Namnet Luna – varför så populärt idag?

Av Katharina Leibring

Leila Mattfolk konstaterade i sitt blogginlägg från 10 januari i år att Luna är bland de mest populära hundvalpsnamnen i flera länder, inklusive Sverige. Namnet har också gjort en mycket snabb karriär som babynamn under 2000-talet i såväl Sverige som i andra länder. Vilka bakomliggande faktorer som kan identifieras och hur namnet har använts tidigare i Sverige är ett par frågor som jag vill diskutera här.

Etymologi och tidigare användning i Sverige

Luna är ett latinskt namn, ursprungligen använt om den romerska mångudinnan. Det italienska och spanska ordet för himlakroppen ’måne’ är också luna. Mytologiska namn har under olika perioder genom historien varit populära, dels som människonamn, dels som djurnamn. I romanskspråkiga länder ingår Luna sedan länge i det vanliga personnamnsförrådet, men i Sverige har det, till skillnad mot gudinnenamn som Diana och Flora inte varit frekvent förrän under de senaste årtiondena.

Några säkra belägg på att namnet givits till människor i Sverige finns inte förrän på 1970-talet; tidigare bärare har rötter i andra länder. Däremot fanns det i romantikens skönlitteratur, som i C.J.L. Almqvists skådespel Signora Luna (1835), och det var tidigt ett vanligt hästnamn, vilket bl.a. Hugo Karlsson (2004 s. 47,55) visat. Även som namn på nötkreatur förekommer det under hela 1900-talet; jag minns från 1960-talet en kviga med namnet i vår ladugård och i riksstamboken över Svensk röd och vit boskap från 1935 bär 15 kor namnet (Register s. 87). Förutom att vara ett av de allra vanligaste hundnamnen idag är Luna också ett av de mest populära kattnamnen enligt statistik från Agria.

LUNA som personnamn i Sverige

Att namnet inte är upptaget i Eva Bryllas lexikon Förnamn i Sverige (2004), som är baserat på aktuell namnfrekvens runt millennieskiftet, visar tydligt att det är först under de två senaste årtiondena som det gjort insteg i det svenska förnamnsförrådet. I Allén & Wåhlins Förnamnsboken (1995), som inkluderar alla svenska medborgares förnamn med minst 19 bärare år 1995 finns det inte heller. Går vi till statistiken från år 2015 bar 831 kvinnor Luna som tilltalsnamn, vilket då gav det en 593 plats beräknat efter antal bärare. I den senast tillgängliga statistiken över befolkningens tilltalsnamn (för 2023) hade 3536 kvinnor namnet, en ökning med över 2000 bärare, vilket ledde till en placering runt 220.

Luna som babynamn 2000 till 2015

Först år 2002 ges namnet till fler än 10 flickor i Sverige under ett år. En sakta kontinuerlig ökning syns, med ett första större hopp mellan 2011 och 2012 (från 52 till 83 bärare). För den här perioden kan, som bl.a. Leila Mattfolk har påpekat, gestalten Luna Lovegood i böckerna och filmerna om Harry Potter ha inspirerat. Hon framträder första gången i boken Harry Potter och Fenixorden 2003 och får ganska framträdande roller i filmerna mellan 2007 och 2011. Också i andra länder, som Storbritannien, Tyskland, Danmark och USA, ökar namnet i popularitet under samma period. År 2015 får 136 flickor namnet i Sverige och av de då 831 bärarna totalt var över 600 födda på 2000-talet.

Från 2016 till idag

I alla de ovan angivna länderna, inklusive Sverige, syns ett markant kliv uppåt mellan åren 2015 och 2016. Kan några särskilda händelser inom populärkulturen ha bidragit till detta? Ja, dels får det amerikanska sångar- och skådespelarparet John Legend och Chrissy Teigen sitt första barn under 2016 och barnet får namnet Luna. Den stolte fadern släpper en sång med titeln Right by you (for Luna) som blir en stor hit och gör namnet ännu mera känt. I stora delar av världen (dock inte i USA) börjar också Disneys tv-serie Soy Luna, som utspelar sig i Argentina, att sändas. Den ses av barn och unga i många länder och kan ha gjort namnet Luna ännu mera känt.

Vi kan här se exempel på den välkända snöbollseffekten där ett namn på uppåtgående förstärks genom att namnet förknippas med en känd person, gestalt, sångtext etc. träder in. I Sverige ser vi en ökning av namnet till småflickor från 136 stycken år 2015 till 207 året efter. Ökningen fortsätter för att antalsmässigt kulminera år 2021. Eftersom de rena siffrorna inte gör rättvisa för svängningarna i antalet födda barn (nativiteten sjunker i Sverige som i de flesta andra länder samtidigt som antalet unika namn ökar) redovisar jag också placeringarna på 100-i-topp-listan där Luna kommer in på plats 99 år 2014.

ÅrAntalPlacering
201513692
201620769
201725747
201833335
201934030
202035127
202136230
202234928
202327932
202429329
Tabell 1. Antal barn som fick namnet Luna i Sverige 2015 till 2024.

Avslutning

Liksom i flera andra länder tycks Luna nu ha planat ut i popularitet, men det har definitivt skaffat sig en stadig position i svenskt personnamnsskick och kan inte längre enbart förknippas med gudinnor, hästar, hundar eller katter. Luna, med sina två stavelser och finalt –a, stämmer fonologiskt väl in bland dagens populära personnamn. Att det också har populärkulturella referenser och är ett internationellt gångbart namn gör att namnet passar ännu bättre i dagens namnförråd.

Källor och litteratur

  • Allén, Sture & Wåhlin, Staffan (1995): Förnamnsboken. De 10 000 vanligaste förnamnen. 3, utökade och reviderade uppl. Stockholm.
  • Brylla, Eva (2004): Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Stockholm.
  • Brylla, Eva & Leibring, Katharina (under utg.): Förnamn i Sverige. Kortfattat namnlexikon. Ny, utvidgad och reviderad upplaga.
  • Karlsson, Hugo (2004): Namn på kungl. Maj:ts hästar 1628–1815. (Namn och samhälle). Uppsala.
  • Mattfolk, Leila (2025): Luna, Elsa och Alfred. Barn eller hundar?
  • Namnstatistik för personnamn och djurnamn från Danmark, Sverige, Storbritannien, Tyskland och USA.
  • Register till Riksstambok över Svensk röd och vit boskap. Utg. av Kungl. Lantbruksstyrelsen. 1936. Del 35. Stockholm.

Landscapes of memory: The legend of Önundur bíldur in Önundarholt

By Birna Lárusdóttir

Searching for the settler

In August 1880, Sigurður Vigfússon — a goldsmith and curator of the Antiquities Collection in Reykjavík — visited the farm Önundarholt in Flói, S-Iceland. He was traveling on behalf of the Icelandic Archaeological Society, primarily to investigate sites mentioned in the Icelandic sagas and other medieval sources. During his travels through the region, he had heard of the burial mound of the settler Önundur bíldur, said to lie just outside the homefield of the farm — the very place where, according to Landnámabók, he had been killed alongside many others in a battle. The location of this conflict, known as Orrustudalur (“Battle Valley”), remains a recognized place-name in the area.

Önundarholt and surroundings on Generalstabens map from the early 20th century. Orrustudalur is shown north of the homefield.

Led by the place-names, Sigurður — sometimes referred to as Sigurður forni (“Sigurður the ancient”) — was eager to examine the mound by excavating it. But the lady of the house at Önundarholt would hear nothing of it! He recounts this somewhat sheepishly in a footnote in the Yearbook of the Archaeological Society:

Thus it came to pass: when I arrived at Önundarholt, the farmer was down in the meadows. I went to him and requested that he show me the said Önundr’s mound, which he accordingly did. I also asked that he lend me a digging tool and grant me permission to examine the mound. He agreed to this, though somewhat reluctantly, and went home to fetch the tools. He was indoors for some time, and when he returned, he brought no implements — and the housewife came with him. I greeted her courteously, but she inquired what business I had there. I told her plainly; whereupon she forbade me, in many words, from touching anything at all on the site, and declared that if I did so, she would leave the farm — “and that this very evening.”

The farmer was no man of boldness and took no real part in the matter; I then saw that there was nothing further to be done. Yet I do not believe the housewife acted out of malice, but rather from a conviction that evil would come of it should old Önundr be unearthed. This, it seems to me, is yet another remnant of the old superstitions.

One might bear in mind that Sigurður arrived during the height of the haymaking season, interrupting the farmer during important work and, moreover, requesting to borrow tools. Nevertheless, Sigurður managed to take a quick look at the site before departing, and describes an oval-shaped structure, measuring 7 by 14 feet, rounded at the top, with a sunken depression running all the way around it. He also notes several similar structures in the immediate vicinity.

Reinterpreting Önundarleiði

Despite his unsuccsessful attempt in 1880, interest in Önundarleiði did not fade. Around the turn of the century — more precisely in 1904 — another eager antiquarian entered the scene: Brynjúlfur Jónsson from Minni-Núpur. He brought his own tools and thus had no need to rely on the goodwill of the housewife. Brynjúlfur counted ten mounds. With the help of the farmer, he excavated two of them and, in short, found nothing: just beneath the surface was undisturbed soil, with no bones or other evidence to indicate a burial. Brynjúlfur had seen many similar structures in southern Iceland and proposed a different interpretation: that these were raised platforms used for stacking turf or hay, with the surrounding ditch intended for water drainage. He also pointed out that it would have been more likely for a man such as Önundur bíldur to have been buried closer to the farmstead.

Despite Brynjúlfur’s theory, the notion of the site as a burial place was clearly not dismissed entirely: Önundarleiði was placed on a list of registered sites by the National Museum in 1927. Nothing more is recorded about the site for many decades. In the meantime, however, all visible traces of the mounds were leveled — the area is now a smooth, grassy field.

The real graves of the unnamed

Around the year 2000, the farmer at Önundarholt contacted the National Museum to express concern about archaeological remains that could be endangered by gravel extraction on the property. He specifically mentioned Önundarleiði, although its exact location was by then no longer known, along with other sites that might also be at risk. A year later, while a trench was being dug in the farmyard between the house and the byre, bones surfaced in the excavated soil. Archaeologists were called in, and their investigation soon revealed the outlines of several graves within the trench, containing human remains. The settler himself was, however, unlikely to be among them: soil stratigraphy showed clearly that the burials dated to the 13th–17th centuries and belonged to a Christian graveyard. The bones were identified as those of a woman, likely over 30 years of age.

Memory and myth in the landscape

So what insights can we gain from this unusual “biography” of Önundarleiði and the significance of its place-name?

Önundarleiði may never have been an actual burial site — and even if it was, there is no certainty that it was truly the final resting place of Önundur bíldur. The place name may have originated as a speculative interpretation by those interested in connecting a forgotten site or structure with the account in Landnámabók of battles and bloodshed — and, perhaps more significantly, in associating the name of the farm with the settler himself, thereby locating him within the landscape. Over time, the term leiðið (“the grave”) came to serve, possibly for centuries, as a symbolic link between the contemporary community and the Age of Settlement, a connection that culminates in the visit of Sigurður Vigfússon. One could argue that the idea of Önundur’s burial site continued to shape perceptions well into the 21st century — albeit in a different form — when a local farmer expressed concern over potential archaeological disturbance. That sideline narrative ends with the unexpected discovery of human remains in an unrelated location, revealing an entirely different, unconnected, and previously undocumented story from the past.