (or Tåt) designated a weak, characterless person – as one saying put it, someone who does neither good nor bad. Peder Tratte marked a fool; Peder Gante a simpleton, just to mention a few. In these compounds, Peder becomes a Jutish synonym for an everyman – a blank slate onto which the speech community projected mediocrity, indecision, and haplessness.

The name also attached to non-human referents in ways that complicate any simple reading. For instance, Peder Smut and Peder i gjærdet were terms used of the bird wren, that tiny brown bird beloved in European folklore for its cleverness despite its size. And Peders pig (”Peter’s arrow, stick”) designated three stars in Orion’s belt – signifying a means of guidance like Saint Peter’s staff for Christians and the belt of Orion for travellers.

These associations suggest something more than mockery. Here, Peder is the name of the familiar, the domestic, the small but persistent – a symbol of everyday rural life rather than heroic endeavor.

Theater of the Obscene

Yet the dictionary also preserves a contrasting dimension. In children’s rhymes, figures such as Peder Ronnevæder and Peder Ronølbok appear repeatedly. To the uninitiated, these look like nonsense words – playful sound-patterns for young voices. But dialect knowledge reveals their bawdy meaning: Jutish ronne means ‘to fuck’, whereas rontle means ‘to whore, fuck’. Peder Ronnevæder is literally “Peder the fucking ram”, although the meaning stated in Feilberg (III.78) is just “a ram, male among the sheep”. Similarly, the literal meaning of Peder Ronølbok is “Peder the whoring buck” (Feilberg III.79). Here Peder becomes a vehicle for robust, sexual farmyard humor – linked to virile male animals in explicitly carnal terms. The rhymes were passed down; the dialect word faded; the dirty joke was preserved in innocence.

Bearing the name of Peder myself – and of Jutish descent – I was myself subjected to teasing with a rhyme of Peder Ronnevæder that went like this:

Pej’er, Pe’ væj’er, Pe’ ronnevæj’er
Fløw op i æ væj’er o en stur støk’ læj’er
Æ læj’er fløw væk, å Pej’er fåll ni’er
Pej’er, Pe’ væj’er, Pe’ ronnevæj’er.

Translation:
Peter, Peter the ram, Peter the fucking ram / Flew up in the air on a large piece of leather / The leather blew away, and Peter fell down / Peter, Peter the ram, Peter the fucking ram.

As a kid I did not know what the meaning of the rhyme was, but I could see in the smirks of the adults that I was somehow made fun of and that it was naughty in some way. It wasn’t until I actually encountered the entry in Feilberg, that it dawned on me that the rhyme was a veiled verse on fornication.

Questionable Characters

Peder could also be morally suspect. The children’s rhymes preserve a Peder who steals: one verse tells of Peder who “stole a cat on Christmas Eve” (han stål æn kat, julənat), roasted and ate it. Another, more audaciously, has Peder fly up into the sky and steal a sausage from Our Lord himself (stål æn pøls fra Våhær)—and when God came with a knife, Peder had already swallowed the evidence. These are comic thefts, to be sure, but they cast Peder as the petty pilferer, the cunning rogue.

More sinister is the tale of Peder Nittengryn (“Peter Nineteen-grains”) embodies a different vice: miserliness. Feilberg records that the Aalborg merchant “Little Per” sold only nineteen grains for a shilling during a famine in Norway and thus earned the name. Here Peder is the exploiter – the man who profits from others’ hunger.

What Dialect Dictionaries Preserve

The methodological lesson here is significant. Folklore collections, not constrained by Victorian propriety and focused on narrative genres, often captured scattered, incidental, sometimes obscene material. Feilberg, documented this by including proverbial expressions, children’s rhymes, and figurative compounds that might otherwise have been passed over in embarrassed silence.

The result is an unexpectedly rich source for socioonomastics – the study of social attitudes toward names. Dictionary entries for words containing personal names capture how naming practices are intersected with social judgment, sexual humor, folk astronomy, and the texture of rural life. They preserve long-forgotten attitudes and associations that more formal documentation often missed.

Month: January 2026

Gatunamn för två huvudstäder?